Om oro och hopp inför 2017!

...det gamla året lägger sig att dö, ring själaringning över land och vatten...

Nu är det bara några timmar kvar av 2016. Ett riktigt skitår, har det kallats på sina håll. Då tänker de flesta på att Storbritannien valde Brexit, Donald Trump segrade i det amerikanska presidentvalet, främlingsfientliga, högerpopulistiska krafter skördade framgångar och terrorn spred skräck och död i Europa och på andra ställen i världen. Kriget i Syrien innebar ohyggliga lidanden. Och många popikoner - David Bowie, Leonard Cohen, George Michael och Prince - lämnade jordelivet alldeles för tidigt.

Glädje och sorg har präglat det privata livet. Hustrun och jag har kunnat glädjas åt tre fantastiska barnbarn som fötts under 2016. Min mamma gick bort i början av december, och begravdes några dagar före julafton. Jag tar ingenting för givet - sånt är livet, sånt är livet, sjunger Niklas Strömstedt.

Det sägs att vi lever i orons tid. Jag vet inte det. Kanske är det de som talar om "folks oro" som egentligen är de oroliga. Nedan listar jag i vilket fall tre saker som jag orolig för inför det nya året - men också tre saker som får mig att känna hopp och glädje inför framtiden.

Låt oss börja med det jag är orolig för.

1.) USA under Donald Trump. Presidentvalet som Gud glömde. Vad kommer valet av Trump att betyda för USA:s utrikespolitik och för den internationella världsordningen? Jag ser tre huvudalternativ. a.) De institutionella strukturerna som kringgärdar den amerikanska utrikespolitiken är så starka att valet av Trump inte betyder så mycket i praktiken. b.) USA börjar föra en mer isolationistisk utrikespolitik, vilket skapar ökat handlingsutrymme åt andra stater - främst Ryssland - i vårt närområde. c.) USA och Ryssland etablerar egna intressesfärer i sina närområden, ungefär som under det kalla kriget. Alternativ a.) är förstås det minst dåliga, men i vilket fall är jag orolig för hur valet av Trump kommer att påverka folkrättens och de mänskliga rättigheternas ställning i världen.

2.) Angreppen på de mänskliga rättigheterna i Europa. Då tänker jag inte bara på händelseutvecklingen i forna öststater som Ungern och Polen. Det uppges nu att Storbritanniens premiärminister Theresa May vill att landet lämnar Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Theresa May påstår att konventionen begränsar regeringens möjlighet att bekämpa brott och kontrollera invandringen. Vi har i debatten också sett flera exempel på att liberaler och konservativa krafter vill avskaffa asylrätten (som ju är en mänsklig rättighet) och ersätta den med ett flyktingkvotsystem. Tanken är att om människor vet att de inte har rätt att söka asyl i Europa så tar de inte risken att fly över Medelhavet och då riskerar de inte heller att drunkna. För mig är det en absurd logik.

3.) Segregation och ökad ojämlikhet. Ja, den svenska ekonomin går utmärkt. Arbetslösheten sjunker, BNP växer, det byggs så det knakar och vi blir allt mer välutbildade. Men det finns också tecken på att klyftorna växer. Ojämlikhet är ett gift i samhällskroppen, och kan leda till minskad tillit till offentliga institutioner och bidra till att människor söker sig till slutna gemenskaper baserade på klan och etnicitet. Segregationen måste motverkas, det är nog den viktigaste politiska sakfrågan i dagsläget.

Men det finns också saker som inger hopp inför framtiden.

1.) Dödsstraffet är på väg ut i USA. Antalet verkställda dödsstraff i USA under 2016 var det lägsta på 25 år. Opinionen för dödsstraffet i USA är lägre än på mycket länge. Detta kan tyckas som en mindre sak, jämfört med de orosbilder som skisserades ovan. Men det ligger ett stort symbolvärde i dödsstraffet. Ja, jag vet att någraav argumenten i USA mot dödsstraffet handlar om att det är så dyrt och att väntetiderna på att få bli avrättad är för långa. Men jag bryr mig inte så mycket om vilka argument som används, bara de leder fram till ett avskaffande av detta barbariska straff. Kampen mot dödsstraffet är en kamp för civilisation, för framsteg och för människolivets okränkbara värde.

2.) Har det vänt nu? Kanske har de främlingsfientliga, högerpopulistiska opinionsströmningarna nått sin höjdpunkt. Den inomliberala kritiken mot till exempel Expressens och Götebors-Postens ledarsidor ser jag som ett sundhetstecken. Själv har jag som förbundsordförande för Socialdemokratern för tro och solidaritet under mina resor i landet sett många tecken på stark solidaritet med de människor som kommer för att söka skydd i vårt land. Förbundet har varit en av de krafter inom Socialdemokraterna som med kraft argumenterat emot den nya, restriktiva lagstiftningen i flyktingpolitiken. Nu vid årets slut noterar jag att förbundet brutit en långvarig, nedåtgående trend angående medlemsutvecklingen. Vi har fler medlemmar i dag än för ett år sedan! Det gör mig glad.

3.) En mer human flyktingpolitik. Allt fler tycks inse att den restriktiva flyktingpolitiken tar sig orimliga uttryck, särskilt när det gäller anhöriginvandringen. Vänsterpartister, Centerpartister, Liberaler och Kristdemokrater vill lätta på kraven för anhöriginvandring - jag hoppas och tror att sådana lättnader genomförs under året. Och kyrkornas och samfundens Juluppropet var ett ljus i vintermörkret - skriv under det om du inte redan har gjort det!

Med dessa rader önskas bloggens alla läsare ett riktig Gott och hoppfullt nytt år!

Tre frågor och svar om FN-resolutionen om Israels bosättningspolitik

Den 23 december antog FN:s säkerhetsråd en resolution (2334) som i skarpa ordalag fördömer den israeliska bosättningspolitiken på ockuperade palestinska områden, inklusive östra Jerusalem. Resolutionen karaktäriserar Israels bosättningar som ett uppenbart brott mot internationell rätt och ett allvarligt hinder mot freden.

USA valde - till de flestas förvåning - att inte använda sitt veto för att stoppa resolutionen. I stället lade USA ned sin röst, övriga 14 medlemsstater i säkerhetsrådet röstade ja. Så vitt jag kan förstå innebär resolutionen den starkaste kritik av Israels bosättningspolitik som säkerhetsrådet hittills uttalat. Tidigare försök att rikta en så stark kritik har stoppats av USA:s veto.

1.) Varför valde USA denna gång att inte stoppa resolutionen? USA:s nedlagda röst är ett försök från den avgående Obama-administrationen att förändra det politiska landskapet och påverka förutsättningarna för den tillträdande Trump-administrationens Israel/Palestina-politik. Barack Obama har under lång tid varit utomordentligt kritisk till den israeliska högerregeringens ovilja att föra fredsprocessen framåt och över den nonchalanta arrogans som präglat Israels bosättningspolitik. Nu står det klart att det råder internationell enighet om att de israeliska bosättningarna är olagliga och att de utgör ett allvarligt hinder mot freden. Donald Trump kommer som president inte att kunna dra tillbaka säkerhetsrådets ställningstagande i denna fråga.

2.) Vilka blir de direkta konsekvenserna av FN-resolutionen? På kort sikt blir det inga större konsekvenser. Israel kommer sannolikt att tillfälligt kalla hem några diplomater och kanske minska sina bidrag till några FN-organ. Den israeliska bosättarhögern försöker mobilisera sina anhängare bakom krav på utökade bosättningar. På lång sikt innebär FN-resolutionen ett synliggörande och ett förstärkande av Israels isolering i världssamfundet. Resolutionen höjer tröskeln för Donald Trump att som president göra allvar av sitt hot att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. (Trump kanske ändå väljer att flytta ambassaden - men får då kalkylera med risken för försämrade relationer till viktiga allierade arabstater och ökad instabilitet och oro i en redan konfliktfylld region.) Avgörande blir om FN-resolutionen kommer att påverka stödet för premiärminister Benjamin Netanyahu och hans regering.

