Nej till nationellt tiggeriförbud - motgång för M och SD

I dag presenterade tidigare hovrättslagmannen Krister Thelin sin utredning Ett nationellt förbud mot tiggeri (SOU 2023:83). Utredaren avråder tydligt och bestämt från att införa ett sådant förbud. Det finns inte finns något behov av ett sådant, menar han. Däremot kan ett nationellt förbud leda till att mänskliga rättigheter åsidosätts och att det uppstår konflikt med förbudet mot diskriminering (förbudet skulle i praktiken riskera att drabba en viss specifik etnisk grupp - romerna). 

Utredningen blev därmed en politisk motgång för Sverigedemokraterna och Moderaterna. Båda dessa partier har med kraft argumenterat för att ett nationellt tiggeriförbund ska införas.  Moderaterna har redan markerat att man, trots utredarens avrådan, vill gå vidare med frågan. Sverigedemokraterna kommer förstås att haka på. Vi får se om Liberalerna håller fast vid sitt nej, eller om de viker ned sig. Och jag hoppas förstås att Socialdemokraterna har hjärta och förstånd nog att inte haka på Sverigedemokraterna och Moderaterna i denna fråga.

Som jag tidigare skrivit: För det första innebär ett förbud mot tiggeri att man fokuserar på symptomen och inte på orsakerna. Fattiga människor blir inte mindre fattiga för att de inte längre får synas på gator och torg. Ett förbud är att slå ett stort hål i luften och sedan slå sig för bröstet och låtsas att man åtgärdat problemet. De förtryckande strukturerna och förtryckets orsaker finns emellertid kvar.

För det andra är det moraliskt felaktigt att förbjuda fattiga människor att be andra människor om hjälp. Jag vill inte leva i ett samhälle där en människa i nöd inte skall kunna be om hjälp utan att bryta mot lagen. En människa i nöd har - i min värld - alltid rätt att be andra människor om hjälp. Ett samhälle som förbjuder människor att be om hjälp är för mig ett omänskligt och ovärdigt samhälle. 

Jag rekommenderar också min tidigare text Vad skulle Jesus sagt om förbud mot tiggeri? 

 

                                               Grufman, CC0, via Wikimedia Commons

Axplock från Almedalen

Årets Almedalsvecka går mot sitt slut. Här följer några korta notater så här långt. 

Antalet arrangemang har ökat med drygt tio procent jämfört med föregående år - från 2 124 till 2 453. Jag har ännu inte sett några officiella besökssiffror, men min maggropskänsla är att deltagarantalet inte har ökat på samma sätt.

Den årliga Statsvetardagen blev (återigen) framgångsrik. Statsvetardagen arrangeras av Statsvetenskapliga förbundet i Sverige (Swepsa), tillsammans med tankesmedjorna Arena Idé och Timbro. I år genomfördes fem seminarier, samtliga välbesökta och med kvalificerade samtal mellan statsvetare och andra aktörer om olika aktuella samhällsfenomen. Särskilt tack till statsvetarprofessor Jonas Hinnfors som på ett förtjänstfullt sätt håller ihop det hela.

Mest uppmärksamhet så här långt har presentationen av Sverigedemokraternas vitbok fått. Det är svårt att uttala sig om innehållet - 800 sidor som enbart finns i 100 papperskopior. Jag förutsätter att vitboken görs tillgänglig i digital form. De politiska konsekvenserna av vitboken är ännu svåra att bedöma. Men så mycket har i alla fall framkommit att partiets nazistiska grogrund var mycket stark. Själv säger jag som Ernst Meyer i Lille Bobs ABC-bok från 1894: Zebran är ett randigt djur - ränderna går aldrig ur. 

Liberalernas nya partiledare Simona Mohamsson höll ett helt OK jungfrutal i Almedalen. Jag har talat med flera journalister som uttryckt sig positivt om hennes sätt att möta pressen och om hennes person. Vi får se hur länge denna smekmånad med medierna varar.  

Vid ett seminarium introducerades jag med titeln "Professor Legendaris". Lite smickrad blev jag allt. :-)

I dag Almedalstal av Nooshi Dadgostar och Ebba Busch. Och solen skiner. 

Vad får USA:s bombningar av Iran för konsekvenser?

