I en opinionsmätning från Demoskop rekordrasar Moderaterna med 5.8 procentenheter, ner till 18.5 procent. Det är ett av de största opinionsfallen på en månad för ett enskilt parti i de svenska opinionsundersökningarnas historia. Raset är särskilt intressant eftersom Demoskop-mätningen är den första som genomförts efter att Anna Kinberg Batra och Moderaterna öppnat dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.
Mätningen kommer förstås som en kalldusch för det moderata ledarskapet. Beskedet om att inleda samtal med Sverigedemokraterna var ett sätt för Anna Kinberg Batra, utsatt för hårt internt tryck, att visa ledarskap. Resultatet av flirten med Sverigedemokraterna kan så här långt sammanfattas med ett ord: fiasko. Allianspartierna är nu öppet splittrade i regeringsfrågan och Moderaterna tappade på några veckor mer än 20 procent av sina sympatisörer.
Inte heller dagens Sifo-mätning bjuder tröst åt moderata tigerhjärtan. Visserligen är raset i Sifo inte lika stort som raset i Demoskop. Moderaterna får i Sifo 19.8 procent, en minskning med 2.1 procentenheter och den nedgången ligger inom felmarginalen. Men samtidigt innebär mätningen Moderaternas sämsta resultat i Sifo på över tolv år. Centerpartiet får däremot 11.6 procent, vilket är det bästa resultater för Centerpartiet sedan sommaren 1990. Vinden blåser just nu Cemterpartiets och Annie Lööfs väg. I Expressen undrar K-G Bergström om Moderaterna verkligen har råd att vänta med ett partiledarbyte till efter valet 2018.
Varför valde då de moderata sympatisörerna att så snabbt vända partiet ryggen, efter inviten om samarbete till Sverigedemokraterna? Jag ser åtminstone tre tänkbara förklaringar. 1.) Borgerliga väljare som ogillar samarbeta med Sverigedemokraterna söker sig nu till något annat alliansparti. 2.) Borgerliga väljare straffar Moderaterna för att partiet medvetet splittrat alliansen, inte minst i den viktiga regeringsfrågan. 3.) Anna Kinberg Batras ledarskap har inte imponerat, och sättet på vilket beskedet om Moderaternas nya linje i synen på Sverigedemokraterna kommunicerades lämnade en hel del i övrigt att önska. För att uttrycka det milt.
För Moderaterna är läget nu kritiskt. Partiet närmar sig Bo Lundgren-siffror i opinionen, och Annie Lööf uppfattas av allt fler som alliansens egentliga ledare. I SVT Rapport talar expertkommentatorn Mats Knutson om att partiet riskerar ett fritt fall i opinionen.
Vad ska Moderaterna göra nu? Om partiet håller fast vid sin nya inbjudande linje till Sverigedemokraterna - ett parti som Anna Kinberg Batra själv beskriver som rasistiskt - befäster man splittringen i alliansen. Om partiet retirerar från sin nya linje att samverka med Sverigedemokraterna förlorar man trovärdighet och kommer att förknippas ryckighet och populism. Damned if you do, and damned if you don't. Kanske väljer partiet att blunda, hålla tummarna och hoppas på att opinionsraset bara var en kortvarig effekt. De moderata partistrategerna har lite att ta i, om man säger så.
7 kommentarer:
aha, dagens Demoskåp, blev så klart ett sällan skådat tabberas av skadeglädje och
Krösa-Majande avseende moderaterna, detta med sak och person.
Man får ändå utgå från att saken, moderutternas policyförändring i fråga om "samarbetssamtal"
Inte är föranstaltat av ett enväldigt diktat, utan många och långa diskussioner, där akb har sin partiledning i ryggen.
Policyförändringen har så klart skapat viss förvirring i alla läger, alltså inkl demos, som inte vet vad de ska tro, så det tar tid, att ställa om hjärnan till ett nytt normalläge, efter en paradigmatisk ändring av spelplanen, nytt läge med bestående vågmästare, som inte kan enkelt kan kringgås, i en parlamentarisk demokrati. Att M är krassa och insett detta, behöver inte betyda att de vinner, väljarna kan lika gärna i detta läge premiera önsketänkande, stämmer man av med sin egen morsa, tex, så är det enkelt, Kristdemokraterna går alltid bort, det sitter i sedan kvinnokampen på 70-talet,
Folkpartiklarna är det alltid fördomar mot, sedan 70-talet, då Ahlmark och Ullsten uppfattades som intrigmakare och helt ointresserade av folk och fä, moderaterna är känsliga, den gamla högern, det sitter i. Vågar en gammal amiral knysta att han ska rösta på SD, så får han en skrapa som heter duga, och sedan går mp alltid bort sedan 80-talet tog slut, av någon anledning. Så då handlar det om att söka mellan s, c och m, med vissa tankeexperiment mot l, eftersom Jan trots allt är rätt så trevlig.
