Det är en gammal sanning att förtroendet för regering och för statsminister ofta ökar i kristider. Dagens förtroendemätning från Novus ger syn för sägen. Andelen medborgare som säger sig ha förtroende för statsminister Stefan Löfven har på en månad vuxit från 26 till 44 procent, en ökning med hela 18 procentenheter. Sämst går det för Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, vars förtroende under samma period minskat med fem procentenheter, från 32
till 27.
Jag brukar säga att en av Stefan Löfvens starkaste sidor som partiledare är hans förmåga att hålla ihop partiet. I denna kristid visar han också sin förmåga att hålla ihop landet, och förankra stöd för regeringens politik över partigränserna. Samarbetet med Centerpartiet och Liberalerna har fungerat alldeles utmärkt, och även Ulf Kristersson och Moderaterna har i huvudsak uttalat sitt stöd för regeringens politik.
Den som mäler sig ut är inte oväntat Jimmie Åkesson. Han har svårt att komma in i debatten överhuvudtaget, när Sverigedemokraternas favoritfrågor kring invandring och brottslighet inte dominerar dagordningen. I stället ondgör han sig över att delar av Sida:s budget används till att bekämpa coronasmitta i den fattigaste delen av världen. Hunden känner man på håren.
Det är ingen självklarhet att sittande regering stärks av en kris. I en läsvärd historisk jämförelse visar Dagens Nyheter hur stödet för Socialdemokraterna i regeringsställning i stället sjönk efter Estonias förlisning i september 1994 och Tsunamikatastrofen i december 2004.
Jag noterar också att opinionsstödet för Donald Trump ökat de senaste veckorna. Han åtnjuter nu det starkaste stödet sedan början av hans presidenttid.
Vi får väl se vilket politiskt landskap som vecklar ut sig i Europa post-Corona. Får vi ett uppsving i stödet för den starka staten? Vi lär i alla fall få en sjukvårdsdebatt där privatiseringen av sjukvård och apotek möter en viss uppförsbacke. Eller kommer vi att se ett uppsving för populistiska rörelser som riktar folklig vrede och sorg över Coronans offer mot det politiska ledarskapet?
Europas partisystem var redan före Coronakrisen i rörelse. Ingen vet om rörelsen kommer att förstärkas eller försvaga av krisen.
2020-03-31
2020-03-27
I Coronans spår - utvisa inte unga som omfattats av gymnasielagen till Afghanistan!
I dessa Corona-tider är det viktigt att vi tar hand om varandra. Särskilt viktigt är det att vi tar hand om de människor som är allra mest utsatta. En sådan grupp är de unga ensamkommande som sökte asyl i Sverige hösten 2015 och som nu omfattas av gymnasielagen.
Snart går dessa unga människor ut sin gymnasieutbildning. Enligt lagen har de då sex månader på sig att skaffa sig en fast anställning. Annars kommer de att utvisas - väldigt många av dem till krigets och terrorns Afghanistan. (En artikel i Dagens ETC uppmärksammar saken - men bakom betalvägg.)
Corona-krisen har i grunden förändrat förutsättningarna för gymnasielagen. Risken är stor att Sverige står inför en hastigt växande arbetslöshet. Att då begära att dessa unga människor bara sex månader efter att de gått ut gymnasiet ska ha erhållit en fast anställning är förstås inte realistiskt.
Det humanitära svaret är i stället att välkomna dessa unga människor med sin gymnasieexamen till Sverige - vårt växande hem. Det vore värdefullt om regeringen förklarade att ingen som omfattas av gymnasielagen kommer att utvisas för att hen inte lyckats skaffa sig en fast anställning på sex månader. Det går att hantera lagstiftningsvägen - om den politiska viljan finns.
Snart går dessa unga människor ut sin gymnasieutbildning. Enligt lagen har de då sex månader på sig att skaffa sig en fast anställning. Annars kommer de att utvisas - väldigt många av dem till krigets och terrorns Afghanistan. (En artikel i Dagens ETC uppmärksammar saken - men bakom betalvägg.)
Corona-krisen har i grunden förändrat förutsättningarna för gymnasielagen. Risken är stor att Sverige står inför en hastigt växande arbetslöshet. Att då begära att dessa unga människor bara sex månader efter att de gått ut gymnasiet ska ha erhållit en fast anställning är förstås inte realistiskt.
Det humanitära svaret är i stället att välkomna dessa unga människor med sin gymnasieexamen till Sverige - vårt växande hem. Det vore värdefullt om regeringen förklarade att ingen som omfattas av gymnasielagen kommer att utvisas för att hen inte lyckats skaffa sig en fast anställning på sex månader. Det går att hantera lagstiftningsvägen - om den politiska viljan finns.
Etiketter:
Afghanistan,
Asyl,
Corona,
Dagen ETC,
Flyktingpolitik,
Gymnasielagen
2020-03-24
Colorado avskaffar dödsstraffet - en seger för människovärdet!
Det gäller att ta vara på positiva nyheter i dessa svåra tider. Jag noterar därför med glädje att den amerikanska delstaten Colorado har avskaffat dödsstraffet, detta barbariska straff. De tre fångar som satt i dödscellerna i väntan på sin avrättning får sina straff omvandlade till livstids fängelse. Därmed har 22 av USA:s delstater avskaffat dödsstraffet.
Colorado har visserligen bara avrättat en enda fånge sedan dödsstraffet återinfördes i USA. Men avskaffandet av dödsstraffet i Colorado är en viktig seger för principen om människovärdets okränkbarhet och principen om varje människas rätt till liv oavsett vilka handlingar denne har gjort sig skyldig till. I samma stund som vi ruckar på dessa principer öppnar vi dörren för barbari och en relativisering av människovärdet.
Överhuvudtaget har antalet avrättningar i USA minskat sedan millennieskiftet. År 1999 avrättades 98 människor i USA, år 2019 avrättades 22 människor.
Låt oss bära med oss principen om människovärdets okränkbarhet även i dessa svåra coronatider. Det är sannerligen inga enkla frågor som politiker, myndigheter och sjukvårdspersonal har att hantera. Men att sätta principen om alla människors rätt till liv i centrum skapar en moraliskt viktig grund för de svåra beslut som ska fattas.
Colorado har visserligen bara avrättat en enda fånge sedan dödsstraffet återinfördes i USA. Men avskaffandet av dödsstraffet i Colorado är en viktig seger för principen om människovärdets okränkbarhet och principen om varje människas rätt till liv oavsett vilka handlingar denne har gjort sig skyldig till. I samma stund som vi ruckar på dessa principer öppnar vi dörren för barbari och en relativisering av människovärdet.
Överhuvudtaget har antalet avrättningar i USA minskat sedan millennieskiftet. År 1999 avrättades 98 människor i USA, år 2019 avrättades 22 människor.
Låt oss bära med oss principen om människovärdets okränkbarhet även i dessa svåra coronatider. Det är sannerligen inga enkla frågor som politiker, myndigheter och sjukvårdspersonal har att hantera. Men att sätta principen om alla människors rätt till liv i centrum skapar en moraliskt viktig grund för de svåra beslut som ska fattas.
Etiketter:
Colorado,
Corona,
Dödsstraff,
Människorvärdet,
USA
2020-03-22
Läs Nils Ferlin - för tröst och hugsvalelse!
Av ständig oro för stort och smått
jag blev alltmera en igelkott.
Så skriver Nils Ferlin i diken "Av ständig oro..." ur samlingen "Barfotabarn" (1933). Ett par strofer senare bekänner författaren:
Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.
Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.
Oro stänger in oss. Oro gör oss illa. Ibland kommer vår oro ur att vi redan har farit illa.
Jag hanterar Corona-stämningen genom att på nytt läsa Nils Ferlin. Ingen svensk skald har gestaltat vår mänskliga oro på ett lika trösterikt och folkligt sätt som han. Orden och uttrycken är så vackra, och jag kommer på mig själv med att imitera Ferlins språkbruk när jag skriver denna text. Fara illa. Rätt illa for han i världen, och mager blev han och skral (följt av det - åtminstone tillfälligt - mer uppmuntrande: men ett tu tre, hur kom det sig, fick han upp en saltomortal). (Cirkus Tigerbrand, Barbotabarn.)
Vi behöver tröst i dessa tider. Eller kanske hugsvalelse, som Ferlin nog hade uttryckt det. Hugsvalelse går bortom trösten, och inrymmer stråk av frid och försoning.
Att läsa Ferlin i dessa Corona-tider innebär med nödvändighet att också läsa "Den stora kometen" (Goggles, 1938). Om hur oron för undergång och dom får oss att bättra vårt beteende:
Så satte de sej ned med fart
vid brillor och postillor
och suckade så tungt och rart
om världens vreda villor.
De bugade för fattighjon
som förr för tjocka magar
och vägde rätt i handelsbon
i nästan fjorton dagar.
Men det kom inte någon komet. Åtminstone den gången. Och livet kunde återgå till sina gamla hjulspår:
Än hoppar haren över äng
och solen över rågen.
Men bringa hastigt, stalledräng,
tillbaks den gamla vågen!
I glada vänners muntra lag
satt gubbarna och söpo
och skrattade i fulla drag
åt ryktena som löpo.
(...)
Ty, sade de vid feta bloss
på gördlade cigarrer,
plädera och kometa oss
med piska och gitarrer.
Ann-Louise Hanson har sjungit in "Den stora kometen" (1966). Inspelningen kan avlyssnas här.
I kväll kl 21.15 i SVT2 håller statsminister Stefan Löfven ett tal nationen. Vi får se hur mycket tröst och hugsvalelse hans hälsning kan förmedla. Kanske till och med hopp? Eller är det för tidigt?
Etiketter:
Ann-Louise Hanson,
Barfotabarn,
Corona,
Fara illa,
Hugsvalelse,
Nils Ferlin,
Oro,
Stefan Löfven,
Tigerbrand
2020-03-20
Henri Bergson: Tiden och den fria viljan. (Corona-elegi)
Jag håller på att förlora tidsuppfattningen. Vårens vanliga, tidsbundna markörer lyser med sin frånvaro. Ingen allsvensk fotbollspremiär. Ingen Lisebergs-öppning. Ingen final i Eurovision Song Contest. Kanske inga 1 maj-demonstrationer? De vårliga vardagshändelser som tidigare skapat ordning och struktur i min tidsuppfattning finns inte längre här. Kvar är en lång väntan. Men en väntan på vadå?
