Tolgfors avgång grundades i hans eget misslyckande

Mitt första intryck av San Diego kom i samband med frukosten, på en trottoarservering bredvid hotellet. En mindre bil körde förbi, radiostyrd med öppet tak och bara en hund i förarsätet. Strax efter kom den mexikanska servitrisen och undrade vad jag tyckte om San Diego. Jag hade lite svårt att svara.

Jag är i denna på ytan stillsamma och klimatmilda stad för att delta i ISA:s (International Studies Association) årliga sammankomst, som i är har temat Power, Principles and Participation in the Global Information Age. Jag kommer under de närmaste dagarna att återkomma med rapporter både här och på Ajour med tankar som inspirerats av det späckade programmet (här är över 5 000 deltagare och mer än 1 000 seminarier genomförs). Mest kommer jag att delta i seminarier som kretsar kring tematiken digitalisering, nya medier och internationella relationer.

Men innan dess vill jag kort kommentera Sten Tolgfors avgång. Jag hann med några korta reflektioner  bland annat till TT och till Alltid Nyheter innan jag reste iväg, men ger här ett mer samlat omdöme.

Tolgfors avgång kom inte oväntat. Saudi-affären vägrade självdö och varje dag kom nya uppgifter som innebar nya besvärande frågor för Sten Tolgfors. De utredningar och rättsliga prövningar som skall genomföras kommer att ta tid, och under den tiden skulle Sten Tolgfors trovärdighet som försvarsminister vara avsevärt skadad. Som jag tidigare skrivit lyckades Tolgfors aldrig bringa klarhet i vad som hänt eller i sitt ansvar utan snärjde på sina magistrala presskonferenser in sig i nya oklarheter. Tolgfors blev alltmer en belastning för regeringen Reinfeldt. På kort sikt kom därför hans avgång som en befrielse, inte bara för honom själv utan också för statsministern. Men på längre sikt är det oklart vad Tolgfors avgång får för konsekvenser för regeringens förmåga att hantera Saudi-affären. Vem skall nu lyftas fram för att besvara oppositionens och mediernas kritiska frågor om vad som hänt?

Tolgfors åberopar psykisk press och omsorgen om sina barn som ett skäl för sin avgång. Det kan mycket väl vara så. Jag har alltid uppfattat Tolgfors om en politiker med gott hjärta och vilja att göra rätt. Men det ändrar inte faktum: den avgörande orsaken till Sten Tolgfors avgång var hans oförmåga att hantera både Sveriges faktiska vapensamarbete med Saudiarabien och Ekots och andra mediers avslöjanden om detta samarbete.

Regeringen Reinfeldt är nu under press, inte bara för Saudi-affären (som kommer att leva vidare länge än - nu är det handelsminister Ewa Björling som är under press), utan även genom påståenden om idélöshet, ökad arbetslöshet och sjunkande opinionssiffror. Skall Reinfeldt bli återvald 2014 krävs att han nu tar omtag på regeringsfrågan. Det är knappas längre frågan om det blir en regeringsbildning, utan snarare när den kommer - före sommaren eller till hösten?

Jag rekommenderar också min kollega Marco Nilsson artikel på SvD Brännpunkt om Tolgfors avgång och Saudi-affären.

Helt fel av Socialdemkraterna att ge mindre resurser åt nya Tiden

I dag berättar Dagens Nyheter i en notis (ännu ej på nätet) att den socialdemokratiska idétidskriften Tiden får mindre resurser. Nuvarande chefredaktören Daniel Suhonens heltidsanställning planeras dras ned till en halvtidsanställning:

Neddragningar på tidskriften Tiden

Något beslut är ännu inte fattat, men chefredaktören Daniel Suhonen har fått veta att hans heltid ska dras ner till en halvtid.

En besviken Suhonen hoppas att partiledningen ska ändra sig i sista stund. Han pekar på flera positiva förändringar i verksamheten och anser att neddragning är fel sätt att möta det förnyade intresset för idédebatten inom partiet.

Jag är väl medveten om det Socialdemokratiska partiets ekonomiska problem. Men att i ett läge där det råder stor enighet om behovet av idédebatt och idéutveckling inom partiet spara genom att halvera redaktörskostnaderna för partiets idétidskrift är - helt enkelt - inte klokt.

Daniel Suhonen gjorde ett mycket bra arbete från sin tidigare position som chefredaktör för SSU:s idétidskrift Tvärdrag. Tidskriften började på ett mer kraftfullt sätt än tidigare göra avtryck i samhällsdebatten och gjorde sig synlig i det offentliga samtalet.

Tidskriften Tiden har under lång tid kämpat med små resurser. Suhonens första tid som chefredaktör har givet förutsättningarna varit mycket framgångsrik. Tidskriftens första nummer i den nya regin fick stort genomslag i mediedebatten. På sju månader har antalet prenumeranter på tidskriften ökat från drygt 1 000 till 1 800. Tidskriften citeras, arrangerar seminarier, tar plats i sociala medier och börjar plötsligt kännas angelägen och modern.

Just när Tiden är på väg att etablera sig i samhällsdebatten halveras chefredaktörens tjänst. Funderar den socialdemokratiska partiledningen över vilka signaler som sänds ut om sparplanen blir verklighet? En neddragning urholkar trovärdigheten i alla vackra ord om värdet av idéutveckling och behovet av att modernisera partiet. Jag vägrar tro att ett missnöje med tidskriftens ideolgiska riktning ha betydelse.

Jag hoppas och tror att Carin Jämtin är tillräcklig klok för inse faran och stoppar planerna på en neddragning av tidskriften Tidens resurser.

Tyska Pirater seglar i medvind inför dagens val

Piratpartiet i Tyskland seglar i medvind. När delstaten Saarland i dag går till val kommer piraterna enligt opinionsundersökningar att bli tredje största parti och komma in i delstatsparlamentet. Både Miljöpartiet och det liberala partiet FDP hamnar under 5-procentsgränsen och får stanna utanför. Uppdaterat kl 19.00: Skall förstås vara fjärde största parti. Die Linke rår man inte på. Rösträkningen kan följas här. Piratpartiet verkar få omkring 7.5 procent av rösterna. Die Grüne balanserar på spärren och FDP gör ett katastrofval och ligger just nu under 1.5 procent.