3.) Vad händer framåt med den israelisk-palestinska konflikten? Senare i dag förväntas USA:s utrikesminister John Kerry hålla ett visionärt linjetal i frågan. Talet blir ett viktigt inspel till den konferens om fred i Mellanöstern som Frankrike initierat och som förväntas öppna inom ett par veckor. Om den så kallade kvartetten (USA, EU, FN, Ryssland) där snabbt kan enas om en gemensam linje, förankrad med viktiga arabiska stater, ökar pressen på Israel ytterligare. Men hur långt hinner det franska initiativet komma innan Donald Trump tillträder?

Det dödläge som nu råder i frågan är inte hållbart i längden. Sverige får som medlem av säkerhetsrådet från och med den 1 januari en viktig och intressant uppgift i att försöka föra fredsprocessen framåt.

Nej, Jimmie Åkesson. Astrid Lindgren var sannerligen ingen "nationalromantiker"

Med stor behållning läser jag presenten Jag har också levat! En brevväxling mellan Astrid Lindgren och Louise Hartung (Salikon, 2016). Brevväxlingen mellan Astrid Lindgren och hennes vän från Berlin Louise Hartung spänner över åren 1953-1964 och präglas av det politiska och kulturella livet i efterkrigstidens Europa.

Parallellt med läsningen får jag ögonen på en intervju med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, där han berättar hur han inspirerats av Astrid Lindgren och hennes "nationalromantiska skildringar". Jimmie Åkessons uttalanden blir parodiska, eftersom brevväxlingen ger så många prov på Astrid Lindgrens djupt kända motvilja mot nationalism överhuvudtaget.

Louise Hartung har läst Astrid Lindgrens bok "Rasmus, Pontus och Toker", och reagerar i ett brev från oktober 1957 negativt på att en av bokens skurkar - den burduse cirkusarbetaren och silvertjuven Alfredo - har fått så skarpa "tyska drag" (bland annat svär han på tyska). Med Alfredo har du skapat en ventil för svenskarnas djupt rotade antipatier mot allt tyskt, mot allt resandefolk och mot alla utlänningar som vill ha svenska flickor, skriver hon.

Astrid Lindgren blir rasande över Louise Hartungs reaktion. Jag trodde att du kände mig, skriver hon, och fortsätter: Men du tror att jag har "tief eingewurzelte Abneigungen gegen alle deutsche, gegen alles fahrendes Volk und gegen alle Ausländer". Det var hårt och bittert att höra för den som avskyr all nationalism så innerligt som jag gör. Astrid Lindgren betonar vidare hur hon ogillar "allt indelande av människor efter nationer och raser" och att hon ända sedan hon börjat tänka självständigt "tyckt illa om det blågult fosterländska storsvenska". Någon patriot har jag aldrig varit det har varit mitt speciella patos här i livet.

För mig är Alfredo en medmänniska i största allmänhet, fastän han nu råkar vara en tysk medmänniska, skriver Astrid Lindgren.

Det är väl jättebra att Jimmie Åkesson gillar Astrid Lindgren och att han läser henne för sin son. Men jag hoppas att sonen bättre än pappan förstår att det inte är "nationalromantiken" som gör Astrid Lindgren så stor, utan hennes förmåga till empati, hennes osvikliga solidaritet med de utsatta och att hon alltid förmådde se den enskilda människan bortom kulturer och nationsgränser.

*

Jag uppmärksammar i skrivande stund att Astrid Lindgrens barnbarn Olle Nyman också reagerat på Jimmie Åkessons uttalanden, och bland annat lyfter fram den brevväxling jag refererat ovan.

Vem är vem? Svenska partiledare rollbesätter Snövit och de sju dvärgarna!

I morgon är det julafton och kl 15 samlas många av oss framför TV:n för att återigen titta på Kalle Anka och de andra Disneyfilmerna. Själv har jag alltid varit svag för den fantastiska filmen Snövit och de sju dvärgarna från 1937. Filmen lär oss mycket om livet, och kanske kan den också lära oss något om svensk politik.

I min uppsättning av Snövit och de sju dvärgarna ser vi: 

Stefan Löfven som Glader. Stefan Löfven är nästan alltid glad och stolt, om än inte nöjd. Det finns de som tycker att han är väl glad, med tanke på läget i Sverige. Å andra sidan har han faktiskt en del att glädjas åt. Ekonomin går utmärkt, arbetslösheten sjunker och den välrenommerade amerikanska affärstidningen Forbes rankar Sverige som världens bästa land för företagare att verka i. Så han bottnar i rollen.

Gustav Fridolin som Toker. Nej, eviga underbarnet Gustav Fridolin lyckades inte hantera Miljöpartiets kris i våras på ett bra sätt. Visserligen lyckades han, icke utan möda, hålla sig fast vid språkrörsposten. Men partiet ligger strax över fyraprocentsspärren i opinionsmätningarna, riksdagsgruppen har splittrats och hans auktoritet är urholkad. Han håller på något sätt ändå humöret uppe.

Isabella Lövin som Blyger. Isabella Lövin ersatte den petade Åsa Romson som språkrör och tog plats i regeringen. I dagens opinionsmätning från Novus uppvisar hon det lägsta väljarförtroendet av alla partiledare. Men de låga förtroendesiffrorna är knappast ett uttryck för att hon skulle vara särskilt impopulär, utan snarare för att de svenska väljarna ännu inte upptäckt att hon finns.

Jonas Sjöstedt som Kloker. Ingen ifrågasätter Jonas Sjöstedts kunskap och kompetens. Han är en skicklig debattör, och hans framgångar i debatterna grundar sig mer på sakliga argument och på logik än på karisma och känslomässiga utspel. En del tycker kanske att han är lite tråkig och inte "går genom rutan", vilket förstås kan vara ett aber - både i politikens och i filmens värld.

Jan Björklund som Trötter. Jan Björklund har varit partiledare för Folkpartiet/Liberalerna sedan 1907, förlåt 2007. De senaste åren gestaltas Liberalernas opinionsutveckling bäst av en horisontell linje. Björklund vaknade till en stund i samband med att resultaten från senaste Pisa-undersökningen presenterades, men i övrigt har hans ledarskap sett rätt zzzzzömnigt ut.

Ebba Busch Thor som Prosit. Som nytillträdd partiledare nös Ebba Busch Thor vid fel tillfälle. Kristdemokraternas riksting bröt upp Decemberöverenskommelsen som skulle hålla samman Alliansen och reglera formerna för styrandet av Sverige fram till 2022. Decemberöverenskommelsen föll, och därmed kanske också hela Alliansen. Ingen vet hur Sverige ska kunna regeras efter valet 2018. Attjo. Prosit.

Jimmie Åkesson som Butter. Jimmie Åkesson är nästan alltid arg. Hur många flyktingar Sverige än tar emot så är det för många, och allt är massinvandringens fel. Det är Butter som i filmen vill köra ut Snövit i skogen igen, i stället för att ge henne skydd. Tell her to get out!, säger han till Kloker. Filmens mest givna rollbesättning.

Anna Kinberg Batra som Den onda drottningen. Som partiledare för det största allianspartiet ser Anna Kinberg Batra det som en självklarhet att hon ska inta rollen som oppositionsledare. Men den saken är inte längre självklar. Spegeln på väggen berättar bistra sanningar om andra unga kvinnor inom Alliansen som är på väg att ta rollen i anspråk. Kanske gäller det nu att handla, och handla snabbt...

Annie Lööf som Snövit. Efter motgångar som nytillträdd partiledare var Annie Lööf nära att bli dödförklarad. Men hon repade sig, har gått förbi Anna Kinberg Batra i förtroendemätningarna och kan kanske inom kort göra anspråk på att bli drottning över hela kungariket, eller åtminstone den del av kungariket som kallas Alliansen. Om hon nu inte frestas att tugga på fel äpple, förstås.

Vi får väl se hur lyckligt denna saga slutar. Med denna spännande rollbesättning önskar jag i alla fall alla bloggens läsare en riktigt God Jul!

