De senaste månadernas politiska turbulens står i djup kontrast till stabiliteten i väljaropinionen. Trots migrationsströmmar, flyktingpolitiska uppgörelser och en uppriven Decemberöverenskommelse har vi i dag ungefär samma opinionsläge som för några månader sedan.
I de allra flesta mätningar har de rödgröna ett knappt övertag på Alliansen, samtidigt som Sverigedemokraternas framgångsvåg har stannat av. Att de rödgröna partierna ligger ungefär lika med eller strax före Alliansen är en liten framgång för regeringen. Det är inte ovanligt att oppositionen under mellanvalsperioden drar ifrån i opinionen. Allianspartierna har misslyckats med att växla in regeringens svåra parlamentariska läge till egna opinionsvinster.
Stabiliteten visar sig till exempel i att Socialdemokraterna i de fem senaste mätningarna från Novus endast har rört sig i spannet mellan 25.1 och 26.4 procent av rösterna. Det är också svårt att se någon effekt av upprivandet av Decemberöverenskommelsen - i både dagens Novus och Ipsos mätning tidigare i veckan ligger Kristdemokraterna kvar under fyraprocentsspärren.
Som parti kan Socialdemokraterna förstås inte vara nöjda med den egna nivån i mätningarna - opinionssiffrorna är historiskt låga. Men hur skall vi förstå Alliansens misslyckande att utnyttja socialdemokraternas svaghet till egen nytta?
Jag tror det råder en stor osäkerhet kring Alliansen i väljarnas ögon. Allianspartierna löser upp sitt tidigare tajta samarbete, för att kunna utveckla respektive partiers egen politik. Kristdemokraterna har skakats av inre strider och har en ny partiledare som varken sitter i riksdagen eller lyckades hålla samman sitt parti. Även Moderaterna hemsöks av inre splittring. Anna Kinberg Batra tvingas slå knut på sig själv för att hålla de olika åsiktsriktningarna i partiet på någorlunda gott humör. Upprivandet av Decemberöverenskommelsen påvisade oenighet mellan allianspartierna om hur regeringsfrågan skall hanteras och ingen vet just nu vilken som är Alliansens linje i frågan.
Det är möjligt att Alliansen lyckas samla ihop sig till valet 2018 och det är också möjligt att senaste tidens turbulenta politiska händelser så småningom för följdverkningar i opinionen. Men i skrivande stund finns det få ljus på Alliansens himmel. Därmed inte sagt att den rödgröna himlen skulle vara särskilt stjärnklar den heller.
2015-10-27
Om Expressens självbelåtna debattstil i Nato-frågan
I dag skriver Expressens ledarsida att Socialdemokraterna "bör sluta fega om Nato" och att de socialdemokrater som "inser" att Sverige "måste" gå med i Nato borde börja driva opinion i frågan.
"Sluta fega". "Inser". "Måste". Jag blir lite trött av en självbelåten och auktoritär debattstil där meningsmotståndare kritiseras för att vara fega och handla mot bättre vetande. Självbelåtenheten är ett uttryck för att man ser den egna uppfattningen som Sanningen, som en opolitisk förnuftighet som alla egentligen ansluter sig till, i alla fall om man har tillräcklig information i frågan.
Åsiktsskillnaderna i den svenska Nato-opinionen beror inte på att den ena sidan är "feg" och den andra "modig". Inte heller beror åsiktsskillnaderna på att den ena sidan är "förnuftig" och den andra "oförnuftig". Nej, liksom i andra politiska sakfrågor beror åsiktsskillnaderna på att medborgarna har olika uppfattningar om vilken politik som bäst gynnar de värden man vill prioritera. Politik har sin grund i värdekonflikter och i intressekonflikter. Politik handlar inte om att några har skådat ljuset, medan andra inte har det.
Svensk Nato-debatt har sin grund i att det både i folkopinionen och bland politiker finns olika uppfattningar i bland annat följande frågor: Vilken politik gynnar bäst Sveriges säkerhet? Skulle risken öka eller minska för att Sverige som Nato-medlem mot sin vilja blev indraget i militära stridshandlingar? Vilken politik är bäst för att värna global fred och säkerhet? Vad innebär det i praktiken att Sverige som Nato-medlem blir en del av Nato:s kärnvapendoktrin? Skulle försvarsutgifterna öka eller minska om Sverige blev medlem av Nato?
På dessa frågor är svaren naturligtvis inte självklara. Svaren betingas inte bara av sakpolitiska bedömningar, utan också till exempel av hur vi definierar "säkerhet", hur vi värderar Sveriges säkerhet i förhållande till säkerhet för andra stater, hur högt vi värderar Sveriges nationella oberoende och vilken roll vi vill att Sverige skall spela i världspolitiken. Dessa svar betingas i sin tur av värderingar, ideologier och materiella intressen. Det är inget konstigt i det. Det är politik modell I A.
Så sluta fördumma debatten genom att låtsas som att det finns en sanning i frågan om svenskt Nato-medlemskap (en sanning som dessutom alltid samvarierar med den egna intagna ståndpunkten). Argumentera i stället för de värden som bör prioriteras, och hur dessa värden bäst värnas genom de politiska förslag man vill genomdriva. Då får vi en bättre och ideologiskt tydligare debatt.
Noterar för övrigt att Expressen påstår att det största Nato-motståndet finns i Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Uppgiften är felaktig. Sverigedemokraternas sympatisörer är mer positiva än negativa till svenskt Nato-medlemskap och mer positiva än vad till exempel Centerpartiets sympatisörer är.
Noterar också att Nerikes Allehanda redovisar en färsk finsk opinionsmätning som visar att Nato-motståndet är betydligt större i Finland än vad det är i Sverige.
"Sluta fega". "Inser". "Måste". Jag blir lite trött av en självbelåten och auktoritär debattstil där meningsmotståndare kritiseras för att vara fega och handla mot bättre vetande. Självbelåtenheten är ett uttryck för att man ser den egna uppfattningen som Sanningen, som en opolitisk förnuftighet som alla egentligen ansluter sig till, i alla fall om man har tillräcklig information i frågan.
Åsiktsskillnaderna i den svenska Nato-opinionen beror inte på att den ena sidan är "feg" och den andra "modig". Inte heller beror åsiktsskillnaderna på att den ena sidan är "förnuftig" och den andra "oförnuftig". Nej, liksom i andra politiska sakfrågor beror åsiktsskillnaderna på att medborgarna har olika uppfattningar om vilken politik som bäst gynnar de värden man vill prioritera. Politik har sin grund i värdekonflikter och i intressekonflikter. Politik handlar inte om att några har skådat ljuset, medan andra inte har det.
Svensk Nato-debatt har sin grund i att det både i folkopinionen och bland politiker finns olika uppfattningar i bland annat följande frågor: Vilken politik gynnar bäst Sveriges säkerhet? Skulle risken öka eller minska för att Sverige som Nato-medlem mot sin vilja blev indraget i militära stridshandlingar? Vilken politik är bäst för att värna global fred och säkerhet? Vad innebär det i praktiken att Sverige som Nato-medlem blir en del av Nato:s kärnvapendoktrin? Skulle försvarsutgifterna öka eller minska om Sverige blev medlem av Nato?
På dessa frågor är svaren naturligtvis inte självklara. Svaren betingas inte bara av sakpolitiska bedömningar, utan också till exempel av hur vi definierar "säkerhet", hur vi värderar Sveriges säkerhet i förhållande till säkerhet för andra stater, hur högt vi värderar Sveriges nationella oberoende och vilken roll vi vill att Sverige skall spela i världspolitiken. Dessa svar betingas i sin tur av värderingar, ideologier och materiella intressen. Det är inget konstigt i det. Det är politik modell I A.
Så sluta fördumma debatten genom att låtsas som att det finns en sanning i frågan om svenskt Nato-medlemskap (en sanning som dessutom alltid samvarierar med den egna intagna ståndpunkten). Argumentera i stället för de värden som bör prioriteras, och hur dessa värden bäst värnas genom de politiska förslag man vill genomdriva. Då får vi en bättre och ideologiskt tydligare debatt.
Noterar för övrigt att Expressen påstår att det största Nato-motståndet finns i Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Uppgiften är felaktig. Sverigedemokraternas sympatisörer är mer positiva än negativa till svenskt Nato-medlemskap och mer positiva än vad till exempel Centerpartiets sympatisörer är.
Noterar också att Nerikes Allehanda redovisar en färsk finsk opinionsmätning som visar att Nato-motståndet är betydligt större i Finland än vad det är i Sverige.
2015-10-25
Går 1990-talet i repris? Som tragedi eller som fars?
Karl Marx hävdade att historien upprepade sig - den ena gången som tragedi, den andra gången som fars. För oss som var med på 1990-talet är det svårt att se något farsartat i det som nu händer, så risken är väl att vi befinner oss i tragedi-fasen.
I början av 1990-talet upplevde vi ökade flyktingströmmar, i huvudsak från Balkan. Flyktingförläggningar brändes. Ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti - Ny demokrati - skördade framgångar och tog plats i riksdagen. Den så kallade Lasermannen mördade en person och skottskadade ytterligare tio - motiven var att han hatade invandrare. Bert Karlsson, nöjesprofil och partiledare för Ny demokrati, var så hatisk mot folkpartiledaren Bengt Westerbergs liberala inställning i flyktingfrågan att han sa att han skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter HIV-smittad av en flykting.
I dag upplever vi ånyo ökade flyktingströmmar. Flyktingförläggningar bränns. Ett nationalkonservativt, främlingsfientligt parti skördar framgångar och har etablerat sig i riksdagen. I Trollhättan mördade en ung vit man två personer och skadade allvarligt ytterligare personer - motiven var sannolikt att han hatade mörkhyade invandrare. På nätet flödar hatet och det är inte svårt att hitta hyllningar till den person som begick morden i Trollhättan.
Det finns indikationer på att det vi ser idag till och med är värre än det vi upplevde i början av 1990-talet. Sverigedemokraterna har sina rötter i nazistiska kretsar och partiet har etablerat sig i riksdagen på ett sätt som Ny demokrati aldrig förmådde. I nätets undervegetation frodas under anonymitetens skydd en rasistisk diskurs och mobilisering som inte var möjlig för ett par decennier sedan. I början av 1990-talet fanns det visioner om framåtskridande. Diktaturerna i Östeuropa och Sovjetunionen hade fallit samman. Berlinmuren revs, människor återförenades. I dag präglas politiken snarare av brist på visioner och på stora, visionära berättelser. Framstegstanken ersätts av dystopier.