I en läsvärd artikel i Svenska Dagbladet (tyvärr ännu ej på nätet) berättar Tomas Lundin om de enorma förväntningarna som ledarskapet för Piratpartiet i Saarland har att hantera inför dagens val. Sedan Piratpartiets genombrott 2009, då man fick 2 procent av rösterna i förbundsdagsvalet, har det bara gått uppåt. Partiet har i dag 22 000 medlemmar och i delstatsvalet i Berlin hösten 2011 fick Piratpartiet 8.9 procent av rösterna. I maj går Tysklands folkrikaste delstat Nordrhein-Westfalen till val. Där har Piratpartiet i dag 6 procent i opinionsundersökningarna.

Tomas Lundin berättar också om intern turbulens hos de tyska piraterna, där partiledaren Michele Marsching kritiserats för att ha argumenterat för högre arvoden för folkvalda politiker. Piratpartiet i Tyskland tycks också vara mansdominerat och i en webbenkät uppger 25 procent av de kvinnliga medlemmarna att de utsatts för sexism i partiet.

Genom de två mandat som det svenska Piratpartiet erövrade i valen till Eurpaparlamentet 2009 var de svenska piraterna länge den ledande piratkraften i världen. Ny är Tyskland på väg att segla förbi.

Svenska Piratpartiet har drygt 8 000 medlemmar. Bland väljarna är partiet överrepresenterat bland unga, manliga storstadsväljare. Partiledare Anna Troberg har gjort ett bra arbete med att hålla ihop partiet. Men partiet har haft svårare att mobilisera väljare och sympatisörer i aktioner för sina frågor. Striden om Datalagringsdirektivet fick visserligen stor medial uppmärksamhet, men jag är inte säker på att Piratpartiet lyckades kamma hem några större politiska vinster på frågan. FRA-striden var ur mobiliseringssynpunkt sannolikt en större framgång. I opinionsundersökningarna uppvisar partiet endast blygsamma resultat.

Inför valet 2014 siktar det svenska Piratpartiet på att visa upp ett mer fullskaligt politiskt program än vad man av naturliga skäl hade möjlighet att formulera inför valet 2010. Ett sådant program i kombination med en eller två skarpa profilfrågor och lite tur med den politiska dagordningen öppnar för framgångar för partiet. Valvinster för de tyska piraterna kan ge medvind även för piraterna i Sverige.

Piratpartiets frågor är ingen dagslända, utan en doft av det informations- och kunskapssamhälle som växer fram på industrisamhällets axlar. Antingen lägger de traditionella partierna beslag på dessa frågor, eller så banar man väg för ett starkt och växande Piratparti.

Läs gärna mer om den immateriella revolutionen i Kunskap Kommunikation Kontroll. Drömmar och farhågor i informationssamhället (Experimentell Förlag, redaktör Klara Tovhult). Bland många andra medverkar jag och Marie Demker, med en text om Piratpartiet och informationssamhällets politiska skiljelinjer.

Det är mycket nu, Ilmar Reepalu

Kvällen börjar bli sen för Ilmar Reepalu, Socialdemokraternas "starke man" i Malmö och kommunstyrelsens ordförande sedan snart 20 år tillbaka. Den senaste tiden har hans politiska gärning alltmer kommit i skymundan för olyckliga uttalanden och utspel om invandringspolitik och om den israelisk-palestinska konflikten.

Det började egentligen i januari 2010 då Reepalu i en intervju för Skånska Dagbladet jämförde sionism med antisemitism: Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda. Jämförelsen är naturligtvis absurd. Reepalu bad om ursäkt och tillstod att han formulerat sig olyckligt och felaktigt. Men vi fick ingen klarhet i vad han egentligen menat.

I oktober 2011 föreslog Reepalu att nya medborgare skulle få en "prövotid". Om den nye medborgaren begick något allvarligt brott under prövotiden skulle denne kunna utvisas. Förslaget innebar att medborgare inte skulle behandlas lika och fick stark kritik inom socialdemokratin. Endast Sverigedemokraterna applåderade hans förslag.

För ett par dagar sedan kopplade Ilmar Reepalu i ett gemensamt brev med företrädare för Sverigedemokraterna och borgerliga partier samman brottsvågen i Malmö med flyktingars fria rätt att bosätta sig var de vill. Reepalu kritiserades starkt av partikollegor, både för att han ville riva upp den fria bosättningsrätten och för att han valt att göra ett gemensamt utspel med Sverigedemokraterna.

Avslutningsvis säger Ilmar Reepalu i senaste numret av Neo att Sverigedemokrater i Malmö "infiltrerat den judiska församlingen för att på så vis driva sitt muslimhat". Även denna gång fick Reepalu be om ursäkt och ta tillbaka den felaktiga uppgiften.

Det är mycket nu. Ilmar Reepalu har under många års tid gjort Malmö och det socialdemokratiska partiet stora tjänster. Men nu är det hög tid att Socialdemokraterna i Malmö under lugna och ordnade former börjar planera för ett ledarskifte. Om Ilmar Reepalu själv inte inser värdet av ett ledarskifte löper han risken att verkligheten snart talar om det för honom.

Rapport från Jerusalem/Ramallah. Den goda ockupationen finns inte

Försoningsprocessen mellan de palestinska organisationerna Fatah och Hamas har hakat upp sig. I början av februari enades man om bildandet av en interimistisk palestinsk samlingsregering, vars viktigaste uppgift skulle vara att förbereda palestinska president- och parlamentsval. Sedan dess har inte mycket hänt.

Khaled Meshai från Hamas har fått stark intern kritik för att ha varit för kompromissvillig i förhandlingarna med Fatah. Meshai leder Hamas i exil. Vanligen brukar ledarskapet i exil vara mindre kompromissvilligt än det lokala ledarskapet, i det här fallet Hamas-ledningen på Gaza. Men här var det tvärtom. Förklaringen ligger i händelseutvecklingen i Syrien, som innebär att Hamas-ledningen i exil tvingas lämna landet. Samtidigt fruktar det lokala Hamas-ledarskapet på Gaza att nya palestinska val skulle beröva rörelsen makten på Gaza. Även Fatah oroar sig för nya palestinska val. Opinionsmätningar visar på sjunkande stöd för båda Hamas och Fatah, vilket innebär att inte heller Fatah kan vara säkert på att vinna ett kommande palestinskt val.

