"Avresecenter skapar kontroll och ordning"

Nej, jag har inte hunnit fördjupa mig i Martin Olauzons utredning om "Översyn av mottagande och bosättning av asylsökande och nyanlända" som presenterades i dag. Men betänkandet och presentationen synliggör hur debatten om svensk flyktingmottagning förskjutits under de dryga två år som gått sedan utredningen tillsattes.

I utredningens direktiv från november 2015 låg fokus på mottagande och bosättning av asylsökande och nyanlända. Utgångspunkten för utredningen skulle vara att främja en snabb etablering i arbets- och samhällslivet för de personer som beviljas uppehållstillstånd och stödja en effektiv och rättssäker asylprocess.

Ja, dessa delar finns förstås med i utredningen. Men i den debatt som följt på förslaget ligger fokus i stället på de som ska avvisas och hur avvisningarna ska gå till. Utredaren förslår bland annat införande av "obligatoriska avresecenter" som "skapar kontroll och ordning" och som ska "sända en tydlig signal" till de människor som inte beviljar uppehållstillstånd.

Jag noterar att arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson är försiktigt avvaktande till förslaget om "obligatoriska avresecenter". Det är nog klokt. Det finns en överhängande risk att människor skulle fastna i dessa avresecenter under väldigt lång tid - återvändande och utvisningar är mycket komplicerade processer. Här finns också en risk att människor som sökt asyl behandlas som brottslingar. Vad är egentligen skillnaden mellan ett "obligatoriskt avresecenter" och ett förvar, frånsett att dörrarna på förvaret är låsta?  Och vilka signaler är det som dessa "obligatoriska avresecenter" sänder ut?

Hur ska det gå för nya partiet Demokraterna i Göteborg?

Göteborgspolitiken har fått ett nytillskott i partiet Demokraterna i Göteborg. Partiledaren Martin Wannholt uteslöts i november 2014 ur Moderaterna då han med hjälp av ett annat lokalt parti, Vägvalet, lät sig väljas till kommunalråd trots att hans eget parti inte nominerat honom. Martin Wannholt är en uttalad motståndare till trafikprojektet Västlänken. I valet 2014 var han den mest personkryssade moderaten i Göteborg.

Bland de mer framträdande profilerna i partiet märks också den avhoppade miljöpartisten Henrik Munck (1:e vice ordförande i Trafiknämnden och ordförande för SDN Västra Göteborg) samt avhoppade socialdemokraten Jahja Zegiraj (ordförande i Fastighetsnämnden och SDN Västra Hisingen).

Kommer det nya partiet att lyckas hålla ihop? De tre nämnda herrarna (partiet har en jämn könsfördelning i sin ledning och på sina listor) kommer från tre olika politiska håll och ska nu samsas i ett parti som gör anspråk på att inte sitta fast "i en traditionell höger- eller vänsterskala". I stället vill Demokraterna profilera sig som ett icke-ideologiskt parti, där "alla beslut ska grundas på fakta, kunskap och vad som är bäst för staden och dess medborgare".

Men en sådan utgångspunkt är inte opolitisk. I stället är den ett uttryck för en ideologisk övertygelse om att samhället präglas av intresseharmoni och inte intressekonflikter. Kunskap och sunt förnuft ersätter värderingar och ideologiska skiljelinjer. Klasskillnader döljs bakom inkluderande formuleringar om "alla göteborgare". Partiet vill även stärka göteborgarnas inflytande över hur politikerna sköter sina uppdrag. För mig blir detta en tydlig liberal politisk och ideologisk plattform, med vissa direktdemokratiska inslag.

Erfarenheten säger att nya partier som gör anspråk på att stå ovanför vänster-högerdimensionen för eller senare tvingas positionera sig (Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna). Så snart Demokraternas politiska program ska genomföras och finansieras kommer fördelningsfrågorna på bordet. Då kan det bli åka av inom partiet.

Men åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv har Demokraterna förutsättningar att skaka om Göteborgspolitiken. Partiet kan ta en hel del väljare från Moderaterna och från Vägvalet, men också en del från Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, och Liberalerna. Västlänken är ett impopulärt projekt i breda kretsar i Göteborg, och bilden av problem med korruption inom Göteborgspolitiken har knappast klingat av.

Om partiet lyckas hålla ihop fram till valet i höst kan det bära en bra bit fram. Stockholmspartiet lyckades under 1980- och 1990-talen etablera sig i Stockholmspolitiken. Å andra sidan minns vi lanseringen av partiet "Öppna Göteborg" som bildades på initiativ av professor Dennis Töllborg inför valet 2014. Partiet fick stor medial uppmärksamhet, men lyckades inte ta sig in i kommunfullmäktige. I stället föll det snart samman av interna gräl och stridigheter. Det finns säkert en och annan som hoppas att Demokraterna ska gå samma öde till mötes. Men Wannholt, Munck och Zegiraj är alla erfarna politiker, och tänker nog inte trilla i några enkla diken fram till valet.

Läs gärna statsvetaren Gissur Erlingsson om du vill veta mer om lokala partier och deras förutsättningar i Sverige. Du kan börja här.

