Rapport från Baltimore III: USA - kontrasternas land

Vi lever i det 21:a århundradet och jag befinner mig i det som många kanske uppfattar som världens modernaste land, det vill säga USA. Själv förundras över att denna modernitet inte innefattar hotellens wifi-lösningar. På en forskningskonferens i Baltimore med drygt 5 600 deltagare tillhandahåller konferenshotellen inte fri wifi i möteslokalerna.

Angående 21:a århundradet funderar jag också över varför konferensarrangören International Studies Association (ISA) inte förmår hantera elementära genusaspekter kring panelernas sammansättning. Vid en av konferensens mer prestigefyllda paneler, med deltagande "höjdare" inom ämnet som John Mearsheimer, Stephen Walt och Johan Skytte-pristagaren Robert Keohane såg panelen ut så här (och då fick den manlige opponenten inte ens plats på bilden...).

Panelen kretsade i sak kring Stephen Brooks och William Wohlforth uppmärksammade bok America Abroad. The United State´s Global Role in the 21st Century (Oxford University Press, 2016), där författarna stakar ut USA:s utrikespolitik för de närmaste decennierna. Deras utgångspunkt är att vi lever i en unipolär värld där USA, trots globaliseringen, är världens enda egentliga stormakt. Hur ska USA bäst utnyttja denna position till att stärka sin säkerhet och sitt välstånd? Jo, genom att fortsätta sitt globala engagemang och särskilt prioretera nyckelregionerna Europa, Asien och Mellanöstern. Genom att främja en liberal ekonomisk politik i syfte att få världsekonomin att blomstra och den vägen öka det inhemska välståndet. Genom att stärka de internationella institutionerna, men på ett sätt så att de främjar USA:s nationella intressen. Boken har kritiserats av såväl liberaler som realister. Som Stephen Walt uttryckte det. Det är en begåvad text. Jag hoppas att ni säljer massor av böcker, men att den sätter absolut noll avtryck på den amerikanska politiken. Jag kan tänka mig att Donald Trump inte heller är så förtjust i den.

I övrigt fylls dagen med paneler om flyktingkrisen i Europa, om sociala mediers betydelse i internationell politik samt om huruvida ämnet "Internationella relationer" lever i fångenskap hos statsvetenskapen. I kväll talar ISA:s tillträdande president Brett Ashley Leeds kring temat "Scraps of paper": Treaties in International Politics.

Och ja, hustrun och jag han med en fin vårpromenad i den näraliggande hamnen också.

Rapport från Baltimore II: Om svåruttalade namn, flyktingpolitik och Sputnik

"Dear Sir", säger panelens ordförande till mig strax innan seminariet ska börja. "May I ask you to introduce yourself to the seminar? I'm sure I'll pronounce your name in a wrong way, and it would be embarrassing for us both."

Ja ja. Så är det att vara svensk i USA och dessutom heta "Bjereld". (De har rätt svårt med "Ulf" också...) Jag tänker medlidsamt på alla de personer jag själv har presenterat inför en publik och som inte hetat Johansson eller Karlsson i efternamn och vars namn jag sorglöst misshandlat till oigenkännlighet.

Nu är konferensen med International Studies Association (ISA) i full gång. Drygt 5 600 forskare deltar, och antalet paneler/seminarier uppgår till 1 300 stycken.

I dag presenterade hustrun och jag en uppsats där vi problematiserade sambanden mellan utbildningsnivå och åsikter i frågor om invandring och flyktingpolitik. Människor med hög utbildning tenderar att vara mer positiva till flyktingmottagning och att ha en mer positiv uppfattning av invandrare från andra delar av världen. Varför är det så? Uppsatsen var samförfattad med Linn Sandberg.

I samma panel redovisade Federica Genovese sin forskning om på vilket sätt geografisk närhet och antalet döda påverkar hur empatisk mediebevakningen blir i samband med flyktingkatastrofer på Medelhavet. Nicholas Micinski visade hur säkerhetspolitiska överväganden påverkade USA:s flyktingmottagning, särskilt med avseende på varför USA tagit emot så många flyktingar från Irak och så få från Afghanistan. Därutöver har jag följt paneler bl a om USA:s agerande i Syrienkriget och om twitters betydelse i den internationella diplomatin.

På förekommen anledning vill jag också påminna om att det finns en särskild krets i Dantes Inferno för panelister som inte respekterar uppgjorda tidsramar.

Har även hunnit med att tacka nej till medverkan i den statliga ryska nyhetstjänsten Sputnik, för att kommentera oroligheterna i Rinkeby.

I morgon torsdag blir det seminarier och paneler mest hela dagen. Hoppas snart kunna återkomma med ytterligare intryck.

*

Noterar att ytterligare opinionsmätningar - denna gång Ipsos - bekräftar bilden av att Moderaterna tappat väljarsympatier efter sitt flirtande med Sverigedemokraterna. Läget mellan blocken är stabilt, men Centerpartiet växer och Moderaterna minskar. Maktbalansen inom Alliansen förskjuts och ingen kan veta vad som kommer ut av detta. Spännande politiska tider väntar.

Rapport från Baltimore I: Att vara svensk i USA

I dag första dagen i Baltimore, Maryland, USA, där jag deltar i International Studies Associations (ISA) årliga samling - denna gång kring nätta temat "Understanding Change in World Politics". Beslutet att åka var inte självklart. Donalds Trumps försök att stänga gränsen för olika nationaliter har väckt stor och berättigad vrede, och det har höjts röster för att bojkotta konferensen. Men jag tror sällan på bojkott som politiskt medel utan föredrar närvarons politik. Jag ser deltagandet också som ett sätt att bättre förstå amerikansk politik och det som händer i det amerikanska samhället i dag.

Som vanligt var det bökigt att ta sig in i USA. Passkontrollen var smått parodisk. Först fick man stå i kö för att scanna sitt eget pass i en automat, fotografera sig själv i samma automat och där även lämna sina fingeravtryck. Därefter ställer man sig i en kö för att visa upp det pass man just scannat och låter sig fotograferas och lämna sina fingeravtryck en gång till. Därefter väntar en ytterligare kö, för att lämna in den blåa lapp som man fyllt i på flygplanet om vilka varor man inte har med sig in i landet samt lämna in det foto man tog på sig själv i den första automaten. Dessa uppgifter hade man dessutom fått redovisa ytterligare en gång, i samma automat där man självscannade sitt pass, fotograferade sig och lämnade sina fingeravtryck. Men all personal (och det krävs en hel del människor för att hantera denna gigantiska apparat...) var vänliga och uppträdde professionellt.

Intresset för Sverige är större än vanligt. Mannen som hjälper till med väskan vid hotellet frågar kärvänligt hur vi kan överge det Sverige som ju tydligen är så alldeles fantastiskt för att resa till USA, om än bara för några dagar. Guiden i stadens stora Basilika kan inte dölja att han är generad över president Trumps uttalanden.

Konferensen inleds på onsdag, och tisdagen ägnades åt förberedelser inför seminarierna och en stadsvandring. Insåg att jag borde ha sett några avsnitt av "The Wire" (som ju utspelar sig i Baltimore) innan resan hit. Såg dessutom i Wall Street Journal att Baltimore är en av de städer i USA där antalet mord ökar. Wall Street Journal jämförde Baltimore med New York City som har betydligt färre poliser i förhållande till sin befolkning och ändå avsevärt lägre brottslighet. Tidningen drog slutsatsen att det inte finns något samband mellan ett stort antal poliser och en låg brottslighet. En slutsats värd att ta med sig hem till den svenska debatten i ämnet...

Tog en fika på trevliga anarkistiska bokcaféet Red Emma's, varifrån jag i telefon till Svenska Dagbladet kommenterade beskedet att Socialdemokraternas partistyrelse inte kommer att föreslå ett tiggeriförbud. Läsaren av denna blogg vet att jag är mycket glad över detta besked. Nu gäller det att hålla i frågan, och intensifiera arbetet med att bekämpa tiggeriets orsaker.

I morgon börjar seminarierna tidigt och en lång dag väntar. Avser att återkomma med en rapport så snart som möjligt.

Så bekämpar vi Fake News - stryk inte oron medhårs

– Ni ser vad som hände i går kväll i Sverige? I Sverige! Där tog man in många personer och där har man problem som man aldrig har sett för. Fake News tog sig igår nya uttryck då USA:s president Donald Trump antydde att ett terrordåd just hade genomförts i Sverige.

Påståendet är förstås falskt. Inget terrordåd eller snarlik dramatisk händelse ägde rum i Sverige i fredags. Sveriges ambassad i Washington har kontaktat det amerikanska utrikesdepartementet för att försöka få klarhet i varför Donald Trump sa som han sa. Förre utrikesministern Carl Bildt driver saken ett steg längre och undrar brutalt på sitt twitterkonto vad det är som Trump egentligen har rökt.

Vi kan förstås skratta åt saken. Men vi lever i en tid där Fake News blivit ett vedertaget begrepp och där nätets egenskaper gör det möjligt att få stor spridning på i helt felaktiga uppgifter.

Det är utmärkt att seriösa medier och andra aktörer lägger kraft på att avslöja Fake News. Men problemet är att många som lyssnar inte bryr sig om huruvida den enskilda nyheten är sann eller falsk - det skulle ju mycket väl ha kunnat vara sant! Fake News kräver en jordmån för att få fäste och spridning. Donald Trumps felaktiga påstående har sin grund i att många amerikaner - och sannolikt Trump själv också - har en bild av Sverige där ett terrordåd beroende på en för generös invandringspolitik är helt naturligt. Om det hela sedan verkligen har hänt är mindre viktigt. Det hade ju kunnat hända!

När Katerina Janouch sitter i tjeckisk tv och framför felaktiga påståenden om att allt fler svenskar lär sig att skjuta eftersom invandringen till Sverige skapat otrygghet eller att 150 000 svenskar emigrerat som en följd av "massinvandringen" är inte problemet de felaktiga uppgifterna i sig. Problemet är att det finns en mylla där sådana påståenden uppfattas som trovärdiga och realistiska. Och även om Katerina Janouch påståenden avslöjas som falska så är det många som inte bryr sig - det skulle ju ha kunnat vara så! Vi vet ju hur det egentligen är! Landet kollapsar!

Hur ska vi då hantera dessa Fake News? Vi ska fortsätta med att lyfta fram dem och avslöja dem som just fejk. Men vi måste också komma åt grundproblemet - den vegetation där de kan växa och gro. Ett sätt är att göra som liberalen Johan Norberg. Med en dåres envishet och utrustad med ett enormt tålamod läger han saker och ting till rätta och betonar hur världen - och Sverige - de senaste decennierna har blivit så mycket bättre. Senast igår, där han på twitter bemötte ett påstående framfört i Fox News om "incredible surge of violence" in Sweden. Norberg svarar: Swedish data on offences against persons: "approximately the same level as in 2005".
 