Hamas och Fatah beskyller nu varandra för att försoningsprocessen gått i baklås. Fatah anklagar Hamas för att ta emot pengar från Iran mot att i gengäld obstruera upprättandet av en palestinsk samlingsregering. Hamas anklagar å sin sida Fatah för att i ta emot pengar från USA mot att i gengäld obstruera upprättandet av en palestinsk samlingsregering. Det låsta läget försvårar palestiniernas kamp för ett internationellt erkännande av Palestina. En samlingsregering skulle avsevärt öka trovärdigheten i de palestinska anspråken.

*

Jag är just hemkommen från några dagars vistelse i östra Jerusalem och i Palestina. Det är alltid drabbande att resa i regionen. Förödmjukelserna i kontrollerna på Ben Gurion-flygplatsen och framför allt vid de av Israel kontrollerade gränsövergångarna (checkpoints) till de ockuperade områdena blir ett irritationsmoment för mig som tillfälligt uppehåller mig i området, men är förödande för de människor som måste möta den dagligen. Den groteska muren som Israel bygger på ockuperad mark slingrar sig mellan palestinska byar och städer och omöjliggör ett normalt liv och ekonomisk utveckling. Bussresan mellan Ramallah och Jerusalem - 15 kilometer - tog en och en halv timma och inbegrep byte av buss. Då gick ändå checkpointen relativt smidigt.

Ockupation förödmjukar och föder hat. Den goda ockupationen finns inte.

Själv hade jag förmånen att få bo på anrika American Colony Hotel i östra Jerusalem. Det var dit en grupp bönder med familjer från Nås socken i Dalarna år 1896 for för att leva efter urkristna principer. Händelsen väckte stor uppmärksamhet och har skildrats av Selma Lagerlöf i romanen Jerusalem. Hotellet har en sevärd utställning över dessa svenska Jerusalemfarare och den väckelserörelse de var en del av.

Jag blev också väldigt förtjust i caféet Stars and Bucks i Ramallah, som var en klockren piratkopia på den något större kedjan Starbucks. Rekommenderas!


Jag rekommenderar också Vänstra Strandens text Nationalismens principer går på grund i Palestina. Reserapport I.

Fuskande studenter? Moralism och alarmism i mediebevakningen

I dag skriver jag på att Ajour om alarmism i mediebevakningen om fusk på svenska högskolor. Bakgrunden är att TT påstår att att studenter på svenska högskolor fortsätter att fuska på samma "höga nivå" som tidigare. Studenternas fusk ligger på en alldeles för stor volym, säger statssekreterare Peter Honeth på utbildningsdepartementet till TT.

Hög nivå? För stor volym? TT:s undersökning visar att under 2011 stängdes 548 studenter av för fusk. Enligt Högskoleverket uppgick antalet helårsstudenter samma år till 312 00. Det innebär mindre än en femtedels procent - knappt 0.18 procent för att vara exakt - avstängdes för fusk, räknat per helårsstudent.

Jag vet inte vad man utgår ifrån när man hävdar att 0.18 procent är en "alldeles för stor volym" eller att fusket ligger kvar på sin "höga nivå". Hade 0.11 procent varit OK? Hade 0.25 procent varit "jättehögt"?

Hela texten kan läsas här.

Socialdemokraterna hukar i vapenexportfrågan

Uppdaterat 15 mars kl 21.30: I dag kommenterade jag i P1 Morgon, tillsammans med Jytte Guteland, Socialdemokraternas hukande i vapenexportfrågan. Vi var helt överens om att partiet inte tagit sitt ansvar utan varit alldeles för defensivt. Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin svarade på kritiken i ett senare inslag i programmet.

I dag har Försvarets Forskningsanstalt (FOI) beslutat att lämna in en anmälan till Justiekanslern (JK) om misstänkt brott mot offentlighets- och sekretesslagen, mot bakgrund av Ekots avslöjanden om vapensamarbetet med Saudiarabien. På Ajour skriver jag att anmälan är stötande, givet att Sverige har ett grundlagsreglerat meddelarskydd och vad som har framkommit i Ekots rapportering.

Jag är däremot nöjd med att Konstitutionsutskottet (KU) påskyndar ärendet och omedelbart påbörjar sin granskning.

Noterar också att Dagens Nyheter - efter nio dagar - hakar på mitt förslag om en oberoende granskningsgrupp vid sidan av KU.

*

Socialdemokraterna hukar i vapenexportfrågan. Trots Ekots avslöjanden och försvarsminister Sten Tolgfors något taffliga hanterande av såväl media som sanningen så väljer Socialdemokraterna att sitta still i båten och inte försöka sätta press på regeringen.

Det senaste tecknet på Socialdemokraternas defensiva agerande i frågan kom i dag när den socialdemokratiske ledamoten i konstitutionsutskottet Sven-Erik Österberg inte ville ta ställning till om Miljöpartiets KU-anmälan av Sten Tolgfors skulle behandlas med förtur eller ej. Sven-Erik Österberg uttalar sig i statsmannamässiga ordalag om att KU bör sträva efter samsyn i frågan och att han inte vill bidra till att utveckla en ny praxis. Vackert så. Men jag är övertygad om att om Socialdemokraterna själva inte hade varit nedkletade i vapenexporten till Saudiarabien så hade inte Sven-Erik Österberg varit lika fin i kanten. Då hade Österberg sannolikt i stället betonat frågans vikt och att allmänintresset krävde att granskningen inte drogs i långbänk.

Gullandet med Saudiarabien förskräcker. I dag på DN Debatt skriver förre krigsmaterielinspektören Sven Hirdman att tillståndet för mänskliga rättigheter i Saudiarabien är en "svår fråga" att ta ställning till. Han tillägger: Det är knappast riktigt att kalla Saudiarabien för en diktatur. Saudiarabien inte en diktatur? Bagdad-Bob kom tillbaka, allt är förlåtet.

Läs gärna Vänstra Strandens text om varför argumenten för svensk vapenexport överhuvudtaget idag sviktar betänkligt.

Tidskriften Respons och beröringskräcken inför det digitala

I dag skriver jag på Ajour om den nya tidskriften Respons som är en recensionstidskrift för humaniora och samhällsvetenskap med Kay Glans som chefredaktör. Jag är positiv till initiativet och tidskriften innehåller flera intressanta och ibland provokativa artiklar, som t ex när statsvetarprofessorn Olof Petersson kritiserar svensk valforskning. Men tidskriften marginaliserar sig själv i debatten genom att inte lägga ut några artiklar digitalt och motverka debatt om recensionerna och om böckerna.