Går vi mot ett utvidgat och långdraget krig i Mellanöstern? Svaret på den frågan betingas av två saker. För det första: Kommer Iran eller någon av dess allierade (främst Huthirebellerna i Yemen) att besvara USA:s bombningar med attacker mot till exempel amerikanska militärbaser i Mellanöstern? Jag tvivlar på det, åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv. Priset för den iranska regimen riskerar att bli allt för högt. Men sådana motattacker kan emellertid inte uteslutas, särskilt inte om de amerikanska bombningarna fortsätter. För det andra: Kommer den iranska regimen att överleva detta krig? Om inte, vad kommer i dess ställe? Iran är inte Irak. Riskerna för att Iran kollapsar som stat och öppnar vägen för Islamiska Staten (IS) eller motsvarande rörelser är mindre än vad som var fallet i Irak. Men inte heller dessa risker kan helt avfärdas.

En sak är säker. Trumps bombningar av Iran gynnar, åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv, Ryssland och Kina. Putin bjuds på ett andrum att fortsätta kriget mot Ukraina och oljepriserna kan vara på väg upp. Kina får också ett andrum. Trump har tidigare velat fokusera USA:s utrikespolitik på Östasien för att motarbeta Kinas växande makt. Nu riktas USA:s fokus i stället på Mellanöstern.

Iran regim förtrycker sitt eget folk och bryter grovt mot de mänskliga rättigheterna. Samtidigt är USA:s attacker ett brott mot folkrätten, på samma sätt som Rysslands invasion av Ukraina och Israels massdödande av palestinier i Gaza. Här är jag helt enig med Carl Bildt, tidigare moderat utrikes- och statsminister: Jag vill inte höra några EU-uttalanden om att USA har rätt till självförsvar. Det är ett solklart brott mot internationell rätt. 

Folkrätten är fredens bäste vän och måste värnas. Annars väntar kaos och barbari. Vore befriande om den svenska regeringen på ett tydligt sätt kunde ge uttryck för det perspektivet.

Vart för Simona Mohamsson Liberalerna? Eller - vart för Liberalerna Simona Mohamsson?

Liberalernas föreslagna ordförande Simona Mohamsson har under hela sin tid som politiker profilerat sig som en benhård kritiker av Sverigedemokraterna. Det var Sverigedemokraternas framgångar som fick henne att engagera sig i politiken, och hon var en av Tidöavtalets starkaste liberala kritiker. Men den som hoppats på att Simona Mohansson som föreslagen partiordförande skulle fortsätta att uttala kritik mot SD och till SD-samarbete måste ha blivit djupt besviken efter pressträffen där hon presenterades som valberedningens förslag. Simona Mohamsson var i sina svar på journalisternas frågor mycket tydlig med att inte säga explicit nej till att sitta i en regering tillsammans med Jimmie Åkesson. Hon betonade också att hon ändrat uppfattning om Tidöavtalet. Det går fort i politiken ibland.

 

Simona Mohamsson använde också alla de kodord som används av de borgerliga politiker som förordar SD-samarbete: sakfrågorna främst, möjlighet att få igenom liberal politik, lösa samhällsproblem, hantera stora utmaningar. Det är möjligt att Simona Mohamsson väljer att just nu försöka hålla korten tätt mot kroppen för att inte förvärra den interna splittringen i partiet. Men att leda är inte bara att lyssna in vad som sägs och tycks i partiet - att leda är också att visa vägen och själv ha en åsikt i avgörande frågor. 

 

Det är främst regeringsfrågan som får väljare att stödrösta på partier. Därför är tydlighet i regeringsfrågan avgörande för Liberalerna. Men här ställs partiet inför ett (tillsynes) olösbart dilemma. För det första: Om partiet inte tar ställning i regeringsfrågan före valet minskar sannolikt antalet stödröster betänkligt. För det andra: Om partiet säger fortsatt nej till att släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår minskar också antalet stödröster, i alla fall de som skulle ha kommit från Moderaterna. För det tredje: Om partiet ändrar linje och säger ja till att släppa fram eller till och med medverka i en regering där Sverigedemokraterna ingår kommer man säkertatt få en hel del stödröster från Moderaterna, men till priset av ytterligare intern splittring. 

