Om kränkthets-debatten, poliser på twitter och den alls inte enkla konsten att be om ursäkt

I morse utbröt en mindre storm mot de två yttre polisbefäl inom utryckningsverksamheten på Södermalm i Stockholm som ligger bakom det uppskattade twitterkontot YB_Södermalm. Polisbefälen skämtade och lade ut en fejkad anmälningsblankett för människor som utsatts för kränkningar. Det nya tillägget i vårt anmälningssystem. Ett pilotprojekt på Södermalm”, skrev poliserna och på "lättkränkthetsblanketten" kunde man som orsak till att man kände sig kränkt ange svarsalternativ som till exempel "jag är en grinolle", jag är en idiot", "jag är tunnhudad/vek" eller "jag vill ha tutte". Skämtet uppfattades av många som hånfullt mot alla de brottsoffer som på goda grunder anmält olika övergrepp och kränkningar som de utsatts för. Polisbefällen tog snabbt bort inlägget och bad om ursäkt.

Min principiella inställning är denna: Det är bra att myndigheter och personer anställda vid myndigheter är aktiva och synliga i sociala medier. Närvaron bidrar till öppenhet och dialog, och minskar avståndet mellan myndigheten och medborgarna. Den digitala utvecklingen går mycket fort, och väcker nya frågor kring gränsen mellan det officiella och det personliga. Här finns ingen handbok som berättar vad som är rätt eller fel. Normbildningen pågår här och nu. Misstag görs och måste få göras.

Här kunde historien ha tagit slut Jag följer själv med stor glädje twitterkontot YB_Södermalm. Nu gjorde de ett misstag, men de har tagit bort tweeten och bett om ursäkt. Men intermezzot lyfter ändå två frågor som är av mer principiell betydelse.

För det första. Polisbefälens ursprungliga ursäkt formulerades på ett sätt så att den kunde uppfattas mera som ett skuldbeläggande av dem som tagit illa vid sig än av polisbefälen själva. "Vi trodde att det uppenbara skämtet skulle framgå", skrev de, och tillade "Men vi hade fel och tar bort tweeten. Beklagligt att vi gjorde folk upprörda." Skämtet var alltså "uppenbart", även om det olyckligtvis inte framgick. Och det är "beklagligt" att de som inte förstod att det var ett skämt blev upprörda. Underförstått: Om bara de som blev upprörda hade förstått att det uppenbara skämtet var ett skämt så hade de inte behövt bli upprörda. Jag har sagt det förut: En ursäkt skall vara en ursäkt och inte ett allmänt beklagande av att någon känt sig förminskad eller blivit ledsen. 

För det andra. Problemet är inte att folk inte förstod att blanketten var ett skämt och därför blev upprörda. Jag tror alla som blev upprörda förstod att blanketten var ett skämt. Men upprördheten hade sin grund i att polisbefälen inte förstod att skämtet - oavsett deras avsikt - blev en inställsam blinkning åt de som hånar individer och grupper som utsätts för kränkningar på riktigt. Det pågår en diskursiv kamp om vad som är ett acceptabelt sätt att behandla sina medmänniskor, och kränkthets-begreppet används i denna kamp som ett retoriskt redskap för att förminska uppfattade övergrepp. Det är polisbefälens okänslighet inför denna debatt som är problemet, inte att de av misstag råkade dra ett skämt som missuppfattades.

När detta är sagt vill jag ändå ge en eloge till YB_Södermalm för deras idoga strävan efter dialog med sina följare, och för att de under dagen ägnat stor kraft åt att på ett seriöst sätt förhålla sig till den kritik som riktats mot dem. Så jag tänker fortsätta följa dem, med stor glädje.

92-årige Jimmy Carter: USA bör erkänna Palestina nu, innan Trump tar över

Ett av president Barack Obamas största utrikespolitiska misslyckanden är att han inte på något avgörande sätt förmått föra den israelisk-palestinska konflikten närmare en fredlig lösning. I sitt känslostarka tal i Kairo i juni 2009 markerade Barack Obama att palestiniernas situation var oacceptabel och att USA inte skulle svika dem i deras strävan efter en egen stat: So let there be no doubt: the situation for the Palestinian people is intolerable. America will not turn our backs on the legitimate Palestinian aspiration for dignity, opportunity, and a state of their own.

Men Obama misslyckades. Israels regering vägrade gå USA till mötes och krigen i Irak och Syrien innebar att USA tvingades prioritera andra saker än konfliken mellan israeler och palestinier. I dag är läget i den israelisk-palestinska konflikten utomordentligt dystert. Inga fredsförhandlingar pågår. Den olagliga israeliska bosättningspolitiken äter bit för bit upp det territorium som var tänkt att utgöra den palestinska staten. Det palestinska ledarskapet på Västbanken är åldrat och förmår inte med diplomatiska medel förändra de politiska realiteterna. I det blockerade Gaza styr fortfarande terrorstämplade Hamas, och befolkningens umbäranden är mycket stora. Snart tar Donald Trump över som president i USA och hur han tänker närma sig den israelisk-palestinska konflikten vet vi ingenting om.

I ett närmast desperat utspel skriver i dag den nu 92-årige förre amerikanske presidenten Jimmy Carter i New York Times att Barack Obama borde utnyttja sin sista tid vid makten till att erkänna staten Palestina, vilket ju 137 andra stater (däribland Sverige) redan har gjort. Ett amerikanskt erkännande av Palestina skulle få fler stater att följa efter och lägga grunden för en säkerhetsrådsresolution som "reaffirm the illegality of all Israeli settlements beyond the 1967 borders, while leaving open the possibility that the parties could negotiate modifications". Resolutionen måste dessutom "acknowledge the right of both the states of Israel and Palestine to live in peace and security. Further measures should include the demilitarization of the Palestinian state, and a possible peacekeeping force under the auspices of the United Nations."

Jimmy Carter - arkitekten bakom de framgångsrika Camp David-förhandlingarna 1978 mellan Israel och Egypten - får nog hoppas förgäves. Jag skulle bli oerhört förvånad om Barack Obama valde att vidta dessa åtgärder under de veckor han har kvar vid makten.

För att få igång seriösa fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina tror jag att det måste till ett skifte av ledarskap på båda sidor. Den palestinska Fatah-ledningen är kraftlös och saknar ett utvecklat folkligt förtroende. Den israeliska högerdominerade, extremistinfluerade regeringen saknar vilja att föra fredsprocessen framåt.