Nedan följer ett par utdrag ur min text. Hela texten kan läsas här.

Så långt är allt gott och väl. Tidskriften planeras komma ut med sex nummer per år och det är möjligt att texter med kvalitet i kombination med skicklig marknadsföring och annonsframgångar kan föra den till ett varaktigt projekt.

Men om tidskriften vill bli något mer än en angelägenhet för en liten, sparsmakad publik måste den våga sätta sig själv på spel. Tidskriftens hemsida är museal. Inga av tidskriftens artiklar finns tillgängliga digitalt. Det finns ingen möjlighet att kommentera böckerna eller recensionerna eller att kommunicera och interagera överhuvudtaget. Tidskriften reducerar sig till ett dockskåp och avsvärjer sig därmed alla möjligheter att bli debattledande eller ens att sätta avtryck i debatten. Är redaktionens idé att läsaren skall berätta för sina vänner om texterna eller kanske rent av kopiera dem och sprida dem till goda vänner i pappersform?

Det vore synd om Respons lovvärda initiativ inte får växa upp och utvecklas på grund av redaktionens beröringsskräck inför den digitala tidens möjligheter och risker. Det går utmärkt att värna tidskriftens grundläggande idé samtidigt som man i en vilja att göra avtryck i debatten tar språnget ut vårt digitala universum.

AIK:s nye ordförande Johan Segui slog en signal...

...och ville kommentera min korta text på IFK Göteborgs supporterblogg Bara ben på Glenn Hysén från den 2 mars och som jag utvecklade på min egen blogg här. I den texten återgavs en intervju med Johan Segui i Svenska Dagbladet, där Segui kallade AIK:s medlemmar och supportrar för "kunder". Lite självgott skrev jag att IFK Göteborgs ordförande aldrig skulle degradera klubbens medlemmar och supportrar till "kunder".

Min korta text väckte starka känslor. En och annan upprörd AIK-supporter hörde av sig och ville förklara Seguis uttalande. En förklaring som återkom var att Segui vände sig till sponsorerna när han beskrev medlemmar och supportrar som "kunder", eftersom det var ett språk sponsorerna förstod. Samtidigt förväntades klubbens medlemmar och supportrar förstå att han bara spelade ett spel när han uttryckte sig på det sätt han gjorde.

Igår lördag blev jag uppringd av Johan Segui som ville reda ut saken. Han var mycket trevlig och instämde helt i kritiken att beskriva supportrar och medlemmar som kunder. Segui sa att han var felciterad i Svenska Dagbladet och det han hade sagt var ungefär så här: I den moderna fotbollen beskrivs ibland besökare, supportrar och klubbmedlemmar som kunder. Har man det synsättet måste man också ge besökare, supportrar och medlemmar en god service - annars förlorar man dem. Men jag tycker att kundtänkandet inom fotbollen är felaktigt. Det gläder mig mycket att Johan Segui tar avstånd från alla försök att reducera medlemmar och supportrar till kunder.

Segui trodde också att IFK Göteborg hade utomordentliga möjligheter att göra en stark säsong - inte minst genom valet av den nye tränaren Mikael Stahre...

Kommer Sten Tolgfors att tvingas avgå?

Uppdaterat lördag 10/3 kl 07.50. I dag skriver jag på SvD Brännpunkt och kommenterar Sten Tolgfors pressträff. Artikeln börjas så här: De som hade förväntat sig att försvarsminister Sten Tolgfors skulle göra en pudel eller till och med meddela sin avgång när han mötte pressen på fredagseftermiddagen blev besvikna. I stället var det magister Tolgfors som äntrade scenen. Utrustad med Powerpoints och ett oändligt tålamod hade Tolgfors föresatt sig att ge den samlade journalistkåren en snabbutbildning i svensk vapenexportpolitik i allmänhet och om svenskt vapensamarbete med Saudiarabien i synnerhet.

I sak försökte Tolgfors svära sig och regeringen fri från ansvar för det inträffade. I stället sköt han skulden mot Försvarets forskningsanstalt (FOI), vars tidigare hanterande av frågan gjort honom ”besvärad och bekymrad”.

Större delen av pressträffen ägnade Tolgfors åt att tolka sina egna tidigare uttalanden, försöka förklara varför han hade sagt det han sagt och vad det var han egentligen hade menat. Det gick sådär. Risken finns att Tolgfors snart får kalla till en ny pressträff för att reda ut vad han egentligen sade eller menade på den här pressträffen.

Hela texten kan läsas här.

*

Kommer försvarsminister Sten Tolgfors att tvingas avgå? Just nu står det och väger. Till Dagens Nyheter säger Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys, att Sten Tolgfors är "ett drag från schack matt". Under rubriken "Gav klartecken till vapenfabrik" skriver Svenska Dagbladet att Sten Tolgfors, tvärtemot vad han hittills sagt, informerades om upplägget med bulvanföretaget SSTI redan 2010 och att regeringen gav "sitt uttryckliga tillstånd till myndigheten FOI att ingå avtal med saudierna om hjälp med att bygga en vapenfabrik". Det behövs just nu inte så mycket för att bägaren skall tippa över och Sten Tolgfors situation bli politiskt omöjlig.

Möjligen kan det uppfattas som en ödets ironi om Sten Tolgfors tvingas avgå inte för det han påstås ha gjort - beviljat tillstånd till att Sverige hjälper en av världens värsta diktaturer att bygga en vapenfabrik - utan för att han försökt mörklägga eller kanske till och med ljuga om det han gjort. Men situationen är komplicerad eftersom även den socialdemokratiska regeringen ingick avtal med den saudiska regeringen. Socialdemokraternas problem är att partiet riskerar att hamna i en position där man kritiserar alliansregeringen för att inte ha rivit upp ett beslut som en socialdemokratisk regering har fattat.

Det gäller att hålla isär två saker i diskussionen. Det ramavtal som Sverige under en socialdemokratisk regering slöt med Saudiarabien 2005 var politiskt oklokt och moraliskt orättfärdigt. Men det fanns ingenting i det avtalet som förband Sverige att inom avtalets ramar låta svenska myndigheter hjälpa Saudiarabien att bygga en vapenfabrik. Ansvaret för det beslutet ligger hos alliansregeringen.

