Om SD:s försök att stoppa lagförslaget om de unga ensammkommande

Sverigedemokraterna försöker stoppa det rödgröna lagförslaget om att ge unga ensamkommande en ny chans att få stanna i Sverige, vilket Centerpartiet lovat att stödja, genom att yrka på att förslaget  återförvisas till Finansutskottet och att förslagets beredning ska granskas av Konstitutionsutskottet innan beslut tas. Riksdagsordningens 11 kapitel 5 § stadgar att återförvisning ska ske om minst en tredjedel av de röstande ansluter sig till yrkandet. I praktiken innebär det att om Moderaterna, som uttryckt oerhört stark kritik mot lagförslaget, röstar ja till Sverigedemokraternas yrkande så blir det återförvisning.

Sverigedemokraternas agerande är en skicklig politisk manöver. Om Moderaterna inte ger sitt stöd till yrkandet kan Sverigedemokraterna framställa sig själv som det enda partiet i riksdagen som på allvar är kritiska och vill stoppa förslaget.

Jag tror inte att Moderaterna kommer att rösta ja till Sverigedemokraternas yrkande. Två skäl talar emot.

För det första skulle ett sådant stöd till Sverigedemokraterna ytterligare vidga sprickan mellan Centerpartiet och Moderaterna. Allianspartierna har i stället ett gemensamt intresse att snabbt kunna lägga åsiktsskillnaderna i frågan om de ensamkommande unga åt sidan, för att inte inför valrörelsen befästa bilden av en splittrad allians.

För det andra skulle ett sådant agerande kunna utgöra grund för en ny parlamentarisk praxis. Om vi efter valet i höst får en alliansregering skulle de rödgröna partierna i flera viktiga frågor plötsligt ha legitimitet att rösta igenom yrkanden om återförvisning av regeringens förslag och på så sätt skapa oreda i den politiska beslutsprocessen.

Så stalltipset är att Moderaterna inte ger sitt stöd åt Sverigedemokraternas förslag. Men helt säker kan man inte vara. En återförvisning skulle sannolikt bara försena ärendet några dagar, och Moderaterna är i starkt behov av att visa handlingskraft och trovärdighet i migrationspolitiken.

Noterar för övrigt det enorma hatet mot Centerpartiet i kommentarsflöden på nätet just nu. Vidrigt. Att medmänsklighet kan provocera så.

Decemberöverenskommelsen och dess politiska konsekvenser

Många har anledning att känna lättnad över det inställda extravalet. Redan i söndags - innan informationen om de pågående samtalen mellan regeringen och allianspartierna läckte ut - förordade jag att det planerade extravalet borde ställas in då ett extraval knappast skulle bidra till att lösa upp den parlamentariska knut som förlamade den svenska politiken. Dessutom fanns det både realpolitiska möjligheter och starka intressen över blockgränserna att undvika ett extraval.

Nu slipper Stefan Löfven sätta den nyss vunna regeringsmakten på spel i ett extraval med högst osäker utgång. Den rödgröna regeringen får arbetsro eftersom allianspartierna accepterat att avstå i alla budgetomröstningar under mandatperioden, ifall regeringens budgetförslag annars skulle riskera att falla. Stefan Löfven får också möjlighet att genomföra sin så hett eftertraktade samverkan över blockgränserna i åtminstone tre sakpolitiska frågeområden: försvaret, pensionerna och energin. Det pris han får betala består i att han i huvudsak tvingas regera sitt första år med allianspartiernas budget. Dessutom tvingas han acceptera allianspartiernas förslag om åtgärder som underlättar för en minoritetsregering att regera (enligt maximen största blocket får bilda regering och få igenom sin budget), vilket åtminstone på kort sikt kan förstärka eller åtminstone bibehålla den blockpolitik Löfven velat komma bort ifrån.

Moderaterna slipper ett extraval med en partiledare som ännu inte hunnit bli varm i kläderna och som är oprövad inför väljarkåren. Kristdemokraterna slipper ännu en halsbrytande lindans kring fyraprocentspärren. Folkpartiet slipper möta väljarna igen bara några månader efter att partiet gjort sitt näst sämsta val någonsin. Endast Centerpartiet hade av allianspartierna kunnat se ett nyval an med åtminstone någorlunda tillförsikt. Nu tvingas Socialdemokraterna och Miljöpartiet i stället i princip regera med Alliansens budget under hela sitt första år.

Vänsterpartiet riskerar att marginaliseras politiskt. Partiet får nu utöva den svåra konsten att å ena sidan bedriva en kraftfull oppositionspolitik från vänster och å andra sidan få inflytande över regeringspolitiken genom att vara konstruktivt delaktigt i budgetarbetet.

