Folkpartiet, Nato och det plötsliga avhoppet från försvarssamtalen

Under visst buller och bång hoppade Folkpartiet på måndagskvällen av de pågående försvarssamtalen mellan regeringen och allianspartierna. Avhoppet kom plötsligt, om än inte helt oväntat. Folkpartiet hade genom sitt realpolitiskt ogenomförbara krav på 18 extra miljarder till försvaret ställt sig en bra bit utanför det förhandlingsutrymme som trots allt förelåg mellan de övriga partierna.

Genom sitt förslag om 18 extra miljarder och genom sitt avhopp kan Folkpartiet möjligen framstå som ett tänkbart alternativ för alla de besvikna moderater som tycker att alliansregeringen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet sålde ut försvaret under regeringsåren 2006-2014. Å andra sidan riskerar Jan Björklund och Folkpartiet att framstå som hycklare eftersom partiet inte med eftertryck drivit försvarsfrågorna under tiden i alliansregeringen, när man ju faktiskt var en del av budgetmakten. Först nu - i opposition - tar Folkpartiet bladet från munnen och argumenterar för ett budgettillskott på 18 miljarder.

I P1 Morgon i morse lyfte Jan Björklund fram ett ytterligare argument för att Folkpartiet dragit sig ur de pågående försvarssamtalen. Vid sidan av att partiet ville satsa så mycket mer pengar på försvaret menade Björklund att regeringen vägrade gå med på en ordentlig utredning som syftade till ett svenskt Nato-medlemskap. För säkerhets skull upprepade Jan Björklund kravet - utredningen skulle genomföras i syfte att Sverige skulle bli Nato-medlem.

Jan Björklunds formuleringar om Nato-utredningen är intressanta i två avseenden. För det första innebär de en förändring i förhållande till allianspartiernas tidigare gemensamma krav om en Nato-utredning, vilken skulle genomföras förutsättningslöst i syfte att kartlägga fördelar och nackdelar med ett svenskt Nato-medlemskap. Resultatet av denna förutsättningslösa utredning skulle därefter ligga till grund för en fördjupad diskussion om huruvida Sverige borde söka medlemskap i Nato eller ej. Men i Jan Björklund nya roll som oppositionspolitiker behövs det inte längre någon sådan förutsättningslös utredning. Svaren är givna redan på förhand, och utredningen skulle således inte handla om om utan om hur Sverige skulle bli medlem i Nato.

För det andra är Jan Björklunds krav på en sådan utredning sakpolitiskt helt orealistisk. Björklund vet att de rödgröna partierna, och knappast heller Centerpartiet, skulle acceptera en utredning som explicit syftade till att föra in Sverige i Nato. Hans krav blir därför bara symbolpolitik - han vet redan när han framför kravet att det inte kan accepteras.

På Twitter skriver Folkpartiets utrikespolitiske talesperson Maria Weimer att Folkpartiet "står bakom Alliansens krav på förutsättningslös utredning, men att det heller inte är någon hemlighet att FP sedan 1999 är för ett svenskt Natomedlemskap". Det är naturligtvis sant. Men Folkpartiets avhopp hade blivit mer trovärdigt om det motiverats med regeringen ovilja att tillsätta en förutsättningslös utredning än med regeringens ovilja att tillsätta en utredning i syfte att Sverige skall bli Nato-medlem.

 

*

Det är något speciellt med de borgerliga partierna och tilltron till att statliga utredningar skall visa att Sverige bör söka medlemskap i Nato. I en tidigare text har jag visat hur förre rektorn vid Försvarshögskolan Henrik Landerholm och tidigare försvarsminister Sten Tolgfors som moderata riksdagsledamöter försökte använda utredningsväsendet för att flytta fram partiets positioner i Nato-debatten, men fick bita i det sura äpplet. Den texten förtjänar att läsas igen.

Sten Tolgfors time-out och frågan om frånvarande riksdagsledamöter

Igår uppmärksammades att tidigare försvarsministern Sten Tolgfors, som med riksdagsarvode och avgångsvederlag har en inkomst på 115 000 kronor i månaden, inte skrivit en enda motion eller deltagit i någon debatt sedan han återvände till riksdagen i mars. Tolgfors vill inte kommentera uppgifterna.