Göteborgs-Postens ledarsida vill normalisera Sverigedemokraterna

SD är ingen osannolik samarbetspartner till Moderaterna, skriver Aleksandra Boscanin på Göteborgs-Postens ledarsida i dag. Boscanin lyfter fram likheterna i de båda partiernas migrationspolitik och ställer ett framtida samarbete mellan M och SD mot ett fortsatt allianssamarbete: Att ”tacka nej” till Sverigedemokraternas stöd enbart därför att det kommer från Sverigedemokraterna är lika dumt som att hålla fast vid Centerpartiet och Liberalerna enbart därför att man har en historia sen tidigare.

Det är märkligt att en ledarsida som kallar sig liberal aktivt vill bidra till en normalisering av ett rasistiskt impregnerat parti som Sverigedemokraterna. Visst har Moderaterna närmat sig Sverigedemokraterna i flyktingpolitiska frågor. Men Sverigedemokraterna är faktiskt inget vanligt parti som övriga partier kan samarbeta med bara för att få igenom så mycket som möjligt av sin egen politik. Sverigedemokraterna är ett parti präglat av de rasistiska och nazistiska miljöer i vilka det en gång formades. Partiets människosyn, dess demokratisyn och dess auktoritära syn på fria medier och på fri- och rättigheter har givit partiet en pariaställning i svensk politik. Och att samarbeta med detta parti jämställer nu GP:s ledarsida med att samarbeta med Liberalerna eller med Centerpartiet.

Det hedrar övriga svenska partier - inklusive Moderaterna - att de hittills avstått från att bjuda in Sverigedemokraterna till "samarbete". Det hedrar däremot inte Göteborgs-Posten att man nu öppnar dörren för ett sådant samarbete och vill bidra till en normalisering av detta parti.   

Margot Wallströms besök i Palestina och svensk debatt om den israelisk-palestinska konflikten

I morgon torsdag reser utrikesminister Margot Wallström till Palestina. Det är bra. Palestina behöver Sverige som en vänskapligt sinnad stat som bistår i det diplomatiska och politiska arbetet med att uppnå den nödvändiga tvåstatslösningen. Men Sverige behöver också bistå Palestina i byggandet av en vital demokrati och i kampen mot korruption, brott mot mänskliga rättigheter och ett stelnat ledarskap. Jag är glad att Sverige och Margot Wallström vill spela en aktiv roll i dessa viktiga frågor.

Däremot är Margot Wallström inte välkommen till Israel. Det var inte heller Carl Bildt, under sin tid som utrikesminister. Den israeliska regeringens ovilja att ha kontakt med politiker som är kritiska till Israels agerande är olycklig, och ett uttryck för dess destruktiva inställning till försöken att åstadkomma en tvåstatslösning.

Jag har svårt att förstå är att så många liberala politiker väljer att sällan eller aldrig kritisera Israels agerande i konflikten, trots att Israel styrs av en högerregering med extrema inslag. Jag har på skoj googlat "Jan Björklund" och "Israel". Sökningen får 48 800 träffar och nej, jag har inte gått igenom samtliga. Men man behöver inte vara någon Einstein för att notera att det överväldigande antalet träffar handlar om att Jan Björklund vill ställa hårdare krav på palestinierna och att han är missnöjd med den rödgröna regeringens politik i frågan då han anser att den är för kritisk mot Israel.

Jag har däremot inte hittat ett enda uttalande från de senaste åren där Jan Björklund kritiserar någon del av den israeliska regeringens agerande i konflikten. (Jag är väl medveten om att jag kan ha missat något, kanske i samband med hans besök i Israel/Palestina för snart fem år sedan. Men proportionaliteten förblir även i så fall talande.)

Varför i fridens dar gör han och andra självutnämnda "Israelvänner" på det här sättet? Det råder internationell enighet om att den israeliska bosättningspolitiken bryter mot folkrätten och utgör ett allvarligt hinder för fredsprocessen. Israel styrs av en högerregering med extremistinslag. Inne i Israel finns det gott om krafter som bekämpar bosättningspolitiken - till exempel människorättsorganisationen B'Tselem eller Breaking the Silence, som bildats av israeliska soldater i protest mot Israels agerande på de ockuperade områdena. Den totala uppslutningen bakom den israeliska regeringens agerande, vilken politik den än för, blir ett svek mot de krafter i Israel som vill ha en annan politik, och som kämpar för värnandet av internationell rätt och mänskliga rättigheter.

Jag förundras också av att Jan Björklund och andra liberala politiker som vägrar kritisera Israel, aldrig får frågor av svenska journalister om varför de inte stödjer till exempel B'Tselem och Breaking the Silence i stället för högerregeringens politik. Själv tvekar jag aldrig att kritisera till exempel Hamas för dess agerande i konflikten. Jag är också kritisk till flera delar av den palestinska myndighetens agerande. Men Jan Björklund är i princip aldrig öppet kritisk till någon del av den israeliska regeringens agerande.

Nästa år är det 50 år sedan Israel ockuperade Västbanken och Gaza. Jag hoppas året kan fyllas med partiöverskridande manifestationer till stöd för folkrätt och mänskliga rättigheter i Israel/Palestina. Jag hoppas att även Jan Björklund och framträdande företrädare för Liberalerna är explicita i sin kritik mot samtliga parter i konflikten som bryter mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna.

Moderaterna och den enda vägens politik

Dom säger, det är vägen,
den enda vägen fram.
Men om det här ska kallas framåt,
då ska jag ingenstans.

*

Mikael Wiehes sång "Den enda vägen" från albumet "En sång till modet" (1990) kommer för mig när jag följer Moderaternas omsvängning i flyktingpolitiken. Sångens titel anspelar på ett uttryck som Carl Bildt myntade vid tiden för det borgerliga regeringsinnehavet 1991-1994.

Jag har alltid tyckt väldigt illa om uttrycket "den enda vägen". Dels för att uttrycket gestaltar en deterministisk syn på politiken, en syn jag inte delar. Dels för att jag i grunden är en anti-auktoritär person - om någon säger att man "måste" göra något svarar jag alltid att det inte finns några "måsten". Vi kan alltid välja.

Fredrik Reinfeldts "Öppna era hjärtan"-tal togs emot med klang och jubel av dagens moderata ledarskap. Tvärsäkerheten var stor.

I dag tycks det pågå en tävling inom Moderaterna om vem som kan piska sig själv hårdast i sin självkritik av partiets tidigare ställningstaganden i flyktingpolitiken. (Heder åt Kent Persson och några till som vägrar delta i spektaklet.)

Det är inget fel i att ändra sig. Jag har själv över livet ändrat uppfattning i många viktiga frågor. Men kombinationen av tvära kast och tvärsäkerhet gör mig alltid orolig. Och Moderaternas plötsliga och kraftiga kritik av sin förra partiledare Fredrik Reinfeldts linje i flyktingfrågan är impregnerad av en auktoritär ton och tvärsäkerhet.

Har man sagt Wiehe får man säga Afzelius. Jag slutar denna text i anti-auktoritär anda genom att erbjuda Björn Afzelius fina "Tvivlaren", live i Norrköpings sommarcafé i SVT 1995.

Konspirationsteorier om Fredrik Reinfeldt och flyktingpolitiken

När Fredrik Reinfeldt strax före valet 2014 vädjade till svenska folket att "öppna sina hjärtan" för utsatta flyktingar i världen blev jag omgående kontaktad av en framträdande socialdemokrat. Denne argumenterade för att Fredrik Reinfeldt i själva verket struntade i de utsatta flyktingarna. I stället var det så, menade hen, att Fredrik Reinfeldt insett att Alliansen skulle förlora valet. Med sitt utspel ville Reinfeldt aktivt bidra till att stärka Sverigedemokraterna, och därigenom försvåra för den kommande rödgröna regeringen att kunna regera.

Jag svarade personen i fråga att jag inte alls trodde på den teorin. I stället trodde att Fredrik Reinfeldt faktiskt menade vad han sa. Personen jag talade med lät sig knappast övertygas.

