Israels brutala och dödsbringande flygattacker mot Gaza fortsätter med oförminskad styrka - antalet döda uppgår nu till över 300, många av dem är civila, många är kvinnor och barn.
Vi måste få försvara oss, upprepas som ett mantra av israeliska beslutsfattare. Javisst, Israel har som alla stater rätt till självförsvar. Men självförsvar får inte bedrivas hur som helst. Att genom bombattacker som leder till massdöd bland oskyldiga försvara sig mot de raketbeskjutningar som genomförts mot Israel från Gaza kan aldrig vara acceptabelt. Självförsvar skall enligt folkrätten utövas proportionellt. Det innebär bl a att man inte får använda våld som i sina skadeverkningar är oproportionellt i förhållande till det hot och det våld man själv utsatts för. FN:s förre rättschef Hans Corell var mycket tydlig på denna punkt i SVT Rapport i kväll. Därför måste omvärldens kräva att Israel omedelbart avbryter attacken och pressa parterna till en ny vapenvila.
Vad händer nu? Sannolikt fortsätter de israeliska attackerna ytterligare ett tag. Kanske följs de av en begränsad markoperation, men det är inte säkert. En ny vapenvila mellan Israel och Hamas kommer så småningom att ingås. Det vi nu ser är en blodig maktkamp om villkoren för och innehållet i en sådan vapenvila.
En del tror att utvecklingen nu gått så långt att en överenskommelse mellan Hamas och Fatah inte längre är möjlig, och att vi går mot en förstärkt klanifiering av det palestinska civila och politiska livet. Jag åsåg själv en demonstration mot Israels krig i dag där de största jubelropen mötte den talare som anklagade president Abbas för att vara kollaboratör med Israel.
På kort sikt kan de mest högernationalistiska krafterna i Israel kanske glädja sig åt en sådan utveckling. En fragmentisering av det palestinska samhället försvårar skapandet av en sammanhållen palestinsk förhandlingsposition. Men även ur Israels perspektiv vore en sådan utveckling olycklig. Det vore en tillbakagång till läget i mitten av 1960-talet, innan PLO fick status av det palestinska folkets mest auktoriativa talesman. Den perioden präglades av palestinska terrordåd, såväl mot Israel som mot andra internationella mål. Ingen vill tillbaka till den tiden.
Själv tror jag inte att utvecklingen behöver ha gått så långt. Jag tror fortfarande på möjligheten till en överenskommelse mellan Hamas och Fatah, även om vägen till en sådan är betydligt längre och svårare nu än vad den var innan Israels flygattacker började.
2008 var ett förlorat år för fredsprocessen. I dag talar inte mycket för att 2009 kommer att bli så mycket bättre.
2008-12-27
Stoppa dödandet i Gaza nu
Julfriden bryts av de fruktansvärda nyheterna från Gaza. I en tidigare post skrev jag att jag inte trodde på en storskalig israelisk militär intervention i Gaza. Nu får vi i stället ett flygangrepp som i skrivande stund bedöms ha dödat över 150 människor. Vid flera tillfällen har jag kritiserat och tagit avstånd från Hamas avskyvärda raketbeskjutningar av civila mål i Israel. Men det israeliska övervåldet är bortom alla proportioner och jag har därför svårt att karaktärisera flygangreppet som något annan än ett illdåd.
Den tragiska händelseutvecklingen visar igen på det olyckliga - för att inte säga dåraktiga - i omvärldens försök att möta den folkvalda Hamasregeringen med bojkott och isolering.
Den israeliska regeringen kan sägas ha haft tre mål med aktionen:
1) Försvaga Hamas som organisation och dess maktställning i Gaza. Men flygangreppet kommer att öka på det palestinska hatet mot Israel och det är svårt att se hur en tillväxt av detta hat bidrar till att erodera Hamas maktbas.
2) Få ett stopp på raketbeskjutningarna från Gaza mot civila mål i Israel. Men redan i dag har raketbeskjutningarna återupptagits. Risken för palestinska terrordåd mot civila mål inne i Israel ökar.
3) Stärka den israeliska regeringens ställning inför de stundande valen till Knesset i februari. En israelisk passivitet inför raketbeskjutningarna hade sannolikt bäddat för Likud och Benjamin Netanyahu. Nu stärker Tsipi Livni sina möjligheter att få ta över som premiärminister efter den avgående Ehud Olmert.
Omvärlden måste ställa krav på en omedelbar vapenvila i området. USA:s flata uttalande där man enbart vädjar till Israel att göra sitt bästa att undvika att civila kommer till skada är ur det perspektivet olycksbådande.
Och var är Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Mona Sahlin? Vem av dem kommer att ha kuraget att ta avstånd från den israeliska flygattacken?
Tillägg I: Carl Bildt har nu kommenterat händelseutvecklingen på sin blogg. Det är mycket blekt. Bildt uppmanar parterna att "så snart som möjligt" återgå till vapenvilan. Däremot kritiserar han Israel för isoleringen av Gaza: Om Israel trott att denna politik skulle kunna bidraga till att bryta Hamas makt måste man nu konstatera att den varit kontraproduktiv också i detta avseende.
Tillägg II: Även Urban Ahlin har nu i sin egenskap av socialdemokraternas utrikespolitiske talesman kommenterat angreppet på Gaza. Ahlin kräver att Israel omedelbart avbryter sin militära attack. vilken han beskriver som "brutal och våldsam". Ahlin tillägger: I stället för att använda militärt våld måste Israel som den starkare partnern i konflikten snarast se till att fredssamtalen återupptas och att Gazas invånare får tillgång till livsnödvändigheter som vatten, el och livsmedel. Den långa isoleringen av Gaza har lett till en farlig desperation hos befolkningen, och understött extremistiska krafter.
Den tragiska händelseutvecklingen visar igen på det olyckliga - för att inte säga dåraktiga - i omvärldens försök att möta den folkvalda Hamasregeringen med bojkott och isolering.
Den israeliska regeringen kan sägas ha haft tre mål med aktionen:
1) Försvaga Hamas som organisation och dess maktställning i Gaza. Men flygangreppet kommer att öka på det palestinska hatet mot Israel och det är svårt att se hur en tillväxt av detta hat bidrar till att erodera Hamas maktbas.
2) Få ett stopp på raketbeskjutningarna från Gaza mot civila mål i Israel. Men redan i dag har raketbeskjutningarna återupptagits. Risken för palestinska terrordåd mot civila mål inne i Israel ökar.
3) Stärka den israeliska regeringens ställning inför de stundande valen till Knesset i februari. En israelisk passivitet inför raketbeskjutningarna hade sannolikt bäddat för Likud och Benjamin Netanyahu. Nu stärker Tsipi Livni sina möjligheter att få ta över som premiärminister efter den avgående Ehud Olmert.
Omvärlden måste ställa krav på en omedelbar vapenvila i området. USA:s flata uttalande där man enbart vädjar till Israel att göra sitt bästa att undvika att civila kommer till skada är ur det perspektivet olycksbådande.
Och var är Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Mona Sahlin? Vem av dem kommer att ha kuraget att ta avstånd från den israeliska flygattacken?
Tillägg I: Carl Bildt har nu kommenterat händelseutvecklingen på sin blogg. Det är mycket blekt. Bildt uppmanar parterna att "så snart som möjligt" återgå till vapenvilan. Däremot kritiserar han Israel för isoleringen av Gaza: Om Israel trott att denna politik skulle kunna bidraga till att bryta Hamas makt måste man nu konstatera att den varit kontraproduktiv också i detta avseende.
Tillägg II: Även Urban Ahlin har nu i sin egenskap av socialdemokraternas utrikespolitiske talesman kommenterat angreppet på Gaza. Ahlin kräver att Israel omedelbart avbryter sin militära attack. vilken han beskriver som "brutal och våldsam". Ahlin tillägger: I stället för att använda militärt våld måste Israel som den starkare partnern i konflikten snarast se till att fredssamtalen återupptas och att Gazas invånare får tillgång till livsnödvändigheter som vatten, el och livsmedel. Den långa isoleringen av Gaza har lett till en farlig desperation hos befolkningen, och understött extremistiska krafter.
2008-12-23
Om konsten att tro - God Jul från Dolly och mig!
I believe in Santa Claus, I'll tell you why I do
Cause I believe that dreams and plans and wishes can come true
I believe in miracles, I believe in magic too
I believe in Santa Claus and I believe in you
And I believe that everything that is is what it's meant to be
I believe there is a God somewhere although it's hard to see
I believe I am so therefore I should do all what I can
To be a better piece in the puzzle of God's plan
And I believe in Santa Claus
I believe in Santa Claus
I believe there's always hope when all seems lost
I believe in Santa Claus
(D Parton, 1983)
Med dessa rader önskas bloggens alla läsare en riktigt God Jul!
2008-12-21
Hoppets stjärna bleknar i Mellanöstern
Den brutna vapenvilan mellan Hamas och Israel är olycksbådande. Jag tror visserligen inte på en storskalig israelisk militär intervention i Gaza. Men perioden fram till det israelska valet den 10 februari 2009 kommer sannolikt att präglas av fortsatt blockad av Gaza med allt vad det innebär för den sociala nöden hos den palestinska befolkningen, palestinsk raketbeskjutning mot Israel samt israeliska attacker mot palestinska mål i Gaza.
Parallellt med denna händelseutveckling erbjuds Israel som första Medelhavsland ett fördjupat samarbete med EU inom ramen för unionens Grannskapspolitik. Jag har själv inte tagit del av grundtexterna, men enligt Per Gahrton så innebär överenskommelsen bl a att Israel ska få tillträde till EUs säkerhetskommitte (PSC), att Israel ska konsulteras inför EU:s agerande i Mellanöstern samt att Israel skall inbjudas att medverka i vissa av EU:s utlandsoperationer.
Biståndsorganisationer som Diakonia har genom Joakim Wohlfeil varit kritiska, men från politiskt håll i Sverige - inklusive socialdemokratin - har det varit tyst. Hans Linde (v) utgör ett undantag genom att uttala sig kritiskt i EU-nämnden till arrangemanget.
Själv är jag som läsaren av denna blogg vet ingen vän av bojkott eller av isolering - oavsett om vi talar om Israel eller om Hamas. Men jag tycket att tidpunkten för uppgraderingen av Israels förbindelser med EU är utomordentligt illa vald. Den fortsatta ockupationspolitiken, byggandet av muren och isoleringen av Gaza kränker folkrätt och många av de värden som jag - och svensk socialdemokrati - håller högt. Uppgraderingen av förbindelserna sänder fel politisk signal och borde ha fått anstå till framsteg i fredsprocessen fanns inom synhåll.