Enligt Moderaternas presschef Anna-Charlotta Johansson är Sten Tolgfors i stället "allmänpolitiskt aktiv på hemmaplan", i sin lokala valkrets. Men när jag igår medverkade i P4 Örebros program "Rakt på sak" dementerade länsordföranden för Moderaterna i Örebro Ola Karlsson uppgifterna. Tolgfors hade inte varit särskilt aktiv i sin lokala valkrets, sade han. I stället uttryckte Ola Karlsson förståelse för att Sten Tolgfors "behövt tid för återhämtning".

Tid för återhämtning kan vi nog alla behöva ibland. Då kan man ansöka om tjänstledighet eller, om det är allvarligt, sjukskriva sig. Eller tolkar Moderaterna "arbetslinjen" ungefär på samma sätt som Sverigedemokraterna tolkar "nolltoleransen", det vill säga den gäller bara ibland?

Den time-outsjuka som på år senare spridit sig för inget gott med sig, utan öppnar för godtycke och försvårar ansvarsutkrävande. Även Sverigedemokraterna Kent Ekeroth och Erik Almqvist vandrar nu runt i riksdagshuset utan konkreta arbetsuppgifter. Det samma gäller för Håkan Juholt. I Juholts fall räcker det dock med några enkla googlingar så framgår det med all önskvärd tydlighet att mannen i alla fall inte ligger på latsidan. Seminariedeltagande, debatter och artiklar följer med oförminskad styrka i hans spår. För Håkan Juholt innebär vila och passivitet säkert en betydligt större kraftansträngning än hårt arbete.

Jag gav följande kommentar till TT: Att förtroendevalda politiker tar "time-out" är ett nutida och olyckligt fenomen. Om en enskild politiker av olika skäl inte kan genomföra sitt uppdrag finns möjligheten att t ex begära tjänstledighet eller bli sjukskriven. Då finns regler som hanterar processen. Att ta "time-out" innebär att undandra sig politisk och journalistisk granskning och försvårar därmed det demokratiska ansvarsutkrävandet. Att ta "time-out" innebär också att gränsen mellan det personliga och det offentliga suddas ut. Hur blir det t ex med ersättningfrågorna? Kan en riksdagsledamot ta "time-out" på obestämd tid och ändå kvittera ut sitt riksdagsarvode? Riksdagsarvodet är ju en ersättning för arbetsinsatser och ansvarstagande.

Företeelsen "time-out" är ett moras som skapar oklarhet i viktiga frågor kring makt och ansvar. Därför är det trist att såväl partiledningar som journalister accepterar att politiker tar "time-out".

Jämförelsen med att t ex ett ishockeylag begär "time-out" haltar. När ett lag begär "time-out" blir det paus i hela matchen och ingenting händer. Men när en politiker begär ""time-out" så blir det ingen paus i politiken. Det politiska livet och samhällslivet fortsätter ändå, men med oklara ansvarsförhållanden.

PS: Rekommenderar denna time-outförteckning i Svenska Dagbladet. 
 

Tolgfors avgång grundades i hans eget misslyckande

Mitt första intryck av San Diego kom i samband med frukosten, på en trottoarservering bredvid hotellet. En mindre bil körde förbi, radiostyrd med öppet tak och bara en hund i förarsätet. Strax efter kom den mexikanska servitrisen och undrade vad jag tyckte om San Diego. Jag hade lite svårt att svara.

Jag är i denna på ytan stillsamma och klimatmilda stad för att delta i ISA:s (International Studies Association) årliga sammankomst, som i är har temat Power, Principles and Participation in the Global Information Age. Jag kommer under de närmaste dagarna att återkomma med rapporter både här och på Ajour med tankar som inspirerats av det späckade programmet (här är över 5 000 deltagare och mer än 1 000 seminarier genomförs). Mest kommer jag att delta i seminarier som kretsar kring tematiken digitalisering, nya medier och internationella relationer.

Men innan dess vill jag kort kommentera Sten Tolgfors avgång. Jag hann med några korta reflektioner  bland annat till TT och till Alltid Nyheter innan jag reste iväg, men ger här ett mer samlat omdöme.