Det talas mycket om oro i Sverige i dag. Jag skulle vilja att fler politiker vågade utmana oron i stället för att bejaka den. Åk gärna runt i landet för att möta människor, men inte främst för att "lyssna på folks oro" utan minst lika mycket för att lyssna på deras drömmar och förhoppningar - och om vad uppfattas stå i vägen för att dessa förhoppningar och drömmar ska kunna förverkligas. Först då blir det möjligt att utveckla en politik som kommer åt problemen.

Ordföljden "Lyssna på människors oro" ger 1890 träffar på Google. Ordföljden "Lyssna på människors drömmar" ger bara sju träffar. Något säger det om vår tid.

Låt oss hjälpas åt att se till att sökresultatet blir det omvända - gärna så snart som möjligt. Det är drömmen jag har, det är mitt hopp och mitt försvar!, som det står i den gamla arbetarsången.

*

Läs gärna Vänstra Stranden om mediernas ansvar att inte låta sig styras av enskilda aktörer med starka preferenser och små grupper med tillgång till effektiva mediala strategier.

Högerns 1968?

Nästa år uppmärksammar vi 50-årsminnet av 1968. Det är lika bra, kära läsare, att ni vänjer er vid tanken.. De som var 20 år då och vars ungdomsår formades av auktoritetsrevolten har just gått i pension. Nu har de gott om tid och lust att berätta hur det egentligen var, och tro mig - de kommer inte att missa detta tillfälle.

Själv är jag på gränsen till att kunna räkna mig till 1968-generationen. Född 1957, och därför bara 11 år på på den tiden det begav sig. Men tillräckligt gammal (nåja) för att minnas det som då hände och framförallt att själv ha varit en del av den vänsterradikalisering som präglade första hälften av 1970-talet. Som förnumstig 11-årig pojke i Båstad tog jag 1968 avstånd från demonstrationerna mot svenska tennislandslagets Davis Cup-match mot apartheidstaten Rhodesia. Idrott och politik hörde ju inte ihop! Sju år senare - säkert fortfarande förnumstig, men rejält radikaliserad - deltog jag med liv och lust i demonstrationen i samma Båstad mot svenska tennislandslagets Davis Dup-match mot juntans Chile. Idrott och politik hörde ju ihop!

Jag tänker på på dessa saker eftersom Olof Ehrenkrona (M), intervjuad i Exprssen av Torbjörn Nilsson, betecknar dagens politiska situation som "högerns 1968". Svårigheterna som Socialdemokraterna då hade med att förhålla sig till en kraftigt radikaliserad vänster, motsvarande svårigheter står Moderaterna inför idag, menar Ehrenkrona.

Är det så? Tja, metaforen är fyndig och inbjuder till reflektioner. Men metaforer är också bedrägliga, då de tenderar att överbetona likheter som kanske mer återfinns på ytan än på djupet. Och historien skriver vi alltid i efterhand, aldrig i förväg.

Visst finns det likheter. För 50 år sedan mobiliserades vänsterflygeln i svensk politik, nu mobiliseras högerflanken. Vid båda tillfällena rör det sig om en internationell tendens, inte en svensk. Rörelsen är systemomstörtande, på agendan står att i grunden förändra samhället och den etablerade maktordningen. Såväl då som nu var det många som gjorde anspråk på att tala i folkets namn.

Men det finns också viktiga skillnader. Dagens högerrörelse är populistisk på ett sätt som 1968 års vänsterrörelse inte var. Socialdemokraterna hade dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) som en slags buffert mellan sig själva och den utomparlamentariska vänsterrörelsen. Moderaterna har inte något annat parti mellan sig själv och Sverigedemokraterna. Vänsterrörelsen från 1968 hade begränsade parlamentariska framgångar. Dagens populistiska högerrörelse är starkt representerad i många europeiska parlament och har till och med erövrat presidentmakten i USA.

För mig är den viktigaste skillnaden att 1968-rörelsen var en framtidsorienterad kraft, sprungen ur övergången från industrisamhället till det vi i brist på bättre kallar för kunskaps- eller informationssamhället. Ett nytt samhälle, präglat av nedrivna gränser, transnationalisering, liberalisering, individualisering och ett störtande av det gamla samhällets auktoriteter. Dessa krav vilade på en materiell grund, eftersom förändringarna i vårt sätt att producera varor och tjänster  krävde en samhällsförändring. "Högerns 1968" representerar hittills ingenting som är nytt och framåtsyftande, utan i stället ett tillbakablickande på de gränser, nationalism, grupptänkande och auktoritära tänkesätt som hörde industrisamhället till. Revolution vs kontrarevolution, om ni så vill.

Vi får väl se. Inför det stundande jubiléet och den pågående diskussionen om hur vi bäst ska förklara och förstå framgångarna för dagens högerpopulistiska rörelser påminner jag gärna om Marie Demkers och min bok "I Vattumannens tid? Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag" (Hjalmarson & Högberg, 2005). Och ja, vi kommer på olika sätt att formulera oss i denna sak när 2018 börjar närma sig. Håll utkik!

Trump möter Netanyahu. Vad händer med USA:s Mellanösternpolitik?

I dag möttes USA:s president Donald Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i Washington. Mötet omgärdades av stort internationellt intresse. Vart är USA:s Mellanösternpolitik på väg? Överger USA nu sitt stöd åt den tvåstatslösning som under flera decennier stått i centrum för fredsansträngningarna? Kommer USA att upphöra med sin kritik av den israeliska bosättningspolitiken på ockuperat palestinskt område? Kommer Donald Trump att uppfylla sitt vallöfte att flytta USA:s ambassad från Tel Aviv i Israel till Jerusalem?

Presskonferensen i samband med att besöket inleddes i kväll gav få eller inga svar. Trump sade sig fundera på hur han skulle göra med ambassaden. Det vore bra, menade Trump, om Israel visade återhållsamhet med bosättningarna. Angående tvåstatslösningen sa Trump att den var helt OK. Men det var en enstatslösning också, eller i stort sett vad som helst som parterna kom överens om. Det viktigaste var att parterna kom överens: "I'm looking at two states and one state. I like the one that both parties like. I can live with either one."

I praktiken innebär Trumps uttalanden två saker. För det första att USA  överger den tidigare linjen att en tvåstatslösning är central i alla seriösa fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier. För det andra att USA nu egentligen inte har någon Mellanösternpolitik - everything goes, bara parterna är överens. Det var en svajighet i sakfrågan som ingen tidigare amerikansk president såvitt jag kan påminna mig ens har varit i närheten av.

Svajigheten skapar förstås osäkerhet på båda sidor av konflikten. På kort sikt gynnar osäkerheten den israeliska högerregeringen, som värnar ett status quo där Israel genom bosättningarna sakta men säkert tar det palestinska territoriet i besittning. Men på lång sikt ligger upprättandet av en palestinsk stat också i Israels intresse - en tvåstatslösning är enda sättet för Israel att kunna kombinera önskan om att vara en judisk stat med att också vara en demokrati. En enstatslösning innebär antingen att Israel upphör att vara en demokrati och i stället blir en apartheidstat, eller att Israel genom befolkningsutvecklingen upphör att vara en judisk stat.

Läget är komplicerat. Israel styrs av en extrem högerregering. Det palestinska ledarskapet är svagt och splittrat. De arabiska grannstaterna har fullt upp med att hantera sina egna inre omvälvningar. Flera arabiska stater har ett gemensamt intressen med Israel i att bekämpa Iran.

USA - och Israel - talar nu om en bredare process där arabstaterna förväntas spela en riktig roll. Det är svårt att se hur en sådan process i praktiken kommer att fungera, om inte tvåstatslösningen står i fokus.

I årets Utrikesdeklaration kungjorde Margot Wallström att Sverige tillsätter ett särskilt sändebud för den israelisk-palestinska konflikten. Det är bra. Sverige har varit aktivt i försöken att skapa fred i området ända sedan mitten av 1940-talet, och har byggt upp en stor kompetens i sakfrågan och breda nätverk i området. Justitierådet Emil Sandström ledde den FN-kommitté som 1947 föreslog upprättandet av en judisk och en palestinsk stat, sida vid sida och i fred med varandra. Folke Bernadotte, Gunnar Jarring, Sten Andersson - listan kan göras lång över svenska diplomater och politiker som deltagit i fredsansträngningarna.

Tillkännagivandet om det särskilda sändebudet möttes med hån och raljans från Israel: Med tanke på den svenska regeringens oerhörda framgångar i att skapa fred över världen, är vi djupt tacksamma för beslutet att äntligen göra slut på regionens problem. Varför kunde de inte ha kommit tidigare? säger Emmanuel Nahshon, talesperson för Israels utrikesdepartement.


Emmanuel Nahsons tonläge påminner om Donald Trumps. Det är inte omöjligt att Donald Trump och Benjamin Netanyahu finner varandra. Deras retorik är lika som bär.

Förtrycket i Iran döljs av billig slagordspolitik

I helgen utbröt en våldsam debatt om det var rätt eller fel av handelsminister Ann Linde och övriga kvinnliga svenska deltagare att bära slöja i samband med regeringsbesöket i Iran.

Frågan är inte busenkel, och förtjänar en nyanserad diskussion. Slöjan väcker alltid känslor. Den kan vara ett uttryck för religionsfrihet, mångkultur och kvinnors rätt att klä sig som de vill. Slöjan kan också vara ett uttryck för kvinnors underordning och förtryckande patriarkala maktstrukturer. Det är inte alltid enkelt eller möjligt att skilja det ena från det andra.

Svagheten i argumentation hos dem som kritiserat slöjbärandet är bland annat att de inte på ett övertygande sätt lyckats formulera vad den svenska delegationen borde ha gjort i stället. Skulle regeringen ha vägrat att åka till Iran överhuvudtaget? Själv tror jag sällan på isolering som politisk strategi och jag ser inte hur uteblivna besök skulle bidra till att stärka kvinnors ställning i Iran. Skulle Sverige sänt en delegation bestående endast av manliga representanter? Nej, det skulle väl i så fall bara förstärka bilden i Iran av att politik och affärer är manliga angelägenheter. Skulle de svenska kvinnliga delegaterna när de väl var på plats ha genomfört en manifestation och tagit av sig/vägrat bära slöjorna? Tja, kanske det. Men i så fall hade man brutit mot iransk lag, och frågan är om det hade varit gynnsamt för den goda saken. Jag är i alla fall inte övertygad om att en sådan manifestation hade underlättat för Sverige att bidra till demokrati och stärkande av kvinnors ställning i Iran.

Jag är nyfiken på om andra kvinnliga ledare från USA eller Europa hanterat sitautionen annorlunda. I så fall får ni gärna tipsa mig.

Frågan är svår. Jag tillhör dem som i slöjdebatten brukar ha som utgångspunkt att varje kvinna ska få klä sig som hon vill. Hur mycket "ville" de svenska kvinnliga delegaterna bära slöja och hur mycket anpassade de sig till den partiarkala maktordningen i Iran?