Vilka är vår tids profeter?

För några veckor sedan kastade jag ut frågan "Vilka är vår tids profeter?" på Facebook och Twitter. Jag skulle intervjuas av tidskriften NOD kring det temat och behövde inspiration. Det rasslade till i kommentarerna, och efter bara någon timma hade jag fått över 200 förslag. Jag lovade att återkomma till mina följare och vänner när texten fanns i tryck.

Nu har nya numret av NOD kommit och innehåller bland annat samtalet om vår tids profeter mellan mig, Elisabeth Sandlund och Joakim Hagerius. (Texten finns tyvärr inte på nätet. Jag har provat att fotografera artikelsidorna och lagt dem längst ned i bloggtexten. Hoppas de går att läsa.) 

Ja, vilka är då vår tids profeter? De förslag som sändes mig var en salig blandning, till exempel: Bernie Sanders, Malena Ernman, Elon Musk, Bodil Jönsson, Alexander Bard, Johan Ehrenberg, Malala Yousafzai, Johan Rockström, Naomi Klein, Jordan Peterson, Bodil Malmsten, Thage G Peterson, Algoritmerna, Några av alla dessa hemlösa samt #metoo. Ja, jag fick några röster själv också... :-)

Vad är då en profet? För mig är en profet en person som manar till förändring, som påtalar att vi lever våra liv/organiserar våra samhällen på fel sätt (lever i synd, om ni så vill). Profeten är oberoende av världsliga makter, talar mot den rådande diskursen och ifrågasätter det vi tar för givet. En profet ylar aldrig med vargarna. Profetens roll är otacksam och obekväm och sällan självvald.

Vilken är då min favoritprofet? I Bibeln är det förstås Amos, för hans kärlek till de fattiga och hans längtan efter rättfärdighet: Låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström (Amos 5:24).

I vår tid väljer jag Fatemeh Khavari, den 17-åriga flickan som leder de ensamkommande afghanska ungdomarnas protest. Hon har själv uppehållstillstånd så hon slåss inte i egen sak. Hon har inte valt den roll hon fått och som hon fyller så bra genom sitt mod, sitt oberoende och sin utstrålning. Jag har själv träffat henne. Det var en fascinerande upplevelse att se henne stå och diskutera, omgiven av ett 20-tal afghanska pojkar som lyssnade uppmärksamt på vad hon sa, som aldrig avbröt utan fullt ut respekterade hennes auktoritet. Hon är heller inte vara rädd att vara obekväm.

Tack alla som kom med tips och tankar om vår tids profeter. Samtalet får gärna fortsätta. Hur skiljer vi till exempel en sann profet från en falsk? Någon som är sugen på ett profet-battle i Almedalen?

Sverigedemokraterna och de nya rörelserna på högerkanten

Det spricker upp på högerkanten. I början av mars bildades det nya partiet Alternativ för Sverige, ett parti som tycker att Sverigedemokraterna inte längre är tillräckligt radikalt. Alternativ för Sveriges ledning består i stor utsträckning av personer som tidigare uteslutits ur Sverigedemokraterna. För ett par dagar sedan meddelade Alexander Bard att han går med i Medborgerlig Samling (MED), ett parti som vill att Sverige avsevärt minskar antalet asylsökande som får tillträde till landet, som vill se kraftigare inslag av vedergällning i det svenska straffsystemet och som är missnöjt med public service-företagens nyhetsförmedling. Den högerpopulistiska tidningen Nyheter idag fick i veckan stor uppmärksamhet när den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali twittrade ut material som tidningens grundare Chang Frick sänt honom i syfte att kompromettera en liberal ledarskribent. Samme Chang Frick meddelar i dag att han söker medlemskap i Moderaterna. (Och då har jag inte ens nämnt nazistiska Nordiska motståndsrörelsen NMR:s nya offensiva profil på gator och torg i svenska städer, den högerextrema främlingsfientliga tidningen Nya Tider som orsakat turbulens i samband med Bokmässan i Göteborg eller annat smått och gott.)

Rörelsen på högerkanten är inte nödvändigtvis ett uttryck för att de högerradikala krafterna i Sverige växer i styrka. Snarare kan det vara så att flera aktörer inom fältet försöker mobilisera på ett missnöje mot ett Sverigedemokraterna som uppfattas som trött, tandlöst och utslätat.

För Sverigedemokraterna innebär utvecklingen ett hot. Visserligen kan partiet uppfattas som mer "normaliserat" om andra ytterlighetspartier växer fram. Men samtidigt tappar man sin udd. Vilken funktion skulle ett "normaliserat" Sverigedemokraterna egentligen fylla i svensk politik i dag? Moderaterna och Kristdemokraterna har efter valförlusten 2014 fyllt ut det tomrum som uppstod på högerkanten när Fredrik Reinfeldt med sitt alliansbygge förde Moderaterna mot mitten. Så länge Centerpartiet och Liberalerna orkar stå fast är Sverigedemokraterna utestängt från politiskt inflytande. Ett maktlöst Sverigedemokraterna som utmanas från höger. Det ska bli spännande att se om och hur länge Sverigedemokraternas partiledning förmår hålla samman partiet.