Tolgfors avgång kom inte oväntat. Saudi-affären vägrade självdö och varje dag kom nya uppgifter som innebar nya besvärande frågor för Sten Tolgfors. De utredningar och rättsliga prövningar som skall genomföras kommer att ta tid, och under den tiden skulle Sten Tolgfors trovärdighet som försvarsminister vara avsevärt skadad. Som jag tidigare skrivit lyckades Tolgfors aldrig bringa klarhet i vad som hänt eller i sitt ansvar utan snärjde på sina magistrala presskonferenser in sig i nya oklarheter. Tolgfors blev alltmer en belastning för regeringen Reinfeldt. På kort sikt kom därför hans avgång som en befrielse, inte bara för honom själv utan också för statsministern. Men på längre sikt är det oklart vad Tolgfors avgång får för konsekvenser för regeringens förmåga att hantera Saudi-affären. Vem skall nu lyftas fram för att besvara oppositionens och mediernas kritiska frågor om vad som hänt?

Tolgfors åberopar psykisk press och omsorgen om sina barn som ett skäl för sin avgång. Det kan mycket väl vara så. Jag har alltid uppfattat Tolgfors om en politiker med gott hjärta och vilja att göra rätt. Men det ändrar inte faktum: den avgörande orsaken till Sten Tolgfors avgång var hans oförmåga att hantera både Sveriges faktiska vapensamarbete med Saudiarabien och Ekots och andra mediers avslöjanden om detta samarbete.

Regeringen Reinfeldt är nu under press, inte bara för Saudi-affären (som kommer att leva vidare länge än - nu är det handelsminister Ewa Björling som är under press), utan även genom påståenden om idélöshet, ökad arbetslöshet och sjunkande opinionssiffror. Skall Reinfeldt bli återvald 2014 krävs att han nu tar omtag på regeringsfrågan. Det är knappas längre frågan om det blir en regeringsbildning, utan snarare när den kommer - före sommaren eller till hösten?

Jag rekommenderar också min kollega Marco Nilsson artikel på SvD Brännpunkt om Tolgfors avgång och Saudi-affären.

Socialdemokraterna hukar i vapenexportfrågan

Uppdaterat 15 mars kl 21.30: I dag kommenterade jag i P1 Morgon, tillsammans med Jytte Guteland, Socialdemokraternas hukande i vapenexportfrågan. Vi var helt överens om att partiet inte tagit sitt ansvar utan varit alldeles för defensivt. Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin svarade på kritiken i ett senare inslag i programmet.

I dag har Försvarets Forskningsanstalt (FOI) beslutat att lämna in en anmälan till Justiekanslern (JK) om misstänkt brott mot offentlighets- och sekretesslagen, mot bakgrund av Ekots avslöjanden om vapensamarbetet med Saudiarabien. På Ajour skriver jag att anmälan är stötande, givet att Sverige har ett grundlagsreglerat meddelarskydd och vad som har framkommit i Ekots rapportering.

Jag är däremot nöjd med att Konstitutionsutskottet (KU) påskyndar ärendet och omedelbart påbörjar sin granskning.

Noterar också att Dagens Nyheter - efter nio dagar - hakar på mitt förslag om en oberoende granskningsgrupp vid sidan av KU.

*

Socialdemokraterna hukar i vapenexportfrågan. Trots Ekots avslöjanden och försvarsminister Sten Tolgfors något taffliga hanterande av såväl media som sanningen så väljer Socialdemokraterna att sitta still i båten och inte försöka sätta press på regeringen.

Det senaste tecknet på Socialdemokraternas defensiva agerande i frågan kom i dag när den socialdemokratiske ledamoten i konstitutionsutskottet Sven-Erik Österberg inte ville ta ställning till om Miljöpartiets KU-anmälan av Sten Tolgfors skulle behandlas med förtur eller ej. Sven-Erik Österberg uttalar sig i statsmannamässiga ordalag om att KU bör sträva efter samsyn i frågan och att han inte vill bidra till att utveckla en ny praxis. Vackert så. Men jag är övertygad om att om Socialdemokraterna själva inte hade varit nedkletade i vapenexporten till Saudiarabien så hade inte Sven-Erik Österberg varit lika fin i kanten. Då hade Österberg sannolikt i stället betonat frågans vikt och att allmänintresset krävde att granskningen inte drogs i långbänk.

