På DN Debatt i dag öppnar tidigare försvarsministern Mikael Odenberg (M) för en regering med Socialdemokraterna och Moderaterna. Odenberg driver tesen att svaga S-ledda eller M-ledda regeringar skadar Sverige eftersom de omöjliggör de strukturreformer han menar att landet behöver. Därutöver avfärdar Odenberg tanken på att alliansen skulle regera med stöd av Sverigedemokraterna. "Den dörren måste stängas", skriver han
Anna Kinberg Batra och Moderaterna var snabbt ute och markerade avstånd till Mikael Odenbergs förslag. Moderaterna vill "byta ut Stefan Löfven" och "hålla ihop alliansen även efter valet" skriver Moderaternas pressavdelning i en skriftlig kommentar till debattartikeln.
Stefan Löfven håller däremot dörren på glänt. "Vi måste titta på olika möjligheter att samarbeta över blockgränsen", säger han till Dagens Nyheter. Samtidigt betonar han att en S+M-regering naturligtvis inte är förstahandsvalet.
Hur realistisk är då tanken på en gemensam S+M-regering? Inte särskilt realistisk. Men heller inte helt osannolik.
Ett scenario är att de fyra allianspartierna blir större än de rödgröna partierna i valet 2018, och lyckas bilda en gemensam alliansregering. Socialdemokraterna lägger under hösten fram sin egen budget, som i slutvoteringen ställs mot alliansens regeringsbudget. Sverigedemokraterna kan då - om partiet är missnöjt med hur det har behandlats av den sittande alliansregeringen - välja att stödja Socialdemokraternas budget. Om Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans efter valet 2018 är större än de fyra allianspartierna så faller regeringsbudgeten och regeringskrisen är ett faktum - ungefär på samma sätt som efter valet 2014. I ett sådant läge är det mesta möjligt, inklusive en S+M-regering. Det är inte särskilt svårt att skissera på ytterligare scenarier som efter valet 2018 skulle leda till regeringskris.
Jag är ingen vän av breda regeringar. De tenderar att dölja de centrala skiljelinjerna i ett samhälle, och det tror jag i längden inte är bra för demokratin. Socialdemokraterna och Moderaterna representerar fortfarande de politiska huvudalternativen på vänster-högerskalan i svensk politik. Ska dessa partier regera tillsammans ska det vara under en kortare period, och för att hantera en akut kris. Därför hoppas jag att vi aldrig hamnar i ett läge där en sådan regering uppfattas som nödvändig.
4 kommentarer:
I vart fall är det bra, från höger till vänster, att de frågor som står framför oss,
som politiken (demokratin) har att lösa, inte är en dans på rosor, och att det som är
det centrala, varför människor röstar som de gör, har sina rutiga skäl och randiga orsaker. Dvs de anledningar som inneburit SDs snabba tillväxt, har en orsak, dvs väljarens uppfattning om den egna verkligheten. Löser inte politiken detta, så kommer SD att växa till. Vill man vara lite retstickig, så har politiken ändan bak, och har nog en del lärdomar att dra. Vad är uppdraget? Det är en sak, vad som är verklighetsbeskrivningen, i att vinnas stilpoäng hos media och tyckareliten en annan.
Nu är det 11 månader till nästa årsskifte, sedan en hel vår, innan valfebern sätter ingång på allvar, och det är inte så att statsbudgeten, den tomma eller fulla ladan, är mindre tom än 2014, så de medel (resurser) som behövs för att lösa de problem poilitiken dragit på sig, tex pensioner, eftersatt försvar, eftersatta löner för centrala statstjänstemän, tex polis, lärare, sjuksystrar etc ligger efter, samt att ekvationen handlar om hur många riktiga arbeten som tillskapas, och helst riktiga kvalificerade arbeten, så ser det ganska tufft ut, att politiken löser problem, och inte förvärrar dem, när det dessutom är som det är med SD och att alternativen är vågmästare som mp, l och C, som ser sina chanser, så ser det lite tufft ut för s och m, S för att det är brist på samarbetspartners till höger, utom möjlige fp (alltså liberalerna, som i så fall får byta namn till socialliberalerna, och göra "den är här nu" lite mindre styvt. M har det lika förkylt, då alliansen är beroende av att KD får ordning på sin kommunikation, och på l och C, dvs l och c har veto genom en gemensam alliansbudget, och en sådan kommer inte ha stöd från SD och det är amen i kyrkan, för alla oss som ska spela på riktigt om valet, att S + SD kommer att vara större än alliansen :-) just eftersom det är fångarnas dilemma :-) C + L kommer att köra hårt, vilket innebär att SD inte går bakåt, och då är akb trängd, samtidigt som det inte går att bilda alliansregering med en budget som passar C + L, och då vill nog inte akb eller m regera, eftersom man kommer att bli en lam anka, innan man tillträtt.
Ingen kan vinna på att vara konstruktiv, avseende att lösa på praktiska problem,
så den bisarra partiegoismen kommer att göra jobbet åt Jimmy, som kommer att få
en enkel resa till 2018, och sedan som det ser ut, får sitta på avbytarbänken 2018
- 2022. Då har politiken nya utmaningar att lösa. Flyktingströmmen från Afrika / mellanöstern, kommer inte att minska. EU är nyckeln, endera kan man samarbeta,
eller inte. Men osvuret är bäst, det kommer att rinna mycket vatten under broarna
och bollen är rund. Vi har ett nytt medieklimat, polisen kommer att vara i fokus,
och har man inga lösningar nu, har man det inte 2018, så då handlar det om vaga
löften runt 2020-21, dvs att inteckna framtiden, och det kan vara så att det
tricket inte riktigt håller längre. Demos vill veta nu, det är skarpt läge. S.W
Äntligen! Mikael Odenberg, som var försvarsminister i Fredrik Reingeldts regering, och avgick i protest när Anders Borg tog ifrån Försvarsdepartementet en stor del av försvarsanslaget, mitt under Almedalsveckan, har nu funnit tiden mogen att reagera mot AKBs invit till SD. Odenbergs analys är enkel och klar, med tre ganska jämnstora block måste två samarbeta för att mota det tredje.
Enkelt uttryckt: Vem föredrar Moderaterna, Åkesson eller Löfven? Jag vill påstå att valet är mycket enkelt. Men för att Sverige ska kunna få en handlingskraftig regering bestående av S + M, alt hela Alliansen, krävs det att AKB lämnar rodret i M.
En given ersättare är förstås Mikael Odenberg.
Det kvittar vilken konstellation det är som sitter vid makten. Om den inte för en politik som rullar tillbaka effekterna av migrationspolitiken de sedecennierna , så skall den vara glad om den får sitta en hel valperiod.
Dagens opinionsmätningar (9/2) visar att stenen är satt i snabb rullning, den utförsbacke som M har hamnat i skulle nog inte många professionella utförsåkare klara.
Skicka en kommentar