Jag plockar fram ett sparat exemplar av kulturtidskriften Moderna Tider (nr 114, april 2000) där jag lagom till millennieskiftet publicerade en text om filosofen och nobelpristagaren (1927) Henri Bergson och hans bok "Tiden och den fria viljan" (1889). Jag tror tyvärr inte att min text finns på nätet. Men här följer ett utdrag:
Bergson vänder sig mot naturvetenskapens felaktiga sätt att beskriva tiden som en lång. likformig linje med sekunder, minuter och timmar. Att så rada upp våra medvetenhetstillstånd innebär, enligt Bergson, att vi projicerar tiden i rummet, att vi blandar ihop tiden med rummet. Denna kvantifierade tidsuppfattning kallar Bergson helt enkelt för rum-tiden.
Mot denna rum-tid ställer Bergson vad han kallar den verkliga tiden, den sanna tiden, la durée réelle. Denna sanna tid låter sig varken mätas eller bevisas. Den sanna tiden är - menar Bergson - som de insmälta tonerna av en melodi, där tonerna visserligen följer på varandra men där vi icke desto mindre uppfattar melodin som en helhet. Denna sanna tid är den form som vårt medvetenhetstillstånd antar när våra jag helt hänger sig åt att leva, när våra jag avstår från att skilja sina nuvarande tillstånd från sina föregående.
Först i detta tillstånd är vi fria, menade Bergson. Att handla fritt är att ta sig själv i besittning, att försätta sig i denna sanna tid - la durée réelle.
Foto: Henri Manuel
Man må i dag le lite åt Bergsons lätt mystifierande och hoppfulla tilltro till människans förmåga att sätta sig över det vi intuitivt uppfattar som tid och rum, det kvantifierade rummet. Men det går inte att komma ifrån att Bergsons tankar utgjorde en starkt befriande kraft för många människor som vid 1800-talets slut kände sig fångna i naturvetenskapens determinism, som sprattlande marionetter i de obevekliga naturlagarnas trådar. Fångna i rum-tiden.
Bergsons la durée réelle kan lätt relateras till dagen diskussion om queertid. Men det får bli en annan gång. Kanske i morgon. Eller igår.
Jag plockar fram ett sparat exemplar av kulturtidskriften Moderna Tider (nr 114, april 2000) där jag lagom till millennieskiftet publicerade en text om filosofen och nobelpristagaren (1927) Henri Bergson och hans bok "Tiden och den fria viljan" (1889). Jag tror tyvärr inte att min text finns på nätet. Men här följer ett utdrag:
Bergson vänder sig mot naturvetenskapens felaktiga sätt att beskriva tiden som en lång. likformig linje med sekunder, minuter och timmar. Att så rada upp våra medvetenhetstillstånd innebär, enligt Bergson, att vi projicerar tiden i rummet, att vi blandar ihop tiden med rummet. Denna kvantifierade tidsuppfattning kallar Bergson helt enkelt för rum-tiden.
Mot denna rum-tid ställer Bergson vad han kallar den verkliga tiden, den sanna tiden, la durée réelle. Denna sanna tid låter sig varken mätas eller bevisas. Den sanna tiden är - menar Bergson - som de insmälta tonerna av en melodi, där tonerna visserligen följer på varandra men där vi icke desto mindre uppfattar melodin som en helhet. Denna sanna tid är den form som vårt medvetenhetstillstånd antar när våra jag helt hänger sig åt att leva, när våra jag avstår från att skilja sina nuvarande tillstånd från sina föregående.
Först i detta tillstånd är vi fria, menade Bergson. Att handla fritt är att ta sig själv i besittning, att försätta sig i denna sanna tid - la durée réelle.
Foto: Henri Manuel
Man må i dag le lite åt Bergsons lätt mystifierande och hoppfulla tilltro till människans förmåga att sätta sig över det vi intuitivt uppfattar som tid och rum, det kvantifierade rummet. Men det går inte att komma ifrån att Bergsons tankar utgjorde en starkt befriande kraft för många människor som vid 1800-talets slut kände sig fångna i naturvetenskapens determinism, som sprattlande marionetter i de obevekliga naturlagarnas trådar. Fångna i rum-tiden.
Bergsons la durée réelle kan lätt relateras till dagen diskussion om queertid. Men det får bli en annan gång. Kanske i morgon. Eller igår.
2020-03-19
Jimmie Åkessons tunna argument för att stänga skolorna
De svenska partierna visar fortfarande en föredömlig återhållsamhet genom att inte politisera kampen mot Corona-viruset. Kanske börjar Sverigedemokraterna mäla sig ur gemenskapen. I en intervju med Svenska Dagbladet kräver Jimmie Åkesson att regeringen går emot Folkhälsomyndighetens rekommendationer och omedelbart stänger landets förskolor och grundskolor.
Sverigedemokraterna har naturligtvis rätt att ha en annan uppfattning än regeringen och Folkhälsomyndigheten och övriga riksdagspartier om hur Sverige bör hantera Corona-krisen. Men det intressanta är vilka argument som Jimmie Åkesson anför. Vad är det som får honom att komma fram till en helt annan slutsats än den som samtliga övriga partiledare samt Folkhälsomyndigheten kommer fram till?
Frågan är inte helt lätt att besvara. Åkesson säger bara att det "rimligen" innebär en stor smittorisk när så många barn går till skolan. Han påstår också att Folkhälsomyndigheten tidigare anfört att barn inte spred smittan, men "det vet man väl inte". Några andra argument framför inte Jimmie Åkesson.
Man må tycka vad man vill i sakfrågan om skolornas öppethållande. Kanske gör Folkhälsomyndigheten och regeringen inom kort en ny och annorlunda bedömning. Men Jimmie Åkessons lövtunna argument för att frångå Folkhälsomyndighetens rekommendationer gör mig ytterst tacksam över att Sverigedemokraterna inte har något inflytande över regeringspolitiken.
Nej, Sverige ska inte ha något expertstyre - inte ens i kristider. Regeringen ska göra en sammanvägd bedömning, och sedan ta det politiska ansvaret för sina beslut. Lika självklart ska regeringen väga in expertomdömen i sina bedömningar. Som statsvetarprofessorn Bo Rothstein argumenterar: The conclusion is "rule through, not by, experts". Svårare än så är det inte.
Sverigedemokraterna har naturligtvis rätt att ha en annan uppfattning än regeringen och Folkhälsomyndigheten och övriga riksdagspartier om hur Sverige bör hantera Corona-krisen. Men det intressanta är vilka argument som Jimmie Åkesson anför. Vad är det som får honom att komma fram till en helt annan slutsats än den som samtliga övriga partiledare samt Folkhälsomyndigheten kommer fram till?
Frågan är inte helt lätt att besvara. Åkesson säger bara att det "rimligen" innebär en stor smittorisk när så många barn går till skolan. Han påstår också att Folkhälsomyndigheten tidigare anfört att barn inte spred smittan, men "det vet man väl inte". Några andra argument framför inte Jimmie Åkesson.
Man må tycka vad man vill i sakfrågan om skolornas öppethållande. Kanske gör Folkhälsomyndigheten och regeringen inom kort en ny och annorlunda bedömning. Men Jimmie Åkessons lövtunna argument för att frångå Folkhälsomyndighetens rekommendationer gör mig ytterst tacksam över att Sverigedemokraterna inte har något inflytande över regeringspolitiken.
Nej, Sverige ska inte ha något expertstyre - inte ens i kristider. Regeringen ska göra en sammanvägd bedömning, och sedan ta det politiska ansvaret för sina beslut. Lika självklart ska regeringen väga in expertomdömen i sina bedömningar. Som statsvetarprofessorn Bo Rothstein argumenterar: The conclusion is "rule through, not by, experts". Svårare än så är det inte.
*
Samtidigt noterar vi att tidigare distriktsordföranden för Sverigedemokraterna i Stockholms stad, numera vice ordföranden för extremhögerpartiet Alternativ för Sverige (AFS) William Hahne inte dragit sig för att försöka tjäna en hacka på utsatta människors oro inför Coronakrisen. Aftonbladet berättar att William Hahne köpt upp ett stort antal ansiktsskydd av ett slag som brukar kosta 20 kronor i nätbutiker och nu säljer dem nu vidare för 249 kronor styck. Ska vi tala "svenskhet", vilket ju Sverigedemokrater och AFS gärna gör, så har jag svårt att se något mer osvenskt än att berika sig på utsatta och rädda människors bekostnad.
2020-03-16
Corona-spaning 2. Politiken
Samtliga politiska partier har hittills visat en föredömlig återhållsamhet genom att inte politisera kampen mot Corona-viruset. Moderaterna och Kristdemokraterna har till och med uttalat sitt stöd för de åtgärder som regeringen har vidtagit. Sverigedemokraterna har, såvitt jag kunnat se, varit tyst.
Den borgfred som idag karaktäriserar svensk politik varar inte för evigt. Så snart den akuta krisen släpper kommer frågan om politiskt ansvarsutkrävande på bordet. Om krishanteringen går relativt bra kommer oppositionen att hylla myndigheter och samhällsinstitutioner. Om krishanteringen går relativt dåligt kommer oppositionen att rikta anklagelser mot regeringen. Så är det i politiken, och jag har inga illusioner om att det skulle vara annorlunda om maktförhållandena i riksdagen var de omvända.
Så här långt bidrar Corona-krisen till att svetsa samman januaripartierna. Det samarbete som nu utvecklas och fördjupas mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna ökar sannolikheten för att samarbetet kommer att fortsätta även under resten av mandatperioden. Säker kan man inte vara. Beroende på hur Corona-krisen utvecklas kan det politiska landskapet kastas om i grunden, och det är fortfarande långt till nästa val. Men allt annat lika har Coronakrisen fört de fyra samarbetspartierna ännu närmare varandra. Partiernas gemensamma samarbetskapital växer.