Fredrik Reinfeldt vidhåller i dag sin uppfattning i flyktingpolitiken, trots att Moderaternas nuvarande partiledare Anna Kinberg Batra mer eller mindre bett om ursäkt för partiets tidigare politik i frågan. Varför har då inte Fredrik Reinfeldt stämt in i den moderata klagokören och ångrat sig? I Göteborgs-Posten för Moderata ungdomsförbundets (Muf) ordförande i Göteborg Pontus Båth fram en förklaring. "Jag är frågande inför att han fortsätter hävda att Sverige klarar en fortsatt stor invandring utan att rättsväsendet och alla myndigheter får svårt att utföra sina uppgifter, säger Pontus Båth. "Men Reinfeldt kanske gör det för att sälja böcker."

Antingen tror Pontus Båth på fullt allvar att Fredrik Reinfeldt står fast vid sin inställning i flyktingpolitiken för att kunna tjäna några extra kronor på bokförsäljning. Eller så säger Pontus Båth som han gör för att offentligt håna sin tidigare partiledare. Jag vet inte vad det är för människosyn som präglar officiella företrädare för Muf nu för tiden - men det är i alla fall inte min människosyn.

Min erfarenhet är i stället att de allra flesta politiker - oavsett politisk färg - faktiskt menar vad de säger. De drivs av en uppriktig vilja att förändra och förbättra världen, givet deras värdegrund. Det utesluter naturligtvis inte att de också kan agera strategiskt. Men media, experter (ja, även statsvetare) och politiker själva (när de kommenterar sina motståndare) tenderar att överbetona spelet och strategin för strategins egen skull, på bekostnad av den ideologiska och sakpolitiska övertygelse som utgör politikens drivkraft.

Så kasta konspirationsteorierna där de hör hemma - i papperskorgen. Fredrik Reinfeldt vädjade inte till svenska folket att öppna sina hjärtan för att röja väg för Sverigedemokraterna och försvåra för en rödgrön regering att regera. Fredrik Reinfeldt håller inte fast vid sin inställning i flyktingpolitiken för att han ska kunna sälja fler böcker. Fredrik Reinfeldt säger det han säger om flyktingpolitiken för att han faktiskt tycker så.

*

Noterar för övrigt att allt färre svenskar anser att Sverige är på väg åt fel håll. Kanske vänder det nu?!

Förändrad politisk dagordning? Skola och vård passerar invandring som viktigaste väljarfråga

För första gången på över ett år är invandring/integration inte den viktigaste politiska sakfrågan för väljarna. I en undersökning från Novus har andelen som anser att invandring/integration är en av de frågorna minskat från 64 procent 2015 till 55 procent 2016. Därmed placerar sig invandring/integration först på tredje plats, efter sjukvård (57 procent) och skola/utbildning (56 procent). Skillnaden mellan de tre sakfrågorna är så liten att det är rimligt att säga att de uppfattas som ungefär lika viktiga av väljarna.

Det är inte oväntat att frågorna om invandring/integration uppfattas som något mindre viktiga av väljarna i år än vad de gjorde ifjol. År 2015 tog Sverige emot över 160 000 asylsökande, varav de allra flesta kom under några få höstmånader. Hittills i år har Sverige endast tagit emot 30 000 asylsökande, det vill säga mindre än en femtedel av de som togs emot 2015. Vi får gå tillbaka till 2011 för att finna ett lika lågt mottagande. Nu består utmaningen i att utveckla arbete, bostäder och skolplatser åt de som har kommit hit. Det är en stor och viktig uppgift, men inte lika "dramatisk" som när 160 000 människor sökte asyl i Sverige under ett år.

Vi får väl se vad väljarnas förändrade politiska dagordning innebär för den politiska debatten. Självklart kommer invandring/integration att vara en fortsatt viktig fråga. Men kanske kan debatten bli mindre alarmistisk och mindre ängslig om de traditionella partierna nu får mer utrymme i frågor där de känner sig tryggare (sjukvården, skola/utbildning, sysselsättning). Det talas mycket om att "folket" känner oro. Ibland tror jag att det är de politiska partierna som är oroliga, och att partierna överför sin oro på folket.

Nu säger flera framträdande politiker - såväl socialdemokrater som moderater - att läget från hösten 2015 när så många asylsökande kom sig till Sverige aldrig kommer att få upprepas. Det är naturligtvis nonsens. Om framtiden vet vi ingenting. Skulle Sverige i händelse av krig i Europa och ett eventuellt ryskt angrepp på Finland slå igen dörren mot våra finska vänner? Eller om krigshandlingarna i Mellanöstern eskalerar och många fler människor än 2015 söker skydd i Europa - skulle vi då stänga dörren? Svaret är nej. Däremot är det förstås viktigt att vi skapar en europeisk ordning där alla stater på ett helt annat sätt än 2015 förmås att hjälpa till med att ge nödställda skydd. Och att Sverige som land står bättre rustat för en stor flyktingmottagning.

Inom Socialdemokraterna finns det många som arbetar för att göra den restriktiva flyktingpolitiken så kortvarig som möjligt, att redan nu öppna upp för en övergång till permanenta i stället för tillfälliga uppehållstillstånd och att underlätta anhöriginvandring. Jag hoppas på framgång i det arbetet. En sådan förändring vore bra för dem som beviljas asyl och den vore bra Sverige.

Soli har lämnat oss

Natten till lördag somnade min och min systers älskade mamma Soli Bjereld in, lugnt och stilla på sjukhuset i Helsingborg efter att hon i onsdags fallit i sitt hem i Båstad. Nu får hon äntligen träffa sin älskade Ingvar, vår pappa, igen. Ingvar lämnade oss för drygt fyra år sedan och Soli saknade honom så innerligt och djupt. De fick över 60 lyckliga år tillsammans, och jag är övertygad om att de nu möts igen.

Soli saknas - sorg och smärta. Döden skiljer oss åt, men för också oss som lämnas kvar lite närmare varandra.

Hon föddes i lilla Torpa i Småland och kom som 19-åring till Båstad för att arbeta på Lassens pensionat. Hon arbetade sedan i Pressbyrån och på Konsum och i den familjeägda fruktodlingen. Jag minns med särskild glädje alla tidningar hon lånade hem från Pressbyrån till en lästörstande son, och alla de autografer som hon skaffade åt mig av de celebriteter som hon expedierade. Förre världsmästaren i tungviktsboxning Sonny Liston är fortfarande pärlan i min samling.

Allra mest minns vi hennes gränslösa kärlek, hennes ständiga omtanke och hennes villkorslösa lojalitet med dem hon älskade.

Jag avslutar med några rader ur en av hennes favoritsånger, "Två solröda segel" ("Red Sails in the Sunset"). Vi minns dig, Soli, med all den kärlek våra hjärtan rymmer.

Den engelska versionen av sången kan avlyssnas här, framförd av Dean Martin.

Två solröda segel, styr bort ifrån land.
Ett hav som en spegel, i aftonens brand.
Var finns du min älskling, i främmande värld?
Två solröda segel, vart styr ni er färd?
Blås, vindar i natten, er stormmelodi - 
i sydliga vatten, är snart seglatsen förbi.
Två solröda segel, styr bort med min vän.
När vinden har vänt sig, han kommer igen.

Sämsta resultatet någonsin för allianspartierna i en SCB-undersökning?

Tre korta kommentarer om dagens partisympatiundersökning från SCB.

1.) De fyra allianspartierna Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna samlar tillsammans 38 procent av väljarkåren. Jag tror att det är det sämsta resultatet för allianspartierna sedan SCB påbörjade sina mätningar 1972. Rätta mig gärna om jag har fel. Uppdaterat kl 21.20. Kollegan Anders Sundell klargör: "Det är det fjärde sämsta resultatet för de borgerliga partierna sammantaget. Sämst var i maj 2014: 36.8%. Sedan november 1993: 37.3%. Sen maj 1993: 37.5%.
På fjärde plats november 2016: 38%."

2.) De rödgröna partierna har ett försteg över Alliansen med 41.4 procent mot 38.0. Det är nu för tiden ovanligt att sittande regering har ett övertag över oppositionen mitt i mandatperioden. Det är ett uttryck för allianspartiernas kris att de inte bättre lyckas utnyttja den sittande rödgröna regeringens svåra parlamentariska läge.