Det är utomordentligt viktigt att vi förmår stärka och stödja de demokratiska "motståndsrörelser" som finns i det civila samhället både i Israel och i Palestina. Här har Sverige en viktig roll att spela, inte minst genom att utveckla kontakter med relevanta delar av den israeliska fredsrörelsen. Det är mig en gåta att en del så kallade "Israelvänner" i svensk politik sällan eller aldrig kritiserar den israeliska regeringspolitiken, trots att det är en politik som den israeliska fredsrörelsen så kraftfullt bekämpar. Den tystnaden blir för mig ett svek mot dem som är deras riktiga vänner.

Jag avslutar med att citera vad Jimmy Carter sa till den församlade amerikanska kongressen i juni 1978, angående Camp David-avtalen och strävan efter fred mellan israeler och palestinier: Blessed are the peacemakers, for they shall be called the children of God.

Kent Ekeroth - är SD-ledningens tålamod slut nu?

SD-riksdagsledamoten och tillika Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Kent Ekeroth har polisanmälts, misstänkt för misshandel. Anmälaren påstår att Kent Ekeroth givit honom ett knytnävsslag i ansiktet, i en krogkö kl 02.30 vid Stureplan natten mellan onsdag och torsdag.

Ord står mot ord. Kent Ekeroth hävdar att han gav anmälaren i örfil i självförsvar, efter att själv oprovocerat ha fått motta ett slag och har lämnat in en motanmälan. Anmälaren och andra personer som var på plats påstår att Kent Ekeroth ljuger om detta. Vi får väl se om vittnesuppgifter och filmer från övervakningskameror kan bringa klarhet i saken.

Bakgrunden till den påstådda misshandeln är att Kent Ekeroth nekats tillträde till nattklubben Solidaritet vid Stureplan. Nattklubbens driftschef Peter Ohlsson säger att Kent Ekeroth nekades tillträde nattklubben eftersom han var märkbart berusad, och för att personalen inte ansåg sig kunna garantera hans säkerhet. På väg ut ur kön fick Kent Ekeroth en gliring om järnrör av anmälaren, och det är om vad som hände sedan som berättelserna skiljer sig.

Om Kent Ekeroths berättelse stämmer är det förstås mycket allvarligt. Varje enskild människa - oavsett dennes åsikter - har en ovillkorlig rätt att fritt röra sig i det offentliga rummet.

Om det i stället visar sig att Kent Ekeroths berättelse inte stämmer blir saken allvarlig för Sverigedemokraterna. Kent Ekeroth har länge uppfattats som en belastning för partiet, i det att han vid flera tillfällen hamnat i bråk på krogen. Mest uppmärsammat är förstås "järnrörsskandalen", då Kent Ekeroth 2010 tillsammans med ett par partikamrater beväpnade sig med järnrör och kom i bråk med komikern Soran Ismail.

Någonstans borde SD-ledningens tålamod ta slut. Det är inte bra att partiets rättspolitiske talesperson springer runt på Stureplan på nätterna och i berusat tillstånd slår folk på käften (under förutsättning att dessa påståenden stämmer, förstås). Det har länge ryktats om att SD-ledningen velat avpollettera Kent Ekeroth, men drar sig för detta då Ekeroth under alla sina år i partiet samlat på sig en stor mängd material som - om det offentliggjordes - skulle kunna skada Sverigedemokraterna och dess ledning. Men ingen vet om detta stämmer.

Nej, Sverigedemokraterna är inget vanligt parti. Kent Ekeroths ageranden skadar partiet. Kanske inte så mycket i förhållande till väljarkåren och partiets kärnsympatisörer. Men partiets strävan efter "normalisering" (det vill säga att kunna bli en samarbetspartner i riksdagen och att isoleringen av partiet bryts) försvåras. Tröskeln höjs för Moderaterna och Kristdemokraterna att regera med aktivt SD-stöd. Sverigedemokraternas samarbetsinviter blir lättare att avfärda så länge som Kent Ekeroth dyker upp i olika skandaler förknippade med sprit och våld ur Stockholms nattklubbsliv.

I skrivande stund uppmanar Jimmie Åkesson Kent Ekeroth att ta time out från sitt uppdrag i riksdagens justitieutskott så länge som undersökningen pågår. Vi får se om denna uppmaning är ett tecken på att Jimmie Åkessons tålamod med Kent Ekeroth nu är slut, eller om uppmaningen är ett försök att skydda Kent Ekeroth och partiet så länge som utredningen pågår.

Hur länge låter svenska politiker sig hunsas av journalister?

Hur länge kommer svenska politiker att acceptera att media - och kanske särskilt public service - dikterar formerna för deras kommunikation med väljarna? Jag talade i dag med en journalist på en välrenommerad internationell tidning. Hen var förvånad över att svenska partiledare lät sig hunsas av journalister, särskilt i samband med TV-debatter.

Kanske var journalisten något på spåren. Den senaste partiledardebatten i SVT Agenda (9 oktober 2016) fick kritik för att vara stökig och jag tror inte att partiledarna själva var nöjda med upplägg och utfall. Formatet i Agenda-debatten förstärker möjligen underhållningsvärdet och höjer tittarsiffrorna - men formatet bidrar mer till att göra debatten till ett gladiatorspel än att erbjuda medborgarna ett sakligt underlag om partiernas ståndpunkter och argumentation i viktiga sakfrågor.

Vore jag partiledare (Gud hjälpe...) så skulle jag ta initiativ till partiledardebatter som partierna själva arrangerar. Självklart skulle alla intresserade medier ha möjlighet att följa, rapportera och live-sända. Efteråt skulle politikerna stå till medias förfogande. Dessa partiarrangerade debatter skulle inte i första hand ersätta de debatter som främst SVT arrangerar, men utgöra ett viktigt komplement. Debatterna skulle utformas så att sakfrågorna kom i centrum, och motverka snuttifiering och förytligande. Partiledarna skulle få möjlighet att lyfta fram och diskutera de frågor de själva tycker är mest relevanta - inte de frågor som journalister har bestämt och som presenteras för partiledarna kort före sändning.

Vem vet, partierna kanske inte är mogna uppgiften. Risken finns att partiarrangerade debatter blir ett smörgåsbord av talepunkter. Men det kan också bli tvärtom. Partiarrangerade debatter kan göra politikerna tryggare, och då slipper vi medborgare dessa förskräckliga talepunkter.

Donald Trump är en politiker som söker vägar bortom de traditionella medierna. Efter valsegern har han varit sparsam i sina mediekontakter. I måndags publicerade han i stället en kort film på sin egen YouTube-kanal där han i "infomercial-style" vände sig direkt till medborgarna med ett politiskt budskap om hur han vill utnyttja sin första tid som president. Alla betydelsefulla medier tvingas nu kommentera Donald Trumps YouTube-film i stället för att ställa frågor till honom direkt.