Kanske vänder det nu? För en värdig samtalston på nätet

I söndags tvingades riksdagsledamoten Hanif Bali lämna moderaternas partistyrelse efter att han på  Twitter på ett omdömeslöst sätt och under märkliga omständigheter misstänkliggjort en Putin-kritisk liberal ledarskribent. Idag tvingades Norges justitieminister Sylvi Listhaug från högerpopulistiska Fremskrittspartiet avgå inför hot om misstroendeförklaring i Stortinget. Sylvi Listhaug hade i ett hårt kritiserat inlägg på Facebook anklagat norska Arbeiderpartiet för att bry sig mer om terroristers rättigheter än om nationens säkerhet.

Börjar vi äntligen kunna skymta grunden för en mer vuxen och värdig samtalston i sociala medier? Kan vi över partigränserna börja agera mot uttalanden som i varje annat sammanhang bortom sociala medier skulle uppfattas som oacceptabelt, och där raljans och medvetna missuppfattningar inte längre är OK? Jag vet inte, kanske önsketänker jag utifrån de två enskilda händelserna ovan.

Men det hände något igår som gav mig känslan av att en normförändring ändå är på gång. Stefan Löfven och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht presenterade en proposition som innebar en storsatsning på landsbygden. Efter att ha formulerat sig länge och väl om vikten av en levande landsbygd började Stefan Löfven skämta om urbaniseringens baksidor och lade till: Jag är helt övertygad om att vi alla vill se att landet överlever, inte minst när storstadsbor ska åka ut och kanske koppla av på landsbygden.

Man kan tycka vad man vill om formuleringen. Kanske var det avsedd som ett skämt. Kanske ville den på ett lättsamt sätt uttrycka att det även låg i storstadsbornas intresse att Sverige har en levande landsbygd. Men centerledaren Annie Lööf gjorde ingen generös tolkning, utan gick all in.

På Twitter skrev hon i anslutning till bilden ovan: I Stefan Löfvens värld finns landsbygden för storstadsborna. Anmärkningsvärt synsätt från (S) och statsministern. En stenhård vänsterkrok mot stora delar av Sveriges befolkning.

Kanske var det Annie Lööfs förhoppning att kleta fast uttalandet på Stefan Löfven på samma sätt som Anna Kinberg Batra i evigheter fick äta upp att hon en gång sagt att Stockholmare var smartare än lantisar. Jag vet inte. Men vilken avsikten än var, så misslyckades den.

I stället reagerade flera centerpartister på Twitter över att Annie Lööf "fulciterat" Stefan Löfven. Centerpartisten Dana Pourkomeylian skrev: Jag är Centerpartist. Just nu sprids ett citat där Löfven säger: "När storstadsbor åker ut på landsbygden för att koppla av måste det fungera även där." Det som inte nämns är att han först säger att landsbygden faktiskt inte är för städerna och att hela Sverige måste leva. Höj nivån.

Valombudsmannen för Centerpartiet i Uppsala län John Hultengård fyllde på: Det citat som sprids av Centerpartister idag är taget ur sin kontext. Ohederligt gjort och försämrar bara det offentliga samtalet. Jag som centerpartiet skäms över att jag spred det vidare och ber nu om ursäkt. Flera oberoende och /eller borgerliga opinionsbildare instämde i kritiken mot Annie Lööfs uttalande.

När Annie Lööf försökte försvara sig med att socialdemokrater tidigare fulciterat centerpartister möttes hon av kallsinniga kommentarer om att hon ägnade sig åt sandlådetaktik genom att urskulda sig med att "det var dom som började".

Kanske har vi ett momentum nu? Och respekt åt de centerpartister som reagerade. Svensk demokrati är för värdefull för att smutsas ner av hån och elakheter, oavsett på vilka plattformar de framförs. Låt oss över partigränserna hjälpas åt att upprätthålla en seriös samtalston.

Ökat hopp för ensamkommande afghanska ungdomar!

Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken. Men sannolikheten för att 9 000 ensamkommande ungdomar - varav de flesta från Afghanistan - ska få en ny chans att stanna i Sverige ökade betydligt i dag när regeringen presenterade sin lagrådsremiss i frågan.

I det omarbetade förslaget har flera av de brister som remissinstanserna  påpekat åtgärdats. Nu ska till exemplet det tillfälliga uppehållstillståndet vara möjligt att kombinera med arbete. Uppehållstillstånd kan också beviljas även om personens identitet inte går att säkert fastställa, säger migrationsminister Heléne Fritzon till Aftonbladet.

För att förslaget ska kunna gå igenom i riksdagen krävs att något av allianspartierna ger det sitt stöd. Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna har - liksom förstås Sverigedemokraterna - varit negativa. Men Centerpartiet har varit försiktigt positiva, och i dag säger Centerpartiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson att hon ser positivt på de genomförda förändringarna i förslaget: Det man kan se är att regeringen har lyssnat både på oss och flera av remissinstanserna som pekat på att den som kan och vill försörja sig själv måste få möjlighet att göra det. Där har man tagit ett stort steg i rätt riktning. Det hör till saken att Johanna Jönsson var positivt inställd redan till det ursprungliga förslaget, vilket hon på sin Facebooksida kommenterade i optimistiska termer: sannolikheten är stor för att vi kommer att kunna ge vårt stöd så att det går igenom i riksdagen.