Dessa frågor hade förtjänat en nyanserad diskussion. I stället fick vi se Liberalernas partiledare Jan Björklund, samtidigt som han kritiserade den svenska regeringen, dela bilder på Twitter föreställandes Storbritanniens premiärminister Theresa May som utan slöja förde samtal med Irans premiärminister Hassan Rouhani. Det Jan Björklund - medvetet eller omedvetet - däremot undanhöll sina följare var att bilden på Theresa May och ayatollah Khameini var tagen i FN-byggnaden i New York och inte i Iran. I New York hade naturligtvis inte heller de svenska kvinnliga representanterna burit slöja.

Jan Björklund har heller inte - vad jag har sett - kommenterat bilderna på hans dåvarande regeringskollega biståndsminister Gunilla Carlsson (M) som 2012 bar slöja i samband med att hon besökte Somalia i syfte att utveckla det svenska biståndet till landet. Jan Björklunds selektiva kritik urholkar tyvärr hans trovärdighet i sakfrågan.

Foto: Maria Sjöqvist

Situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran är mycket svår. Förtrycket tar sig brutala uttrycksformer. I sin årsrapport 2016 skrev Amnesty: Myndigheterna inskränkte kraftigt yttrandefriheten, föreningsfriheten och mötesfriheten, och grep och fängslade journalister, människorättsförsvarare, fackligt aktiva och andra oliktänkande på vaga och alltför generella anklagelser. Tortyr och andra former av misshandel av fångar var fortsatt vanligt och kunde utföras utan risk för efterräkningar (...) Kvinnor och medlemmar av etniska och religiösa minoriteter utsattes för omfattande diskriminering, både i lagstiftningen och i praktiken. Myndigheterna verkställde grymma bestraffningar, som berövande av synen, stympning och spöstraff. Domstolar avkunnade dödsdomar för en rad olika brott; många fångar, däribland minst fyra ungdomsbrottslingar, avrättades.

Hur vi bäst bekämpar förtrycket i Iran är en oerhört viktig fråga. Debatten om hur vi bäst går till väga bör föras i annan form än genom billig slagordspolitik.

Nu gäller det - förhindra svensk vapenexport till diktaturer!

Det drar ihop sig till en rejäl debatt om svensk vapenexportpolitik. I början av sommaren lägger regeringen fram en proposition baserad på KEX-utredningen (Krigsmaterielexportöversynskommittén), vilken presenterade sitt betänkande i juni 2015. I KEX-utredningens uppdrag ingick att ge förslag på skärpt lagstiftning för svensk vapenexport till icke-demokratier.

KEX-utredningen presenterade flera goda förslag för att öka transparensen och den parlamentariska kontrollen av svensk vapenexport. Den var också tydlig med att sysselsättnings- eller näringslivsskäl inte kunde utgöra grund för svensk vapenexport. Däremot valde utredningen att inte formulera ett demokratikriterium som var så starkt att svensk vapenexport till diktaturer omöjliggjordes. I stället beskrev utredningen demokratikriteriet som "ett hinder", vilket skulle relateras till en politisk helhetsbedömning i varje enskilt fall. Utredningen valde medvetet bort alternativet att beskriva demokratikriteriet som ett "absolut" hinder.

När propositionen väl kommer i början av sommaren har det gått två år sedan utredningen presenterade sina förslag. Innan dess genomförs Socialdemokraternas partikongress 8-12 april, i Göteborg. Framtidskontraktet som antogs på partikongressen 2013 slår fast att Sverige behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter. Notera formuleringen. Ett regelverk som "förhindrar vapenexport" är en starkare formulering än ett regelverk som utgör "ett hinder". (Ja, Djävulen gömmer sig i detaljerna.)

Jag förutsätter att kongressen 2017 kommer att vilja ha en formulering som är minst lika stark som  2013, och därmed sända en viktig politisk signal till regeringen inför den stundande propositionen. Det finns faktiskt en majoritet i riksdagen för ett skarpt förbud mot att sälja vapen till diktaturer. Förutom de rödgröna ställer även Liberalerna och Kristdemokraterna sig bakom ett sådant krav. Här finns inga skäl att tveka.

Så rusta dig inför en stundande debatt om svensk vapenexport - till exempel genom att läsa Linda Åkerströms utmärkta och helt färska bok "Den svenska vapenexporten" (Leopard, 2017). Boken kan beställas här. Eller varför inte Klas Corbelius kapitel om svensk vapenexport i boken "Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död" (Bokförlaget Korpen, 2016).

Opinionsras för M efter att partiet öppnat för SD-samarbete

I en opinionsmätning från Demoskop rekordrasar Moderaterna med 5.8 procentenheter, ner till 18.5 procent. Det är ett av de största opinionsfallen på en månad för ett enskilt parti i de svenska opinionsundersökningarnas historia. Raset är särskilt intressant eftersom Demoskop-mätningen är den första som genomförts efter att Anna Kinberg Batra och Moderaterna öppnat dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Mätningen kommer förstås som en kalldusch för det moderata ledarskapet. Beskedet om att inleda samtal med Sverigedemokraterna var ett sätt för Anna Kinberg Batra, utsatt för hårt internt tryck, att visa ledarskap. Resultatet av flirten med Sverigedemokraterna kan så här långt sammanfattas med ett ord: fiasko. Allianspartierna är nu öppet splittrade i regeringsfrågan och Moderaterna tappade på några veckor mer än 20 procent av sina sympatisörer.

Inte heller dagens Sifo-mätning bjuder tröst åt moderata tigerhjärtan. Visserligen är raset i Sifo inte lika stort som raset i Demoskop. Moderaterna får i Sifo 19.8 procent, en minskning med 2.1 procentenheter och den nedgången ligger inom felmarginalen. Men samtidigt innebär mätningen Moderaternas sämsta resultat i Sifo på över tolv år. Centerpartiet får däremot 11.6 procent, vilket är det bästa resultater för Centerpartiet sedan sommaren 1990. Vinden blåser just nu Cemterpartiets och Annie Lööfs väg. I Expressen undrar K-G Bergström om Moderaterna verkligen har råd att vänta med ett partiledarbyte till efter valet 2018.

Varför valde då de moderata sympatisörerna att så snabbt vända partiet ryggen, efter inviten om samarbete till Sverigedemokraterna? Jag ser åtminstone tre tänkbara förklaringar. 1.) Borgerliga väljare som ogillar samarbeta med Sverigedemokraterna söker sig nu till något annat alliansparti. 2.) Borgerliga väljare straffar Moderaterna för att partiet medvetet splittrat alliansen, inte minst i den viktiga regeringsfrågan. 3.) Anna Kinberg Batras ledarskap har inte imponerat, och sättet på vilket beskedet om Moderaternas nya linje i synen på Sverigedemokraterna kommunicerades lämnade en hel del i övrigt att önska. För att uttrycka det milt.

För Moderaterna är läget nu kritiskt. Partiet närmar sig Bo Lundgren-siffror i opinionen, och Annie Lööf uppfattas av allt fler som alliansens egentliga ledare. I SVT Rapport talar expertkommentatorn Mats Knutson om att partiet riskerar ett fritt fall i opinionen.

Vad ska Moderaterna göra nu? Om partiet håller fast vid sin nya inbjudande linje till Sverigedemokraterna - ett parti som Anna Kinberg Batra själv beskriver som rasistiskt - befäster man splittringen i alliansen. Om partiet retirerar från sin nya linje att samverka med Sverigedemokraterna förlorar man trovärdighet och kommer att förknippas ryckighet och populism. Damned if you do, and damned if you don't. Kanske väljer partiet att blunda, hålla tummarna och hoppas på att opinionsraset bara var en kortvarig effekt. De moderata partistrategerna har lite att ta i, om man säger så.

Opartiskt? Om Ebba Busch Thors och andra politikers medverkan i underhållnings-TV

Kristdemokraternas partildare Ebba Busch Thors medverkan i underhållningsprogrammet "Så ska det låta" i SVT i söndags väckte viss upprördhet. Det är obegripligt att SVT låter en toppolitiker nojsa runt i ett av deras mest populära underhållningsprogram, skrev till exempel journalisten Natalia Kazmierska i Aftonbladet.

Visserligen kan man diskutera var lämplighetens gräns går för politiker att medverka i underhållningssammanhang överhuvudtaget. Jag är inte säker på att dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborgs medverkan i tv-programmet Silikon år 2000 - där han bland annat svarade på frågor om när han "mätte sin snopp" senast och huruvida han "rakade pungen" - befann sig på rätt sida av denna gräns. Men ur ett public service-opartiskhetsperspektiv har jag inga problem med att kända politiker medverkas i tv-sammahang som ligger utanför politiken. Det må vara Fredrik Reinfeldt som intervjuare i "Toppmötet" (även om den programserien brast i andra avseenden), Gudrun Schyman i På spåret" eller Göran Persson dansandes med kossan Doris i barnprogrammet Abrakadabra.

Däremot har jag svårt för - och har vid flera tillfällen kritiserat - den ängslan och oro som kringgärdat Sveriges Radios och Sveriges Televisions förhållningssätt i opartiskhetsfrågor. Jag var kritisk till Sveriges Televisions beslut att frånta Karin Hübinette uppdraget som programledare för nyhetsprogrammen Aktuellt och Agenda när hennes syster, Hillevi Engström (M), hösten 2010 utnämndes till arbetsmarknadsminister i den dåvarande alliansregeringen. Här iakttog jag en förändring över tid. Under Thomas Bodströms tid som socialdemokratisk justitieminister i början av 2000-talet tilläts hans syster Cecilia Bodström vara chef för SR Ekots aktualitetsprogram, P1 Morgon, Studio Ett och God Morgon Världen samt vikarierade som programchef för Sveriges Radios P1.

Samma ängslan såg jag inför valet 2014, då SVT vägrade sända Stefan Jarls dokumentär eftersom den anses vara alltför ”systemkritisk” och skulle kunna uppfattas som en ”partsinlaga”. Timbuktus och Sebbe Staxxs låt ”Svarta duvor & vissna liljor” fick inte spelas okommenterad i SR:s musikflöde. Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström stängdes av från programmet ”Nyhetskommissionen” i P4 Gävleborg, eftersom han kunde "förknippas med” ledarsidans politiska färg, även om han själv inte hade någon politisk koppling. Vid samma tid beslöt Sveriges Radio att stänga av komikern Soran Ismail från medverkan i ”Morgonpasset i P3” eftersom han ”varit öppen med sina åsikter om ett riksdagsparti” (Sverigedemokraterna).

Så bejaka öppenheten och mångfalden. Pluralism är vår tids objektivitet.

*

 
Jag noterar också att Ekot gått ut med en "rättelse" för att man inte klargjorde att historieprofessorn Kjell Östberg också är "skribent med tydlig vänsterinriktning", i samband med att Östberg medverkade som expert i "Lördagsintervjun" i helgen. På en fråga från Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg om vilka principer som legat till grund för Ekots ställningstagande svarar Ekot att man "bedömer varje enskilt fall för sig". Så kan man ju säga. Men problemet med den principen är att man riskerar att låta mobb och nättroll bestämma var gränsen ska gå.

S + M = Sant?