Och i morse meddelade Donald Trump på Twitter att han ställde in en träff med journalister från New York Times. Tidningen fick ingen information om det inställda mötet utöver genom Donalds Trumps tweet. Trumps agerande underlättas naturligtvis av att han har 15.7 miljoner följare på Twitter (vilket är fler är Barack Obamas president-twitterkonto med12.1 miljoner). Uppdaterat kl 21.10: Senare under dagen ändrade sig Donald Trump, och träffade ändå New York Times.

I dag har politikerna allt bättre möjligheter att genom sociala medier skaffa sig egna starka mediala plattformar. Utvecklingen innebär både fördelar och nackdelar. Fördelarna är att dessa plattformar innebär en direkt, ofiltrerad kontakt med medborgarna, med möjlighet till interaktivitet och stärkta band mellan medborgarna och politiska partier. Nackdelarna är att vi riskerar ett allt mer fragmentiserat samtal, där medborgarna enbart tar del av budskap från politiker vars budskap de redan gillar och där politikerna inte ställs till svars och slipper kritiska frågor.

Kanske att de politiska partierna och public service-företag som Sveriges Radio och Sveriges Television skulle träffas och ta ett litet snack om saken?

Ingen Trump-effekt i svensk opinion

Nej, det finns ännu inga tecken på någon Trump-effekt i den svenska väljaropinionen. I söndagens Sifo får Sverigedemokraterna 15.8 procent, mot 16.8 procent föregående månad. Vem vet, kanske kan Trumps framgångar i USA i stället tjäna som en tankeställare. Trump är inte en seriefigur som man kan rösta på för att lufta sitt missnöje och sedan gå vidare, han är faktiskt på riktigt.

Trots all politisk turbulens präglas den svenska väljaropinionen av stabilitet. Det är fortsatt jämnt mellan blocken, de rödgröna partierna får 39.4 procent, mot allianspartiernas 41.8.

Moderaterna får 23.1 procent mot 25.0 föregående månad, och partiet har svårt att i lyfta sig över sitt svaga valresultat från 2014. Skandalen med att partiets digitale kommunikatör Delmon Haffo kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora lär kanske inte sätta några djupare spår i opinionen, men händelsen har skadat bilden av partiet. Jag tror det var Hanne Kjöller som i Godmorgon, världen! i P1 i morse insiktsfullt sa att man uttrycker sig inte som Delmon Haffo gjorde utan att vara trygg i att det går hem bland dem som lyssnar. Och skrattsalvorna från dem som befann sig kring Delmon Haffo i rummet visade ju dessvärre att hans "skämt" gick hem. Moderaterna är ett parti med problem.

Centerpartiet fick 8.7 procent i Sifo-undersökningen. Det är partiets bästa resultat i Sifo på 20 år.

Socialdemokraterna fick 27.5 procent, mot 25.9 i föregående mätning. Det samlade opinionsläget ger än så länge partiet arbetsro inför valet 2018. Ekonomin är god. Arbetslösheten minskar, tillväxten är hög, byggandet av bostäder har kommit igång. Allianspartierna har hittills misslyckats med att utnyttja regeringens svåra parlamentariska läge till att själva rycka ifrån i opinionen.

*

Avslutningsvis vill jag säga att Hamilton-ensemblen på Broadway genomförde en stark och värdig manifestation i samband med att blivande vicepresident Mike Pence gästade teatern. Ju mer de traditionella partierna förlorar banden till sina väljare, desto starkare blir potentialen för denna typ av manifestationer. Jag tror vi kan få se mer av dem i framtiden.

Delmon Haffo (M) kallar Annika Strandhäll för hora. Det är nog nu!

En uppdatering fredag 18/11 kl 18.35 återfinns längst ned i texten.

I dag fick Delmon Haffo - digital kommunikatör för Moderaterna - sparken efter att han i ett filmklipp på Youtube kallat socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora. Uttalandet är ett grovt övertramp, men kommer tyvärr inte oväntat. Delmon Haffo har vid flera tillfällen i sociala medier uttalat sig otrevligt och hånfullt mot sina politiska motståndare och bland annat påstått att statsminister Stefan Löfven varit berusad i samband med ett möte med president Barack Obama i Washington. Det faller ett tungt ansvar på den moderata partiledningen att man trots påstötningar låtit Delmon Haffo hållas.

Jag vill egentligen inte länka till den film där Delmon Haffo gör sitt uttalande. Men övertrampet är ett så avskräckande exempel att jag väljer att göra det ändå. Filmen kan ses här. Jag vet inte vad jag tycker är värst. Delmon Haffos uttalande eller hans kollegors förtjusta flabbande och skrockande i bakgrunden. Som Negra Efendic skrev på Twitter: Hur mår kvinnorna på Delmon Haffos arbetsplats?

Anna Kinberg Batra var tidigt ute i dag och markerade att Haffos uttalande måste "få konsekvenser". Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé har förklarat att Haffos uttalande är helt oacceptabelt och att han nu fått lämna sin tjänst. Tomas Tobé har också från Moderaterna bett Annika Strandhäll om ursäkt. Det är bra.

Men hur tänkter Tobé hantera den kultur inom Moderaterna som låtit Haffo hållas och som gjorde Haffos uttalande möjligt? Alla de medarbetare som jublade åt Haffos uttalande - jag hoppas innerligt att de skäms ordentligt just nu. För de borde verkligen skämmas.

I den bästa av världar innebär dagens skandal och avskedandet av Delmon Haffo en brytpunkt när det gäller samtalston och visande av ömsesidig respekt mellan politiska meningsmotståndare på sociala medier. Enough is enough. Jag är utled på ett stickigt debattklimat som bara gynnar nättroll och populister. Är man trygg i sina egna ståndpunkter och trygg i vad som i sak skiljer dem från sina meningsmotståndares behöver man inte vara otrevlig.

För egen del (och jag syndar också i denna fråga) ska jag vinlägga mig än mer för att undvika hån och raljans i mina texter. Jag hoppas alla som är aktiva i demokratiska politiska partier gör det samma.

*

Uppdaterat fredag 18 november kl 18.35. I dag tvingades även Moderaternas kommunikationschef Per Nilsson lämna sitt uppdrag (han har kvar sin anställning och ska fokusera på opinionsanalyser). Ytterligare en anställd har sagts upp och tre personer har tilldelats en arbetsrättslig erinran.

Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé har själv inga planer på att avgå. Tomas Tobé motiverar sin inställning med att han agerat så fort jag han fått information om det inträffade. Det tror jag säkert att han gjorde. Samtidigt har Tobé ett ansvar för att förebygga och motverka stämningar och kulturer där sådana här händelser kan inträffa. För oss som följt Delmon Haffo i sociala medier de senaste månaderna kom övertrampet med Annika Strandhäll tyvärr inte som en överraskning.Tomas Tobé har naturligtvis också varit väl medveten om Delmon Haffos ageranden, men valt att inte ingripa. För den passiviteten bär Tomas Tobé ett ansvar.

Nåväl. Jag är ändå glad att Moderaterna och Tomas Tobé agerade med sådan kraft när övertrampet och de stämningar som inramade det blev allmänt känt. Jag hoppas att händelsen nu blir en vändpunkt och stämmer till eftertanke inom samtliga demokratiska partier. Svensk politik förtjänar bättre. Låt oss tillsammans verka för ett bättre debattklimat, präglat av tydliga konfliktlinjer i kombination med ömsesidig respekt.

Donald Trump och hotet mot vår säkerhet

I denna orons tidevarv kan jag väl passa på och vädra min oro för Europa.

Jag tillhör dem som efter viss tvekan i folkomröstningen 1994 röstade ja till svenskt EU-medlemskap. Det avgörande skälet var min bedömning att ett starkt EU minskade risken för krig mellan stater i Europa. Jag håller fortfarande fast vid den bedömningen.

Nu urholkas EU:s styrka och enighet. Storbritanniens beslut att lämna EU - Brexit - riskerar att sänka tröskeln för andra EU-stater att också överväga ett utträde. En seger för Nationella Frontens Marine Le Pen i presidentvalet i Frankrike 2017 skulle sannolikt sänkta tröskeln ytterligare. Få bedömare tror att Marine Le Pen vinner presidentvalet. Men det var också få bedömare som trodde att Donald Trump skulle vinna presidentvalet i USA hösten 2016. Den nationalistiska högerpopulismen växer sig stark i västvärlden, och vi ser inga tydliga tecken på att den ännu nått sin topp.

Valet av Donald Trump till USA:s president skakar om säkerhetsordningen i Europa. Donald Trump har förklarat att det inte är självklart att USA kommer att hjälpa andra Nato-stater vid ett eventuellt ryskt anfall. Ett amerikanskt stöd villkoras i stället av att den anfallna staten skulle ha "uppfyllt sina åtaganden" gentemot Nato. Villkorandet av amerikanskt stöd går helt på tvärs med den solidaritetsprincip som annars förknippas med Nato-gemenskapen. (Vid senare tillfällen har Donald Trump formulerat sig annorlunda. Men eftersom Donald Trump så ofta ljuger är det ingen som vågar ta det han säger på riktigt allvar.)

Den svenska Nato-debatten går in i ett vänteläge. USA är den överlägset starkaste politiska och militära kraften i Nato. Snart styrs USA av en person som gjort sig känd genom att tala osanning och vara oberäknelig. Ett av Nato-anhängarnas viktigaste argument har varit att ett svenskt Nato-medlemskap garanterar Sverige stöd från övriga Nato-stater i händelse av att Sverige anfalls av Ryssland. Idag har det argumentet tappat signifikant i styrka.

Vladimir Putin gnuggar förstås händerna. Ett sargat EU, framgång för de högerpopulistiska krafterna i Europa och en amerikansk president som ifrågasätter Nato-gemenskapen stärker Rysslands maktposition i regionen. EU-stater som till exempel Italien, Ungern, Grekland och Cypern är öppna för att lindra EU:s sanktioner mot Ryssland. Utfallet av helgens presidentval i Bulgarien och Moldavien innebar en politisk seger för de krafter som vill förbättra respektive lands relationer till Ryssland.

Ett USA lett av Donald Trump kan mycket väl välja att stärka sina relationer med Ryssland genom att göra eftergifter i frågorna kring Ukraina och Krim. Ett stärkt Ryssland kan bli en attraktiv samarbetspartner för flera av länderna i östra Europa.


Ett splittrat och försvagat EU, ett Ryssland som kan komma att stärka sin politiska ställning i närområdet och en blivande amerikansk president som utmärker sig genom lögner, oberäknelighet och en potentiell ovilja att stå upp mot Rysslands brott mot folkrätten. Läget är sannerligen osäkert.

Jag har heller inga illusioner om att USA under Donald Trumps ledning kommer att gå i täten när det gäller att värna demokratin, mänskliga rättigheter och folkrätt.

Jag förutsätter att svenska politiker - gärna över blockgränsen - gör sitt bästa för att bidra till att hålla ihop EU:s kärna. Sveriges försvarspolitiska samarbete med övriga nordiska stater får gärna stärkas. Och jag hoppas att Sverige genom sin plats i FN:s säkerhetsråd från den 1 januari 2017 kan bidra till att skapa en agenda för fortsatt internationellt samarbete och respekt för internationell rätt på ett sätt som ger så lite utrymme som möjligt för Donald Trump att låta sina bombastiska utspel bli faktisk politik.

Nej, jag är ingen Krösa-Maja. Men lite orolig är jag allt.

Om mantrat "ta människors oro på allvar"

I dag skriver Marie Demker läsvärt i Borås Tidning om det ständigt upprepade mantrat ”ta människors oro på allvar”. Vad är det egentligen man menar när man använder det uttrycket?

Vi lever i orons tid. Människors oro påstås ligga till grund för politiskt missnöje och för valframgångar för högerpopulister. Samtidigt skapar högerpopulisternas - till exempel Donald Trumps - valframgångar just oro i stora befolkningsgrupper. Här finns en paradox - vi har aldrig levt i en värld som varit bättre än den vi har i dag. Medellivslängden ökar, den absoluta fattigdomen minskar, människors hälsotillstånd blir bättre och utbildningsnivån ökar. Ändå talar många om all denna "oro" som vi måste "ta på allvar".

Marie Demker väljer att lyfta fram tre tänkbara betydelser av uttrycket "ta människors oro på allvar": 1.) Uttrycket betyder egentligen ingenting alls. Alla människors problem och alla samhällsproblem måste naturligtvis "tas på allvar". Formuleringen blir en banalitet, en tom fras. 2.) Formuleringen uttrycker en välvillig von-oben-attityd från någon moraliskt upphöjd piedestal. Visst, folk är oroliga. Vi hanterar deras oro genom att bekräfta att vi ser den, och ger dem en vänlig klapp på huvudet. 3.) Formuleringen döljer avsändarens egentliga avsikt - att förändra den nuvarande politiken. Då blir utsagan halvkväden - människors oro används för att antyda att något måste förändras utan att man säger vad det är som måste förändras och på vilket sätt.