Gullandet med Saudiarabien förskräcker. I dag på DN Debatt skriver förre krigsmaterielinspektören Sven Hirdman att tillståndet för mänskliga rättigheter i Saudiarabien är en "svår fråga" att ta ställning till. Han tillägger: Det är knappast riktigt att kalla Saudiarabien för en diktatur. Saudiarabien inte en diktatur? Bagdad-Bob kom tillbaka, allt är förlåtet.

Läs gärna Vänstra Strandens text om varför argumenten för svensk vapenexport överhuvudtaget idag sviktar betänkligt.

Kommer Sten Tolgfors att tvingas avgå?

Uppdaterat lördag 10/3 kl 07.50. I dag skriver jag på SvD Brännpunkt och kommenterar Sten Tolgfors pressträff. Artikeln börjas så här: De som hade förväntat sig att försvarsminister Sten Tolgfors skulle göra en pudel eller till och med meddela sin avgång när han mötte pressen på fredagseftermiddagen blev besvikna. I stället var det magister Tolgfors som äntrade scenen. Utrustad med Powerpoints och ett oändligt tålamod hade Tolgfors föresatt sig att ge den samlade journalistkåren en snabbutbildning i svensk vapenexportpolitik i allmänhet och om svenskt vapensamarbete med Saudiarabien i synnerhet.

I sak försökte Tolgfors svära sig och regeringen fri från ansvar för det inträffade. I stället sköt han skulden mot Försvarets forskningsanstalt (FOI), vars tidigare hanterande av frågan gjort honom ”besvärad och bekymrad”.

Större delen av pressträffen ägnade Tolgfors åt att tolka sina egna tidigare uttalanden, försöka förklara varför han hade sagt det han sagt och vad det var han egentligen hade menat. Det gick sådär. Risken finns att Tolgfors snart får kalla till en ny pressträff för att reda ut vad han egentligen sade eller menade på den här pressträffen.

Hela texten kan läsas här.

*

Kommer försvarsminister Sten Tolgfors att tvingas avgå? Just nu står det och väger. Till Dagens Nyheter säger Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys, att Sten Tolgfors är "ett drag från schack matt". Under rubriken "Gav klartecken till vapenfabrik" skriver Svenska Dagbladet att Sten Tolgfors, tvärtemot vad han hittills sagt, informerades om upplägget med bulvanföretaget SSTI redan 2010 och att regeringen gav "sitt uttryckliga tillstånd till myndigheten FOI att ingå avtal med saudierna om hjälp med att bygga en vapenfabrik". Det behövs just nu inte så mycket för att bägaren skall tippa över och Sten Tolgfors situation bli politiskt omöjlig.

Möjligen kan det uppfattas som en ödets ironi om Sten Tolgfors tvingas avgå inte för det han påstås ha gjort - beviljat tillstånd till att Sverige hjälper en av världens värsta diktaturer att bygga en vapenfabrik - utan för att han försökt mörklägga eller kanske till och med ljuga om det han gjort. Men situationen är komplicerad eftersom även den socialdemokratiska regeringen ingick avtal med den saudiska regeringen. Socialdemokraternas problem är att partiet riskerar att hamna i en position där man kritiserar alliansregeringen för att inte ha rivit upp ett beslut som en socialdemokratisk regering har fattat.

Det gäller att hålla isär två saker i diskussionen. Det ramavtal som Sverige under en socialdemokratisk regering slöt med Saudiarabien 2005 var politiskt oklokt och moraliskt orättfärdigt. Men det fanns ingenting i det avtalet som förband Sverige att inom avtalets ramar låta svenska myndigheter hjälpa Saudiarabien att bygga en vapenfabrik. Ansvaret för det beslutet ligger hos alliansregeringen.

Jag har hittills inte hört någon röst som sagt att beslutet att hjälpa saudierna med vapenfabriken var klokt eller rätt. Givet den monumentala enigheten om felaktigheten i beslutet måste någon form av ansvar att utkrävas. Blir det inte Sten Tolgfors ligger FOI:s generaldirektör Jan-Olof Lind pyrt till.

