Hur demokratisk är Decemberöverenskommelsen?

Vad innebär Decemberöverenskommelsen för det fortsatta samarbetet inom Alliansen? I går översköljdes Moderaternas och Anna Kinberg Batras Facebooksidor av negativa kommentarer av typen "Tack och adjö" eller "Aldrig mera Moderaterna". Flera av dessa kommenterar kommer förstås från anonyma personer och nättroll som inte haft för avsikt att rösta på Moderaterna, utan snarare känner sig hemma hos Sverigedemokraterna. Men det råder inget tvivel om att det inom Moderaterna finns en kritik mot Decemberöverenskommelsen och att den av en del moderater uppfattas som att Alliansen lagt sig platt för Socialdemokraterna och Stefan Löfven.

Jag kan förstå att många alliansanhängare uppfattar Decemberöverenskommelsen som ett nederlag. Uppgörelsen innebär att Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans med Vänsterpartiet kan lägga fram en starkt vänsterorienterad budget samtidigt som allianspartierna redan i förväg garanterat att man kommer att släppa fram den i riksdagen. Men i sak innebär Decemberöverenskommelsen i det avseendet faktiskt inget nytt. Redan i god tid före valet i höstas berättade företrädare för allianspartierna att de om de förlorade valet inte skulle lämna något gemensamt budgetförslag under mandatperioden efter hösten 2014. Deras samarbete skulle i stället gå in i en lösare fas för att sedan fördjupas igen inför valet 2018. Tillkännagivandet från alliansföreträdarna mötte då ingen kritik.

Decemberöverenskommelsen innebär i sak ingenting utöver denna tidigare utfästelse, när det gäller möjligheten för en regering att få igenom sin budget i riksdagen. Men genom att presentera uppgörelsen som att Alliansen först nu bestämt sig för att under den fortsatta mandatperioden släppa igenom regeringens budget band allianspartierna i onödan ris för egen rygg.


Kommer Moderaterna och Anna Kinberg Batra att lyckas hantera den interna kritiken och behålla sin position som Alliansens ledare? Eller kommer Anna Kinberg Batra att få svårt att hålla samman sitt parti efter valnederlaget och Decemberuppgörelsen? Kommer Moderaterna att hålla fast vid sitt närmande till den politiska mitten eller kommer de att delvis återta sin traditionella högerposition? Kommer Moderaterna under Anna Kinberg Batras ledning att behålla avvisande attityd i förhållande till Sverigedemokraterna som intog under Fredrik Reinfeldts ledning? Svaren på dessa frågor får en avgörande betydelse inte bara för samarbetet inom Alliansen utan också för det framtida svenska politiska landskapet överhuvudtaget.

En del frågar sig om det finns något odemokratiskt i Decemberöverenskommelsen. Svaret på frågan betingas förstås av vilken demokratimodell man förespråkar. Själv har jag svårt att se vari det odemokratiska i överenskommelsen skulle bestå. I en politisk demokrati har de politiska partierna en självklar rätt att samarbeta med vem de vill och låta bli att samarbeta med vem de vill. De kan lika självklart sluta vilka överenskommelser de vill, så länge de inte är oförenliga med konstitutionen eller andra lagar. Decemberuppgörelsen innebär bland annat att de sex partier som står bakom den agerat för att undvika att ett sjunde parti - Sverigedemokraterna med en minoritet på 13 procent av väljarna bakom sig - får ett vad de övriga partierna uppfattar som oproportionerligt inflytande i frågor kring val av statsminister och statens budget. Är väljarna missnöjda med överenskommelsen kan de på valdagen utkräva ansvar av dessa övriga partier för deras agerande. Väljarna kan också under pågående mandatperiod genom olika former av politiskt deltagande uttrycka missnöje och bilda opinion. Det är så politik fungerar i en parlamentarisk demokrati.

Däremot är jag orolig för att Decemberöverenskommelsen bidrar till att dölja de centrala konfliktlinjerna som präglar samhället och som försvårar för väljarna att urskilja distinkta ideologiska och sakpolitiska alternativ att välja mellan. Här har de rödgröna partierna och allianspartierna ett gemensamt ansvar att ta. Politik handlar i grunden om konflikt, inte om samarbete. Politiskt samarbete kan vara ett medel att hantera eller lösa samhällskonflikter, men är aldrig ett demokratiskt värde i sig.