  

Regeringsfrågan kommer att förfölja Liberalerna ända fram till att vallokalerna stänger på kvällen söndagen den 13 september 2026. Vi får se hur Simona Mohamsson väljer att positionera sitt parti i detta trixiga politiska landskap. Själv gillar jag politiker som håller fast vid sina ideal, och inte vänder kappan efter valvinden.

 

 

 

Deltagarantalet i 1 maj-demonstrationerna i Göteborg 2025

Jag hade tyvärr inte möjlighet att som brukligt räkna deltagarna i 1 maj-demonstrationerna i Göteborg i år, eftersom jag själv talade i Borås. Men stort tack till Jonas Hinnfors som räknade tågen för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Kommunistiska Partiet. Jonas har räknat i flera år, och när vi jämför våra siffror brukar de överensstämma väldigt bra. Så här kommer Jonas siffror.

Störst var som vanligt Vänsterpartiet med 3 500 deltagare (en minskning med 500 personer). Socialdemokraterna samlade 1 075 deltagare (en minskning med 75 personer - men Jonas räknar inte musikorkerstrarna vilket jag gör, så S går nog ungefär jämnt upp.) Kommunistiska partiet samlade 500 deltagare (oförändrat).

 

Siffrorna stärks av Anders Karlssons beräkningar, som presenteras på bloggen Svenssons nyheter. Han har också räknat i många år, och även hans siffror brukar överensstämma med mina och Jonas, trots att vi räknar helt oberoende av varandra. Anders Karlssons siffror finns här.

1 maj - Känn ingen oro och tappa inte modet! (Joh 14:27)

Idag firade jag 1 maj genom att på Socialdemokraternas manifestation i Borås hålla en kort appell inför kyrkovalet. Så här sade jag. Fortsatt glad 1 maj till er allihop!

 Kamrater, mötesdeltagare!

Årets 1 maj utspelar sig i en svår politisk tid där mörka politiska krafter hotar att slita isär vår gemenskap och ställa människa mot människa. I skuggan av Rysslands anfallskrig mot Ukraina och Israels folkrättsvidriga krigföring i Gaza ser vi också framgångar för högerauktoritära politiska krafter i världen - från Jimmie Åkesson i Sverige till Donald Trump i USA. Antalet demokratier i världen minskar och angreppen mot människors fri- och rättigheter tilltar i styrka.

I en sådan mörk tid blir två saker väldigt viktiga – att göra motstånd och att inte förlora hoppet. Vi måste bejaka och stärka de krafter som står emot, krafter och rörelser som står upp för alla människors lika värde, för solidaritet med dessa våra minsta, för ett värnande av vår planet och vårt klimat och för medmänsklighet, barmhärtighet och gemensamt ansvarstagande.

Svenska kyrkan – med sina 5.5 miljoner medlemmar - är en viktig kraft för att värna dessa värden. Svenska kyrkans värderingar om att sätta människan i centrum, att stå upp för jämlikhet och bygga solidaritet i stället för splittring är på många sätt gemensamma med de socialdemokratiska grundvärderingarna.

Det är viktigt att Svenska kyrkan även fortsättningsvis kan vara en progressiv kraft i samhället, en kraft för rättvisa och mänsklig värdighet, som står upp för de mest utsatta och aldrig låter rädsla eller förakt få sista ordet.

Den 21 september är det kyrkoval i Sverige. Då ska Svenska kyrkans 5.5 miljoner medlemmar ta ställning till vilken kyrka vi ska ha – en kyrka som även fortsättningsvis är progressiv, som tar strid mot orättvisor och som är de svagas röst i samhällsdebatten. Men det finns också de som vill ha en annan kyrka, en kyrka som är mer inåtvänd, mer konservativ och som ställer grupp mot grupp.

Så kyrkovalet den 21 september är ett viktigt val – inte bara för kyrkan utan också för hela samhället och för oss socialdemokrater. Vi har alla olika relationer till Svenska kyrkan – en del deltar regelbundet i gudstjänstlivet, andra tar del av kulturverksamheten, många delar livets stora händelser tillsammans i kyrkan. Oavsett vilken relation du har till kyrkan är det viktigt att kyrkan även framåt kan vara en motståndskraftkraft mot orättvisor och ökade klyftor, och för människovärdet - en samlande kraft för tro, hopp och solidaritet.

Låt oss ta fasta på Johannesorden i 14:27: Känn ingen oro och tappa inte modet.