Men det finns också en del skillnader mellan situationen i dag och då som pekar i en ljusare riktning. Svenska folkets inställning till invandrare och till flyktingmottagning har konsekvent blivit mer positiv sedan början av 1990-talet. Sverige är fortfarande det land i Europa - ja, kanske i hela världen - där inställningen till invandrare och flyktingmottagning är mest positiv. Den antirasistiska normen har stärkts. Bert Karlssons ohyggliga uttalande om Bengt Westerbergs dotter är en omöjlighet i dag - inte ens Jimmie Åkesson skulle få för sig att uttala sig på det viset. Samhällets accelererande individualisering har stärkt rättighetstänkandet och de mänskliga rättigheternas ställning i debatten och i politiken. Vi har förhoppningsvis också lärt oss en del av det som hände i början av 1990-talet - både vad det gäller att bekämpa rasism och främlingsfientlighet och att ta hand om de människor som söker sig hit.
Det gäller att hålla i. Stå emot. Ta fasta på det positiva i den antirasistiska normens starka ställning i Sverige och den vilja till partipolitiskt samarbete som finns för att hantera den uppkomna situationen. Jag har uttryckt kritik mot enskilda inslag i den blocköverskridande uppgörelsen om flyktingpolitiken. Jag är ändå glad att de demokratiska partierna tillsammans håller garden uppe mot Sverigedemokraternas människofientliga politik.
Läs gärna Ola Larsmo i DN igår. Och delta i manifestationerna "Inga fler kristallnätter!" den 9 november.
I början av 1990-talet upplevde vi ökade flyktingströmmar, i huvudsak från Balkan. Flyktingförläggningar brändes. Ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti - Ny demokrati - skördade framgångar och tog plats i riksdagen. Den så kallade Lasermannen mördade en person och skottskadade ytterligare tio - motiven var att han hatade invandrare. Bert Karlsson, nöjesprofil och partiledare för Ny demokrati, var så hatisk mot folkpartiledaren Bengt Westerbergs liberala inställning i flyktingfrågan att han sa att han skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter HIV-smittad av en flykting.
I dag upplever vi ånyo ökade flyktingströmmar. Flyktingförläggningar bränns. Ett nationalkonservativt, främlingsfientligt parti skördar framgångar och har etablerat sig i riksdagen. I Trollhättan mördade en ung vit man två personer och skadade allvarligt ytterligare personer - motiven var sannolikt att han hatade mörkhyade invandrare. På nätet flödar hatet och det är inte svårt att hitta hyllningar till den person som begick morden i Trollhättan.
Det finns indikationer på att det vi ser idag till och med är värre än det vi upplevde i början av 1990-talet. Sverigedemokraterna har sina rötter i nazistiska kretsar och partiet har etablerat sig i riksdagen på ett sätt som Ny demokrati aldrig förmådde. I nätets undervegetation frodas under anonymitetens skydd en rasistisk diskurs och mobilisering som inte var möjlig för ett par decennier sedan. I början av 1990-talet fanns det visioner om framåtskridande. Diktaturerna i Östeuropa och Sovjetunionen hade fallit samman. Berlinmuren revs, människor återförenades. I dag präglas politiken snarare av brist på visioner och på stora, visionära berättelser. Framstegstanken ersätts av dystopier.
Men det finns också en del skillnader mellan situationen i dag och då som pekar i en ljusare riktning. Svenska folkets inställning till invandrare och till flyktingmottagning har konsekvent blivit mer positiv sedan början av 1990-talet. Sverige är fortfarande det land i Europa - ja, kanske i hela världen - där inställningen till invandrare och flyktingmottagning är mest positiv. Den antirasistiska normen har stärkts. Bert Karlssons ohyggliga uttalande om Bengt Westerbergs dotter är en omöjlighet i dag - inte ens Jimmie Åkesson skulle få för sig att uttala sig på det viset. Samhällets accelererande individualisering har stärkt rättighetstänkandet och de mänskliga rättigheternas ställning i debatten och i politiken. Vi har förhoppningsvis också lärt oss en del av det som hände i början av 1990-talet - både vad det gäller att bekämpa rasism och främlingsfientlighet och att ta hand om de människor som söker sig hit.
Det gäller att hålla i. Stå emot. Ta fasta på det positiva i den antirasistiska normens starka ställning i Sverige och den vilja till partipolitiskt samarbete som finns för att hantera den uppkomna situationen. Jag har uttryckt kritik mot enskilda inslag i den blocköverskridande uppgörelsen om flyktingpolitiken. Jag är ändå glad att de demokratiska partierna tillsammans håller garden uppe mot Sverigedemokraternas människofientliga politik.
Läs gärna Ola Larsmo i DN igår. Och delta i manifestationerna "Inga fler kristallnätter!" den 9 november.
2015-10-23
Därför är jag besviken på att tillfälliga uppehållstillstånd införs
I dag slöts en blocköverskridande överenskommelse mellan sex partier - Socialdemokraterna, Miljöpartiet och de fyra allianspartierna - om den svenska flyktingpolitiken. Vänsterpartiet valde att ställa sig utanför överenskommelsen och Sverigedemokraterna var av naturliga skäl inte inbjudna.
Överenskommelsen innehåller både bra och dåliga saker. Det är bra att alla kommuner nu måste ta emot flyktingar, att kommuner får ett engångstillskott på tio miljarder kronor, att antalet kvotflyktingar ökar och att det öppnas för humanitära visum. Det är dåligt att det ruckas på kollektivavtalen, att RUT utvidgas och - framför allt - att det införs tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd.
Det är naturligt att en kompromiss innehåller både bra och dåliga saker. Annars är det ingen kompromiss. Men jag har svårt att acceptera att de rödgröna regeringspartierna vek sig för Moderaternas och Kristdemokraternas (och Folkpartiets?) krav på tillfälliga uppehållstillstånd.
Det finns flera argument för att tillfälliga uppehållstillstånd inte är bra.
1.) Människor som flytt från krig och nöd behöver trygghet. Genom att inte längre ge dem permanenta utan i stället tillfälliga uppehållstillstånd erbjuds de otrygghet i stället för trygghet.
2.) Människor som inte vet om de får bo kvar i landet efter tre år får svagare incitament för att lära sig svenska och överhuvudtaget etablera sig i samhället. Därför motverkar tillfälliga uppehållstillstånd en positiv integration.
3.) Migrationsverket måste nu lägga stora, kostsamma insatser på att administrera uppföljningen av de tillfälliga uppehållstillstånden. Dessa pengar hade kunnat göra bättre nytta om de använts på annat sätt.
4.) Ingen tror egentligen att införande av tillfälliga uppehållstillstånd på ett signifikant sätt kommer att påverka flyktinginvandringen till Sverige. I stället blir införandet en symbolpolitisk handling utan positiva effekter.
Det är en förmildrande omständighet att ensamkommande barn och barnfamiljer undantas från de tillfälliga uppehållstillstånden.
Jag kommenterar överenskommelsen tillsammans med S-studenters ordförande Elin Ylvasdotter här och för Aftonbladet här.
Överenskommelsen innehåller både bra och dåliga saker. Det är bra att alla kommuner nu måste ta emot flyktingar, att kommuner får ett engångstillskott på tio miljarder kronor, att antalet kvotflyktingar ökar och att det öppnas för humanitära visum. Det är dåligt att det ruckas på kollektivavtalen, att RUT utvidgas och - framför allt - att det införs tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd.
Det är naturligt att en kompromiss innehåller både bra och dåliga saker. Annars är det ingen kompromiss. Men jag har svårt att acceptera att de rödgröna regeringspartierna vek sig för Moderaternas och Kristdemokraternas (och Folkpartiets?) krav på tillfälliga uppehållstillstånd.
Det finns flera argument för att tillfälliga uppehållstillstånd inte är bra.
1.) Människor som flytt från krig och nöd behöver trygghet. Genom att inte längre ge dem permanenta utan i stället tillfälliga uppehållstillstånd erbjuds de otrygghet i stället för trygghet.
2.) Människor som inte vet om de får bo kvar i landet efter tre år får svagare incitament för att lära sig svenska och överhuvudtaget etablera sig i samhället. Därför motverkar tillfälliga uppehållstillstånd en positiv integration.
3.) Migrationsverket måste nu lägga stora, kostsamma insatser på att administrera uppföljningen av de tillfälliga uppehållstillstånden. Dessa pengar hade kunnat göra bättre nytta om de använts på annat sätt.
4.) Ingen tror egentligen att införande av tillfälliga uppehållstillstånd på ett signifikant sätt kommer att påverka flyktinginvandringen till Sverige. I stället blir införandet en symbolpolitisk handling utan positiva effekter.
Det är en förmildrande omständighet att ensamkommande barn och barnfamiljer undantas från de tillfälliga uppehållstillstånden.
Jag kommenterar överenskommelsen tillsammans med S-studenters ordförande Elin Ylvasdotter här och för Aftonbladet här.
2015-10-22
Morden i Trollhättan - låt aldrig våldet triumfera!
Det är en tung dag. De fruktansvärda morden i Trollhättan lägger sig som ett tätt mörker över Sverige, ett mörker som ingen kommer undan. Och då är mina känslor - våra känslor - naturligtvis ingenting mot den sorg och den vrede som offrens anhöriga och närstående måste känna. Jag hatar våld. Ur våld kommer sällan eller aldrig något gott.
Nyheten om morden följdes snabbt av osmakliga spekulationer och kommentarer på nätet. Förövaren pekades tidigt ut som muslim, bland annat eftersom mordredskapet skulle ha varit ett svärd. I mitt flöde syntes också hånfullt triumfatoriska kommentarer av typen: "Se där! Våldet i samhället ökar visst! Vad säger ni nu då?!"
Tidskriften Expo skriver att gärningsmannen visat tydliga sympatier med högerextrema och invandringsfientliga rörelser, uppskattat filmer som glorifierat Nazityskland samt gillat Sverigedemokraternas kampanj för en folkomröstning om invandringspolitiken. Det är möjligt. Men vi ändå ingenting om gärningsmannens motiv för dådet. Jag vägrar acceptera tanken att en människa som är vid sina sinnens fulla bruk begår den här typen av våldshandlingar.