Corona-krisen bidrar också till att förändra den politiska dagordningen. Debatten om samhällets sårbarhet och bristfälliga lagerhållningar blir en tuff uppförsbacke för nyliberala förslag om ytterligare privatiseringar eller om skattesänkningar överhuvudtaget. I dag är vi alla Keynesianer, som någon sa i radion (uppfattade inte vem) i helgen. De efterhängsna frågorna om brott och straff och om migration viker åtminstone tillfälligt undan, och kan kanske i stället ge plats åt nya frågor om hur vi bygger Sverige, vårt växande hem, starkare och varmare.
2020 blir ett märkesår i svensk politisk historia. Men på vilket sätt är det ännu för tidigt att säga.
Den borgfred som idag karaktäriserar svensk politik varar inte för evigt. Så snart den akuta krisen släpper kommer frågan om politiskt ansvarsutkrävande på bordet. Om krishanteringen går relativt bra kommer oppositionen att hylla myndigheter och samhällsinstitutioner. Om krishanteringen går relativt dåligt kommer oppositionen att rikta anklagelser mot regeringen. Så är det i politiken, och jag har inga illusioner om att det skulle vara annorlunda om maktförhållandena i riksdagen var de omvända.
Så här långt bidrar Corona-krisen till att svetsa samman januaripartierna. Det samarbete som nu utvecklas och fördjupas mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna ökar sannolikheten för att samarbetet kommer att fortsätta även under resten av mandatperioden. Säker kan man inte vara. Beroende på hur Corona-krisen utvecklas kan det politiska landskapet kastas om i grunden, och det är fortfarande långt till nästa val. Men allt annat lika har Coronakrisen fört de fyra samarbetspartierna ännu närmare varandra. Partiernas gemensamma samarbetskapital växer.
Corona-krisen bidrar också till att förändra den politiska dagordningen. Debatten om samhällets sårbarhet och bristfälliga lagerhållningar blir en tuff uppförsbacke för nyliberala förslag om ytterligare privatiseringar eller om skattesänkningar överhuvudtaget. I dag är vi alla Keynesianer, som någon sa i radion (uppfattade inte vem) i helgen. De efterhängsna frågorna om brott och straff och om migration viker åtminstone tillfälligt undan, och kan kanske i stället ge plats åt nya frågor om hur vi bygger Sverige, vårt växande hem, starkare och varmare.
2020 blir ett märkesår i svensk politisk historia. Men på vilket sätt är det ännu för tidigt att säga.
Etiketter:
Corona,
Den politiska dagordningen,
Partierna,
Samarbetskapital
2020-03-15
Corona-spaning 1. Digitala möten
I Corona-smittans spår tar digitala möten ett stort steg framåt. Politiker och tjänstemän går snabbkurser i Zoom (ett verktyg för nätbaserade möten och föreläsningar på distans). Vid universitet och högskolor pågår ett intensivt arbete för att digitalisera undervisningsformerna.
När så många människor uppgraderar sin digitala kompetens med avseende på möten, sammanträden och undervisningsformer vore det väl märkligt om inte denna stärkta kompetens kommer att användas även när Corona-smittan är över? Och ju fler möten och undervisningsmoment som genomförs digitalt, desto bättre blir förutsättningarna för teknikutveckling och ytterligare förbättring av digitala mötes- och undervisningsformer.
Dessutom är digitala möten oftast billigare och bättre för miljön.
Kommer digitala möten då att helt, eller nästan helt, ersätta möten och sammanträden där deltagarna är fysiskt närvarande? (Jag avstår här från att diskutera digitala undervisningsformer - de berör en delvis annorlunda problematik än möten och sammanträden.)
Att svara ja på frågan ovan uppfattas av många som provocerande. Det finns något i "det mänskliga" som de flesta av oss uppfattar som så unikt och värdefullt att det inte kan ersättas av digital kommunikation.
I ett zoom-samtal med hustrun (ja, så långt har det gått...) tidigare i dag enades vi om att rena informationsmöten är de minst problematiska att genomföra digitalt. Men vad händer med möten som handlar om att lösa problem och fatta beslut? Vilken betydelse har kroppen och det kroppsliga (kroppsspråk, ögonkontakt, fysisk kontakt, dofter) för diskussionen och dynamiken i gruppen?
Blir digitala möten mer jämlika och jämställda när deltagarna reduceras till ett ansikte på en bildskärm? Eller är det i stället så att digitala möten konserverar eller förstärker existerande, till exempel patriarkala, maktstrukturer? Och vilka är i så fall de kausala mekanismerna? Det finns säkert intressant forskning om denna problematik - men jag hittar inget lämpligt att länka till.
Så ja - de digitala mötena kommer efter Corona-smittans slut att varaktigt ha stärkt sin ställning på de fysiska mötenas bekostnad. För att kunna hantera denna nya verklighet på ett så bra sätt som möjligt behöver vi veta mer om konsekvenserna av en sådan digitalisering med avseende på diskussionens och beslutens kvalitet, på maktförhållanden och jämställdhet och på vårt sätt att leva tillsammans överhuvudtaget.
Ni får gärna formulera idéer, kära läsare. Vilken är den stora skillnaden mellan fysiska och digitala möten? Blir diskussionen och besluten annorlunda, och i så fall - blir de bättre eller sämre? Och hur påverkas maktförhållandena om sammanträdet genomförs vid ett fysiskt eller ett digitalt bord?
Ordet är fritt.
När så många människor uppgraderar sin digitala kompetens med avseende på möten, sammanträden och undervisningsformer vore det väl märkligt om inte denna stärkta kompetens kommer att användas även när Corona-smittan är över? Och ju fler möten och undervisningsmoment som genomförs digitalt, desto bättre blir förutsättningarna för teknikutveckling och ytterligare förbättring av digitala mötes- och undervisningsformer.
Dessutom är digitala möten oftast billigare och bättre för miljön.
Kommer digitala möten då att helt, eller nästan helt, ersätta möten och sammanträden där deltagarna är fysiskt närvarande? (Jag avstår här från att diskutera digitala undervisningsformer - de berör en delvis annorlunda problematik än möten och sammanträden.)
Att svara ja på frågan ovan uppfattas av många som provocerande. Det finns något i "det mänskliga" som de flesta av oss uppfattar som så unikt och värdefullt att det inte kan ersättas av digital kommunikation.
I ett zoom-samtal med hustrun (ja, så långt har det gått...) tidigare i dag enades vi om att rena informationsmöten är de minst problematiska att genomföra digitalt. Men vad händer med möten som handlar om att lösa problem och fatta beslut? Vilken betydelse har kroppen och det kroppsliga (kroppsspråk, ögonkontakt, fysisk kontakt, dofter) för diskussionen och dynamiken i gruppen?
Blir digitala möten mer jämlika och jämställda när deltagarna reduceras till ett ansikte på en bildskärm? Eller är det i stället så att digitala möten konserverar eller förstärker existerande, till exempel patriarkala, maktstrukturer? Och vilka är i så fall de kausala mekanismerna? Det finns säkert intressant forskning om denna problematik - men jag hittar inget lämpligt att länka till.
Så ja - de digitala mötena kommer efter Corona-smittans slut att varaktigt ha stärkt sin ställning på de fysiska mötenas bekostnad. För att kunna hantera denna nya verklighet på ett så bra sätt som möjligt behöver vi veta mer om konsekvenserna av en sådan digitalisering med avseende på diskussionens och beslutens kvalitet, på maktförhållanden och jämställdhet och på vårt sätt att leva tillsammans överhuvudtaget.
Ni får gärna formulera idéer, kära läsare. Vilken är den stora skillnaden mellan fysiska och digitala möten? Blir diskussionen och besluten annorlunda, och i så fall - blir de bättre eller sämre? Och hur påverkas maktförhållandena om sammanträdet genomförs vid ett fysiskt eller ett digitalt bord?
Ordet är fritt.
Etiketter:
Corona,
Covid-19,
Digitala möten,
Digitalisering,
Jämlikhet,
Jämställdhet,
Makt,
Zoom
2020-03-11
Medborgerligt förtroende i Corona-tider
Så här i Corona-tider är mellanmänsklig tillit och ett högt medborgerligt förtroende för samhällsinstitutionerna extra värdefullt. Sverige är ett så kallat "höglitarland", det vill säga att tilliten mellan medborgarna och medborgarnas tillit till olika samhällsinstitutioner är ur ett internationellt perspektiv relativt högt.
I dag presenterade Medieakademin sin förtroendebarometer för 2019. Undersökningen visar bland annat att medborgarnas förtroende för public service - här i form av Sveriges Radio (SR) och Sveriges Television (SVT) - är fortsatt högt och åtminstone när det gäller SVT ökat något sedan förra året. Av de tillfrågade uppger 65 procent att de har förtroende för SR och 62 procent att de har förtroende för SVT. Motsvarande andelar för Lokala tidningen är 47 procent, DN 45 procent, SvD 41 procent, TV4 33 procent, Aftonbladet 16 procent, Expressen 14 procent och TV3 10 procent. Men förtroendet för public service-företagen är politiskt polariserat. Moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater har ett lägre förtroende för SR och SVT än vad de övriga partiernas sympatisörer har.
Notera också att medborgarnas förtroende för polisen är rekordhögt. Av de tillfrågade uppger 73 procent att de har förtroende för polisen - det är den högsta andelen sedan Medieakademin började med sina förtroendemätningar 1997. Det är intressant att förtroendet för polisen är så högt samtidigt som det i debatten inte sällan sprids en bild av en skenande brottslighet inför vilken polisen skulle stå maktlös.
På samma sätt är det intressant att förtroendet för sjukvården ökar för tredje året i rad och nu uppgår till 62 procent - den högsta andelen sedan frågan började ställas 2011. Även förtroendet för universitet och högskolor är fortsatt högt - 69 procent. Endast polisen uppvisar en högre andel.
Det är glädjande att medborgarnas förtroende för centrala samhällsinstitutioner som polisen, public service, universitet/högskolor och sjukvården är fortsatt högt. Sorgebarnet är de politiska partierna. Endast 15 procent säger sig ha förtroende för partierna, vilket ger en 16:e och klar jumboplats på listan över medborgarnas förtroende för samhällsinstitutioner.