Jag har hittills inte hört någon röst som sagt att beslutet att hjälpa saudierna med vapenfabriken var klokt eller rätt. Givet den monumentala enigheten om felaktigheten i beslutet måste någon form av ansvar att utkrävas. Blir det inte Sten Tolgfors ligger FOI:s generaldirektör Jan-Olof Lind pyrt till.

Sten Tolgfors hopp står delvis till att Socialdemokraterna kan tveka att driva frågan om hans avgång, eftersom partiet själv i regeringsställning beslöt om det ramavtal med Saudiarabien som i sin tur gjorde beslutet att hjälpa saudierna att bygga en vapenfabrik möjligt. Just nu finns också ett starkt politiskt tryck på att skärpa den svenska vapenexportlagstiftningen på ett sätt som gör det omöjligt att exportera vapen till diktaturer. Om alliansregeringen förmår skynda på den processen stärks Tolgfors ställning något.

Jag vidhåller min uppfattning att en oberoende granskningsgrupp bör tillsättas, eftersom både regering och opposition har del i den sorgliga historien om Sveriges militära samarbete med en av världens värsta diktaturer.

Oberoende grupp bör granska Sveriges försvarssamarbete med Saudiarabien

Saudiarabien är en av världens mest brutala diktaturer. Regimens bryter systematiskt mot de mänskliga rättigheter. Amnesty Internationals landrapport för Saudiarabien 2011 är skrämmande läsning.

Den svenska regeringen tillåter att en statlig myndighet - FOI - hjälper Saudiarabien att bygga vapenfabriker. Agerandet är politiskt omdömeslöst och moraliskt förkastligt.

Överlag tenderar Sverige att gulla med Saudiarabien. Vapenförsäljningen blomstrar. Det är bara några månader sedan Sveriges kung Carl XVI Gustaf besökte Saudiarabien för att under högtidliga former överlämna scoututmärkelsen Bronsvargen till kung Abdullah. Hovets presschef Bertil Ternert säger att kungens besök i Saudiarabien uppmuntras av utrikesdepartementet.

Orsakerna till att Saudiarabien får en gräddfil av Sverige är två. För det första öppnar den svenska linjen dörren för lönsamma investeringar och handel för svenska företag. För det andra ses Saudiarabien som en stabiliserande kraft i en orolig region. Stabiliteten prioriteras framför demokratin och mänskliga rättigheter. Saudiarabien är visserligen en diktatur, men det är "vår" diktatur.

Projekt Simoom, som FOI:s projekt i Saudiarabien kallas, underlättas av det övergripande avtal om försvarssamarbete som Sverige och Saudiarabien undertecknade 2005. Det avtalet slöts av en socialdemokratisk regering och jag tillhörde dem som då protesterade skarpt.

Jag tycket det bör tillsättas en oberoende granskningsgrupp i syfte att utreda vad som har hänt och hur det kan ha tillåtits hända. Miljöpartiet har anmält försvarsminister Sten Tolgfors till konstitutionsutskottet. Det är bra. Men eftersom Socialdemokraterna har sin del i ansvaret genom godkännandet av det övergripande avtalet om försvarssamarbete från 2005 förtjänar frågan att lyftas till en nivå bortom det partipolitiska.

Jag kommenterar Ekots avslöjande bland annat i P1-Morgon.

TV-hallåorna försvinner. Ett tidens tecken på vadå?

I dag skriver jag på Ajour om att i kväll är sista gången en TV-hallåa syns i bild i Sveriges Television. När programpresentatören Justine Kirk kl 22.40 tackar för sig och introducerar en repris av Melodifestivalen går en epok i graven. I fortsättningen kommer programmen i SVT att introduceras av programpresentatörer som inte syns i bild. I en tid där journalistiken präglas av individualisering och personifiering väljer således SVT att avpersonifiera programpresentatörerna. Varför gör man så?

Beslutet kommer tillsynes oväntat eftersom SVT i så många andra sammanhang driver på när det gäller att personifiera journalistiken. Nyhetsankarna i Aktuellt lyfts fram starkt och ”nya Aktuellt” som börjar i morgon måndag har två programledare som twittrar med tittarna före och efter sändning. I Melodifestivalen profileras programledarna Sarah Dawn Finer, Gina Dirawi och Helena Bergström lika starkt som de deltagande artisterna. I slagskeppet På spåret är det nästan ingen som kommer ihåg vilket lag som vinner, däremot minns alla de starka programledarparen Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg respektive Kristian Luuk och Fredrik Lindström.

Men i stället för att gå vidare och lägga starkare fokus på programpresentatörernas personligheter och bygga starka varumärken kring dessa väljer SVT att gå på andra hållet och reducera dem till anonyma röster. Hur skall vi förstå det valet? Sverige är ett av de få länder i världen som har kvar programpresentatörer och det är unikt att en så stor kommersiell kanal som TV4 använder sig av sådana. Kanske upplever SVT:s ledning det därför som omodernt och onödigt. Eller är det hela ett misstag, en bugg i Matrix?

Jag tror att avskaffandet av ”hallåorna” är ett tecken på att samhällets individualisering är på väg in i en ny fas. Individualiseringen kommer genom digitaliseringen allt mindre att knytas till ditt ansikte. I en digitaliserad värld kommer din individualitet till uttryck på andra sätt än genom hur du ser ut. Det viktiga är på vilket sätt du gör det du gör och vilken riktning du har. Kanske kommer programpresentatörernas individualitet på så sätt att ha bättre möjligheter att utvecklas och sätta avtryck om de slipper synas i bild. Eller skall vi tolka det som att TV inte längre är TV utan bara en himla massa program?

Hela texten på Ajour kan läsas här. Missa heller inte Ulf Thoréns underbara intervju med alla tiders TV-hallåa Maud Husberg.

Kundmentalitet inom idrotten? AIK vs. IFK Göteborg

Jag är en övertygad motståndare till kundtänkande inom idrotten. Som medlem i och hängiven supporter till IFK Göteborg skulle jag bli synnerligen irriterad om klubbens ordförande började kalla mig för en kund till klubben. Jag är en del av klubben, inte någon som klubben sänder varor och tjänster till.

Jag tror aldrig att någon ordförande för IFK Göteborg skulle kalla klubbens medlemmar och supporters för kunder till klubben. Jag blev väldigt förvånad när jag i Svenska Dagbladet i dag läste att AIK:s nye klubbordförande Johan Segui kallar AIK:s supporters och medlemmar för just kunder.