Nu går förslaget vidare till Lagrådet som säkert kommer att ha en del kritiska synpunkter. Det är möjligt att förslaget kan förbättras ytterligare. Det här är ingen enkel juridisk materia.

Osvuret är bäst. Men idag gläds jag över att sannolikheten ökat för att 9 000 ensamkommande ungdomar ska kunna få en ny möjlighet att bygga sig en framtid i vårt fantastiska land.

Sverigedemokraternas lättsinniga inställning till rättsstaten

Sverigedemokraterna och rättsstaten förefaller vara två oförenliga storheter. I helgen föreslog Sverigedemokraterna att utländska personer som begått grova vålds- och sexualbrott automatiskt skulle dömas till utvisning, även om de riskerar tortyr och dödsstraff. Om internationella konventioner som Sverige undertecknat sätter hinder i vägen ska Sverige medvetet bryta mot dessa konventioner och utvisa ändå, menar Jimmie Åkesson: Om det är så att det finns konventioner som förhindrar oss att utvisa mördare och våldtäktsmän så måste dessa konventioner omförhandlas. Om det inte är möjligt måste vi bortse från dem.

Om det inte är möjligt måste vi bortse från dem? Vilka fler folkrättskonventioner som Sverige förbundit sig att följa kan Jimmie Åkesson tänka sig att bortse ifrån, än de som hindrar oss att utvisa människor till länder där de riskerar tortyr och död? Vilka mänskliga rättigheter är han beredd att sälja ut nästa gång, för att vi "måste" göra det?

Det som kännetecknar en rättsstat är att lagen gäller lika för alla. Man inte kan välja de lagar man vill följa eller de man kan "bortse från".

Jimmie Åkessons lättsinniga inställning till rättsstaten och dess principer gestaltar på ett närmast övertydligt sätt varför Sverigedemokraterna ska hållas borta från politiskt inflytande. Partiet sätter makten före rätten. Det som Sverigedemokraterna pekar ut som "folkets intressen" får inte låta sig störas av rättsstatens principer. I förlängningen skymtar fascismens ideologi.

Fyra frågor som avgör Hanif Balis politiska framtid

Den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali har hamnat i blåsväder sedan han på Twitter publicerat en mejlväxling mellan journalisten Patrik Oksanen och Utrikesdepartementet. Mejlväxlingen fick Bali tillgång till via Chang Frick, grundare av den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag. Säkerhetspolitiska bedömare misstänker att Ryssland varit inblandat i saken, i syfte att misskreditera Patrik Oksanen som i sin journalistiska gärning varit öppet kritisk mot den ryska politiken gentemot t ex Ukraina och Krim. Gruppledaren för Moderaterna i riksdagen Tobias Billström kallar Hanif Balis agerande för "ytterst omdömeslöst".

Hyser Moderaterna och dess partiledare Ulf Kristersson fortsatt politiskt förtroende för Hanif Bali? Det är en öppen fråga. Partiet har tillsatt en "intern utredning" för att försöka bringa klarhet i vad som har hänt.

I skrivande stund är det fyra frågor som måste besvaras på ett tillfredsställande sätt för att den moderata partiledningen kan kunna ha fortsatt politiskt förtroende för Hanif Bali:

1.) Varför talade Hanif Bali inte sanning om hur han fick tag i mejlväxlingen mellan Patrik Oksanen och Utrikesdepartementet? Inledningsvis uppger Bali att han fått den "från en bekant". Till Dagens Nyheter uppger Hanif Bali senare att han hittat mejlväxlingen på nätet: "Jag såg mejlen i flödet, sparade ner dem och lade upp dem nån timme senare." Och i dag skriver Hanif Bali i stället på sin Facebooksida att han fått den genom Chang Frick, grundare av den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag. Det är klart att ett sådant slirande urholkar Hanif Balis trovärdighet.

2.) Vilken relation har Hanif Bali till Chang Frick och den högerpopulistiska - av många uppfattad som Rysslands- och Putinvänliga - sajten Nyheter Idag? Varför sänder Chang Frick dessa länkar just till Hanif Bali? Varför döljer Hanif Bali inledningsvis var de kommer ifrån? Dessa frågor måste redas ut och kunna ges tillfredsställande svar om inte Hanif Balis förtroende ska skadas varaktigt.

3. Vad ville Hanif Bali uppnå med att lägga ut mejlkonversationen på nätet? Patrik Oksanen är en respekterad liberal ledarredaktör som blivit hårt ansatt för sina kritiska artiklar om Vladimir Putin och om rysk utrikespolitik (särskilt med avseende på Ukraina och Krim). Undrade inte Hanif Bali varför Chang Frick sände honom dessa mejlkonversationer? Undrade Hanif Bali inte över Chang Fricks och Nyheter Idag intentioner i denna fråga överhuvudtaget?