Det blir en dyster jul i Mellanöstern. Må hoppets stjärna blekna och flämta - och låt oss icke glömma att vi genom solidaritetsarbete och politisk kamp kan få den att lysa klart igen.
Parallellt med denna händelseutveckling erbjuds Israel som första Medelhavsland ett fördjupat samarbete med EU inom ramen för unionens Grannskapspolitik. Jag har själv inte tagit del av grundtexterna, men enligt Per Gahrton så innebär överenskommelsen bl a att Israel ska få tillträde till EUs säkerhetskommitte (PSC), att Israel ska konsulteras inför EU:s agerande i Mellanöstern samt att Israel skall inbjudas att medverka i vissa av EU:s utlandsoperationer.
Biståndsorganisationer som Diakonia har genom Joakim Wohlfeil varit kritiska, men från politiskt håll i Sverige - inklusive socialdemokratin - har det varit tyst. Hans Linde (v) utgör ett undantag genom att uttala sig kritiskt i EU-nämnden till arrangemanget.
Själv är jag som läsaren av denna blogg vet ingen vän av bojkott eller av isolering - oavsett om vi talar om Israel eller om Hamas. Men jag tycket att tidpunkten för uppgraderingen av Israels förbindelser med EU är utomordentligt illa vald. Den fortsatta ockupationspolitiken, byggandet av muren och isoleringen av Gaza kränker folkrätt och många av de värden som jag - och svensk socialdemokrati - håller högt. Uppgraderingen av förbindelserna sänder fel politisk signal och borde ha fått anstå till framsteg i fredsprocessen fanns inom synhåll.
Det blir en dyster jul i Mellanöstern. Må hoppets stjärna blekna och flämta - och låt oss icke glömma att vi genom solidaritetsarbete och politisk kamp kan få den att lysa klart igen.
2008-12-18
Nätpolitik och ny kulturchef på Svenska Dagbladet
Jag vill bara passa på att puffa för Christopher Kullenbergs läsvärda kommentar i Svenska Dagbladet i dag (inte bara för att han i positiva termer kommenterar min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer utan också och främst för den intressanta diskussion om nätpolitik som följde på Kullenbergs blogg).
När jag i dag hämtade alla tre morgontidningarna i brevlådan väcktes för första gången någonsin en obehaglig känsla att vi kanske inte behövde alla tre tidningarna - så mycket av dem publiceras ju ändå på nätet. Men när jag fick se att Stefan Eklund från Borås Tidning blivit ny kulturchef på Svenska Dagbladet så försvann känslan. Allt Stefan Eklund säger i denna intervju gör mig lätt till sinnes. Självklart fortsätter vi prenumerera.
När jag i dag hämtade alla tre morgontidningarna i brevlådan väcktes för första gången någonsin en obehaglig känsla att vi kanske inte behövde alla tre tidningarna - så mycket av dem publiceras ju ändå på nätet. Men när jag fick se att Stefan Eklund från Borås Tidning blivit ny kulturchef på Svenska Dagbladet så försvann känslan. Allt Stefan Eklund säger i denna intervju gör mig lätt till sinnes. Självklart fortsätter vi prenumerera.
2008-12-14
Vill socialdemokratin verkligen överge kravet på FN-mandat? (II)
Vill socialdemokratin verkligen överge kravet på FN-mandat för militär intervention i internationella konflikter? Jag har tidigare uttryckt min oro över att den socialdemokratiska rådslagsgruppen Vår värld i två rapporter föreslagit en skrivning som innebär att Sverige skall överge kravet på FN-mandat: Vid extrema nödsituationer och där säkerhetsrådet är blockerat kan därför annat mandat i enlighet med FN-stadgans principer ge stöd till en fredsbevarande insats. Min kritik - och andras -har bl a gällt att formuleringen öppnar för stormaktspolitik och sänker tröskeln till militär våldsanvändning.
För en dryg vecka sedan diskuterade jag formuleringen med socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor Urban Ahlin. Vi var - för att uttrycka det milt - inte särskilt överens. (Ett utförligt referat av debatten kan läsas här.)
Desto gladare blir jag av att läsa det svar som de socialdemokratiska sidoorganisationerna gemensamt utformat till rådslagsgruppen Vår värld och där just frågan om FN-mandat ägnas stort utrymme. Kärnformuleringen i dokumentet sammanfattar väl min inställning, och kan gärna ligga till grund för fortsatt debatt i frågan:
Det är säkerhetsrådet som enligt FN-stadgan har till uppgift att besluta om militär våldsanvändning för andra ändamål än självförsvar. Alla möjligheter till fredlig lösning måste först vara uttömda. Våldsanvändning utan nödvändigt säkerhetsrådsmandat riskerar att försvaga den internationella rättsordningen. Men nödvändiga åtgärder för att förhindra systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter får inte heller stoppas av ett veto eller ett hot om veto. Då undermineras rådets och FN:s ställning. Världssamfundet kan inte stå passivt inför sådana humanitära katastrofer.
Frågan om hur man ska agera måste prövas från fall till fall. Det är viktigt att också beakta långsiktiga och principiella aspekter och att utveckla det folkrättsliga regelverket. Ett agerande med hänvisning till nödrätten kan bara ske kollektivt inom ramen för en regional organisation, måste söka säkerhetsrådets godkännande, om än i efterhand, och kan aldrig vara praxisgrundande. Även Sverige måste vara berett att, genom EU, ta ansvar i en sådan situation.
En sådan formulering innebär att militära ingripanden utan FN-mandat endast kan grunda sig på nödvärnsrätt. De stater som väljer att agera enligt maximen nöd bryter lag kan inte åberopa folkrättsligt stöd utan får i efterhand stå till svars - på samma sätt som en Plogbillsaktivist som saboterar vapenindustrin får stå till svars för sina handlingar. Eller aktivister som med våld stoppar en utvisning av en flykting till Irak. Uppsåtet må vara gott och förtjäna allt stöd, men lagen måste samtidigt ha sin gång. Om moralen och lagen kolliderar får lagen ändras.
Men att i dagsläget antyda att FN-stadgans principer skapar en legal grund för militära interventioner utan stöd i säkerhetsrådet är att luckra upp gränsen mellan legalitet och legitimitet. En sådan uppluckring bäddar för godtycklig stormaktspolitik och bör därför bestämt motarbetas.
För en dryg vecka sedan diskuterade jag formuleringen med socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor Urban Ahlin. Vi var - för att uttrycka det milt - inte särskilt överens. (Ett utförligt referat av debatten kan läsas här.)
Desto gladare blir jag av att läsa det svar som de socialdemokratiska sidoorganisationerna gemensamt utformat till rådslagsgruppen Vår värld och där just frågan om FN-mandat ägnas stort utrymme. Kärnformuleringen i dokumentet sammanfattar väl min inställning, och kan gärna ligga till grund för fortsatt debatt i frågan:
Det är säkerhetsrådet som enligt FN-stadgan har till uppgift att besluta om militär våldsanvändning för andra ändamål än självförsvar. Alla möjligheter till fredlig lösning måste först vara uttömda. Våldsanvändning utan nödvändigt säkerhetsrådsmandat riskerar att försvaga den internationella rättsordningen. Men nödvändiga åtgärder för att förhindra systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter får inte heller stoppas av ett veto eller ett hot om veto. Då undermineras rådets och FN:s ställning. Världssamfundet kan inte stå passivt inför sådana humanitära katastrofer.
Frågan om hur man ska agera måste prövas från fall till fall. Det är viktigt att också beakta långsiktiga och principiella aspekter och att utveckla det folkrättsliga regelverket. Ett agerande med hänvisning till nödrätten kan bara ske kollektivt inom ramen för en regional organisation, måste söka säkerhetsrådets godkännande, om än i efterhand, och kan aldrig vara praxisgrundande. Även Sverige måste vara berett att, genom EU, ta ansvar i en sådan situation.
En sådan formulering innebär att militära ingripanden utan FN-mandat endast kan grunda sig på nödvärnsrätt. De stater som väljer att agera enligt maximen nöd bryter lag kan inte åberopa folkrättsligt stöd utan får i efterhand stå till svars - på samma sätt som en Plogbillsaktivist som saboterar vapenindustrin får stå till svars för sina handlingar. Eller aktivister som med våld stoppar en utvisning av en flykting till Irak. Uppsåtet må vara gott och förtjäna allt stöd, men lagen måste samtidigt ha sin gång. Om moralen och lagen kolliderar får lagen ändras.
Men att i dagsläget antyda att FN-stadgans principer skapar en legal grund för militära interventioner utan stöd i säkerhetsrådet är att luckra upp gränsen mellan legalitet och legitimitet. En sådan uppluckring bäddar för godtycklig stormaktspolitik och bör därför bestämt motarbetas.
2008-12-11
Israel och Palestina - 60 år i våra röda hjärtan
I dag levererades boken Israel och Palestina - 60 år i våra röda hjärtan (Hjalmarson & Högberg Förlag) från tryckeriet. Riktigt fin, och den kan beställas här. Boken ges ut av Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen tillsammans med ABF och syftar till att fördjupa debatten om socialdemokratins hållning i den israelisk-palestinska konflikten över tid.
Redaktörer för boken är jag själv tillsammans med Ulf Carmesund och i boken ger Evert Svensson, Sigbert Axelson, Göran Holmberg, Maj Britt Theorin, Thomas Hammarberg, Viola Furubjelke, Pierre Schori och Ann Linde sin bild av hur den israelisk-palestinska konflikten utvecklats över tid, samt sin syn på hur Mellanösternpolitiken borde utformas i dag.
Boken presenteras formellt i samband med en debatt om socialdemokratisk Mellanösternpolitik på ABF i Stockholm (Sveavägen 41) lördagen den 24 januari 2009. Sätt ett kryss i almanackan redan nu!
I övrigt är jag på väg hem efter ett seminarium i Norrköping om religion och politik med Lars Stjernkvist, Laila Naraghi och Olle Burell. Mycket bra, och återvänder inom kort till den problematiken här på bloggen.
Redaktörer för boken är jag själv tillsammans med Ulf Carmesund och i boken ger Evert Svensson, Sigbert Axelson, Göran Holmberg, Maj Britt Theorin, Thomas Hammarberg, Viola Furubjelke, Pierre Schori och Ann Linde sin bild av hur den israelisk-palestinska konflikten utvecklats över tid, samt sin syn på hur Mellanösternpolitiken borde utformas i dag.
