Trots en parlamentariskt svag minoritetsregering och ett osäkert politiskt läge är väljaropinionen påfallande stabil. Dagens opinionsmätning från Novus förändrar inte den bilden. De rödgröna partiernas försprång växer ytterligare något, och försprånget uppgår nu till 6.1 procentenheter.
Det politiska läget i Sverige är unikt i Europa. Jag känner inte till något annat land som styrs av vänsterpartier samtidigt som högerpartier har en majoritet i parlamentet. Än så länge har de svenska väljarna inte reagerat på detta förhållande genom att straffa den sittande rödgröna regeringen.
Ett av de viktigaste skälen till de rödgröna partiernas överläge i opinionen är att de borgerliga allianspartierna är politiskt försvagade. Efter valförlusten och turbulensen kring Decemberöverenskommelsen prioriterar de nu internt partiarbete i stället för oppositionspolitik. Kristdemokraterna byter partiledare och olika ideologiska strömningar inom partiet söker flytta fram sina positioner. Moderaterna har just valt en ny partiledare, och Anna Kinberg Batra har varit mer eller mindre osynlig i den politiska debatten de senaste veckorna. Folkpartiet klarar med nöd och näppe fyraprocentsgränsen i dagens Novus-mätning (partiet får exakt 4.0 procent) och Jan Björklund har fått utstå stark intern kritik. Endast i Centerpartiet tycks läget vara stabilt.
Sverigedemokraterna backar i dagens Novus-mätning med 1.5 procentenheter och får 15.0 procent. Nedgången är inte statistiskt säkerställd. Resultatet är särskilt intressant mot bakgrund av den debatt som förs om huruvida Sverigedemokraterna gynnas av att andra partier diskuterar integrationspolitik. Å ena sidan finns det forskning som stöder tesen att partier gynnas av att deras profilfrågor dominerar dagordningen och av att andra partier också diskuterar dessa frågor. Å andra sidan kan Sverigedemokraterna ha gynnats av att övriga partier tidigare inte velat diskutera flykting- och invandringspolitik och därigenom ha skapat en bild av att Sverigedemokraterna är det enda parti som intresserat sig för dessa frågor överhuvudtaget.
En mätning är ingen mätning. Dagens mätning ger inte stöd åt tesen att Sverigedemokraterna skulle ha gynnats av de övriga partiernas integrationspolitiska utspel under de senaste veckorna. Samtidigt framstår det i alla fall för mig som en myt att flykting- och invandringsfrågorna "inte har diskuterats" tidigare. Jag tycker inte vi har talat om något annat det senaste året (skall bli spännande att ta del av valundersökningarnas resultat om den politiska dagordningen i samband med valet 2014). Därför kan det mycket väl vara så att Sverigedemokraterna redan intecknat de väljargrupper som nu annars skulle ha mobiliserats genom de övriga partiernas integrationspolitiska utspel - partiet har inte så många fler väljare att vinna på denna fråga.
Opinionsläget så här tidigt i mandatperioden betyder inte särskilt mycket. Men överläget i opinionen ger de rödgröna partierna arbetsro inför vårbudgeten. Det kan behövas, med tanke på att det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien allt mer framstår som en tickande bomb i regeringssamarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
2015-02-24
Ökar verkligen invandringskritiken inom Kristdemokraterna?
Det hörs allt fler invandringskritiska röster inom Kristdemokraterna. Så påannonserades ett inslag i Ekot i morse, där reportern hade intervjuat tre lokalpolitiker från Kristdemokraterna som medverkat på partiets kommun- och landstingsdagar i Örebro i helgen.
Påannonsen var sakligt ogrundad. Ingenting i inslaget gav några belägg för att det nu hörs fler invandringskritiska röster i Kristdemokraterna är tidigare. Överhuvudtaget redovisades inget underlag för slutsatsen att invandringskritiken i Kristdemokraterna skulle ha ökat. Det enda som redovisades var intervjuer med tre av de över 800 personer som deltog i Örebro.
Inslaget i sig var det inget fel på. Det finns ett nyhetsvärde i att synliggöra att det inom Kristdemokraterna finns enskilda lokalpolitiker som tycker att invandrare måste "lära sig att umgås" och som hyser ett motstånd mot en generös anhöriginvandring: "De får ta hit de närmsta, sedan får det räcka". Sedan är det en annan sak att motsvarande åsiktsströmningar sannolikt återfinns på lokal nivå även i flera andra riksdagspartier.
Om Ekots reporter besökt Kristdemokraternas kommun- och landstingsdagar föregående år och ställt ungefär samma frågor så hade det nog inte varit så svårt att hitta enskilda lokala politiker som uttryckte sig på ungefär samma sätt som de som intervjuades i inslaget i morse. Så varför i fridens dag känner sig redaktionen föranledd att utan belägg eller argument beskriva det inträffade som en förändring?
Kan det vara så att redaktionsledningen är så ansatt av en aggressiv diskurs om ökad invandringsfientlighet att man omedvetet blir en del av den? I stället är det ju redaktionsledningens journalistiska ansvar att uppvisa en kritisk medvetenhet kring de objekt man bevakar. Okej, det finns invandringskritik inom Kristdemokraterna. Visa då gärna upp den och analysera den. Men påstå inte att det hörs alltfler invandringskritiska röster inom Kristdemokraterna när det inte finns några belägg för att så skulle vara fallet.
Påannonsen var sakligt ogrundad. Ingenting i inslaget gav några belägg för att det nu hörs fler invandringskritiska röster i Kristdemokraterna är tidigare. Överhuvudtaget redovisades inget underlag för slutsatsen att invandringskritiken i Kristdemokraterna skulle ha ökat. Det enda som redovisades var intervjuer med tre av de över 800 personer som deltog i Örebro.
Inslaget i sig var det inget fel på. Det finns ett nyhetsvärde i att synliggöra att det inom Kristdemokraterna finns enskilda lokalpolitiker som tycker att invandrare måste "lära sig att umgås" och som hyser ett motstånd mot en generös anhöriginvandring: "De får ta hit de närmsta, sedan får det räcka". Sedan är det en annan sak att motsvarande åsiktsströmningar sannolikt återfinns på lokal nivå även i flera andra riksdagspartier.
Om Ekots reporter besökt Kristdemokraternas kommun- och landstingsdagar föregående år och ställt ungefär samma frågor så hade det nog inte varit så svårt att hitta enskilda lokala politiker som uttryckte sig på ungefär samma sätt som de som intervjuades i inslaget i morse. Så varför i fridens dag känner sig redaktionen föranledd att utan belägg eller argument beskriva det inträffade som en förändring?
Kan det vara så att redaktionsledningen är så ansatt av en aggressiv diskurs om ökad invandringsfientlighet att man omedvetet blir en del av den? I stället är det ju redaktionsledningens journalistiska ansvar att uppvisa en kritisk medvetenhet kring de objekt man bevakar. Okej, det finns invandringskritik inom Kristdemokraterna. Visa då gärna upp den och analysera den. Men påstå inte att det hörs alltfler invandringskritiska röster inom Kristdemokraterna när det inte finns några belägg för att så skulle vara fallet.
*
Uppdaterat 26 februari kl 10.00. Reportern Ivan Garcia svarar på twitter på kritiken, och förklarar varför det blev som det blev. Bra!2015-02-22
Kristdemokraterna efter Göran Hägglund
Uppdaterat 26/2 kl 11.30. Acko Ankarbergs avhopp kom överraskande. Visserligen indikerade förhandsnomineringarna att Ebba Busch Thor hade stärkt sin ställning och att partiet görna såg en förändring. Acko Ankarberg representerade kontinuiteten, Ebba Busch Thor förändring och - sannolikt - en starkare högerprofilering. Acko Ankarberg hade goda förutsättningar att hålla samman partiet - givet att det hade funnits ett något starkare stöd för hennes person och hennes mittenposition i partiet.
Jakob Forssmed och Acko Ankarberg representerar delvis samma medlemsgrupper inom Kristdemokraterna. Att någon av de båda därför skulle hoppa av för att inte splittra rösterna sinsemellan inför Kristdemokraternas riksting senare i vår är naturligt. Ett skäl till att avhoppet komredan nu kan vara att Ankarberg uppfattar läget som att Forssmed har bättre förutsättningar att utmana Ebba Busch Thor, och att det därför är klokt att redan nu ge honom plats på scenen. Jakob Forssmed har ju varit doldisen av de tre huvudkandidaterna.
Genom avhoppet har Ebba Busch Thor ytterligare stärkt sin ställning. Men det är ännu för tidigt för henne att ta ut någon seger.
Göran Hägglund lyfte fram två utmaningar där han bedömde den kristdemokratiska rösten som särskilt viktig: uppväxtvillkoren för våra barn och unga och integrationsfrågan. När det gäller integrationsfrågan fanns i talet inga markeringar om behovet av att minska invandringen. I stället betonade Hägglund: Asylrätten är helig. Det har den alltid varit för oss kristdemokrater och det ska den alltid vara. Människor som söker skydd undan förtryck och förföljelse ska erbjudas en fristad i vårt land.
Frågan är vad som kommer att hända med Kristdemokraterna efter Göran Hägglund. I sitt tal betonade den avgående partiledaren behovet av att förnya partiets politik. En allmän bedömning är att partiet håller på att förflytta sig högerut på den politiska skalan, och att den processen kommer att fortsätta (eller åtminstone befästas) oavsett vem som blir Göran Hägglunds efterträdare. Men självklart är det inte. Mycket beror på vad som händer i de övriga allianspartierna. Kommer Anna Kinberg Batra att lyckas hålla kvar de nya Moderaterna vid den politiska mitten, eller kommer hon efter valnederlaget och interna påtryckningar att tvingas manövrera partiet högerut? I så fall minskar incitamenten för Kristdemokraterna att röra sig högerut. Men om Moderaterna håller sin position finns det gott om plats på högersidan av den politiska skalan för Kristdemokraterna att etablera sig på.