En del kanske menar att Johan Segui bara spelar ett spel för att göra den mer affärsinriktade ledningen glad och att supportrarna vet var de har honom i fråga om klubbkänsla. Jag köper inte det. Ord är viktiga och vilka ord vi använder påverkar vårt sätt att tänka och vara. Beskrivs vi som kunder börjar vi själva tänka som kunder och då blir vi kunder. Sluttande plan.

Accepterar verkligen AIK:s supporters att degraderas till kunder? Jag skulle aldrig göra det.

Jag skrev en kort notis om saken på IFK Göteborgs supporterblogg Baraben, där jag medverkar som skribent. Där pågår nu en diskussion i kommentarfältet.

Namnet Estelle och mordet på Folke Bernadotte

I Aftonbladet i dag skriver Anders Hasselbohm en läsvärd text om huruvida namnet Estelle skall betraktas som en hyllning till Folke Bernadottes fredsgärning. Folke Bernadottes hustru bar som bekant namnet Estelle.

Det svenska kungahuset har aldrig besökt Israel. De uteblivna besöken har en historisk förklaring. Den 17 september 1948 sköts Folke Bernadotte till döds av judiska terrorister. Orsaken till mordet var Folke Bernadottes uppdrag som FN-medlare och den fredsplan han inom kort skulle presentera inför FN. Mordet utfördes av den judiska organisationen LEHI, med kopplingar till dagens Likud-parti i Israel. Den plan som Bernadotte skulle presentera ansågs missgynna Israels intressen.

Mordet - som aldrig juridiskt klarades upp - fick långtgående konsekvenser för de svensk-israeliska relationerna. Sverige dröjde ända till 1950 med att erkänna Israel, eftersom utrikesledningen menade att den judiska staten inte lagt ned tillräcklig kraft på att efterspana och gripa mördarna. Under de år på 1980- och 1990-talet då Yitzhak Shamir från Likud var premiärminister i Israel var besöksutbyte på högsta politiska nivå mellan Sverige och Israel uteslutet. Yitzhak Shamir tillhörde LEHI:s allra högsta ledning när organisationen planerade mordet på Folke Bernadotte.

Folke Bernadotte var brorson till den svenske kungen Gustav V. Vid begravningen av Olof Palme 1986 visade det svenska kungahuset att mordet på Folke Bernadotte var långtifrån glömt. Olof Palme hade ju också fungerat som FN-medlare i Mellanöstern - i kriget mellan Iran och Irak. Vid begravningen representerades det israeliska arbetarpartiet av Shimon Peres. När Shimon Peres skakade hand med kung Carl XVI Gustaf hälsade den svenske kungen honom med orden: Låt oss inte glömma att Olof Palme var den andre svenske medlaren i Mellanöstern som föll offer för en mördares kulor. Incidenten rapporterades i den israeliska dagstidningen Jerusalem Post, men uppmärksammades inte i svensk press.

Prinsessan Estelle blir genom sitt namn en påminnelse om ett historiskt förflutet som har politisk bäring än i dag. Kanske var det inte hennes föräldrars avsikt. Men många kommer att uppfatta det så.

Den 12 mars utkommer boken Mordet på Folke Bernadotte av Göran Burén på Leopard förlag.

Wikileaks som varumärke faller samman

Wikileaks som varumärke faller samman framför våra ögon. Från att ha uppfattats som en modig, oberoende och trovärdig avslöjare av övergrepp och ohederligheter vrids nu bilden till att spegla en organisation fylld av inre konflikter och där ledarens bekymmer kletar fast på organisationen. I dagens Studio Ett var Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och journalisten Emanuel Karlsten rörande överens om att Wikileaks trovärdighet är irreparabel så länge Julian Assange finns kvar på ledande plats i rörelsen.

Wikileaks är en paradox. Wikileaks sjunger öppenhetens evangelium, är en modern, nätverksbaserad rörelse som gestaltar en digitaliserad tid där allt är offentligt. Jag har tidigare beskrivit Wikileaks verksamhet som något i grunden positivt: Öppenheten är en ny verklighet som nationalstater och andra politiska aktörer har att förhålla sig till. I grunden är denna öppenhet något positivt. Krigshandlingar kännetecknas av en lägre våldsnivå och färre folkrättsbrott när TV-kamerorna är på. Synlighet civiliserar. Nu gäller det för den internationella diplomatin att hitta nya arbetsformer som är funktionella i vår tid.

Men Wikileaks kan inte leva som man lär. För att kunna främja öppenheten och vinna förtroende bland anonyma källor och uppgiftslämnare krävs att rörelsen själv agerar i den strängaste sekretess. Nätverksorganisationen ger enskilda personer stor makt utan att att det går att utkräva något ansvar av dem. Det personliga blir politiskt, om man så vill.

Diskrepansen mellan uppdraget - öppenheten - och organisationsformen - slutenheten - blev ohållbar. Jag sörjer det verkligen. Det är möjligt att Wikileaks så småningom lyckas återhämta sig. I annat fall kommer ett annat nätverk att ta över uppgiften. Den digitala revolutionen kan inte göras ogjord och slutenhetens tid är förbi. De politiska aktörer som inser vidden av denna utveckling skaffar sig ett försteg i förhållande till sina konkurrenter.

Läs också gärna journalisten Sofia Mirjamsdotters artikel i ämnet på SVT Debatt.

Varför är Sverigedemokrater överrepresenterade i en del sociala medier?

I dag skriver jag på Ajour om en nypublicerad studie av den oberoende brittiska tankesmedjan Demos som analyserar Facebook-användare som är anhängare till Sverigedemokraterna. Analysen ingår i en större studie som undersöker anhängare till nationalistiska, populistiska partier i tolv europeiska länder.

I valet till riksdagen 2010 fick Sverigedemokraterna 5.7 procent av rösterna. Men i nätdebatter och sociala medier syns och hörs Sverigedemokrater mycket mer än vad de dryga fem procenten i valet kanske skulle ge anledning att tro. På Facebook gillas till exempel statsminister Fredrik Reinfeldts sida i dag på morgonen av 4 769 personer, medan Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons sida gillas av 23 493 personer. Varför är det så?

I den svenska delstudien har 567 personer som gillat Sverigedemokraternas sida på Facebook fått svara på ett antal enkätfrågor. Gruppen kan förstås inte på något sätt anses representera Sverigedemokratiska väljare, sympatisörer eller aktivister som helhet. Men resultaten inspirerar ändå till en del tankar.