För att värna hoppet och modet är kyrkovalet den 21 september mycket viktigt. Är du medlem av Svenska kyrkan – utnyttja din rösträtt. Rösta för en kyrka till stöd för värderingarna om alla människors lika värde, för jämlikhet och för solidaritet.

Gå och rösta den 21 september!

Tack för ordet.

Kommer Anna-Karin Hatt att frälsa Centerpartiet?

Centerpartiets suck av lättnad var så stark att den gav utslag på Richterskalan. Anna-Karin Hatt hade ändrat sig och tackade ja till att föreslås som ny partiledare. Hennes mandat blir utomordentligt starkt. Partistämman den 3 maj blir mer en kröningsceremoni än ett partiledarval. 

Men Anna-Karin Hatts starka ställning löser förstås inte Centerpartiets dilemma i regeringsfrågan. Centerpartiet är i ekonomiska frågor ett genuint högerparti. Samtidigt är Centerpartiet - med Anna-Karin Hatts egna ord i dag - en "grön liberal kraft", vilket går stick i stäv med ett samarbete med Sverigedemokraterna. 

Anna-Karin Hatt höll korten i regeringsgfrågan tätt mot kroppen i dag. Men ett och annat gick ändå att utläsa.

För det första: Anna-Karin Hatt indikerade inte på något sätt att hon hade ambitionen att ändra Centerpartiets innevarande linje med avseende på SD i regeringsfrågan. Det finns heller inget inre tryck i partiet i dag på en sådan förändring. Muharrem Demirok föll på att han inte lyckades hålla ihop sitt parti, inte på att han ville förändra partiets hållning till SD.

För det andra: Anna-Karin Hatt lyfte fram klimatpolitiken som Centerpartiets viktigaste profilfråga framöver. "Svensk klimatpolitik håller på att krackelera.", sa hon, och tillade: "Det är en av vår tids största utmaningar och där har Centerpartiet många av svaren som behövs." Det var en signal som hette duga, inte bara till Liberalerna och miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari utan också till alla dem som funderar över Centerpartiets vägval framöver.

Min slutsats: Om de tre rödgröna partierna tillsammans med Centerpartiet i valet 2026 blir större än Tidöpartierna så kommer Centerpartiet inte att släppa fram en regering som är beroende av ett aktivt stöd av Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. I det avseendet kommer Anna-Karin Hatt att gå i Annie Lööfs fotspår. Jag tror också att Hatt kommer att vara mer framgångsrik i att fram till valet 2026 hantera den frågan internt i Centerpartiet än vad Muharrem Demirok var.

Får vi en Hatt-effekt för Centerpartiet? Det skulle inte förvåna, åtminstone på kort sikt.  

För övrigt har Anna-Karin Hatt läst statsvetenskap i Göteborg. Så bättre kan det inte bli.

Vandel-utredningens förslag hotar rättssäkerheten

I dag presenterade den av Tidö-regeringen tillsatta utredningen om skärpta krav på vandel för uppehållstillstånd sitt betänkande. När jag scrollade igenom texten hoppades jag att det rörde sig om ett aprilskämt. Men tyvärr inte. På flera ställen i texten är formuleringarna så vaga och mångtydiga att de med nödvändighet innebär ett godtycke när de ska tillämpas av myndigheter och domstolar. Rättssäkerheten får sig en rejäl törn om detta skulle bli lag.

Min enkla uppfattning är: Om du bor eller uppehåller dig i Sverige är du skyldig att följa svensk lag. Däremot är du är fri att ha dina egna åsikter och värderingar. Du får tycka och tänka som du vill. Men på flera ställen i utredningstexten återkommer formuleringar där din relation till "svenska värderingar" läggs in som något som kan avgöra om du får stanna i Sverige eller inte. Till exempel: Att en utlänning inte visar respekt för över tid gällande svenska värderingar och handlingssätt ser vi som en omständighet av betydelse vid bedömningen av hans eller hennes vandel (s 298).

Inte visa respekt för svenska värderingar? Vad i alla fridens dar betyder det?

Men Sverigedemokraterna är glada och dansar väl ringdans på partikansliet idag. De har fått carte blanche av utredningen för att föra in ett vagt "vandel-kriterium" att användas i utvisningsärenden. Återigen har partiet lyckats med sin föresats - att skilja mellan vi och dom. Är du svensk får du uppföra dig som du vill. Är du inte svensk åker du ut om du uppför dig illa.