Men mycket talar mot s, efter policyförändringen sedan Perssons dagar, så man kan aldrig veta, att förklara, för fan morsan, du kan inte rösta på C, de är ju nästan lika pårökta som mp, biter inte, och det går heller inte att förklara detta med regeringsbildningen, och hur omröstningar går till, så man får nog acceptera, att många väljare, väljer efter andra premisser, efter önsketänkande, och det är just detta som är akbs jobb, att inte tro på tomtar och troll, utan vara krass realist, annars vinner hon inte posten som regeringschef.
Kontentan av detta futtiga exempel, är att positionsförändringen inte kommer att påverka opinopnen särskilt mycket, om tre månader, sympatierna styrs lite av tillfälligheter och känslor, som blåser över lika fort som de uppkommit, i grunden är det djupare rötter som avgör valet, för den enskilde. och visst spelar partiledaren roll, som pedagog. Om man antar att sympatier styrs av känslor, ligger det i sakens natur, att känslor påverkat en massa väljare, och att dessa känslor kommer att balanseras tillbaka, i sinom tid. S.W
Det tycks som om moderaternas kursomläggning kostat väljare, åtminstone kortsiktigt. Förlorare i Demoskop är M, vinnare är soffpartiet med ungefär lika mycket. I SIFO är socialdemokraterna de största förlorarna, -2,4 procentenheter. M har konstaterat att alliansen inte kan bilda regering efter valet utan att få åtminstone passivt stöd av SD. Och det är en sanning som inte ens de mest inbitna postmodernister kan förneka. Stefan Löfven strävar efter en regering över blockgränserna med honom själv som statsminister. En regering med L, vars prio 1 i skattepolitiken är att slopa värnskatten. En regering där fackföreningsfientliga C med medias nya popstjärna Annie Lööf säger att om facket, dvs LO, inte går med på lägre löner vill hon lagstifta. Hon säger dessutom att hon aldrig kommer att stödja Löfven som statsminister (S är ju en av hennes huvudfiender) och aldrig göra sig beroende av SD.
Regeringsfrågan är det centrala efter valet. Om man ska ta varje partiledare på deras ord går vi mot en permanent regeringskris eftersom ingen majoritet är möjlig. Gårdagens opinionsmätningar ändrar inget i sak.
PS Jag har svårt att se den sakpolitikska skillnaden mellan att samtala med SD och att offentligt vädja till SD om stöd för sina förslag, vilket S gjort vid flera tillfällen.DS
Klas Bengtsson
Är själv mycket förvånad över centerns framgångar. Annie Lööf höga lön, som tidigare var ett omdebatterat ämne, är nu förmodligen avglömt. Själv kommer jag aldrig att rösta på centern av den anledningen, dock inte den enda anledningen.
Att bilda en S+M regering tror jag inte alls på. AKBs utspel må vara kontroversiellt, men går S och M ihop i ett tänkt regeringssamsrbete.., då tror jag att både potentiella S- och M väljare känner sig svikna, och går till SD.
Kjell Eriksson
S.W. för mitt inre läser jag ditt inlägg med gammal söderdialekt, lite som Pia Johanssons kriminelle hantverkare i På Minuten, passar det bra?
Stockholmska är en svårknäckt nöt, det finns ingen bra referens,
om hur det kan låta, eller har låtit, in the days before Rock´n roll,
nog ska man skilja på dialekt, meningsbyggnad och ordval,
antar att det blir något slags sociodialektiskt hopkok.
Gubben (farsan) var Myrdalsunge, (typ Krillan, Freddan, Hammarby),
född före "kris i befolkningsfrågan" som kom 1934, detta med tiden
1930 - 1939 är rätt formativ, hur statsmakten hanterade eländet och
bostäderna.