Boken presenteras formellt i samband med en debatt om socialdemokratisk Mellanösternpolitik på ABF i Stockholm (Sveavägen 41) lördagen den 24 januari 2009. Sätt ett kryss i almanackan redan nu!
I övrigt är jag på väg hem efter ett seminarium i Norrköping om religion och politik med Lars Stjernkvist, Laila Naraghi och Olle Burell. Mycket bra, och återvänder inom kort till den problematiken här på bloggen.
2008-12-07
En rödgrön koalition - på gott, men också på ont
Överenskommelsen mellan socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet om att vid en valseger 2010 bilda en gemensam rödgrön regering stärker - åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv - oppositionens ställning på den borgerliga alliansregeringens bekostnad. Men sett på längre sikt innebär överenskommelsen att hel del orosmoln seglar upp för främst socialdemokraterna och vänsterpartiet.
Jag tillhör ju dem som hade föredragit att socialdemokraterna gått till val med målsättningen att bilda en egen regering. Att i förväg göra upp om en koalitionsregering blir för mig att i onödan föregripa valresultatet. Det enda argument jag accepterat har varit att en överenskommelse garanterat att miljöpartiet inte sprang över blockgränsen och gjorde upp med de borgerliga allianspartierna i stället.
De tre oppositionspartierna har små möjligheter att tävla med de borgerliga partierna i enighet. På kort sikt är Lars Ohly en vinnare - han bjuds in i den politiska värmen och får status av regeringsfähig. Men nu börjar en process där vänsterpartiet måste göra långtgående kompromisser för att nå enighet med miljöpartiet och socialdemokraterna. De kompromisserna - t ex i utrikes- och säkerhetspolitiken - kommer att kosta på för ett litet och sargat parti som vant sig vid att kunna använda utrikes- och säkerhetspolitiken som renläriga, ideologiska profilfrågor. Kommer partiet att klara den utmaningen, eller mals man sönder? Vad händer med klasskampsretoriken? Och kan vi vänta oss nya, mindre partibildningar till vänster om vänstern?
Socialdemokraterna riskerar att tappa de marginalväljare som starkt ogillar miljöpartiet, samt de marginalväljare som starkt ogillar vänsterpartiet. Vilka marginalväljare är tänkta att komma i stället?
Man jag har också sagt att i rådande läge är det viktigare att det blir någon form av överenskommelse mellan oppositionspartierna, än vilket innehåll som överenskommelsen fylls med. Efter det misslyckade utspelet med att först utestänga vänsterpartiet och sedan öppna dörren igen var det politiskt nödvändigt för socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet att nå en samsyn - nästan vilken som helst - i regeringsfrågan. Nu är vi där och det finns ingen väg tillbaka.
Överenskommelsen betyder förstås att blockpolitiken förstärks. För Sverigedemokraterna - som endast fick 2.3 procent i Demoskops decembermätning - innebär överenskommelsen ett bekymmer. Nu tvingas partiet positionera sig mellan regeringsalternativen, och det innebär i praktiken att partiets högerprofil synliggörs än mer. Eller är det någon som tror att Sverigedemokraterna kommer att stödja en regering där miljöpartiet och vänsterpartiet utgör två av tre partier?
Överlag är de nya opinionssiffrorna från Demoskop mycket positiva för socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet. Opinionsförsprånget i förhållande till den borgerliga alliansregeringen är igen mer än tio procent. Kristdemokraterna ligger klart under fyraprocentsspärren och centern balanserar på 4.0.
Vägen mot valseger 2010 tycks således åter ligga klar. Men som jag sagt - än viktigare blir valet 2014. Där avgörs om socialdemokraterna skall kunna skaffa sig samma varaktiga regeringsinnehav och därigenom sätta samma starka politiska avtryck på 2000-talet som på 1900-talet. I den processen befinner vi oss bara i början.
Jag tillhör ju dem som hade föredragit att socialdemokraterna gått till val med målsättningen att bilda en egen regering. Att i förväg göra upp om en koalitionsregering blir för mig att i onödan föregripa valresultatet. Det enda argument jag accepterat har varit att en överenskommelse garanterat att miljöpartiet inte sprang över blockgränsen och gjorde upp med de borgerliga allianspartierna i stället.
De tre oppositionspartierna har små möjligheter att tävla med de borgerliga partierna i enighet. På kort sikt är Lars Ohly en vinnare - han bjuds in i den politiska värmen och får status av regeringsfähig. Men nu börjar en process där vänsterpartiet måste göra långtgående kompromisser för att nå enighet med miljöpartiet och socialdemokraterna. De kompromisserna - t ex i utrikes- och säkerhetspolitiken - kommer att kosta på för ett litet och sargat parti som vant sig vid att kunna använda utrikes- och säkerhetspolitiken som renläriga, ideologiska profilfrågor. Kommer partiet att klara den utmaningen, eller mals man sönder? Vad händer med klasskampsretoriken? Och kan vi vänta oss nya, mindre partibildningar till vänster om vänstern?
Socialdemokraterna riskerar att tappa de marginalväljare som starkt ogillar miljöpartiet, samt de marginalväljare som starkt ogillar vänsterpartiet. Vilka marginalväljare är tänkta att komma i stället?
Man jag har också sagt att i rådande läge är det viktigare att det blir någon form av överenskommelse mellan oppositionspartierna, än vilket innehåll som överenskommelsen fylls med. Efter det misslyckade utspelet med att först utestänga vänsterpartiet och sedan öppna dörren igen var det politiskt nödvändigt för socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet att nå en samsyn - nästan vilken som helst - i regeringsfrågan. Nu är vi där och det finns ingen väg tillbaka.
Överenskommelsen betyder förstås att blockpolitiken förstärks. För Sverigedemokraterna - som endast fick 2.3 procent i Demoskops decembermätning - innebär överenskommelsen ett bekymmer. Nu tvingas partiet positionera sig mellan regeringsalternativen, och det innebär i praktiken att partiets högerprofil synliggörs än mer. Eller är det någon som tror att Sverigedemokraterna kommer att stödja en regering där miljöpartiet och vänsterpartiet utgör två av tre partier?
Överlag är de nya opinionssiffrorna från Demoskop mycket positiva för socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet. Opinionsförsprånget i förhållande till den borgerliga alliansregeringen är igen mer än tio procent. Kristdemokraterna ligger klart under fyraprocentsspärren och centern balanserar på 4.0.
Vägen mot valseger 2010 tycks således åter ligga klar. Men som jag sagt - än viktigare blir valet 2014. Där avgörs om socialdemokraterna skall kunna skaffa sig samma varaktiga regeringsinnehav och därigenom sätta samma starka politiska avtryck på 2000-talet som på 1900-talet. I den processen befinner vi oss bara i början.
2008-12-03
Om Mona Sahlin, ledarskap och könsmaktsordningen
I går tisdag medverkade jag i SVT Debatt där hela 30-minuterssändningen ägnades åt Mona Sahlin som politisk ledare. En av frågeställningarna kretsade kring huruvida Mona Sahlins ledaregenskaper granskades mera kritiskt eftersom hon är kvinna. Jag skall ärligt säga att det inte kändes enbart angenämt att medverka i en intensiv diskussion om en frånvarande människa, vars egenskaper och själsliv vändes in och ut inför någon miljon TV-tittare.
I dag - i ett helt annat sammanhang - diskuterade jag TV-inslaget med SSU:s förbundsordförande Jytte Guteland. Frågan gällde om det vore möjligt med ett motsvarande TV-upplägg kring en manlig politiker, t ex Fredrik Reinfeldt. Till en början hade vi lite olika uppfattningar, men vi enades ganska snart om en central punkt: givet den rådande könsmaktsordningen skulle ett identiskt TV-inslag kring Fredrik Reinfeldt ha en helt annan mening och betydelse. Två identiska program får olika betydelser om de handlar om en man eller om en kvinna. Mannens överläge i könsmaktsordningen gör honom mindre utsatt för den typ av kritisk personlig granskning som det här var frågan om. Det är ungefär som när de som försvarar pornografin anför att det ju också finns pornografi för kvinnor. Som om bilden av en naken man och en naken kvinna stod för samma sak!
Könsmaktsordning är för mig ett ganska oproblematiskt begrepp. Vi lever i ett samhälle där män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp, och den skillnaden får betydelse för t ex könsroller och för hur individer lever sina liv. Den intressanta frågan blir därför inte om utan på vilket sätt könsmaktsordningen påverkar samhällslivet.
Men även givet att det existerar en könsmaktsordning följer inte att all kritik mot en framträdande kvinnlig politiker är en konsekvens av denna könsmaktsordning. Som jag tidigare påpekat har Mona Sahlin det politiska ansvaret för trasslet i frågan om socialdemokraternas samarbetsrelationer till miljöpartiet och vänsterpartiet.
Jag tycker att hon nu försöker ta det ansvaret på ett bra sätt. Inte för att hon är en skicklig kvinnlig politiker utan för att hon är en skicklig politiker.
I dag - i ett helt annat sammanhang - diskuterade jag TV-inslaget med SSU:s förbundsordförande Jytte Guteland. Frågan gällde om det vore möjligt med ett motsvarande TV-upplägg kring en manlig politiker, t ex Fredrik Reinfeldt. Till en början hade vi lite olika uppfattningar, men vi enades ganska snart om en central punkt: givet den rådande könsmaktsordningen skulle ett identiskt TV-inslag kring Fredrik Reinfeldt ha en helt annan mening och betydelse. Två identiska program får olika betydelser om de handlar om en man eller om en kvinna. Mannens överläge i könsmaktsordningen gör honom mindre utsatt för den typ av kritisk personlig granskning som det här var frågan om. Det är ungefär som när de som försvarar pornografin anför att det ju också finns pornografi för kvinnor. Som om bilden av en naken man och en naken kvinna stod för samma sak!
Könsmaktsordning är för mig ett ganska oproblematiskt begrepp. Vi lever i ett samhälle där män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp, och den skillnaden får betydelse för t ex könsroller och för hur individer lever sina liv. Den intressanta frågan blir därför inte om utan på vilket sätt könsmaktsordningen påverkar samhällslivet.
Men även givet att det existerar en könsmaktsordning följer inte att all kritik mot en framträdande kvinnlig politiker är en konsekvens av denna könsmaktsordning. Som jag tidigare påpekat har Mona Sahlin det politiska ansvaret för trasslet i frågan om socialdemokraternas samarbetsrelationer till miljöpartiet och vänsterpartiet.