Överhuvudtaget är jag trött på det hat och det hån och den raljans som präglar delar av samhällsdebatten, särskilt på nätet. Jag ertappar mig själv med att allt oftare blocka följare på Twitter som uttrycker sig nedlåtande mot andra. Livet är lite för kort och för vackert och för viktigt för att armviftare och bullermakare ska tillåtas ta över samtalet. Hur var det nu Nils Ferlin skrev: Den innersta melodin är lyhört spröd, av trummor och tamburiner blir visan död. Jag lovar i alla fall att försöka göra på vad mig ankommer för att bidra till en fredligare och mindre våldsam och hatisk värld.
Mina tankar går i kväll till alla offer, anhöriga och övriga berörda av det fruktansvärda dådet. Må det komma en tid då händelser som den i dag bara existerar som en mardröm från det förflutna.
Nyheten om morden följdes snabbt av osmakliga spekulationer och kommentarer på nätet. Förövaren pekades tidigt ut som muslim, bland annat eftersom mordredskapet skulle ha varit ett svärd. I mitt flöde syntes också hånfullt triumfatoriska kommentarer av typen: "Se där! Våldet i samhället ökar visst! Vad säger ni nu då?!"
Tidskriften Expo skriver att gärningsmannen visat tydliga sympatier med högerextrema och invandringsfientliga rörelser, uppskattat filmer som glorifierat Nazityskland samt gillat Sverigedemokraternas kampanj för en folkomröstning om invandringspolitiken. Det är möjligt. Men vi ändå ingenting om gärningsmannens motiv för dådet. Jag vägrar acceptera tanken att en människa som är vid sina sinnens fulla bruk begår den här typen av våldshandlingar.
Överhuvudtaget är jag trött på det hat och det hån och den raljans som präglar delar av samhällsdebatten, särskilt på nätet. Jag ertappar mig själv med att allt oftare blocka följare på Twitter som uttrycker sig nedlåtande mot andra. Livet är lite för kort och för vackert och för viktigt för att armviftare och bullermakare ska tillåtas ta över samtalet. Hur var det nu Nils Ferlin skrev: Den innersta melodin är lyhört spröd, av trummor och tamburiner blir visan död. Jag lovar i alla fall att försöka göra på vad mig ankommer för att bidra till en fredligare och mindre våldsam och hatisk värld.
Mina tankar går i kväll till alla offer, anhöriga och övriga berörda av det fruktansvärda dådet. Må det komma en tid då händelser som den i dag bara existerar som en mardröm från det förflutna.
2015-10-20
Därför är det fel att förbjuda tiggeri
Vid sin partistämma i helgen röstade Moderaterna ja till lokala tiggeriförbud. De flesta liberaler jag uppmärksammat tar avstånd från idén. Däremot noterar jag att liberala Göteborgs-Posten applåderar Moderaternas beslut.
Mina tankar går osökt till nobelpristagaren i litteratur Anatole France och hans visdomsord om jämlikheten: Lagen är lika för alla. Det är förbjudet för såväl fattiga som rika att sova under broarna, att tigga på gatan och att stjäla bröd.
Jag håller två argument som avgörande för varför det är fel att förbjuda tiggeri. För det första är det moraliskt felaktigt att förbjuda fattiga människor att be andra människor om hjälp. Jag vill inte leva i ett samhälle där en människa i nöd inte skall kunna be om hjälp utan att bryta mot lagen. En människa i nöd har - i min värld - alltid rätt att be andra människor om hjälp. Ett samhälle som förbjuder människor att be om hjälp är för mig ett omänskligt och ovärdigt samhälle.
För det andra innebär ett förbud mot tiggeri att man fokuserar på symptomen och inte på orsakerna. Fattiga människor blir inte mindre fattiga för att de inte längre får synas på gator och torg. Ett förbud är att slå ett stort hål i luften och sedan slå sig för bröstet i tron att man åtgärdat problemet. De förtryckande strukturerna och förtryckets orsaker finns emellertid kvar.
Dessa två huvudargument kan kompletteras med andra. Är det verkligen en rimlig prioritering av polisens arbetsuppgifter i dag att tvinga dem att jaga tiggare? Hur skall det bli med Frälsningsarmén och Läkare utan gränser och skolklasser som samlar in pengar till en skolresa eller till ensamkommande barn - skall de också rensas bort från gator och torg?
Visst - Moderaterna talar om "lokala" förbud. Tiggeriet skulle få fortsätta i stadsområden där det inte är så mycket folk i rörelse. Det är som att tillåta varuförsäljning på obebodda öar och sedan skryta med att man inte vill förbjuda detaljhandel.
Debattklimatet hårdnar. Tiggeriförbudet följs av krav på att flyktingars rätt till permanenta uppehållstillstånd skall avskaffas. Sverigedemokraterna lämnar sina riksdagsrum för att på gator och torg kampanja för att gränserna skall stängas. Flyktingförläggningar bränns.
Det gäller att stå emot.
Mina tankar går osökt till nobelpristagaren i litteratur Anatole France och hans visdomsord om jämlikheten: Lagen är lika för alla. Det är förbjudet för såväl fattiga som rika att sova under broarna, att tigga på gatan och att stjäla bröd.
Jag håller två argument som avgörande för varför det är fel att förbjuda tiggeri. För det första är det moraliskt felaktigt att förbjuda fattiga människor att be andra människor om hjälp. Jag vill inte leva i ett samhälle där en människa i nöd inte skall kunna be om hjälp utan att bryta mot lagen. En människa i nöd har - i min värld - alltid rätt att be andra människor om hjälp. Ett samhälle som förbjuder människor att be om hjälp är för mig ett omänskligt och ovärdigt samhälle.
För det andra innebär ett förbud mot tiggeri att man fokuserar på symptomen och inte på orsakerna. Fattiga människor blir inte mindre fattiga för att de inte längre får synas på gator och torg. Ett förbud är att slå ett stort hål i luften och sedan slå sig för bröstet i tron att man åtgärdat problemet. De förtryckande strukturerna och förtryckets orsaker finns emellertid kvar.
Dessa två huvudargument kan kompletteras med andra. Är det verkligen en rimlig prioritering av polisens arbetsuppgifter i dag att tvinga dem att jaga tiggare? Hur skall det bli med Frälsningsarmén och Läkare utan gränser och skolklasser som samlar in pengar till en skolresa eller till ensamkommande barn - skall de också rensas bort från gator och torg?
Visst - Moderaterna talar om "lokala" förbud. Tiggeriet skulle få fortsätta i stadsområden där det inte är så mycket folk i rörelse. Det är som att tillåta varuförsäljning på obebodda öar och sedan skryta med att man inte vill förbjuda detaljhandel.
Debattklimatet hårdnar. Tiggeriförbudet följs av krav på att flyktingars rätt till permanenta uppehållstillstånd skall avskaffas. Sverigedemokraterna lämnar sina riksdagsrum för att på gator och torg kampanja för att gränserna skall stängas. Flyktingförläggningar bränns.
Det gäller att stå emot.
2015-10-18
Tiggeriförbud och förändrad LAS. Vart går Moderaterna?
Dagens Sifo-mätning visar i huvudsak på en påfallande stabilitet i opinionen, trots den turbulenta politiska händelseutvecklingen. Det är i princip jämnt mellan de båda blocken och Sverigedemokraternas opinionsframgångar har stagnerat. Två resultat sticker ut. Socialdemokraterna tangerar med 24.6 procent sitt sämsta resultat i Sifo sedan mätningarna påbörjades 1967. Centerpartiet får med 8.0 procent sitt bästa resultat sedan 2004.
Moderaternas just avslutade stämma i Karlstad befäste bilden av ett parti i rörelse. På den traditionella vänster-högerskalan har Moderaterna förflyttat sig högerut, bland annat genom utfästelser om nya skattesänkningar och omprövning av Lagen om anställningsskydd (LAS). På den frihetlig-auktoritära dimensionen förflyttar partiet sig i auktoritär riktning, bland annat genom att förespråka tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd samt ge kommunerna möjlighet att förbjuda tiggeri. Det är sannolikt bara en tidsfråga innan ordet "Nya" från "Nya Moderaterna" monteras ned. I praktiken är nedmonteringen redan genomförd.
Jag har flera gånger hävdat att det som händer inom Moderaterna kommer att få en avgörande betydelse för svensk politik under de närmaste åren. Jag står fast vid den uppfattningen. Det som nu händer innebär att Alliansen visar tecken på att börja spricka upp och det är en öppen fråga huruvida den kommer att kunna enas igen med samma styrka inför valet 2018.
Kristdemokraterna har inga problem med att Moderaterna rör sig åt höger och i auktoritär riktning - de är själva på väg åt samma håll. Centerpartiet har inga problem med att Moderaterna går åt höger - däremot är Centerpartiet inte intresserat av att röra sig i auktoritär riktning. Folkpartiet är inte intresserat av en högervridning och knappast heller av en rörelse åt det auktoritära hållet.
Läget är mycket osäkert. Allianspartierna vet att inbördes enighet är grunden för gemensam framgång. Men interna opinioner trycker på och avgränsar partiledningarnas handlingsfrihet.
De närmaste månadernas opinionsutveckling blir viktig. Det block som eventuellt lyckas dra ifrån i opinionen skaffar sig ett överläge inför 2016 års budgetarbete, eftersom det blocket har mindre att frukta av ett extra val.
Jag kommenterar söndagens Sifo-mätning för Svenska Dagbladet.
Moderaternas just avslutade stämma i Karlstad befäste bilden av ett parti i rörelse. På den traditionella vänster-högerskalan har Moderaterna förflyttat sig högerut, bland annat genom utfästelser om nya skattesänkningar och omprövning av Lagen om anställningsskydd (LAS). På den frihetlig-auktoritära dimensionen förflyttar partiet sig i auktoritär riktning, bland annat genom att förespråka tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd samt ge kommunerna möjlighet att förbjuda tiggeri. Det är sannolikt bara en tidsfråga innan ordet "Nya" från "Nya Moderaterna" monteras ned. I praktiken är nedmonteringen redan genomförd.
Jag har flera gånger hävdat att det som händer inom Moderaterna kommer att få en avgörande betydelse för svensk politik under de närmaste åren. Jag står fast vid den uppfattningen. Det som nu händer innebär att Alliansen visar tecken på att börja spricka upp och det är en öppen fråga huruvida den kommer att kunna enas igen med samma styrka inför valet 2018.