4. Hur ska Ulf Kristersson kunna motivera ett fortsatt politiskt förtroende för Hanif Bali? Ulf Kristersson har tidigare fått kritik från olika politiska håll för att han inte velat agera mot Hanif Balis många kontroversiella uttalanden på nätet. Om Ulf Kristersson duckar även denna gång riskerar han att uppfattas som en svag ledare som inte förmår ta tag i problemen och styra sitt parti.

Hanif Bali försöker i dag på sin Facebooksida förklara hur det hela har gått till och kommenterar de misstag han har  begått. Det hedrar honom. Men frågan stannar knappast där. De fyra frågor jag lyft ovan kommer att behöva tillfredsställande svar för att Hanif Balis politiska plattform inte ska varaktigt urholkas.

”KD:s budskap är tydligt: Bli som vi eller ge er av!”

I dagens Sifo-mätning får Kristdemokraterna 3.0 procent av väljarstödet. Partiet har under en längre tid parkerat sig under fyraprocentsspärren i opinionsmätningarna, och det är svårt att se något ljus i tunneln. Kanske är det därför partiet vidtar alltmer spektakulära åtgärder, som till exempel att rekrytera tidigare partiledaren för populistiska och främlingsfientliga Ny demokrati Bert Karlsson till sin valrörelse.

Igår uppmanade Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor partiets lokala företrädare att säga nej till att tillåta böneutrop från moskéer. I dag blev jag djupt berörd av Judiska församlingen i Stockholms ordförande Aron Verständigs artikel i Dagens Nyheter i dag, där han jämför motståndet mot böneutrop från minareter med det motstånd som mötte de första judarna i Sverige på 1700-talet.

Aron Verständig lyfter fram Stefan Wilhems nyutkomna bok ”Herr Aarons rike" om den tyske juden Aaron Isaac som fick tillstånd att bosätta sig i Stockholm men som utsattes för fysiska och verbala påhopp i sitt nya hemland. Rädslan fanns att den tysk-judiske sigillgravören med sin främmande religion skulle bringa instabilitet till det så homogena Sverige. En återkommande röst i boken tillhör överståthållaren Carl Sparre som oroar sig för vad som kommer att ske när alla i Sverige inte tillber samma gud på samma vis. Allt är ju så mycket enklare när alla är likadana, skriver Aron Verständig.

Han tillägger: Budskapet från Kristdemokraterna och dess allierade är tydligt: bli som vi eller ge er av. Ett sådant budskap främjar knappast integrationen. Ett mer konstruktivt budskap är i stället: utöva din religion med respekt för landets lag. Givetvis ska vi inte tillåta böneutrop – eller för den delen kyrkklockor – som ringer på olämpliga tider och stör de som bor i närheten. Men det är inte det som är frågan här.

Min uppfattning är följande. Europakonventionen (artikel 9.1) ger var och en rätt att "ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer". Är det förenligt med Europakonventionen att tillåta kyrkklocksringning i samband med gudstjänst men inte böneutrop i samband med fredagsbön? Och vems tur är det nästa gång? Ska kyrkklocksringningen också förbjudas? Eller att bära ett kors om halsen i det offentliga rummet?

Nej, det är inte av några principiella skäl som Ebba Busch Thor går till attack mot böneutropen. Det är i stället ett uttryck för symbolpolitik, en symbolpolitik som i praktiken innebär ett flirtande med muslimfientliga åsiktsströmningar. Partiet borde lyssna på Aron Verständig och skämmas.

Tre blossande ljus i ett politiskt mörker

Är du politiskt deprimerad? Har du svårt att hitta ljuspunkter i ett politiskt mörker där missmod härskar och där främlingsfientlighet, svartmålningar av Sverige, och en repressiv retorik i frågor om brott och straff tillåts prägla den politiska debatten?

Fatta mod! Bara i dag har jag utan att anstränga mig hittat tre blossande ljus i mörkret.

1.) På DN Debatt har 16 framstående folkrättsexperter samlat sig till ett försvar för flyktingkonventionen och flyktingars rättigheter. Författarna tar avstånd från politiska partiers alltmer "kreativa" försök att hitta kryphål i flyktingkonventionen i syfte att stoppa flyktingar från att söka asyl i ett enskilt land. Artikelns udd är främst riktad mot de danska socialdemokraterna och mot Sverigedemokraterna, men även företrädare för Moderaterna och Kristdemokraterna som vill avveckla EU:s nuvarande asylsystem lyfts fram. Författarna skriver: Kan vi med trovärdighet fortsätta att ställa krav på andras respekt för folkrätt och internationellt samarbete om vi själva ifrågasätter allmänt accepterade principer? Kan vi förvänta oss att Libanon välkomnar 1 miljon syriska flyktingar och Pakistan 2,9 miljoner från Afghanistan om vi själva sätter ett "tak"? Och vad ska vi nordbor, världens mest välmående folk, säga till fattiga Uganda, med nära 1 miljon flyktingar, när vi stänger våra gränser? 