Låt oss hoppas att de politiska partierna hanterar Corona-krisen på ett sätt som inte bara är landet och medborgarna till gagn utan också stärker medborgarnas förtroende för partierna. Nu gäller det att visa statsmannaskap och att vara vuxen i rummet.
I dag presenterade Medieakademin sin förtroendebarometer för 2019. Undersökningen visar bland annat att medborgarnas förtroende för public service - här i form av Sveriges Radio (SR) och Sveriges Television (SVT) - är fortsatt högt och åtminstone när det gäller SVT ökat något sedan förra året. Av de tillfrågade uppger 65 procent att de har förtroende för SR och 62 procent att de har förtroende för SVT. Motsvarande andelar för Lokala tidningen är 47 procent, DN 45 procent, SvD 41 procent, TV4 33 procent, Aftonbladet 16 procent, Expressen 14 procent och TV3 10 procent. Men förtroendet för public service-företagen är politiskt polariserat. Moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater har ett lägre förtroende för SR och SVT än vad de övriga partiernas sympatisörer har.
Notera också att medborgarnas förtroende för polisen är rekordhögt. Av de tillfrågade uppger 73 procent att de har förtroende för polisen - det är den högsta andelen sedan Medieakademin började med sina förtroendemätningar 1997. Det är intressant att förtroendet för polisen är så högt samtidigt som det i debatten inte sällan sprids en bild av en skenande brottslighet inför vilken polisen skulle stå maktlös.
På samma sätt är det intressant att förtroendet för sjukvården ökar för tredje året i rad och nu uppgår till 62 procent - den högsta andelen sedan frågan började ställas 2011. Även förtroendet för universitet och högskolor är fortsatt högt - 69 procent. Endast polisen uppvisar en högre andel.
Det är glädjande att medborgarnas förtroende för centrala samhällsinstitutioner som polisen, public service, universitet/högskolor och sjukvården är fortsatt högt. Sorgebarnet är de politiska partierna. Endast 15 procent säger sig ha förtroende för partierna, vilket ger en 16:e och klar jumboplats på listan över medborgarnas förtroende för samhällsinstitutioner.
Låt oss hoppas att de politiska partierna hanterar Corona-krisen på ett sätt som inte bara är landet och medborgarna till gagn utan också stärker medborgarnas förtroende för partierna. Nu gäller det att visa statsmannaskap och att vara vuxen i rummet.
Etiketter:
Corona,
Förtroendebarometer,
Medieakademin
2020-03-08
Glädjeskuttande idrottskvinnor och könsmaktsordningen
Sportjournalistikens gestaltning av män och kvinnors idrottsframgångar illustrerar att vi har en bra bit kvar till ett jämställt samhälle. Könsmaktsordningen lever, och Djävulen gömmer sig i dess detaljer.
Tidningen Expressen visar hur den svenska segertrion i U23-VM 15 km längdskidor Ebba Andersson, Moa Lundgren och Emma Ribom uppmuntras av fotografer att ta ett glädjeskutt framför kameran tillsammans. Oskyldigt, eller till och med självklart, tycker kanske en del. Nåja. Alltså, jag tycker det är så fånigt, säger en uppenbart generad Ebba Andersson inför journalisterna men låter sig ändå övertalas att ställa upp på bilden.
Efter det konstruerade glädjeskuttet säger Ebba Andersson till Expressen: Jag tycker det är lite fånigt att vi tjejer alltid ska göra det. Jag tror aldrig jag sett en segerbild där killarna tagit ett glädjeskutt. Det är lite förlegat och uttjatat att vi tjejer alltid ska ta ett glädjeskutt efter målgång.
Foto: Lukas Johansson/Svenska skidförbundet.
Dessa bilder på käcka, glädjeskuttande idrottskvinnor riskerar att förminska deras prestationer till något underhållande, något roligt att titta på men inte att ta på allvar. Det män gör är däremot svårt och ansträngande. Bilder på glädjeskuttande idrottskvinnor blir en feminisering av den maskulina ansträngningen av idrottskvinnan till kvinna, flicka, barn. Inte konstigt att Ebba Andersson reagerar och tycker att bilden uttrycker ett förlegat budskap.
Nu får vi se om ni, kära läsare, översvämmar mitt flöde med bilder på glädjeskuttande manliga skidlöpare. Då får vi ta om diskussionen från början.
Tidningen Expressen visar hur den svenska segertrion i U23-VM 15 km längdskidor Ebba Andersson, Moa Lundgren och Emma Ribom uppmuntras av fotografer att ta ett glädjeskutt framför kameran tillsammans. Oskyldigt, eller till och med självklart, tycker kanske en del. Nåja. Alltså, jag tycker det är så fånigt, säger en uppenbart generad Ebba Andersson inför journalisterna men låter sig ändå övertalas att ställa upp på bilden.
Efter det konstruerade glädjeskuttet säger Ebba Andersson till Expressen: Jag tycker det är lite fånigt att vi tjejer alltid ska göra det. Jag tror aldrig jag sett en segerbild där killarna tagit ett glädjeskutt. Det är lite förlegat och uttjatat att vi tjejer alltid ska ta ett glädjeskutt efter målgång.
Foto: Lukas Johansson/Svenska skidförbundet.
Dessa bilder på käcka, glädjeskuttande idrottskvinnor riskerar att förminska deras prestationer till något underhållande, något roligt att titta på men inte att ta på allvar. Det män gör är däremot svårt och ansträngande. Bilder på glädjeskuttande idrottskvinnor blir en feminisering av den maskulina ansträngningen av idrottskvinnan till kvinna, flicka, barn. Inte konstigt att Ebba Andersson reagerar och tycker att bilden uttrycker ett förlegat budskap.
Nu får vi se om ni, kära läsare, översvämmar mitt flöde med bilder på glädjeskuttande manliga skidlöpare. Då får vi ta om diskussionen från början.
Etiketter:
8 mars,
Djävulen,
Ebba Andersson,
Emma Ribom,
Jämställdhet,
Könsmaktsordningen,
Moa Lundgren,
Sportjournalistik
2020-03-06
Jimmie Åkessons hån mot dessa våra minsta
Hur lågt kan man sjunka? TT återger ohyggliga vittnesmål om situationen för de människor som befinner sig på flykt i gränslandet mellan Grekland och Turkiet. Det är många familjer med små barn. En representant för FN:s flyktingorgan UNHCR säger: Jag har träffat många barn. Men detta är första gången jag möter barn som är i sådan chock. Hon berättar hur de vandrat i natten, hur de varit vilse och hur rädda de är nu, De är blöta och kalla och hungriga.
Till detta helvete på jorden reser Jimmie Åkesson. Reser han dit för att visa sin solidaritet med dessa utsatta, nödställda människor? Reser han dit för att hjälpa till, för att lindra barnens nöd och försöka förbättra deras situation?
Nej, det är inte därför Jimmie Åkesson reser dit. Han reser dit för att dela ut flygblad som berättar att dessa plågade, hjälpsökande människor inte är välkomna till Sverige. Vi har inte plats. Sverige, detta välståndets och rikedomens fantastiska land, är fullt. Jimmie Åkessons agerande blir ett hån mot dessa våra minsta.
Hur lågt kan man sjunka?
Författaren och tidigare cirkusdirektören Henry Bronett kommenterar Jimmie Åkessons resa så bra:
Skam att en svensk medborgare så ogenerat slår mynt av av andras olycka och dessutom skriver under med: ”Svenska folket och Sverigedemokraterna”.
Ni representerar inte vårt land.
Svårt att förstå hur man överväger att rösta fram ett sådan parti. För oavsett hur det står till i Sverige, är vägen aldrig att följa dem som visar oss rännstenen och kallar den för ett bra vägval.
Till detta helvete på jorden reser Jimmie Åkesson. Reser han dit för att visa sin solidaritet med dessa utsatta, nödställda människor? Reser han dit för att hjälpa till, för att lindra barnens nöd och försöka förbättra deras situation?
Nej, det är inte därför Jimmie Åkesson reser dit. Han reser dit för att dela ut flygblad som berättar att dessa plågade, hjälpsökande människor inte är välkomna till Sverige. Vi har inte plats. Sverige, detta välståndets och rikedomens fantastiska land, är fullt. Jimmie Åkessons agerande blir ett hån mot dessa våra minsta.
Hur lågt kan man sjunka?
Författaren och tidigare cirkusdirektören Henry Bronett kommenterar Jimmie Åkessons resa så bra:
Skam att en svensk medborgare så ogenerat slår mynt av av andras olycka och dessutom skriver under med: ”Svenska folket och Sverigedemokraterna”.
Ni representerar inte vårt land.
Svårt att förstå hur man överväger att rösta fram ett sådan parti. För oavsett hur det står till i Sverige, är vägen aldrig att följa dem som visar oss rännstenen och kallar den för ett bra vägval.
Etiketter:
Barn,
Flyktingar,
Grekland,
Henry Bronett,
Jimmie Åkesson,
Tyuriet,
UNHCR
2020-03-03
Nya förslag från M och SD minskar public sevice oberoende
Riksdagsledamöter från Moderaterna och Sverigedemokraterna motionerar om åtgärder som skulle minska Public Service-företagens (SVT, SR och UR) oberoende. Tidningen Journalisten berättar att Lars Beckman, Jan Ericson och Edward
Riedl (M) vill införa sanktioner mot SVT, SR och UR om de fälls i Granskningsnämnden (2019/20:2418, 2019/20:2951). Även Robert Stenkvist och David Lång (SD) vill införa sådana sanktioner (2019/20:791). De kritiserar Granskningsnämndens beslut i ett enskilt ärende (friandet av SVT:s EU-valvala 2014!) och föreslår - på fullt allvar - att Granskningsnämnden ska bestå av politiker, tillsatta efter partiernas antal riksdagsmandat.
Konsekvensen av dessa förslag skulle bli att den politiska majoriteten får avgöra vad som är "sakligt" och vad som är "opartiskt" och får makt att besluta om ”sanktioner” för anställda vid SVT, SR och UR. Så mycket för ett oberoende public service.