På DN Debatt i dag öppnar tidigare försvarsministern Mikael Odenberg (M) för en regering med Socialdemokraterna och Moderaterna. Odenberg driver tesen att svaga S-ledda eller M-ledda regeringar skadar Sverige eftersom de omöjliggör de strukturreformer han menar att landet behöver. Därutöver avfärdar Odenberg tanken på att alliansen skulle regera med stöd av Sverigedemokraterna. "Den dörren måste stängas", skriver han

Anna Kinberg Batra och Moderaterna var snabbt ute och markerade avstånd till Mikael Odenbergs förslag. Moderaterna vill "byta ut Stefan Löfven" och "hålla ihop alliansen även efter valet" skriver Moderaternas pressavdelning i en skriftlig kommentar till debattartikeln.

Stefan Löfven håller däremot dörren på glänt. "Vi måste titta på olika möjligheter att samarbeta över blockgränsen", säger han till Dagens Nyheter. Samtidigt betonar han att en S+M-regering naturligtvis inte är förstahandsvalet.

Hur realistisk är då tanken på en gemensam S+M-regering? Inte särskilt realistisk. Men heller inte helt osannolik.

Ett scenario är att de fyra allianspartierna blir större än de rödgröna partierna i valet 2018, och lyckas bilda en gemensam alliansregering. Socialdemokraterna lägger under hösten fram sin egen budget, som i slutvoteringen ställs mot alliansens regeringsbudget. Sverigedemokraterna kan då - om partiet är missnöjt med hur det har behandlats av den sittande alliansregeringen - välja att stödja Socialdemokraternas budget. Om Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans efter valet 2018 är större än de fyra allianspartierna så faller regeringsbudgeten och regeringskrisen är ett faktum - ungefär på samma sätt som efter valet 2014. I ett sådant läge är det mesta möjligt, inklusive en S+M-regering. Det är inte särskilt svårt att skissera på ytterligare scenarier som efter valet 2018 skulle leda till regeringskris.

Jag är ingen vän av breda regeringar. De tenderar att dölja de centrala skiljelinjerna i ett samhälle, och det tror jag i längden inte är bra för demokratin. Socialdemokraterna och Moderaterna representerar fortfarande de politiska huvudalternativen på vänster-högerskalan i svensk politik. Ska dessa partier regera tillsammans ska det vara under en kortare period, och för att hantera en akut kris. Därför hoppas jag att vi aldrig hamnar i ett läge där en sådan regering uppfattas som nödvändig.

Om barn och IT. Sluta tjata om "skärmtid"

Sluta tjata om barns "skärmtid", säger docent Elza Dunkels i en intressant artikel i Svenska Dagbladet i dag. Elza Dunkel är mer bekymrad över föräldrarnas oro över barnens IT-användning än över hur mycket tid barn i dag faktiskt är uppkopplade. Begreppet ”skärmtid” är så brett att det är helt meningslöst att använda. Det kan innebära allt från att porrsurfa till att prata med mormor via Facetime, säger Elza Dunkel. Hon lyfter också fram den slentrianmässiga moralisering som fortfarande präglar diskussionen om barns IT-användning: Om man berättar för sina kollegor att ens dotter ägnade hela jullovet åt att läsa Harry Potter skulle alla nicka bekräftande och tänka ”Åh, vad fint”. Men om man i stället sagt att hon suttit i soffan hela lovet med Ipaden så skulle det inte ses som lika gulligt. 

Själv tänker jag på alla gånger jag som liten och ett barn av TV-generationen av min kärleksfulla moder fick höra: "Du ska väl inte sitta och hänga framför TV:n hela eftermiddagen. Gå ut och lek i stället!" En gång i mina tidiga tonår - den 15 augusti 1971 - följde jag för en gångs skull hennes uppmaning. Det var en solig söndagseftermiddag, och jag hade under många timmar framför TV:n följt avslutningsdagen av friidrotts-EM i Helsingfors. När jag väl kom ut blev jag påkörd av en bil. Jag fick tillbringa elva dagar på Ängelholms lasarett med brutet ben och därefter hoppa omkring på kryckor i flera månader. Ända fram till sin död förra året plågades min kära mamma av dåligt samvete över att det var hon som uppmanat mig att gå ut...

Digitaliseringen håller på att bli en naturlig del av vår vardag. Ordet "skärmtid" är snart daterat. Precis som Elza Dunkel säger är inte den viktiga frågan om vi är uppkopplade eller inte utan i stället hur vi utnyttjar - eller inte utnyttjar - nätets möjligheter. TV-tittandet var passivt, och när jag var liten hade vi dessutom bara en kanal att titta på. (OK - som född och uppvuxen i Båstad kunde jag också se dansk TV. Inte för att jag förstod vad de sa, men i alla fall.)

Nätet ger betydligt bättre möjligheter till kreativitet och interaktion. På min tid fick man skicka brev till Tant Anita och Televinken, och i bästa fall få sitt brev uppläst i TV. Det var på framkant då, men naturligtvis inte utvecklande på samma sätt som dagens digitala verklighet.

Ibland får jag frågan om jag inte tröttnar på att vara uppkopplad, eller på att "hänga" på sociala medier. Tja. Det är ingen som frågar mig om jag inte tröttnar på att läsa, eller tröttnar på att fika, eller tröttnar på att följa samhällsutvecklingen och analysera politik - det vill säga andra saker jag gör dagligen.

Så simma lugnt. Stimulera barnen att göra kreativa och interaktiva saker på nätet, i stället för att med klockan i hand lägga vuxenångesten i deras knä.

Kent Ekeroth åtalas. Om Sverigedemokraterna och brottsligheten

Den sverigedemokratiske riksdagsledamoten Kent Ekeroth åtalas, misstänkt för ringa misshandel i samband med att han slagit till en man i ansiktet i en nattklubbskö vid Stureplan i Stockholm en sen natt i november 2016. Kent Ekeroth var inblandade i den så kallade Järnrörsskandalen sommaren 2010, då han mitt i natten filmade ett par SD-vänner när de beväpnade sig med metallrör och kastade ur sig sexistiska och rasistiska kommentarer. Därefter har han varit inblandad i en stor mängd olika krogbråk.

Kent Ekeroth kan naturligtvis vara oskyldig till det brott han misstänks för. I en rättsstat som Sverige är upp till domstolen att avgöra.

Men åtalet mot Kent Ekeroth riktar oundvikligen uppmärksamheten mot Sverigedemokraternas egen syn på brottslighet. Kent Ekeroth var under många år partiets rättspolitiske talesperson och han har fram tills nu varit partiets drivande kraft i riksdagens justitieutskott. Om Sverigedemokraterna skulle bilda regering hade det varit naturligt att Kent Ekeroth blivit justitieminister.

Inget annat parti än Sverigedemokraterna har heller profilerat sig så starkt i frågan om strängare och hårdare straff, särskilt mot våldsbrott. Vårt recept mot våldet är tydligt - hårdare straff, skrev Kent Ekeroth själv i en artikel i Sydsvenskan för en tid sedan. Ordkombinationerna "hårdare straff" eller "strängare straff" och "Kent Ekeroth" ger tusentals träffar på Google.

Författaren Gellert Tamas har i en artikel i Aftonbladet för ett par år sedan visat att Sverigedemokratiska riksdagsledamöter själva är minst lika brottsbenägna som de förkättrade invandrare som partiet annars ondgör sig över. "Medan endast 5 procent av sverigefödda, med svenskfödda föräldrar, varit misstänkta för brott, är motsvarande siffra för dömda SD-ledamöter dubbelt så hög", skriver Tamas - en lika hög överrepresentation som bland utlandsfödda. Gellert Tamas tillägger "Överrepresentationen bland SD:s riksdagsledamöter blir högre ju grövre brott det handlar om." Sverigedemokraternas ständiga rop på strängare straff och fler poliser framstår mot denna bakgrund snarast som ett rop på hjälp, en undermedveten vädjan om att få skydd mot sig själva.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) fick nyligen ta emot kritik - av bland annat Sverigedemokraterna - för att inte myndigheten vill genomföra ännu en undersökning om sambandet mellan invandrarbakgrund och brottslighet. Man kunde naturligtvis parafrasera idén och kräva en undersökning om sambandet mellan att vara sverigedemokratisk riksdagsledamot och att vara brottsbenägen. Hur ser egentligen orsakspilarna ut? Är det de brottsliga gärningarna som underlättar karriären inom Sverigedemokraterna? Eller är det karriären inom Sverigedemokraterna som leder till ökad benägenhet att begå brottsliga handlingar?

Frågorna ovan är naturligvis retoriska. Min avsikt är endast att visa på det olyckliga i att stigmatisera grupper som särskilt brottsbenägna. Skulle vi peka ut en enskild grupp som är särskilt brottsbenägen, i synnerhet när det gäller grova våldsbrott, är det gruppen män.

För övrigt tycker jag det är alldeles för mycket fokus på straff och repression i den kriminalpolitiska debatten. Jag påminner gärna om min bok "Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid" (Atlas 2014), om förre justitieministern Lennart Geijer. Han ville inte bara stänga utan helst också riva alla fängelser, eftersom de inte gjorde någon nytta utan bara genererade grövre brottslighet. Det ni, kära läsare, det är en kriminalpolitisk vision som det inte syns många spår av i dagens debatt.

Tre frågor till Ebba Busch Thor

I kväll medverkar Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor i SVT Aktuellt. Jag misstänker att partiets prekära opinionsläge kommer att stå i fokus, liksom relationen till Sverigedemokraterna nu när Moderaterna uppgraderat det partiet till samtalspartners.

Om jag var programledare och fick ställa tre frågor till Ebba Busch Thor, vilka skulle jag då välja? Jo, följande tre.

1.) Hur skall Kristdemokraterna bryta sitt svåra opinionsläge och börja växa igen? Du får inte använda uttrycket "vi måste bli tydligare" i ditt svar.

2.) Vilken roll tycker du att Kristdemokraterna ska fylla i svensk politik? Vad särskiljer Kristdemokraterna från övriga allianspartier?

3.) Ja, vi vet att du helst vill ha en Alliansregering. Men om du efter valet 2018 tvingas välja mellan att ingå i en S-MP-C-L-regering eller en regering tillsammans med M, vilken väljer du då?

Det vore intressant att höra uppriktiga svar från Ebba Busch Thor på åtminstone frågorna 1 och 2. Jag tror hon skulle ducka på fråga 3, men man kan aldrig veta säkert.

I dag möttes M och SD. Hur påverkar det samarbetet inom Alliansen?

I dag träffades Moderaterna och Sverigedemokraterna i ett första möte om hur partierna ska kunna samarbeta i riksdagsarbetet. Moderaternas pressekreterare Andreas Hamrin upprepar för Ekot att Moderaterna söker stöd i enskilda frågor från samtliga riksdagspartier, inklusive Sverigedemokraterna, där det finns förutsättningar att komma överens.

Hur påverkas då samarbetet inom Alliansen av att Moderaterna nu öppnat för att på egen hand samarbeta med Sverigedemokraterna?