Jag hoppas att det kommer att mobiliseras ett brett politiskt motstånd mot förslaget om att använda det vaga och godtyckliga vandel-begreppet i lagstiftningen.

Läs gärna Oisín Cantwells utmärkta text Vandelutredningen är Tidöpartiernas sämsta stund i Aftonbladet i dag.

Stöd de modiga människorna i Gaza!

Modiga människor i Gaza demonstrerar och protesterar öppet mot Hamas styre. Det är ett glädjande tecken och ger hopp om ett på sikt nytt ledarskap i det plågade Gaza.

Dessa modiga människor behöver och förtjänar ett brett stöd. Det i nuläget enda realistiska alternativet till Hamas är en regering den palestinska myndigheten spelar en avgörande roll. Men i stället för att stärka den palestinska myndigheten har Israel under flera år gjort sitt bästa för att undergräva dess auktoritet. De senaste åren har situationen blivit allt värre på Västbanken där bosättare tillåts trakassera palestinier i allt större utsträckning.

Omvärlden måste sätta press på Israel att stoppa bosättarvåldet. Det bästa sättet att stärka den palestinska myndighetens auktoritet är att erkänna staten Palestina - något Sverige föredömligt gjorde redan 2014 och där fler EU-stater nu borde följa efter. Humanitära hjälpsändningar måste omgående släppas in i Gaza, där nu över 50 000 människor dödats av israelisk militär. Vapenvilan måste återställas, gisslan släppas och förhandlingar påbörjas om en tvåstatslösning. 

Jag noterar att Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard nyligen besökt både Ramallah och Tel Aviv och där fört samtal med Palestinas premiär- och utrikesminister Mohammad Mustafa och Israels utrikesminister Gideon Sa’ar. Jag hoppas att det inte rörde sig om artighetsvisiter utan att Sverige på allvar vill återta sin tidigare position och försöka spela en positiv och konstruktiv roll i konflikten.

Hur allvarlig är Landerholmaffären?

Henrik Landerholmaffären har utvecklat sig till en skruvad blandning av Bröderna Marx och John le Carré. 

En glömsk nationell säkerhetsrådgivare, borttappade hemliga handlingar, olåsta säkerhetsskåp, en georgisk städerska, en rysk islamist, en kursgårdsföreståndare och en tjänsteman på Regeringskansliet som båda raderar bevismaterial från e-posten. Samt en statsminister som rekryterat sin barndomsvän till uppdraget som nationell säkerhetsrådgivare och nu påstår att han "inte vet om han visste" något om de vilseledande uppgifter barndomsvännen lämnat. George Smiley och Groucho Marx vandrar tillsammans hand i hand i en säregen gemenskap igenom hela den här soppan.

I detta skede är det omöjligt att veta om Henrik Landerholms försumlighet skadat Sveriges säkerhet. Vi vet heller inte hur den rättsliga processen kommer att utfalla. Men vi vet säkert att Ulf Kristersson inte kan vara nöjd med hur Landerholmaffären utvecklat sig. Nya komprometterande uppgifter kommer hela tiden fram, dels genom den pågående polisutredningen och dels genom DN:s förtjänstfulla granskning.

Politiska skandaler sätter sällan varaktiga spår i väljaropinionen. Skandalerna blåser i allmänhet fort över. Väljarna röstar främst på partier, inte på partiledare. Men politiska skandaler kan ändå skada enskilda partier. I det här fallet tvingas Ulf Kristersson nu ständigt kommentera händelseutvecklingen kring Landerholmaffären, i stället för att prata om de sakfrågor han heller skulle vilja lyfta fram. Tilliten till Ulf Kristerssons ledarskap sviktar - såväl inom Moderaterna som i den allmänna debatten. Dels för att det var Kristersson som utan utlysning rekryterade sin nära barndomsvän till ett nationellt viktigt uppdrag. Dels för att Landerholmaffären nu har krupit in i Regeringskansliet, med raderade e-mejl och motstridiga uppgifter i sakfrågan. 