Som DN:s chefredaktör Peter Wolodarski tidigare i dag skrev på Twitter: Politiskt beslut nu om möjlighet till skärpta sanktionsmedel mot public service-bolagen kommer inte öka journalisternas känsla av trygghet att professionellt utföra sitt jobb, utan några som helst hänsyn samt Illavarslande förslag, kommer leda till ökat politiskt beroende för public service-bolagen om de vinner stöd i riksdagen. Bör avvisas - Sverige borde gå i andra riktningen och öka oberoendet.
Jag har sagt det förut. Nu gäller det för alla demokratiska krafter att försvara public service oberoende och integritet. Vill vi värna demokratin måste vi värna institutionerna.
Konsekvensen av dessa förslag skulle bli att den politiska majoriteten får avgöra vad som är "sakligt" och vad som är "opartiskt" och får makt att besluta om ”sanktioner” för anställda vid SVT, SR och UR. Så mycket för ett oberoende public service.
Som DN:s chefredaktör Peter Wolodarski tidigare i dag skrev på Twitter: Politiskt beslut nu om möjlighet till skärpta sanktionsmedel mot public service-bolagen kommer inte öka journalisternas känsla av trygghet att professionellt utföra sitt jobb, utan några som helst hänsyn samt Illavarslande förslag, kommer leda till ökat politiskt beroende för public service-bolagen om de vinner stöd i riksdagen. Bör avvisas - Sverige borde gå i andra riktningen och öka oberoendet.
Jag har sagt det förut. Nu gäller det för alla demokratiska krafter att försvara public service oberoende och integritet. Vill vi värna demokratin måste vi värna institutionerna.
2020-03-02
Moderaternas smaklösa delningsbild
I dag drunknade ännu ett barn i Medelhavet, då en båt full med flyktingar kapsejsade nära ön Lesbos. Och BBC rapporterar att en syrisk flykting skjutits till döds vid gränsen mellan Grekland och Turkiet. Omkring 15 000 män, kvinnor och barn beräknas nu under ytterst svåra omständigheter befinna sig i gränslandet mellan Greland och Turkiet. Många av dem är på flykt från krigshelvetet i Syrien.
Den självklara utgångsfrågan borde vara: Hur ska vi på bästa sätt kunna hjälpa de utsatta flyktingar som nu befinner i gränslandet mellan Grekland och Turkiet? Men för Moderaterna och Ulf Kristersson tycks frågan bli en helt annan. Just i dag lägger Moderaterna på sin Facebook-sida upp en bild på Ulf Kristersson där han - iklädd någon slags jägar- eller hemvärnsmundering - uppmanar: Stärk gränsen!
Bilden blir ett smaklöst hån mot alla de människor som flytt krigets helvete och som nu lever under oerhört utsatta omständigheter i gränslandet mellan Grekland och Turkiet.
Jag tror inte att Ulf Kristersson egentligen känner sig så bekväm med denna bild. Men hans ledarskap är mycket svagt. Det är inte så att det finns en "hemlig grupp" eller motsvarande i Moderaterna som styr och ställer. Men i avsaknad av ett starkt ledarskap blåser Moderaterna dit tidsandevindarna för dem. Det är en sorglig utveckling.
I skrivande stund ser jag att Moderaterna nu tagit bort bilden från sitt Facebookkonto med motiveringen att Ulf Kristerssons kläder "verkade ta fokus från den viktiga frågan, som är att EU och Sverige ska stärka gränskontrollen". Jo tack. Det är bra att Moderaterna tagit bort bilden. Det vore befriande med en ursäkt från Ulf Kristersson för att bilden överhuvudtaget publicerades. Men det kanske är att begära för mycket. Det krävs ju i så fall att någon är vuxen i rummet.
Respekt i stället till Ida Alterå och CUF för denna bild.
Den självklara utgångsfrågan borde vara: Hur ska vi på bästa sätt kunna hjälpa de utsatta flyktingar som nu befinner i gränslandet mellan Grekland och Turkiet? Men för Moderaterna och Ulf Kristersson tycks frågan bli en helt annan. Just i dag lägger Moderaterna på sin Facebook-sida upp en bild på Ulf Kristersson där han - iklädd någon slags jägar- eller hemvärnsmundering - uppmanar: Stärk gränsen!
Bilden blir ett smaklöst hån mot alla de människor som flytt krigets helvete och som nu lever under oerhört utsatta omständigheter i gränslandet mellan Grekland och Turkiet.
Jag tror inte att Ulf Kristersson egentligen känner sig så bekväm med denna bild. Men hans ledarskap är mycket svagt. Det är inte så att det finns en "hemlig grupp" eller motsvarande i Moderaterna som styr och ställer. Men i avsaknad av ett starkt ledarskap blåser Moderaterna dit tidsandevindarna för dem. Det är en sorglig utveckling.
I skrivande stund ser jag att Moderaterna nu tagit bort bilden från sitt Facebookkonto med motiveringen att Ulf Kristerssons kläder "verkade ta fokus från den viktiga frågan, som är att EU och Sverige ska stärka gränskontrollen". Jo tack. Det är bra att Moderaterna tagit bort bilden. Det vore befriande med en ursäkt från Ulf Kristersson för att bilden överhuvudtaget publicerades. Men det kanske är att begära för mycket. Det krävs ju i så fall att någon är vuxen i rummet.
Respekt i stället till Ida Alterå och CUF för denna bild.
Etiketter:
BBC,
Flyktingar,
Grekland,
Ida Alterå,
Lesbos,
Moderaterna,
Turiet,
Ulf Kristersson
2020-02-27
Ny Novus-undersökning: Starkt stöd för familjeåterförening
"Sverige är fullt", sa Jimmie Åkesson i sitt anförande under Sverigedemokraternas landsmöte i Örebro i slutet av förra året.
Men en undersökning av Novus, publicerad på DN Debatt, indikerar att svenska folket inte delar Åkessons uppfattning. Under rubriken "Starkt folkligt stöd för rätt till familjeåterförening" slår artikelförfattarna (som representerar Svenska kyrkan, Rädda barnen och Svenska röda korset) fast att det finns ett starkt stöd både för rätten till familjeåterförening och för att personer med humanitära skäl ska kunna stanna i Sverige. (...) Den humanitära guldreserven i Sverige tycks vara intakt, även om det i den politiska debatten låter det ofta annorlunda.
Författarna baserar sin positiva slutsats på följande resultat.
Av de tillfrågade instämmer 73 procent i påståendet att barn som vistats flera år i Sverige och lärt sig svenska språket ska ha en möjlighet att stanna i Sverige. Endast 13 procent tar avstånd från det.
62 procent instämmer i att personer md humanitära skäl, till exempel svårt sjuka barn eller vuxna, ska ha möjlighet att stanna i Sverige. 19 procent tar avstånd.
59 procent instämmer i att barn och föräldrar på flykt som splittrats ska ha en möjlighet att återförenas i Sverige. 23 procent tar avstånd.
Så ja, solidariteten lever! Låt oss hoppas att den parlamentariska kommitté som just nu formar förslag om Sveriges framtida migrationspolitik lyssnar in undersökningen. Det är sant att flera opinionsundersökningar, till exempel den årliga frågeundersökningen från SOM-institutet vid Göteborgs universitet, visar att stödet för att ta emot flyktingar har minskat något de senaste åren. Det är också sant att det i dessa undersökningar alltid är fler svarande som vill att Sverige ska ta emot "färre flyktingar" än som vill att Sverige ska ta emot "fler flyktingar". Men Novus undersökning visar att sättet att ställa frågan spelar roll för vilken bild av svenskarnas syn på flyktingmottagning som framkommer. Och vi vet dessutom sedan tidigare att synen på flyktingmottagning och på invandring är mer positiv i Sverige än vad den är i andra europeiska länder.
Nej, Sverige är inte fullt. Sverige är vårt växande hem. Som ordspråket säger: Finns det hjärterum så finns det stjärterum.
Men en undersökning av Novus, publicerad på DN Debatt, indikerar att svenska folket inte delar Åkessons uppfattning. Under rubriken "Starkt folkligt stöd för rätt till familjeåterförening" slår artikelförfattarna (som representerar Svenska kyrkan, Rädda barnen och Svenska röda korset) fast att det finns ett starkt stöd både för rätten till familjeåterförening och för att personer med humanitära skäl ska kunna stanna i Sverige. (...) Den humanitära guldreserven i Sverige tycks vara intakt, även om det i den politiska debatten låter det ofta annorlunda.
Författarna baserar sin positiva slutsats på följande resultat.
Av de tillfrågade instämmer 73 procent i påståendet att barn som vistats flera år i Sverige och lärt sig svenska språket ska ha en möjlighet att stanna i Sverige. Endast 13 procent tar avstånd från det.
62 procent instämmer i att personer md humanitära skäl, till exempel svårt sjuka barn eller vuxna, ska ha möjlighet att stanna i Sverige. 19 procent tar avstånd.
59 procent instämmer i att barn och föräldrar på flykt som splittrats ska ha en möjlighet att återförenas i Sverige. 23 procent tar avstånd.
Så ja, solidariteten lever! Låt oss hoppas att den parlamentariska kommitté som just nu formar förslag om Sveriges framtida migrationspolitik lyssnar in undersökningen. Det är sant att flera opinionsundersökningar, till exempel den årliga frågeundersökningen från SOM-institutet vid Göteborgs universitet, visar att stödet för att ta emot flyktingar har minskat något de senaste åren. Det är också sant att det i dessa undersökningar alltid är fler svarande som vill att Sverige ska ta emot "färre flyktingar" än som vill att Sverige ska ta emot "fler flyktingar". Men Novus undersökning visar att sättet att ställa frågan spelar roll för vilken bild av svenskarnas syn på flyktingmottagning som framkommer. Och vi vet dessutom sedan tidigare att synen på flyktingmottagning och på invandring är mer positiv i Sverige än vad den är i andra europeiska länder.
Nej, Sverige är inte fullt. Sverige är vårt växande hem. Som ordspråket säger: Finns det hjärterum så finns det stjärterum.
2020-02-25
Hur stöttar Sverige bäst Gui Minhai?
Den svenske författaren och bokförläggaren Gui Minhai dömdes i måndags av en kinesisk domstol till
10 års fängelse för att ha fört statshemligheter till utlandet. I domen uppges också att Gui Minhai frivilligt har avsagt sig sitt svenska medborgarskap för att åter bli kinesisk medborgare.