1.) Moderaternas vilja att samverka med Sverigedemokraterna synliggör splittringen inom Alliansen i den viktiga regeringsfrågan. Den frågan var tidigare ett av Alliansens starka kort, nu har den i stället blivit en öm tå. I förlängningen riskerar splittringen att urholka bilden av Alliansens regeringsduglighet.

2.) Sättet varpå Anna Kinberg Batra informerade sina partikollegor väcker frågor om samtalsklimatet inom Alliansen. Moderaterna hade inga skäl till brådska när det gällde att berätta om sin nya linje - frågan hade ju diskuterats intern i partiet under lång tid. Ändå väljer Anna Kinberg Batra att informera centerledaren Annie Lööf om sina nya planer via SMS kvällen före utspelet. Hur tänkte man där? Eller tänkte man inte alls? Resultatet såg vi vid Annie Lööfs pressträff dagen därpå. She was not amused, om man säger så.

3.) Det råder oklarhet inom Alliansen om vad Moderaternas samverkan med Sverigedemokraterna syftar till. Moderaterna vill nå enighet med Sverigedemokraterna i frågor där Alliansen tycker olika. Men vilka frågor tänker man då på? Och vad vill man uppnå med en sådan enighet, med ett parti som Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra öppet karaktäriserar som rasistiskt? Moderaterna och Sverigedemokraterna har ju inte förutsättningar att få igenom sin gemensamma politik i riksdagen. Här tar logiken slut. Enbart symbolpolitik finns kvar.

Vi vet ännu inte hur Moderaternas nya linje tas emot av väljarna. I dag publicerades en ny undersökning från Ipsos, där inga egentliga opinionsförändringar ägt rum. Men 90 procent av den undersökningen genomfördes innan  Moderaternas nya linje blev känd. (OBS: I en tidigare version av texten trodde jag att merparten av Ipsos-undersökningen var genomförd efter det att Moderaternas nya linje blev känd. Men så var det alltså inte.)

Trots splittringen är arbetshypotesen fortfarande att allianspartierna går till val tillsammans hösten 2018. De har inte så mycket att välja på än att hålla ihop utåt. Men Alliansens varumärke är skadat, och den kommer knappast att vara lika stark som när Fredrik Reinfeldt ledde den till valseger 2006 och 2010.

Det går fort nu - i USA och i Sverige

Det går fort nu.

I USA har Donald Trump under sina första dagar som president hunnit med att uttala sig positivt om tortyr och förorda skendränkningar som förhörsmetod, beslutat att påbörja bygget av en fysisk mur mot Mexiko och stänga gränsen för flyktingar och för medborgare från flera arabiska stater.

Samtidigt i Sverige har moderatledaren Anna Kinberg Batra öppnat för samverkan med Sverigedemokraterna, ett parti med nazistiska rötter och som hon själv betraktar som rasistiskt. I Ekots lördagsintervju igår valde moderaternas vice ordförande Elisabeth Svantesson att beskriva Sverigedemokraterna som ett parti med "speciella rötter" i stället för det vedertagna uttrycket "nazistiska rötter". Normaliseringsprocess pågår och Jimmie Åkesson gnuggar händerna.

Vad händer nu? Jag vet inte. Men svaren på följande frågor får stor betydelse för den fortsatta händelseutvecklingen, i USA och i Sverige.

USA

Hur kommer de amerikanska domstolarna att förhålla sig till Trumps försök att genomföra sina förslag? I maktdelningens USA har domstolarna en viktig roll att spela. Trumps beslut har fattats i form av dekret, och dekret får inte strida mot gällande lag (utom i fall av särskild säkerhetspolitisk betydelse). Domstolarna lär få mycket att göra, och deras avgöranden påverkar Trumps möjligheter att genomföra sina förslag.

Vem vinner maktkampen inom republikanerna? Javisst, republikanerna har majoritet i kongressens senat och representanthus. Men republikanerna är djupt splittrade och missnöjet mot Donald Trump har varit vitt utbrett. Trumps möjligheter att genomföra sin politik blir starkt beroende av hur maktkampen inom republikanerna gestaltar sig.

Hur reagerar världssamfundet på Trumps politik? Hur kommer Ryssland att förhålla sig? Hur kommer USA:s bundsförvanter i Europa att agera? Kommer USA att mötas av så starka motaktioner att Trumps ställning, eller åtminstone hans politik, blir omöjlig? Världssamfundets reaktioner får konsekvenser även för USA:s ekonomi och i förlängningen för den amerikanska väljaropinionens inställning.

Sverige

Hur reagerar väljaropinionen på Moderaternas nya linje gentemot Sverigedemokraterna? Om Moderaterna växer i opinionen stärks Anna Kinberg Batras ställning och den nya linjen befästs och kan utvecklas. Men om Moderaterna inte växer, eller i stället till och med minskar, försvagas Anna Kinberg Batras ställning ytterligare och partiets normalisering av Sverigedemokraterna uppfattas, åtminstone för en tid, som ett felsteg.

Hur ställer sig Centerpartiet och Liberalerna? Var går dessa partiers smärtgräns för fortsatt allianssamarbete? Hur länge kan Annie Lööf och Jan Björklund acceptera att alliansens statsministerkandidat förhandlar med Sverigedemokraterna vid sidan av allianssamarbetet? Hur reagerar Centerpartiets och Liberalernas medlemmar på att Moderaterna öppnar dörren för ett rasistiskt impregnerat parti som Sverigedemokraterna?

Vad händer inom Moderaterna? Det finns moderater som ser med djup ovilja på partiledningens nya linje, och en del aktiva medlemmar har till och med lämnat sina uppdrag och till och med partiet. Blir den nya linjen ett segervapen för Anna Kinberg Batra internt, eller blir det tvärtom. Här kommer väljaropinionen förstås att bli av stor betydelse.

*

Det är för tidigt att försöka ge någa svar. Så håll ögonen på frågorna i stället.

Vägen mot Förintelsen. Var går skammens gräns för oss?

Är det så att Förintelsens minnesdag uppmärksammas extra mycket i år? I så fall är det bra. Det finns ett stort värde i att hedra minnet av de människor som mördades av nazisterna och i att skärpa våra tankar om hur detta ohyggliga och avskyvärda faktiskt kunde få hända.

Vi lever i en tid då USA:s nyvalde president öppet uttalar sig positiv om tortyr och vill införa skendränkningar som förhörsmetod. I årets presidentval i Frankrike är det högerextrema partiet Nationella frontens partiledare en av förgrundsgestalterna. I Sveriges Television bjuds företrädare för nätsajten Avpixlat, som ogenerat sprider hat och främlingsfientlighet, in för att diskutera om det går att lita på svenska medier. Och idag, på Förintelsens minnesdag, meddelar Moderaterna att partiet inleder samtal med Sverigedemokraterna - ett parti med rötter just i nazismen och som av Anna Kinberg Batra för bara några månader sedan betecknades som rasistiskt.

Ja, vart är vi på väg? I Expressen skriver Göran Rosenberg om hur nazisternas växande övergrepp mot judarna kringgärdades av en process av anpassning och normalisering som dövade sinnen och tystade samtal. Bit för bit stegrades terrorn, människor vande sig och det onormala uppfattades till sist som normalt: Efter varje våg av chock och avsky vande sig folk snart vid den nya skamgränsen och anpassade sig, eller vände ryggen till, eller började rentav tycka att det som hände var rätt och riktigt, eller i varje fall förklarligt på något sätt. (...) Och rätt var det var hade den ena skamgränsen efter den andra passerats och så många namn fogats till listan över det nyss otänkbara, till sist också namn som Treblinka och Auschwitz.

Javisst, Göran Rosenberg är noga med att betona att världen är annorlunda idag, och att det som hände då inte med nödvändighet kommer att hända igen. Men människan är ungefär densamma då som nu, menar Rosenberg, med samma förmåga att under vissa omständigheter förledas att tänka och göra snart sagt vad som helst.

Så låt oss utnyttja denna Förintelsens minnesdag till att fundera över var skammens gräns går för oss. Vilka gärningar är vi beredda att acceptera och vilka gärningar är vi aldrig beredda att acceptera eller normalisera. Låt oss använda minnesdagen till att samla kraft och styrka för att stå emot en normalisering av handlingar som överskrider skammens gräns. Låt oss göra det tillsammans, gärna över partigränser. Så hedrar vi bäst minnet av alla dessa döda, så hjälps vi åt att sätta gränser och så minskar vi tillsammans risken för att historiska illdåd kommer att upprepas i vår tid eller i någon annan tid.

*

 Not: Jag ser att Göran Rosenbergs text i Expressen är ett tal som han framför vid högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm.

Läs också gärna min text Låt aldrig likgiltigheten vinna.

Dagens turbulens i Alliansen - hänger ni med?

Turbulensen inom Alliansen fortsätter, och idag har det inte varit lätt att hänga med i turerna. Låt oss göra ett försök.

Det började med att Centerpartiets gruppledare i riksdagen Anders W Jonsson i en intervju med Ekot uppmanade Moderaterna att välja mellan Alliansen eller Sverigedemokraterna i riksdagens utskottsarbete. Om Moderaterna vill samarbeta med Sverigedemokraterna så är vi först att beklaga det. Moderaterna kommer då att få välja. Antingen så pratar de med oss eller så pratar de med SD. Vi vill fortsätta allianssamarbetet. Men Moderaterna måste välja, sa han.

Anders W Jonssons uttalande väckte stor uppmärksamhet, och i medierapporteringen tolkades det som ett hot om att hoppa av Alliansen. Oron föranledde centerledaren Annie Lööf att på twitter skriva: Nu behöver vi skruva ner tonläget lite grann i det mediala samtalet. Centern är en grundbult i alliansen och vi kommer givetvis inte att lämna. Anders W Jonsson valde då att backa från sina tidigare uttalanden: Det var en olycklig formulering, sa han till TT.

Samtidigt gick Ebba Busch Thor ut och tog avstånd från Anna Kinberg Batras önskemål om att förhandla med Sverigedemokraterna i politiska frågor. För oss är det inte aktuellt att förhandla med Sverigedemokraterna. Det får stå för Moderaterna, sade Ebba Busch Thor till Dagens Nyheter. Däremot håller Ebba Busch Thor fast vid att Alliansen redan i år borde lägga ett gemensamt budgetförslag för att med hjälp av just Sverigedemokraterna fälla regeringen. Och Anna Kinberg Batra vill att Moderaterna förhandlar med Sverigedemokraterna i enskilda politiska frågor samtidigt som hon vill leda Alliansen, och trots att Liberalerna och Centerpartiet motsätter sig samtal med Sverigedemokraterna.

Hänger ni med? Då är ni duktiga.

Alliansens mediestrateger har under dagen kämpat i motvind. Cirkus Alliansen - sista föreställningen?, skriver Svenska Dagbladets politiske reporter Claes Lönegård. Expressens huvudledare fyller på med rubriken: Alliansen har blivit som en Norénfamilj. På ledarplats skriver Dagens Nyheter Anna Kinberg Batra lägger ut dimridåer. Ekots Tomas Ramberg beskriver läget inom Alliansen som det sämsta stämningsläget i allianskvartetten sen den bildades. SVT:s inrikespolitiska kommentator Margit Silberstein skriver: Väljarnas förtroende för Alliansen som ett regeringsalternativ undergrävs metodiskt och rejält. Och i Expressen skriver K-G Bergström: Alliansen är i spillror efter veckans turer.