Det finns två partier i Sveriges riksdag som definierar sig själva som socialkonservativa: Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Kan då Kristdemokraterna röra sig vidare högerut utan att bli ett slags Sverigedemokraterna light? Jag tror det. Om förflyttningen högerut sker på rätt sätt. Jag skulle vilja lyfta fram åtminstone två saker som skiljer Kristdemokraterna från Sverigedemokraterna (det finns naturligtvis fler). För det första är Kristdemokraterna inte ett nationellt parti, medan nationalismen kanske är Sverigedemokraternas enskilt viktigaste värde. För det andra är Kristdemokraterna ett parti där den mellanmänskliga gemenskapen och solidariteteten väger tungt: ett samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter, för att citera Göran Hägglund. Men det gäller för Kristdemokraterna att vara medvetna om att de är det enda svenska riksdagsparti som befinner sig på samma sida som Sverigedemokraterna på såväl vänster-högerdimensionen som på den frihetlig-auktoritära dimensionen. Rågången måste därför hållas klar. Göran Hägglunds olyckliga flirt med populismen genom att för ett par år sedan börja prata om "verklighetens folk" var olycksbådande i det avseendet. Dessbättre har han på senare tid avhållit sig från den typen av retorik.
I kväll möts Acko Ankarberg och Ebba Busch Thor i SVT Agenda. Det blir intressant.
Uppdaterat kl 22.10 Inslaget i SVT Agenda med Acko Ankarberg och Ebba Busch gav inte någon vägledning om vilka politiska skiljelinjer som repektive kandidat representerar. Det var synd. När Vänsterpartiets partiledarkandidater (Ulla Andersson, Rosanna Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt) turnerade var det svårt identifiera politiska skillnader mellan de olika kandidaterna. Det finns en risk att Kristdemokraternas process kommer att drabbas av samma syndrom.
Jakob Forssmed och Acko Ankarberg representerar delvis samma medlemsgrupper inom Kristdemokraterna. Att någon av de båda därför skulle hoppa av för att inte splittra rösterna sinsemellan inför Kristdemokraternas riksting senare i vår är naturligt. Ett skäl till att avhoppet komredan nu kan vara att Ankarberg uppfattar läget som att Forssmed har bättre förutsättningar att utmana Ebba Busch Thor, och att det därför är klokt att redan nu ge honom plats på scenen. Jakob Forssmed har ju varit doldisen av de tre huvudkandidaterna.
Genom avhoppet har Ebba Busch Thor ytterligare stärkt sin ställning. Men det är ännu för tidigt för henne att ta ut någon seger.
*
I dag höll Göran Hägglund ett slags avskedstal till Kristdemokraternas partimedlemmar, på partiets kommun- och landstingspolitiska dagar i Örebro. Talet var impregnerat av socialkonservativa värderingar. Redan i sitt installationstal 2004 formulerade Göran Hägglund sin vision om ett samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter. Formuleringen inramade även hans avskedstal.Göran Hägglund lyfte fram två utmaningar där han bedömde den kristdemokratiska rösten som särskilt viktig: uppväxtvillkoren för våra barn och unga och integrationsfrågan. När det gäller integrationsfrågan fanns i talet inga markeringar om behovet av att minska invandringen. I stället betonade Hägglund: Asylrätten är helig. Det har den alltid varit för oss kristdemokrater och det ska den alltid vara. Människor som söker skydd undan förtryck och förföljelse ska erbjudas en fristad i vårt land.
Frågan är vad som kommer att hända med Kristdemokraterna efter Göran Hägglund. I sitt tal betonade den avgående partiledaren behovet av att förnya partiets politik. En allmän bedömning är att partiet håller på att förflytta sig högerut på den politiska skalan, och att den processen kommer att fortsätta (eller åtminstone befästas) oavsett vem som blir Göran Hägglunds efterträdare. Men självklart är det inte. Mycket beror på vad som händer i de övriga allianspartierna. Kommer Anna Kinberg Batra att lyckas hålla kvar de nya Moderaterna vid den politiska mitten, eller kommer hon efter valnederlaget och interna påtryckningar att tvingas manövrera partiet högerut? I så fall minskar incitamenten för Kristdemokraterna att röra sig högerut. Men om Moderaterna håller sin position finns det gott om plats på högersidan av den politiska skalan för Kristdemokraterna att etablera sig på.
Det finns två partier i Sveriges riksdag som definierar sig själva som socialkonservativa: Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Kan då Kristdemokraterna röra sig vidare högerut utan att bli ett slags Sverigedemokraterna light? Jag tror det. Om förflyttningen högerut sker på rätt sätt. Jag skulle vilja lyfta fram åtminstone två saker som skiljer Kristdemokraterna från Sverigedemokraterna (det finns naturligtvis fler). För det första är Kristdemokraterna inte ett nationellt parti, medan nationalismen kanske är Sverigedemokraternas enskilt viktigaste värde. För det andra är Kristdemokraterna ett parti där den mellanmänskliga gemenskapen och solidariteteten väger tungt: ett samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter, för att citera Göran Hägglund. Men det gäller för Kristdemokraterna att vara medvetna om att de är det enda svenska riksdagsparti som befinner sig på samma sida som Sverigedemokraterna på såväl vänster-högerdimensionen som på den frihetlig-auktoritära dimensionen. Rågången måste därför hållas klar. Göran Hägglunds olyckliga flirt med populismen genom att för ett par år sedan börja prata om "verklighetens folk" var olycksbådande i det avseendet. Dessbättre har han på senare tid avhållit sig från den typen av retorik.
*
Vem blir det då som efterträder Göran Hägglund som partiledare för Kristdemokraterna? Fältet har tunnats ut. Lars Adaktusson, Emma Henriksson och Stefan Attefall har meddelat att de inte står till förfogande. Av de namn som kvarstår återfinns tre huvudkandidater i form av Acko Ankarberg, Ebba Busch Thor och Jakob Forssmed. Jag har hittills anfört att partiet kommer att välja det namn som har bäst förutsättningar att hålla samman partiet, och att Acko Ankarberg väger tungt i det avseendet. Men det är ännu för tidigt att ge en definitiv bedömning. Acko Ankarberg står för kontinuitet, och många kristdemokrater vill ha förnyelse och förändring. Unibet, som brukar ha ordning på oddsen, ger 1.60 på Acko Ankarberg och 2.30 på Ebba Busch Thor. Jakob Forssmed ger hela 8.50.I kväll möts Acko Ankarberg och Ebba Busch Thor i SVT Agenda. Det blir intressant.
Uppdaterat kl 22.10 Inslaget i SVT Agenda med Acko Ankarberg och Ebba Busch gav inte någon vägledning om vilka politiska skiljelinjer som repektive kandidat representerar. Det var synd. När Vänsterpartiets partiledarkandidater (Ulla Andersson, Rosanna Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt) turnerade var det svårt identifiera politiska skillnader mellan de olika kandidaterna. Det finns en risk att Kristdemokraternas process kommer att drabbas av samma syndrom.
2015-02-19
Mannen som slutade röka
Folkhälsominister Gabriel Wikström (S) vill införa rökförbud på uteserveringar, busshållplatser och lekplatser samt att cigarettförpackningar måste ha en neutral utformning. Förslagen har, inte oväntat, utlöst debatt om individens frihet och statens inflytande samt om restaurangnäringens väl och ve. Särskilt det sistnämnda temat väcker reminiscenser från debatten i början av 2000-talet, då rökning inne på restauranger förbjöds. Då hördes apokalyptiska röster som hävdade att samtliga restauranger i landet skulle tvingas slå igen och att Sverige höll på att bli ett nytt Albanien.
Rökning väcker starka känslor. Själv minns jag min tid som brådmogen tonåring på Strandängskolan i Båstad under tidigt 1970-tal. Då såg jag rökruta på skolan som i det närmaste en mänsklig rättighet. Skolledningen ville inte gå våra önskemål till mötes och i stället rökte vi varje rast på toaletterna. Gärna i grupp.
Jag lärde mig röka på riktigt på Ängelholms sjukhus som 13-åring, där jag låg två veckor med brutet ben och hade tråkigt. Året var 1971. Jag hade blivit påkörd av en bil, bara några minuter efter att jag i en automat på torget i Båstad inhandlat mitt livs andra paket cigaretter. En liten Prince för 2 kronor och 85 öre. Jag låg i en sal för sex personer och tillbringade stora delar av dagen i avdelningens rökrum. Tjänstvillig sjukvårdspersonal rullade in min säng i rökrummet och lika tjänstvilliga medpatienter bjöd mig på cigaretter. Those were the days.
Jag tyckte verkligen mycket om att röka. Det var väldigt gott och jag kände mig väldigt tuff. Rökandet var vid sidan av den sinnliga njutningen också en symbol för vuxenhet, frihet och farlighet. Jag brukade se mig omkring när jag rökte för att insupa omgivningens reaktioner. Jag är glad att inte Youtube fanns på den tiden. Det är inte säkert att jag såg lika tuff ut som jag kände mig.
Jag slutade röka innan jag fyllt 16 år. Men innan dess rökte jag under två och ett halvt års tid i genomsnitt 20 cigaretter om dagen. Jag slutade på grund av risken att dö i lungcancer. Det var svårt att sluta röka, men min viljestyrka är vida känd. I kritiska ögonblick stoppade jag hushållspapper i en tom pipa och sög, för att stimulera sugreflexen och åtminstone känna pipans ingrodda doft av tobak och nikotin.
Den som vill kan roa sig kan läsa denna sammanslagna tråd från Flashback om hur tongångarna gick i början av 2000-talet i samband med införandet av förbud mot att röka på krogen (tipstack till Helen Eriksson). Passa också på och njut av Paradiso och Låt oss dansa i de saligas ängder med Grynet Mollvig och Gösta Ekman ur den underbara filmen Mannen som slutade röka. Där ingen har gått över till Prince.