Jag tycker att hon nu försöker ta det ansvaret på ett bra sätt. Inte för att hon är en skicklig kvinnlig politiker utan för att hon är en skicklig politiker.
2008-11-30
Om moderaterna och flyktingpolitiken
I dag skriver Svenska Dagbladets politiske kommentator Göran Eriksson att moderaterna vill göra flykting- och integrationspolitiken till en valfråga.
Visst finns det problem inom svensk flykting- och integrationspolitik. På samma sätt som det finns problem inom socialpolitiken, hälso- och sjukvårdspolitiken, skolpolitiken, miljöpolitiken, arbetsmarknadspolitiken och försvarspolitiken - för att bara räkna upp en handfull politikområden.
Att förneka att det finns problem inom dessa och andra områden blir absurt. Att påstå att det finns problem inom dessa områden blir banalt. Avgörande är i stället hur vi uppfattar och väljer att definiera problemen, och vilka lösningar vi förespråkar. I det avseendet skiljer sig inte flykting- och integrationspolitiken från andra politikområden.
Jag tror inte att moderaterna väljer att göra flykting- och integrationspolitiken till en valfråga (om man nu verkligen väljer att göra det) i syfte att vinna röster från Sverigedemokraterna. Den moderata partiledningen håller sig ideologiskt för god för en sådan strategi. Sverigedemokraternas väljarbas är också så liten att det skulle vara irrationellt för ett stort parti som moderaterna att sikta in sig på just den väljargruppen.
Men moderaterna - som ju faktiskt har de mest invandringskritiska väljarna bland riksdagspartierna - skulle ha ett intresse av att visa alla sina väljare att Sverigdemokraterna inte har frågan om integrationspolitik på egen entreprenad. En sådan strategi skulle kunna bidra till att Sverigedemokraterna hamnar utanför riksdagen och därmed garantera att en ny borgerlig alliansregering inte skulle riskera att bli beroende av Sverigedemokraterna.
Men politiken styrs ibland av sin egen logik. Visst skall integrationspolitiken diskuteras i valrörelsen på samma sätt som andra politiska sakområden. Men det är viktigt att moderaterna och de andra partierna ser till att de inte definierar problemen på samma sätt som Sverigedemokraterna, eller att de förfaller till Sverigedemokraternas retorik och språkbruk. I så fall är steget inte långt till att mer än fyra procent av väljarna skall uppfatta också Sverigedemokraternas lösningar på problemen som rimliga. Spåren från Danmark - där de traditionella partierna inte lyckades hålla rågången till det högerpopulistiska Dansk Folkeparti klar - förskräcker.
Så diskutera gärna flykting- och integrationspolitiken - men utifrån en demokratisk värdegrund och inte utifrån en högerpopulistisk retorik. Jag citerar t ex med glädje ur Ulf Kristerssons (m) anförande den 28 november om moderaternas integrationspolitik:
Några av världens mest dynamiska och framgångsrika länder är också några av världens mest internationaliserade. I klassiska invandrarstäder som New York och London är invandraren en lika viktig del av gatubilden som av självbilden. Min favoritborgmästare Michael Bloomberg påpekar stolt att 40 procent av New Yorks invånare är födda utanför landets gränser. Och att i stadens skolor pratar eleverna 198 av de olympiska spelens 202 olika språk. I New York City bor 800.000 muslimer och en kvarts miljon kineser.
Det är just ur ett sådant perspektiv vi skall diskutera flykting- och invandringspolitiken. Då finns det en möjlighet att få upp sakfrågorna på bordet samtidigt som man stämmer i bäcken för högerpopulistisk flyktingfientlighet.
Visst finns det problem inom svensk flykting- och integrationspolitik. På samma sätt som det finns problem inom socialpolitiken, hälso- och sjukvårdspolitiken, skolpolitiken, miljöpolitiken, arbetsmarknadspolitiken och försvarspolitiken - för att bara räkna upp en handfull politikområden.
Att förneka att det finns problem inom dessa och andra områden blir absurt. Att påstå att det finns problem inom dessa områden blir banalt. Avgörande är i stället hur vi uppfattar och väljer att definiera problemen, och vilka lösningar vi förespråkar. I det avseendet skiljer sig inte flykting- och integrationspolitiken från andra politikområden.
Jag tror inte att moderaterna väljer att göra flykting- och integrationspolitiken till en valfråga (om man nu verkligen väljer att göra det) i syfte att vinna röster från Sverigedemokraterna. Den moderata partiledningen håller sig ideologiskt för god för en sådan strategi. Sverigedemokraternas väljarbas är också så liten att det skulle vara irrationellt för ett stort parti som moderaterna att sikta in sig på just den väljargruppen.
Men moderaterna - som ju faktiskt har de mest invandringskritiska väljarna bland riksdagspartierna - skulle ha ett intresse av att visa alla sina väljare att Sverigdemokraterna inte har frågan om integrationspolitik på egen entreprenad. En sådan strategi skulle kunna bidra till att Sverigedemokraterna hamnar utanför riksdagen och därmed garantera att en ny borgerlig alliansregering inte skulle riskera att bli beroende av Sverigedemokraterna.
Men politiken styrs ibland av sin egen logik. Visst skall integrationspolitiken diskuteras i valrörelsen på samma sätt som andra politiska sakområden. Men det är viktigt att moderaterna och de andra partierna ser till att de inte definierar problemen på samma sätt som Sverigedemokraterna, eller att de förfaller till Sverigedemokraternas retorik och språkbruk. I så fall är steget inte långt till att mer än fyra procent av väljarna skall uppfatta också Sverigedemokraternas lösningar på problemen som rimliga. Spåren från Danmark - där de traditionella partierna inte lyckades hålla rågången till det högerpopulistiska Dansk Folkeparti klar - förskräcker.
Så diskutera gärna flykting- och integrationspolitiken - men utifrån en demokratisk värdegrund och inte utifrån en högerpopulistisk retorik. Jag citerar t ex med glädje ur Ulf Kristerssons (m) anförande den 28 november om moderaternas integrationspolitik:
Några av världens mest dynamiska och framgångsrika länder är också några av världens mest internationaliserade. I klassiska invandrarstäder som New York och London är invandraren en lika viktig del av gatubilden som av självbilden. Min favoritborgmästare Michael Bloomberg påpekar stolt att 40 procent av New Yorks invånare är födda utanför landets gränser. Och att i stadens skolor pratar eleverna 198 av de olympiska spelens 202 olika språk. I New York City bor 800.000 muslimer och en kvarts miljon kineser.
Det är just ur ett sådant perspektiv vi skall diskutera flykting- och invandringspolitiken. Då finns det en möjlighet att få upp sakfrågorna på bordet samtidigt som man stämmer i bäcken för högerpopulistisk flyktingfientlighet.
2008-11-26
Piratpartiet till Bryssel?
Nu är det bara drygt fem månader kvar till valen till Europaparlamentet. Min käre kollega Henrik Oscarsson har på sin alltid läsvärda blogg analyserat hur stor procentandel röster ett parti kan få och ändå riskera att bli utan mandat. I Sverige gäller fyraprocentsspärren även till Europaparlamentet och hypotetiskt kan ett parti få 4,44523 procent av rösterna utan att för den skull vara garanterad representation i Bryssel - det beror på hur rösterna fördelar sig i övrigt.
Min ingång här är i stället hur få röster ett parti kan behöva för att ändå ha möjlighet att vinna ett mandat. Valen till Europaparlamentet har i Sverige bl a präglats av ett lågt valdeltagande och usla valresultat för socialdemokraterna (som bäst 28.1 procent 1995).
I senaste Europavalet 2004 slog Junilistan till med 14.5 procent. Det lär de knappast få igen - även om de har goda möjligheter att vinna fortsatt representation. Finns det då förutsättningar för något annat småparti att ta steget fram och överraska?
Jag har vid flera tillfällen uttalat att jag tror att Sverigedemokraterna har små förutsättningar att ta sig in i riksdagen vid valet 2010. Men valen till Europaparlamentet är en annan sak. Här finns större förutsättningar för proteströstning och det är inte alls omöjligt att partiet kravlar sig över spärren - men jag tror det inte om jag måste gissa. Partiets kärnväljare hör knappast till de mest röstbenägna.
Feministisikt initativ (Fi) som rörelse tror jag får svårt att varaktigt etablera sig i svensk politik. Men Gudrun Schyman kandiderar och hon är otvivelaktigt en av landets mest skickliga politiker. Med lite tur på vägen kan Feministiskt initiativ göra avtryck i valrörelsen - men jag tror inte att det bär hela vägen till Bryssel.
I stället vill jag flagga lite för Piratpartiet. Under det senaste året har motståndet mot FRA-lagen och den nu pågående debatten om införandet av EU-direktivet IPRED i svensk lag fört fildelningsproblematiken högt upp på den politiska dagordningen. På bara några veckor har Facebook-gruppen Stoppa IPRED fått över 50 000 medlemmar. Piratpartiet har i dag över 6 000 medlemmar, vilket är betydligt fler än t ex det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU.
Fildelningsproblematiken är bara toppen på det isberg av nya frågor som följer i den kommunikationella revolutionens spår, och som jag tillsammans med Marie Demker analyserar i vår gemensamma bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008). Ett kapitel ägnas just åt Piratpartiet som den politiska kraft som tidigt och relativt framgångsrikt mobiliserat på en gryende politisk skiljelinje.
I riksdagsvalet 2006 fick Piratpartiet 34 918 röster. Med samma valdeltagande 2009 som vid 2004 års val till Europaparlamentet skulle Piratpartiet behövs ungefär 100 000 röster för att ta sig över fyraprocentsspärren. 100 000 röster. Ingenting är omöjligt.
Piratpartiet vitaliserar svensk politik genom att ha en sammanhängande politik i de nya frågor som den kommunikationsteknologiska utvecklingen bär med sig. Och hellre tio Piratpartister än en Sverigedemokrat i Bryssel.
(Avsnittet om Piratpartiet har inspirerats av en - som vanligt- mycket trevlig lunch med Mothugg.)
Min ingång här är i stället hur få röster ett parti kan behöva för att ändå ha möjlighet att vinna ett mandat. Valen till Europaparlamentet har i Sverige bl a präglats av ett lågt valdeltagande och usla valresultat för socialdemokraterna (som bäst 28.1 procent 1995).
I senaste Europavalet 2004 slog Junilistan till med 14.5 procent. Det lär de knappast få igen - även om de har goda möjligheter att vinna fortsatt representation. Finns det då förutsättningar för något annat småparti att ta steget fram och överraska?