Javisst, Alliansen kan fortfarande samla ihop sig och under Anna Kinberg Batras ledning vinna valet 2018. Men uppförsbacken är onekligen brantare i dag än vad den var för ett par veckor sedan.

Om regeringsfrågan

Söndagens Sifo-mätning var ingen munter läsning för borgerligheten. Visserligen går Centerpartiet fortsatt bra (9.3 procent), men Socialdemokraternas försprång till Moderaterna växer och uppgår nu till nära åtta procentenheter (29.7 mot 21.9 procent). Kristdemokraterna får 2.6 procent, vilket är partiets sämsta resultat i en Sifo-mätning på 22 år. Sammantaget är de rödgröna partierna något större än allianspartierna.

Vi vet förstås inte hur Moderaternas plötsliga vilja att samverka med Sverigedemokraterna kommer att påverka väljaropinionen. Men kan vi kan resonera något om hur regeringsfrågan kommer att hanteras efter valet 2018, givet att vi får ett valresultat motsvarande det vi fick 2014 - det vill säga att de rödgröna partierna blir större än Alliansen och att Sverigedemokraterna har kvar sin vågmästarställning.

1.) Moderaterna och Kristdemokraterna bildar regering, med Centerpartiet och Liberalerna som stödpartier. En sådan regering skulle bli mycket svag, och behöva Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning. Jag har väldigt svårt att se Liberalerna och inte minst Centerpartiet och Annie Lööf acceptera en sådan undanskymd roll, och bedömer sammantaget alternativet som mycket osannolikt.

2.) Allianspartierna bildar gemensam regering, som blir beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna i varje enskild viktig omröstning. Det är en sådan lösning som Kristdemokraterna och nu också Moderaterna förespråkar. Men Liberalerna och Centerpartiet har bundit sig vid masten att inte gå med i en sådan regering. De kommer visserligen att utsättas för stark press från borgerliga väljare att ändå göra detta, men sammantaget framstår alternativet som osannolikt.

3.) Liberalerna och Centerpartiet regerar tillsammans, och hämtar stöd både från höger och vänster. Statsvetarprofessorn Leif Lewin lanserade idén redan förra året. Åren 1978-79 styrdes Sverige av en folkpartistisk minoritetsregering under ledning av Ola Ullsten. Men det är svårt att se att Socialdemokraterna och Moderaterna efter valet 2018 skulle acceptera en sådan lösning, annat än som ett kortsiktigt sätt att hantera en akut krissituation. Ullsten-regeringen var just en övergångslösning och inget annat. Alternativet är inte särskilt sannolikt, annat än just som en kortsiktig övergångslösning.

4.) Socialdemokraterna bildar regering tillsammans med några ytterligare partier, till exempel Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet. En sådan lösning är sannolikt Stefan Löfvens förstaalternativ och den innebär definitivt Alliansens död. Liberalerna och Centerpartiet får politiskt inflytande efter fyra år i opposition. Men det finns stora sakpolitiska skillnader mellan Socialdemokraterna och de borgerliga mittenpartierna, och frågan är hur nöjda Liberalerna och Centerpartiet skulle vara att som småpartier ingå i en socialdemokratiskt ledd regering. Alternativet framstår som möjligt, men inte särskilt sannolikt.

5.) Stefan Löfven bildar en ny rödgrön regering. Liberalerna och Centerpartiet väljer att hålla fast vid Decemberöverenskommelsens grundprinciper - största block ska regera. Vid en ny valförlust avgår sannolikt Jan Björklund och Liberalerna får ta omtag på sin politik. Om Centerpartiet har Annie Lööf möjlighet att under mandatperioden ta över rollen som oppositionsledare. En ny rödgrön regering framstår därför som det minst osannolika alternativet.

Jag vill gärna höra era synpunkter på resonemangen enligt ovan, och om ni ser några andra alternativ. Jag har till exempel ovan bortsett från möjligheten med samlingsregering, eller att Socialdemokraterna och Moderaterna bildar en stor koalition och styr landet tillsammans. (Mycket kan hända innan valet, och sannolikheten för respektive alternativ påverkas förstås av de politiska stämningarna i landet och styrkeförhållandena mellan de enskilda partierna.)

Rusta dig gärna med en fördjupad analys av det parlamentariska läget inför valet 2018, genom att läsa boken Förhandla eller Dö. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas 2016) författad av undertecknad, Karin Eriksson och Jonas Hinnfors. Lita på att de problematiker som diskuteras i boken kommer att vara högst levande fram till valdagen 2018.

Anna Kinberg Batra och normaliseringen av Sverigedemokraterna

Det är naturligtvis många socialdemokrater som ler i mjugg i dag. Alliansen har stora problem, och Annie Lööfs offentliga uppläxning av Anna Kinberg Batra igår synliggjorde och förstärkte borgerlighetens splittring i regeringsfrågan. Anna Kinberg Batra är åtminstone tillfälligtvis stukad, och det finns just nu inte någon självklar oppositionsledare.

Men jag skrattar inte. Gårdagens utspel av Moderaterna innebar kanske inte att Sverigedemokraterna släpptes in i den politiska värmen, men väl att partiet fick in foten i farstudörren. Moderaterna ser nu inte längre några principiella problem med att samarbeta med det parti som Anna Kinberg Batra för bara några månader sedan beskrev som rasistiskt. Det går fort i politiken ibland.

Sverigedemokraterna har sitt ursprung i nazistiska miljöer, och partiet är fortfarande impregnerat av rasism. Där skiljer sig Sverigedemokraterna från till exempel Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet, vilka båda uppstod som populistiska partier på det borgerliga mittfältet. Jag har tidigare uttryckt min respekt för Anna Kinberg Batra och Moderaterna för att de vägrat normalisera Sverigedemokraterna. Den respekten är tyvärr sedan igår borta. Nu rör sig Moderaterna på ett sluttande plan. I dag vill man göra sig beroende av aktivt SD-stöd för att kunna regera. Nästa steg är att regera tillsammans med SD. Det är en olycklig politisk utveckling, för demokratin och för Sverige.

Mina tankar går också till Kristdemokraterna. Trots sina bekymmer hade partiet lyckats positionera sig som det enda borgerliga parti som var villigt att med Sverigedemokraternas aktiva stöd fälla den rödgröna regeringen redan nu. Igår intog Moderaterna samma position. Varför skulle en borgerlig väljare som inte räds samarbete med Sverigedemokraterna då välja Kristdemokraterna framför Moderaterna? Jag har faktiskt inte längre något riktigt bra svar på den frågan.

En sprängd Allians?

Nej, det var ingen bra dag för Alliansen.

Moderaterna har länge brottats med sviktande opinionssiffror. Anna Kinberg Batra har inte lyckats leva upp till rollen som en kraftfull, samlande oppositionsledare. Pressen på henne att ”göra något” för att bryta det politiska dödläget har varit stark.

Anna Kinberg Batra visste att Centerpartiet och Liberalerna inte skulle stödja hennes utspel. Ändå valde hon att genomföra det. I valet mellan att hålla samman Alliansen eller hålla samman sitt parti valde Anna Kinberg Batra det sistnämnda.

Jag kan förstå den frustration som pyr inom Moderaterna. Det finns en högermajoritet i Sveriges riksdag, ändå tillåts en rödgrön minoritet att regera. Men jag kan inte förstå den kommunikationskollaps som kringgärdade Anna Kinberg Batras utspel - sent och illa förankrat med allianskollegorna. Annie Lööf var inte nådig (för att uttrycka det milt...) när hon inför en samlad presskår berättade att hon informerats om utspelet genom "ett sent SMS igår".

Moderaternas agerande har inte bara blottat utan också förstärkt sprickan i Alliansen i regeringsfrågan. Liberala Dagens Nyheter skriver på ledarplats: En högst trolig konsekvens av utspelet är att Alliansen splittras. Någon gemensam grund som de borgerliga kan bygga sin politik på finns knappast längre.

Jag har efter dagens debacle svårt att se Anna Kinberg Batra komma tillbaka som en samlande kraft för oppostionen. Var det rent av i dag Anna Kinberg Batra avsatte sig själv som alliansledare?

Jag skriver på SVT Opinion om dagens händelser. Artikeln kan läsas här.

Glad att Chelsea Manning snart är fri. Ge nu Edward Snowden skydd i Sverige!

Jag är väldigt glad att Chelsea Manning snart är en fri kvinna. Chelsea Manning dömdes (då under namnet Bradley Manning) i augusti 2013 av en amerikansk militärdomstol till 35 års fängelse för spioneri och stöld. Bakgrunden var att Manning läckt dokument om svåra missförhållanden i Irak, missförhållanden som USA bar ansvar för. Nu har Barack Obama, i ett av sina sista beslut som president, beslutat att kraftigt förkorta hennes fängeslestraff. Chelsea Manning beräknas bli fri den 17 maj 2017. Det är bra.

Världen behöver fler visselblåsare. I en tid av filterbubblor och relativiserade sanningar är det rätt att stå upp för transparens och öppenhet.

Sedan sommaren 2013 befinner sig en annan amerikansk visselblåsare, Edward Snowden, i exil i Ryssland. Edward Snowden tvingades fly efter att ha informerat The Guardian och The Washington Post om USA:s enorma övervakningsprogram av IT- och telefonnäten och överlämnat dokument som bl a påstås visa att USA och Storbritannien genomfört hackingattacker mot delegaterna på G20-mötet i London 2009.

Jag ser inga skäl till att Edward Snowden ska tvingas tillbringa resten av sitt liv i Ryssland. Snowden tilldelades 2014 Right Livelihood-priset och Europaparlamentet har i en resolution från 2015 uppmanat EU:s medlemsstater att ”lägga ner eventuella straffrättsliga åtal mot Edward Snowden och bevilja honom skydd".

Sverige bör nu ta täten och söka vägar att ge Edward Snowden en tillflyktsort i en demokrati som Sverige, i stället för i Vladimir Putins slutna och auktoritära Ryssland. Det vore bra för öppenheten, det vore bra för demokratin och det vore bra för Sverige.

Strid i KD om flyktingpolitiken

I den senaste mätningen från Demoskop får Kristdemokraterna 2.6 procent av väljarstödet. Det har nu gått ett och ett halvt år sedan Kristdemokraterna låg över fyraprocentsspärren i en Demoskopmätning. Inte syns det några ljus i tunneln heller - partiet har svårt att vinna sakägarskap i någon enskild fråga.

