I Dagens Nyheter skriver Björn Wiman läsvärt om vad vi kan förvänta oss av 2017. Efter ett år där politiken präglats av Brexit, Trumps valseger och framgångar för främlingsfientliga, högerpopulistiska partier ställer Björn Wiman frågan: Vänder det nu? I artikeln finner han styrka i en tidigare intervju med författaren och kolumnisten Lena Andersson, som säger så här: "Jag tror att den växande fundamentalismen och nationalismen bara är en bieffekt av en större utveckling. Huvudfåran går i stället mot ökad frihet: människor i hela världen ser friheten och det går inte att hålla undan den. Nätets och digitaliseringens gränslöshet kommer att sätta sig i våra huvuden."
När Björn Wiman invänder och påpekar att den extrema nationalismen är på frammarsch på flera håll i världen svarar Lena Andersson: Jo, men du vet. Träden skjuter nya skott precis innan de ska dö.
*
Jag hoppas förstås att Lena Andersson har rätt. Helt säker är jag inte. Som jag tidigare skrivit har globaliseringen urholkat de folkvalda politiska institutionerna på makt. I stället har makten flyttats till svåridentifierade, globala platser och medborgarnas möjligheter att utkräva politiskt ansvar minskar. Dagens samhällsproblem (t ex miljön, migrationen, de ekonomiska kriserna) är globala, och globala problem kan inte lösas nationellt. Världsekonomin är globaliserad, men politiken och demokratin är fängslade i nationalstaten. I stället blir nationalstaten ett objekt för de nationalkonservativa krafternas populistiska politiska mobilisering, ett objekt för nostalgi och tillbakablickande på en guldålder som aldrig existerat. I den värsta av världar bidrar vurmen för nationalstaten till ett söndertrasande av befintliga, organiserade internationella samarbeten och i förlängningen ökad osäkerhet och ökad risk för krig i Europa.
Nu tror jag ändå att globaliseringens gränsnedrivandande krafter är så starka att de som vill stänga gränser och minska människors frihet kämpar en hopplös kamp. År 2015 tog Sverige emot nära 170 000 människor som sökte asyl, och jag är så stolt och glad att Sverige gjorde detta. I år har Sverige bara tagit emot 26 900 asylsökande, bland annat beroende på den nya, restriktiva lagstiftningen. Men sedan år 2000 har Sverige tagit emot ca 685 000 asylsökande. Många av dessa har fått stanna, många har kunnat återförenas med sina familjer i Sverige. Det är klart att invandringen påverkar våra samhällen och våra sätt att leva tillsammans. Denna process kan inte göras ogjord, ur det perspektivet är Sverigedemokraterna (som alltid tycker att invandringen måste minska, oavsett hur få eller hur många som kommer) historiens förlorare - deras politiska projekt är sedan länge passé.
Så låt oss se fram emot det nya året med tillförsikt, och tillsammans göra 2017 till året då det vände!