Jag har vid flera tillfällen uttalat att jag tror att Sverigedemokraterna har små förutsättningar att ta sig in i riksdagen vid valet 2010. Men valen till Europaparlamentet är en annan sak. Här finns större förutsättningar för proteströstning och det är inte alls omöjligt att partiet kravlar sig över spärren - men jag tror det inte om jag måste gissa. Partiets kärnväljare hör knappast till de mest röstbenägna.
Feministisikt initativ (Fi) som rörelse tror jag får svårt att varaktigt etablera sig i svensk politik. Men Gudrun Schyman kandiderar och hon är otvivelaktigt en av landets mest skickliga politiker. Med lite tur på vägen kan Feministiskt initiativ göra avtryck i valrörelsen - men jag tror inte att det bär hela vägen till Bryssel.
I stället vill jag flagga lite för Piratpartiet. Under det senaste året har motståndet mot FRA-lagen och den nu pågående debatten om införandet av EU-direktivet IPRED i svensk lag fört fildelningsproblematiken högt upp på den politiska dagordningen. På bara några veckor har Facebook-gruppen Stoppa IPRED fått över 50 000 medlemmar. Piratpartiet har i dag över 6 000 medlemmar, vilket är betydligt fler än t ex det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU.
Fildelningsproblematiken är bara toppen på det isberg av nya frågor som följer i den kommunikationella revolutionens spår, och som jag tillsammans med Marie Demker analyserar i vår gemensamma bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008). Ett kapitel ägnas just åt Piratpartiet som den politiska kraft som tidigt och relativt framgångsrikt mobiliserat på en gryende politisk skiljelinje.
I riksdagsvalet 2006 fick Piratpartiet 34 918 röster. Med samma valdeltagande 2009 som vid 2004 års val till Europaparlamentet skulle Piratpartiet behövs ungefär 100 000 röster för att ta sig över fyraprocentsspärren. 100 000 röster. Ingenting är omöjligt.
Piratpartiet vitaliserar svensk politik genom att ha en sammanhängande politik i de nya frågor som den kommunikationsteknologiska utvecklingen bär med sig. Och hellre tio Piratpartister än en Sverigedemokrat i Bryssel.
(Avsnittet om Piratpartiet har inspirerats av en - som vanligt- mycket trevlig lunch med Mothugg.)
2008-11-23
Moderaternas Per Schlingmann och frågan om det specifikt svenska
Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann säger till Dagens Eko att de som kommer till Sverige från andra länder ska skriva under ett kontrakt att de känner till svenska värderingar. Det är viktigt när människor från olika kulturer samlas i samma land, att vi är väldigt tydliga med vad som gäller i Sverige, säger Schlingmann till Ekot. Schlingmann menar också att "det ska få konsekvenser" om någon inte uppfyller de krav han eller hon har skrivit på.
Men förslaget skall inte tillämpas på alla invandrare. Det skall t ex inte gälla dem som kommer från andra EU-länder. Undrar då hur det blir med norrmännen? Eller amerikanerna? För det kan väl inte bara vara invandrare och flyktingar från Afrika, Asien och Latinamerika som Schlingmann avser?
Schlingmanns utspel påminner på ett obehagligt sätt om Sverigedemokraternas vurmande för "det specifikt svenska". Vilka är de "svenska värderingar" som de utomeuropeiska invandrarna skall informeras om? Det enda exempel som Schlingmann ger i intervjun är jämställdhet. Javisst, det är väl bra. Men vem skall avgöra vari jämställdheten egentligen består, och vad i denna jämställdhet som är specifikt svenskt? Att svenska hotell mot betalning visar porrfilm för sina gäster är tydligen väl förenligt med svensk jämställdhet. Men hur är det med rätten att bära slöja eller sjal i skolan eller på arbetet? Jämställdhet är en konsekvens av politisk kamp, och inte ett enkelt eller oproblematiskt värde som svenska myndigheter kan "lära ut" till utomeuropeiska invandrare.
Vilka skulle konsekvenserna bli om Schlingmann och moderaterna tog steget fullt ut och tillämpade förslaget på alla som bor i Sverige och inte bara på utomeuropeiska invandrare? Skulle jag själv lyfta fram något värde som "specifikt svenskt" så blir det jämlikheten. Ur det perspektivet blir Sverigedemokraterna det minst svenska och mest Sverigefientliga partiet i landet, eftersom partiet i sin konkreta politik behandlar människor ojämlikt beroende på etnisk eller religiös tillhörighet. Skall då alla Sverigedemokrater köras ut ur Sverige, och i så fall vart? Och hur skall vi göra med de nyliberaler som förespråkar en fri marknad även till priset av stora klasskillnader och ojämlikhet i levnadsförhållandena - är deras värderingar verkligen "svenska"?
Nej - jämlikhet är liksom jämställdhet ett värde som inkluderar i stället för att exkludera och som är universellt och inte "specifikt svenskt". Låt oss hoppas att moderaternas s k Framtidskonvent som nästa helg skall behandla frågan placerar förslaget där det hör hemma - i papperskorgen.
Men förslaget skall inte tillämpas på alla invandrare. Det skall t ex inte gälla dem som kommer från andra EU-länder. Undrar då hur det blir med norrmännen? Eller amerikanerna? För det kan väl inte bara vara invandrare och flyktingar från Afrika, Asien och Latinamerika som Schlingmann avser?
Schlingmanns utspel påminner på ett obehagligt sätt om Sverigedemokraternas vurmande för "det specifikt svenska". Vilka är de "svenska värderingar" som de utomeuropeiska invandrarna skall informeras om? Det enda exempel som Schlingmann ger i intervjun är jämställdhet. Javisst, det är väl bra. Men vem skall avgöra vari jämställdheten egentligen består, och vad i denna jämställdhet som är specifikt svenskt? Att svenska hotell mot betalning visar porrfilm för sina gäster är tydligen väl förenligt med svensk jämställdhet. Men hur är det med rätten att bära slöja eller sjal i skolan eller på arbetet? Jämställdhet är en konsekvens av politisk kamp, och inte ett enkelt eller oproblematiskt värde som svenska myndigheter kan "lära ut" till utomeuropeiska invandrare.
Vilka skulle konsekvenserna bli om Schlingmann och moderaterna tog steget fullt ut och tillämpade förslaget på alla som bor i Sverige och inte bara på utomeuropeiska invandrare? Skulle jag själv lyfta fram något värde som "specifikt svenskt" så blir det jämlikheten. Ur det perspektivet blir Sverigedemokraterna det minst svenska och mest Sverigefientliga partiet i landet, eftersom partiet i sin konkreta politik behandlar människor ojämlikt beroende på etnisk eller religiös tillhörighet. Skall då alla Sverigedemokrater köras ut ur Sverige, och i så fall vart? Och hur skall vi göra med de nyliberaler som förespråkar en fri marknad även till priset av stora klasskillnader och ojämlikhet i levnadsförhållandena - är deras värderingar verkligen "svenska"?
Nej - jämlikhet är liksom jämställdhet ett värde som inkluderar i stället för att exkludera och som är universellt och inte "specifikt svenskt". Låt oss hoppas att moderaternas s k Framtidskonvent som nästa helg skall behandla frågan placerar förslaget där det hör hemma - i papperskorgen.
2008-11-20
Bye bye Annapolis?
I ett ovanligt drag vänder sig den palestinske presidenten Mahmoud Abbas nu direkt till den israeliska allmänheten. På betald annonsplats i Israels ledande dagstidningar argumenterar Abbas för Arabförbundets fredsplan från 2002 som erbjuder Israel fred med hela arabvärlden mot att ockupationen upphör och en palestinsk stat därigenom kan bildas. Abbas rådgivare Saeb Erekat säger, enligt Jerusalem Post, att Abbas menar att vanliga israeler inte känner till innehållet i den arabiska fredsplanen, och att han därför väljer att tilltala det israeliska folket direkt.
Det må väl vara hur det vill med den israeliska allmänhetens kännedom om innehållet i den arabiska fredsplanen. Mer intressant är att Abbas så entydigt lyfter fram den arabiska fredsplanen på bekostnad av Annapoli-processen. Även om skillnaderna i innehåll i de båda processerna är marginellt, så öppnar Arabförbundets plan för en bredare lösning i konflikten, medan Annapolis fokuserar på de bilaterala israelisk-palestinska relationerna.
Framlyftandet av Arabförbundets fredsplan hänger samman med såväl den israeliska valkampanjen som Barack Obamas stundande tillträde som amerikansk president. Det ryktas att Barack Obama vid olika tillfällen uttalat sig positivt om arabinitiativet, och om han väljer att prioriera den planen innebär det att han först vill skaffa sig goda relationer med arabvärlden och först därefter ta sig an Iran. En sådan amerikansk linje skulle sannolikt gynna Kadima-partiets Tzipi Livni och den center-vänsterkoalition hon vill bygga efter det israeliska valet den 10 februari. På motsvarande sätt skulle en sådan amerikansk politik missgynna Benjamin Netanyahu och hans högerblock Likud, som vill att USA först tar sig an Iran och låter de israelisk-palestinska samtalen gå på sparlåga.
I den senaste israeliska opinionsundersökningen har Likud och Netanyahu ryckt till sig en klar ledning. De inompalestinska samtalen mellan Hamas och Fatah i Egypten sägs gå ganska dåligt, och i januari 2009 går mandatperioden ut för Abbas som palestinsk president. Eftersom inga nya palestinska val kommer att kunna hållas inom överskådlig tid undergrävs hans legitimitet ytterligare som ledare för hela det palestinska folket. Och i Gaza är gränserna stängda och den sociala nöden riskerar att öka ytterligare.
Har Obama den politiska viljan och förmågan att vända det dystra läget i Mellanöstern? Vi får väl se. I väntan får vi arbeta för att häva blockaden av Gaza, främja den inompalestinska dialogen mellan Hamas och Fatah och kräva av parterna att avhålla sig från allt folkrättsstridigt våld i konflikten.
Det må väl vara hur det vill med den israeliska allmänhetens kännedom om innehållet i den arabiska fredsplanen. Mer intressant är att Abbas så entydigt lyfter fram den arabiska fredsplanen på bekostnad av Annapoli-processen. Även om skillnaderna i innehåll i de båda processerna är marginellt, så öppnar Arabförbundets plan för en bredare lösning i konflikten, medan Annapolis fokuserar på de bilaterala israelisk-palestinska relationerna.
