Själv är jag på gränsen till att kunna räkna mig till 1968-generationen. Född 1957, och därför bara 11 år på på den tiden det begav sig. Men tillräckligt gammal (nåja) för att minnas det som då hände och framförallt att själv ha varit en del av den vänsterradikalisering som präglade första hälften av 1970-talet. Som förnumstig 11-årig pojke i Båstad tog jag 1968 avstånd från demonstrationerna mot svenska tennislandslagets Davis Cup-match mot apartheidstaten Rhodesia. Idrott och politik hörde ju inte ihop! Sju år senare - säkert fortfarande förnumstig, men rejält radikaliserad - deltog jag med liv och lust i demonstrationen i samma Båstad mot svenska tennislandslagets Davis Dup-match mot juntans Chile. Idrott och politik hörde ju ihop!
Jag tänker på på dessa saker eftersom Olof Ehrenkrona (M), intervjuad i Exprssen av Torbjörn Nilsson, betecknar dagens politiska situation som "högerns 1968". Svårigheterna som Socialdemokraterna då hade med att förhålla sig till en kraftigt radikaliserad vänster, motsvarande svårigheter står Moderaterna inför idag, menar Ehrenkrona.
Är det så? Tja, metaforen är fyndig och inbjuder till reflektioner. Men metaforer är också bedrägliga, då de tenderar att överbetona likheter som kanske mer återfinns på ytan än på djupet. Och historien skriver vi alltid i efterhand, aldrig i förväg.
Visst finns det likheter. För 50 år sedan mobiliserades vänsterflygeln i svensk politik, nu mobiliseras högerflanken. Vid båda tillfällena rör det sig om en internationell tendens, inte en svensk. Rörelsen är systemomstörtande, på agendan står att i grunden förändra samhället och den etablerade maktordningen. Såväl då som nu var det många som gjorde anspråk på att tala i folkets namn.
Men det finns också viktiga skillnader. Dagens högerrörelse är populistisk på ett sätt som 1968 års vänsterrörelse inte var. Socialdemokraterna hade dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) som en slags buffert mellan sig själva och den utomparlamentariska vänsterrörelsen. Moderaterna har inte något annat parti mellan sig själv och Sverigedemokraterna. Vänsterrörelsen från 1968 hade begränsade parlamentariska framgångar. Dagens populistiska högerrörelse är starkt representerad i många europeiska parlament och har till och med erövrat presidentmakten i USA.
För mig är den viktigaste skillnaden att 1968-rörelsen var en framtidsorienterad kraft, sprungen ur övergången från industrisamhället till det vi i brist på bättre kallar för kunskaps- eller informationssamhället. Ett nytt samhälle, präglat av nedrivna gränser, transnationalisering, liberalisering, individualisering och ett störtande av det gamla samhällets auktoriteter. Dessa krav vilade på en materiell grund, eftersom förändringarna i vårt sätt att producera varor och tjänster krävde en samhällsförändring. "Högerns 1968" representerar hittills ingenting som är nytt och framåtsyftande, utan i stället ett tillbakablickande på de gränser, nationalism, grupptänkande och auktoritära tänkesätt som hörde industrisamhället till. Revolution vs kontrarevolution, om ni så vill.
Vi får väl se. Inför det stundande jubiléet och den pågående diskussionen om hur vi bäst ska förklara och förstå framgångarna för dagens högerpopulistiska rörelser påminner jag gärna om Marie Demkers och min bok "I Vattumannens tid? Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag" (Hjalmarson & Högberg, 2005). Och ja, vi kommer på olika sätt att formulera oss i denna sak när 2018 börjar närma sig. Håll utkik!
4 kommentarer:
Jag var ung SSU-are 1968 och delar inte alls Ulfs bild. De hårdaste debatterna hade jag med KFML(r), en organisation som Ulf i sin korta biografi inte nämner att han var aktiv i och bl a a skrev en debattartikel i Proletären (i början av 80-talet vill jag minnas) där han kritiserade Solidaritet för att förråda den kommunistiska saken. Socialdemokratin har alltid bekämpat kommunismen men Ulf och hans kompisar såg socialdemokratin som huvudfienden, den som hindrade "folket" från att göra uppror. Vi var socialfascister. Hur Ulf kan påstå att dåtidens vänsterrörelse, som hyllade Mao, Stalin och Pol Pot, seklets värsta folkmördare tillsammans med Hitler, var en framtidsorienterad kraft är en gåta. Med så selektivt minne faller naturligtvis värdet av hans jämförande kommentarer ihop som ett korthus.
Klas Bengtsson
(s) hade VPK som en buffert mellan sig själv och den extrema utom-parlamentariska vänstern. (m) har (sd) som buffert mellan sig själv och den extrema utom-parlamentariska högern. Varför skulle (m) behöva en buffert mellan sig själv och (sd)?
Jag glömmer aldrig kommunisternas nidbilder på Olof Palme som satt uppklistrade i väntkurerna på spåvagnshållplatserna runt om i Gbg. De var verkligen hatiska.
Liknelsen kan väl även rymma metaforen med att balansera mellan realpolitik och idealism, dvs s förmåga att balansera mellan den utopiska socialismen, och den krassa insikten att för att vinna val, måste man på den flanken vara uppe i det blå :-)
Det faktum att de borgerliga partierna, om nu minnet inte sviker, hade fler röster nominellt 1968 än S och kamrat 4 %
Så Erlander hade en balansakt att hantera, att sas inte gå för långt vänsterut, och se 1970 var det 50,08 % av rösterna, och valet 1973 i princip dött lopp, med 48,81 för borgarna och hela 48,89 % för s + vp, och 1976, balansakten till trots, så förlorade S regeringsmakten. (förmodligen mer på klantiga affärer, än på ideologi), så liknelsen handlar väl om att balansera, mellan sin egen, inre "ideologiska" kompass, och på hur man vinner val. Nu är det så att SD vuxit till under "hövdingens" ideologiska "kamp" mot just SD, genom att ikläda sig de grönas glasögon. Att chefsideologen benämner Reinfeldt konservativ, måste man nog vara dränkt i partigängarolja för att köpa, krass som ett maktdjur är nog mer adekvat. Ideologin kan ju skruvas hur som helst, och vridas inochbakut. Just nu balanserar inte bara m, utan alla partier, mellan internationella gravitationskrafter och nationella, liksom hela övrig Europa, och det är bara att gilla läget. S.W
Skicka en kommentar