Till råga på allt är nu rättegången mot Henrik Landerholm uppskjuten till i augusti i år. Skandalen kommer därför inte att ha blåst över inför hösten. Tvärtom. Ulf Kristersson tvingas inleda den årslånga valrörelsen med Landerholmaffären som ett potentiellt sänke om halsen. 

Två lärdomar att bära med sig i detta:

1) Rekrytera inte utan utlysning nära barndomsvänner till nationellt viktiga uppdrag. Går något fel, så blir du en del av felet oavsett hur du försöker värja dig.

2) Var uppriktig! Så mycket hade nu varit enklare om alla inblandade i Landerholmaffären hade varit uppriktiga redan från början. 

Trump vill stänga CNN och Åkesson kunde inte välja mellan Macron och Putin

Det finns fortfarande många som underskattar hur illa ute demokratin är i USA. I sitt tal igår pekade Donald Trump ut CNN som en tv-kanal vars journalistik var olaglig och måste stoppas: I believe that CNN and MS-DNC, who literally write 97.6% bad about me, are political arms of the Democrat [sic] party and in my opinion, they’re really corrupt and they’re illegal, what do they do is illegal. Det är så högerauktoritära krafter brukar agera när de får makt - tysta de fria medierna. Det är viktigt att stå emot. Do not comply in advance.

Och det är inte ett amerikanskt fenomen. Politiska aktörer som i grunden avskyr den liberala demokratin röjs ofta av att de inte förmår avhålla sig från attacker på fria medier i allmänhet och public service i synnerhet. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har gestaltat detta fenomen på ett närmast övertydligt sätt när han kallat Sveriges Radio P3 för "en skitkanal" och tillagt: Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 direkt. Jag tycker det är vänsterliberal smörja. 

I samma intervju i P3 svarade för övrigt Jimmie Åkesson "Pass" på frågan om vem han föredrog mellan Frankrikes president Emmanuel Macron eller Rysslands president Vladimir Putin. Senare motiverade Åkesson sitt svar med att Macron var en "vänsterliberal imperialist" och därmed jämngod med Putin.

Säkerhetsgarantier - vad betyder det egentligen?

"Säkerhetsgarantier" har blivit ordet för dagen. En rättvis och varaktig fred för Ukraina kräver någon form av säkerhetsgarantier, påstås det. Så kan det säkert vara. Men för att uttalandet ska bli meningsfullt krävs det att både den som uttalar det och den som lyssnar har en någorlunda gemensam uppfattning om vad ordet "säkerhetsgarantier" innebär. Så är sannolikt sällan fallet. Ett av skälen till att så många sluter upp bakom kravet på säkerhetsgarantier till Ukraina beror just på ordets otydlighet och möjlighet att definiera det på olika sätt.

Språkligt är ordet enkelt. Att ge säkerhetsgarantier innebär i så fall just att man garanterar någons säkerhet. Men det är ju lättare sagt än gjort. Man kan garantera att man ska göra sitt allra bästa för att skydda någon, men det finns aldrig några garantier för att man lyckas. 

Ordet "säkerhetsgarantier" säger heller ingenting om vilka medel man lovar att använda när man garanterar någons säkerhet. I fallet Ukraina skulle "säkerhetsgarantier" ytterst innebära att västmakterna (med eller utan USA) garanterade att man skulle sända stridande trupp till Ukraina för att skydda landet vid ett förnyat ryskt angrepp, till exempel efter att ett fredsavtal slutits. Några sådana säkerhetsgarantier lär Ukraina inte få. USA kommer inte att ge några. Europa skulle villkora sådana säkerhetsgarantier med att USA stod bakom dem. Och Ryssland skulle sannolikt vägra underteckna ett fredsavtal där västmakterna gav Ukraina sådana garantier - med motiveringen att sådana garantier i praktiken skulle göra Ukraina till ett Nato-land.

Det Ukraina däremot kan sikta på är någon form av internationell närvaro i landet, antingen genom FN eller på annat sätt, med uppgift att övervaka att ett fredsavtal efterlevs. Alternativet är ett fortsatt krig, med ambitionen att med militära medel ändra på styrkeförhållandena till Ukrainas fördel.

Det finns mig veterligen ingen folkrättsligt reglerad definition av ordet "säkerhetsgarantier". Intressant är också att ordet i praktiken endast skrivs i pluralis - "garantier". Singulartermen "säkerhetsgaranti" används sällan eller aldrig.