Sten Tolgfors hopp står delvis till att Socialdemokraterna kan tveka att driva frågan om hans avgång, eftersom partiet själv i regeringsställning beslöt om det ramavtal med Saudiarabien som i sin tur gjorde beslutet att hjälpa saudierna att bygga en vapenfabrik möjligt. Just nu finns också ett starkt politiskt tryck på att skärpa den svenska vapenexportlagstiftningen på ett sätt som gör det omöjligt att exportera vapen till diktaturer. Om alliansregeringen förmår skynda på den processen stärks Tolgfors ställning något.

Jag vidhåller min uppfattning att en oberoende granskningsgrupp bör tillsättas, eftersom både regering och opposition har del i den sorgliga historien om Sveriges militära samarbete med en av världens värsta diktaturer.

Oberoende grupp bör granska Sveriges försvarssamarbete med Saudiarabien

Saudiarabien är en av världens mest brutala diktaturer. Regimens bryter systematiskt mot de mänskliga rättigheter. Amnesty Internationals landrapport för Saudiarabien 2011 är skrämmande läsning.

Den svenska regeringen tillåter att en statlig myndighet - FOI - hjälper Saudiarabien att bygga vapenfabriker. Agerandet är politiskt omdömeslöst och moraliskt förkastligt.

Överlag tenderar Sverige att gulla med Saudiarabien. Vapenförsäljningen blomstrar. Det är bara några månader sedan Sveriges kung Carl XVI Gustaf besökte Saudiarabien för att under högtidliga former överlämna scoututmärkelsen Bronsvargen till kung Abdullah. Hovets presschef Bertil Ternert säger att kungens besök i Saudiarabien uppmuntras av utrikesdepartementet.

Orsakerna till att Saudiarabien får en gräddfil av Sverige är två. För det första öppnar den svenska linjen dörren för lönsamma investeringar och handel för svenska företag. För det andra ses Saudiarabien som en stabiliserande kraft i en orolig region. Stabiliteten prioriteras framför demokratin och mänskliga rättigheter. Saudiarabien är visserligen en diktatur, men det är "vår" diktatur.

Projekt Simoom, som FOI:s projekt i Saudiarabien kallas, underlättas av det övergripande avtal om försvarssamarbete som Sverige och Saudiarabien undertecknade 2005. Det avtalet slöts av en socialdemokratisk regering och jag tillhörde dem som då protesterade skarpt.

Jag tycket det bör tillsättas en oberoende granskningsgrupp i syfte att utreda vad som har hänt och hur det kan ha tillåtits hända. Miljöpartiet har anmält försvarsminister Sten Tolgfors till konstitutionsutskottet. Det är bra. Men eftersom Socialdemokraterna har sin del i ansvaret genom godkännandet av det övergripande avtalet om försvarssamarbete från 2005 förtjänar frågan att lyftas till en nivå bortom det partipolitiska.

Jag kommenterar Ekots avslöjande bland annat i P1-Morgon.

Vill Jan Björklund (FP) ha en mer restriktiv svensk vapenexport än Urban Ahlin (S)?

Försvarsminister Sten Tolgfors (M) berättar på DN Debatt att Sverige planerar att köpa 15 amerikanska helikoptrar av typen Black Hawk. Kostnaderna för inköpet beräknas totalt uppgå till ca fem miljarder kronor. Affären riktar uppmärksamheten på principerna för svensk vapenhandel.

För bara några veckor sedan gjorde Folkpartiledaren Jan Björklund ett lika överraskande som välkommet utspel där han deklarerade att han vill förbjuda all svensk vapenexport till diktaturer. I dagens Svenska Dagbladet hakar Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin på och förordar också han ett mer restriktivt regelverk för svensk vapenexport.

Men läser man de båda texterna noga tycks det som att Jan Björklund är villig att gå längre än Urban Ahlin i frågan om att sälja vapen till diktaturer. Björklund skriver om svensktillverkade vapen: Demokratier ska få köpa, och länder som vill vara demokratier. Men inte diktaturer. Ahlin använder en mjukare formulering: Icke-demokratier och länder som bryter mot mänskliga rättigheter kan inte ges samma legitimitet som demokratier att få köpa vapen.