Kristdemokraterna har inga problem med att Moderaterna rör sig åt höger och i auktoritär riktning - de är själva på väg åt samma håll. Centerpartiet har inga problem med att Moderaterna går åt höger - däremot är Centerpartiet inte intresserat av att röra sig i auktoritär riktning. Folkpartiet är inte intresserat av en högervridning och knappast heller av en rörelse åt det auktoritära hållet.
Läget är mycket osäkert. Allianspartierna vet att inbördes enighet är grunden för gemensam framgång. Men interna opinioner trycker på och avgränsar partiledningarnas handlingsfrihet.
De närmaste månadernas opinionsutveckling blir viktig. Det block som eventuellt lyckas dra ifrån i opinionen skaffar sig ett överläge inför 2016 års budgetarbete, eftersom det blocket har mindre att frukta av ett extra val.
Jag kommenterar söndagens Sifo-mätning för Svenska Dagbladet.
2015-10-15
Sverigedemokraterna - gatans parlament
I dag genomförde Sverigedemokraterna ännu en spektakulär presskonferens, där ett samlat medieuppbåd först tvingades genomlyssna en lång redogörelse för partiets världsbild innan den så kallade nyheten avslöjades. I sak var det mycket skrik för lite ull, endast redan kända partiståndpunkter redovisades. Det nya var att partiet nu mobiliserar för politiska insatser utanför parlamentet, dels genom en kampanj för folkomröstning om invandringspolitiken och dels genom att varna asylsökande för att komma till Sverige eftersom här är så kallt och de tvingas bo i tält.
Sverigedemokraterna svidar således, åtminstone tillfälligt, om från parlamentariskt parti till aktivistisk rörelse. Varför gör de så? Bakgrunden är partiets fundamentala misslyckande med att i riksdagen få något som helst genomslag för sin politik i den enda fråga som är viktig för dem, det vill säga invandringsfrågan. Trots att partiet fördubblat sin röstandel flera val i rad och fortsatt växa i opinionsmätningarna har partiet misslyckats med att få politiskt inflytande i riksdagen. Det är klart att detta misslyckande skapar en stark intern frustration och väcker aktivistiska stämningar.
I den debatt som följt på de kraftigt ökade flyktingströmmarna till Sverige har Sverigedemokraterna marginaliserats, eftersom partiet inte velat gå in i diskussionen om hur vi bäst bemöter de människor som redan är här. Partiet har medvetet valt bort integrationspolitiken och hamnar därför utanför diskussionen. Centerpartiets och Folkpartiets klara besked om att de rödgröna partierna kommer att få igenom sin budget har också minskat mediernas intresse för Sverigedemokraternas vågmästarposition.
Vi får väl se hur framgångsrik Sverigedemokraternas nya aktivistiska mobiliseringsstrategi blir. Det finns inga som helst förutsättningar för en folkomröstning om invandringspolitiken (hur skulle t ex frågan formuleras?) och kravet lär inte få något stöd utanför kretsen av närmast sörjande. Och har Sverigedemokraterna verkligen en kader som är villig att lämna det trygga, anonyma nätet för att i stället på gator och torg och vid gränsövergångar hota hjälpsökande människor med dåligt väder och tältläger?
Tonen under presskonferensen var populistisk och hätsk. Jag säger det igen - jag förstår inte hur människor som uppenbart tycker så illa om Sverige och det Sverige står för väljer att bo kvar och till och med beskriva sig som "Sverigevänner". Hyckleriet känner inga gränser.
Sverigedemokraterna svidar således, åtminstone tillfälligt, om från parlamentariskt parti till aktivistisk rörelse. Varför gör de så? Bakgrunden är partiets fundamentala misslyckande med att i riksdagen få något som helst genomslag för sin politik i den enda fråga som är viktig för dem, det vill säga invandringsfrågan. Trots att partiet fördubblat sin röstandel flera val i rad och fortsatt växa i opinionsmätningarna har partiet misslyckats med att få politiskt inflytande i riksdagen. Det är klart att detta misslyckande skapar en stark intern frustration och väcker aktivistiska stämningar.
I den debatt som följt på de kraftigt ökade flyktingströmmarna till Sverige har Sverigedemokraterna marginaliserats, eftersom partiet inte velat gå in i diskussionen om hur vi bäst bemöter de människor som redan är här. Partiet har medvetet valt bort integrationspolitiken och hamnar därför utanför diskussionen. Centerpartiets och Folkpartiets klara besked om att de rödgröna partierna kommer att få igenom sin budget har också minskat mediernas intresse för Sverigedemokraternas vågmästarposition.
Vi får väl se hur framgångsrik Sverigedemokraternas nya aktivistiska mobiliseringsstrategi blir. Det finns inga som helst förutsättningar för en folkomröstning om invandringspolitiken (hur skulle t ex frågan formuleras?) och kravet lär inte få något stöd utanför kretsen av närmast sörjande. Och har Sverigedemokraterna verkligen en kader som är villig att lämna det trygga, anonyma nätet för att i stället på gator och torg och vid gränsövergångar hota hjälpsökande människor med dåligt väder och tältläger?
Tonen under presskonferensen var populistisk och hätsk. Jag säger det igen - jag förstår inte hur människor som uppenbart tycker så illa om Sverige och det Sverige står för väljer att bo kvar och till och med beskriva sig som "Sverigevänner". Hyckleriet känner inga gränser.
Vart vill Anna Kinberg Batra föra Moderaterna?
I dag öppnas Moderaternas partistämma i Karlstad. Partiets hårt ansatta partiledare Anna Kinberg Batra fick på ett sätt en enklare uppgift, nu när Decemberöverenskommelsen är uppsagd och dess kritiker därmed fått sin vilja igenom. Men aptiten växer när man äter. Kritikerna nöjer sig nu inte med att Decemberöverenskommelsen är död, utan vill att Moderaterna och dess allianskamrater utnyttjar det nya läget till att fälla regeringens budget och det helst redan i höst.
Svensk borgerlighet är idag kluven i en mer högerorienterad, konservativ gruppering och en mer liberal, i vissa fall mittenorienterad gruppering. Vi såg dessa grupperingar ta form redan i somras på de borgerliga ledarsidorna i en hätsk debatt om flyktingpolitiken, där tidningar som Svenska Dagbladet, Dagens industri och Göteborgs-Posten utgjorde en högerpol medan tidningar som Dagens Nyheter, Sydsvenskan och Upsala Nya Tidning utgjorde en slags socialliberal pol.
Konflikten kan kanske tydligare gestaltas i form av den frihetlig-auktoritära dimensionen, där de tre sistnämnda tidningarna ligger nära den frihetliga polen, medan de tre förstnämnda tidningarna ligger närmare den auktoritära polen.
I höst har konflikten överförts till de politiska partierna, där Folkpartiet och Centerpartiet i huvudsak rör sig kring den frihetliga polen, medan Kristdemokraterna tycks ha börjat röra sig mot den auktoritära polen (där naturligtvis Sverigedemokraterna redan finns). Problemet för Anna Kinberg Batra är att denna konflikt skär rakt igenom hennes eget parti. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti. Däri består också hennes utmaning.
I min text för ett par dagar sedan ställde jag frågan om Decemberöverenskommelsens upplösning också innebar början till Alliansens upplösning. Många alliansvänner rasade och hävdade med emfas att de var precis lika eniga som tidigare. Nu, efter ett par dagar, är frågan om Alliansens framtid på allas läppar.
Centerpartiet och Folkpartiet rasar mot Kristdemokraternas självsvåldiga agerande och mot Ebba Busch Thors uttalanden om att Alliansen borde lägga en gemensam budget redan hösten 2016 och därmed utlösa en ny regeringskris med ett extra val hotande i horisonten. Centerpartiets 2:e vice ordförande Fredrick Federley går så långt att han ifrågasätter huruvida Kristdemokraterna fortfarande är en del av Alliansen. Anna Kinberg Batra tvingas slå knut på sig själv för att å ena sida markera att regeringens budget kommer att gå igenom och å andra sidan markera att allt är möjligt att ändra och att hon inte vill föregripa riksdagsbehandlingen av budgeten.
När partistämman är genomlevd måste Anna Kinberg Batra sätta ned foten. Tänker hon försöka behålla Moderaternas position i mitten, i nära samverkan med Folkpartiet och Centerpartiet? I så fall får Kristdemokraterna själva välja om de vill vara med i mitten eller fjärma sig från Alliansen och röra sig högerut och mot en mer auktoritär ideologisk position. Eller tänker hon försöka föra Moderaterna mot höger, i en mer auktoritär riktning, i hopp om att det ändå skall vara möjligt att återförena Alliansen inför valet 2018? I Karlstad kan vi få en första föraning. Spännande dagar väntar.
Svensk borgerlighet är idag kluven i en mer högerorienterad, konservativ gruppering och en mer liberal, i vissa fall mittenorienterad gruppering. Vi såg dessa grupperingar ta form redan i somras på de borgerliga ledarsidorna i en hätsk debatt om flyktingpolitiken, där tidningar som Svenska Dagbladet, Dagens industri och Göteborgs-Posten utgjorde en högerpol medan tidningar som Dagens Nyheter, Sydsvenskan och Upsala Nya Tidning utgjorde en slags socialliberal pol.
Konflikten kan kanske tydligare gestaltas i form av den frihetlig-auktoritära dimensionen, där de tre sistnämnda tidningarna ligger nära den frihetliga polen, medan de tre förstnämnda tidningarna ligger närmare den auktoritära polen.
I höst har konflikten överförts till de politiska partierna, där Folkpartiet och Centerpartiet i huvudsak rör sig kring den frihetliga polen, medan Kristdemokraterna tycks ha börjat röra sig mot den auktoritära polen (där naturligtvis Sverigedemokraterna redan finns). Problemet för Anna Kinberg Batra är att denna konflikt skär rakt igenom hennes eget parti. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti. Däri består också hennes utmaning.
I min text för ett par dagar sedan ställde jag frågan om Decemberöverenskommelsens upplösning också innebar början till Alliansens upplösning. Många alliansvänner rasade och hävdade med emfas att de var precis lika eniga som tidigare. Nu, efter ett par dagar, är frågan om Alliansens framtid på allas läppar.
Centerpartiet och Folkpartiet rasar mot Kristdemokraternas självsvåldiga agerande och mot Ebba Busch Thors uttalanden om att Alliansen borde lägga en gemensam budget redan hösten 2016 och därmed utlösa en ny regeringskris med ett extra val hotande i horisonten. Centerpartiets 2:e vice ordförande Fredrick Federley går så långt att han ifrågasätter huruvida Kristdemokraterna fortfarande är en del av Alliansen. Anna Kinberg Batra tvingas slå knut på sig själv för att å ena sida markera att regeringens budget kommer att gå igenom och å andra sidan markera att allt är möjligt att ändra och att hon inte vill föregripa riksdagsbehandlingen av budgeten.
