"Vad fan får jag?"

Av de sju dödssynderna är girigheten den jag kanske har allra svårast för. Människor som trots sin rikedom inte förmår känna förnöjsamhet, utan i stället under devisen "Vad fan får jag?" lägger sin tid och möda på att bli rikare och rikare. Jag har respekt för att människor utnyttjar de möjligheter som lagen ger för att minska sin skatt. Men jag har inte respekt för giriga motiveringar.

Dante skapade i "Den gudomliga komedin" en särskild sfär i Helvetet, där de giriga tvingades rulla runt gigantiska stenblock (vilka skulle gestalta tyngden av deras jordiska förmögenheter) och även kasta dessa stenblock mot varandra. Just sayin'.

Bild: Gustave Doré

Själv avslutar jag kvällen med Cornelis. Gör det du också.

Men en sak har mig livet lärt
Att guldet det är föga värt
Så du som trår till guld och makt
Ska minnas vad jag sagt.

Rapport från Baltimore II: Om svåruttalade namn, flyktingpolitik och Sputnik

"Dear Sir", säger panelens ordförande till mig strax innan seminariet ska börja. "May I ask you to introduce yourself to the seminar? I'm sure I'll pronounce your name in a wrong way, and it would be embarrassing for us both."

Ja ja. Så är det att vara svensk i USA och dessutom heta "Bjereld". (De har rätt svårt med "Ulf" också...) Jag tänker medlidsamt på alla de personer jag själv har presenterat inför en publik och som inte hetat Johansson eller Karlsson i efternamn och vars namn jag sorglöst misshandlat till oigenkännlighet.

Nu är konferensen med International Studies Association (ISA) i full gång. Drygt 5 600 forskare deltar, och antalet paneler/seminarier uppgår till 1 300 stycken.

I dag presenterade hustrun och jag en uppsats där vi problematiserade sambanden mellan utbildningsnivå och åsikter i frågor om invandring och flyktingpolitik. Människor med hög utbildning tenderar att vara mer positiva till flyktingmottagning och att ha en mer positiv uppfattning av invandrare från andra delar av världen. Varför är det så? Uppsatsen var samförfattad med Linn Sandberg.

I samma panel redovisade Federica Genovese sin forskning om på vilket sätt geografisk närhet och antalet döda påverkar hur empatisk mediebevakningen blir i samband med flyktingkatastrofer på Medelhavet. Nicholas Micinski visade hur säkerhetspolitiska överväganden påverkade USA:s flyktingmottagning, särskilt med avseende på varför USA tagit emot så många flyktingar från Irak och så få från Afghanistan. Därutöver har jag följt paneler bl a om USA:s agerande i Syrienkriget och om twitters betydelse i den internationella diplomatin.

På förekommen anledning vill jag också påminna om att det finns en särskild krets i Dantes Inferno för panelister som inte respekterar uppgjorda tidsramar.

Har även hunnit med att tacka nej till medverkan i den statliga ryska nyhetstjänsten Sputnik, för att kommentera oroligheterna i Rinkeby.

I morgon torsdag blir det seminarier och paneler mest hela dagen. Hoppas snart kunna återkomma med ytterligare intryck.

*

Noterar att ytterligare opinionsmätningar - denna gång Ipsos - bekräftar bilden av att Moderaterna tappat väljarsympatier efter sitt flirtande med Sverigedemokraterna. Läget mellan blocken är stabilt, men Centerpartiet växer och Moderaterna minskar. Maktbalansen inom Alliansen förskjuts och ingen kan veta vad som kommer ut av detta. Spännande politiska tider väntar.

Förväxla inte frihet med valfrihet!

I vårt hyperindividualiserade samhälle är valmöjligheterna fler än någonsin. Du bestämmer själv över hur du vill placera dina pensionspengar, hur din gymnasieutbildning skall utformas eller vilka komponenter som skall finnas i din nya bil (om du nu skulle ha råd att köpa en sådan). Brudpar utformar själva sin vigselceremoni, i dialog med din läkare diskuterar du tänkbara diagnoser samt för- och nackdelar med olika behandlingar. I debatten framförs förslag om att människor med annan tro än kristen själva skall få disponera samma mängd dagar som de kristna helgdagarna, för att få vara lediga eller fira sina religiösa högtider. Är denna utveckling på gott, eller har vi förpassats till valfrihetens tyranni?

I en alldeles utmärkt artikel i Dagens Nyheter (9/11) skriver Kajsa Ekis Ekman (ännu ej på nätet) att dagens valfrihet egentligen bara är en form av kontroll, ett sätt att "hålla oss upptagna med banaliteter, meningslösa val, för att vi inte ska hinna med de riktiga valen." Ekman refererar författaren Haim G Ginnott som i boken "Lyckligare barn" visar hur föräldrar använder valfrihet för barnen som en maktstrategi. Föräldrar vill att barnet skall äta upp sin frukost, och försätter därför barnet i ett antal valsituationer: Vill du ha rostat bröd eller vanligt bröd? Vill du ha mjölk eller juice? Vill du ha stekt ägg eller kokt ägg? Barnet väljer och väljer mellan de givna alternativen, men ställs aldrig inför valmöjligheten att avstå från frukosten.

I arbetarrörelsen användes ordet "valfrihet" tidigare för att synliggöra t ex rätten för arbetarbarn att få studera, och inom kvinnorörelsen om kvinnors rätt till abort. I dag har innebörden av ordet valfrihet förändrats: "Om det tidigare handlade om rätten att välja något annat, går dagens valfrihet ut på att välja mellan samma sak."

Desto viktigare att dagens arbetarrörelse i sin strävan att vinna tillbaka frihetsbegreppet från högern förmår skilja just mellan frihet och valfrihet.

Valfrihetens tyranni borde kanske utgöra en särskild krets i Dantes Inferno, förslagsvis som nummer två och en halv, mellan vällust och omättlighet?