3.) Ur ett längre tidsperspektiv har Socialdemokraterna ingen anledning att känna glädje över de egna opinionssiffrorna. I dagens mätning får partiet 29.2 procent, vilket innebär partiets näst sämsta resultat i SCB-undersökningarna. Visst, resultatet ger partiet arbetsro inför kongressen 2017 och valkampanjen 2018. Men det syns just nu inga tecken på att partiet skulle röra sig i riktning mot de dryga 40 procent som så länge var ett normalresultat för Socialdemokraterna.

Om kränkthets-debatten, poliser på twitter och den alls inte enkla konsten att be om ursäkt

I morse utbröt en mindre storm mot de två yttre polisbefäl inom utryckningsverksamheten på Södermalm i Stockholm som ligger bakom det uppskattade twitterkontot YB_Södermalm. Polisbefälen skämtade och lade ut en fejkad anmälningsblankett för människor som utsatts för kränkningar. Det nya tillägget i vårt anmälningssystem. Ett pilotprojekt på Södermalm”, skrev poliserna och på "lättkränkthetsblanketten" kunde man som orsak till att man kände sig kränkt ange svarsalternativ som till exempel "jag är en grinolle", jag är en idiot", "jag är tunnhudad/vek" eller "jag vill ha tutte". Skämtet uppfattades av många som hånfullt mot alla de brottsoffer som på goda grunder anmält olika övergrepp och kränkningar som de utsatts för. Polisbefällen tog snabbt bort inlägget och bad om ursäkt.

Min principiella inställning är denna: Det är bra att myndigheter och personer anställda vid myndigheter är aktiva och synliga i sociala medier. Närvaron bidrar till öppenhet och dialog, och minskar avståndet mellan myndigheten och medborgarna. Den digitala utvecklingen går mycket fort, och väcker nya frågor kring gränsen mellan det officiella och det personliga. Här finns ingen handbok som berättar vad som är rätt eller fel. Normbildningen pågår här och nu. Misstag görs och måste få göras.

Här kunde historien ha tagit slut Jag följer själv med stor glädje twitterkontot YB_Södermalm. Nu gjorde de ett misstag, men de har tagit bort tweeten och bett om ursäkt. Men intermezzot lyfter ändå två frågor som är av mer principiell betydelse.

För det första. Polisbefälens ursprungliga ursäkt formulerades på ett sätt så att den kunde uppfattas mera som ett skuldbeläggande av dem som tagit illa vid sig än av polisbefälen själva. "Vi trodde att det uppenbara skämtet skulle framgå", skrev de, och tillade "Men vi hade fel och tar bort tweeten. Beklagligt att vi gjorde folk upprörda." Skämtet var alltså "uppenbart", även om det olyckligtvis inte framgick. Och det är "beklagligt" att de som inte förstod att det var ett skämt blev upprörda. Underförstått: Om bara de som blev upprörda hade förstått att det uppenbara skämtet var ett skämt så hade de inte behövt bli upprörda. Jag har sagt det förut: En ursäkt skall vara en ursäkt och inte ett allmänt beklagande av att någon känt sig förminskad eller blivit ledsen. 

För det andra. Problemet är inte att folk inte förstod att blanketten var ett skämt och därför blev upprörda. Jag tror alla som blev upprörda förstod att blanketten var ett skämt. Men upprördheten hade sin grund i att polisbefälen inte förstod att skämtet - oavsett deras avsikt - blev en inställsam blinkning åt de som hånar individer och grupper som utsätts för kränkningar på riktigt. Det pågår en diskursiv kamp om vad som är ett acceptabelt sätt att behandla sina medmänniskor, och kränkthets-begreppet används i denna kamp som ett retoriskt redskap för att förminska uppfattade övergrepp. Det är polisbefälens okänslighet inför denna debatt som är problemet, inte att de av misstag råkade dra ett skämt som missuppfattades.

När detta är sagt vill jag ändå ge en eloge till YB_Södermalm för deras idoga strävan efter dialog med sina följare, och för att de under dagen ägnat stor kraft åt att på ett seriöst sätt förhålla sig till den kritik som riktats mot dem. Så jag tänker fortsätta följa dem, med stor glädje.

92-årige Jimmy Carter: USA bör erkänna Palestina nu, innan Trump tar över

Ett av president Barack Obamas största utrikespolitiska misslyckanden är att han inte på något avgörande sätt förmått föra den israelisk-palestinska konflikten närmare en fredlig lösning. I sitt känslostarka tal i Kairo i juni 2009 markerade Barack Obama att palestiniernas situation var oacceptabel och att USA inte skulle svika dem i deras strävan efter en egen stat: So let there be no doubt: the situation for the Palestinian people is intolerable. America will not turn our backs on the legitimate Palestinian aspiration for dignity, opportunity, and a state of their own.

Men Obama misslyckades. Israels regering vägrade gå USA till mötes och krigen i Irak och Syrien innebar att USA tvingades prioritera andra saker än konfliken mellan israeler och palestinier. I dag är läget i den israelisk-palestinska konflikten utomordentligt dystert. Inga fredsförhandlingar pågår. Den olagliga israeliska bosättningspolitiken äter bit för bit upp det territorium som var tänkt att utgöra den palestinska staten. Det palestinska ledarskapet på Västbanken är åldrat och förmår inte med diplomatiska medel förändra de politiska realiteterna. I det blockerade Gaza styr fortfarande terrorstämplade Hamas, och befolkningens umbäranden är mycket stora. Snart tar Donald Trump över som president i USA och hur han tänker närma sig den israelisk-palestinska konflikten vet vi ingenting om.

I ett närmast desperat utspel skriver i dag den nu 92-årige förre amerikanske presidenten Jimmy Carter i New York Times att Barack Obama borde utnyttja sin sista tid vid makten till att erkänna staten Palestina, vilket ju 137 andra stater (däribland Sverige) redan har gjort. Ett amerikanskt erkännande av Palestina skulle få fler stater att följa efter och lägga grunden för en säkerhetsrådsresolution som "reaffirm the illegality of all Israeli settlements beyond the 1967 borders, while leaving open the possibility that the parties could negotiate modifications". Resolutionen måste dessutom "acknowledge the right of both the states of Israel and Palestine to live in peace and security. Further measures should include the demilitarization of the Palestinian state, and a possible peacekeeping force under the auspices of the United Nations."

Jimmy Carter - arkitekten bakom de framgångsrika Camp David-förhandlingarna 1978 mellan Israel och Egypten - får nog hoppas förgäves. Jag skulle bli oerhört förvånad om Barack Obama valde att vidta dessa åtgärder under de veckor han har kvar vid makten.

För att få igång seriösa fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina tror jag att det måste till ett skifte av ledarskap på båda sidor. Den palestinska Fatah-ledningen är kraftlös och saknar ett utvecklat folkligt förtroende. Den israeliska högerdominerade, extremistinfluerade regeringen saknar vilja att föra fredsprocessen framåt.

Det är utomordentligt viktigt att vi förmår stärka och stödja de demokratiska "motståndsrörelser" som finns i det civila samhället både i Israel och i Palestina. Här har Sverige en viktig roll att spela, inte minst genom att utveckla kontakter med relevanta delar av den israeliska fredsrörelsen. Det är mig en gåta att en del så kallade "Israelvänner" i svensk politik sällan eller aldrig kritiserar den israeliska regeringspolitiken, trots att det är en politik som den israeliska fredsrörelsen så kraftfullt bekämpar. Den tystnaden blir för mig ett svek mot dem som är deras riktiga vänner.

Jag avslutar med att citera vad Jimmy Carter sa till den församlade amerikanska kongressen i juni 1978, angående Camp David-avtalen och strävan efter fred mellan israeler och palestinier: Blessed are the peacemakers, for they shall be called the children of God.

Kent Ekeroth - är SD-ledningens tålamod slut nu?

