Hur allvarlig är Landerholmaffären?

Henrik Landerholmaffären har utvecklat sig till en skruvad blandning av Bröderna Marx och John le Carré. 

En glömsk nationell säkerhetsrådgivare, borttappade hemliga handlingar, olåsta säkerhetsskåp, en georgisk städerska, en rysk islamist, en kursgårdsföreståndare och en tjänsteman på Regeringskansliet som båda raderar bevismaterial från e-posten. Samt en statsminister som rekryterat sin barndomsvän till uppdraget som nationell säkerhetsrådgivare och nu påstår att han "inte vet om han visste" något om de vilseledande uppgifter barndomsvännen lämnat. George Smiley och Groucho Marx vandrar tillsammans hand i hand i en säregen gemenskap igenom hela den här soppan.

I detta skede är det omöjligt att veta om Henrik Landerholms försumlighet skadat Sveriges säkerhet. Vi vet heller inte hur den rättsliga processen kommer att utfalla. Men vi vet säkert att Ulf Kristersson inte kan vara nöjd med hur Landerholmaffären utvecklat sig. Nya komprometterande uppgifter kommer hela tiden fram, dels genom den pågående polisutredningen och dels genom DN:s förtjänstfulla granskning.

Politiska skandaler sätter sällan varaktiga spår i väljaropinionen. Skandalerna blåser i allmänhet fort över. Väljarna röstar främst på partier, inte på partiledare. Men politiska skandaler kan ändå skada enskilda partier. I det här fallet tvingas Ulf Kristersson nu ständigt kommentera händelseutvecklingen kring Landerholmaffären, i stället för att prata om de sakfrågor han heller skulle vilja lyfta fram. Tilliten till Ulf Kristerssons ledarskap sviktar - såväl inom Moderaterna som i den allmänna debatten. Dels för att det var Kristersson som utan utlysning rekryterade sin nära barndomsvän till ett nationellt viktigt uppdrag. Dels för att Landerholmaffären nu har krupit in i Regeringskansliet, med raderade e-mejl och motstridiga uppgifter i sakfrågan. 

Till råga på allt är nu rättegången mot Henrik Landerholm uppskjuten till i augusti i år. Skandalen kommer därför inte att ha blåst över inför hösten. Tvärtom. Ulf Kristersson tvingas inleda den årslånga valrörelsen med Landerholmaffären som ett potentiellt sänke om halsen. 

Två lärdomar att bära med sig i detta:

1) Rekrytera inte utan utlysning nära barndomsvänner till nationellt viktiga uppdrag. Går något fel, så blir du en del av felet oavsett hur du försöker värja dig.

2) Var uppriktig! Så mycket hade nu varit enklare om alla inblandade i Landerholmaffären hade varit uppriktiga redan från början. 

Folkpartiet, Nato och det plötsliga avhoppet från försvarssamtalen

Under visst buller och bång hoppade Folkpartiet på måndagskvällen av de pågående försvarssamtalen mellan regeringen och allianspartierna. Avhoppet kom plötsligt, om än inte helt oväntat. Folkpartiet hade genom sitt realpolitiskt ogenomförbara krav på 18 extra miljarder till försvaret ställt sig en bra bit utanför det förhandlingsutrymme som trots allt förelåg mellan de övriga partierna.

Genom sitt förslag om 18 extra miljarder och genom sitt avhopp kan Folkpartiet möjligen framstå som ett tänkbart alternativ för alla de besvikna moderater som tycker att alliansregeringen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet sålde ut försvaret under regeringsåren 2006-2014. Å andra sidan riskerar Jan Björklund och Folkpartiet att framstå som hycklare eftersom partiet inte med eftertryck drivit försvarsfrågorna under tiden i alliansregeringen, när man ju faktiskt var en del av budgetmakten. Först nu - i opposition - tar Folkpartiet bladet från munnen och argumenterar för ett budgettillskott på 18 miljarder.

I P1 Morgon i morse lyfte Jan Björklund fram ett ytterligare argument för att Folkpartiet dragit sig ur de pågående försvarssamtalen. Vid sidan av att partiet ville satsa så mycket mer pengar på försvaret menade Björklund att regeringen vägrade gå med på en ordentlig utredning som syftade till ett svenskt Nato-medlemskap. För säkerhets skull upprepade Jan Björklund kravet - utredningen skulle genomföras i syfte att Sverige skulle bli Nato-medlem.

Jan Björklunds formuleringar om Nato-utredningen är intressanta i två avseenden. För det första innebär de en förändring i förhållande till allianspartiernas tidigare gemensamma krav om en Nato-utredning, vilken skulle genomföras förutsättningslöst i syfte att kartlägga fördelar och nackdelar med ett svenskt Nato-medlemskap. Resultatet av denna förutsättningslösa utredning skulle därefter ligga till grund för en fördjupad diskussion om huruvida Sverige borde söka medlemskap i Nato eller ej. Men i Jan Björklund nya roll som oppositionspolitiker behövs det inte längre någon sådan förutsättningslös utredning. Svaren är givna redan på förhand, och utredningen skulle således inte handla om om utan om hur Sverige skulle bli medlem i Nato.

För det andra är Jan Björklunds krav på en sådan utredning sakpolitiskt helt orealistisk. Björklund vet att de rödgröna partierna, och knappast heller Centerpartiet, skulle acceptera en utredning som explicit syftade till att föra in Sverige i Nato. Hans krav blir därför bara symbolpolitik - han vet redan när han framför kravet att det inte kan accepteras.

På Twitter skriver Folkpartiets utrikespolitiske talesperson Maria Weimer att Folkpartiet "står bakom Alliansens krav på förutsättningslös utredning, men att det heller inte är någon hemlighet att FP sedan 1999 är för ett svenskt Natomedlemskap". Det är naturligtvis sant. Men Folkpartiets avhopp hade blivit mer trovärdigt om det motiverats med regeringen ovilja att tillsätta en förutsättningslös utredning än med regeringens ovilja att tillsätta en utredning i syfte att Sverige skall bli Nato-medlem.

 

*

Det är något speciellt med de borgerliga partierna och tilltron till att statliga utredningar skall visa att Sverige bör söka medlemskap i Nato. I en tidigare text har jag visat hur förre rektorn vid Försvarshögskolan Henrik Landerholm och tidigare försvarsminister Sten Tolgfors som moderata riksdagsledamöter försökte använda utredningsväsendet för att flytta fram partiets positioner i Nato-debatten, men fick bita i det sura äpplet. Den texten förtjänar att läsas igen.