När partistämman är genomlevd måste Anna Kinberg Batra sätta ned foten. Tänker hon försöka behålla Moderaternas position i mitten, i nära samverkan med Folkpartiet och Centerpartiet? I så fall får Kristdemokraterna själva välja om de vill vara med i mitten eller fjärma sig från Alliansen och röra sig högerut och mot en mer auktoritär ideologisk position. Eller tänker hon försöka föra Moderaterna mot höger, i en mer auktoritär riktning, i hopp om att det ändå skall vara möjligt att återförena Alliansen inför valet 2018? I Karlstad kan vi få en första föraning. Spännande dagar väntar.
2015-10-11
Om regeringsfrågan. Inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda.
Uppdaterat 11 oktober kl 22.10. Här kommer några korta, direkta intryck efter kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. På ett sätt var det business as usual. Bortsett från de första 20 minuterna som behandlade livet efter Decemberöverenskommelsen var det en högst traditionell debatt. Tät intensitet, väldisciplinerade deltagare.
Jan Björklund utstrålade klar samarbetsvilja, och det är uppenbart att han tagit illa vid sig av Kristdemokraternas agerande angående Decemberöverenskommelsen. Hans illrosa slips var kvällens vinnare. Stefan Löfven var laid back och stabil. Ingen kriskänsla här inte. Annie Lööfs ersättare Anders W Jonsson var rekorderlig men lät väldigt arg hela tiden. Gustav Fridolin började bra, men tappade. Jonas Sjöstedt lyckades då och då slå sig in i centrum av debatten, men fick mestadels hålla sig på flanken. Anna Kinberg Batra var något bättre än hon brukar vara, särskilt när hon vågade släppa talepunkterna. Men hennes inledningsinlägg om regeringsfrågan följdes av en rad frågetecken på Twitter om vad det egentligen var hon sagt och vilken fråga hon svarade på. Ebba Busch Thor kom in bra i flera frågor, men jag är osäker på vilka avtryck hon satte. Jimmie Åkesson var ovanligt blek och gjorde en riktigt dålig debatt.
Regeringsfrågan har övergått från att under valrörelsen 2014 ha varit en svag fråga för de rödgröna till att efter Decemberöverenskommelsens avslutande ha blivit en svag fråga för allianspartierna. Under valrörelsen 2014 fick Stefan Löfven gång på gång svara på frågan med vilka partier han avsåg att bilda regering. Löfvens svar var att han såg gärna en bred regering och att Miljöpartiet var en tänkbar samarbetspartner. Mer konkret än så blev han aldrig, och hans hållning uppfattades av en del som defensiv och vag.
I dag är det allianspartierna som har bekymmer med regeringsfrågan. Bollen ligger hos dem. Vad vill de? Kommer de att lägga något mer gemensamt budgetförslag under mandatperioden eller inte? Om de vinner valet 2018 och Sverigedemokraterna fortfarande har vågmästarställning, hur skall de då kunna styra landet när den Decemberöverenskommelse de själva önskade inte längre existerar?
Sannolikt kommer allianspartierna inte att ha några säkra svar på dessa frågor i kväll. Men frågorna kommer att återkomma, på samma sätt som de återkom till Stefan Löfven under valrörelsen 2014.
Det ligger i allianspartiernas intresse att hålla dörren för gemensamma budgetförslag öppen så länge som möjligt, för att skapa osäkerhet åt regeringen Löfven. Om opinionen vänder till Alliansens fördel kan de ha en mer offensiv linje, då de inte behöver frukta ett extra val. Omvänt, om opinionen är till de rödgrönas fördel så sänks tröskeln för Stefan Löfven att utlysa extra val.
Även om alliansledarna har pratat sig samman inför kvällens debatt kvarstår frågan om och i så fall hur de skall lyckas enas om en gemensam linje i regeringsfrågan enligt ovan. Till det kan läggas frågan om samverkan med Sverigedemokraterna, något som enskilda kristdemokrater och en hel del besvikna moderater inte skulle ha något emot.
Alliansens enhet är är för första gången på allvar utmanad. Kanske kan de gå samman med full kraft lagom till valet 2018 igen - kanske kan de det inte.
Jan Björklund utstrålade klar samarbetsvilja, och det är uppenbart att han tagit illa vid sig av Kristdemokraternas agerande angående Decemberöverenskommelsen. Hans illrosa slips var kvällens vinnare. Stefan Löfven var laid back och stabil. Ingen kriskänsla här inte. Annie Lööfs ersättare Anders W Jonsson var rekorderlig men lät väldigt arg hela tiden. Gustav Fridolin började bra, men tappade. Jonas Sjöstedt lyckades då och då slå sig in i centrum av debatten, men fick mestadels hålla sig på flanken. Anna Kinberg Batra var något bättre än hon brukar vara, särskilt när hon vågade släppa talepunkterna. Men hennes inledningsinlägg om regeringsfrågan följdes av en rad frågetecken på Twitter om vad det egentligen var hon sagt och vilken fråga hon svarade på. Ebba Busch Thor kom in bra i flera frågor, men jag är osäker på vilka avtryck hon satte. Jimmie Åkesson var ovanligt blek och gjorde en riktigt dålig debatt.
*
Kvällens partiledardebatt i SVT Agenda blir extra spännande. Jag känner inte till upplägget, men jag antar att regeringsfrågan och det politiska livet efter Decemberöverenskommelsens hädanfärd får en del utrymme.Regeringsfrågan har övergått från att under valrörelsen 2014 ha varit en svag fråga för de rödgröna till att efter Decemberöverenskommelsens avslutande ha blivit en svag fråga för allianspartierna. Under valrörelsen 2014 fick Stefan Löfven gång på gång svara på frågan med vilka partier han avsåg att bilda regering. Löfvens svar var att han såg gärna en bred regering och att Miljöpartiet var en tänkbar samarbetspartner. Mer konkret än så blev han aldrig, och hans hållning uppfattades av en del som defensiv och vag.
I dag är det allianspartierna som har bekymmer med regeringsfrågan. Bollen ligger hos dem. Vad vill de? Kommer de att lägga något mer gemensamt budgetförslag under mandatperioden eller inte? Om de vinner valet 2018 och Sverigedemokraterna fortfarande har vågmästarställning, hur skall de då kunna styra landet när den Decemberöverenskommelse de själva önskade inte längre existerar?
Sannolikt kommer allianspartierna inte att ha några säkra svar på dessa frågor i kväll. Men frågorna kommer att återkomma, på samma sätt som de återkom till Stefan Löfven under valrörelsen 2014.
Det ligger i allianspartiernas intresse att hålla dörren för gemensamma budgetförslag öppen så länge som möjligt, för att skapa osäkerhet åt regeringen Löfven. Om opinionen vänder till Alliansens fördel kan de ha en mer offensiv linje, då de inte behöver frukta ett extra val. Omvänt, om opinionen är till de rödgrönas fördel så sänks tröskeln för Stefan Löfven att utlysa extra val.
Även om alliansledarna har pratat sig samman inför kvällens debatt kvarstår frågan om och i så fall hur de skall lyckas enas om en gemensam linje i regeringsfrågan enligt ovan. Till det kan läggas frågan om samverkan med Sverigedemokraterna, något som enskilda kristdemokrater och en hel del besvikna moderater inte skulle ha något emot.
Alliansens enhet är är för första gången på allvar utmanad. Kanske kan de gå samman med full kraft lagom till valet 2018 igen - kanske kan de det inte.
2015-10-10
Livet efter DÖ. Regeringskris eller business as usual?
Kristdemokraternas beslut att säga upp Decemberöverenskommelsen är unikt. Jag kan inte erinra mig någon motsvarande partistämma eller partikongress där opinionen svängt så snabbt och att partiledningen därigenom körts över i en så avgörande fråga.
Vad händer nu, är det många som undrar. Bollen ligger hos allianspartierna. Om de står fast vid sina utfästelser om att inte lägga några fler gemensamma budgetförslag under mandatperioden så kan de rödgröna regera vidare som om ingenting hade hänt. Problemet är att Decemberöverenskommelsen band allianspartierna vid masten - de kunde inte frestas att ändra sig utan att att det innebar ett brott mot överenskommelsen. Utan överenskommelse kan allianspartierna hålla regeringen på halster och hålla frågan om gemensam budget öppen år för år.
Men svinhugg går igen. Om Alliansen skulle vinna valet 2018 och Sverigedemokraterna ha kvar sin vågmästarställning, så är det Alliansens tur att sova oroligt inför varje budgetprocess. Skall de skall lyckas få igenom sin budget utan att samarbeta med Sverigedemokratern eller blir det regeringskris?
Decemberöverenskommelsen kom till eftersom allianspartierna varken ville samarbeta över blockgränsen eller med Sverigedemokraterna. Nu finns inte Decemberöverenskommelsen mer och allianspartierna tvingas välja. Samverka med de rödgröna, samverka med Sverigedemokraterna eller låtsas som att det regnar och avstå från att lägga några fler gemensamma budgetförslag under mandatperioden. Läget är skakigt och extra val kan inte helt uteslutas.
I går skrev jag i Expressen om vad Kristdemokraternas agerande betyder för Alliansen. För första gången sedan sin tillkomst är Alliansen öppet oenig i en så avgörande fråga som på hur Sverige skall styras. Enigheten har alltid varit Alliansens främsta styrka. Den enigheten har skadats allvarligt, när Kristdemokraterna självsvåldigt valde att bryta det avtal som allianspartierna tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet tidigare varit överens om. Sprickorna blev genast synliga. Lotta Edholm från Folkpartiets partiledning skriver på Twitter att Ebba Busch Thor ”är landets svagaste partiledare. Blir svårt att ta henne på allvar i någon fråga”.
Inom Kristdemokraterna är turbulensen stor. Vid sitt första ordinarie riksting förlorar Ebba Busch Thor en så viktig fråga som regeringsfrågan och hur Sverige skall styras. Många Kristdemokrater är besvikna på hennes passiva och oengagerade sätt att ta debatten i frågan. Dessutom har Ebba Busch Thor i dagarna sparkat sin politiske kontrahent Jakob Forssmed från uppdraget att ersätta henne i riksdagens partiledardebatter. Stämningarna lär koka inom de delar av Kristdemokraterna som stod upp bakom Göran Hägglunds linje och som motsätter sig en högervridning av partiet. Göran Hägglund var dessutom en av arkitekterna bakom Decemberöverenskommelsen och har öppet kritiserat Kristdemokraternas beslut.