Den kinesiska diktaturen förnekar sig inte. Förtrycket mot oppositionella är en del av den kinesiska vardagen. Människorättsorganisationer över hela världen rasar mot domen. Amnesty International beskriver den som "chockerande".
Den svenska regeringen har hela tiden varit tydligt i sitt stöd för Gui Minhai och i sin kritik av Kinas agerande. Men vad ska regeringen göra nu? Domen är fälld, och den kinesiska staten påstår att Gui Minhai inte längre är svensk medborgare.
Vänsterpartiet och Kristdemokraterna menar att Sverige borde utvisa den kinesiska ambassadören. Det tycker jag är ett dåligt förslag. Sverige behöver fortsatta diplomatiska förbindelser på högsta nivå med Kina, för att på ett effektivt sätt kunna kommunicera och framföra kritik. Och när ska ambassadören få komma tillbaka? Om ambassadören tillåts komma tillbaka innan Gui Minhai släpps fri kommer Kina att utnyttja återkomsten som en signal om att de svensk-kinesiska förbindelserna nu är normala igen - även om Gui Minhai fortfarande försmäktar i sitt fängelse.
Det är lätt att bryta diplomatiska förbindelser. Det är desto svårare att återuppta dem.
Förslag har också väckts om att åtminstone tillfälligt döpa om Grönsakstorget i Göteborg (där Kinas generalkonsulat ligger) till Gui Minhais torg. Spontant tyckte jag det var en bra idé. Men generalkonsulatet planerar att flytta till andra lokaler - och då förlorar namnbytet sin udd. Och att "tillfälligt" byta namn på torget är ett osäkert projekt. När ska namnet bytas tillbaka igen? När Gui Minhai är frisläppt? Men han frisläpps ju kanske inte. Eller när han är död? Då blir det ju en än märkligare signal att byta tillbaka namnet på torget. Nej, namnbyten ska vara beständiga - inte tillfälliga.
Det är förstås viktigt att Sverige fortsätter att kraftfullt protestera mot behandlingen av Gui Minhai. Ingenting tyder på att tyst diplomati - nu när domen har fallit - skulle vara en framkomlig väg. Men Sveriges röst väger inte tungt om den är ensam. Kinas grova brott mot mänskliga rättigheter får inte reduceras till en svensk fråga. Jag förutsätter att Sverige mobiliserar för ett gemensamt EU-agerande till stöd för Gui Minhai och att Sverige tillsammans med internationella människorättsorganisationer vidtar åtgärder för att Gui Minhai inte faller i glömska.
Den kinesiska diktaturen förnekar sig inte. Förtrycket mot oppositionella är en del av den kinesiska vardagen. Människorättsorganisationer över hela världen rasar mot domen. Amnesty International beskriver den som "chockerande".
Den svenska regeringen har hela tiden varit tydligt i sitt stöd för Gui Minhai och i sin kritik av Kinas agerande. Men vad ska regeringen göra nu? Domen är fälld, och den kinesiska staten påstår att Gui Minhai inte längre är svensk medborgare.
Vänsterpartiet och Kristdemokraterna menar att Sverige borde utvisa den kinesiska ambassadören. Det tycker jag är ett dåligt förslag. Sverige behöver fortsatta diplomatiska förbindelser på högsta nivå med Kina, för att på ett effektivt sätt kunna kommunicera och framföra kritik. Och när ska ambassadören få komma tillbaka? Om ambassadören tillåts komma tillbaka innan Gui Minhai släpps fri kommer Kina att utnyttja återkomsten som en signal om att de svensk-kinesiska förbindelserna nu är normala igen - även om Gui Minhai fortfarande försmäktar i sitt fängelse.
Det är lätt att bryta diplomatiska förbindelser. Det är desto svårare att återuppta dem.
Förslag har också väckts om att åtminstone tillfälligt döpa om Grönsakstorget i Göteborg (där Kinas generalkonsulat ligger) till Gui Minhais torg. Spontant tyckte jag det var en bra idé. Men generalkonsulatet planerar att flytta till andra lokaler - och då förlorar namnbytet sin udd. Och att "tillfälligt" byta namn på torget är ett osäkert projekt. När ska namnet bytas tillbaka igen? När Gui Minhai är frisläppt? Men han frisläpps ju kanske inte. Eller när han är död? Då blir det ju en än märkligare signal att byta tillbaka namnet på torget. Nej, namnbyten ska vara beständiga - inte tillfälliga.
Det är förstås viktigt att Sverige fortsätter att kraftfullt protestera mot behandlingen av Gui Minhai. Ingenting tyder på att tyst diplomati - nu när domen har fallit - skulle vara en framkomlig väg. Men Sveriges röst väger inte tungt om den är ensam. Kinas grova brott mot mänskliga rättigheter får inte reduceras till en svensk fråga. Jag förutsätter att Sverige mobiliserar för ett gemensamt EU-agerande till stöd för Gui Minhai och att Sverige tillsammans med internationella människorättsorganisationer vidtar åtgärder för att Gui Minhai inte faller i glömska.
Etiketter:
Amnesty International,
Grönsakstorget,
Gui Minhai,
Kina,
Sverige
2020-02-23
Storebror ser dig. Få tycks bry sig.
I onsdags röstade riksdagen igenom en lag
som ger polis och andra brottsbekämpande myndigheter rätt att hacka medborgarnas mobiler och datorer för att kunna se
filer, meddelanden och bilder. TT beskriver innehållet i lagen så här: Lagen om hemlig dataavläsning innebär att polisen, Säpo,
tullen och Ekobrottsmyndigheten i hemlighet får installera programvara
eller med andra tekniska hjälpmedel samla på sig information i
brottsmisstänktas datorer, surfplattor och telefoner.
Till skillnad från hemlig teleavlyssning, som omfattar skickade
meddelanden, kan polisen även komma åt lagrade uppgifter, till exempel
bilder eller filer, på enheterna.
Lagen gäller övervakning av personer som är misstänkta för eller kan förväntas begå allvarliga brott och det krävs domstolsbeslut i varje enskilt fall.
Vänsterpartiet var det enda parti som röstade emot lagförslaget. Även Miljöpartiets Leila Ali-Elmi, samt den politiska vilden (tidigare V) Amineh Kakabaveh röstade nej. Lagförslaget har mött stark kritik från experter. Kritiken går främst ut på att polisen förutsätts identifiera säkerhetshål i internettjänster - men istället för att förhindra brott ska de själva utnyttja säkerhetshålet till att övervaka misstänkta. Det finns heller ingen plikt för polisen att efter avslutad insats rapportera om säkerhetshålet. Emanuel Karlsten skriver - som så ofta - klokt om problematiken här.
Själv är jag orolig för en utveckling där polis och andra myndigheter steg för steg ges bättre möjligheter att övervaka och kontrollera enskilda medborgare. Min oro grundar sig inte så mycket på läget i Sverige i dag - Sverige är en demokrati och en rättsstat. Men demokratin och rättsstaten kan aldrig tas för givna. Om vi skulle få en regering där till exempel högerradikala, auktoritära politiska krafter ges makt och inflytande ser jag en klar risk att lagar om övervakning och kontroll kommer att användas på ett helt annat sätt än vad de avsikten var när lagarna en gång stiftades.
Så var vaksamma med de lagar om övervakning och kontroll som nu stiftas. De ska användas också när det inte är vackert väder.
Jag saknar den opinion som en gång mobiliserade så kraftfullt i striden om FRA-lagen. Den opinionen innebar att varje enskild förstärkning av statens repressiva redskap utsattes för en kritisk granskning. I dagens tidsanda möts sådana förslag mest av tystnad eller applåder.
Lagen gäller övervakning av personer som är misstänkta för eller kan förväntas begå allvarliga brott och det krävs domstolsbeslut i varje enskilt fall.
Vänsterpartiet var det enda parti som röstade emot lagförslaget. Även Miljöpartiets Leila Ali-Elmi, samt den politiska vilden (tidigare V) Amineh Kakabaveh röstade nej. Lagförslaget har mött stark kritik från experter. Kritiken går främst ut på att polisen förutsätts identifiera säkerhetshål i internettjänster - men istället för att förhindra brott ska de själva utnyttja säkerhetshålet till att övervaka misstänkta. Det finns heller ingen plikt för polisen att efter avslutad insats rapportera om säkerhetshålet. Emanuel Karlsten skriver - som så ofta - klokt om problematiken här.
Själv är jag orolig för en utveckling där polis och andra myndigheter steg för steg ges bättre möjligheter att övervaka och kontrollera enskilda medborgare. Min oro grundar sig inte så mycket på läget i Sverige i dag - Sverige är en demokrati och en rättsstat. Men demokratin och rättsstaten kan aldrig tas för givna. Om vi skulle få en regering där till exempel högerradikala, auktoritära politiska krafter ges makt och inflytande ser jag en klar risk att lagar om övervakning och kontroll kommer att användas på ett helt annat sätt än vad de avsikten var när lagarna en gång stiftades.
Så var vaksamma med de lagar om övervakning och kontroll som nu stiftas. De ska användas också när det inte är vackert väder.
Jag saknar den opinion som en gång mobiliserade så kraftfullt i striden om FRA-lagen. Den opinionen innebar att varje enskild förstärkning av statens repressiva redskap utsattes för en kritisk granskning. I dagens tidsanda möts sådana förslag mest av tystnad eller applåder.
Etiketter:
Amineh Kakabaveh,
FRA-lagen,
Lagen om hemlig dataavläsning,
Vänsterpartiet
2020-02-21
Stöd public service oberoende mot SD:s attacker!
Högerextremister och högerpopulister har alltid avskytt fria medier. I högerextremisternas och högerpopulisternas fundamentalistiska och konspiratoriska världsbild är det alltid viktigare att medierapporteringen är "korrekt" (det vill säga att den avspeglar deras egen världsbild) än att den uttrycker mångfald och pluralism.
Därför är det heller inte förvånande att det är just Sverigedemokraterna som nu kräver att chefer för public service-företagen SVT, UR och SR ska kallas till riksdagens kulturutskott för att svara på frågor med anledning av innehåll och uttalanden i enskilda program. (De två inslagen som fått Sverigedemokraterna att ilskna till är ett studiosamtal i SVT:s Morgonstudion om ungdomsbrottslighet samt radioprogrammet ”Rebecca och Fiona med P3”.)