En ytterligare tolkning skulle kunna vara att "vi" (vilka nu "vi" är) inte tillräckligt uppmärksammat och debatterat de samhällsproblem som ligger till grund för människors oro. Men formuleringen används oftast apropå flykting- och invandringspolitiken. Och det är ju den politiska fråga vi debatterat allra mest de senaste åren.

Därutöver kan jag tänka mig att formuleringen är ett uttryck för en önskan att "vi" bör anstränga oss ännu mer för att förklara och förstå varför många människor känner oro, trots att så mycket i världen har blivit bättre och trots att utvecklingen i så många avseenden går åt rätt håll. Om orsakerna till oron vet vi en del, men inte tillräckligt mycket.


I sak döljer formuleringen "ta människors oro på allvar" mer än den täcker av och bidrar därför till att fördunkla debatten. Så om ni hör uttrycket i debatten, avkräv gärna den som använder det en precisering av vad hen egentligen menar. Annars blir samtalet meningslöst.

(Mantrat "ta människors oro på allvar" ligger nära "ingen lyssnar på mig-syndromet", om vilket jag skrivit här.)

Jag själv är orolig för högerpopulismens framgångar och för ett samtalsklimat där människors genuina bekymmer mobiliseras av främlingsfientliga krafter. Där anklagelser riktas mot ett namnlöst "dom" som förväntas stå till svars för det som orsakat problemen. Där människors oro används som ett medel för att uppnå outtalade politiska mål,

Jag hoppas ni tar min oro på allvar.

Vilka blir konsekvenserna av Donald Trumps valseger?

I förrgår segrade Donald Trump i det amerikanska presidentvalet. I dag blev det känt att Leonard Cohen lämnat oss. En olycka kommer sällan ensam. Leonard Cohen var kanadensare, många goda människor tycks längta till Kanada just nu.

Den pågående diskussionen om konsekvenserna av Donald Trumps valseger präglas av stor osäkerhet. Vilken politik kommer Trump att genomföra? Det vet vi inte. Vi kan inte utgå från vad han säger eller vad han tidigare har sagt, eftersom han regelbundet ljuger. Vi vet heller inte vilket stöd han kommer att kunna få i kongressen från sitt eget parti Republikanerna. Många republikaner representerar till exempel en nyliberal strömning, och vill inte ha handelshinder.

Republikanerna är ett parti i kris. Vid en valförlust hade partiet haft att hantera svåra söndrande konflikter. Nu erövrade Republikanerna makten, men krisen är kvar. Hur kommer de att lyckas hantera den och samtidigt hantera en oberäknelig president? Ingen vet.

Vi vet inte hur USA:s agerande i den internationella politiken kommer att utvecklas. Vilka internationella samarbeten inom till exempel miljö och hållbar utveckling, handelsfrågor och Nato kommer Donald Trump att vilja tunna ut? I Baltikum och Ukraina är oron stor över vad ett närmande mellan Trumps USA och Vladimir Putins Ryssland skulle innebära. Den oron finns även inom EU. Ett närmande mellan USA och Ryssland där USA lättar på eller till och med avvecklar sanktionerna mot Ryssland utsätter enigheten inom EU för svåra påfrestningar.

Bygg en mur mot Mexico, förbjud abort, återinför tortyr vid förhör, sänk skatterna för de rika, släpp in Putin i den politiska värmen, dra in stödet till FN:s klimatprogram och överge Parisöverenskommelsen. Listan på förslag som för inte så länge sedan uppfattades som absurda riskerar nu att bli politisk verklighet.

Det finns förstås stoppklossar såväl inom den amerikanska rättsstaten som inom internationell rätt för vad Donald Trump kommer att kunna göra. Det gäller att efter förmåga stötta och stärka dessa stoppklossar och därigenom minska handlingsutrymmet för en oberäknelig president.

Vi vet heller inte vad Donald Trumps valseger betyder för svensk politik. Väntar det en Trump-effekt runt hörnet, där ett främlingsfientligt och populistiskt parti som Sverigedemokraterna skulle kunna växa ännu mer i opinionen inför valet 2018? Eller blir Donald Trumps valseger en tankeställare som får de sju demokratiska partierna i riksdagen att utveckla ett mer positivit samtalsklimat? Jag är trött på den stickighet som präglar delar av svensk politisk debatt idag. Det är som om partierna som bärare av konfliken mellan vänster och höger inte litar på att de politiska skillnaderna partierna emellan är tillräckligt stora, utan därför måste förstärka skillnaderna med en otrevlig samtalston och personpåhopp.

Det räcker heller inte om de rödgröna partierna och allianspartierna pratar om och påstår att de skiljer sig åt i viktiga vänster-högerfrågor. De måste visa att de skiljer sig åt genom skarpa reformförslag, förslag som på allvar gör skillnad mellan vänster och höger. Gärna med jämlikheten i fokus. Då minskar förutsättningarna för billig populism och falska föreställningar om ett "etablissemang" där alla håller varandra om ryggen.

"The frontiers are my prison", skrev Leonard Cohen, och tillade "Oh, the wind, the wind is blowing,
through the graves the wind is blowing, freedom soon will come; then we'll come from the shadows."

Må vi i dessa dagar samla mod och kraft för att ta oss ut ur skuggorna och möta mörket med ljus och öppenhet, inte med slutenhet och oro.

Hur ska vi förstå Donald Trumps valseger?

Det blev en svår morgon. Visserligen varnade jag igår för att Donald Trump kunde vara underskattad i opinionsundersökningarna, och att det var tveksamt hur framgångsrik Hillary Clinton skulle vara i att mobilisera demokratiska väljare. Men sammantaget pekade det mesta ändå på att Hillary Clinton skulle vinna valet.

Så blev det inte. Donald Trump blir USA:s nästa president.

Donald Trumps seger är den hittills starkaste yttringen av den högerpopulistiska, nationalkonservativa våg som går över västvärlden och där väljarna vänder de traditionella politiska partierna ryggen. Vi såg den i Storbritannien i samband med Brexit-omröstningen, vi ser den i Europa med framgångar för högerextrema och främlingsfientliga partier och vi riskerar att se den i Frankrike i samband med presidentvalet 2017. Nationella Frontens ledare Marine Le Pen var snabb med att sända en gratulationshälsning till Donald Trump.

Globaliseringen hotar nationalstatens suveränitet och de nationella parlamentens beslutsmakt. Det blir allt svårare för medborgarna att utkräva politiskt ansvar av sina valda representanter - makten tenderar att finnas någon annanstans.