Framlyftandet av Arabförbundets fredsplan hänger samman med såväl den israeliska valkampanjen som Barack Obamas stundande tillträde som amerikansk president. Det ryktas att Barack Obama vid olika tillfällen uttalat sig positivt om arabinitiativet, och om han väljer att prioriera den planen innebär det att han först vill skaffa sig goda relationer med arabvärlden och först därefter ta sig an Iran. En sådan amerikansk linje skulle sannolikt gynna Kadima-partiets Tzipi Livni och den center-vänsterkoalition hon vill bygga efter det israeliska valet den 10 februari. På motsvarande sätt skulle en sådan amerikansk politik missgynna Benjamin Netanyahu och hans högerblock Likud, som vill att USA först tar sig an Iran och låter de israelisk-palestinska samtalen gå på sparlåga.
I den senaste israeliska opinionsundersökningen har Likud och Netanyahu ryckt till sig en klar ledning. De inompalestinska samtalen mellan Hamas och Fatah i Egypten sägs gå ganska dåligt, och i januari 2009 går mandatperioden ut för Abbas som palestinsk president. Eftersom inga nya palestinska val kommer att kunna hållas inom överskådlig tid undergrävs hans legitimitet ytterligare som ledare för hela det palestinska folket. Och i Gaza är gränserna stängda och den sociala nöden riskerar att öka ytterligare.
Har Obama den politiska viljan och förmågan att vända det dystra läget i Mellanöstern? Vi får väl se. I väntan får vi arbeta för att häva blockaden av Gaza, främja den inompalestinska dialogen mellan Hamas och Fatah och kräva av parterna att avhålla sig från allt folkrättsstridigt våld i konflikten.
2008-11-18
Om bloggosfären och dess samtalston
I dagens Göteborgs-Posten skriver Bo Rothstein en slutreplik i debatten om bloggosfärens betydelse för den politiska demokratin. Bo är fortsatt pessimistisk. Den flod av personangrepp som hans första artikel föranledde stärker honom i uppfattningen att samtalstonen i bloggosfären snarare omöjliggör än öppnar för en fruktbar dialog.
Jag är enig med Bo om att de kränkande tillmälen som han och så många andra utsatts för är en skam och stänger dörren för en seriös debatt. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att komma ihåg att de allra flesta bloggare aldrig accepterar ett sådant språbruk, varken hos sig själv eller i de kommentarer som ges till bloggposterna. En bloggs seriositet kan mätas i dess samtalston.
Jag vill knyta an till vad jag skrev i kommentatorsfälten till min tidigare bloggpost i ämnet. Det hävdas då och då att det som sägs i bloggosfären inte är värre än vad som sägs i t ex fikarum eller på familjemiddagar. Låt oss här bortse ifrån om så verkligen är fallet. Min poäng är att samtalen i fikarum och på familjemiddagar äger rum i en sluten krets. Slutenheten har betydelse. När samma saker som sägs i slutna rum sägs offentligt (t ex i bloggosfären, eller i radio eller på ett torgmöte) får det som sägs en helt annan innebörd. Den kommunikationsteknologiska revolutionen har medfört att dagens samhälle är mycket mer offentligt än tidigare samhällen. Därmed växer kraven på självdisciplin och impulskontroll även i sammanhang som tidigare kunde bedömas som mer privata. Utan ökad självkontroll blir bloggosfären mer ointressant som arena för seriös opinionsbildning.
Det är sant att bloggosfären breddar det offentliga samtalet genom att alla får möjlighet att uttrycka sin uppfattning. Javisst, det är bra att det finns arenor där alla kan säga sin mening. Men det finns också en risk att det offentliga samtalet fragmentiseras (när vi talar om allt på en gång, så talar vi egentligen inte om något) och urvattnas. För att få publicera en artikel på t ex DN Debatt eller Brännpunkt i SvD krävs det i allmänhet att texten är välargumenterad, något så när sammanhängande och för att nå dit har författaren lagt ner många timmars tankemöda och skrivarbete på texten. Det arbetet bidrar till ökat djup och skärpa i den skrivna texten.
Men i bloggosfären finns inga sådana krav. Välskrivna och mödosamt utmejslade skarpa analyser blandas med löst tyckande och okvädingsord. Det blir ungefär som ett sämre debattprogram i TV. I bästa fall kortsiktigt underhållande, men lämnar sällan några djupare avtryck. Det som är värt att sägas drunknar i det allmänna sorlet.
Så värna bloggosfären från de marodörer som genom sin ansvarslösa grälsjukhet inte bemödar sig om att tänka först och skriva sedan. Först då kan vi säkra en bloggosfär där debatten pågår för fullt, dit alla har tillräde och som samtidigt gör avtryck på allvar.
Jag är enig med Bo om att de kränkande tillmälen som han och så många andra utsatts för är en skam och stänger dörren för en seriös debatt. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att komma ihåg att de allra flesta bloggare aldrig accepterar ett sådant språbruk, varken hos sig själv eller i de kommentarer som ges till bloggposterna. En bloggs seriositet kan mätas i dess samtalston.
Jag vill knyta an till vad jag skrev i kommentatorsfälten till min tidigare bloggpost i ämnet. Det hävdas då och då att det som sägs i bloggosfären inte är värre än vad som sägs i t ex fikarum eller på familjemiddagar. Låt oss här bortse ifrån om så verkligen är fallet. Min poäng är att samtalen i fikarum och på familjemiddagar äger rum i en sluten krets. Slutenheten har betydelse. När samma saker som sägs i slutna rum sägs offentligt (t ex i bloggosfären, eller i radio eller på ett torgmöte) får det som sägs en helt annan innebörd. Den kommunikationsteknologiska revolutionen har medfört att dagens samhälle är mycket mer offentligt än tidigare samhällen. Därmed växer kraven på självdisciplin och impulskontroll även i sammanhang som tidigare kunde bedömas som mer privata. Utan ökad självkontroll blir bloggosfären mer ointressant som arena för seriös opinionsbildning.
Det är sant att bloggosfären breddar det offentliga samtalet genom att alla får möjlighet att uttrycka sin uppfattning. Javisst, det är bra att det finns arenor där alla kan säga sin mening. Men det finns också en risk att det offentliga samtalet fragmentiseras (när vi talar om allt på en gång, så talar vi egentligen inte om något) och urvattnas. För att få publicera en artikel på t ex DN Debatt eller Brännpunkt i SvD krävs det i allmänhet att texten är välargumenterad, något så när sammanhängande och för att nå dit har författaren lagt ner många timmars tankemöda och skrivarbete på texten. Det arbetet bidrar till ökat djup och skärpa i den skrivna texten.
Men i bloggosfären finns inga sådana krav. Välskrivna och mödosamt utmejslade skarpa analyser blandas med löst tyckande och okvädingsord. Det blir ungefär som ett sämre debattprogram i TV. I bästa fall kortsiktigt underhållande, men lämnar sällan några djupare avtryck. Det som är värt att sägas drunknar i det allmänna sorlet.
Så värna bloggosfären från de marodörer som genom sin ansvarslösa grälsjukhet inte bemödar sig om att tänka först och skriva sedan. Först då kan vi säkra en bloggosfär där debatten pågår för fullt, dit alla har tillräde och som samtidigt gör avtryck på allvar.
2008-11-16
Nej till dödshjälp
En arbetsgrupp inom Statens medicinsk-etiska råd föreslår att en svårt sjuk patient ska kunna få hjälp av sin läkare att själv ta sitt liv. I en särskild promemoria rekommenderas att ansvarig läkare skall kunna skriva ut läkemedel i en tillräckligt stor dos för att patienten själv skall kunna ta sitt liv.
Själv har jag alltid varit stark motståndare till dödshjälp. Ett av mina viktigaste argument - som jag aldrig hört något slagkraftigt motargument till - är att en svårt sjuk människa ofta upplever att han eller hon utgör en belastning för sina närmaste. Man väljer då döden inte så mycket för att befria sig själv som för att befria sina anhöriga.
Visst skulle det också finnas fall då uppriktigt välmenande närstående skulle uppmana en döende att utnyttja möjligheten till dödshjälp - och hur svårt vore det inte för en utsatt person att stå emot sådana uppmaningar.
Det sägs att frågan om aktiv dödshjälp är svår. Jodå. Ingenting i livet är enkelt och allra minst döden. Men jag vänder mig emot att frågan om dödshjälp skulle vara så mycket svårare än andra frågor som rör gränslandet mellan liv och död. Är det så att frågans svårighetsgrad betonas för att man skall slippa ta ställning - och då blir plötsligt allt tillåtet?
Själv har jag alltid varit stark motståndare till dödshjälp. Ett av mina viktigaste argument - som jag aldrig hört något slagkraftigt motargument till - är att en svårt sjuk människa ofta upplever att han eller hon utgör en belastning för sina närmaste. Man väljer då döden inte så mycket för att befria sig själv som för att befria sina anhöriga.
Visst skulle det också finnas fall då uppriktigt välmenande närstående skulle uppmana en döende att utnyttja möjligheten till dödshjälp - och hur svårt vore det inte för en utsatt person att stå emot sådana uppmaningar.
Det sägs att frågan om aktiv dödshjälp är svår. Jodå. Ingenting i livet är enkelt och allra minst döden. Men jag vänder mig emot att frågan om dödshjälp skulle vara så mycket svårare än andra frågor som rör gränslandet mellan liv och död. Är det så att frågans svårighetsgrad betonas för att man skall slippa ta ställning - och då blir plötsligt allt tillåtet?
2008-11-13
Är bloggosfären en kloakbrunn?
I dag skriver kollegan Bo Rothstein i Göteborgs-Posten att när man skådar in i bloggosfären är det som att öppna locket till en kloakbrunn.
Har Bo rätt? Ja, i en mening. I bloggosfären och i olika nätbaserade forum är samtalstonen här och där vulgär, sexistisk och rasistisk. När det gäller vulgariteten tycker jag mig redan ha sett en motsvarande trend av elakhet som affärsidé även i traditionella media. (Ja, jag ger gärna exempel om någon ber mig.)
De exempel Bo redovisar i sin artikel är vidriga, och inte på något sätt unika. Själv började jag efter en tid moderera kommentarerna på min egen blogg, och det efter två riktlinjer: kommentarerna skall ha relevans till den aktuella bloggposten och språkbruket får inte vara kränkande. Det fungerade. Det är nu ytterst sällan jag tvingas säga nej till en kommentar, eftersom skribenterna vet att om de inte följer bloggens regler kommer deras texter aldrig att publiceras och därför heller inte att läsas.