SD-riksdagsledamoten och tillika Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Kent Ekeroth har polisanmälts, misstänkt för misshandel. Anmälaren påstår att Kent Ekeroth givit honom ett knytnävsslag i ansiktet, i en krogkö kl 02.30 vid Stureplan natten mellan onsdag och torsdag.

Ord står mot ord. Kent Ekeroth hävdar att han gav anmälaren i örfil i självförsvar, efter att själv oprovocerat ha fått motta ett slag och har lämnat in en motanmälan. Anmälaren och andra personer som var på plats påstår att Kent Ekeroth ljuger om detta. Vi får väl se om vittnesuppgifter och filmer från övervakningskameror kan bringa klarhet i saken.

Bakgrunden till den påstådda misshandeln är att Kent Ekeroth nekats tillträde till nattklubben Solidaritet vid Stureplan. Nattklubbens driftschef Peter Ohlsson säger att Kent Ekeroth nekades tillträde nattklubben eftersom han var märkbart berusad, och för att personalen inte ansåg sig kunna garantera hans säkerhet. På väg ut ur kön fick Kent Ekeroth en gliring om järnrör av anmälaren, och det är om vad som hände sedan som berättelserna skiljer sig.

Om Kent Ekeroths berättelse stämmer är det förstås mycket allvarligt. Varje enskild människa - oavsett dennes åsikter - har en ovillkorlig rätt att fritt röra sig i det offentliga rummet.

Om det i stället visar sig att Kent Ekeroths berättelse inte stämmer blir saken allvarlig för Sverigedemokraterna. Kent Ekeroth har länge uppfattats som en belastning för partiet, i det att han vid flera tillfällen hamnat i bråk på krogen. Mest uppmärsammat är förstås "järnrörsskandalen", då Kent Ekeroth 2010 tillsammans med ett par partikamrater beväpnade sig med järnrör och kom i bråk med komikern Soran Ismail.

Någonstans borde SD-ledningens tålamod ta slut. Det är inte bra att partiets rättspolitiske talesperson springer runt på Stureplan på nätterna och i berusat tillstånd slår folk på käften (under förutsättning att dessa påståenden stämmer, förstås). Det har länge ryktats om att SD-ledningen velat avpollettera Kent Ekeroth, men drar sig för detta då Ekeroth under alla sina år i partiet samlat på sig en stor mängd material som - om det offentliggjordes - skulle kunna skada Sverigedemokraterna och dess ledning. Men ingen vet om detta stämmer.

Nej, Sverigedemokraterna är inget vanligt parti. Kent Ekeroths ageranden skadar partiet. Kanske inte så mycket i förhållande till väljarkåren och partiets kärnsympatisörer. Men partiets strävan efter "normalisering" (det vill säga att kunna bli en samarbetspartner i riksdagen och att isoleringen av partiet bryts) försvåras. Tröskeln höjs för Moderaterna och Kristdemokraterna att regera med aktivt SD-stöd. Sverigedemokraternas samarbetsinviter blir lättare att avfärda så länge som Kent Ekeroth dyker upp i olika skandaler förknippade med sprit och våld ur Stockholms nattklubbsliv.

I skrivande stund uppmanar Jimmie Åkesson Kent Ekeroth att ta time out från sitt uppdrag i riksdagens justitieutskott så länge som undersökningen pågår. Vi får se om denna uppmaning är ett tecken på att Jimmie Åkessons tålamod med Kent Ekeroth nu är slut, eller om uppmaningen är ett försök att skydda Kent Ekeroth och partiet så länge som utredningen pågår.

Hur länge låter svenska politiker sig hunsas av journalister?

Hur länge kommer svenska politiker att acceptera att media - och kanske särskilt public service - dikterar formerna för deras kommunikation med väljarna? Jag talade i dag med en journalist på en välrenommerad internationell tidning. Hen var förvånad över att svenska partiledare lät sig hunsas av journalister, särskilt i samband med TV-debatter.

Kanske var journalisten något på spåren. Den senaste partiledardebatten i SVT Agenda (9 oktober 2016) fick kritik för att vara stökig och jag tror inte att partiledarna själva var nöjda med upplägg och utfall. Formatet i Agenda-debatten förstärker möjligen underhållningsvärdet och höjer tittarsiffrorna - men formatet bidrar mer till att göra debatten till ett gladiatorspel än att erbjuda medborgarna ett sakligt underlag om partiernas ståndpunkter och argumentation i viktiga sakfrågor.

Vore jag partiledare (Gud hjälpe...) så skulle jag ta initiativ till partiledardebatter som partierna själva arrangerar. Självklart skulle alla intresserade medier ha möjlighet att följa, rapportera och live-sända. Efteråt skulle politikerna stå till medias förfogande. Dessa partiarrangerade debatter skulle inte i första hand ersätta de debatter som främst SVT arrangerar, men utgöra ett viktigt komplement. Debatterna skulle utformas så att sakfrågorna kom i centrum, och motverka snuttifiering och förytligande. Partiledarna skulle få möjlighet att lyfta fram och diskutera de frågor de själva tycker är mest relevanta - inte de frågor som journalister har bestämt och som presenteras för partiledarna kort före sändning.

Vem vet, partierna kanske inte är mogna uppgiften. Risken finns att partiarrangerade debatter blir ett smörgåsbord av talepunkter. Men det kan också bli tvärtom. Partiarrangerade debatter kan göra politikerna tryggare, och då slipper vi medborgare dessa förskräckliga talepunkter.

Donald Trump är en politiker som söker vägar bortom de traditionella medierna. Efter valsegern har han varit sparsam i sina mediekontakter. I måndags publicerade han i stället en kort film på sin egen YouTube-kanal där han i "infomercial-style" vände sig direkt till medborgarna med ett politiskt budskap om hur han vill utnyttja sin första tid som president. Alla betydelsefulla medier tvingas nu kommentera Donald Trumps YouTube-film i stället för att ställa frågor till honom direkt.

Och i morse meddelade Donald Trump på Twitter att han ställde in en träff med journalister från New York Times. Tidningen fick ingen information om det inställda mötet utöver genom Donalds Trumps tweet. Trumps agerande underlättas naturligtvis av att han har 15.7 miljoner följare på Twitter (vilket är fler är Barack Obamas president-twitterkonto med12.1 miljoner). Uppdaterat kl 21.10: Senare under dagen ändrade sig Donald Trump, och träffade ändå New York Times.

I dag har politikerna allt bättre möjligheter att genom sociala medier skaffa sig egna starka mediala plattformar. Utvecklingen innebär både fördelar och nackdelar. Fördelarna är att dessa plattformar innebär en direkt, ofiltrerad kontakt med medborgarna, med möjlighet till interaktivitet och stärkta band mellan medborgarna och politiska partier. Nackdelarna är att vi riskerar ett allt mer fragmentiserat samtal, där medborgarna enbart tar del av budskap från politiker vars budskap de redan gillar och där politikerna inte ställs till svars och slipper kritiska frågor.

Kanske att de politiska partierna och public service-företag som Sveriges Radio och Sveriges Television skulle träffas och ta ett litet snack om saken?

Ingen Trump-effekt i svensk opinion

Nej, det finns ännu inga tecken på någon Trump-effekt i den svenska väljaropinionen. I söndagens Sifo får Sverigedemokraterna 15.8 procent, mot 16.8 procent föregående månad. Vem vet, kanske kan Trumps framgångar i USA i stället tjäna som en tankeställare. Trump är inte en seriefigur som man kan rösta på för att lufta sitt missnöje och sedan gå vidare, han är faktiskt på riktigt.

Trots all politisk turbulens präglas den svenska väljaropinionen av stabilitet. Det är fortsatt jämnt mellan blocken, de rödgröna partierna får 39.4 procent, mot allianspartiernas 41.8.

Moderaterna får 23.1 procent mot 25.0 föregående månad, och partiet har svårt att i lyfta sig över sitt svaga valresultat från 2014. Skandalen med att partiets digitale kommunikatör Delmon Haffo kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora lär kanske inte sätta några djupare spår i opinionen, men händelsen har skadat bilden av partiet. Jag tror det var Hanne Kjöller som i Godmorgon, världen! i P1 i morse insiktsfullt sa att man uttrycker sig inte som Delmon Haffo gjorde utan att vara trygg i att det går hem bland dem som lyssnar. Och skrattsalvorna från dem som befann sig kring Delmon Haffo i rummet visade ju dessvärre att hans "skämt" gick hem. Moderaterna är ett parti med problem.