Jan Björklund menar alltså att diktaturer "inte ska få köpa" svenska vapen, medan Urban Ahlin menar att diktaturer "inte kan ges samma legitimitet" att köpa svenska vapen. Som jag brukar säga - Djävulen sitter i detaljerna. :)

Socialdemokraterna har alltid haft bekymmer med vapenexportfrågan. Å ena sidan finns en insikt om att vapenhandel kan bidra till kapprustning och krigshandlingar. Å andra sidan har Socialdemokraterna som statsbärande parti värnat om de arbetstillfällen som vapenindustrin skapar och även insett värdet av en inhemsk vapenproduktion för att under kalla kriget kunna upprätthålla neutralitetspolitikens trovärdighet (och en inhemsk vapenindustri förutsätter vapenexport för att bli ekonomiskt möjlig).

Jag ser gärna ett totalförbud mot svensk vapenexport. Men där är vi inte än, och jag välkomnar ett starkt demokratikriterium för vapenexporten. Nog vore det ur socialdemokratisk synvinkel nesligt om Folkpartiet springer förbi S i den här frågan?

Uppgörelsen om Afghanistan en framgång för de rödgröna

I dag presenterades en länge efterfrågad rödgrön överenskommelse om Afghanistan. Överenskommelsen innebär att en rödgrön regering kommer att påbörja Sveriges militära tillbakadragande från Afghanistan redan i början av 2011, ett tillbakadragande som skall vara helt avslutat första halvåret 2013. Uttåget och den rödgröna överenskommelsen möjliggörs av att den internationella Kabulkonferensen för några veckor sedan enades kring målet att den afghanska regeringen ska leda alla militära operationer i Afghanistan senast år 2014.

Beskedet från de rödgröna är glädjande. Det blir nu än mer viktigt att Afghanistan inte lämnas i sticket, utan att de resurser som hittills satsats på kriget - ofattbara cirka 2 500 miljarder kronor - omvandlas till civila biståndsinsatser och civil närvaro av olika slag. Det är också viktigt att FN får spela en central roll i den internationella samfundets fortsatta civila närvaro i Afghanistan.

På senare tid har alltfler politiska krafter - liberaler, socialdemokrater och gröna - insett att det inte finns någon militär lösning på kriget i Afghanistan. Vid FN:s givarkonferens i Kabul för några veckor sedan synliggjordes att USA och EU planerade för en successiv militär reträtt, med 2014 som slutdatum. USA:s och EU:s inställning blev en politisk motgång för utrikesminister Carl Bildt och försvarsminister Sten Tolgfors, vilka båda vid upprepade tillfällen starkt motsatt sig alla planer på ett sådant preliminärt slutdatum.

Alliansregeringen måste nu ta sig en funderare. Det är bara några veckor sedan Alliansen flaggade för att Sverige tvärtemot signalerna från Kabulkonferensen skulle utvidga sin militära insats och som kanske enda land i världen välja att sända fler soldater till Afghanistan. Kommer Alliansen att hålla fast vid den linjen, eller kommer man under Carl Bildts ledning att försöka räta in sig i det internationella ledet och acceptera en successiv reträtt? Osvuret är bäst, men jag tror att Alliansen har mycket lite att vinna på att försöka övertyga svenska folket om värdet av att de svenska soldaterna inte skall tas hem och att styrkan i stället skall utvidgas.

Det är också glädjande att Jan Eliasson som förstanamn tillsammans med Lena Hjelm-Wallén och Urban Ahlin i ett särskilt uttalande ställer sig bakom den rödgröna överenskommelsen Jan Eliasson spelade en viktig roll vid S-kongressen hösten 2009 när han i känslostarka inlägg lade hela sin personliga prestige bakom ståndpunkten att Sverige inte skulle lämna Afghanistan. Jan Eliasson har en mycket stor personlig och politisk trovärdighet och det vore värdefullt om han kunde spela en än mer central roll i den socialdemokratiska valrörelsen.

Wikileaks, Mona Sahlin och en gemensam rödgrön linje i frågan om Afghanistan

Förändringens vind blåser kring kriget i Afghanistan. Vid FN:s givarkonferens i Kabul för några dagar sedan framstod det som än klarare att USA och EU nu planerar för en successiv militär reträtt, med 2014 som tänkt slutdatum. Det preliminära slutdatumet är en politisk motgång för utrikesminister Carl Bildt och försvarsminister Sten Tolgfors, vilka båda vid upprepade tillfällen starkt motsatt sig alla planer på ett sådant preliminärt slutdatum.