Det är också möjligt att vi kommer att minnas dessa dagar inte för att Decemberöverenskommelsen gick i graven, utan för att de blev början till Alliansens upplösning. Decemberöverenskommelsens kärnpunkt – att största blocket skall få regera – var ursprungligen Fredrik Reinfeldts förslag. Jag stödde då Reinfeldts förslag, medan Stefan Löfven inte ville stödja det.
Stefan Löfven ville i stället se en lösning med mer samverkan och fler blocköverskridande överenskommelser. Det är mycket möjligt att han nu får som han ville.
Vad händer nu, är det många som undrar. Bollen ligger hos allianspartierna. Om de står fast vid sina utfästelser om att inte lägga några fler gemensamma budgetförslag under mandatperioden så kan de rödgröna regera vidare som om ingenting hade hänt. Problemet är att Decemberöverenskommelsen band allianspartierna vid masten - de kunde inte frestas att ändra sig utan att att det innebar ett brott mot överenskommelsen. Utan överenskommelse kan allianspartierna hålla regeringen på halster och hålla frågan om gemensam budget öppen år för år.
Men svinhugg går igen. Om Alliansen skulle vinna valet 2018 och Sverigedemokraterna ha kvar sin vågmästarställning, så är det Alliansens tur att sova oroligt inför varje budgetprocess. Skall de skall lyckas få igenom sin budget utan att samarbeta med Sverigedemokratern eller blir det regeringskris?
Decemberöverenskommelsen kom till eftersom allianspartierna varken ville samarbeta över blockgränsen eller med Sverigedemokraterna. Nu finns inte Decemberöverenskommelsen mer och allianspartierna tvingas välja. Samverka med de rödgröna, samverka med Sverigedemokraterna eller låtsas som att det regnar och avstå från att lägga några fler gemensamma budgetförslag under mandatperioden. Läget är skakigt och extra val kan inte helt uteslutas.
I går skrev jag i Expressen om vad Kristdemokraternas agerande betyder för Alliansen. För första gången sedan sin tillkomst är Alliansen öppet oenig i en så avgörande fråga som på hur Sverige skall styras. Enigheten har alltid varit Alliansens främsta styrka. Den enigheten har skadats allvarligt, när Kristdemokraterna självsvåldigt valde att bryta det avtal som allianspartierna tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet tidigare varit överens om. Sprickorna blev genast synliga. Lotta Edholm från Folkpartiets partiledning skriver på Twitter att Ebba Busch Thor ”är landets svagaste partiledare. Blir svårt att ta henne på allvar i någon fråga”.
Inom Kristdemokraterna är turbulensen stor. Vid sitt första ordinarie riksting förlorar Ebba Busch Thor en så viktig fråga som regeringsfrågan och hur Sverige skall styras. Många Kristdemokrater är besvikna på hennes passiva och oengagerade sätt att ta debatten i frågan. Dessutom har Ebba Busch Thor i dagarna sparkat sin politiske kontrahent Jakob Forssmed från uppdraget att ersätta henne i riksdagens partiledardebatter. Stämningarna lär koka inom de delar av Kristdemokraterna som stod upp bakom Göran Hägglunds linje och som motsätter sig en högervridning av partiet. Göran Hägglund var dessutom en av arkitekterna bakom Decemberöverenskommelsen och har öppet kritiserat Kristdemokraternas beslut.
Det är också möjligt att vi kommer att minnas dessa dagar inte för att Decemberöverenskommelsen gick i graven, utan för att de blev början till Alliansens upplösning. Decemberöverenskommelsens kärnpunkt – att största blocket skall få regera – var ursprungligen Fredrik Reinfeldts förslag. Jag stödde då Reinfeldts förslag, medan Stefan Löfven inte ville stödja det.
Stefan Löfven ville i stället se en lösning med mer samverkan och fler blocköverskridande överenskommelser. Det är mycket möjligt att han nu får som han ville.
2015-10-08
Låta #DÖ leva? Om KD:s riksting och Decemberöverenskommelsen
I dag öppnas Kristdemokraternas riksting i Västerås. Det är inte ett parti i medvind som möts. Senaste Sifo-mätningen ger Kristdemokraterna 3.7 procent av väljarstödet, det vill säga under fyraprocentsspärren till riksdagen. I Sifo:s nya förtroendemätning för partiledare hamnar Ebba Busch Thor näst sist, med bara Jimmie Åkesson bakom sig. Låt vara att Ebba Busch Thor är föräldraledig, och inte har haft så många möjligheter att sätta avtryck i opinionen ännu.
Två frågor på rikstinget lär få stor uppmärksamhet - svenskt Nato-medlemskap samt Decemberöverenskommelsen. Partistyrelsen förordar att Sveriges militära alliansfrihet skall upphöra och att Sverige i stället skall söka medlemskap i Nato. Men partistyrelsen är splittrad - förste vice ordförande Jakob Forssmed och andre vice ordförande Emma Henriksson uppges ha reserverat sig mot beslutet. Utgången är oviss, även om jag anar att Nato-anhängarna har ett visst försteg.
De ombud som vill avveckla Decemberöverenskommelsen har i praktiken inte så mycket att hoppas på. Av 26 distrikt vill 20 behålla Decemberöverenskommelsen, endast sex vill säga upp den. Ombuden är fria att rösta som de vill, oavsett vad deras distrikt anser. Men sannolikheten att rikstinget skulle säga nej till Decemberöverenskommelsen är utomordentligt liten.
Om Kristdemokraterna, mot all förmodan, ändå skulle lämna Decemberöverenskommelsen - vad händer då? Folkpartiledaren Jan Björklund tvekar inte, utan hävdar bestämt att det i så fall leder till nyval inom kort. Jan Björklunds uttalande kan bidra till att skrämma upp Decemberöverenskommelsemotståndarna inom Kristdemokraterna - partiet riskerar att trilla ur riksdagen om ett extra val verkligen skulle komma till stånd.
Motståndarna inom Kristdemokraterna till Decemberöverenskommelsen är splittrade i frågan om vad de vill ha i stället. En del kanske hoppas på att allianspartierna skulle kunna ta över regeringsmakten utan ett extra val och styra med stöd av Sverigedemokraterna. Andra hoppas på att den rödgröna regeringen skulle tvingas förhandla med allianspartierna inför vara budgetomröstning under mandatperioden. Men sådana förhandlingar skulle ju försvaga den rödgröna regeringen avsevärt. I stället skulle Stefan Löfven sannolikt göra allvar av hotet om extra val - ett extra val som Kristdemokraterna absolut inte vill ha.
En annan möjlighet är att ett nej från Kristdemokraterna till Decemberöverenskommelsen följs av - ingenting. De övriga allianspartierna kommer knappast att ändra sig och börja lägga ett gemensamt budgetförslag bara för att Kristdemokraterna vill hoppa av en ingången överenskommelse. Konsekvensen blir i stället att Alliansen splittras och att allianspartierna får det betydligt svårare att framstå som en enad kraft inför valet 2018.
Det är alltid lätt att vara efterklok. Alliansen band verkligen ris för egen rygg genom att lägga en sista gemensam budget efter valet 2014. Om de avstått hade Decemberöverenskommelsen aldrig behövt komma till stånd.
Två frågor på rikstinget lär få stor uppmärksamhet - svenskt Nato-medlemskap samt Decemberöverenskommelsen. Partistyrelsen förordar att Sveriges militära alliansfrihet skall upphöra och att Sverige i stället skall söka medlemskap i Nato. Men partistyrelsen är splittrad - förste vice ordförande Jakob Forssmed och andre vice ordförande Emma Henriksson uppges ha reserverat sig mot beslutet. Utgången är oviss, även om jag anar att Nato-anhängarna har ett visst försteg.
De ombud som vill avveckla Decemberöverenskommelsen har i praktiken inte så mycket att hoppas på. Av 26 distrikt vill 20 behålla Decemberöverenskommelsen, endast sex vill säga upp den. Ombuden är fria att rösta som de vill, oavsett vad deras distrikt anser. Men sannolikheten att rikstinget skulle säga nej till Decemberöverenskommelsen är utomordentligt liten.
Om Kristdemokraterna, mot all förmodan, ändå skulle lämna Decemberöverenskommelsen - vad händer då? Folkpartiledaren Jan Björklund tvekar inte, utan hävdar bestämt att det i så fall leder till nyval inom kort. Jan Björklunds uttalande kan bidra till att skrämma upp Decemberöverenskommelsemotståndarna inom Kristdemokraterna - partiet riskerar att trilla ur riksdagen om ett extra val verkligen skulle komma till stånd.
Motståndarna inom Kristdemokraterna till Decemberöverenskommelsen är splittrade i frågan om vad de vill ha i stället. En del kanske hoppas på att allianspartierna skulle kunna ta över regeringsmakten utan ett extra val och styra med stöd av Sverigedemokraterna. Andra hoppas på att den rödgröna regeringen skulle tvingas förhandla med allianspartierna inför vara budgetomröstning under mandatperioden. Men sådana förhandlingar skulle ju försvaga den rödgröna regeringen avsevärt. I stället skulle Stefan Löfven sannolikt göra allvar av hotet om extra val - ett extra val som Kristdemokraterna absolut inte vill ha.
En annan möjlighet är att ett nej från Kristdemokraterna till Decemberöverenskommelsen följs av - ingenting. De övriga allianspartierna kommer knappast att ändra sig och börja lägga ett gemensamt budgetförslag bara för att Kristdemokraterna vill hoppa av en ingången överenskommelse. Konsekvensen blir i stället att Alliansen splittras och att allianspartierna får det betydligt svårare att framstå som en enad kraft inför valet 2018.
Det är alltid lätt att vara efterklok. Alliansen band verkligen ris för egen rygg genom att lägga en sista gemensam budget efter valet 2014. Om de avstått hade Decemberöverenskommelsen aldrig behövt komma till stånd.
2015-10-06
Donald J. Trumps segertåg på Twitter. Vad kan svenska politiker lära?