Vi vet från valundersökningarna vid Göteborgs universitet att Sverigedemokraternas väljare är lägre utbildade och mindre intresserade av politik än vad den genomsnittlige väljaren är. Låg utbildning och lågt politiskt intresse brukar hänga samman med låg politisk aktivitet och lågt politiskt deltagande. Men flertalet av de Sverigedemokrater som besvarar Demos enkät tror på politiken – 61 procent anser att politik är ett effektivt sätt att bemöta samhällsfenomen som man uppfattar som bekymmersamma. Det är en signifikant högre andel än genomsnittet för övriga undersökta anhängare till nationalistiska populistiska partier i Europa.

Anhängarna till Sverigedemokraterna är också något mindre våldsbenägna än sympatisörerna till övriga nationalistiska populistiska europeiska partier. Av Sverigedemokraterna var det 14 procent som ansåg att våld var ett legitimt medel för att uppnå politiska mål. Genomsnittet för övriga europeiska nationalistiska populistiska partier ligger på 26 procent.

Hela texten kan läsas på Ajour här.

Prinsessan och friheten

Vi lever i en tid präglad av frihetlighet och individualitet. I ett modernt västerländskt samhälle förväntas medborgarna göra individuella val inom nästan alla livsområden – från utbildning och elbolag till pensionsförvaltning och vårdcentral. En del menar att all denna valfrihet blir en börda och ett problem, att vi lever i valfrihetens tyranni.

Sverige är ett av världens allra mest individualiserade länder. Ronald Inglehart och Pippa Norris har i sina studier baserade på undersökningen World Value Survey visar hur svenskarna ligger i topp när det gäller att betona värdet av oberoende, individuella rättigheter, självständiga opinionsyttringar och självförverkligande. Däremot tillmäts banden till familj, religion, nation och tradition mindre vikt.

Men en person är befriad från denna valfrihet. Ett av de flickebarn som i dag föddes till sina föräldrars glädje k0mmer inte att kunna välja sin framtid. Hon föds in i en struktur där valfriheten när det gäller yrkesval är något begränsad. En lärare kan säga: Jag arbetar som lärare. En sjuksköterska kan säga: Jag arbetar som sjuksköterska. Men en tronarvinge kan inte säga: Jag arbetar som tronarvinge. En tronarvinge måste säga: Jag är tronarvinge. Prinsessan är sitt ämbete, från födseln till döden. Det är en ofrihet ovärdig ett frihetligt samhälle.

Jag önskar den nyfödda prinsessan allt gott. Jag önskar också att hon får ett liv präglat av frihet och möjlighet till personlig utveckling, långt bortom drottningskapets tvångsmässiga, förtryckande mekanismer.

Svenska kyrkan och kravet på sterilisering vid könsbyte

Det är glädjande att Kristdemokraterna till sist ändrat inställning i frågan om tvångssterilisering av transsexuella. Kristdemokraternas ändrade ställningstagande innebär att samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna nu är beredda att avskaffa kravet på sterilisering vid könsbyte.

Däremot är det trist att Svenska kyrkan fortsätter att huka i frågan. Senast Svenska kyrkan formulerade sig var år 2007 och då hade man inga invändningar mot tvångssteriliseringarna. På dagens DN Debatt argumenterar jag och Eva-Lena Gustavsson för varför kravet på sterilisering är felaktigt och varför Svenska kyrkan borde ta avstånd från detta krav.

I det Manifest för en kristen vänster som Socialdemokrater för Tro och Solidaritet antog 2009 står att vi strävar efter en värld utan ojämlikhet på grund av kön eller sexuell läggning. Vi vill att alla barn ska ha samma möjligheter att växa och utvecklas oavsett föräldrarnas situation. Varje människa ska ha rätt att definiera sig själv, i samspel med andra.

Det vore utomordentligt välkommet om Svenska kyrkan slutade stå vid sidan av och i stället valde att bli en del av denna frigörelseprocess.

Hela vår artikel kan läsas här.

Uppdaterat 21 februari kl 20.50: Ärkebiskop Anders Wejryd har nu svarat på DN Debatt. I sak berättar Wejryd att han ändrat åsikt i sakfrågan och i dag är motståndare till krav på sterilisering vid könsbyte. Det är bra. Ännu bättre vore det om kyrkostyrelsen, där Anders Wejryd är ordförande, tog ett formellt ställningstagande i frågan. Samt att övriga religiösa samfund bröt sin tystnad och tog avstånd från tvångssteriliseringarna.

Du är jobbig, vet du det?

Du är jobbig, vet du det?, säger den fallne ängeln till Jesus i Göteborgs Stadsteaters uppsättning av Bibeln som hade premiär igår. Även fallna änglar kan tala sanning. Jesus är jobbig. Han lägger sig i och har synpunkter, är utan synd och skuld och kan dessutom gå på vatten. Man kan få rascha för mindre.

Överhuvudtaget är det jobbigt att vara människa i den värld som Gud har skapat. Adam och Eva kastas ut ur Edens lustgård efter att ha ätit av kunskapens frukt. Syndafloden utplånade allt mänskligt liv på jorden, utom Noa och hans närmaste. Abraham beordrades att döda sin son Isak bara för att Gud ville pröva hans trofasthet. Moses fick leda Israels folk i öknen i 40 år utan att själv få komma in i Kanaans land. För att inte tala om Job och hans lidande. Mycket krig och dödande är det. Och alla dessa bud och levnadsregler. Du skall inte koka en killing i dess moders mjölk. Bara den regeln nämns inte mindre än tre gånger i Gamla Testamentet (2 MB 23:19, 2 MB 34:26, 5 MB 14:21).

Människans relation till Gud har aldrig varit enkel. I Göteborgs Stadsteaters storslagna föreställning (4 timmar och 40 minuter, inklusive 2 pauser) görs inga försök att förklara varför relationen är så komplicerad. I stället läggs kraften på att lyfta fram kärlekens kraft och livets möjligheter, givet den komplicerade relationen mellan Gud och människa. När Gud genom Jesus förändrar sitt sätt att vara i världen skapas också förutsättningar för mänsklig frihet och mänskligt växande. I en gripande scen visas livet olevt, öppet att levas och fyllas med innehåll av oss som lever eller skall leva. Jona i valfiskens buk interfolieras med befriande textpassager ur Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken. Ett stänk av himmelskhet sänker sig över salongen. Befrielsen är nära.