Rökning väcker starka känslor. Själv minns jag min tid som brådmogen tonåring på Strandängskolan i Båstad under tidigt 1970-tal. Då såg jag rökruta på skolan som i det närmaste en mänsklig rättighet. Skolledningen ville inte gå våra önskemål till mötes och i stället rökte vi varje rast på toaletterna. Gärna i grupp.
Jag lärde mig röka på riktigt på Ängelholms sjukhus som 13-åring, där jag låg två veckor med brutet ben och hade tråkigt. Året var 1971. Jag hade blivit påkörd av en bil, bara några minuter efter att jag i en automat på torget i Båstad inhandlat mitt livs andra paket cigaretter. En liten Prince för 2 kronor och 85 öre. Jag låg i en sal för sex personer och tillbringade stora delar av dagen i avdelningens rökrum. Tjänstvillig sjukvårdspersonal rullade in min säng i rökrummet och lika tjänstvilliga medpatienter bjöd mig på cigaretter. Those were the days.
Jag tyckte verkligen mycket om att röka. Det var väldigt gott och jag kände mig väldigt tuff. Rökandet var vid sidan av den sinnliga njutningen också en symbol för vuxenhet, frihet och farlighet. Jag brukade se mig omkring när jag rökte för att insupa omgivningens reaktioner. Jag är glad att inte Youtube fanns på den tiden. Det är inte säkert att jag såg lika tuff ut som jag kände mig.
Jag slutade röka innan jag fyllt 16 år. Men innan dess rökte jag under två och ett halvt års tid i genomsnitt 20 cigaretter om dagen. Jag slutade på grund av risken att dö i lungcancer. Det var svårt att sluta röka, men min viljestyrka är vida känd. I kritiska ögonblick stoppade jag hushållspapper i en tom pipa och sög, för att stimulera sugreflexen och åtminstone känna pipans ingrodda doft av tobak och nikotin.
Den som vill kan roa sig kan läsa denna sammanslagna tråd från Flashback om hur tongångarna gick i början av 2000-talet i samband med införandet av förbud mot att röka på krogen (tipstack till Helen Eriksson). Passa också på och njut av Paradiso och Låt oss dansa i de saligas ängder med Grynet Mollvig och Gösta Ekman ur den underbara filmen Mannen som slutade röka. Där ingen har gått över till Prince.
2015-02-18
Antisemitism och Studio Ett:s ursäkt
Radioprogrammet Studio Ett i P1 ber om ursäkt för en fråga som i onsdags ställdes till Israels ambassadör Isaac Bachman. Inslaget behandlade antisemitismen och journalisten överraskade såväl ambassadören som lyssnarna genom att fråga huruvida judarna själva hade något ansvar för en växande antisemitism: Do the jews themselves have any responsibility in the growing antisemitism that we see now? Ambassadören vägrade acceptera frågan och jämförde med att fråga huruvida kvinnor själva hade något ansvar för begångna våldtäkter.
Ambassadörens vägran att acceptera frågan och Sveriges radios ursäkt är befogade. Lika lite som "muslimer" har ett ansvar för islamofobi har "judar" ett ansvar för antisemitism. "Muslimer" skall inte behöva offentligt ta avstånd från det våld som jihadister begår i islams namn. "Judar" skall inte behöva offentligt ta avstånd från våldshandlingar som staten Israel begår. Om dessa saker råder det i huvudsak stor enighet i den svenska debatten.
Desto märkligare blir det då att frågan om "judarnas" ansvar för antisemitismen överhuvudtaget ställdes i Studio Ett. Frågeställaren var en av Sveriges radios mest erfarna och välrenommerade journalister. Vilken tankelogik var det som ledde fram till att frågan ställdes? Jag ser tre alternativa tolkningar, men är inte riktigt nöjd med någon av dem.
För det första kan det ha rört sig om ett enkelt misstag, en felsägning, en tankevurpa i stundens hetta. Hjärnsläpp kan vi alla drabbas av (fråga mig...) och alla är vi ofullkomliga. Men det som talar mot den tolkningen är att journalisten ihärdade i sin fråga och flera gånger frågade ambassadören varför han avfärdade frågan. Hade frågan fötts genom en olycklig impuls borde journalisten genast ha insett sitt misstag och dragit tillbaka den.
För det andra skulle frågan kunna uppfattas som retorisk. Journalisten insåg själv dess absurditet, men ville ge ambassadören en möjlighet att synliggöra absurditeten inför de lyssnare som kanske trodde att det fanns en rimlighet i frågan. Men även då blir journalistens reaktion när ambassadören avfärdar frågan svår att förstå.
För det tredje är det möjligt att journalisten blandade ihop "judar" med "Israel" och inte upptäckte sitt misstag förrän det var försent. Ambassadören representerar ju inte "judarna" utan staten Israel. Jag tror nog mest på denna tolkning, även om svårigheterna att förklara journalisten ihärdande med frågan kvarstår.
Visst kan det finnas ett samband mellan händelseutvecklingen i konflikten mellan israeler och palestinier och en växande antisemitism. Antisemitismen har historiska rötter som visar att den existerar fristående från Israels agerande. Men Israel agerande kan bidra till att mobilisera och/eller förstärka antisemitismen. I så fall är det självklart ingen ursäkt för antisemitiska attityder och handlingar, men det kan vara en bidragande förklaring till dem.
Det är utmärkt att Studio Ett bett om ursäkt. Jag tror det skulle vara ännu bättre om man också förmådde ge en trovärdig förklaring till hur det kunde hända - så att vi kan känna oss något tryggare i att det inte kommer att hända igen.
2015-02-16
Fortsatt turbulens inom Sverigedemokraterna
Turbulensen kring Sverigedemokraterna fortsätter. I helgen avslöjade Dagens Nyheter att sparkade toppolitikern Erik Almqvist i hemlighet styrt den publicistiska verksamheten i partiets nyhetssajt Samtiden. Erik Almqvist avpolleterades från sina politiska uppdrag efter sin inblandning i den så kallade järnrörsskandalen 2012, då Expressen avslöjade att Almqvist efter en utekväll verbalt attackerat komikern Soran Ismail och flera andra personer med rasistiska och sexistiska tillmälen samt beväpnat sig med metallrör från en byggnadsställning.
Efter järnrörsskandalen petade Sverigedemokraterna Erik Almqvist från hans uppdrag som partiets ekonomisk-politiska talesperson och han lämnade också sitt uppdrag som riksdagsledamot. Almqvist skulle i stället anlitas som konsult för partiets mediesatsningar, men utan redaktionella uppgifter som chefredaktör eller ansvarig utgivare. Till Dagens Nyheter berättar nu Samtidens formelle chefredaktör och ansvarige utgivare Jan Sjunnesson att Erik Almqvist de facto styrt den publicistiska verksamheten och att Sjunnesson själv enbart varit en maskot, utan inflytande över vad som publicerats. Till saken hör att flera personer med koppling till partiets mediebolag Samtid & Framtid, bland annat riksdagsledamoten Martin Kinnunen, sedan en tid misstänks för grovt bokföringsbrott och grovt skattebrott för sitt sätt att sköta bolaget.
Det är förstås svårt för en utomstående att bedöma sanningshalten i Jan Sjunnessons påståenden. Men Samtiden-affären är ännu ett uttryck för att Sverigedemokraterna på senare tid fått allt svårare att hålla sina interna konflikter utanför offentlighetens ljus. För bara ett par veckor sedan synliggjordes sprickan mellan Björn Söder och Richard Jomshof i striden om posten som partisekreterare. Till den allmänna turbulensen kring Sverigedemokraterna hör också Björn Söders tvetydiga uttalanden huruvida det går att vara jude och samtidigt svensk, ett uttalande som placerade honom på Simon Wiesenthal-centrats tio i topp-lista över antisemitiska intermezzon 2014.
I fallet med Samtiden är det klarlagt att partiledningen kände till Jan Sjunnesson kritik av Erik Almqvists maktposition. Ändå lät man bli att ingripa. Passiviteten rimmar illa med tidigare offentligt deklarerade utfästelser om att Erik Almqvist inte skulle ha en position som innebar något politiskt inflytande.
Ännu finns inga tecken på att Sverigedemokraterna skulle tappa väljarstöd. Men partiet är trots sitt röstetal politiskt marginaliserat och helt utan inflytande i den enda fråga man egentligen tycker är viktig, det vill säga flykting- och invandringspolitiken. Utanförskapets frustration kan ta sig uttryck i interna stridigheter, och då krävs ett starkt ledarskap för att hålla ihop partiet. Det återstå att se om det nuvarande ledarskapet är moget den uppgiften.
Efter järnrörsskandalen petade Sverigedemokraterna Erik Almqvist från hans uppdrag som partiets ekonomisk-politiska talesperson och han lämnade också sitt uppdrag som riksdagsledamot. Almqvist skulle i stället anlitas som konsult för partiets mediesatsningar, men utan redaktionella uppgifter som chefredaktör eller ansvarig utgivare. Till Dagens Nyheter berättar nu Samtidens formelle chefredaktör och ansvarige utgivare Jan Sjunnesson att Erik Almqvist de facto styrt den publicistiska verksamheten och att Sjunnesson själv enbart varit en maskot, utan inflytande över vad som publicerats. Till saken hör att flera personer med koppling till partiets mediebolag Samtid & Framtid, bland annat riksdagsledamoten Martin Kinnunen, sedan en tid misstänks för grovt bokföringsbrott och grovt skattebrott för sitt sätt att sköta bolaget.