Farfar var (bland annat) från förorten "Vanadis" alltså från dåtidens
"spenaten" som är ett allmänt praktiserande ord som betyder precis allt
som inte är gamla Stockholm, Tom Essingeöarna, nordvästra Kungsholmen
eller Gärdet kan vara spenaten, likt Hyttemo, Ödeslösa och Svedjeböle.
Själv hamnade man i Bromma och Bredäng på 60- och 70-talet och vad detta
kan ha satt för traumatiska spår i dialekten är svårt att säga, i takt
med att det gamla utfattiga Sibirien nära nog blev en del av Östermalm,
en fråga om relativt avstånd till centrum, (antagligen Helgeandsholmen)
Alltså det har gått socialt åt fanders, farfar i Vanadis, farsan i Freddan
och själv utlolkaliseringsjon till Bromma/Bredäng, det var inte bättre förr...
Klart är att detta med söderdialekt, vad det nu är,
är något som i hög grad är en framavlad kontrafaktisk
"kulturprodukt" dvs någon slags idé om hur det borde låta,
eller i vart fall, skulle ha kunnat låta i mina drömmars stad.
S.W
Bollen är satt i rullning -- även om Mikael Odenberg i kvällens Agenda naturligtvis förnekar allt intresse av att nu efterträda AKB. Men när varken Tobé eller programledaren vill inse det enkla faktum att riksdagen nu har TRE block och att detta nödvändiggör samarbete mellan två av dessa, om en fungerande regering ska kunna bildas, så framstår Odenbergs analys som den enda vettiga och genomförbara lösningen. Att sättas i verket efter valet 2018.
Och då finns nog Odenberg till hands.
Att m plötsligt vill lägga fram en alliansbudget (och att S plötsligt talar sig väl om alliansen :-) är fantastiskt intressant, och ett tecken på att det är politikens former som styr, och att alliansen sent om sider har vaknat upp, dvs att man inte verkar kunna komma till rätta med sin stadiga parkering runt 40 % :-) och då är man tillbaka tillden nya regeln om förtroendeomröstning för statsministern2 veckor efter valet, där det krävs majoritet för att fälla, lägger tex SD ner, så tollereras regeringen, och SD kommer aldrig i sportmössan fälla Löven, utan motkrav, dvs kohandel, vilket C och L motsatt sig, och då måste Alliansen blir större än de rödgröna, men.... det räcker ju inte, för vad händer om SD + S är större än alliansen eller SD + S + Mp, som ju definitivt kommer att vara större. och Alliansen + mp kommer inte upp i 175 mandat, och då kommer ändå SD + S + vp vara större, och där ligger sas ekvationen, att politiken inte verkar vilja förklara detta med tollerans. SD kan nyttjas för att fälla, tydligen, men inte för att anta en budget, och det är budgeten som styr, jämte regeringchefens utnämning jämte lagstiftningsinitativen, dvs den som sitter och bereder alla frågor inne på departementen för nya lagar. Hehe, det är klart att ingen tror att det är bra att fälla regeringen nu, det skulle bli cirkus nere i underlandet, så det tror inte ens moderaterna, att någon tror är bra, där har Odenberg rätt, och Tobe fel, men det är mer fråga om att försöka formera formerna för en gemensam budget, som inte kommer att komma före valet, de kommer att gå till val på fyra olika budgetar :-) och ska sedan jämka ihop sig, beroende på valresultat, som väljarna förväntar sig, att en demokrati ska fungera, och då kommer regeringsförtroendeomröstningen först (formen) och då ska alltså SD rösta för att fälla, med C och Fp i regeringen, och där är det kört, så Löfven kan lugnt sitt kvar :-) Gud vad det spektaklet ska bli intressant, en ren njutning, av att få betalt för gammal ost. Så då blir det rafflande med budgetomröstningen, och SD kommer inte rösta för någon budget, utan lägga ner, och då sitter alla i knipan, eftersom en alliansbudget som inte passar SD, kommer att fällas, hehe.
Det är ett helt nytt läge och alla inom politiken kommer att få tänka om, och i takt med att politiken inte löser gatans verklighet, kommer det tillkomma fler proteströster, och därmed kan det bara finnas en vinnare, SD, alltså avseende sympatier, eftersom politiken kommer att fortsätta isolera, och då har man inte stöd för att genomföra nödvändiga tuffa beslut. Den som förlorar är politiken, och vinnare är, hm ingen. Instabilitet är inte bra för någon, varken de svagare grupperna eller finansmarknaderna, så det är allt en utmaning som heter duga. S.W
Skicka en kommentar