Stödet för den militära insatsen i Afghanistan undermineras också av Wikileaks offentliggörande av 90 000 hemliga miltära dokument om krigföringen. Betydelsen av Wikileaks avslöjande ligger bara delvis i de nya sakuppgifter som presenteras. Krigföring är alltid grym och fasansfull och "det goda kriget" som skonar civila och respekterar folkrätten existerar inte och kan inte existera. De senaste uppgifterna om att nära 50 civila som sökt skydd dödats av en Nato-raket faller väl in i detta mönster. Wikileaks uppgifter har också redan fått olika liberala röster att argumentera emot Sveriges deltagande.

Betydelsen av Wikileaks avslöjanden ligger främst i att läckorna demoraliserar den utländska närvaron och försvårar för de krigförande att sopa uppgifter om krigsbrott under mattan. I ett vidare perspektiv illustrerar också Wikileaks hur den kommunikationsteknologiska utvecklingen med nödvändighet eroderar nationalstaternas maktbas för att i stället främja transnationella nätverk som organisationsform och bidra till att allt blir offentligt. Som Expressen klokt uttrycker det: Wikileaks och liknande organisationer är inte något som USA, Sverige och andra deltagarländer kan ljuga sig ur eller förbjuda sig undan. Det är den nya miljö arméer slåss i. Om de vägrar anpassa sig, gör de så på egen risk.

USA och de ledande västmakterna har insett att det inte finns någon framkomlig väg till militär seger i Afghanistan. Det är bra. Det blir nu än mer viktigt att de resurser som hittills satsats på kriget - ofattbara cirka 2 500 miljarder kronor - omvandlas till civila biståndsinsatser av olika slag.

I debatten om Sveriges miltära deltagande i Afgahnistan har inte mindre än sju olika argument använts för att försvara den svenska insatsen: bekämpa terrorgrupper, stärka demokratin, bekämpa fattigdomen, stärka kvinnornas ställning, skapa stabilitet i området, främja svenska affärsintressen samt minska heroinförsäljningen på Sveriges gator. En god regel är att ju fler skäl som åberopas för att legitimera en militär insats, desto mer skeptisk bör man förhålla sig.

Debatten gäller från och med nu inte om uta när och på vilket sätt Sveriges militära insats i Afghanistan skall avslutas. Händelseutvecklingen bör underlätta en uppgörelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet om vilken linje en ny rödgrön regering kommer att föra i fråga om Afghanistan efter en eventuell valseger i september 2010.

Inom Socialdemokraterna har tidigare främst Urban Ahlin argumenterat för en bibehållen svensk militär närvaro på obestämd tid. Den linjen är inte längre hållbar. De rödgröna har nu möjlighet att vända en fråga som tidigare splittrat dem till en offensiv fråga med krav på att de svenska soldaterna tas hem från Afghanistan före ett visst datum.

Mona Sahlin befinner sig just nu i Afghanistan för att besöka de svenska soldaterna och informera sig ytterligare om läget på plats. När hon kommer hem väntar en stor politisk utmaning i att forma en gemensam rödgrön linje i frågan.

Alliansregeringen vill utöka den svenska vapenexporten

I en debattartikel i Dagens Industri antyder försvarsminister Sten Tolgfors (M) att han vill tillsätta en ny myndighet i syfte att förstärka och effektivisera stödet till svensk vapenexport.

Nu tycks ju inte den svenska vapenexporten vara i så särskilt starkt behov av ytterligare stöd. År 2008 exporterade Sverige krigsmateriel för ca 12.7 miljarder kronor. Det innebar en ökning med 32 procent jämfört med föregående år, och stärker Sveriges ställning som en av världens största vapenexportörer alla kategorier.

I stället för att fortsätta öka bör den svenska vapenexporten kringgärdas av starkare restriktioner. Till exempel så borde ett särskilt demokratikriterium införas i regelverket. Att främja demokrati är en huvudlinje i svensk utrikespolitik och krigsmaterielexport till diktaturer legitimerar diktatur som styrelseskick.

Låt oss hoppas att det rödgröna samarbetet leder till att Socialdemokraterna inte frestas att luckra upp regelverket, t ex genom att låta näringspolitiska skäl utgöra motiv för svensk vapenexport. En rödgrön regering bör i stället våga göra den svenska vapenexporten mer restriktiv.