Det är förstås svårt för en utomstående att bedöma sanningshalten i Jan Sjunnessons påståenden. Men Samtiden-affären är ännu ett uttryck för att Sverigedemokraterna på senare tid fått allt svårare att hålla sina interna konflikter utanför offentlighetens ljus. För bara ett par veckor sedan synliggjordes sprickan mellan Björn Söder och Richard Jomshof i striden om posten som partisekreterare. Till den allmänna turbulensen kring Sverigedemokraterna hör också Björn Söders tvetydiga uttalanden huruvida det går att vara jude och samtidigt svensk, ett uttalande som placerade honom på Simon Wiesenthal-centrats tio i topp-lista över antisemitiska intermezzon 2014.
I fallet med Samtiden är det klarlagt att partiledningen kände till Jan Sjunnesson kritik av Erik Almqvists maktposition. Ändå lät man bli att ingripa. Passiviteten rimmar illa med tidigare offentligt deklarerade utfästelser om att Erik Almqvist inte skulle ha en position som innebar något politiskt inflytande.
Ännu finns inga tecken på att Sverigedemokraterna skulle tappa väljarstöd. Men partiet är trots sitt röstetal politiskt marginaliserat och helt utan inflytande i den enda fråga man egentligen tycker är viktig, det vill säga flykting- och invandringspolitiken. Utanförskapets frustration kan ta sig uttryck i interna stridigheter, och då krävs ett starkt ledarskap för att hålla ihop partiet. Det återstå att se om det nuvarande ledarskapet är moget den uppgiften.
2015-02-15
Terror i Europa - då och nu
Helgens terrordåd i Köpenhamn har obehagliga likheter med terrordådet i Paris i början av januari. Först attackeras mål som har anknytning till kultur och yttrandefrihet, därefter attackeras judiska institutioner. I skrivande stund är gärningsmannens identitet i Köpenhamnsattacken inte känd. Kanske var det en copycat, inspirerad av attackerna i Paris. I vilket fall var det ett vidrigt och vämjeligt dåd.
Hur skall vi då förklara och förstå dessa terroraktioner? I slutet av 1960- och början av 1970-talet genomfördes en lång rad palestinska terroraktioner, i form av t ex flygplanskapningar, sprängdåd och gisslantagandet av israeliska idrottsutövare vid OS i München 1972. De palestinska organisationer som genomförde terrordåden var sekulära och aktionerna hade politiska mål. Terroraktionerna skulle synliggöra palestiniernas nationella strävanden och på så sätt bidra till att omvärlden erkände palestiniernas krav på en egen statsbildning.
Parallellt med de palestinska terroraktionerna genomförde den tyska Röda armé-fraktionen (RAF, eller Baader-Meinhof-ligan som den också kallades) ett stort antal terroraktioner i form av kidnappningar, dödsskjutningar och flygplanskapningar. Även RAF var en sekulär organisation och hade politiska mål med sina aktioner. En bärande idé var att terroraktionerna skulle tvinga staten att vidta så repressiva åtgärder att statsmaktens sanna natur skulle synliggöras. Synliggörandet av statsmaktens repressiva natur skulle medvetandegöra arbetarklassen och därigenom skapa en revolutionär situation där kapitalismen till sist skulle gå under.
De jihadistiska terroraktioner vi på senare tid upplevt (och då vill jag poängtera att vi ännu inte med säkerhet vet vad som låg bakom helgens dåd i Köpenhamn) skiljer sig i väsentliga avseenden från de palestinska och de tyska gruppernas terroraktioner. Visserligen har de jihadistiska gruppernas terroraktioner även en del politiska mål (t ex förhindra att USA och andra västmakter politiskt och/eller militärt intervenerar i enskilda stater i Mellanöstern och därigenom underlätta upprättandet av islamistiska stater eller som i IS:s fall ett kalifat). Men jihadisternas terroraktioner riktar sig också - och där skiljer de sig från de palestinska och de tyska grupperna - mot de värden och den livsstil som dominerar i det vi ibland kallar västerlandet (i det här fallet Europa).
Politisk terror kan bekämpas och bemötas med politiska medel, eftersom terrorister och de statsmakter som en sådan terrorism riktas emot kan inrangeras i en gemensam rationalitet. Västmakterna kunde förstå de palestinska organisationernas politiska mål och även samtala och så småningom förhandla med de palestinska organisationernas ledare. Al Fatah och PLO avsade sig terrorn som politiskt medel. Även när det gällde RAF gick det att inom ramen för gällande diskurs förstå organisationens mål och medel. Men eftersom RAF:s målsättning var revolutionär gick det inte att förhandla med ledarskapet.
När det gäller jihadisternas terror är målen, som ovan påpekats, inte enbart politiska. Terroraktionerna är inte enbart ett medel som syftar till att nå ett bestämt mål, utan också ett mål i sig. Det gör dem mycket mer svåra att förstå och också mycket svårare att bekämpa. Därav den frustration som den jihadistiska terrorn föder, och de starka känslor och antipatier som följer i dess spår.
Därför är det svårare att bekämpa jihadistisk terror med politiska medel än vad det var att bekämpa palestinsk och tyska RAF:s terror med politiska medel. Däremot kan vi ge stöd åt de politiska krafter i jihadisternas närområde som bekämpar jihadismen och som gör det utifrån en värdegrund vi kan dela. Vi kan också bekämpa den genom att inte med en tum ge vika i värdefrågorom alla människors lika värde och de mänskliga rättigheter som efter så många års kamp vunnit en slags diskursiv hegemoni i vårt samhälle.
Hur skall vi då förklara och förstå dessa terroraktioner? I slutet av 1960- och början av 1970-talet genomfördes en lång rad palestinska terroraktioner, i form av t ex flygplanskapningar, sprängdåd och gisslantagandet av israeliska idrottsutövare vid OS i München 1972. De palestinska organisationer som genomförde terrordåden var sekulära och aktionerna hade politiska mål. Terroraktionerna skulle synliggöra palestiniernas nationella strävanden och på så sätt bidra till att omvärlden erkände palestiniernas krav på en egen statsbildning.
Parallellt med de palestinska terroraktionerna genomförde den tyska Röda armé-fraktionen (RAF, eller Baader-Meinhof-ligan som den också kallades) ett stort antal terroraktioner i form av kidnappningar, dödsskjutningar och flygplanskapningar. Även RAF var en sekulär organisation och hade politiska mål med sina aktioner. En bärande idé var att terroraktionerna skulle tvinga staten att vidta så repressiva åtgärder att statsmaktens sanna natur skulle synliggöras. Synliggörandet av statsmaktens repressiva natur skulle medvetandegöra arbetarklassen och därigenom skapa en revolutionär situation där kapitalismen till sist skulle gå under.
De jihadistiska terroraktioner vi på senare tid upplevt (och då vill jag poängtera att vi ännu inte med säkerhet vet vad som låg bakom helgens dåd i Köpenhamn) skiljer sig i väsentliga avseenden från de palestinska och de tyska gruppernas terroraktioner. Visserligen har de jihadistiska gruppernas terroraktioner även en del politiska mål (t ex förhindra att USA och andra västmakter politiskt och/eller militärt intervenerar i enskilda stater i Mellanöstern och därigenom underlätta upprättandet av islamistiska stater eller som i IS:s fall ett kalifat). Men jihadisternas terroraktioner riktar sig också - och där skiljer de sig från de palestinska och de tyska grupperna - mot de värden och den livsstil som dominerar i det vi ibland kallar västerlandet (i det här fallet Europa).
Politisk terror kan bekämpas och bemötas med politiska medel, eftersom terrorister och de statsmakter som en sådan terrorism riktas emot kan inrangeras i en gemensam rationalitet. Västmakterna kunde förstå de palestinska organisationernas politiska mål och även samtala och så småningom förhandla med de palestinska organisationernas ledare. Al Fatah och PLO avsade sig terrorn som politiskt medel. Även när det gällde RAF gick det att inom ramen för gällande diskurs förstå organisationens mål och medel. Men eftersom RAF:s målsättning var revolutionär gick det inte att förhandla med ledarskapet.
När det gäller jihadisternas terror är målen, som ovan påpekats, inte enbart politiska. Terroraktionerna är inte enbart ett medel som syftar till att nå ett bestämt mål, utan också ett mål i sig. Det gör dem mycket mer svåra att förstå och också mycket svårare att bekämpa. Därav den frustration som den jihadistiska terrorn föder, och de starka känslor och antipatier som följer i dess spår.
Därför är det svårare att bekämpa jihadistisk terror med politiska medel än vad det var att bekämpa palestinsk och tyska RAF:s terror med politiska medel. Däremot kan vi ge stöd åt de politiska krafter i jihadisternas närområde som bekämpar jihadismen och som gör det utifrån en värdegrund vi kan dela. Vi kan också bekämpa den genom att inte med en tum ge vika i värdefrågorom alla människors lika värde och de mänskliga rättigheter som efter så många års kamp vunnit en slags diskursiv hegemoni i vårt samhälle.
2015-02-13
Regeringen och avtalet med Saudiarabien
Trycket på den rödgröna regeringen att avsluta Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien ökar. Avskyn mot den saudiska regeringens politik och mot landets barbariska straffsystem är så stark att allt fler nu påtalar det moraliskt oacceptabla i att låta avtalet fortsätta.
Igår krävde den socialdemokratiska sidoorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet (i vilken jag själv sitter i förbundsstyrelsen) att avtalet måste rivas upp. S-kvinnor meddelar genom sin ordförande Carina Ohlsson att hennes förbund förespråkar ett generellt förbud om vapenexport till diktaturer och att det förbudet självklart också gäller Saudiarabien. SSU och Grön Ungdom har i en debattartikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet gjort gemensam sak i kravet på att samarbetet skall avbrytas. Framträdande miljöpartister som ordföranden i riksdagens EU-nämnd Carl Schlyter, riksdagsledamoten Valter Mutt och EU-parlamentarikern Bodil Ceballos kräver också att det militära samarbetsavtalet rivs upp. Däremot är det väldigt svårt att hitta någon enskild socialdemokrat eller miljöpartist som har en position inom partiet och som öppet säger att samarbetsavtalet bör finnas kvar.