Den republikanske presidentkandidaten Donald J. Trump gör succé på Twitter. Omkring 4 360 000 människor följer hans Twitter-konto (ja, jag är en av dem) och får ta del av ett tiotal uppdateringar av honom varje dag. Han har fem gånger så många följare som Marco Rubio och mer än tio gånger så många som Jeb Bush, vilka kanske är hans båda värsta konkurrenter till posten som republikansk presidentkandidat 2016.
I en intressant artikel i New York Times isas att Donald Trumps namn under de senaste två månaderna har nämnts i över sex miljoner olika konversationer på Twitter, vilket är tre gånger så många som Hillary Clinton och åtta gånger så många som Marco Rubio. Under samma period hade hans inlägg retweetats (skickats vidare av andra Twitteranvändare) dubbelt så många gånger som Hillary Clinton och 13 gånger så många som Jeb Bush.
Vi vet inte så mycket om vilken betydelse genomslag på Twitter kommer att ha i den amerikanska valkampanjen. Men det är otvivelaktigt så att Donald J. Trump genom sin Twitter-strategi skapat sig en digital plattform vars räckvidd och genomslag utklassar övriga medtävlares.
De vanligaste förekommande orden i Trumps twittermeddelanden är "great" (700 ggr), följt av "winner" eller "winners" (43 ggr) och "loser" eller "losers" (34 ggr). Ordvalen säger en hel del om vad som är viktigt i världen för Donald J. Trump och vilken retorik han anlägger. Han är populist, han är vulgär och han är ständigt elak mot sina politiska motståndare - många uppfattar hans stil som mobbingfasoner. För bara några dagar sedan kallade han till exempel sin medtävlare Marco Rubio för "ägd av "lobbyister", "lättviktig" och "lat".
Trump uppvisar också ett ständigt martyrskap i förhållande till media. Ingen annan politiker får en så orättvis behandling som han får.
Donald J. Trump är naturligtvis inget föredöme, varken för sin populistiska högerpolitik eller genom sin debattstil i sociala medier. Men jag önskar att fler svenska politiker förmådde utveckla ett språk och ett tilltal som bättre utnyttjar de möjligheter som sociala medier ger.
I sociala medier äger du själv ditt budskap - det behöver inte filtreras genom journalister och nyhetsvärderingsprinciper. Om din plattform är stark får budskapet ett snabbt och stort genomslag. Sociala medier ger förutsättningar för dialog och interaktivitet, vilket kan stärka banden mellan politiker och deras presumtiva väljare.
Jag har sagt det förut. Stefan Löfven borde göra det som snart varje annan stats- och premiärminister i Europa har gjort - öppna ett twitterkonto.
I en intressant artikel i New York Times isas att Donald Trumps namn under de senaste två månaderna har nämnts i över sex miljoner olika konversationer på Twitter, vilket är tre gånger så många som Hillary Clinton och åtta gånger så många som Marco Rubio. Under samma period hade hans inlägg retweetats (skickats vidare av andra Twitteranvändare) dubbelt så många gånger som Hillary Clinton och 13 gånger så många som Jeb Bush.
Vi vet inte så mycket om vilken betydelse genomslag på Twitter kommer att ha i den amerikanska valkampanjen. Men det är otvivelaktigt så att Donald J. Trump genom sin Twitter-strategi skapat sig en digital plattform vars räckvidd och genomslag utklassar övriga medtävlares.
De vanligaste förekommande orden i Trumps twittermeddelanden är "great" (700 ggr), följt av "winner" eller "winners" (43 ggr) och "loser" eller "losers" (34 ggr). Ordvalen säger en hel del om vad som är viktigt i världen för Donald J. Trump och vilken retorik han anlägger. Han är populist, han är vulgär och han är ständigt elak mot sina politiska motståndare - många uppfattar hans stil som mobbingfasoner. För bara några dagar sedan kallade han till exempel sin medtävlare Marco Rubio för "ägd av "lobbyister", "lättviktig" och "lat".
Trump uppvisar också ett ständigt martyrskap i förhållande till media. Ingen annan politiker får en så orättvis behandling som han får.
I sociala medier äger du själv ditt budskap - det behöver inte filtreras genom journalister och nyhetsvärderingsprinciper. Om din plattform är stark får budskapet ett snabbt och stort genomslag. Sociala medier ger förutsättningar för dialog och interaktivitet, vilket kan stärka banden mellan politiker och deras presumtiva väljare.
Jag har sagt det förut. Stefan Löfven borde göra det som snart varje annan stats- och premiärminister i Europa har gjort - öppna ett twitterkonto.
2015-10-04
Väst, Ryssland och helvetet i Syrien och Irak
Just nu plockar Vladimir Putin poäng i Mellanöstern. Rysslands ingripande i kriget i Syrien väcker kluvna känslor och skapar osäkerhet i väst. Å ena sidan är det välkommet om Ryssland med sina militära insatser bidrar till att pressa tillbaka den Islamiska Staten (IS). Å andra sidan finns risken att Ryssland även angriper andra rebellgrupper som står i opposition till Syriens president Bashar al-Assad och stärker Rysslands egen - och indirekt Irans - politiska och militära närvaro i regionen.
Krigen i Syrien och i Irak utspelar sig på åtminstone två plan. Dels mellan olika befolkningsgrupper som mobiliserats längs en länge slumrande skiljelinje mellan shia och sunni. Dels mellan två rivaliserande regionala stormakter, i form av det shia-dominerande Iran och det sunni-dominerande Saudiarabien.
Nej, det blodiga krig som nu utspelar sig i Mellanöstern är inte "västmakternas fel". Men jag upphör aldrig att förvånas över den makalösa naivitet som präglade stora delar av debatten i väst - inklusive Sverige - inför USA:s och Storbritanniens angrepp mot Irak och störtande av Saddam Hussein i mars 2003. Förre folkpartiledaren Per Ahlmark försäkrade att kriget i Irak skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som skulle strömma ut "på gatorna i glädje". Ahlmarks uttalande gav uttryck för en lika rosenkindad som falsk bild av krigets förutsättningar och innebörd. Och han var inte ensam. Hade västmakterna vetat vilka helvetesportar som skulle öppna sig efter att tyrannregimerna störtats hade men sannolikt avstått.
Självklart skall omvärlden aldrig avstå från att med all kraft verka för samhällsförändringar, regimskifte och demokratisering i länder som styrs av tyranner. Men att med vapenmakt störta en tyrannregim och sedan tro att allt blir frid och fröjd är en bedräglig strategi, inte minst mot dem man säger sig vilja befria.
När det gäller det pågående helvetet i Syrien och Irak är min uppfattning följande. Första prioritet är att få ett slut på dödandet och att bryta IS frammarsch. För att så skall kunna ske måste Ryssland och i förlängningen Iran tillåtas spela en roll. Då är det viktigt att västmakterna är med och definierar den roll Ryssland och Iran skall tillåtas spela, och den spelplan de skall agera på. För detta krävs samtal och diplomatiska förhandlingar. Jag har inga som helst illusioner om Putin och hans politik och vad jag tycker om Iran och dess politiska ledarskap känner varje läsare av denna blogg väl till. Men Ryssland och Iran är också realpolitiska aktörer och möjliga att påverka i en maktpolitisk förhandlingsprocess.
Så kom överens med Ryssland (och i förlängningen med Iran) om politiska och militära insatser i kampen mot IS. Om Ryssland tillåts agera på egen hand kommer Putin att utnyttja spelrummet till att stärka den ryska politiska och militära närvaron i Syrien. Bättre att medvetet begränsa Rysslands roll än att genom att förneka Rysslands roll bidra till att den växer sig större än vad den hade behövt göra.
Krigen i Syrien och i Irak utspelar sig på åtminstone två plan. Dels mellan olika befolkningsgrupper som mobiliserats längs en länge slumrande skiljelinje mellan shia och sunni. Dels mellan två rivaliserande regionala stormakter, i form av det shia-dominerande Iran och det sunni-dominerande Saudiarabien.
Nej, det blodiga krig som nu utspelar sig i Mellanöstern är inte "västmakternas fel". Men jag upphör aldrig att förvånas över den makalösa naivitet som präglade stora delar av debatten i väst - inklusive Sverige - inför USA:s och Storbritanniens angrepp mot Irak och störtande av Saddam Hussein i mars 2003. Förre folkpartiledaren Per Ahlmark försäkrade att kriget i Irak skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som skulle strömma ut "på gatorna i glädje". Ahlmarks uttalande gav uttryck för en lika rosenkindad som falsk bild av krigets förutsättningar och innebörd. Och han var inte ensam. Hade västmakterna vetat vilka helvetesportar som skulle öppna sig efter att tyrannregimerna störtats hade men sannolikt avstått.
Självklart skall omvärlden aldrig avstå från att med all kraft verka för samhällsförändringar, regimskifte och demokratisering i länder som styrs av tyranner. Men att med vapenmakt störta en tyrannregim och sedan tro att allt blir frid och fröjd är en bedräglig strategi, inte minst mot dem man säger sig vilja befria.
När det gäller det pågående helvetet i Syrien och Irak är min uppfattning följande. Första prioritet är att få ett slut på dödandet och att bryta IS frammarsch. För att så skall kunna ske måste Ryssland och i förlängningen Iran tillåtas spela en roll. Då är det viktigt att västmakterna är med och definierar den roll Ryssland och Iran skall tillåtas spela, och den spelplan de skall agera på. För detta krävs samtal och diplomatiska förhandlingar. Jag har inga som helst illusioner om Putin och hans politik och vad jag tycker om Iran och dess politiska ledarskap känner varje läsare av denna blogg väl till. Men Ryssland och Iran är också realpolitiska aktörer och möjliga att påverka i en maktpolitisk förhandlingsprocess.
Så kom överens med Ryssland (och i förlängningen med Iran) om politiska och militära insatser i kampen mot IS. Om Ryssland tillåts agera på egen hand kommer Putin att utnyttja spelrummet till att stärka den ryska politiska och militära närvaron i Syrien. Bättre att medvetet begränsa Rysslands roll än att genom att förneka Rysslands roll bidra till att den växer sig större än vad den hade behövt göra.
2015-10-03
Ny avrättningskarusell i Oklahoma. Dödsstraff och rättsstatens principer går inte att förena.
I USA fortsätter man att avrätta människor. Jag kommer aldrig att förlika mig med det. Dödsstraffet är lika vidrigt oavsett om det tillämpas av Iran, Saudiarabien, Kina, Nordkorea eller USA. Men jag har större förväntning på USA, eftersom landet är en politisk demokrati och borde sätta människovärdet och rätten till liv högt.
