Svensk säkerhet, Nato och ryska hackerattacker

I dag inleds Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. För bara ett par månader sedan trodde nog de flesta att frågan om svenskt Nato-medlemskap skulle dominera debatten. Centerpartiet och Kristdemokraterna har ju ändrat åsikt i frågan och därför är de fyra borgerliga partierna för första gången någonsin eniga om att Sverige bör avsäga sig sin militära alliansfrihet och i stället söka medlemskap i Nato. Därigenom har den säkerhetspolitiska debatten blivit mer polariserad, och Nato-anhängarna har mobiliserats.

Med det amerikanska presidentvalet och Donald Trumps seger ritade på två sätt om landskapet för svensk säkerhetspolitisk debatt. För det första råder det stor osäkerhet om vad Trumps valseger kommer att innebära för Natos roll som försvarsallians. Redan före sin valseger förklarade Trump att det inte är självklart att USA kommer att hjälpa andra Nato-stater vid ett eventuellt ryskt anfall. Ett amerikanskt stöd skulle i stället villkoras av att den anfallna staten "uppfyllt sina åtaganden" gentemot Nato. Villkorandet av amerikanskt stöd går helt på tvärs med den solidaritetsprincip som annars förknippas med Nato-gemenskapen. Därigenom tappar Nato-anhängarna i Sverige momentum. Trovärdigheten i argumentet att svensk säkerhet skulle stärkas av ett Nato-medlemskap urholkas grovt av den osäkerhet som nu byggs in i Nato-alliansen.

För det andra har de amerikanska underrättelsetjänsternas påståenden om rysk inblandning i presidentvalet förhöjt en hotbild mot Sverige där Nato-medlemskap inte ens av de mest ihärdiga Nato-anhängarna kan ses som ett universalmedel. Ryska intressen kan förstås agera också i samband med det svenska riksdagsvalet 2018. Enligt FRA har it-spionagets omfattning mot Sverige i det närmaste exploderat. Svensk försvarspolitik kommer därför i än stärre utsträckning än nu prioritera att möta detta hot. Frågan om svenskt Nato-medlemskap blir, åtminstone för en tid, marginaliserad.

Jag tycker det är bra att regeringen och Stefan Löfven i dag lanserar en strategi med ett breddat säkerhetsbegrepp. Däremot är jag bekymrad över ett scenario där det svenska försvaret blir arena för oppositionspartiernas överbudspolitik. Hur mycket pengar den rödgröna regeringen än säger sig vilja satsa på försvaret kommer de borgerliga partierna att säga att det är för lite och lägga sig på en nivå med X antal miljarder mer. Den så kallade Alliansen är i akut behov av symboliska sakfrågor där de kan visa att de är eniga.

Försvarspolitiken skulle kunna utvecklas till en sådan symbolfråga, vilket vore djupt olyckligt. Situationen i världen är, efter Trumps valseger, tillräckligt osäker som den är.

Försvaret, Nato-medlemskap och Decemberöverenskommelsen

Uppdaterat söndag 19 april kl 21.45. I kvällens SVT Agenda debatterade försvarsministern Peter Hultqvist och folkpartiledaren Jan Björklund försvarsuppgörelsen mellan regeringen och samtliga allianspartier utom Folkpartiet. Peter Hultqvist har utvecklats till en väldigt säker och trygg debattör, samtidigt som Jan Björklund har en psykologisk uppförsbacke eftersom han i regeringsställning ansvarat för nedskärningar av försvaret under åtta års tid.

Efter debatten var det Anna Kinberg Batras tur att utfrågas. Hon försvarade förstås uppgörelsen med regeringen. Där Jan Björklund klassificerade uppgörelsen som "fortsatt misskötsel" lyfte Anna Kinberg Batra fram att den innebar en fördubbling av den ökning som Magdalena Andersson föreslog.

*

Det är svårt att tolka den blocköverskridande uppgörelsen om försvarspolitiken på annat sätt än som en seger för Stefan Löfven och regeringen. Genom uppgörelsen och Folkpartiets avhopp splittras Alliansen i en av de frågor där nationell och partipolitisk enighet anses vara särskilt värdefullt. Genom uppgörelsen stärks Decemberöverenskommelsen, vilket underlättar för Stefan Löfven att regera vidare under mandatperioden fram till valet 2018. Genom uppgörelsen ifrågasätts inte Sveriges militära alliansfrihet, vilket ger Stefan Löfven och hans regering arbetsro i de säkerhetspolitiska frågorna.

Visserligen skall regeringen enligt uppgörelsen "uppdra åt en expert" att ta fram en rapport som "analyserar och redogör för innebörden av olika former av samarbeten respektive medlemskap med länder och i organisationer, samt dessas för- och nackdelar inom det försvars- och säkerhetspolitiska området, idag och i framtiden." Av de områden som på detta sätt skall analyseras anges "relationen till de nordiska, nordisk-baltiska och bilaterala svensk-finska samarbetena, samt till den transatlantiska länken, FN, EU, OSSE och Nato."