Författarna fortsätter: Respekten för flyktingkonventionen är inte bara en fråga om trovärdighet i internationellt samarbete och efterlevnad av internationella avtal, utan också om grundläggande mänsklig värdighet och hur vi vill att våra samhällen ska se ut. Svenska riksdagspartier bör nu reagera och stå upp för flyktingkonventionen och flyktingars rättigheter. (Bland artikelförfattarna återfinns Per Cramér, Mark Klamberg, Said Mahmoudi, Joakim Nergelius, Gregor Noll, Rebeccka Stern och Inger Österdahl.)

2.) Dagens Nyheters ledarsida slår ett slag för tolerans, mångfald och minoritetskydd angående debatten om en muslimsk församlings ansökan om tillstånd för två böneutrop om tre minuter per vecka, med anpassad volym. Dagens Nyheter skriver: Svenska muslimer är inte gäster som ska vara tacksamma för alla förmåner de får av värdfolket. De är en svensk religiös minoritet, ofta födda och uppvuxna här, precis som judiska och katolska svenskar. 

Dagens Nyheter tillägger: Ett lands grad av civilisation mäts bland annat i hur det behandlar minoriteter. De muslimska teokratierna i Mellanöstern trakasserar inte minst kristna medborgare med stor grymhet. I länder som Saudiarabien är kyrkor förbjudna, konvertiter förföljs hårt, kristen undervisning är förbjuden. Sverige är inte Saudiarabien. Vi är inte religiösa fundamentalister. Att säga kategoriskt nej till böneutrop är att förstärka motsättningarna mellan muslimer och ickemuslimer och ge näring åt extremisternas konspirationsteorier om hur islam är ständigt förtryckt av den onda häxan ”väst”. Förskjutande av en minoritet är ofta första steget till förföljelse.

3.) Friskis & Svettis tidning Friskispressen står upp mot mot främlingsfientlighet och rasism. Chefredaktör Mattias Wising Bonde berättar om läsarreaktioner på en del omslagsbilder: Det kan räcka med att vi har omslagsbilder på personer med utomeuropeisk bakgrund, så får jag starka reaktioner om att vi istället borde visa upp personer med svenskt utseende. Men det är ju det vi gör, tänker jag. Vi visar rentav massor av svenska utseenden, men med varierande ursprung: europeiskt, afrikanskt, arabiskt, asiatiskt... Mattias Wising Bonde avslutar med en vädjan till de anonyma brevskrivare som hotar med att säga upp sina medlemskap: Nästa gång ni hör av er till mig, inkludera era namn och medlemsuppgifter så ska jag försöka hjälpa till att uppfylla er önskan om att avsluta era eventuella medlemskap.

Se där - visst finns det ljus i mörkret. Och våren är också på väg. Snart vänder det, ska ni se. Om vi hjälps åt.

Vad betyder det nya extrempartiet Alternativ för Sverige för Sverigedemokraterna?

Nu utmanas Sverigedemokraterna av ett nytt parti långt ut på högerkanten: Alternativ för Sverige. Ledningen för det nya partiet kommer till stor del från Sverigedemokraternas tidigare ungdomsförbund SDU och har tidigare uteslutits från Sverigedemokraterna, t ex Gustav Kasselstrand (partiordförande), William Hahne (vice partiordförande) samt Jessica Ohlson (partisekreterare).

Samtalstonen mellan ledarskapet för Alternativ för Sverige och Sverigedemokraterna är något ansträngd. Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson har tidigare benämnt kretsen kring Gustav Kasselstrand som en skock halvfascistoida, självrättfärdiga, unga, arga män (...) med Napoleonkomplex.

Och Gustav Kasselstrand beskrev i sitt lanseringstal för Alternativ för Sverige i går kväll Sverigedemokraterna enligt följande: Ett parti som på punkt efter punkt anpassar sig för att slutligen få sätta sig i knät på makten förändrar ingenting. (...) Luften har gått ur dem och den ser inte ut att komma tillbaka. Från att ha varit en frisk fläkt i svensk politik är de idag - med löner på 100 000-kronorsnivån - mätta, trötta och bekväma.

Kommer då Alternativ för Sverige att ha möjlighet att på allvar utmana Sverigedemokraterna. Nej, det tror jag egentligen inte. Det finns knappast utrymme för ytterligare ett parti till höger om höger i svensk politik. Däremot kan det nya partiet påverka Sverigedemokraternas ställning på åtminstone två olika sätt.

!.) Bidra till Sverigedemokraternas normalisering. Eftersom flera av Alternativ för Sveriges politiska förslag är en slags Sverigedemokraterna extra allt så kan Sverigedemokraterna säga: titta där, det är dom som är dom konstiga, det är vi som är normala.

2.) Demobilisera och destabilisera Sverigedemokraterna. Många röstar på Sverigedemokraterna som en slags protesthandling mot etablissemanget. Om Sverigedemokraterna inte längre uppfattas som det självklara anti-etablissemangspartiet kan glöden i partiet falna. Normaliseringen är kanske Sverigedemokraternas värsta fiende. En och annan Sverigedemokrat kommer säkert också att söka sig till det nya partiet, vilket i sin tur kan skapa instabilitet och oro i Sverigedemokraterna. 