Bo Rothstein argumenterar för att bloggosfären inte bidrar till det öppna och civiliserade samtal som enligt den s k deliberativa demokratiteorin är demokratins grundbult, och att han därför valt att själv inte skaffa sig en blogg. Min egen syn är mer pragmatisk. Jag tror inte heller att bloggosfären i sig bidrar till att stärka demokratin eller utjämna maktskillnader i samhället. Bloggosfären har sina egna hierarkier, och är mera en arena för opinionsbildning än en självständig aktör.
Men den kommunikationsteknologiska utvecklingen har - oavsett vi önskar det eller ej - i grunden förändrat förutsättningarna för det offentliga samtalet. Debattredaktörernas status som det offentliga samtalets grindvakt har urholkats. Om jag skriver en artikel på t ex DN Debatt kan jag inte längre utgå ifrån att de enda repliker jag får är de som godkänns av DN Debatts redaktör (och det brukar inte vara så många). I stället möts jag av en skur av kommentarer - positiva eller negativa - i bloggosfären. Som artikelförfattare har jag i praktiken två möjligheter att förhålla mig till dessa kommentarer. Den första möjligheten är att nonchalera dem - oavsett deras argument och substans. Den andra möjligheten är att svara - antingen i de bloggar som kommenterar min artikel, eller på min egen blogg. För mig har valet varit enkelt. Jag går gärna i svaromål och jag gör det nästan alltid från min egen blogg. Men jag har respekt för att andra väljer annorlunda.
Bloggosfären har kommit för att stanna. För mig blir frågan därför inte om man som intellektuell skall finnas där, utan hur och i vilka former. Samt vad som kan göras för att bekämpa den offentliga nedsmutsning av samtalet som alltför många bloggägare väljer att tillåta eller t o m befrämja.
Har Bo rätt? Ja, i en mening. I bloggosfären och i olika nätbaserade forum är samtalstonen här och där vulgär, sexistisk och rasistisk. När det gäller vulgariteten tycker jag mig redan ha sett en motsvarande trend av elakhet som affärsidé även i traditionella media. (Ja, jag ger gärna exempel om någon ber mig.)
De exempel Bo redovisar i sin artikel är vidriga, och inte på något sätt unika. Själv började jag efter en tid moderera kommentarerna på min egen blogg, och det efter två riktlinjer: kommentarerna skall ha relevans till den aktuella bloggposten och språkbruket får inte vara kränkande. Det fungerade. Det är nu ytterst sällan jag tvingas säga nej till en kommentar, eftersom skribenterna vet att om de inte följer bloggens regler kommer deras texter aldrig att publiceras och därför heller inte att läsas.
Bo Rothstein argumenterar för att bloggosfären inte bidrar till det öppna och civiliserade samtal som enligt den s k deliberativa demokratiteorin är demokratins grundbult, och att han därför valt att själv inte skaffa sig en blogg. Min egen syn är mer pragmatisk. Jag tror inte heller att bloggosfären i sig bidrar till att stärka demokratin eller utjämna maktskillnader i samhället. Bloggosfären har sina egna hierarkier, och är mera en arena för opinionsbildning än en självständig aktör.
Men den kommunikationsteknologiska utvecklingen har - oavsett vi önskar det eller ej - i grunden förändrat förutsättningarna för det offentliga samtalet. Debattredaktörernas status som det offentliga samtalets grindvakt har urholkats. Om jag skriver en artikel på t ex DN Debatt kan jag inte längre utgå ifrån att de enda repliker jag får är de som godkänns av DN Debatts redaktör (och det brukar inte vara så många). I stället möts jag av en skur av kommentarer - positiva eller negativa - i bloggosfären. Som artikelförfattare har jag i praktiken två möjligheter att förhålla mig till dessa kommentarer. Den första möjligheten är att nonchalera dem - oavsett deras argument och substans. Den andra möjligheten är att svara - antingen i de bloggar som kommenterar min artikel, eller på min egen blogg. För mig har valet varit enkelt. Jag går gärna i svaromål och jag gör det nästan alltid från min egen blogg. Men jag har respekt för att andra väljer annorlunda.
Bloggosfären har kommit för att stanna. För mig blir frågan därför inte om man som intellektuell skall finnas där, utan hur och i vilka former. Samt vad som kan göras för att bekämpa den offentliga nedsmutsning av samtalet som alltför många bloggägare väljer att tillåta eller t o m befrämja.
2008-11-12
Fildelningsfrågan är här för att stanna
Oppositionen kunde tidigare i år sitta på första parkett och njuta av regeringens snarast osannolika fubblande med FRA-frågan. Nu tornar frågan om genomförandet av EU-direktivet IPRED (Intellectual Property Rights Enforcement Directive) upp sig som ett nytt orosmoln för Fredrik Reinfeldt och hans ministär.
Enligt regeringens lagförslag om IPRED skall en upphovsrättsinnehavare kunna gå till domstol och begära att information lämnas ut om ett viss IP-nummer om det finns sannolika skäl för att misstänka att någon gjort sig skyldig till olaglig filnedladdning. Dessa uppgifter kan sedan användas för att påbörja en rättsprocess för att begära ersättning, eller för att påtala för den misstänkte individen att denne begått en överträdelse.
Det svenska partisystemet i stort avspeglar den motsättning mellan arbete och kapital som uppstod under den industriella revolutionen, och partierna därför har svårare att förhålla sig till informationssamhällets nya skiljelinjer. Striden om FRA-lagen, fildelningsproblematiken och diskussionen i samband med att bilder på mördade barn lades ut på Pirate Bay är ett uttryck dessa nya skiljelinjer. Modern kommunikationsteknologi möjliggör filnedladdning på ett sätt som ogiltigförklarar eller åtminstone utmanar de gällande ägarrättsliga förhållandena. Regelverket måste förändras, men partierna famlar. De svar som oppositionen ger i DN idag känns allt annat än övertygande:
Kent Persson (v): Vi måste hitta ett sätt där vi kan garantera upphovsrättsinnehavarens rätt att få betalt för sitt arbete. Det är olyckligt att diskussionen inte handlar om vad det egentligen gäller, det vill säga kulturarbetares situation och deras rätt för att få betalt.
Eva-Lena Jansson (s) tycker att integritetsfrågorna borde ha varit mer utredda i det lagförslag som alliansen lagt fram: Vi vill se ett fylligare underlag och en tydligare begreppsförklaring.
Lage Rahm (mp): Vi är väldigt kritiska. Att bedriva häxjakt på folk med stora integritetskränkande inslag är väldigt tveksamt. Industrin borde gå före och sänka priserna så att folk vill betala för musik på internet.
Det är inget fel på oppositionens kritik av IPRED-lagen i sig. Men jag saknar en samlad och genomtänkt linje från s, v och mp i dessa frågor, så att oppositionens offensiv inte enbart inriktades på kritik av regeringens förslag utan också på vad man vill ha i stället. Det parti som först förstår och förmår förhålla sig till de nya skiljelinjer som FRA-lagen och IPRED är ett uttryck för skaffar sig ett stort försteg i 2000-talets politiska liv.
Om denna problematik kan bloggens läsare gärna läsa mera i denna bok.
Enligt regeringens lagförslag om IPRED skall en upphovsrättsinnehavare kunna gå till domstol och begära att information lämnas ut om ett viss IP-nummer om det finns sannolika skäl för att misstänka att någon gjort sig skyldig till olaglig filnedladdning. Dessa uppgifter kan sedan användas för att påbörja en rättsprocess för att begära ersättning, eller för att påtala för den misstänkte individen att denne begått en överträdelse.
Det svenska partisystemet i stort avspeglar den motsättning mellan arbete och kapital som uppstod under den industriella revolutionen, och partierna därför har svårare att förhålla sig till informationssamhällets nya skiljelinjer. Striden om FRA-lagen, fildelningsproblematiken och diskussionen i samband med att bilder på mördade barn lades ut på Pirate Bay är ett uttryck dessa nya skiljelinjer. Modern kommunikationsteknologi möjliggör filnedladdning på ett sätt som ogiltigförklarar eller åtminstone utmanar de gällande ägarrättsliga förhållandena. Regelverket måste förändras, men partierna famlar. De svar som oppositionen ger i DN idag känns allt annat än övertygande:
Kent Persson (v): Vi måste hitta ett sätt där vi kan garantera upphovsrättsinnehavarens rätt att få betalt för sitt arbete. Det är olyckligt att diskussionen inte handlar om vad det egentligen gäller, det vill säga kulturarbetares situation och deras rätt för att få betalt.
Eva-Lena Jansson (s) tycker att integritetsfrågorna borde ha varit mer utredda i det lagförslag som alliansen lagt fram: Vi vill se ett fylligare underlag och en tydligare begreppsförklaring.
Lage Rahm (mp): Vi är väldigt kritiska. Att bedriva häxjakt på folk med stora integritetskränkande inslag är väldigt tveksamt. Industrin borde gå före och sänka priserna så att folk vill betala för musik på internet.
Det är inget fel på oppositionens kritik av IPRED-lagen i sig. Men jag saknar en samlad och genomtänkt linje från s, v och mp i dessa frågor, så att oppositionens offensiv inte enbart inriktades på kritik av regeringens förslag utan också på vad man vill ha i stället. Det parti som först förstår och förmår förhålla sig till de nya skiljelinjer som FRA-lagen och IPRED är ett uttryck för skaffar sig ett stort försteg i 2000-talets politiska liv.
Om denna problematik kan bloggens läsare gärna läsa mera i denna bok.
2008-11-09
Förväxla inte frihet med valfrihet!
I vårt hyperindividualiserade samhälle är valmöjligheterna fler än någonsin. Du bestämmer själv över hur du vill placera dina pensionspengar, hur din gymnasieutbildning skall utformas eller vilka komponenter som skall finnas i din nya bil (om du nu skulle ha råd att köpa en sådan). Brudpar utformar själva sin vigselceremoni, i dialog med din läkare diskuterar du tänkbara diagnoser samt för- och nackdelar med olika behandlingar. I debatten framförs förslag om att människor med annan tro än kristen själva skall få disponera samma mängd dagar som de kristna helgdagarna, för att få vara lediga eller fira sina religiösa högtider. Är denna utveckling på gott, eller har vi förpassats till valfrihetens tyranni?