Det har mig veterligen första gången i svensk politisk historia som ett riksdagsparti vill kalla radio- och tv-chefer till riksdagen för att diskutera enskilda program och programinslag. Nej - Sverigedemokraterna är inget vanligt politiskt parti. Sverigedemokraterna är en del av en auktoritär, nationalkonservativ rörelse. Sverigedemokraterna vill inte bara ha lite mindre invandring. Sverigedemokraterna vill omstöpa samhället och i grunden förändra vårt sätt att leva tillsammans. De partier (läs Moderaterna och Kristdemokraterna) som gör sitt bästa för att normalisera detta parti bidrar också till att legitimera partiets omstörtande ambitioner och dess strävan att politiskt styra public service.
Sverigedemokraternas krav är "lika osvenskt som populistiskt", skriver Dagens Nyheters ledarredaktion. En välfunnen formulering, tycker jag. SVT:s vd Hanna Stjärne kommenterar Sverigedemokraternas förslag med orden: ”Det är en gräns som har passerats.
Nu gäller det för alla demokratiska krafter att försvara public service oberoende och integritet. Vill vi värna demokratin måste vi värna institutionerna.
Därför är det heller inte förvånande att det är just Sverigedemokraterna som nu kräver att chefer för public service-företagen SVT, UR och SR ska kallas till riksdagens kulturutskott för att svara på frågor med anledning av innehåll och uttalanden i enskilda program. (De två inslagen som fått Sverigedemokraterna att ilskna till är ett studiosamtal i SVT:s Morgonstudion om ungdomsbrottslighet samt radioprogrammet ”Rebecca och Fiona med P3”.)
Det har mig veterligen första gången i svensk politisk historia som ett riksdagsparti vill kalla radio- och tv-chefer till riksdagen för att diskutera enskilda program och programinslag. Nej - Sverigedemokraterna är inget vanligt politiskt parti. Sverigedemokraterna är en del av en auktoritär, nationalkonservativ rörelse. Sverigedemokraterna vill inte bara ha lite mindre invandring. Sverigedemokraterna vill omstöpa samhället och i grunden förändra vårt sätt att leva tillsammans. De partier (läs Moderaterna och Kristdemokraterna) som gör sitt bästa för att normalisera detta parti bidrar också till att legitimera partiets omstörtande ambitioner och dess strävan att politiskt styra public service.
Sverigedemokraternas krav är "lika osvenskt som populistiskt", skriver Dagens Nyheters ledarredaktion. En välfunnen formulering, tycker jag. SVT:s vd Hanna Stjärne kommenterar Sverigedemokraternas förslag med orden: ”Det är en gräns som har passerats.
Nu gäller det för alla demokratiska krafter att försvara public service oberoende och integritet. Vill vi värna demokratin måste vi värna institutionerna.
2020-02-19
Stefan Löfvens och Januariavtalets framtid
De senaste dagarna har flera tunga medier (som så ofta) fokuserat på tillståndet inom Socialdemokraterna. Vinkeln har varit huruvida Stefan Löfven sitter löst som partiledare och om Socialdemokraterna borde riva upp eller åtminstone omförhandla Januariavtalet.
Min uppfattning är följande.
Nej, Stefan Löfven sitter inte löst som partiledare. I partiet finns en utbredd insikt om att de problem man har att hantera är vida större än en partiledarfråga. Det är svårt att hitta någon som tror att ett partiledarskifte i sig skulle leda till ökat väljarstöd. Eftersom det inte finns någon självklar efterträdare till Stefan Löfven skulle ett partiledarskifte i stället riskera att blåsa nytt liv i de motsättningar som finns - och alltid har funnits - i partiet om vilken väg partiet ska gå. Falangstriderna under Håkan Juholts tid som partiledare åstadkommer fortfarande fantomsmärtor i partiet.
En av Stefan Löfvens många goda sidor är att han förmår hålla samman partiet - och det är faktiskt en partiledares viktigaste uppgift. Genom att redan nu ge beskedet att han vill fortsätta leda partiet även över valet 2022 vill Stefan Löfven också sätta stopp för de spekulationer om hans avgång i samband med partikongressen våren 2021. Sådana spekulationer skulle i förlängningen kunna riskera att bli självuppfyllande.
Dessutom är det ju så att om Stefan Löfven avgår och en ny partiledare väljs så måste denne också godkännas av riksdagen. Och i så fall måste Vänsterpartiet än en gång acceptera att ge sitt stöd - och det är osäkert hur den processen skulle sluta. Visserligen skulle Stefan Löfven formellt kunna sitta kvar som statsminister fram till valet 2022, även om Socialdemokraterna valde en ny partiledare på kongressen 2021. Men ett sådant arrangemang skulle uppfattas som ett trixande, och som ett svaghetstecken inte bara för partiet och för regeringen utan för hela Januarisamarbetet.
Så nej, Stefan Löfven sitter inte löst som partiledare.
Nej, Socialdemokraterna ska inte riva upp eller försöka förhandla om Januariavtalet. Jo, jag vill ha en politik som är avsevärt mer vänsterorienterad och jämlikhetsbaserad än den politik som den rödgröna regeringen för. Men nu är det parlamentariska läget som det är. I samma ögonblick som Socialdemokraterna river upp Januariavtalet så har vi en regeringskris. Och den regeringskrisen kan mycket väl utmynna i antingen ett extra val eller i att Ulf Kristersson får bilda en högerregering som är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning. Och det vore inte bra - för att uttrycka det milt.
En del vill att Socialdemokraterna i stället ska omförhandla Januariavtalet med Centerpartiet och Liberalerna. Visst, det kan man ju försöka. Men den som förespråkar en sådan linje kan inte bara säga vad Socialdemokraterna i så fall ska kräva i förhandlingen, utan också vad man är beredd att ge. Att förhandla innebär ju just att både ge och ta. Om man bara vill ta är det inte en förhandling, utan ett ultimatum. Här finns förstås utrymme för kreativa förslag: Vad skulle Socialdemokraterna kunna erbjuda Centerpartiet och Liberalerna i en sådan förhandling?
Dessutom är jag en vän av principen att avtal ska hållas. Det kom knappast något gott av att de borgerliga partierna bröt upp från Decemberöverenskommelsen 2015, mindre än ett år efter att de enhälligt undertecknat densamma. Nu rusar Moderaterna åstad och lämnar den gemensamma Energiöverenskommelsen. Kan man inte hålla fast vid en överenskommelse är det bättre att inte ingå den överhuvudtaget.
Kollegan Henrik Oscarsson lanserade i dag på Twitter ett nytt ord: Samarbetskapital. Jag tycker det är ett bra ord. Det syftar på ett kapital i form av en tillgång, en maktresurs - att genom samarbete med andra skapa förutsättningar för att få igenom så mycket som möjligt av sin politik. Trovärdighet (att vilja och kunna hålla fast vid en ingången överenskommelse) och kreativitet (att åstadkomma konstruktiva kompromisser) är för mig två viktiga beståndsdelar av ett sådant samarbetskapital.
Att säga upp eller kräva omförhandling av Januariavtalet vore att förslösa Socialdemokraternas samarbetskapital. Och samarbetskapital är en oerhört viktig tillgång i den minoritetsparlamentarism som kommer att prägla svensk politik under den närmaste framtiden.
Min uppfattning är följande.
Nej, Stefan Löfven sitter inte löst som partiledare. I partiet finns en utbredd insikt om att de problem man har att hantera är vida större än en partiledarfråga. Det är svårt att hitta någon som tror att ett partiledarskifte i sig skulle leda till ökat väljarstöd. Eftersom det inte finns någon självklar efterträdare till Stefan Löfven skulle ett partiledarskifte i stället riskera att blåsa nytt liv i de motsättningar som finns - och alltid har funnits - i partiet om vilken väg partiet ska gå. Falangstriderna under Håkan Juholts tid som partiledare åstadkommer fortfarande fantomsmärtor i partiet.
En av Stefan Löfvens många goda sidor är att han förmår hålla samman partiet - och det är faktiskt en partiledares viktigaste uppgift. Genom att redan nu ge beskedet att han vill fortsätta leda partiet även över valet 2022 vill Stefan Löfven också sätta stopp för de spekulationer om hans avgång i samband med partikongressen våren 2021. Sådana spekulationer skulle i förlängningen kunna riskera att bli självuppfyllande.
Dessutom är det ju så att om Stefan Löfven avgår och en ny partiledare väljs så måste denne också godkännas av riksdagen. Och i så fall måste Vänsterpartiet än en gång acceptera att ge sitt stöd - och det är osäkert hur den processen skulle sluta. Visserligen skulle Stefan Löfven formellt kunna sitta kvar som statsminister fram till valet 2022, även om Socialdemokraterna valde en ny partiledare på kongressen 2021. Men ett sådant arrangemang skulle uppfattas som ett trixande, och som ett svaghetstecken inte bara för partiet och för regeringen utan för hela Januarisamarbetet.
Så nej, Stefan Löfven sitter inte löst som partiledare.
Nej, Socialdemokraterna ska inte riva upp eller försöka förhandla om Januariavtalet. Jo, jag vill ha en politik som är avsevärt mer vänsterorienterad och jämlikhetsbaserad än den politik som den rödgröna regeringen för. Men nu är det parlamentariska läget som det är. I samma ögonblick som Socialdemokraterna river upp Januariavtalet så har vi en regeringskris. Och den regeringskrisen kan mycket väl utmynna i antingen ett extra val eller i att Ulf Kristersson får bilda en högerregering som är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning. Och det vore inte bra - för att uttrycka det milt.
En del vill att Socialdemokraterna i stället ska omförhandla Januariavtalet med Centerpartiet och Liberalerna. Visst, det kan man ju försöka. Men den som förespråkar en sådan linje kan inte bara säga vad Socialdemokraterna i så fall ska kräva i förhandlingen, utan också vad man är beredd att ge. Att förhandla innebär ju just att både ge och ta. Om man bara vill ta är det inte en förhandling, utan ett ultimatum. Här finns förstås utrymme för kreativa förslag: Vad skulle Socialdemokraterna kunna erbjuda Centerpartiet och Liberalerna i en sådan förhandling?