Enskilda händelser i USA visar också på den groteska absurditeten i att kombinera dödsstraff med rättsstatens principer. Jag har tidigare skrivit om de juridiska spektakel som utspelade sig i samband med avrättningarna av Clayton Lockett och Charles Warner i Oklahoma. Och nu när det nya juridiska turer som utspelar sig i Oklahoma i samband med en avrättning.
Richard E Glossip skulle ha avrättats i onsdags, den 30 september. Han dömdes för snart 20 år sedan, 1997, för att ha initierat ett mord på en hotellägare. Glossip dömdes mot sitt nekande och det har bedrivits många kampanjer för att upphäva domen.
Jag har ingen aning om Richard E Glossip är skyldig eller oskyldig. Men det som hände dagen när han skulle avrättas visar tydligt hur tillämpande av rättsäkerhet och rättsstatens principer leder till orimliga konsekvenser i samband med avrättningar.
30 minuter innan Glossip skulle avrättas hade fängelsepersonalen ännu inte fått något besked från United States Supreme Court om avrättningen skulle skjutas upp eller inte. Glossips advokater hade argumenterat för att en genomförd avrättning utifrån bevis som i huvudsak byggde på ett opålitligt vittnesmål skulle kränka Glossips medborgerliga rättigheter. Bristen på besked innebar att avrättningen sannolikt måste skjutas upp, och de dödsstraffmotståndare som samlats utanför fängelsemurarna jublade. För Richard E Glossip och hans familj tändes hoppets låga.
Då kom beskedet från domstolen - advokaternas framställan hade avslagit. Hoppet ersattes av sorg och förtvivlan. Nu skulle Richard E Glossip dö.
Förberedelserna för avrättningen återupptogs. Då ingriper överraskande Oklahomas guvernör Mary Fallin. Det har framkommit att de ansvariga för avrättningen ersatt medlet "potassium chloride" med "potassium acetate", eftersom fängelsepersonalen inte lyckats få tag i "potassium chloride". Det är detta medel som skall framkalla hjärtstopp hos den dödsdämde. Förberedelserna för avrättningen avbryts igen, och en timma efter att avrättningen skulle ha genomförts meddelar guvernören att den skjuts upp fem veckor till den 6 november. Då skall fängelset antingen ha fått tag på "potassium chloride" eller kunna visa att "potassium acetate" inte förorsakar något lidande för den som skall avrättas.
Ett straff som inte kan verkställas i rimlig tid och under värdiga former är ett orimligt och ovärdigt straff. Dessa uppskjutna och återupptagna avrättningar är inget annat än tortyr för den som är dömd att dö, och för dennes familj. Därför är dödsstraffet oförenligt med upprätthållandet av rättsstatens principer.
Avskaffa dödsstraffet. Avskaffa det nu.
Enskilda händelser i USA visar också på den groteska absurditeten i att kombinera dödsstraff med rättsstatens principer. Jag har tidigare skrivit om de juridiska spektakel som utspelade sig i samband med avrättningarna av Clayton Lockett och Charles Warner i Oklahoma. Och nu när det nya juridiska turer som utspelar sig i Oklahoma i samband med en avrättning.
Richard E Glossip skulle ha avrättats i onsdags, den 30 september. Han dömdes för snart 20 år sedan, 1997, för att ha initierat ett mord på en hotellägare. Glossip dömdes mot sitt nekande och det har bedrivits många kampanjer för att upphäva domen.
Jag har ingen aning om Richard E Glossip är skyldig eller oskyldig. Men det som hände dagen när han skulle avrättas visar tydligt hur tillämpande av rättsäkerhet och rättsstatens principer leder till orimliga konsekvenser i samband med avrättningar.
30 minuter innan Glossip skulle avrättas hade fängelsepersonalen ännu inte fått något besked från United States Supreme Court om avrättningen skulle skjutas upp eller inte. Glossips advokater hade argumenterat för att en genomförd avrättning utifrån bevis som i huvudsak byggde på ett opålitligt vittnesmål skulle kränka Glossips medborgerliga rättigheter. Bristen på besked innebar att avrättningen sannolikt måste skjutas upp, och de dödsstraffmotståndare som samlats utanför fängelsemurarna jublade. För Richard E Glossip och hans familj tändes hoppets låga.
Då kom beskedet från domstolen - advokaternas framställan hade avslagit. Hoppet ersattes av sorg och förtvivlan. Nu skulle Richard E Glossip dö.
Förberedelserna för avrättningen återupptogs. Då ingriper överraskande Oklahomas guvernör Mary Fallin. Det har framkommit att de ansvariga för avrättningen ersatt medlet "potassium chloride" med "potassium acetate", eftersom fängelsepersonalen inte lyckats få tag i "potassium chloride". Det är detta medel som skall framkalla hjärtstopp hos den dödsdämde. Förberedelserna för avrättningen avbryts igen, och en timma efter att avrättningen skulle ha genomförts meddelar guvernören att den skjuts upp fem veckor till den 6 november. Då skall fängelset antingen ha fått tag på "potassium chloride" eller kunna visa att "potassium acetate" inte förorsakar något lidande för den som skall avrättas.
Ett straff som inte kan verkställas i rimlig tid och under värdiga former är ett orimligt och ovärdigt straff. Dessa uppskjutna och återupptagna avrättningar är inget annat än tortyr för den som är dömd att dö, och för dennes familj. Därför är dödsstraffet oförenligt med upprätthållandet av rättsstatens principer.
Avskaffa dödsstraffet. Avskaffa det nu.
2015-10-01
Kommer Margot Wallström att åka till Israel?
Utrikesminister Margot Wallström planerar för att besöka Israel i höst. Det är bra. Sverige har goda, upparbetade relationer i Palestina och varje försök att utveckla relationerna med Israel bör uppmuntras. Sveriges möjligheter att sätta avtryck i den politiska utvecklingen i den israelisk-palestinska konflikten underlättas om vi har fungerande relationer med båda parter.
Nu är det långt ifrån säkert att Margot Wallström välkomnas i Israel. Sveriges erkännande av Palestina väckte stor ilska i Israel och mycket talar för att tiden ännu inte är mogen för ett svenskt besök. Det är Israels sak. Men isolationismen skadar Israels egna intressen och förstärker bilden av att Israel egentligen inte önskar en tvåstatslösning.
Israel behöver sina vänner. Men den högerledda regeringen, som inrymmer flera extrempartier, bedriver en politik som får varje Israelvän att gnissla tänder av förtvivlan. Bosättningspolitiken fortsätter. Behandling av det palestinska folket, som lever under israelisk ockupation, innebär grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Israel försvårar också upprättandet av en tvåstatslösning genom att i indirekta förhandlingar med Hamas sondera förutsättningar för att byta ett stopp för raketattacker mot lättnader av blockaden av Gaza och i praktiken garantera Hamas makten över Gaza under överskådlig tid.
På den palestinska sidan är bilden också mörk. Försoningsprocessen mellan Fatah och Hamas har - igen - gått i baklås. President Abbas ställning i opinionen är mycket svag. Abbas har i sitt tal i generalförsamlingen igår klargjort att han inte längre känner sig bunden av Oslo-avtalet, eftersom Israels politik i praktiken satt avtalet ur spel.
Såväl Israel som Palestina behöver idag alla kontakter de kan få. En gång i tiden blomstrade de svensk-israeliska relationerna. Det var innan Israel blev ockupationsmakt och den destruktiva och olagliga bosättningspolitiken tog sin början. Sverige väcker fortfarande starka känslor i Israel, och jag utesluter inte att Sverige på nytt kan bli en viktig samtalspartner för Israel.
Noterar för övrigt att det stora internationella intresset för Margot Wallström fortsätter, nu senast med en stor, uppskattande artikel i Financial Times. Jag har tidigare berättat att jag aldrig blivit uppringd av så många internationella journalister som vill prata svensk om utrikespolitik och om Sveriges utrikesminister som under det gångna året. Hittills tyder inget på att intresset håller på att mattas av. Då gäller det bara att svensk utrikespolitik förmår leverera också. Antar att frågan om ett svenskt erkännande av Västsahara ligger långt fram i pipelinen.
Nu är det långt ifrån säkert att Margot Wallström välkomnas i Israel. Sveriges erkännande av Palestina väckte stor ilska i Israel och mycket talar för att tiden ännu inte är mogen för ett svenskt besök. Det är Israels sak. Men isolationismen skadar Israels egna intressen och förstärker bilden av att Israel egentligen inte önskar en tvåstatslösning.
Israel behöver sina vänner. Men den högerledda regeringen, som inrymmer flera extrempartier, bedriver en politik som får varje Israelvän att gnissla tänder av förtvivlan. Bosättningspolitiken fortsätter. Behandling av det palestinska folket, som lever under israelisk ockupation, innebär grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Israel försvårar också upprättandet av en tvåstatslösning genom att i indirekta förhandlingar med Hamas sondera förutsättningar för att byta ett stopp för raketattacker mot lättnader av blockaden av Gaza och i praktiken garantera Hamas makten över Gaza under överskådlig tid.
På den palestinska sidan är bilden också mörk. Försoningsprocessen mellan Fatah och Hamas har - igen - gått i baklås. President Abbas ställning i opinionen är mycket svag. Abbas har i sitt tal i generalförsamlingen igår klargjort att han inte längre känner sig bunden av Oslo-avtalet, eftersom Israels politik i praktiken satt avtalet ur spel.
Såväl Israel som Palestina behöver idag alla kontakter de kan få. En gång i tiden blomstrade de svensk-israeliska relationerna. Det var innan Israel blev ockupationsmakt och den destruktiva och olagliga bosättningspolitiken tog sin början. Sverige väcker fortfarande starka känslor i Israel, och jag utesluter inte att Sverige på nytt kan bli en viktig samtalspartner för Israel.
Noterar för övrigt att det stora internationella intresset för Margot Wallström fortsätter, nu senast med en stor, uppskattande artikel i Financial Times. Jag har tidigare berättat att jag aldrig blivit uppringd av så många internationella journalister som vill prata svensk om utrikespolitik och om Sveriges utrikesminister som under det gångna året. Hittills tyder inget på att intresset håller på att mattas av. Då gäller det bara att svensk utrikespolitik förmår leverera också. Antar att frågan om ett svenskt erkännande av Västsahara ligger långt fram i pipelinen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)