I en alldeles utmärkt artikel i Dagens Nyheter (9/11) skriver Kajsa Ekis Ekman (ännu ej på nätet) att dagens valfrihet egentligen bara är en form av kontroll, ett sätt att "hålla oss upptagna med banaliteter, meningslösa val, för att vi inte ska hinna med de riktiga valen." Ekman refererar författaren Haim G Ginnott som i boken "Lyckligare barn" visar hur föräldrar använder valfrihet för barnen som en maktstrategi. Föräldrar vill att barnet skall äta upp sin frukost, och försätter därför barnet i ett antal valsituationer: Vill du ha rostat bröd eller vanligt bröd? Vill du ha mjölk eller juice? Vill du ha stekt ägg eller kokt ägg? Barnet väljer och väljer mellan de givna alternativen, men ställs aldrig inför valmöjligheten att avstå från frukosten.
I arbetarrörelsen användes ordet "valfrihet" tidigare för att synliggöra t ex rätten för arbetarbarn att få studera, och inom kvinnorörelsen om kvinnors rätt till abort. I dag har innebörden av ordet valfrihet förändrats: "Om det tidigare handlade om rätten att välja något annat, går dagens valfrihet ut på att välja mellan samma sak."
Desto viktigare att dagens arbetarrörelse i sin strävan att vinna tillbaka frihetsbegreppet från högern förmår skilja just mellan frihet och valfrihet.
Valfrihetens tyranni borde kanske utgöra en särskild krets i Dantes Inferno, förslagsvis som nummer två och en halv, mellan vällust och omättlighet?
I en alldeles utmärkt artikel i Dagens Nyheter (9/11) skriver Kajsa Ekis Ekman (ännu ej på nätet) att dagens valfrihet egentligen bara är en form av kontroll, ett sätt att "hålla oss upptagna med banaliteter, meningslösa val, för att vi inte ska hinna med de riktiga valen." Ekman refererar författaren Haim G Ginnott som i boken "Lyckligare barn" visar hur föräldrar använder valfrihet för barnen som en maktstrategi. Föräldrar vill att barnet skall äta upp sin frukost, och försätter därför barnet i ett antal valsituationer: Vill du ha rostat bröd eller vanligt bröd? Vill du ha mjölk eller juice? Vill du ha stekt ägg eller kokt ägg? Barnet väljer och väljer mellan de givna alternativen, men ställs aldrig inför valmöjligheten att avstå från frukosten.
I arbetarrörelsen användes ordet "valfrihet" tidigare för att synliggöra t ex rätten för arbetarbarn att få studera, och inom kvinnorörelsen om kvinnors rätt till abort. I dag har innebörden av ordet valfrihet förändrats: "Om det tidigare handlade om rätten att välja något annat, går dagens valfrihet ut på att välja mellan samma sak."
Desto viktigare att dagens arbetarrörelse i sin strävan att vinna tillbaka frihetsbegreppet från högern förmår skilja just mellan frihet och valfrihet.
Valfrihetens tyranni borde kanske utgöra en särskild krets i Dantes Inferno, förslagsvis som nummer två och en halv, mellan vällust och omättlighet?
2008-11-04
Boksläpp: Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer
Så har det blivit dags för boksläpp för min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008). Boken presenteras på ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41, torsdag 6 november kl 18.00. Alla är hjärtligt välkomna!
I boken vill vi visa hur det hyperindividualiserade samhället skapar nya sociala motsättningar som de politiska partierna och vårt representativa demokratiska system har svårt att hantera. Den snabba utvecklingen inom det kommunikationsteknologiska området genererar nya politiska skiljelinjer där just kampen om kunskapen får en avgörande betydelse. Samtidigt framträder en ny social grupp av informationsarbetare – de s k fria logotyperna – som en allt mer central aktör i samhällslivet.
Kampen om kunskapen som en bas för de nya skiljelinjerna och de fria logotypernas betydelse skildras i boken genom analyser av svensk kriminalpolitik, internationell valfångstpolitik, fildelningsfrågan och Piratpartiets uppkomst, Googles självcensur i Kina, begreppet ”anställningsbarhet” i svensk politik samt upprättandet av den Internationella brottmålsdomstolen i Haag.
Boken är nummer två i den trilogi som inleddes med den uppmärksammade I Vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005), om hur 1968 års revolt påverkade auktoritetsförhållandena i samhället på ett sätt som ofrånkomligen formar även dagens värld. I trilogins avslutande del fullföljer vi vår samhällsteoretiska ambition och blottlägger de generella politiska och sociala konsekvenserna av den kommunikationella revolutionen. Vi formulerar en modell för hur människans kluvenhet mellan oberoende och gemenskap i ett hyperindividualiserat samhälle skulle kunna hanteras på ett sätt som inte urholkar värdena om frihet, jämlikhet och solidaritet.
I boken vill vi visa hur det hyperindividualiserade samhället skapar nya sociala motsättningar som de politiska partierna och vårt representativa demokratiska system har svårt att hantera. Den snabba utvecklingen inom det kommunikationsteknologiska området genererar nya politiska skiljelinjer där just kampen om kunskapen får en avgörande betydelse. Samtidigt framträder en ny social grupp av informationsarbetare – de s k fria logotyperna – som en allt mer central aktör i samhällslivet.
Kampen om kunskapen som en bas för de nya skiljelinjerna och de fria logotypernas betydelse skildras i boken genom analyser av svensk kriminalpolitik, internationell valfångstpolitik, fildelningsfrågan och Piratpartiets uppkomst, Googles självcensur i Kina, begreppet ”anställningsbarhet” i svensk politik samt upprättandet av den Internationella brottmålsdomstolen i Haag.
Boken är nummer två i den trilogi som inleddes med den uppmärksammade I Vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005), om hur 1968 års revolt påverkade auktoritetsförhållandena i samhället på ett sätt som ofrånkomligen formar även dagens värld. I trilogins avslutande del fullföljer vi vår samhällsteoretiska ambition och blottlägger de generella politiska och sociala konsekvenserna av den kommunikationella revolutionen. Vi formulerar en modell för hur människans kluvenhet mellan oberoende och gemenskap i ett hyperindividualiserat samhälle skulle kunna hanteras på ett sätt som inte urholkar värdena om frihet, jämlikhet och solidaritet.
2008-11-02
Mary Poppins behövs i svensk politik
I fredags hade jag glädjen att se GöteborgsOperans scenografiskt och koreografiskt storslagna uppsättning av musikalen Mary Poppins, med Linda Olsson som en glänsande huvudrollsinnehavare. Intrigen är väl känd: Barnsköterskan Mary Poppins kommer till famljen Banks på Körsbärsträdsgränd, livar upp tillvaron för de två uttråkade och odrägliga barnen Jane och Michael, gjuter mod i det moderliga våpet Winifred och förlöser familjefadern George från den själsliga förkrympning hans stränga barndom och hopplöst trista och ansvarskrävande jobb på banken förorsakat. När allt är klart vänder vinden, och hon försvinner lika snabbt som hon dök upp.
Jag läste aldrig Pamela Lyndon Travers ursprungliga böcker om denna mytomspunna barnsköterska, men Walt Disneys filmversion från 1964 med Julie Andrews och Dick van Dyke i de bärande rollerna gjorde stort intryck. Ofta har jag undrat vad i Mary Poppins som tjusar mig. På många vis är ju Mary Poppins förskräcklig - auktoritär, lynnig och självgod ("Praktiskt taget felfri", som hon själv uttrycker det). En blandning av det sämsta hos Karlsson på taket och Pippi Långstrump.
Ändå sitter jag där - i salongen eller framför TV:n - och blir starkt berörd. Göteborgs-Operans programblad ger viss vägledning. Där skriver Giorgia Grilli, författare till boken Myth, Symbol and Meaning in Mary Poppins (Routledge, 2007) att Mary Poppins gärning syftar till att skydda barnen från att utveckla trångsynthet: Bara genom att behålla ett öppet sinne, förmågan att bli överraskad, beredskapen att tro på mer än vad samhället tillåter, viljan att acceptera allt (inte bara någonting) som möjligt, och att gladeligen släppa det givna och låta sig förbryllas, kan människan förbli barndomens premisser trogen. Med en sådan attityd blir livet lovande och värt att leva.
Bekämpa trångsyntheten - det är Mary Poppins bidrag till samhällsdebatten och det budskapet är lika viktigt att bära med sig i dag som i det 1930-tal då Mary Poppins skapades. Bekämpa trångsyntheten blir därför en viktig paroll i dagens svenska politiska liv och kanske med särskild bäring för dem som tror att skolan blir bättre om 7-åringar betygsättes, att samhället blir säkrare om vi inför hårdare straff för brottslingar eller att barnen får det bättre om vi förbjuder vuxna människor som älskar varandra att ingå äktenskap.
Svensk politik behöver en Mary Poppins! Vem har viljan och förmågan att låna hennes paraply och stanna hos oss, åtminstone tills vinden vänder?
Jag läste aldrig Pamela Lyndon Travers ursprungliga böcker om denna mytomspunna barnsköterska, men Walt Disneys filmversion från 1964 med Julie Andrews och Dick van Dyke i de bärande rollerna gjorde stort intryck. Ofta har jag undrat vad i Mary Poppins som tjusar mig. På många vis är ju Mary Poppins förskräcklig - auktoritär, lynnig och självgod ("Praktiskt taget felfri", som hon själv uttrycker det). En blandning av det sämsta hos Karlsson på taket och Pippi Långstrump.
Ändå sitter jag där - i salongen eller framför TV:n - och blir starkt berörd. Göteborgs-Operans programblad ger viss vägledning. Där skriver Giorgia Grilli, författare till boken Myth, Symbol and Meaning in Mary Poppins (Routledge, 2007) att Mary Poppins gärning syftar till att skydda barnen från att utveckla trångsynthet: Bara genom att behålla ett öppet sinne, förmågan att bli överraskad, beredskapen att tro på mer än vad samhället tillåter, viljan att acceptera allt (inte bara någonting) som möjligt, och att gladeligen släppa det givna och låta sig förbryllas, kan människan förbli barndomens premisser trogen. Med en sådan attityd blir livet lovande och värt att leva.
Bekämpa trångsyntheten - det är Mary Poppins bidrag till samhällsdebatten och det budskapet är lika viktigt att bära med sig i dag som i det 1930-tal då Mary Poppins skapades. Bekämpa trångsyntheten blir därför en viktig paroll i dagens svenska politiska liv och kanske med särskild bäring för dem som tror att skolan blir bättre om 7-åringar betygsättes, att samhället blir säkrare om vi inför hårdare straff för brottslingar eller att barnen får det bättre om vi förbjuder vuxna människor som älskar varandra att ingå äktenskap.
Svensk politik behöver en Mary Poppins! Vem har viljan och förmågan att låna hennes paraply och stanna hos oss, åtminstone tills vinden vänder?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)