Den rådande demokratiska politiska ordningen skakar. Vi vet ännu inte hur kraftfullt skalvet är. Upplever vi just nu höjdpunkten på något som egentligen är den auktoritära högerns sista dödsskälvningar, inför en globalisering som inte kan vridas tillbaka (The Last Stand of the Angry White Man som den ibland kallas)? Eller ser vi början på ett epokskifte där många av 1789 års landvinningar om mänskliga rättigheter kastas överända och där den representativa demokratins glansdagar är över? Och vad kommer i så fall i stället?

Frågorna är många. Det gäller att hålla huvudet kallt, att värna och efter förmåga utveckla de demokratiska institutioner som bidrar till att hålla vårt samhälle samman. Det gäller att göra vårt bästa att återföra "politiken" (den institutionella ram inom vilken alla former av auktoritativ värdefördelning i samhället genomförs, t ex parlamentet, de politiska partierna och de allmänna valen) med "det politiska"(de känslor, handlingar och attityder som konstituerar den gemenskap i vilket värdefördelningen genomförs), för att referera Chantal Mouffe. De politiska partierna måste utveckla sina arbetsformer så att de återigen blir relevanta för medborgarna och därigenom återvinna sin funktion som en länk mellan väljarna och deras valda företrädare. Men har de politiska partierna kraften att göra detta?

I grunden handlar det om nya politiskt relevanta skiljelinjer som börjar växa fram i spänningsfältet mellan globalisering och nationalstater, skiljelinjer som ännu inte hunnit ta institutionell form. Det är ett tema vi lär få anledning att återkomma till flera gånger framöver.

Ja, Hillary Clinton vinner nog i natt. Angående Republikanerna ställs frågan: Is the Party over?

I skrivande stund - tisdag eftermiddag - talar nästan allt för att Hillary Clinton i natt kommer att besegra Donald Trump och väljas till amerikansk president. I princip alla seriösa valprognoser går i hennes riktning, och under de sista dagarna har hon ytterligare stärkt sin ställning i opinionsundersökningarna. Det är svårt att mejsla fram en trovärdig väg til valseger för Donald Trump.

Men det finns två saker som fortfarande gör mig lite orolig. För det första: Hur säkra är egentligen de amerikanska opinionsundersökningarna? Mätningarna har problem med urval och svarsfrekvenser och risken finns att Donald Trump underskattas i resultaten. Många amerikanska väljare kanske (inte utan fog...) skäms för att i en telefonintervju uppge att de tänkter rösta på Trump. Erfarenheterna från exit poll-undersökningen vid Brexit-omröstningen i Storbritannien (där andelen väljare som ville att Storbritannien skulle lämna EU underskattades) illustrerar denna risk.

För det andra är det svårt att bedöma vilken kandidat som kommer att lyckas bäst med att mobilisera sina potentiella väljare. Kommer till exempel Bernie Sanders-anhängare inom Demokraterna verkligen att traska patrull till vallokalerna för att stödja Hillary Clinton, särskilt om de redan uppfattar valet som avgjort? Donald Trump har genom sitt sätt att bedriva valkampanjen inte fullt ut haft sitt eget parti Republikanerna i ryggen. Ökar eller minskar hans självständighet i förhållande till partiet möjligheten för honom att mobilisera sina anhängare på valdagen? På dessa frågor finns inga säkra svar.

Vid förra presidentvalet lyckades den välrenommerade statistikern och valanalytikern Nate Silver hitta rätt vinnare i samtliga 50 amerikanska delstater. Han får en svårare uppgift denna gång. Men han måste ha ganska många fel för att Donald Trump ska kunna vinna. Så måste till exempel sannolikt Florida, North Carolina, Nevada och New Hampshire gå i en annan riktning än den som Nate Silvers modell just nu indikerar - samtidigt som han inte får tappa någon stat som till exempel Ohio eller Arizona.

Däremot ser det väldigt jämnt ut i kampen om senaten. I Nate Silvers modell väger det i princip lika.

Oavsett hur det går i presidentvalet står Republikanerna inför ett existentiellt trauma. Redan för tre år sedan skrev jag om partiets kris, och den har inte blivit mindre sedan dess. Republikanerna har i en självdestruktiv dödsdans på alla sätt undvikit den förändringsprocess som de flesta seriösa bedömare anser vara en nödvändighet om partiet ska ha en framtid. Den demografiska utvecklingen i USA går inte precis Republikanernas väg och partiet har i denna valkampanj haft svårt att attrahera kvinnor, ungdomar, Latinos, svarta, hbtq-personer. Som författaren och komikern Patrick Tomlinson skrev i The Hill: The Republican Party is over. They’ve shut off the music, turned up the lights, and are kicking everyone out. All that will remain is an after party, except all the cool people have already left.

Visst vinner Hillary Clinton. Eller...?

Nu är det bara två dygn kvar till det amerikanska presidentvalet. Förra gången jag skrev var jag orolig över att Hillary Clintons övertag i opinionen hade minskat och att Donald Trumps kurvor pekade uppåt. Sedan dess har Hillary Clintons försprång minskat ytterligare - och ändå är jag i dag mindre orolig än vad jag var när jag skrev förra posten. Hur hänger det ihop?

När jag skrev senast bedömde den välrenommerade valanalytikern och statistikern Nate Silver att sannolikheten för att Hillary Clinton skulle vinna valet uppgick till 77.3 procent. Just nu har den andelen minskat till 64.2 procent. Men som ni i figuren nedan har Donald Trump (röd linje) de senaste dagarna förlorat momentum i förhållande till Hillary Clinton (blå linje) - avståndet mellan de båda huvudkandidaterna minskar inte längre.

Vid förra presidentvalet 2010 lyckades Nate Silver pricka in rätt vinnare i samtliga 50 delstater. Denna gång är valet mer svårbedömt, eftersom valkampanjen inte liknar någon annan valkampanj i modern amerikansk politisk historia. Det ska noteras att Nate Silvers bedömningar ger Donald Trump bättre möjligheter än vad de flesta andra amerikanska valprognoser gör. Ett skäl påstås vara att Nate Silver i sina beräkningar inte väger in betydelsen av förtidsröstning tillräckligt tungt. I delstaten Nevada brukar till exempel omkring 70 procent av de röstande förtidsrösta, och hittills har betydligt fler demokrater än republikaner förtidsröstat där. I Nate Silvers bedömningar väger det jämnt i Nevada, med ett litet försteg för Donald Trump. Men den omfattande förtidsröstningen kan innebära att Hillary Clinton redan i praktiken vunnit den delstaten.

Alltid kloke Per Tenggren är nu så säker han kan bli på att Hillary Clinton vinner. På sin Facebook-sida redovisar han fyra argument för att det blir så. Argumenten låter ungefär så här:

1. Hillary Clintons kampanj har varit mer framgångsrik än Donald Trumps när det gäller att få väljare i så kallade swing states, och där förtidsröstningen kan vara särskilt viktig, att gå och rösta.