Dessutom är jag en vän av principen att avtal ska hållas. Det kom knappast något gott av att de borgerliga partierna bröt upp från Decemberöverenskommelsen 2015, mindre än ett år efter att de enhälligt undertecknat densamma. Nu rusar Moderaterna åstad och lämnar den gemensamma Energiöverenskommelsen. Kan man inte hålla fast vid en överenskommelse är det bättre att inte ingå den överhuvudtaget.
Kollegan Henrik Oscarsson lanserade i dag på Twitter ett nytt ord: Samarbetskapital. Jag tycker det är ett bra ord. Det syftar på ett kapital i form av en tillgång, en maktresurs - att genom samarbete med andra skapa förutsättningar för att få igenom så mycket som möjligt av sin politik. Trovärdighet (att vilja och kunna hålla fast vid en ingången överenskommelse) och kreativitet (att åstadkomma konstruktiva kompromisser) är för mig två viktiga beståndsdelar av ett sådant samarbetskapital.
Att säga upp eller kräva omförhandling av Januariavtalet vore att förslösa Socialdemokraternas samarbetskapital. Och samarbetskapital är en oerhört viktig tillgång i den minoritetsparlamentarism som kommer att prägla svensk politik under den närmaste framtiden.
Så nej, Socialdemokraterna ska inte riva upp eller försöka förhandla om Janauriavtalet. Det är bättre att göra sitt absolut bästa för att få igenom så mycket välfärds- och jämlikhetspolitik som möjligt inom eller vid sidan av de ramar som Janauriavtalet ger.
2020-02-17
Vem kan besegra Trump?
Demokraternas väljare i USA står inför ett strategiskt vägval. Vilken kandidat ska de rösta fram för att maximera möjligheterna att besegra Donald Trump i höstens presidentval?
Antingen utser Demokraterna en mittenorienterad kandidat, i syfte att locka över de republikanska väljare som är missnöjda med Donald Trumps politiska ledarskap men som inte vill inte se några vänstersvängar i politiken.
Eller så utser Demokraterna en mer radikal kandidat, i syfte att mobilisera väljargrupper som annars skulle avstå från att gå och rösta.
Den traditionella uppfattningen är nog att Demokraterna har bäst möjligheter att besegra Trump om de utser en mittenorienterad kandidat. Men ingen vet säkert. Amerikansk politik och debatten kring Donald Trump är extremt polariserad, så gamla sanningar kanske inte gäller längre. Ingen vet heller hur stark mobilseringspotentialen kring en vänsterorienterad kandidat egentligen är.
Oavsett om Demokraterna väljer en mittenorienterad eller en vänsterorienterad kandidat återstår frågan vem det i så fall bör bli. Av de mittenorienterade kandidaterna var Joe Biden länge favorit. Men han har gjort skralt ifrån sig i de inledande nomineringsmötena och primärvalen i Iowa och New Hampshire, och han är - för att tala travspråk - en favorit i fara. Tidigare borgmästaren i South Bend, Indiana, Pete Buttigieg är ung och spännande och har gått oväntat bra så här långt i kampanjen. Men han antas ha svårt att vinna stöd från svarta väljare. Dessutom är Pete Buttigieg öppet homosexuell, och ingen vet om det på något sätt skulle påverka den amerikanska väljarkårens inställning till honom. Även senator Amy Klouchbar, har gått bra i kampanjens inledning. Men det är ytterst svårt att bedöma hur hon skulle hävda sig mot Donald Trump i ett presidentval. Jokern i leken är multimiljardären Michael Bloomberg, borgmästare i New York 2002-2013. Bloomberg har hoppat in sent i processen och avstår deltagande i de inledande primärvalen. I stället satsar han på "Super Tuesday" den 3 mars, då 14 delstater tar ställning till vem de vill se som demokratisk presidentkandidat. Bloomberg uppges redan ha spenderat omkring tre miljarder (!) svenska kronor i tv-reklam för sin kandidatur. Men hur svårt kan det inte bli att mobilisera ett brett demokratiskt stöd för en multimiljardär som president?
På den mer radikala sidan hos Demokraterna är pusslet inte lika svårt att lägga. Senator Bernie Sanders har gått starkt i opinionsmätningar och i Iowa och New Hampshire. Hans konkurrent senator Elizabeth Warren vill kanske gå ännu längre är Bernie Sanders i införandet av en slags allmän sjukförsäkring, men hon har förlorat lite av det momentum hon hade i opinionsmätningarna för ett par månader sedan.
Nu väntar nomineringsmöte i Nevada och primärval i South Carolina. Men det är först efter supertisdagen den 3 mars som vi - kanske - mer bestämt kan se hur de demokratiska nomineringsvindarna blåser.
Antingen utser Demokraterna en mittenorienterad kandidat, i syfte att locka över de republikanska väljare som är missnöjda med Donald Trumps politiska ledarskap men som inte vill inte se några vänstersvängar i politiken.
Eller så utser Demokraterna en mer radikal kandidat, i syfte att mobilisera väljargrupper som annars skulle avstå från att gå och rösta.
Den traditionella uppfattningen är nog att Demokraterna har bäst möjligheter att besegra Trump om de utser en mittenorienterad kandidat. Men ingen vet säkert. Amerikansk politik och debatten kring Donald Trump är extremt polariserad, så gamla sanningar kanske inte gäller längre. Ingen vet heller hur stark mobilseringspotentialen kring en vänsterorienterad kandidat egentligen är.
Oavsett om Demokraterna väljer en mittenorienterad eller en vänsterorienterad kandidat återstår frågan vem det i så fall bör bli. Av de mittenorienterade kandidaterna var Joe Biden länge favorit. Men han har gjort skralt ifrån sig i de inledande nomineringsmötena och primärvalen i Iowa och New Hampshire, och han är - för att tala travspråk - en favorit i fara. Tidigare borgmästaren i South Bend, Indiana, Pete Buttigieg är ung och spännande och har gått oväntat bra så här långt i kampanjen. Men han antas ha svårt att vinna stöd från svarta väljare. Dessutom är Pete Buttigieg öppet homosexuell, och ingen vet om det på något sätt skulle påverka den amerikanska väljarkårens inställning till honom. Även senator Amy Klouchbar, har gått bra i kampanjens inledning. Men det är ytterst svårt att bedöma hur hon skulle hävda sig mot Donald Trump i ett presidentval. Jokern i leken är multimiljardären Michael Bloomberg, borgmästare i New York 2002-2013. Bloomberg har hoppat in sent i processen och avstår deltagande i de inledande primärvalen. I stället satsar han på "Super Tuesday" den 3 mars, då 14 delstater tar ställning till vem de vill se som demokratisk presidentkandidat. Bloomberg uppges redan ha spenderat omkring tre miljarder (!) svenska kronor i tv-reklam för sin kandidatur. Men hur svårt kan det inte bli att mobilisera ett brett demokratiskt stöd för en multimiljardär som president?
På den mer radikala sidan hos Demokraterna är pusslet inte lika svårt att lägga. Senator Bernie Sanders har gått starkt i opinionsmätningar och i Iowa och New Hampshire. Hans konkurrent senator Elizabeth Warren vill kanske gå ännu längre är Bernie Sanders i införandet av en slags allmän sjukförsäkring, men hon har förlorat lite av det momentum hon hade i opinionsmätningarna för ett par månader sedan.
Nu väntar nomineringsmöte i Nevada och primärval i South Carolina. Men det är först efter supertisdagen den 3 mars som vi - kanske - mer bestämt kan se hur de demokratiska nomineringsvindarna blåser.
2020-02-14
Vänsterpartiet går starkt i Sifo. Men Löfven kan lugnt regera vidare
I Sifo:s februarimätning får Vänsterpartiet med 11.4 procent sin högsta notering på 19 år. Det är bra att vänstern stärker sin ställning i opinionen. På så sätt får jämlikhetsfrågorna en mer framträdande plats i samhällsdebatten, och det underlättar också för Socialdemokraterna att driva jämlikhetsfrågor i framtida förhandlingar med mittenpartierna.
Det talas så mycket om Socialdemokraternas kris. Det har det gjort så länge jag kan minnas. Och jag är född 1957.
Ser vi till Sifo:s februarimätning kan vi - återigen - konstatera att om den blev valresultat så skulle med stor sannolikhet Stefan Löfven få fortsätta regera. De rödgröna partierna får tillsammans 39.1 procent, mot de fyra borgerliga partiernas (den f d "Alliansen") 36.1 procent. Januaripartierna får tillsammans med Vänsterpartiet 51.6 procent mot det framväxande högerblockets (M, KD, SD) 46.9 procent.
Så visst - den rödgröna regeringen lär gå mot ett och annat nederlag i riksdagen under den innevarande mandatperioden. Men opinionssiffrorna ger paradoxalt nog regeringen och Stefan Löfven arbetsro. Något realpolitiskt alternativ till en socialdemokratiskt ledd regering är ännu inte i sikte.
Det talas så mycket om Socialdemokraternas kris. Det har det gjort så länge jag kan minnas. Och jag är född 1957.
Ser vi till Sifo:s februarimätning kan vi - återigen - konstatera att om den blev valresultat så skulle med stor sannolikhet Stefan Löfven få fortsätta regera. De rödgröna partierna får tillsammans 39.1 procent, mot de fyra borgerliga partiernas (den f d "Alliansen") 36.1 procent. Januaripartierna får tillsammans med Vänsterpartiet 51.6 procent mot det framväxande högerblockets (M, KD, SD) 46.9 procent.
Så visst - den rödgröna regeringen lär gå mot ett och annat nederlag i riksdagen under den innevarande mandatperioden. Men opinionssiffrorna ger paradoxalt nog regeringen och Stefan Löfven arbetsro. Något realpolitiskt alternativ till en socialdemokratiskt ledd regering är ännu inte i sikte.
Etiketter:
Jämlikhet,
Regeringsfrågan,
Sifo,
Socialdemokraterna,
Stefan Löfven,
Vänsterpartiet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)