Kollegan Bengt-Ove Boström påminde mig i ett mejl om The Budapest Memorandum (Budapestuppgörelsen). Det är en överenskommelse som slöts den 5 december 1994. Bakgrunden var att Ukraina, Belarus och Kazakstan efter det kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning ofrivilligt hade blivit kärnvapenstater. I avtalet förbinder sig USA, Ryssland och Storbritannien att ge dessa tre stater en slags säkerhetsgarantier, mot att de avvecklade sina kärnvapen och anslöt sig till Icke-spridningsavtalet (NPT).

Jag skriver en slags säkerhetsgarantier. I avtalet lovar Ryssland, USA och Storbritannien bland annat att respektera de tre staternas suveränitet och territoriella integritet och avstå från hot och ekonomiska påtryckningar. Men avtalet innefattar inga bindande förpliktelser om militärt stöd i händelse att någon av de tre staterna angrips. När detta Memorandum skulle undertecknas använde de amerikanska jurister som hanterade processen den mjukare termen "security assessment" medan den ukrainska delegationen konsekvent använde termen "security guarantees".

Djävulen gömmer sig i detaljerna. Ibland kan det vara praktiskt att inte precisera ett begrepp. Ibland kan vagheten bli ett bekymmer. Det beror på sammanhanget - här finns inget rätt eller fel i sig. Men tro inte att "säkerhetsgarantier" är ett enkelt eller självklart begrepp. Se upp med hur det används!

Ska Sverige försöka stryka Donald Trump medhårs? Svaret är nej.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard slog i morse knut på sig själv när hon i P1 Morgon skulle låta bli att säga något negativt om Donald Trump. Hon betonade att USA - trots Trumps lögner om att president Zelenskyj är en diktator utan folkligt stöd och att det var Ukraina som anfallit Ryssland - är en "mycket trovärdig allierad" som ställer "berättigade krav" på Europa. 

Effekten blev komisk. En så defensiv, konstruerad retorik blir inte trovärdig och heller inte hållbar i längden.

Ska man stryka en despot som man är beroende av medhårs för att hålla hen på gott humör och hoppas på en förmånlig behandling? Eller ska man stå upp för sina principer och tala klarspråk mot makten - sedan må det bära eller brista? 

Diskussionen är inte ny. Jag tänker osökt på den svenska kritiken av USA under Vietnamkriget i början av 1970-talet. Då genomfördes en nationell namninsamling där samtliga partiledare - från VPK:s CH Hermansson till Moderata samlingspartiets Gösta Bohman - enades kring krav på att USA skulle sluta bomba Vietnam. 

Däremot rådde det oenighet om hur hårda formuleringar Sverige skulle använda i sin kritik av USA:s bombningar. Statsminister Olof Palme jämförde till exempel i sitt så kallade jultal 1972 USA:s bombningar av Hanoi med nazisternas illdåd i Treblinka, vilket ledde till en diplomatisk kris mellan USA och Sverige. Bidrog Olof Palmes hårda kritik av USA till att stärka den internationella opinionsbildningen mot USA:s krig i Vietnam? Eller gjorde sig Sverige ointressant i debatten genom att Palme använde ett så kraftfullt språk? Här finns förstås inga säkra svar.

För mig är frågan inte om Sverige ska kritisera Donald Trumps retorik och politik utan på vilket sätt Sverige ska göra det. Tystnad inför Trumps uttalanden innebär att man legitimerar och normaliserar lögnen som politiskt medel. Jag förstår att Maria Malmer Stenergard befann sig i en svår situation i P1 Morgon i morse. Men hon kunde varit tydligare med att markera Sveriges kritiska inställning till att USA och Donald Trump far med osanningar och håller på att kasta Ukraina och president Zelenskyj under bussen. Frimod och uppriktighet vinner i längden.

Räds inte konflikt - men visa respekt!

Inför IFK Göteborgs årsmöte på torsdag: Räds inte konflikt, men visa respekt. 

 

"Konflikter och känslor hör ett sunt föreningsliv till. Det avgörande är att dessa konflikter hanteras på ett sätt som garanterar ett demokratiskt medlemsinflytande och att debatten förs i en respektfylld ton."

(...) 