2. När alla skandaler klingat av så ligger Hillary Clinton stabilt på en ledning på 3-4 procentenheter. Donald Trump har sannolikt en hög mobilisering av sina egna supporters. Men han vinner inte så många nya, vilket han måste göra för att kunna vinna.

3. När skillnaden mellan Hillary Clinton och Donald Trump minskar blir fler delstater som tidigare var säkra för Hillary Clinton plötsligt osäkra. Det rör sig om fyra eller fem delstater. Donald Trump måste vinna samtliga dessa, för Hillary Clinton räcker det att vinna en enda och hålla fast de säkra. Att Donald Trump ska lyckas är inte omöjligt, men mycket osannolikt (särskilt som förtidsröstningen verkar gå demokraternas väg i Colorado och Nevada).

4. Det kan finnas så kallade shy-Trumps (väljare som i opinionsundersökningar drar sig för att säga att de tänker stödja Donald Trump). Men det är också troligt att det finns republikaner som i slutändan inte kan förmå sig att rösta på Trump. Ingen av kandidaterna förfogar sannolikt över en stor spökarmé som kommer att materialiseras på valdagen, vilket talar för att vi inte får en stor överraskning på valnatten.

Så tack Per Tenggren för lugnande ord. Jag är fortfarande orolig. Men inte lika orolig som innan jag läste dem.

Högerpopulister och främlingsfientliga festar på Grand Hôtel

Uppdateringar återfinns längst ned i texten.

I kväll samlas representanter för ett stort antal högerpopulistiska och främlingsfientliga partier på Grand Hôtel i Stockholm. Sverigedemokraterna har haft en central roll i planeringen av arrangemanget som genomförs i anslutning till att Tjeckiens tidigare premiärminister och president Václav Klaus tilldelas priset "European Freedom Awards". Pristagaren är i högsta grad kontroversiell, bland annat för att han beskrivit Anders Behring Breiviks massmord på barn och ungdomar på Utøya som ”en konsekvens av dagens postmoderna, inkonsekventa, övermodiga samt högfärdiga och alltför tillåtande samhälle". Václav Klaus är också ökänd för sitt motstånd mot homosexualitet och feminism och för att ha kallat flyktingar från krigets helvete i Syrien för lycksökare.

Facket och anställda på Grand Hôtel har protesterat mot arrangemanget och anklagar hotelledningen för att svik sitt arbetsgivaransvar. De menar att ledningen nonchalerar den oro och känsla av obehag som många anställda, med olika etniska bakgrunder, känner inför att passa upp och servera vad de uppfattar som rasister. På Grand Hôtels Facebook-sida har också många passat på att kritisera hotelledningen och betygen på hotellets poängsatta recensioner rasar.

Grand Hôtel har förstås rätt att upplåta sina lokaler och erbjuda sin service till vilka rasister de vill. Men jag häpnar över den oprofessionella tondövhet och aningslöshet som kännetecknar hotelledningen och hotellägarnas reaktioner. Vi kommenterar inte våra arrangemang eller våra gäster, säger Madeleine Barck, hotellchef på Grand Hôtel till Dagens ETC. Som ägare av Grand Hôtel är vi inte involverade i operativa frågor såsom bokningar av lokaler. Operativa beslut fattas av ledningarna i våra innehav. Jag vill därför hänvisa dig till att tala med det aktuella företaget, säger Stefan Stern, Investors kommunikationschef till samma tidning. Samma huvudet-i-sanden-strategi som kännetecknade Bokmässans första uttalanden när kritiken mot att mässan i höstas uppgav plats åt den högerextrema tidningen Nya Tider, således. Jag delar Paul Ronges bedömning av hur Grand Hôtels varumärke skadas av hur illa ägare och hotelledning hanterat denna sak.

Kvällens tillställning får gärna omgärdas av demonstrationer, under förutsättning att dessa genomförs på ett värdigt sätt. Rasism och främlingsfientlighet får inte normaliseras. Grand Hôtels sätt att hantera frågan bidrar dessvärre just till en sådan normalisering.

Jag kan inte låta bli att avsluta med kollegan Stefan Svallfors association på Facebook, angående kvällens festtillställning på Grand Hôtel.

Uppdatering lördag 5 november. I sitt tacktal på Grand Hôtel passade Václav Klaus på att kritisera kampen för mänskliga rättigheter, eftersom han menade att de mänskliga rättigheterna var ett hinder för värnandet av den nationella suveräniteten. Talet med detta påstående hälsades av Jimmie Åkesson med stående ovationer. Jag mår illa.

Flera av Grand Hôtels kunder väljer nu att flytta sina evenemang till andra ställen. Så flyttade till exempel Metro Mode ett arrangemang från Grand Hôtel till Hotell Diplomat. Metro Mode-redaktören Petra Tungården skrev i ett blogginlägg: Hur kan man inte låta företag bli informerade om den lilla petitessen och låta oss som bolag själva göra ett aktivt val om vi vill vistas under samma tak som Sverigedemokrater och extremister från Europa". Dessutom har Child 10 Award and Summit flyttat sin prisgala, som uppmärksammar barnrättshjältar, som skulle ha hållits mellan söndag och tisdag till Hotel Haymarket.

Jag säger som tidigare. Grand Hôtel får erbjuda sina tjänster till vilka rasister de vill, så länge det inte bryter mot lagen. Samtidigt har Grand Hôtels kunder full frihet att välja andra hotell för sina bokningar.

Grand Hôtels varumärke har tagit skada. Möjligen indikerar följande uttalande av marknadschef Filip Odelius att hotelledningen börjat lära sig sin läxa: Vi har ett jättestort arbete framför oss för att undvika att hamna i en liknande situation igen.

Uppdatering söndag 6 november. Bättre sent än aldrig. I dag träder Grand Hôtels VD Pia Djupmark fram och är ytterst självkritisk till hotellets agerande. I ett pressmeddelande säger hon: I efterhand kan vi konstatera att vi aldrig borde tagit bokningen. Vi kan också konstatera att vi borde ha brutit kontraktet så fort vi förstod att detta arrangemang kommer att skapa starka reaktioner både hos våra gäster och våra medarbetare. Pia Djupmark tillägger: Vi har alltid velat vara en neutral mötesplats som inte bedömer våra gäster, eller deras åsikter, och utifrån det bestämmer om de är välkomna eller inte. Samtidigt finns det en gräns.

Precis så är det. Det finns en gräns, och denna gång hamnade Grand Hôtel på fel sida gränsen. Det gläder mig att hotelledningen nu inser det, och lovar att vidta åtgärder för att undvika att detta händer igen.  