Visst finns det i formuleringarna ovan en öppning för att vid sidan av allt annat också studera för- och nackdelar med ett svenskt medlemskap i Nato. Men genom att formulera uppdraget så brett blir rapporten något helt annat än den "Nato-utredning" som allianspartierna tidigare efterlyst. Dessutom - och viktigast i sammanhanget - anges explicit: Analysen ska inte utvärdera den militära alliansfriheten. Självklart blir det omöjligt att ta ställning till värdet av ett svenskt Nato-medlemskap om man inte samtidigt utvärderar den militära alliansfriheten. Folkpartiets vikarierande utrikespolitiske talesperson Maria Weimer har därför alldeles rätt när hon på Twitter skriver att utredningen inte ens i den bästa av världar kan kallas för en Nato-utredning.

*

I den politiska debatten går skallet går mot Decemberöverenskommelsen. Skallet kommer nästan uteslutande från höger, och kritiken går ut på att överenskommelsen gynnar regeringen. Ja, det gör den. Det är det som är meningen med den. Minoritetsregeringen skall gynnas så att den kan regera, oavsett politisk färg. På kort sikt fyller överenskommelsen en stabiliserande roll i svensk politik. De långsiktiga konsekvenserna är mer svårbedömbara.

För egen del har jag tillsammans med kollegan Jonas Hinnfors och journalisten Karin Eriksson (just nu politisk reporter på Dagens Nyheter) precis påbörjat arbetet med en bok om Decemberöverenskommelsen - dess tillkomst, dess konsekvenser och vad överenskommelsen säger oss om svensk politik. Boken kommer ut 2016. Mer information följer. Keep posted. :-)

Folkpartiet, Nato och det plötsliga avhoppet från försvarssamtalen

Under visst buller och bång hoppade Folkpartiet på måndagskvällen av de pågående försvarssamtalen mellan regeringen och allianspartierna. Avhoppet kom plötsligt, om än inte helt oväntat. Folkpartiet hade genom sitt realpolitiskt ogenomförbara krav på 18 extra miljarder till försvaret ställt sig en bra bit utanför det förhandlingsutrymme som trots allt förelåg mellan de övriga partierna.

Genom sitt förslag om 18 extra miljarder och genom sitt avhopp kan Folkpartiet möjligen framstå som ett tänkbart alternativ för alla de besvikna moderater som tycker att alliansregeringen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet sålde ut försvaret under regeringsåren 2006-2014. Å andra sidan riskerar Jan Björklund och Folkpartiet att framstå som hycklare eftersom partiet inte med eftertryck drivit försvarsfrågorna under tiden i alliansregeringen, när man ju faktiskt var en del av budgetmakten. Först nu - i opposition - tar Folkpartiet bladet från munnen och argumenterar för ett budgettillskott på 18 miljarder.

I P1 Morgon i morse lyfte Jan Björklund fram ett ytterligare argument för att Folkpartiet dragit sig ur de pågående försvarssamtalen. Vid sidan av att partiet ville satsa så mycket mer pengar på försvaret menade Björklund att regeringen vägrade gå med på en ordentlig utredning som syftade till ett svenskt Nato-medlemskap. För säkerhets skull upprepade Jan Björklund kravet - utredningen skulle genomföras i syfte att Sverige skulle bli Nato-medlem.

Jan Björklunds formuleringar om Nato-utredningen är intressanta i två avseenden. För det första innebär de en förändring i förhållande till allianspartiernas tidigare gemensamma krav om en Nato-utredning, vilken skulle genomföras förutsättningslöst i syfte att kartlägga fördelar och nackdelar med ett svenskt Nato-medlemskap. Resultatet av denna förutsättningslösa utredning skulle därefter ligga till grund för en fördjupad diskussion om huruvida Sverige borde söka medlemskap i Nato eller ej. Men i Jan Björklund nya roll som oppositionspolitiker behövs det inte längre någon sådan förutsättningslös utredning. Svaren är givna redan på förhand, och utredningen skulle således inte handla om om utan om hur Sverige skulle bli medlem i Nato.

För det andra är Jan Björklunds krav på en sådan utredning sakpolitiskt helt orealistisk. Björklund vet att de rödgröna partierna, och knappast heller Centerpartiet, skulle acceptera en utredning som explicit syftade till att föra in Sverige i Nato. Hans krav blir därför bara symbolpolitik - han vet redan när han framför kravet att det inte kan accepteras.

På Twitter skriver Folkpartiets utrikespolitiske talesperson Maria Weimer att Folkpartiet "står bakom Alliansens krav på förutsättningslös utredning, men att det heller inte är någon hemlighet att FP sedan 1999 är för ett svenskt Natomedlemskap". Det är naturligtvis sant. Men Folkpartiets avhopp hade blivit mer trovärdigt om det motiverats med regeringen ovilja att tillsätta en förutsättningslös utredning än med regeringens ovilja att tillsätta en utredning i syfte att Sverige skall bli Nato-medlem.

 

*

Det är något speciellt med de borgerliga partierna och tilltron till att statliga utredningar skall visa att Sverige bör söka medlemskap i Nato. I en tidigare text har jag visat hur förre rektorn vid Försvarshögskolan Henrik Landerholm och tidigare försvarsminister Sten Tolgfors som moderata riksdagsledamöter försökte använda utredningsväsendet för att flytta fram partiets positioner i Nato-debatten, men fick bita i det sura äpplet. Den texten förtjänar att läsas igen.