Decemberöverenskommelsen och dess politiska konsekvenser

Många har anledning att känna lättnad över det inställda extravalet. Redan i söndags - innan informationen om de pågående samtalen mellan regeringen och allianspartierna läckte ut - förordade jag att det planerade extravalet borde ställas in då ett extraval knappast skulle bidra till att lösa upp den parlamentariska knut som förlamade den svenska politiken. Dessutom fanns det både realpolitiska möjligheter och starka intressen över blockgränserna att undvika ett extraval.

Nu slipper Stefan Löfven sätta den nyss vunna regeringsmakten på spel i ett extraval med högst osäker utgång. Den rödgröna regeringen får arbetsro eftersom allianspartierna accepterat att avstå i alla budgetomröstningar under mandatperioden, ifall regeringens budgetförslag annars skulle riskera att falla. Stefan Löfven får också möjlighet att genomföra sin så hett eftertraktade samverkan över blockgränserna i åtminstone tre sakpolitiska frågeområden: försvaret, pensionerna och energin. Det pris han får betala består i att han i huvudsak tvingas regera sitt första år med allianspartiernas budget. Dessutom tvingas han acceptera allianspartiernas förslag om åtgärder som underlättar för en minoritetsregering att regera (enligt maximen största blocket får bilda regering och få igenom sin budget), vilket åtminstone på kort sikt kan förstärka eller åtminstone bibehålla den blockpolitik Löfven velat komma bort ifrån.

Moderaterna slipper ett extraval med en partiledare som ännu inte hunnit bli varm i kläderna och som är oprövad inför väljarkåren. Kristdemokraterna slipper ännu en halsbrytande lindans kring fyraprocentspärren. Folkpartiet slipper möta väljarna igen bara några månader efter att partiet gjort sitt näst sämsta val någonsin. Endast Centerpartiet hade av allianspartierna kunnat se ett nyval an med åtminstone någorlunda tillförsikt. Nu tvingas Socialdemokraterna och Miljöpartiet i stället i princip regera med Alliansens budget under hela sitt första år.

Vänsterpartiet riskerar att marginaliseras politiskt. Partiet får nu utöva den svåra konsten att å ena sidan bedriva en kraftfull oppositionspolitik från vänster och å andra sidan få inflytande över regeringspolitiken genom att vara konstruktivt delaktigt i budgetarbetet.

Sverigedemokraterna måste känna en stark frustration. Partiet har trots sina valframgångar misslyckats med att få politiskt inflytande i sin enda riktigt viktiga fråga, det vill säga invandrings- och flyktingpolitiken. Nu öppnar Decemberuppgörelsen för samverkan mellan de övriga partierna och Sverigedemokraternas möjligheter att fälla kommande regeringars budgetförslag omintetgörs fram till åtminstone 2022. Partiets fyrverkeripjäser har tagit slut, och det är svårt att se vilka politiska vägar framåt som nu skulle öppna för inflytande i migrationspolitiken.

Jag är glad att Decemberuppgörelsen vilar på en frivillig uppgörelse, och inte på ett mixtrande med Riksdagsordningen. Det är sällan eller aldrig en bra idé att ändra centrala lagtexter för att lösa ett akut uppkommet problem. Visserligen tillsätts det kanske nu en utredning med uppgift att se över Riksdagsordningen. Men en sådan utredning arbetar i så fall utan tidspress och inramas av en uppgörelse som gäller åtminstone fram till 2022.

Nu kanske vi äntligen kan få en politisk debatt som mer handlar om politiska sakfrågor och mindre om politik som spel och om partiernas strategiska överväganden. Det är viktigt att partierna förmår utnyttja detta tillfälle till att verkligen utveckla distinkta ideologiska och sakpolitiska skiljelinjer, så att väljarna verkligen uppfattar att de har olika politiska alternativ att välja mellan. Annars finns risken att det blir för trångt i mitten, och att en konsensuskultur lägger sig som en förlamande blöt filt över den offentliga debatten.