Om man läser vad det är Alternativ för Sverige vill åstadkomma blir man inte imponerad. Deras texter bygger dels på bisarra, helt ogenomförbara förslag som till exempel att skapa "Återvandringsverk" som bland annat ska kasta ut människor som redan fått uppehållstillstånd i Sverige. Här finns detaljreglerade förslag som att katederundervisning ska utgöra pedagogisk norm i skolan. Lagen om hets mot folkgrupp ska avskaffas. Det ska införas en nationell strategi för återuppbyggnaden av klassisk arkitektur.

Och så naturligtvis - denna fantastiska svartmålning av Sverige - ett land på ruinens brant, som Gustav Kasselstrand uttryckte det i sitt lanseringsanförande. Sverige har i årtionden präglats av ett stigande vanvett, och migrationspolitiken kännetecknas av besinningslös politisk korrekthet. Sverige har drabbats av en välfärdskollaps och av urholkad mellanmänsklig tillit (i verkligheten har vi i princip den högsta mellanmänskliga tilliten i världen).

Visst har vi problem i Sverige, med till exempel sjukhusköer, bostadsbrist och gängkriminalitet. Men kan ingen berätta för alla dessa arga att Sverige ändå faktiskt är världens bästa land - på typ allt. Kanske kan de åtminstone sova något bättre på natten då.

Bekämpa trångsyntheten i svensk samhällsdebatt - med Mary Poppins!

Till min glädje ser jag att Mary Poppins är på väg tillbaka. Hon har varit borta alldeles för länge! Men till jul är hon här igen, i filmen "Mary Poppins Returns" med Emily Blunt och Lin-Manuel Miranda i de bärande rollerna. Dessutom medverkar stjärnor som Meryl Streep, Colin Firth och Angela Lansbury (som Ballongdamen, förstås!). Och ja - Dick van Dyke från originalfilmen från 1964 är också med.

Varför är jag så förtjust i Mary Poppins? På många sätt är hon ju förskräcklig - auktoritär, lynnig och självgod ("Praktiskt taget felfri", som hon själv uttrycker det). En blandning av det sämsta hos Karlsson på taket och Pippi Långstrump. Jo, jag fick en insikt när jag för ett antal år sedan läste Giorgia Grill i programbladet till Göteborgs-Operans storslagna uppsättning av Mary Poppins 2008.

Grill betonar Mary Poppins enträgna kamp mot trångsynthet och inskränkthet: Bara genom att behålla ett öppet sinne, förmågan att bli överraskad, beredskapen att tro på mer än vad samhället tillåter, viljan att acceptera allt (inte bara någonting) som möjligt, och att gladeligen släppa det givna och låta sig förbryllas, kan människan förbli barndomens premisser trogen. Med en sådan attityd blir livet lovande och värt att leva.

Svensk politik behöver en Mary Poppins som bekämpar trångsynthet och fördomsfullhet och som lyfter fram det visionära, det kreativa, det tillåtande. Jag hoppas hon stannar hos oss med sitt paraply, ända tills vinden vänder.

Och här kan ni se en trailer till filmen.

Löfven träffar Trump i Vita huset. 50 år efter den svenska Vietnamkritiken

I morgon tisdag besöker statsminister Stefan Löfven USA:s president Donald Trump i Vita huset i Washington. Det blir en intressant tillställning, särskilt mot bakgrund av att Löfven blir den förste EU-ledare som träffar Trump efter dennes kontroversiella utspel om att införa höga importtullar för stål och aluminium.

Bortsett från Trump och hans senaste utspel (om man nu kan bortse från det...) får Sveriges politiska relationer till USA betecknas som goda. Så har det sannerligen inte alltid varit. De flesta förknippar nog Sveriges diplomatiska kriser med USA med Vietnamkriget, och kanske framför allt Olof Palmes jultal 1972. I talet (som kan läsas här) beskrev Palme de amerikanska bombningarna av Hanoi i termer av "tortyr" och jämförde dem med några av historiens värsta illdåd, som Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka. Den amerikanska motreaktionen blev stark. USA beslöt att inte sända tillbaka sin ambassadör till Stockholm efter julhelgen. Samtidigt lät USA meddela att någon ny svensk ambassadör inte var välkommen till Washington efter den avgående Hubert de Besche. Först 1974 tinades de svensk-amerikanska diplomatiska relationerna åter upp.

Men Sveriges kritik av USA:s krigföring i Vietnam var av äldre datum. Stor uppmärksamhet fick redan Olof Palmes så kallade Gävletal på dåvarande Broderskapsrörelsens (nu Socialdemokrater för tro och solidaritet) förbundskongress 1965. (Talet kan läsas här.) I dag kan det vara svårt att förstå de starka protester som talet väckte inom delar av svensk borgerlighet. USA nämns inte en enda gång i talet. Vietnam nämns en gång. Svenska Dagbladet skrev nedlåtande att talet "skulle ha passat bra som text för naiva plakatsvängare och flygbladsutdelare på den kulturradikala kanten". Folkpartiledaren Bertil Ohlin beskrev Palmes tal som "häpnadsväckande" och präglat av "enögdhet". Några rader ur talet bär jag alltid med mig: Ty förbrytelsen blir alltid en förbrytelse, och terrorn förblir alltid terror, även om den utförs i namnet av höga mål och principer, även om man söker legitimiteten i ett historiskt betingar framskridande eller i försvaret mot någonting som ter sig ännu mer avskyvärt. 