Ordet står i centrum föreställningen igenom. Föreställningen är väldigt textnära och det pratas mycket. Ordet gestaltas genom ordet. Här finns också många dråpligheter och lättsamheter, nödvändiga för att vi skall förmå ta oss fram i det allvar som i grunden genomsyrar framställningen

Uppsättningen är en kollektiv manifestation. Det är typiskt att skådespelarna efter avslutad föreställning konsekvent väljer att ta emot publikens applåder gemensamt, i inrop efter inrop. Jag kan ändå inte låta bli att lyfta fram Carl-Magnus Dellow, vars rollgestaltning av Noa och Moses var ett kraftprov av Guds nåde. Jag har tidigare inte sett Dellow, som till vardags tillhör Dramatens faste ensemble. Dramatiker är Niklas Rådström och Stefan Metz är regissör. Tillsammans med Stadsteaterns konstnärliga ledare Anna Takanen och övriga inblandade har de skapat en föreställning som förtjänar respekt.

Stadsteaterns uppsättning av Bibeln är ett tidens tecken, ett uttryck för religionens återkomst till det offentliga livet. I anslutning till föreställningen arrangerar Stadsteatern tillsammans med Göteborgs universitet och Sensus Studieförbund en söndagsskola i form av en serie fördjupande och problematiserande seminarier under sju söndagar i vår. Kom gärna!

Obstruerar Ulf Kristersson riksdagens beslut?

Uppdatering 21 februari kl 20.30. Efter viss turbulens kröp Ulf Kristersson i dag till korset och bad om ursäkt för sina uttalanden. Det var bra. Kristerssons raljans i förhållande till riksdagsmajoriteten var ovärdigt. Sannolikt har Fredrik Reinfeldt tagit honom i örat.

Hade Kristersson inte bett om ursäkt hade vi sannolikt fått uppleva det misstroendevotum jag antydde i bloggtexten nedan. Aftonbladet hann under dagen förorda ett sådant, och på nätet surrade det av strategiska spekulationer för eller emot ett misstroendevotum. De rödgröna låg i slagläge. Kristerssons ursäkt kom i grevens tid.

Nu återstår att se med vilken substans Kristersson återkommer till riksdagen före den 1 mars. Hotet om misstroendevotum är inte avskrivet. Men Kristersson köper sig tid och det är möjligt att momentum därmed försvunnit i frågan om misstroendevotum. För denna gången, åtminstone.

*

Det har utbrutit ett politiskt gräl om huruvida socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) obstruerar riksdagens beslut om hur sjukskrivnas arbetsförmåga ska prövas efter 180 dagar.

Riksdagen har till regeringen tillkännagivit sin mening att tidigare regelverk skall återinföras, i väntan på att en bättre helhetslösning kan arbetas fram. Oppositionen menar att de tidigare reglerna var bättre än de nuvarande och att det är oacceptabelt att så många människor skall fara illa i väntan på ett nytt regelverk. Regeringen menar att gällande regelverk inte är sämre än det gamla och att det därför inte finns några skäl att ändra tillbaka. Socialförsäkringsutskottets vice ordförande Tomas Eneroth (S) anklagar Kristersson för att "obstruera riksdagsbeslut".

Riksdagens tillkännagivande var ovanligt konkret, både när det gällde tidpunkt för genomförandet och vilka åtgärder som skulle vidtas. När Ulf Kristersson nu vägrar vidta dessa åtgärder öppnar sig flera principiella frågor kring maktfördelningen mellan riksdag och regering.

Jag är ingen författningsexpert, men har uppfattat frågan ungefär så här. Sverige styrs av en minoritetsregering. Oppositionen har utnyttjat sin majoritet i riksdagen till att genom ett s k tillkännagivande få regeringen att vidta vissa åtgärder. Däremot saknar riksdagen skarpa verktyg för att se till att regeringen verkligen vidtar dessa åtgärder. Därför händer det ofta att regeringen förhalar genomförandet eller tolkar beslutet på ett sätt som är mindre långtgående än vad riksdagsmajoriteten avsett.

Genom Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har vi fått en helt ny situation i det parlamentariska spelet. Tidigare socialdemokratiska minoritetsregeringar kunde för det mesta vila tryggt i att Vänsterpartiet inte gjorde upp med de borgerliga oppositionspartierna. Men Sverigedemokraterna är mer oberäkneliga, och det är svårt att på förhand veta hur partiet kommer att ställa sig i enskilda sakfrågor. Riksdagsarbetet blir därmed mer dynamisk och oförutsägbart än tidigare. Nya möjligheter öppnas för oppositionen att sätta press på regeringen, till exempel genom att i form av tillkännagivanden påverka politiken.

Regeringen har intresse av att ett "tillkännagivande" mer uppfattas som en meningsyttring, ett ord på vägen, än en direkt uppmaning. Oppositionen har intresse av att ett "tillkännagivande" mer uppfattas som ett direkt beslut vilket regeringen har att rätta sig efter.

Om regeringen inte tillgodoser vad som sägs i tillkännagivandet har riksdagen endast två verkningsfulla åtgärder att ta till. Den första åtgärden är en misstroendeförklaring mot ansvarigt statsråd, i det här fallet Ulf Kristersson. Ett sådant skall inte uteslutas. Men det riskerar att följas av ett nyval, och knappast något parti vill ha ett nyval i rådande politiskt läge.

Den andra åtgärden är att oppositionen själva formulerar ett lagförslag och lägger fram i riksdagen. Problemet med det är dels att lagförslag är en komplex materia, med lagrådsgranskning och andra procedurer där regeringen har betydligt större resurser att använda. Dels skulle det innebära en förändrad praxis, eftersom det av hävd är regeringen som lägger lagförslagen.

Min egen ståndpunkt är följande. Regeringen styr riket. Därför är det regeringen som skall lägga lagförslagen och regeringen som skall ställas till ansvar för den politik som förs. Rollerna mellan regering och opposition riskerar att luckras upp och möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande att försvåras om vi får ett system där oppositionen skall lägga lagförslag. Därför bör oppositionen i görligaste mån avstå från att lägga lagförslag. I stället får oppositionen efter förmåga sätta politisk press på regeringen att tillgodose riksdagens tillkännagivande, i sista hand med ett misstroendevotum som vapen.