Sverigedemokraterna måste känna en stark frustration. Partiet har trots sina valframgångar misslyckats med att få politiskt inflytande i sin enda riktigt viktiga fråga, det vill säga invandrings- och flyktingpolitiken. Nu öppnar Decemberuppgörelsen för samverkan mellan de övriga partierna och Sverigedemokraternas möjligheter att fälla kommande regeringars budgetförslag omintetgörs fram till åtminstone 2022. Partiets fyrverkeripjäser har tagit slut, och det är svårt att se vilka politiska vägar framåt som nu skulle öppna för inflytande i migrationspolitiken.

Jag är glad att Decemberuppgörelsen vilar på en frivillig uppgörelse, och inte på ett mixtrande med Riksdagsordningen. Det är sällan eller aldrig en bra idé att ändra centrala lagtexter för att lösa ett akut uppkommet problem. Visserligen tillsätts det kanske nu en utredning med uppgift att se över Riksdagsordningen. Men en sådan utredning arbetar i så fall utan tidspress och inramas av en uppgörelse som gäller åtminstone fram till 2022.

Nu kanske vi äntligen kan få en politisk debatt som mer handlar om politiska sakfrågor och mindre om politik som spel och om partiernas strategiska överväganden. Det är viktigt att partierna förmår utnyttja detta tillfälle till att verkligen utveckla distinkta ideologiska och sakpolitiska skiljelinjer, så att väljarna verkligen uppfattar att de har olika politiska alternativ att välja mellan. Annars finns risken att det blir för trångt i mitten, och att en konsensuskultur lägger sig som en förlamande blöt filt över den offentliga debatten.

Ställ in extravalet!

Dagens Sifo-mätning är en kopia på riksdagsvalet i september. De rödgröna har ett försprång på 4.3 procentenheter och de flesta partierna tangerar i princip sina valresultat. Tidigare i veckan har mätningar från från Ipsos och från från Novus visat motsvarande resultat. Trots en av de mest turbulenta månaderna i Sveriges moderna politiska historia är avståndet mellan de båda blocken oförändrat.

Självklart kan vi inte utifrån dessa opinionsundersökningar dra några bestämda slutsatser om utgången av det planerade extravalet i mars. Men mycket talar för att dagens parlamentariska dödläge kommer att bestå, oavsett om de rödgröna eller Alliansen blir största block. Är det då verkligen nödvändigt att extravalet genomförs?

I god tid före valet i september 2014 berättade företrädare för allianspartierna att de visserligen skulle lämna ett gemensamt budgetförslag till riksdagen oavsett om de vann eller förlorade valet. Men därefter skulle de inte lämna något mer gemensamt budgetförslag under mandatperioden. Deras samarbete skulle i stället gå in i en lösare fas för att sedan fördjupas igen inför valet 2018. Om allianspartierna håller fast vid denna utfästelse kommer Sverigedemokraterna således inte att ha några ytterligare möjligheter under mandatperioden att fälla regeringens budget.

Så om allianspartierna bara tillkännager att de står fast vid sin tidigare utfästelse så behövs det inget extraval. Stefan Löfven kan fortsätta regera på ungefär samma sätt som det ursprungligen var tänkt efter de rödgrönas valseger i höstas. Löfven har genom budgetnederlaget förlorat prestige och politiskt momentum. Men det är bara att ta nya tag och redan nu förbereda arbetet med en förnyad S/MP-budget inför hösten 2015. Parallellt med dessa förberedelser kan Löfven i lugn och ro föra diskussioner med alliansföreträdare om möjliga samverkanspunkter.

Om Alliansen upprepar sin utfästelse och undanröjer extravalet slipper Kristdemokraterna en osäker dust med fyraprocentsspärren. Folkpartiet slipper gå till val några månader efter partiets näst sämsta valresultat någonsin. Moderaterna slipper gå till ett val med en oprövad och för de flesta medborgare politiskt okänd partiledare, bara några månader efter sitt stora valnederlag. Centerpartiet får möjlighet att i opposition på allvar utmana Moderaterna om rollen som alliansledare. Sverigedemokraternas möjlighet till politiskt inflytande minskar.

Det Alliansen förlorar på ett inställt extraval är att möjligheten att återta regeringsmakten skjuts på framtiden till hösten 2018. Samtidigt vet vi inte vad som skulle hända om Sverigedemokraterna gör allvar av sitt hot att fälla varje regering som inte dansar efter deras pipa i migrationspolitiken.

Så ställ in det planerade extravalet. Socialdemokraterna och Stefan Löfven får leva med nesan att ha fått sin första budget nedröstad av riksdagen. Allianspartierna får glädja sig åt segern att deras ekonomiska politik präglar Sverige under 2015, trots att de förlorade valet. Sverigedemokraterna utestängs från politiskt inflytande, utan att vi behöver pilla på Riksdagsordningen. Det går, om bara viljan finns.

Noterar också att Mark Klamberg redan tidigare varit inne på samma tankar som de jag framför i denna post.