Centerpartiet fick 8.7 procent i Sifo-undersökningen. Det är partiets bästa resultat i Sifo på 20 år.

Socialdemokraterna fick 27.5 procent, mot 25.9 i föregående mätning. Det samlade opinionsläget ger än så länge partiet arbetsro inför valet 2018. Ekonomin är god. Arbetslösheten minskar, tillväxten är hög, byggandet av bostäder har kommit igång. Allianspartierna har hittills misslyckats med att utnyttja regeringens svåra parlamentariska läge till att själva rycka ifrån i opinionen.

*

Avslutningsvis vill jag säga att Hamilton-ensemblen på Broadway genomförde en stark och värdig manifestation i samband med att blivande vicepresident Mike Pence gästade teatern. Ju mer de traditionella partierna förlorar banden till sina väljare, desto starkare blir potentialen för denna typ av manifestationer. Jag tror vi kan få se mer av dem i framtiden.

Delmon Haffo (M) kallar Annika Strandhäll för hora. Det är nog nu!

En uppdatering fredag 18/11 kl 18.35 återfinns längst ned i texten.

I dag fick Delmon Haffo - digital kommunikatör för Moderaterna - sparken efter att han i ett filmklipp på Youtube kallat socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora. Uttalandet är ett grovt övertramp, men kommer tyvärr inte oväntat. Delmon Haffo har vid flera tillfällen i sociala medier uttalat sig otrevligt och hånfullt mot sina politiska motståndare och bland annat påstått att statsminister Stefan Löfven varit berusad i samband med ett möte med president Barack Obama i Washington. Det faller ett tungt ansvar på den moderata partiledningen att man trots påstötningar låtit Delmon Haffo hållas.

Jag vill egentligen inte länka till den film där Delmon Haffo gör sitt uttalande. Men övertrampet är ett så avskräckande exempel att jag väljer att göra det ändå. Filmen kan ses här. Jag vet inte vad jag tycker är värst. Delmon Haffos uttalande eller hans kollegors förtjusta flabbande och skrockande i bakgrunden. Som Negra Efendic skrev på Twitter: Hur mår kvinnorna på Delmon Haffos arbetsplats?

Anna Kinberg Batra var tidigt ute i dag och markerade att Haffos uttalande måste "få konsekvenser". Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé har förklarat att Haffos uttalande är helt oacceptabelt och att han nu fått lämna sin tjänst. Tomas Tobé har också från Moderaterna bett Annika Strandhäll om ursäkt. Det är bra.

Men hur tänkter Tobé hantera den kultur inom Moderaterna som låtit Haffo hållas och som gjorde Haffos uttalande möjligt? Alla de medarbetare som jublade åt Haffos uttalande - jag hoppas innerligt att de skäms ordentligt just nu. För de borde verkligen skämmas.

I den bästa av världar innebär dagens skandal och avskedandet av Delmon Haffo en brytpunkt när det gäller samtalston och visande av ömsesidig respekt mellan politiska meningsmotståndare på sociala medier. Enough is enough. Jag är utled på ett stickigt debattklimat som bara gynnar nättroll och populister. Är man trygg i sina egna ståndpunkter och trygg i vad som i sak skiljer dem från sina meningsmotståndares behöver man inte vara otrevlig.

För egen del (och jag syndar också i denna fråga) ska jag vinlägga mig än mer för att undvika hån och raljans i mina texter. Jag hoppas alla som är aktiva i demokratiska politiska partier gör det samma.

*

Uppdaterat fredag 18 november kl 18.35. I dag tvingades även Moderaternas kommunikationschef Per Nilsson lämna sitt uppdrag (han har kvar sin anställning och ska fokusera på opinionsanalyser). Ytterligare en anställd har sagts upp och tre personer har tilldelats en arbetsrättslig erinran.

Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé har själv inga planer på att avgå. Tomas Tobé motiverar sin inställning med att han agerat så fort jag han fått information om det inträffade. Det tror jag säkert att han gjorde. Samtidigt har Tobé ett ansvar för att förebygga och motverka stämningar och kulturer där sådana här händelser kan inträffa. För oss som följt Delmon Haffo i sociala medier de senaste månaderna kom övertrampet med Annika Strandhäll tyvärr inte som en överraskning.Tomas Tobé har naturligtvis också varit väl medveten om Delmon Haffos ageranden, men valt att inte ingripa. För den passiviteten bär Tomas Tobé ett ansvar.

Nåväl. Jag är ändå glad att Moderaterna och Tomas Tobé agerade med sådan kraft när övertrampet och de stämningar som inramade det blev allmänt känt. Jag hoppas att händelsen nu blir en vändpunkt och stämmer till eftertanke inom samtliga demokratiska partier. Svensk politik förtjänar bättre. Låt oss tillsammans verka för ett bättre debattklimat, präglat av tydliga konfliktlinjer i kombination med ömsesidig respekt.

Donald Trump och hotet mot vår säkerhet

I denna orons tidevarv kan jag väl passa på och vädra min oro för Europa.

Jag tillhör dem som efter viss tvekan i folkomröstningen 1994 röstade ja till svenskt EU-medlemskap. Det avgörande skälet var min bedömning att ett starkt EU minskade risken för krig mellan stater i Europa. Jag håller fortfarande fast vid den bedömningen.

Nu urholkas EU:s styrka och enighet. Storbritanniens beslut att lämna EU - Brexit - riskerar att sänka tröskeln för andra EU-stater att också överväga ett utträde. En seger för Nationella Frontens Marine Le Pen i presidentvalet i Frankrike 2017 skulle sannolikt sänkta tröskeln ytterligare. Få bedömare tror att Marine Le Pen vinner presidentvalet. Men det var också få bedömare som trodde att Donald Trump skulle vinna presidentvalet i USA hösten 2016. Den nationalistiska högerpopulismen växer sig stark i västvärlden, och vi ser inga tydliga tecken på att den ännu nått sin topp.

Valet av Donald Trump till USA:s president skakar om säkerhetsordningen i Europa. Donald Trump har förklarat att det inte är självklart att USA kommer att hjälpa andra Nato-stater vid ett eventuellt ryskt anfall. Ett amerikanskt stöd villkoras i stället av att den anfallna staten skulle ha "uppfyllt sina åtaganden" gentemot Nato. Villkorandet av amerikanskt stöd går helt på tvärs med den solidaritetsprincip som annars förknippas med Nato-gemenskapen. (Vid senare tillfällen har Donald Trump formulerat sig annorlunda. Men eftersom Donald Trump så ofta ljuger är det ingen som vågar ta det han säger på riktigt allvar.)

Den svenska Nato-debatten går in i ett vänteläge. USA är den överlägset starkaste politiska och militära kraften i Nato. Snart styrs USA av en person som gjort sig känd genom att tala osanning och vara oberäknelig. Ett av Nato-anhängarnas viktigaste argument har varit att ett svenskt Nato-medlemskap garanterar Sverige stöd från övriga Nato-stater i händelse av att Sverige anfalls av Ryssland. Idag har det argumentet tappat signifikant i styrka.

Vladimir Putin gnuggar förstås händerna. Ett sargat EU, framgång för de högerpopulistiska krafterna i Europa och en amerikansk president som ifrågasätter Nato-gemenskapen stärker Rysslands maktposition i regionen. EU-stater som till exempel Italien, Ungern, Grekland och Cypern är öppna för att lindra EU:s sanktioner mot Ryssland. Utfallet av helgens presidentval i Bulgarien och Moldavien innebar en politisk seger för de krafter som vill förbättra respektive lands relationer till Ryssland.

Ett USA lett av Donald Trump kan mycket väl välja att stärka sina relationer med Ryssland genom att göra eftergifter i frågorna kring Ukraina och Krim. Ett stärkt Ryssland kan bli en attraktiv samarbetspartner för flera av länderna i östra Europa.