Sifo: Starkt stöd för begränsning av vinstuttag i välfärdssektorn

En Sifo-undersökning, beställd av SVT Nyheter, visar på ett starkt stöd i svensk opinion för förbud mot eller begränsningar av vinstuttag i välfärden. Därigenom ökar den politiska pressen på allianspartierna, som inte vill ha några vinstbegränsningar alls i välfärdssektorn.

Sifo har ställt frågan: "Hur ser du på vinstutdelning i privata företag som är offentligt finansierade, inom vård, skola eller omsorg? Skall den vara: Förbjuden, Tillåten med begränsningar av vinstuttag, Tillåten utan begränsningar av vinstuttag, Tveksam/vet ej". Av de tillfrågade svarar 53 procent att de vill ha begränsningar för vinstuttag, 27 procent vill ha ett förbud mot vinstuttag och endast 10 procent säger sin inte vilja inte ha någon vinstbegränsning.

Allianspartierna har inte ens har sina egna väljare med sig i frågan. Bland moderata väljare vill till exempel 62 procent införa begränsningar och 9 procent vill ha ett förbud mot vinstuttag överhuvudtaget. Samtidigt innebär mätningen vind i seglen för Vänsterpartiet och Socialdemokraterna som vill förbjuda eller införa ett tak på vinstuttag.

Innan alla motståndare till vinst i välfärden börjar jubla för mycket är det på sin plats med tre försiktiga reservationer. För det första: Det är oklart hur viktig frågan är för väljarna. I valrörelsen 2014 drev Vänsterpartiet som enda parti hårt linjen om ett vinstförbud, utan att väljarna för den skull belönade partiet. För det andra: Andra undersökningar visar att om vinstförbud/vinsttak ställs i motsättning till valfrihet i välfärdssektorn blir resultaten mindre självklara. Det blir en viktig politisk kamp om hur vinst i välfärdsfrågan ska inramas, om allianspartierna lyckas med att sätta bilden av att ett vinsttak leder till minskad valfrihet för medborgarna. För det tredje: Den ställda frågan hade tre svarsalternativ, varav två ville förbjuda/begränsa vinstuttag, ett ville tillåta vinstuttag. Erfarenheten visar att de åsiktsriktningar som tilldelas flest svarsalternativ tenderar att gynnas i en frågeundersökning.

Frågan om vinst i välfärden är inte lätthanterad för Socialdemokraterna. Å ena sidan vill partiet använda den för att åskådliggöra en rejäl vänster-högerkonflikt i svensk politik, och samtidigt förvissa sig om fortsatt stöd från Vänsterpartiet i budgetarbetet. Å andra sidan vill partiet få igenom förslag om vinstbegränsning i riksdagen, och då behövs någon form av uppgörelse över blockgränsen.

Allt annat lika gynnar dagens Sifo-mätning de rödgrönas position i kampen om vinstbegränsningar i välfärdssektorn. Trycket i denna fråga lär öka ännu mer när Ilmar Reepalu inom kort presenterar sin utredning i frågan.

Ja, Mosul kan befrias från IS. Men vad händer sedan?

Det finns tecken på att irakiska trupper kan vara på väg att inta Mosul, Iraks näst största stad som sedan sommaren 2014 har kontrollerats av IS/Daesh. Ett återtagande av Mosul är en viktig komponent i kampen för att militärt besegra IS/Daesh i hela Irak. En militär seger över IS/Daesh betyder emellertid tyvärr inte att freden med nödvändighet kommer till Irak.

Den 20 mars 2003 invaderade en USA-ledd koalition Irak och störtade landets diktator Saddam Hussein. Invasionen var ett brott mot internationell rätt och den motiverades med påståenden som inte var sanna. Till exempel anklagades Saddam Husseins regim för att gömma massförstörelsevapen och för att träna terrorister. I dag vet vi att dessa påståenden var falska.

Låt oss inte fälla tårar över Saddam Husseins blodsbesudlade regim. Men den USA-ledda interventionen avslöjade obarmhärtigt naiviteten i det tänkande som gick ut på att om omvärlden med militära medel störtade en diktator så skulle frihet och demokrati växa fram mer eller mindre av sig självt. Så försäkrade till exempel förre folkpartiledaren Per Ahlmark att kriget i Irak skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som skulle strömma ut "på gatorna i glädje".

Så blev det inte. I stället öppnade sig helvetets portar i Irak. Vid sidan av kriget mot de USA-ledda ockupationsstyrkorna förföll landet i en mardrömsvirvel av sekteristiskt våld. Enligt en beräkning publicerad i den medicinska tidskriften The Lancet beräknades ockupationen redan 2006 ha lett till en överdödlighet på omkring 655 000 irakier. Under de tio år som gått sedan dess har våldet fortsatt och i det kaos som uppstod har IS/Daesh kunna ta form och växa sig starkt. En FN-rapport berättar att bara i oktober i år dödades 1 792 människor i Irak, varav 1 120 var civila.

Om IS/Daesh tvingas bort från Mosul är frågan vad som kommer i dess ställe. Har den irakiska statsmakten förmågan att upprätthålla lag och ordning? I den militära kampen om Mosul har de irakiska styrkorna hjälp av shia-milis, som i sin tur stöds av Iran. Mosuls sunni-dominerade befolkning fruktar, inte utan fog, att shia-milisen kan komma att gå våldsamt fram även mot delar av civilbefolkningen. Shia-milisens viktiga roll har oroat Turkiet som stationerat egna trupper norr om Mosul, där man utan den irakiska statsmaktens godkännande tränar kurdiska och sunni-arabiska styrkor.

Turkiet oroar sig för att ett Mosul befriat från IS/Daesh men kontrollerat av shia-krafter kommer att stärka Irans position i norra Irak, på bekostnad av Turkiets intressen och säkerhet. Samtidigt sneglar många shia-muslimer bakåt i historien, då turkarna genom det Ottomanska imperiet lät en elit från sunni-minoriteten styra över en shia-majoritet i det som senare blev Irak. Lägg därtill kurdernas strävan efter ökad autonomi i området och Saudiarabiens intressen av att försvaga Irans positioner i Irak.

Det vore förstås utmärkt om IS/Daesh kunde tvingas bort från Mosul och i förlängningen från hela Irak. I den bästa av världar kan ett nederlag för IS/Daesh följas av åtminstone en kortvarig stabilitet i Irak, som ger tid åt politiskt och diplomatiskt arbete för att främja en långsiktig fred i landet. Och framför allt, ger världen ett visst andrum som kan nyttjas till att med full kraft ägna sig åt fredsarbete i det kanske än värre helvete som råder i landet bredvid - Syrien.