Ebba Busch Thor markerade tidigt att hon ville profilera Kristdemokraterna som ett högerparti. Det är klart att vi står mer till höger i svensk politik än vad de övriga partierna gör, sade hon i en intervju i DN för snart två år sedan (ett uttalande hon sedan modererade något). Hösten 2015 gick Ebba Busch i täten för kraven på en skärpt flyktingpolitik. Hon har också representerat en betydligt tuffare linje än sin föregångare Göran Hägglund i frågor om brott och straff och hon har argumenterat för att svenskar som rekryterats till IS ska kunna dömas för landsförräderi.

Som nyvald partiledare försökte Ebba Busch Thor positionera in Kristdemokraterna i det politiska tomrummet som fanns mellan Alliansen och Sverigedemokraterna. Men hon mötte två problem. För det första lyckades Ebba Busch Thor inte hålla samman sitt parti för denna ompositionering - och att hålla samman sitt parti är en partiledares kanske viktigaste uppgift. För det andra valde Moderaterna efter Fredrik Reinfeldts avgång att snabbt söka sig till samma jaktmarker som Kristdemokraterna. Tomrummet var inte längre ett tomrum, snarare ett överfyllt väntrum inför 2018 års val. Stor slår liten och Kristdemokraterna fick inte längre plats. Vart ska partiet då ta vägen? Jag har ännu inte hört någon kunna ge ett övertygande svar på den frågan.

Ebba Busch Thors seger över Jakob Forssmed i partiledarstriden och hennes sätt att hantera partiledarskapet demobiliserade de delar av Kristdemokraterna som brann för en mer generös flyktingpolitik och som ogillade partiets hårdföra profilering i frågor om brott och straff. Hade Ebba Busch Thor lyckats lyfta partiet i opinionsundersökningarna hade hon kanske ändå kunnat få med sig några av dessa för sin politik. Men eftersom partiet ligger sämre till i opinionsmätningarna än vad partiet brukar göra så här långt in i mandatperioden börjar missnöjet nu röra på sig.

Aftonbladet berättar om en motion till Kristdemokraternas riksting i höst som kräver en betydligt mindre hård asyl- och flyktingpolitik och som redan samlat ett 50-tal namnunderskrifter. Bland undertecknarna återfinns bland annat David Lega, kommunalråd i Göteborg och ledamot av Kristdemokraternas partistyrelse.

 Foto: Franke Fouganthin

”På samma sätt som våra förfäder utmanades under mellankrigstiden så utmanas vi idag av att människor är på flykt. I likhet med att det då fanns folk som ansåg att problemet skall lösas av någon annan så finns det idag de som anser att vi redan har ”tagit vår del av ansvaret”. Men denna inställning håller inte. Ur ett kristdemokratiskt perspektiv kan vi aldrig slå oss till ro när en människa lider eller tvingas på flykt.", skriver motionärerna bland annat.

Kristdemokraternas riksting 2015 blev en dramatisk historia, då ledamöterna körde över sin partiledning och fällde Decemberöverenskommelsen. Mycket talar för att även rikstinget 2017 blir en livlig tillställning. En och annan känner nog att det inte bara är partiets existens utan också dess själ står på spel.

Katerina Janouch och yttrandefriheten

I en intervju i den tjeckiska tv-kanalen DVTV påstod författaren Katerina Janouch att "allt fler svenskar lär sig att skjuta" eftersom invandringen till Sverige skapat otrygghet. Janouch påstår vidare att Sverige är "kraschat" och att 150 000 svenskar emigrerat som en följd av "massinvandringen". Sverige behöver "en mycket stark hand" för att klara upp situationen. Citaten är hämtade ur en artikel i DN av journalisten och filmvetaren Hynek Pallas.

Katerina Janouch skrev en replik i DN och Hynek Pallas, som initierat debatten, fick i vederbörlig ordning slutreplik.

Därmed kunde historien vara slut. Jag tycker den bild (såsom den refererats) av Sverige som Katerina Janouch gav i intervjun i tjeckisk tv är bisarr och verklighetsfrånvänd, och att hon gav uttryck för värderingar som ligger väldigt långt från mina. Men vi lever i ett fritt land. Vi har yttrandefrihet och hon har en självklar rätt att uttrycka sina åsikter i vilka sammanhang som helst.

Men nu hävdar Katerina Janouch på fullt allvar att DN:s chefredaktör Peter Wolodarski måste avgå, eftersom han tillät publiceringen av Hynek Pallas artikel. På sin Facebook-sida skriver Janouch: Hur han som ansvarig utgivare tillåter Pallas föra sin privata vendetta mot mig är inget annat än förfärligt, omoraliskt och totalt förkastligt. (...) Enligt min åsikt kan Peter Wolodarski inte sitta kvar som chefredaktör i ett demokratiskt land med 250 års yttrandefrihet. Hans styre av DN är skamligt. En demokrati får inte styras på detta vis genom medias hat och godtycke. (Uttrycket "privat vendetta" syftar, om jag förstått det rätt, på en gammal konflikt mellan Katerina Janouchs och Hynek Pallas pappor.)

Jag upphör aldrig att förvånas när personer som lyfter fram sin egen rätt att få säga vad de vill samtidigt vill förvägra andra människor den rätten. Om Katerina Janouch tycker att DN:s publicering av Hynek Pallas var journalistiskt oetisk så finns det relevanta institutioner att vända sig till för att få sin sak prövad (Allmänhetens pressombudsman, PO). Att föregripa en sådan prövning genom att kräva chefredaktörens avgång inger inte respekt.

Yttrandefriheten inbegriper rätten att få säga vad man vill (så länge det inte är olagligt) men också nödvändigheten att acceptera att bli motsagd. Det ena förutsätter det andra. Demokrati är inte samma sak som att få det precis som man själv vill, även om en del faktiskt ibland tycks tro det.

Donald Trump, SMHI:s propaganda och En ding ding värld.

Är det detta vi har att vänta oss under de kommande fyra åren? Donald Trumps syn på yttrandefrihet och hans kamp mot det fria pressen gör mig synnerligen dyster till mods. "Your organization’s terrible,” säger Donald Trump till CNN:s Jim Acosta och tillägger “You are fake news.” Jim Acosta hade förgäves försökt ställa en följdfråga efter att Donald Trump kallat CNN:s rapportering för "skandalös".

Inslaget kan ses här.

Och i Sverige vill Sverigedemokraterna dra ned anslagen till SMHI eftersom väderinstitutet bedriver propaganda i klimatfrågan. Mina tankar går allt oftare till tidningen En ding ding värld, ifall någon minns den från senare delen av 1990-talet.

Hur tänkte SVT kring Fredrik Reinfeldts tv-serie?

Uppdatering tisdag 10/1 kl 17.30 återfinns i slutet av texten!

Fredrik Reinfeldts uppmärksammade samtalsserie Toppmötet i Sveriges Television har mött starka reaktioner. Serien, där Fredrik Reinfeldt träffat och samtalat med bland annat Condoleezza Rice och Tony Blair, har anmälts till Granskningsnämnden tolv gånger. Anmälningarna riktar främst in sig på att för få kritiska frågor ställts till Condoleezza Rice om USA:s invasion av Irak 2003 och den massdöd som följde efter invasionen. Programserien har även fått stark kritik inom SVT. Så skrev till exempel SVT-journalisten Anna Hedenmo på Facebook: Det är ofattbart att Fredrik Reinfeldt missar de uppenbara kritiska frågorna om Irakkriget och IS framväxt. Vill han inte? Törs han inte? Och varför krävde inte SVT ett kritiskt förhållningssätt när Irakkrigets tillskyndare och arkitekter skulle intervjuas?", Som en reaktion på kritiken sänder Sveriges Television i kväll ett extrainsatt program - Efter toppmötet - där inbjudna gäster diskuterar Fredrik Reinfeldts samtal med de tidigare världsledarna.

Foto: Jonas Åhlund/SVT

Min inställning till programserien med Fredrik Reinfeldt och de tidigare världsledarna är följande:

1.) Det är utmärkt att SVT experimenterar med nya programformer. Jag har inget emot att tidigare framträdande politiker ges möjlighet att leda program och intervjua/samtala med nya eller gamla makthavare.

2.) Problemet med tv-serien "Toppmötet" var i stället att redaktionen bakom programmet inte tycks ha insett det ogörliga i att låta Fredrik Reinfeldt intervjua Condoleeza Rice utan att han på allvar ställde några kritiska frågor om kriget. Insåg redaktionen verkligen inte att ett sådant upplägg var olämpligt och skulle väcka starka reaktioner? Kvällens extrainsatta inslag förefaller vara en yrvaken reaktion från SVT för att minimera förlusterna.

3.) Jag ser gärna Fredrik Reinfeldt i andra tv-sammanhang framöver. Men då kan man inte ge honom en roll som de flesta uppfattar som en slags politisk reporter men som egentligen är tänkt som en middagskonversatör.

4.) Skulle för övrigt vara roligt att se till exempel Ingvar Carlsson, Alf Svensson och Maria Leissner (eller varför inte Håkan Juholt...) i en samtalsledarroll i SVT. Men då med lite spetsigare frågor och en mer genomtänkt programidé.

Uppdaterat tisdag 10/1 kl 17.30. Det pågår en intressant sidodiskussion om gårdagens program "Efter toppmötet" var extrainsatt eller sedan länge inplanerat. I ett mejl till mig tidigare i dag skrev Helena Olsson vid SVT Programledning: "Efter toppmötet" var inte extrainsatt som svar på kritik utan planerad som uppföljning på serien sedan före premiären. Det var en populär missuppfattning som spred sig igår.

Jag blev lite fundersam efter Helena Olssons mejl. Var programmet verkligen inte extrainsatt utan en sedan längeninplanerad uppföljning? Jag gick in på SVT Play och kollade hur programmet presenterades. Där använder programledaren Anders Holmberg själv formuleringen "det här extrainsatta programmet" när han introducerar sändningen. När jag på mejl påpekade detta för Helena Olsson fick jag följande svar: Ja, vi har säkert själva bidragit till förvirringen och det är inte lätt med terminologin, i vår värld kan det vara extrainsatt även om det är planerat i många veckor - som en särsild satsning. Det är ingen stor sak, men det som störde mig var påståendet som spred sig att vi plötsligt satt in programmet till följd av reaktionerna som kommit nu. Jag beställde själv programmet tidigt i december när vi bestämde att vi skulle komplettera serien med ett uppföljande samtal.

Nåväl. Ordet "extrainsatt" är således ett ord att se upp med. Intermezzot visar också på den laddning som kringgärdat tv-serien med Fredrik Reinfeldt allt sedan programidén blev känd. 

Svensk säkerhet, Nato och ryska hackerattacker

I dag inleds Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. För bara ett par månader sedan trodde nog de flesta att frågan om svenskt Nato-medlemskap skulle dominera debatten. Centerpartiet och Kristdemokraterna har ju ändrat åsikt i frågan och därför är de fyra borgerliga partierna för första gången någonsin eniga om att Sverige bör avsäga sig sin militära alliansfrihet och i stället söka medlemskap i Nato. Därigenom har den säkerhetspolitiska debatten blivit mer polariserad, och Nato-anhängarna har mobiliserats.