Ett splittrat och försvagat EU, ett Ryssland som kan komma att stärka sin politiska ställning i närområdet och en blivande amerikansk president som utmärker sig genom lögner, oberäknelighet och en potentiell ovilja att stå upp mot Rysslands brott mot folkrätten. Läget är sannerligen osäkert.

Jag har heller inga illusioner om att USA under Donald Trumps ledning kommer att gå i täten när det gäller att värna demokratin, mänskliga rättigheter och folkrätt.

Jag förutsätter att svenska politiker - gärna över blockgränsen - gör sitt bästa för att bidra till att hålla ihop EU:s kärna. Sveriges försvarspolitiska samarbete med övriga nordiska stater får gärna stärkas. Och jag hoppas att Sverige genom sin plats i FN:s säkerhetsråd från den 1 januari 2017 kan bidra till att skapa en agenda för fortsatt internationellt samarbete och respekt för internationell rätt på ett sätt som ger så lite utrymme som möjligt för Donald Trump att låta sina bombastiska utspel bli faktisk politik.

Nej, jag är ingen Krösa-Maja. Men lite orolig är jag allt.

Om mantrat "ta människors oro på allvar"

I dag skriver Marie Demker läsvärt i Borås Tidning om det ständigt upprepade mantrat ”ta människors oro på allvar”. Vad är det egentligen man menar när man använder det uttrycket?

Vi lever i orons tid. Människors oro påstås ligga till grund för politiskt missnöje och för valframgångar för högerpopulister. Samtidigt skapar högerpopulisternas - till exempel Donald Trumps - valframgångar just oro i stora befolkningsgrupper. Här finns en paradox - vi har aldrig levt i en värld som varit bättre än den vi har i dag. Medellivslängden ökar, den absoluta fattigdomen minskar, människors hälsotillstånd blir bättre och utbildningsnivån ökar. Ändå talar många om all denna "oro" som vi måste "ta på allvar".

Marie Demker väljer att lyfta fram tre tänkbara betydelser av uttrycket "ta människors oro på allvar": 1.) Uttrycket betyder egentligen ingenting alls. Alla människors problem och alla samhällsproblem måste naturligtvis "tas på allvar". Formuleringen blir en banalitet, en tom fras. 2.) Formuleringen uttrycker en välvillig von-oben-attityd från någon moraliskt upphöjd piedestal. Visst, folk är oroliga. Vi hanterar deras oro genom att bekräfta att vi ser den, och ger dem en vänlig klapp på huvudet. 3.) Formuleringen döljer avsändarens egentliga avsikt - att förändra den nuvarande politiken. Då blir utsagan halvkväden - människors oro används för att antyda att något måste förändras utan att man säger vad det är som måste förändras och på vilket sätt.

En ytterligare tolkning skulle kunna vara att "vi" (vilka nu "vi" är) inte tillräckligt uppmärksammat och debatterat de samhällsproblem som ligger till grund för människors oro. Men formuleringen används oftast apropå flykting- och invandringspolitiken. Och det är ju den politiska fråga vi debatterat allra mest de senaste åren.

Därutöver kan jag tänka mig att formuleringen är ett uttryck för en önskan att "vi" bör anstränga oss ännu mer för att förklara och förstå varför många människor känner oro, trots att så mycket i världen har blivit bättre och trots att utvecklingen i så många avseenden går åt rätt håll. Om orsakerna till oron vet vi en del, men inte tillräckligt mycket.


I sak döljer formuleringen "ta människors oro på allvar" mer än den täcker av och bidrar därför till att fördunkla debatten. Så om ni hör uttrycket i debatten, avkräv gärna den som använder det en precisering av vad hen egentligen menar. Annars blir samtalet meningslöst.

(Mantrat "ta människors oro på allvar" ligger nära "ingen lyssnar på mig-syndromet", om vilket jag skrivit här.)

Jag själv är orolig för högerpopulismens framgångar och för ett samtalsklimat där människors genuina bekymmer mobiliseras av främlingsfientliga krafter. Där anklagelser riktas mot ett namnlöst "dom" som förväntas stå till svars för det som orsakat problemen. Där människors oro används som ett medel för att uppnå outtalade politiska mål,

Jag hoppas ni tar min oro på allvar.

Vilka blir konsekvenserna av Donald Trumps valseger?

I förrgår segrade Donald Trump i det amerikanska presidentvalet. I dag blev det känt att Leonard Cohen lämnat oss. En olycka kommer sällan ensam. Leonard Cohen var kanadensare, många goda människor tycks längta till Kanada just nu.

Den pågående diskussionen om konsekvenserna av Donald Trumps valseger präglas av stor osäkerhet. Vilken politik kommer Trump att genomföra? Det vet vi inte. Vi kan inte utgå från vad han säger eller vad han tidigare har sagt, eftersom han regelbundet ljuger. Vi vet heller inte vilket stöd han kommer att kunna få i kongressen från sitt eget parti Republikanerna. Många republikaner representerar till exempel en nyliberal strömning, och vill inte ha handelshinder.

Republikanerna är ett parti i kris. Vid en valförlust hade partiet haft att hantera svåra söndrande konflikter. Nu erövrade Republikanerna makten, men krisen är kvar. Hur kommer de att lyckas hantera den och samtidigt hantera en oberäknelig president? Ingen vet.

Vi vet inte hur USA:s agerande i den internationella politiken kommer att utvecklas. Vilka internationella samarbeten inom till exempel miljö och hållbar utveckling, handelsfrågor och Nato kommer Donald Trump att vilja tunna ut? I Baltikum och Ukraina är oron stor över vad ett närmande mellan Trumps USA och Vladimir Putins Ryssland skulle innebära. Den oron finns även inom EU. Ett närmande mellan USA och Ryssland där USA lättar på eller till och med avvecklar sanktionerna mot Ryssland utsätter enigheten inom EU för svåra påfrestningar.

Bygg en mur mot Mexico, förbjud abort, återinför tortyr vid förhör, sänk skatterna för de rika, släpp in Putin i den politiska värmen, dra in stödet till FN:s klimatprogram och överge Parisöverenskommelsen. Listan på förslag som för inte så länge sedan uppfattades som absurda riskerar nu att bli politisk verklighet.

Det finns förstås stoppklossar såväl inom den amerikanska rättsstaten som inom internationell rätt för vad Donald Trump kommer att kunna göra. Det gäller att efter förmåga stötta och stärka dessa stoppklossar och därigenom minska handlingsutrymmet för en oberäknelig president.

Vi vet heller inte vad Donald Trumps valseger betyder för svensk politik. Väntar det en Trump-effekt runt hörnet, där ett främlingsfientligt och populistiskt parti som Sverigedemokraterna skulle kunna växa ännu mer i opinionen inför valet 2018? Eller blir Donald Trumps valseger en tankeställare som får de sju demokratiska partierna i riksdagen att utveckla ett mer positivit samtalsklimat? Jag är trött på den stickighet som präglar delar av svensk politisk debatt idag. Det är som om partierna som bärare av konfliken mellan vänster och höger inte litar på att de politiska skillnaderna partierna emellan är tillräckligt stora, utan därför måste förstärka skillnaderna med en otrevlig samtalston och personpåhopp.

Det räcker heller inte om de rödgröna partierna och allianspartierna pratar om och påstår att de skiljer sig åt i viktiga vänster-högerfrågor. De måste visa att de skiljer sig åt genom skarpa reformförslag, förslag som på allvar gör skillnad mellan vänster och höger. Gärna med jämlikheten i fokus. Då minskar förutsättningarna för billig populism och falska föreställningar om ett "etablissemang" där alla håller varandra om ryggen.

"The frontiers are my prison", skrev Leonard Cohen, och tillade "Oh, the wind, the wind is blowing,
through the graves the wind is blowing, freedom soon will come; then we'll come from the shadows."

Må vi i dessa dagar samla mod och kraft för att ta oss ut ur skuggorna och möta mörket med ljus och öppenhet, inte med slutenhet och oro.