Det är viktigt att komma ihåg att debatten nu inte handlar om huruvida avtalet skall vara kvar eller om det skall omförhandlas/avslutas. I stället handlar debatten om huruvida avtalet skall omförhandlas eller om det skall avslutas.
Hur kommer det då att gå? Kommer avtalet att omförhandlas eller avslutas? Ja, det är fortfarande en öppen fråga. Utgången beror bland annat på vilket tryck som kritikerna lyckas sätta på sina partiledningar. Miljöpartiets medlemmar har hittills utan alltför mycket knot accepterat de ibland svåra kompromisser som partiets företrädare i regeringen förhandlat fram. Men att fortsätta ett militärt samarbetsavtal med Saudiarabien? Om partiets ledning accepterar en omförhandling om avtalet kan det bli en intressant partikongress för Miljöpartiet i juni 2015.
I vår presenteras också slutbetänkandet från Krigsmaterielexportöversynskommittén (Kex) som haft i uppdrag att ta fram förslag till en ny krigsmateriellagstiftning, främst för att utreda hur Sverige kan skärpa exportkontrollen till icke-demokratiska regimer. Det är mycket möjligt att regeringen kommer att använda denna utredning som ett argument för att inte riva upp samarbetsavtalet, utan i stället låta utredningens förslag ligga till grund för en omförhandling om avtalet mellan Sverige och Saudiarabien.
Jag har sagt det förut. För mig är saken enkel. Saudiarabien är en av världens mest brutala diktaturer och regimen bryter konsekvent och flagrant mot de mänskliga rättigheterna. En regim som offentligt låter prygla och hugga huvudet av sina egna invånare skall Sverige inte ha något militärt samarbete med. Så säg upp avtalet. Gör det nu.
Igår krävde den socialdemokratiska sidoorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet (i vilken jag själv sitter i förbundsstyrelsen) att avtalet måste rivas upp. S-kvinnor meddelar genom sin ordförande Carina Ohlsson att hennes förbund förespråkar ett generellt förbud om vapenexport till diktaturer och att det förbudet självklart också gäller Saudiarabien. SSU och Grön Ungdom har i en debattartikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet gjort gemensam sak i kravet på att samarbetet skall avbrytas. Framträdande miljöpartister som ordföranden i riksdagens EU-nämnd Carl Schlyter, riksdagsledamoten Valter Mutt och EU-parlamentarikern Bodil Ceballos kräver också att det militära samarbetsavtalet rivs upp. Däremot är det väldigt svårt att hitta någon enskild socialdemokrat eller miljöpartist som har en position inom partiet och som öppet säger att samarbetsavtalet bör finnas kvar.
Det är viktigt att komma ihåg att debatten nu inte handlar om huruvida avtalet skall vara kvar eller om det skall omförhandlas/avslutas. I stället handlar debatten om huruvida avtalet skall omförhandlas eller om det skall avslutas.
Hur kommer det då att gå? Kommer avtalet att omförhandlas eller avslutas? Ja, det är fortfarande en öppen fråga. Utgången beror bland annat på vilket tryck som kritikerna lyckas sätta på sina partiledningar. Miljöpartiets medlemmar har hittills utan alltför mycket knot accepterat de ibland svåra kompromisser som partiets företrädare i regeringen förhandlat fram. Men att fortsätta ett militärt samarbetsavtal med Saudiarabien? Om partiets ledning accepterar en omförhandling om avtalet kan det bli en intressant partikongress för Miljöpartiet i juni 2015.
I vår presenteras också slutbetänkandet från Krigsmaterielexportöversynskommittén (Kex) som haft i uppdrag att ta fram förslag till en ny krigsmateriellagstiftning, främst för att utreda hur Sverige kan skärpa exportkontrollen till icke-demokratiska regimer. Det är mycket möjligt att regeringen kommer att använda denna utredning som ett argument för att inte riva upp samarbetsavtalet, utan i stället låta utredningens förslag ligga till grund för en omförhandling om avtalet mellan Sverige och Saudiarabien.
Jag har sagt det förut. För mig är saken enkel. Saudiarabien är en av världens mest brutala diktaturer och regimen bryter konsekvent och flagrant mot de mänskliga rättigheterna. En regim som offentligt låter prygla och hugga huvudet av sina egna invånare skall Sverige inte ha något militärt samarbete med. Så säg upp avtalet. Gör det nu.
2015-02-11
Saudiavtal i centrum för årets utrikesdebatt
Dagens utrikesdebatt i riksdagen blev en oväntat lugn tillställning. Faktum är att jag inte kan minnas någon tidigare utrikesdebatt i riksdagen där tonläget varit så nedskruvat och polemiken så frånvarande. Utrikesminister Margot Wallström lät till och med bli att ta replik på oppositionsledaren Karin Enströms (M) huvudanförande. Nu tycktes det som att Margot Wallström kanske inte var helt införstådd med de gällande debattreglerna. Men kontrasten mellan tidigare års buller och bång-tillställningar med utrikesminister Carl Bildt (M) och Urban Ahlin (S) i huvudrollerna var ändå slående.
Det lugna tonläget har både fördelar och nackdelar. I grunden är det ett uttryck för att det saknas avgörande skiljelinjer i synen på den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Det finns också ett värde i att debattörerna lyssnar på varandras argument och för ett samtal, i stället för att kasta slagord i huvudet på varandra. Men det är inte bra om debatten blir så stillsam att medborgarna tappar intresset eller får svårt att uppfatta de skiljelinjer som faktiskt finns.
Mest uppmärksamhet fick frågan om Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien. Debatten kretsar inte längre kring huruvida avtalet skall vara kvar vs omförhandlas/sägas upp. I stället kretsar den nu kring huruvida avtalet skall omförhandlas vs sägas upp. Företrädare för Folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet (vars representant i debatten ju inte sitter i regeringen) förordade samtliga att avtalet skall sägas upp. Vänsterpartisten Hans Linde formulerade debattens gifitigaste inlägg när han frågade Margot Wallström om på vilket sätt Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien bidrog till regeringens feministiska utrikespolitik. Wallström blev svaret skyldig.
Överhuvudtaget vill Socialdemokraterna nu utveckla en svensk utrikespolitik som är betydligt mer självständig än den som gällt sedan Sverige blev medlem av EU. Som EU-medlem har Sverige förbundit sig att samordna sin utrikespolitik med de övriga medlemsstaterna. Nackdelen med en sådan samordning är att när alla EU-stater enats om en kompromiss blir resultatet alltför ofta en urvattnad utrikespolitik. Jag tycker därför det är bra om EU:s enskilda medlemsstater, utöver de kompromisser som samarbetet möjliggör, också synliggör sina egna intressen och värderingar i olika internationella frågor.
Ett område där den nya, självständiga svenska utrikespolitiken tar form är i synen på FN. Den rödgröna regeringen vill prioritera svenskt deltagande i internationella FN-insatser mer än vad alliansregeringen ville. Den rödgröna regeringen vill också prioritera arbetet med att Sverige skall få en plats i FN:s säkerhetsråd hårdare än vad alliansregeringen ville. Vi ser även ett starkare fokus på nedrustningsfrågorna och i synen på folkrätten.
I regeringens utrikesdeklaration kommenteras Sveriges militära alliansfrihet endast med meningen Sverige är inte med i någon militär allians. Det är en svagare formulering än den som återfanns i regeringsförklaringen i höstas: Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte säka medlemskap i Nato. Redan i Ekot i morse ställdes frågan om huruvida den nya, svagare formuleringen är ett tecken på en positionsförskjutning från regeringens sida. Jag tror inte så är fallet. I stället tror jag deklarationsmakarna glömt en av grundreglerna när det gäller hur man formulerar sig i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor: Om du inte menar något annat än vad du tidigare sagt, använd då inte heller någon annan formulering än den du tidigare använt.
Jag kommenterade utrikesdebatten för Sveriges Television, inslaget kan ses 13.08 in i inslaget.
Det lugna tonläget har både fördelar och nackdelar. I grunden är det ett uttryck för att det saknas avgörande skiljelinjer i synen på den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Det finns också ett värde i att debattörerna lyssnar på varandras argument och för ett samtal, i stället för att kasta slagord i huvudet på varandra. Men det är inte bra om debatten blir så stillsam att medborgarna tappar intresset eller får svårt att uppfatta de skiljelinjer som faktiskt finns.
Mest uppmärksamhet fick frågan om Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien. Debatten kretsar inte längre kring huruvida avtalet skall vara kvar vs omförhandlas/sägas upp. I stället kretsar den nu kring huruvida avtalet skall omförhandlas vs sägas upp. Företrädare för Folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet (vars representant i debatten ju inte sitter i regeringen) förordade samtliga att avtalet skall sägas upp. Vänsterpartisten Hans Linde formulerade debattens gifitigaste inlägg när han frågade Margot Wallström om på vilket sätt Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien bidrog till regeringens feministiska utrikespolitik. Wallström blev svaret skyldig.
Överhuvudtaget vill Socialdemokraterna nu utveckla en svensk utrikespolitik som är betydligt mer självständig än den som gällt sedan Sverige blev medlem av EU. Som EU-medlem har Sverige förbundit sig att samordna sin utrikespolitik med de övriga medlemsstaterna. Nackdelen med en sådan samordning är att när alla EU-stater enats om en kompromiss blir resultatet alltför ofta en urvattnad utrikespolitik. Jag tycker därför det är bra om EU:s enskilda medlemsstater, utöver de kompromisser som samarbetet möjliggör, också synliggör sina egna intressen och värderingar i olika internationella frågor.
Ett område där den nya, självständiga svenska utrikespolitiken tar form är i synen på FN. Den rödgröna regeringen vill prioritera svenskt deltagande i internationella FN-insatser mer än vad alliansregeringen ville. Den rödgröna regeringen vill också prioritera arbetet med att Sverige skall få en plats i FN:s säkerhetsråd hårdare än vad alliansregeringen ville. Vi ser även ett starkare fokus på nedrustningsfrågorna och i synen på folkrätten.
