Visserligen kan man diskutera var lämplighetens gräns går för politiker att medverka i underhållningssammanhang överhuvudtaget. Jag är inte säker på att dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborgs medverkan i tv-programmet Silikon år 2000 - där han bland annat svarade på frågor om när han "mätte sin snopp" senast och huruvida han "rakade pungen" - befann sig på rätt sida av denna gräns. Men ur ett public service-opartiskhetsperspektiv har jag inga problem med att kända politiker medverkas i tv-sammahang som ligger utanför politiken. Det må vara Fredrik Reinfeldt som intervjuare i "Toppmötet" (även om den programserien brast i andra avseenden), Gudrun Schyman i På spåret" eller Göran Persson dansandes med kossan Doris i barnprogrammet Abrakadabra.
Däremot har jag svårt för - och har vid flera tillfällen kritiserat - den ängslan och oro som kringgärdat Sveriges Radios och Sveriges Televisions förhållningssätt i opartiskhetsfrågor. Jag var kritisk till Sveriges Televisions beslut att frånta Karin Hübinette uppdraget som programledare för nyhetsprogrammen Aktuellt och Agenda när hennes syster, Hillevi Engström (M), hösten 2010 utnämndes till arbetsmarknadsminister i den dåvarande alliansregeringen. Här iakttog jag en förändring över tid. Under Thomas Bodströms tid som socialdemokratisk justitieminister i början av 2000-talet tilläts hans syster Cecilia Bodström vara chef för SR Ekots aktualitetsprogram, P1 Morgon, Studio Ett och God Morgon Världen samt vikarierade som programchef för Sveriges Radios P1.
Samma ängslan såg jag inför valet 2014, då SVT vägrade sända Stefan Jarls dokumentär eftersom den anses vara alltför ”systemkritisk” och skulle kunna uppfattas som en ”partsinlaga”. Timbuktus och Sebbe Staxxs låt ”Svarta duvor & vissna liljor” fick inte spelas okommenterad i SR:s musikflöde. Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström stängdes av från programmet ”Nyhetskommissionen” i P4 Gävleborg, eftersom han kunde "förknippas med” ledarsidans politiska färg, även om han själv inte hade någon politisk koppling. Vid samma tid beslöt Sveriges Radio att stänga av komikern Soran Ismail från medverkan i ”Morgonpasset i P3” eftersom han ”varit öppen med sina åsikter om ett riksdagsparti” (Sverigedemokraterna).
Så bejaka öppenheten och mångfalden. Pluralism är vår tids objektivitet.
*
Jag noterar också att Ekot gått ut med en "rättelse" för att man inte klargjorde att historieprofessorn Kjell Östberg också är "skribent med tydlig vänsterinriktning", i samband med att Östberg medverkade som expert i "Lördagsintervjun" i helgen. På en fråga från Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg om vilka principer som legat till grund för Ekots ställningstagande svarar Ekot att man "bedömer varje enskilt fall för sig". Så kan man ju säga. Men problemet med den principen är att man riskerar att låta mobb och nättroll bestämma var gränsen ska gå.
3 kommentarer:
Angående Lars Leijonborg kan jag inte ens förstå vad syftet är... Varför skall han svara på sådana frågor, och varför skulle en enda tittare ( ja, kanske någon enstaka) finna detta intressant? Och mest undrande är jag till att Lars överhuvudtaget vill svara på dessa frågor.
Däremot kan jag tycka det är kul och ett plus när Obama sjöng Amazing Grace och Putin sjöng blueberry hill (hur mycket jag än ogillar honom i övrigt). Men här visar toppolitikerna ändå någon sorts mänsklig sida.
Kjell Eriksson
Det måste väl finnas fler exempel?
Detta var en god början på en tio i topp :-)
fp-ledaren Lars Leijonborgs medverkan i Silikon 2006
- när han "mätte sin snopp?" senast
- huruvida han "rakade pungen?"
Gudrun Schyman i På spåret
Göran Persson dansandes med kossan Doris i Abrakadabra
Dock, Fredrik Reinfeldts intervjuserie "Toppmötet" var faktiskt inte trams- eller underhållnings-TV, utan "seriös TV som sammanföll med Fredriks nya arbete som föredragshållare och lobbyist.
Jo, i grunden är det många fler fördelar än nackdelar, att våra folkvalda är med och sprider lite underhållning, utanför sitt eget gebit, även om det emellanåt inte saknas underhållningsvärde, när de sköter sina vanliga uppgifter, typ VM i plattityder och slingerbultande. Men det är inte deras fel, utan den föreställning om den moderne politikern som förefaller finnas, som något slags orakel, som är den direkta orsaken till om det går bra eller dåligt i opinionen, vilket inte alltid framgår, är en något annan fråga, än om det går bra eller dåligt med partiarbetet, eller om det går bra eller dåligt med att regera. Det är en annan femma. För oss som inte har TV, och aldrig haft någon, spelar nu detta mindre roll, men frågan är hur många som såg inslaget, och i vilka väljargrupper? Under alla omständigheter, är det som amen i kyrkan, att om nu KDs opinion skulle stiga, som resultat av naturlig variation, eller om någon annat parti, gör ett utspel som stöter bort några väljaren så kommer alla ändå dra slutsatsen, den kausala, att det var på grund av sånginsatsen som det vände.
Alltså, om man frågar 10.000 respondenter och bortfallet runt 80 %
så får man in 2.000 svar, av dessa är 10 % osäkra, så blir det 1800 kvar.
Om 1 % = 18 respondenter, så har alltså KD för närvarande ca 54 fysiskt verkliga personer som sympatiserar med Kd, om det vore val i dag, och observera, i oskarpt läget gäller inte broder 4 %, så det är ganska säkert att en icke ringa del av de som väljer att svara, känner att det fyller ett syfte, dvs att vara med att påverka opinionen. Det behövs ytterligare 18 st KD-sympatisörer, för att nå 4 % och här kan vi anta att 6 faller till föga för att EBT visar sig vara folklig, vilket ju är bra, 6 personer skiftar sympati, för att KDs politik träffat rätt, och 6 personer byter till Kd, för att de vill protestera, mot något annat parti, som de hade i kikaren förra mätperioden (även om det inte är samma population som man mäter, såvitt det inte är web-enkät. Här är slutsatsen att WEb-enköter är mer säkra att mäta variation, medan klassiskt urval, dvs om man har SCB-standard, träffar bättre om hur det verkligen är, alltså just nu, när det är halvvägs till nästa val.
Nä, en stor faktor, som påverkar tillfälliga strömningar, är beroendet politiska journalsiter emellan, plötsligt så får de för sig, ett visst samband, som nära nog framställs kausalt, av någon lite märklig variation, och sedan blir det någon slags allmän lag, att så är det. Faran ligger mer i att det inte alls är så, vi vet inte.
S.W
Avskaffa public service radio och TV så är problemet löst. Dessutom sparar skattebetalarna några hundra miljoner kronor per år.
Skicka en kommentar