Med det amerikanska presidentvalet och Donald Trumps seger ritade på två sätt om landskapet för svensk säkerhetspolitisk debatt. För det första råder det stor osäkerhet om vad Trumps valseger kommer att innebära för Natos roll som försvarsallians. Redan före sin valseger förklarade Trump att det inte är självklart att USA kommer att hjälpa andra Nato-stater vid ett eventuellt ryskt anfall. Ett amerikanskt stöd skulle i stället villkoras av att den anfallna staten "uppfyllt sina åtaganden" gentemot Nato. Villkorandet av amerikanskt stöd går helt på tvärs med den solidaritetsprincip som annars förknippas med Nato-gemenskapen. Därigenom tappar Nato-anhängarna i Sverige momentum. Trovärdigheten i argumentet att svensk säkerhet skulle stärkas av ett Nato-medlemskap urholkas grovt av den osäkerhet som nu byggs in i Nato-alliansen.

För det andra har de amerikanska underrättelsetjänsternas påståenden om rysk inblandning i presidentvalet förhöjt en hotbild mot Sverige där Nato-medlemskap inte ens av de mest ihärdiga Nato-anhängarna kan ses som ett universalmedel. Ryska intressen kan förstås agera också i samband med det svenska riksdagsvalet 2018. Enligt FRA har it-spionagets omfattning mot Sverige i det närmaste exploderat. Svensk försvarspolitik kommer därför i än stärre utsträckning än nu prioritera att möta detta hot. Frågan om svenskt Nato-medlemskap blir, åtminstone för en tid, marginaliserad.

Jag tycker det är bra att regeringen och Stefan Löfven i dag lanserar en strategi med ett breddat säkerhetsbegrepp. Däremot är jag bekymrad över ett scenario där det svenska försvaret blir arena för oppositionspartiernas överbudspolitik. Hur mycket pengar den rödgröna regeringen än säger sig vilja satsa på försvaret kommer de borgerliga partierna att säga att det är för lite och lägga sig på en nivå med X antal miljarder mer. Den så kallade Alliansen är i akut behov av symboliska sakfrågor där de kan visa att de är eniga.

Försvarspolitiken skulle kunna utvecklas till en sådan symbolfråga, vilket vore djupt olyckligt. Situationen i världen är, efter Trumps valseger, tillräckligt osäker som den är.

Goda nyheter provocerar. Om att svenska ungdomar dricker mindre, röker mindre och begår färre brott

Ungdomar dricker mindre alkohol, röker mindre och är inblandade i färre brott, skriver professor Sven-Åke Lindgren i Göteborgs-Posten i dag. Inte använder de mer narkotika heller. Det är bra. Kanske är resultaten också kontraintuitiva för alla dem som tenderar att ondgöra sig över ungdomars livsstil och sedernas förfall.

När jag tipsade om artikeln på Twitter i morse var det förstås många som uttryckte sitt gillande. Men det var också många som var kritiska och raljanta. "Ja men då så. Då kan vi nog leva med lite ofog som dödsskjutningar i våra storstäder", skrev en. "Muslimer i EU är överrespresenterade i terrorbrott", skrev en annan.

Goda nyheter provocerar. En del har svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ja, det finns problem i Sverige med segregation, ojämlikhet och gängrelaterat våld. Ja, ungdomar dricker mindre alkohol, röker mindre och är inblandade i färre brott. Båda sakerna kan vara sanna samtidigt.

För ett par år sedan skrev jag en text kring temat "Varför är det provocerande att påstå att rasismen minskar i Sverige"? Det blev en av mina mest uppmärksammade bloggtexter överhuvudtaget. I texten lyfte jag fram samstämmiga studier som t ex visade att svenska folkets syn på invandrare och på flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre hade invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne eller att få ingift i sin familj. Sverige var också det land i Europa där rasismen och främlingsfientligheten var minst utbredd.

Många rasade, inte minst delar av den politiska vänstern. (Javisst, jag kan tillstå att jag underskattade mobiliseringspotentialen i de främlingsfientliga och rasistiska strömningarna som ändå fanns i Sverige, och jag underskattade kanske också förekomsten av det som ibland kallas för strukturell rasism. Men det är en annan historia.)

Att lyfta fram positiva saker tolkas ibland som att man blundar för de problem som faktiskt finns. Eller att man har en politisk agenda som syftar till att skifta perspektiv i debatten. Så kan det säkert vara ibland. Men faktum kvarstår. Goda nyheter kan provocera och har ofta svårt att tränga igenom en medielogik baserad på katastrofer, våld, brott och andra negativa händelser.

Till alla debattens alarmistiska Krösa-Major uppmuntrar jag till läsning av liberalen Johan Norbergs bok "Progress". Ja, det finns ett stort antal samhällsproblem att ta sig an. Men så väldigt mycket har faktiskt blivit så mycket bättre. Den insikten inger hopp och mod i det fortsatta arbetet med att förändra och förbättra världen.

Sören Holmberg om fältmarskalk Lennart Torstensson

I en förteckning över världens mest betydelsefulla militära ledare i alla tider placeras den svenske fältmarskalken Lennart Torstensson (1603-1651) på 80:e plats. Frågan är hur smickrande placeringen egentligen är. I samma förteckning hamnar Erwin Rommel på plats 79, just före Lennart Torstensson. Och på plats 81, direkt efter Torstensson, hamnar Saddam Hussein. (Listan toppas av George Washington, och återfinns i boken "The Military 100. A Ranking of the Most Influential Military Leaders of All Time", av Michael Lee Lanning.)

Om detta och mycket mer skriver statsvetarprofessorn Sören Holmberg läsvärt och underhållande i kapitlet "Fältmarskalken som nästan var skaraborgare", i den nyutkomna boken "Skaraborgare - finns dom?" utgiven av Skaraborgs Akademi, med Karl-Erik Tysk som redaktör. Lennart Torstensson föddes i Forstena utanför nuvarande Vänersborg, strax utanför gränsen till Skaraborg. Men eftersom Skaraborg haft ont om fältmarskalkar väljer Sören Holmberg att betrakta honom som "nästan skaraborgare".

I kapitlet skildras inte bara Lennart Torstensson militära gärningar och personliga levnadsöde. Vi får också ta del av reflektioner kring hur en person med ett enkelt son-namn kunde göra militär karriär när framgångsrika svenska krigare annars bar efternamn som Oxenstierna, Banér, Gyllenheim, Horn, Wrangel, Brahe och de la Gardie.

Vi får också insikter om hur barnadödligheten drabbade såväl fattiga som rika. Endast ett av Lennart Torstenssons fem barn uppnådde 20-årsåldern. Hertig Karl - blivande Karl IX - fick sex barn med sin första hustru, Maria av Pfalz. Alla utom ett dog innan de fyllt fem år. (Endast Katarina överlevde, och blev sedermera mor till den blivande Karl X Gustav.) Under ett och samma år, 1685, förlorade kung Karl XI och hans hustru Ulrika Eleonora tre söner, och i början av 1687, dog en fjärde av deras söner. En femte prins var allvarligt sjuk, men överlevde. Han blev senare känd under namnet Karl XII. (Därutöver fick Karl XI och Ulrika Eleonora två döttrar. Båda nådde vuxen ålder, och den ena blev så småningom drottning under namnet Ulrika Eleonora. Hon efterträdde Karl XII som regent efter dennes död.

Sören Holmberg har alltid haft ett brinnande historieintresse - det är roligt att han nu ger sig möjlighet att låta detta intresse ta sig uttryck i litterär form.

Bland de övriga kapitlen i boken lyfter jag gärna fram författaren Jan Mårtenssons "Skaraborgs meste bolsjevik", om kommunisten Harry Persson i Tidaholm. Särskilt underhållande avsnittet om hur polismyndigheten beslagtar en gammal skokartong där Harry Persson samlat schackprotokoll sedan 1920-talet, i tron att det rörde sig om hemliga koder genom vilka Harry Persson kommunicerade med Sovjetunionen. Men anekdoten är inte bara underhållande, utan länder också till viss eftertanke i debatten om övervakning och kontroll i vår tid.

Om den auktoritära högerns framgångar: Träden skjuter nya skott precis innan de ska dö

Om framtiden vet vi ingenting. Men vi vore inte människor om vi inte ständigt grubblade över den och efter förmåga försökte förhålla oss till den.

I Dagens Nyheter skriver Björn Wiman läsvärt om vad vi kan förvänta oss av 2017. Efter ett år där politiken präglats av Brexit, Trumps valseger och framgångar för främlingsfientliga, högerpopulistiska partier ställer Björn Wiman frågan: Vänder det nu? I artikeln finner han styrka i en tidigare intervju med författaren och kolumnisten Lena Andersson, som säger så här: "Jag tror att den växande fundamentalismen och nationalismen bara är en bieffekt av en större utveckling. Huvudfåran går i stället mot ökad frihet: människor i hela världen ser friheten och det går inte att hålla undan den. Nätets och digitaliseringens gränslöshet kommer att sätta sig i våra huvuden."

När Björn Wiman invänder och påpekar att den extrema nationalismen är på frammarsch på flera håll i världen svarar Lena Andersson: Jo, men du vet. Träden skjuter nya skott precis innan de ska dö.

*

Jag hoppas förstås att Lena Andersson har rätt. Helt säker är jag inte. Som jag tidigare skrivit har globaliseringen urholkat de folkvalda politiska institutionerna på makt. I stället har makten flyttats till svåridentifierade, globala platser och medborgarnas möjligheter att utkräva politiskt ansvar minskar. Dagens samhällsproblem (t ex miljön, migrationen, de ekonomiska kriserna) är globala, och globala problem kan inte lösas nationellt. Världsekonomin är globaliserad, men politiken och demokratin är fängslade i nationalstaten. I stället blir nationalstaten ett objekt för de nationalkonservativa krafternas populistiska politiska mobilisering, ett objekt för nostalgi och tillbakablickande på en guldålder som aldrig existerat. I den värsta av världar bidrar vurmen för nationalstaten till ett söndertrasande av befintliga, organiserade internationella samarbeten och i förlängningen ökad osäkerhet och ökad risk för krig i Europa.

Nu tror jag ändå att globaliseringens gränsnedrivandande krafter är så starka att de som vill stänga gränser och minska människors frihet kämpar en hopplös kamp. År 2015 tog Sverige emot nära 170 000 människor som sökte asyl, och jag är så stolt och glad att Sverige gjorde detta. I år har Sverige bara tagit emot 26 900 asylsökande, bland annat beroende på den nya, restriktiva lagstiftningen. Men sedan år 2000 har Sverige tagit emot ca 685 000 asylsökande. Många av dessa har fått stanna, många har kunnat återförenas med sina familjer i Sverige. Det är klart att invandringen påverkar våra samhällen och våra sätt att leva tillsammans. Denna process kan inte göras ogjord, ur det perspektivet är Sverigedemokraterna (som alltid tycker att invandringen måste minska, oavsett hur få eller hur många som kommer) historiens förlorare - deras politiska projekt är sedan länge passé.

Så låt oss se fram emot det nya året med tillförsikt, och tillsammans göra 2017 till året då det vände!