I regeringens utrikesdeklaration kommenteras Sveriges militära alliansfrihet endast med meningen Sverige är inte med i någon militär allians. Det är en svagare formulering än den som återfanns i regeringsförklaringen i höstas: Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte säka medlemskap i Nato. Redan i Ekot i morse ställdes frågan om huruvida den nya, svagare formuleringen är ett tecken på en positionsförskjutning från regeringens sida. Jag tror inte så är fallet. I stället tror jag deklarationsmakarna glömt en av grundreglerna när det gäller hur man formulerar sig i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor: Om du inte menar något annat än vad du tidigare sagt, använd då inte heller någon annan formulering än den du tidigare använt.
Jag kommenterade utrikesdebatten för Sveriges Television, inslaget kan ses 13.08 in i inslaget.
2015-02-09
Svensk Mellanösternpolitik och president Abbas besök
I kväll ankommer den palestinske presidenten Mahmoud Abbas till Sverige på formellt statsbesök. I morgon tisdag träffar han bland andra utrikesminister Margot Wallström på UD,
statsminister Stefan Löfven på Rosenbad och kung Carl XVI Gustaf på slottet.
President Abbas besök i Sverige är inte på något sätt kontroversiellt. Visserligen finns det dem som riktar kritik mot president Abbas politik, men det är få eller ingen som ifrågasätter besöket i sig.
Annat var det första gången en palestinsk ledare besökte Sverige. I april 1983 gästade PLO:s ordförande Yassir Arafat Sverige. Protesterna var många, trots att Sverige officiellt betraktade PLO som det palestinska folkets mest auktoritativa eller representativa talesman. I Storkyrkan i Stockholm arrangerade Judiska församlingen och samfundet Sverige-Israel ett opinionsmöte, och Olof Palme beslöt sig hastigt för att delta. Palmes tal, som fortfarande är skrämmande aktuellt - avbröts vid flera tillfällen av burop från de församlade. (Talet i sin helhet kan läsas här.)
När Arafat 1988 på nytt gästade Stockholm var protesterna inte lika starka. Vid den tidpunkten arbetade Sverige aktivt i fredsprocessen mellan Israel och palestinierna, under ledning av dåvarande utrikesminister Sten Andersson. Besöket blev en stor framgång för svensk diplomati, då Yassir Arafat övertalades att uttala "de magiska orden", vilka innebar att PLO för första gången officiellt ställde sig bakom Israels rätt till existens inom säkra och erkända gränser. Genom Arafats uttalande i Stockholm öppnades dörren för direkta samtal mellan USA och PLO.
Sverige har en lång tradition av deltagande i den diplomatiska processen kring att skapa fred mellan israeler och palestinier. Redan 1947 var justitierådet Emil Sandström ordförande för den FN-kommitté (UNSCOP) som lade fram förslaget om att dela Palestina i en judisk och en arabisk statsbildning. Året därpå mördades den svenske FN-medlaren Folke Bernadotte av israeliska extremister. I svallvågorna av junikriget 1967 agerade den svenske Moskva-ambassadören Gunnar Jarring under många år som FN:s generalsekreterares representant i regionen.
Under 1950-talet och första hälften av 1960-talet blomstrade förbindelserna mellan Sverige och Israel. En av orsakerna till de goda förbindelserna var att Socialdemokraterna under många år var statsbärande parti i såväl Sverige som i Israel. Det är värt att notera att dåtidens SKP (Sveriges Kommunistiska Parti) var det parti i Sverige som med störst glädje hälsade utropandet av staten Israel våren 1948. Kommunisterna såg sionismen och kibbutzerna som progressiva element i en närmast feodal arabisk omvärld. Men när Israel politiskt och ekonomiskt orienterade sig mot väst upphörde stödet från såväl Sovjetunionen som från svenska kommunister. Radikaliseringen av arabstaterna under 1950-talet och den palestinska mobiliseringen under 1960- och 1970-talet skapade ett nytt politiskt landskap i området.
I dag är de svensk-israeliska förbindelserna frostiga. Det har de egentligen varit ända sedan den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken tog sin början efter junikriget 1967 och Sverige några år därefter erkände PLO som det palestinska folkets mest auktoritativa talesman. Sveriges erkännande av Palestina har strött salt i såren på Israel. Det är dock viktigt att komma ihåg att Sverige inte erkände Palestina för att stärka sin egen medlarroll i konflikten. Erkännandet syftade i stället till att stärka den palestinska statsbygget och därigenom bidra till att något utjämna de ojämlika styrkeförhållandena i konflikten.
Den intresserade kan läsa mer om Sverige och den israelisk-palestinska konflikten i min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989). Eller varför inte komma på min öppna lunchföreläsning vid Göteborgs universitet i morgon tisdag 10 februari, kl 12.15 - 13.00 (Sprängkullsgatan 19, Entrén). Välkomna!
President Abbas besök i Sverige är inte på något sätt kontroversiellt. Visserligen finns det dem som riktar kritik mot president Abbas politik, men det är få eller ingen som ifrågasätter besöket i sig.
Annat var det första gången en palestinsk ledare besökte Sverige. I april 1983 gästade PLO:s ordförande Yassir Arafat Sverige. Protesterna var många, trots att Sverige officiellt betraktade PLO som det palestinska folkets mest auktoritativa eller representativa talesman. I Storkyrkan i Stockholm arrangerade Judiska församlingen och samfundet Sverige-Israel ett opinionsmöte, och Olof Palme beslöt sig hastigt för att delta. Palmes tal, som fortfarande är skrämmande aktuellt - avbröts vid flera tillfällen av burop från de församlade. (Talet i sin helhet kan läsas här.)
När Arafat 1988 på nytt gästade Stockholm var protesterna inte lika starka. Vid den tidpunkten arbetade Sverige aktivt i fredsprocessen mellan Israel och palestinierna, under ledning av dåvarande utrikesminister Sten Andersson. Besöket blev en stor framgång för svensk diplomati, då Yassir Arafat övertalades att uttala "de magiska orden", vilka innebar att PLO för första gången officiellt ställde sig bakom Israels rätt till existens inom säkra och erkända gränser. Genom Arafats uttalande i Stockholm öppnades dörren för direkta samtal mellan USA och PLO.
Sverige har en lång tradition av deltagande i den diplomatiska processen kring att skapa fred mellan israeler och palestinier. Redan 1947 var justitierådet Emil Sandström ordförande för den FN-kommitté (UNSCOP) som lade fram förslaget om att dela Palestina i en judisk och en arabisk statsbildning. Året därpå mördades den svenske FN-medlaren Folke Bernadotte av israeliska extremister. I svallvågorna av junikriget 1967 agerade den svenske Moskva-ambassadören Gunnar Jarring under många år som FN:s generalsekreterares representant i regionen.
Under 1950-talet och första hälften av 1960-talet blomstrade förbindelserna mellan Sverige och Israel. En av orsakerna till de goda förbindelserna var att Socialdemokraterna under många år var statsbärande parti i såväl Sverige som i Israel. Det är värt att notera att dåtidens SKP (Sveriges Kommunistiska Parti) var det parti i Sverige som med störst glädje hälsade utropandet av staten Israel våren 1948. Kommunisterna såg sionismen och kibbutzerna som progressiva element i en närmast feodal arabisk omvärld. Men när Israel politiskt och ekonomiskt orienterade sig mot väst upphörde stödet från såväl Sovjetunionen som från svenska kommunister. Radikaliseringen av arabstaterna under 1950-talet och den palestinska mobiliseringen under 1960- och 1970-talet skapade ett nytt politiskt landskap i området.
I dag är de svensk-israeliska förbindelserna frostiga. Det har de egentligen varit ända sedan den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken tog sin början efter junikriget 1967 och Sverige några år därefter erkände PLO som det palestinska folkets mest auktoritativa talesman. Sveriges erkännande av Palestina har strött salt i såren på Israel. Det är dock viktigt att komma ihåg att Sverige inte erkände Palestina för att stärka sin egen medlarroll i konflikten. Erkännandet syftade i stället till att stärka den palestinska statsbygget och därigenom bidra till att något utjämna de ojämlika styrkeförhållandena i konflikten.
Den intresserade kan läsa mer om Sverige och den israelisk-palestinska konflikten i min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989). Eller varför inte komma på min öppna lunchföreläsning vid Göteborgs universitet i morgon tisdag 10 februari, kl 12.15 - 13.00 (Sprängkullsgatan 19, Entrén). Välkomna!
2015-02-08
En öppen process? Om Kristdemokraternas val av ny partiledare
Hur skulle Kristdemokraterna gå till väga för att utse ny partiledare efter Göran Hägglund? Alla är för en "öppen process", men en öppen process kan betyda väldigt många olika saker.
I grunden handlar debatten om vilket inflytande partieliten i förhållande till de enskilda medlemmarna skall ha i valprocessen. Form spelar roll. Det är ingen slump att KDU och dess ordförande Sara Skyttedal kräver en "nationell, elektronisk medlemsomröstning" om partiledarvalet. En sådan medlemsomröstning skulle sannolikt gynna yngre, färgstarka kandidater som Ebba Busch Thor och Sara Skyttedal själv, samt kandidater som är mer fristående från partietablissemanget och som är kända av många, främst Lars Adaktusson. I den nu pågående maktstriden kan nog samtliga dessa tre kandidater inplaceras på partiet värdekonservativa högerflygel.
En traditionell valberedning som stämmer av med distriktledningarna innan de formulerar sitt förslag skulle i stället gynna personer som är närstående till eller utgör en del av partietablissemanget. En sådan valberedning skulle fokusera mindre på enskilda väljarmagneter och mera på förmåga att leda och hålla samman partiet. Namn som i så fall stärker sin ställning är partisekreteraren Acko Ankarberg, gruppledaren i riksdagen Emma Henriksson samt tidigare bostadsministern Stefan Attefall. Samtliga dessa tre ligger också något mer till vänster i partiet.