Självklart har alla medlemmar rätt att såväl före som under årsmötet delta i en öppen och frispråkig debatt om hur klubben sköts eller borde skötas. I en sådan debatt är det lika självklart att alla former av hot – särskilt direkta eller indirekta hot om våld – är oacceptabla. Styrelse och klubbledning ger inför årsmötet en bild av vad som har hänt – företrädare för olika supportergrupper ger en annan bild. Polisanmälan är upprättad. Låt oss inte här och nu gräva ned oss i vad som har sagts eller inte sagts. Låt i stället polisutredningen ha sin gång och blicka samtidigt framåt. På så sätt ges den nyvalda styrelsen den arbetsro den behöver för att på ett provessionellt sätt hantera de frågor som konflikterna handlar om.

IFK Göteborg är en kamratförening. Vi förenas av vår kärlek till klubben och till fotbollen. Vi har som medlemmar ett kollektivt och ett individuellt ansvar att behandla varandra på ett respektfullt sätt. Hela Sverige tittar på oss nu. Låt oss leva upp till detta ansvar genom att genomföra årsmötet i en för vår förening värdiga former."

 Om detta skriver jag på BaraBen. Läs gärna!

 

 

Centern efter Demirok

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti. I denna viktiga uppgift misslyckades Muharrem Demirok och därför fick han också avgå.

Demiroks oförmåga att hålla samman sitt parti tog sig uttryck i att han inte förmådde samla partiet bakom sin linje i regeringsfrågan. Demirok ville redan nu markera att Centerpartiet skulle stödja Magdalena Andersson som statsministerkandidat, så länge de övriga borgerliga partierna propsade på att samarbeta med Sverigedemokraterna. Därtill kan läggas att Demirok fick en hel del kritik för sin ledarstil och att han inte förankrade sina förslag. Det är emellertid osäkert om inte den kritiken egentligen hade sakpolitisk grund - många i partiet uppskattade inte Demiroks närmande till Socialdemokraterna.

Centerpartiet är ett i grunden borgerligt parti som i sin ekonomiska politik ligger mycket långt ut till höger. Kanske är man där till och med ett ytterkantsparti, för att använda ett populärt ord. Det är klart att många aktiva centerpartister därför mycket hellre skulle vilja samarbeta med de övriga borgerliga partierna i stället för med Socialdemokraterna. Men där sätter Sverigedemokraterna hinder i vägen. För på den frihetlig-auktoritära dimensionen - eller GAL-TAN som den också kallas - ligger Centerpartiet så långt ut på den frihetliga polen att ett samarbete med Sverigedemokraterna blir politiskt omöjligt. Dessutom har Centerpartiets väljarkår förändrats över tid - i dag är det betydligt fler centerväljare som föredrar en regering ledd av Magdalena Andersson är en regering ledd av Ulf Kristersson som är beroende av samarbete med Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson.

Partiledarbytet kommer inte att lösa Centerpartiets strategiska dilemma. Om partiet öppnar för att stödja eller ens släppa fram en regering som samarbetar med Sverigedemokraterna kommer det att leda till inre strid. Flera av partiets väljare kommer att se sig om efter något annat, och Centerpartiet riskerar att bli ett nytt Liberalerna. Och det vill ju ingen bli idag. Om partiet i stället tydliggör att man vill ingå i eller samarbeta med en S-ledd regering kommer även ett sådant beslut att föregås av inre strider. Och om partiet väljer att inte i förväg visa sina kort så kommer regeringsfrågan att förfölja partiet varje dag ända fram till valet i september 2026. Damned if you do, and damned if you don't. 

En stark ledare kommer att hålla fast vid att varje form av samverkan med Sverigedemokraterna är uteslutet, men sedan undvika att kommentera regeringsfrågan i detalj. Väljarna kommer att förstå att Centerpartiet kommer att rösta ja till Magdalena Andersson om de fyra Tidöpartierna endast samlar en minoritet av väljarna, även om den nye partiledaren inte ger några formella löften om det.

Muharrem Demirok sällar sig till den skara partiledare som aldrig fått möjligheten att möta väljarna i en valrörelse. I modern tid erinrar jag mig Maria Leissner (FP), Håkan Juholt (S), Nyamko Sabuni (L) och Anna Kinberg Batra (M). Det lämnar alltid en oförlöst känsla efter sig när det blir så.