I år är det ju 50 år sedan 1968. Den 21 februari 1968 genomfördes en demonstration i Stockholm mot USA:s krig i Vietnam. I tågets tät vandrade Olof Palme sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör Nguyen Tho Chan. Den senare befann sig i Sverige som ett led i den svenska tysta diplomatin i Vietnamfrågan där Sverige försökte upprätta en informell samtalskanal mellan USA och Nordvietnam/FNL (den så kallade Operation Aspen). Fotografiet av Olof Palme och Nguyen Tho Chan spreds över världen och blev den nyhetsbild från Sverige som fick störst internationell genomslagskraft under 1968.

USA rasade och kallade hem sin ambassadör William Heath för konsultationer. Högerledaren Yngve Holmberg krävde att Olof Palme skulle avgå som ecklesiastikminister. Folkpartiledaren Sven Wedén krävde att en extra utrikesnämnd skulle inkallas samt att Sverige skulle  formulera en ursäkt till den amerikanska regeringen. som befann sig i Sverige.

*

Vi kanske inte ska räkna med en motsvarande dramatik när Stefan Löfven i morgon möter Donald Trump. Men osvuret är bäst. Och kanske kan vi i alla fall äntligen få veta vad som hände last night in Sweden.

S + C = Sant?

I en uppmärksammad artikel i Expressen igår pekade närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S) och socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad ut Centerpartiet som en konstruktiv och ansvarstagande kraft i svensk politik. Artikeln talade sig varm för blocköverskridande alternativ och den var ett av de mer oblyga frierier jag upplevt i svensk politik.

Syftet med frieriet var förstås inte att den tilltänkta bruden omedelbart skulle svara ja. Hon är ju redan trolovad på annat håll, och det tar tid att bryta upp från etablerade relationer. I stället fyller artikeln två andra funktioner.

För det första blir artikeln en signal till de väljare som befinner sig nära mitten och som tvekar om de ska rösta på Socialdemokraterna eller på ett alliansparti. Dessa väljare - inte sällan blockbytare - ska känna sig trygga i att det är mot mitten som Socialdemokraterna tänker söka samarbete efter valet i höst.

För det andra förstärker artikeln oron inom Alliansen. Visst, alla vet att Centerpartiet kommer att vara lojal med Alliansen till och med valdagen. Men vad händer dagen därpå? Om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna - vilka är då incitamenten för Annie Lööf och Centerpartiet att hålla fast vid Alliansen? Med Alliansen väntar kanske ytterligare fyra år i osäker opposition och ett liv i skuggan av Moderaterna. Alternativet Centern erbjuds är regeringssamverkan och därmed också möjlighet att genomföra delar av sin politik, vilket ju är det alla politiska partier helst av allt vill.

Genom frieriet till Centern riskerar Socialdemokraterna visserligen att tappa en och annan marginalväljare som tvekar mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Och de som tvekar mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kanske får ett motiv att välja det senare. Men desto mer står att vinna - prinsessan och åtminstone halva kungariket.

Så brudens nej var väntat. Men dagen efter valet är frågan fri igen. Och då är allt möjligt.

Ja, jag ger då och då pengar till människor som tigger. Och det tänker jag fortsätta med.

Jag ger inte så sällan pengar till tiggare. Det tänker jag fortsätta med. Sedan får var och en välja hur man vill göra.

Det är bra att många ger pengar till de organisationer, kyrkor och samfund som gör ett fantastiskt arbete i Rumänien och Bulgarien för att varaktigt bryta individers och folkgruppers utsatthet. Fattigdomen i Europa är strukturellt betingad och kan därför varaktigt endast brytas genom strukturella åtgärder. Här utför kampen mot diskriminering också en viktig roll. Men det är inte ett hinder för att också ge din medmänniska hjälp i stunden, till exempel genom att lägga en peng i tiggarens mugg.

Givandet är heller inte ett nollsummespel. Själv skänker jag överhuvudtaget större summor i dag än vad jag gjorde tidigare. Tiggarnas synlighet påminner mig om fattigdomen och om vikten av att ge - både i stunden och på ett långsiktigt sätt.

Det finns kriminella ligor som försöker berika sig på delar av tiggeriet. Dessa ligor ska förstås bekämpas med lagens alla till buds stående medel. Tiggeri är ovärdigt ett modernt och rikt samhälle. Men vi kommer inte åt problemen genom att förbjuda tiggeri.

Så jag tänker fortsätta med att på mitt osystematiska sätt ge pengar till de som sitter utanför våra butiker och ber om hjälp. Om andra vill visa sin solidaritet och generositet på annat sätt så är det deras ensak.