Nu blev det en kompromiss. Distrikt och lokalavdelningar får nominera kandidater. Efter nomineringarna utser valberedningen en huvudgrupp kandidater som frågas ut valberedning och distriktsrepresentanter. Ungefär en vecka efter utfrågningen skall distrikten inkomma med slutgiltig nominering av sin partiledarkandidat. Senast i början av april meddelar valberedningen vem de förslår till ny partiledare för Kristdemokraterna.
Jag tycker Kristdemokraterna lyckats ganska bra med att utforma en demokratisk och öppen process inför partiledarvalet. Med ett undantag: jag tycker det är lite fegt att hålla den viktiga utfrågningen av kandidaterna bakom lyckta dörrar. Nu riskerar det att bli en omfattande ryktesspridning kring de enskilda kandidaternas svar och insatser - det hade varit mer frimodigt att genomföra utfrågningen offentligt. Skall mobiltelefonerna samlas in utanför dörrarna så att ingen distriktsledamot spelar in delar av utfrågningen? Lite omodern inställning, tycker jag.
Vem blir det då? Ja, det är fortfarande en öppen fråga. Klämd mot väggen säger jag att det står mellan Acko Ankarberg och Ebba Busch Thor, där Ankarberg står för kontinuitet och Busch Thor för förändring. Emma Henriksson är en av de få huvudkandidaterna som har en riksdagsplats, vilket inte skall glömmas bort i sammanhanget.
Noterar att Unibet inte längre (vad jag kan se) erbjuder spel på frågan om vem som blir ny partiledare för Kristdemokraterna. Fruktar de måhända en spelkupp? :)
I grunden handlar debatten om vilket inflytande partieliten i förhållande till de enskilda medlemmarna skall ha i valprocessen. Form spelar roll. Det är ingen slump att KDU och dess ordförande Sara Skyttedal kräver en "nationell, elektronisk medlemsomröstning" om partiledarvalet. En sådan medlemsomröstning skulle sannolikt gynna yngre, färgstarka kandidater som Ebba Busch Thor och Sara Skyttedal själv, samt kandidater som är mer fristående från partietablissemanget och som är kända av många, främst Lars Adaktusson. I den nu pågående maktstriden kan nog samtliga dessa tre kandidater inplaceras på partiet värdekonservativa högerflygel.
En traditionell valberedning som stämmer av med distriktledningarna innan de formulerar sitt förslag skulle i stället gynna personer som är närstående till eller utgör en del av partietablissemanget. En sådan valberedning skulle fokusera mindre på enskilda väljarmagneter och mera på förmåga att leda och hålla samman partiet. Namn som i så fall stärker sin ställning är partisekreteraren Acko Ankarberg, gruppledaren i riksdagen Emma Henriksson samt tidigare bostadsministern Stefan Attefall. Samtliga dessa tre ligger också något mer till vänster i partiet.
Nu blev det en kompromiss. Distrikt och lokalavdelningar får nominera kandidater. Efter nomineringarna utser valberedningen en huvudgrupp kandidater som frågas ut valberedning och distriktsrepresentanter. Ungefär en vecka efter utfrågningen skall distrikten inkomma med slutgiltig nominering av sin partiledarkandidat. Senast i början av april meddelar valberedningen vem de förslår till ny partiledare för Kristdemokraterna.
Jag tycker Kristdemokraterna lyckats ganska bra med att utforma en demokratisk och öppen process inför partiledarvalet. Med ett undantag: jag tycker det är lite fegt att hålla den viktiga utfrågningen av kandidaterna bakom lyckta dörrar. Nu riskerar det att bli en omfattande ryktesspridning kring de enskilda kandidaternas svar och insatser - det hade varit mer frimodigt att genomföra utfrågningen offentligt. Skall mobiltelefonerna samlas in utanför dörrarna så att ingen distriktsledamot spelar in delar av utfrågningen? Lite omodern inställning, tycker jag.
Vem blir det då? Ja, det är fortfarande en öppen fråga. Klämd mot väggen säger jag att det står mellan Acko Ankarberg och Ebba Busch Thor, där Ankarberg står för kontinuitet och Busch Thor för förändring. Emma Henriksson är en av de få huvudkandidaterna som har en riksdagsplats, vilket inte skall glömmas bort i sammanhanget.
Noterar att Unibet inte längre (vad jag kan se) erbjuder spel på frågan om vem som blir ny partiledare för Kristdemokraterna. Fruktar de måhända en spelkupp? :)
2015-02-06
Därför bör Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien sägas upp
Sveriges hårt kritiserade militära samarbetsavtal med Saudiarabien löper snart ut. Om inte Sverige senast den 15 maj säger upp avtalet förlängs det automatiskt. Just nu pågår en intensiv debatt om avtalets framtid. En del menar att avtalet måste sägas upp, andra att det räcker om avtalet omförhandlas så att det inte blir lika långtgående som idag.
För mig är saken inte särskilt komplicerad - avtalet skall sägas upp. Saudiarabien är en av världens mest brutala diktaturer och regimen bryter konsekvent och flagrant mot de mänskliga rättigheterna. Den saudiske bloggaren Raif Badawi skall vid 20 tillfällen pryglas offentligt (förutom att han dömts till tio års fängelse) för att ha smädat islam. För ett par veckor sedan halshöggs en burmesisk kvinna offentligt på en parkeringsplats i Mekka, under ohyggliga tortyrartade former. Avrättningen smygfilmades, och jag valde att se filmen. Det var inte det bästa val jag gjort i mitt liv. Vidrigheterna kan och bör inte beskrivas - det var som att ha blivit förflyttad till medeltiden. Ett land som begår sådana handlingar mot sina egna invånare skall Sverige inte ha något militärt samarbete med.
Både tidigare försvarsminister Karin Enström (M) och nuvarande statminister Stefan Löfven (S) har haft förbluffande svårt att tillstå att Saudiarabien är en diktatur. Min enkla fråga och med all respekt för begreppens komplexitet lyder: Om inte Saudiarabien är en diktatur, vilken stat är då en diktatur?
För Socialdemokraterna borde saken också vara enkel. Det finns tydliga kongressbeslut på att Sverige skall sluta exportera vapen till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter. Stefan Löfven har själv varit tydlig i frågan: Det ska inte vara okej att exportera vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer. Givet kongressbeslutet och Stefan Löfvens personliga uttalanden finns det bara ett rimligt alternativ - det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien måste sägas upp.
En del menar kanske att Sverige måste måna om saudiska marknadsandelar? Well, för mig går här moralen före pengarna. Andra kanske menar att Saudiarabien trots allt spelar en stabiliserande roll i regionen. Landet må vara en blodsbesudlad diktatur, men det är i alla fall vår blodsbesudlade diktatur? Well, glöm inte att Al Qaida har sina rötter i Saudiarabien och att Saudiarabiens våld mot sina egna invånare påminner allt för mycket om ISIS våld mot människor som befinner sig på av den organisationen kontrollerat territorium. Stabiliserande kraft? Jo tack.
Det var en socialdemokratisk regering som slöt det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien. Beslutet var en skamfläck i svensk och socialdemokratisk politik. Nu har en socialdemokratiskt ledd regering en möjlighet att reparera skadan. Missa inte det tillfället. Jag tänker i alla fall göra vad på mig ankommer för att vrida utvecklingen i riktning mot att avtalet sägs upp. Alla humana krafter - oavsett parti- eller blocktillhörighet - är välkomna i arbetet.
Några har redan börjat. Läs gärna artikeln av SSU:s förbundsordförande Ellinor Eriksson och Grön Ungdoms språkrör Magda Rasmusson på Brännpunkt i Svenska Dagbladet, där de kraftfullt argumenterar för att avtalet måste sägas upp. SSU var redan 2005 en av de socialdemokratiska organisationer som tillsammans med dåvarande Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen (nuvarande Socialdemokrater för tro och solidaritet) protesterade mot avtalet. Och skriv gärna ett brev i Svenska Freds kampanj om att avsluta Saudiavtalet!
För mig är saken inte särskilt komplicerad - avtalet skall sägas upp. Saudiarabien är en av världens mest brutala diktaturer och regimen bryter konsekvent och flagrant mot de mänskliga rättigheterna. Den saudiske bloggaren Raif Badawi skall vid 20 tillfällen pryglas offentligt (förutom att han dömts till tio års fängelse) för att ha smädat islam. För ett par veckor sedan halshöggs en burmesisk kvinna offentligt på en parkeringsplats i Mekka, under ohyggliga tortyrartade former. Avrättningen smygfilmades, och jag valde att se filmen. Det var inte det bästa val jag gjort i mitt liv. Vidrigheterna kan och bör inte beskrivas - det var som att ha blivit förflyttad till medeltiden. Ett land som begår sådana handlingar mot sina egna invånare skall Sverige inte ha något militärt samarbete med.
Både tidigare försvarsminister Karin Enström (M) och nuvarande statminister Stefan Löfven (S) har haft förbluffande svårt att tillstå att Saudiarabien är en diktatur. Min enkla fråga och med all respekt för begreppens komplexitet lyder: Om inte Saudiarabien är en diktatur, vilken stat är då en diktatur?
För Socialdemokraterna borde saken också vara enkel. Det finns tydliga kongressbeslut på att Sverige skall sluta exportera vapen till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter. Stefan Löfven har själv varit tydlig i frågan: Det ska inte vara okej att exportera vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer. Givet kongressbeslutet och Stefan Löfvens personliga uttalanden finns det bara ett rimligt alternativ - det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien måste sägas upp.
En del menar kanske att Sverige måste måna om saudiska marknadsandelar? Well, för mig går här moralen före pengarna. Andra kanske menar att Saudiarabien trots allt spelar en stabiliserande roll i regionen. Landet må vara en blodsbesudlad diktatur, men det är i alla fall vår blodsbesudlade diktatur? Well, glöm inte att Al Qaida har sina rötter i Saudiarabien och att Saudiarabiens våld mot sina egna invånare påminner allt för mycket om ISIS våld mot människor som befinner sig på av den organisationen kontrollerat territorium. Stabiliserande kraft? Jo tack.
Det var en socialdemokratisk regering som slöt det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien. Beslutet var en skamfläck i svensk och socialdemokratisk politik. Nu har en socialdemokratiskt ledd regering en möjlighet att reparera skadan. Missa inte det tillfället. Jag tänker i alla fall göra vad på mig ankommer för att vrida utvecklingen i riktning mot att avtalet sägs upp. Alla humana krafter - oavsett parti- eller blocktillhörighet - är välkomna i arbetet.
Några har redan börjat. Läs gärna artikeln av SSU:s förbundsordförande Ellinor Eriksson och Grön Ungdoms språkrör Magda Rasmusson på Brännpunkt i Svenska Dagbladet, där de kraftfullt argumenterar för att avtalet måste sägas upp. SSU var redan 2005 en av de socialdemokratiska organisationer som tillsammans med dåvarande Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen (nuvarande Socialdemokrater för tro och solidaritet) protesterade mot avtalet. Och skriv gärna ett brev i Svenska Freds kampanj om att avsluta Saudiavtalet!
2015-02-03
Alliansen spricker upp?
Den senaste veckan har varit politiskt uppfriskande. Gång efter gång har vi kunnat se alliansföreträdare som tycker olika och som debatterar med varandra, i stället för de traditionella och ofta rutinmässiga debatterna över blockgränsen. Ibland har det varit bra debatter, som igår i SVT Aktuellt där Jan Björklund och Acko Ankarberg diskuterade vårdnadsbidraget. Ibland har det varit mindre bra, som i den integrationsdebatt i SVT Aktuellt där Jan Björklund vägrade debattera med eller ens stå vid samma bord som sin partikamrat Frida Johansson Metso.
Den rödgröna regeringen gnuggar förstås händerna. Äntligen visar Alliansen tecken på att luckras upp, vilket underlättar blocköverskridande uppgörelser i riksdagen. Hittills har utvecklingen efter valet troget följt den väg jag skisserade i en bloggpost redan i mitten av augusti, det vill säga en månad före valet. Den enda avvikelsen från min prognos är att Sverigedemokraterna valde att aktivt stödja allianspartiernas budgetförslag, vilket innebar att det behövdes ett hot om extra val för att allianssamarbetet skulle luckras upp. Men nu har det politiska läget stabiliserats på det sätt jag trodde och det finns förutsättningar för en normalisering av den svenska inrikespolitiken.
Situationen är därför inte särskilt dramatisk. Regeringen kommer - som väntat - att få igenom sina kommande budgetförslag. Allianssamarbetet luckras upp och vi kommer att få se blocköverskridande uppgörelser i många viktiga politiska sakfrågor. Inte särskilt mycket talar i dag för att allianspartierna kommer att lägga några fler gemensamma budgetförslag före 2018. Regeringen kommer att förlora en och annan omröstning i riksdagen, men budgetmakten skapar en stabilitet som innebär att risken för extra val under mandatperioden är mycket liten. Inför valet 2018 kommer allianspartierna att närma sig varandra igen, för att försöka återupprepa valframgångarna från 2006 och 2010.
Visst kan man tycka att allianspartierna borde försöka hålla ihop hårdare under mandatperioden, för att på så sätt skarpare utmana regeringen och stå än mer enad inför valet 2018. Men politiska partier vill framför allt kunna genomföra sin politik. Därför blir det orimligt att under fyra år i opposition inte utnyttja de möjligheter som ges. Folkpartiet gör till exempel, tycker jag, alldeles rätt som nu tar tillfället i akt och medverkar i ett avskaffande av vårdnadsbidraget.
Vi vet heller ingenting om valutgången 2018 eller 2022. Partier som inte vill samverka när de befinner sig i opposition riskerar att aldrig få möjlighet att genomföra sin politik.
Den rödgröna regeringen gnuggar förstås händerna. Äntligen visar Alliansen tecken på att luckras upp, vilket underlättar blocköverskridande uppgörelser i riksdagen. Hittills har utvecklingen efter valet troget följt den väg jag skisserade i en bloggpost redan i mitten av augusti, det vill säga en månad före valet. Den enda avvikelsen från min prognos är att Sverigedemokraterna valde att aktivt stödja allianspartiernas budgetförslag, vilket innebar att det behövdes ett hot om extra val för att allianssamarbetet skulle luckras upp. Men nu har det politiska läget stabiliserats på det sätt jag trodde och det finns förutsättningar för en normalisering av den svenska inrikespolitiken.
Situationen är därför inte särskilt dramatisk. Regeringen kommer - som väntat - att få igenom sina kommande budgetförslag. Allianssamarbetet luckras upp och vi kommer att få se blocköverskridande uppgörelser i många viktiga politiska sakfrågor. Inte särskilt mycket talar i dag för att allianspartierna kommer att lägga några fler gemensamma budgetförslag före 2018. Regeringen kommer att förlora en och annan omröstning i riksdagen, men budgetmakten skapar en stabilitet som innebär att risken för extra val under mandatperioden är mycket liten. Inför valet 2018 kommer allianspartierna att närma sig varandra igen, för att försöka återupprepa valframgångarna från 2006 och 2010.
Visst kan man tycka att allianspartierna borde försöka hålla ihop hårdare under mandatperioden, för att på så sätt skarpare utmana regeringen och stå än mer enad inför valet 2018. Men politiska partier vill framför allt kunna genomföra sin politik. Därför blir det orimligt att under fyra år i opposition inte utnyttja de möjligheter som ges. Folkpartiet gör till exempel, tycker jag, alldeles rätt som nu tar tillfället i akt och medverkar i ett avskaffande av vårdnadsbidraget.
Vi vet heller ingenting om valutgången 2018 eller 2022. Partier som inte vill samverka när de befinner sig i opposition riskerar att aldrig få möjlighet att genomföra sin politik.
2015-02-01
Ingen lyssnar på mig-syndromet
Formuleringen "Ingen lyssnar på mig" får nära 10 000 sökträffar på svenska Google. Uttrycket används såväl om vardagslivet ("mina vänner och arbetskamrater lyssnar inte på mig") som om politiken ("politikerna lyssnar inte på mig").
Jag har väldigt svårt för uttrycket. Orsaken är att ordet "lyssnar" i formuleringen används på ett sätt så att meningen ofta blir vilseledande. Problemet för de som använder uttrycket är i allmänhet inte att omgivningen verkligen inte lyssnar på dem. Problemet är att de inte får som de vill.
Låt oss utgå från politiken. Uttrycket "Ingen lyssnar på mig" kan ju faktiskt betyda att politikerna är så ointresserade av vad personen i fråga har att säga att de inte ens bryr sig om att lyssna på vad som sägs. I så fall är det naturligtvis ett olämpligt beteende av politikern i fråga. Men min erfarenhet är i stället att politikerna faktiskt oftast lyssnar. Men de låter sig inte övertygas av den argumentation de hör och drar därför en annan slutsats i frågan. Den som använder uttrycket "Ingen lyssnar på mig" är själv så övertygad om riktigheten i sin argumentation att hen inte kan ta till sig att någon annan kan tycka annorlunda i frågan. Uttrycket bottnar ur det perspektivet i högmod och/eller alienation, inte i att omgivningen inte har lyssnat.
Missnöjet kan också gå på andra hållet. Världen är full av politiker som tror att om "folk" bara "lyssnade" och "förstod" en fråga, så skulle de också inta politikerns egen ståndpunkt i frågan. Som om politik handlade om kunskap och förnuft, inte om känslor, värderingar och intressekonflikter. Där hänger problematiken också ihop med "tydlighets"-syndromet, det vill säga myten om att om en politiker bara blir "tydligare" så kommer väljarna att strömma till.
Vänstra Stranden har tidigare varit inne på samma tema.
Hoppas att ni har orkat lyssna.
Jag har väldigt svårt för uttrycket. Orsaken är att ordet "lyssnar" i formuleringen används på ett sätt så att meningen ofta blir vilseledande. Problemet för de som använder uttrycket är i allmänhet inte att omgivningen verkligen inte lyssnar på dem. Problemet är att de inte får som de vill.
Låt oss utgå från politiken. Uttrycket "Ingen lyssnar på mig" kan ju faktiskt betyda att politikerna är så ointresserade av vad personen i fråga har att säga att de inte ens bryr sig om att lyssna på vad som sägs. I så fall är det naturligtvis ett olämpligt beteende av politikern i fråga. Men min erfarenhet är i stället att politikerna faktiskt oftast lyssnar. Men de låter sig inte övertygas av den argumentation de hör och drar därför en annan slutsats i frågan. Den som använder uttrycket "Ingen lyssnar på mig" är själv så övertygad om riktigheten i sin argumentation att hen inte kan ta till sig att någon annan kan tycka annorlunda i frågan. Uttrycket bottnar ur det perspektivet i högmod och/eller alienation, inte i att omgivningen inte har lyssnat.
Missnöjet kan också gå på andra hållet. Världen är full av politiker som tror att om "folk" bara "lyssnade" och "förstod" en fråga, så skulle de också inta politikerns egen ståndpunkt i frågan. Som om politik handlade om kunskap och förnuft, inte om känslor, värderingar och intressekonflikter. Där hänger problematiken också ihop med "tydlighets"-syndromet, det vill säga myten om att om en politiker bara blir "tydligare" så kommer väljarna att strömma till.
Vänstra Stranden har tidigare varit inne på samma tema.
Hoppas att ni har orkat lyssna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)