I morse utbröt en mindre storm mot de två yttre polisbefäl inom utryckningsverksamheten på Södermalm i Stockholm som ligger bakom det uppskattade twitterkontot YB_Södermalm. Polisbefälen skämtade och lade ut en fejkad anmälningsblankett för människor som utsatts för kränkningar. Det nya tillägget i vårt anmälningssystem. Ett pilotprojekt på Södermalm”, skrev poliserna och på "lättkränkthetsblanketten" kunde man som orsak till att man kände sig kränkt ange svarsalternativ som till exempel "jag är en grinolle", jag är en idiot", "jag är tunnhudad/vek" eller "jag vill ha tutte". Skämtet uppfattades av många som hånfullt mot alla de brottsoffer som på goda grunder anmält olika övergrepp och kränkningar som de utsatts för. Polisbefällen tog snabbt bort inlägget och bad om ursäkt.
Min principiella inställning är denna: Det är bra att myndigheter och personer anställda vid myndigheter är aktiva och synliga i sociala medier. Närvaron bidrar till öppenhet och dialog, och minskar avståndet mellan myndigheten och medborgarna. Den digitala utvecklingen går mycket fort, och väcker nya frågor kring gränsen mellan det officiella och det personliga. Här finns ingen handbok som berättar vad som är rätt eller fel. Normbildningen pågår här och nu. Misstag görs och måste få göras.
Här kunde historien ha tagit slut Jag följer själv med stor glädje twitterkontot YB_Södermalm. Nu gjorde de ett misstag, men de har tagit bort tweeten och bett om ursäkt. Men intermezzot lyfter ändå två frågor som är av mer principiell betydelse.
För det första. Polisbefälens ursprungliga ursäkt formulerades på ett sätt så att den kunde uppfattas mera som ett skuldbeläggande av dem som tagit illa vid sig än av polisbefälen själva. "Vi trodde att det uppenbara skämtet skulle framgå", skrev de, och tillade "Men vi hade fel och tar bort tweeten. Beklagligt att vi gjorde folk upprörda." Skämtet var alltså "uppenbart", även om det olyckligtvis inte framgick. Och det är "beklagligt" att de som inte förstod att det var ett skämt blev upprörda. Underförstått: Om bara de som blev upprörda hade förstått att det uppenbara skämtet var ett skämt så hade de inte behövt bli upprörda. Jag har sagt det förut: En ursäkt skall vara en ursäkt och inte ett allmänt beklagande av att någon känt sig förminskad eller blivit ledsen.
För det andra. Problemet är inte att folk inte förstod att blanketten var ett skämt och därför blev upprörda. Jag tror alla som blev upprörda förstod att blanketten var ett skämt. Men upprördheten hade sin grund i att polisbefälen inte förstod att skämtet - oavsett deras avsikt - blev en inställsam blinkning åt de som hånar individer och grupper som utsätts för kränkningar på riktigt. Det pågår en diskursiv kamp om vad som är ett acceptabelt sätt att behandla sina medmänniskor, och kränkthets-begreppet används i denna kamp som ett retoriskt redskap för att förminska uppfattade övergrepp. Det är polisbefälens okänslighet inför denna debatt som är problemet, inte att de av misstag råkade dra ett skämt som missuppfattades.
När detta är sagt vill jag ändå ge en eloge till YB_Södermalm för deras idoga strävan efter dialog med sina följare, och för att de under dagen ägnat stor kraft åt att på ett seriöst sätt förhålla sig till den kritik som riktats mot dem. Så jag tänker fortsätta följa dem, med stor glädje.
Visar inlägg med etikett Ursäkter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ursäkter. Visa alla inlägg
2016-11-30
2014-02-05
Säg, vad är en ursäkt värd? Om P1 Debatts ursäkt till Alice Teodorescu
I dessa metadebatters tidevarv har det idag utbrutit debatt om Sveriges Radios ursäkt till Alice Teodorescu för det sätt på vilket hon bemöttes av programledaren Alexandra Pascalidou i programmet P1 Debatt. Eller vad är det egentligen Sveriges Radio har bett om ursäkt för?
Bakgrunden till ursäkten är att Alice Teodorescu ansåg sig förminskad och behandlad på ett nedlåtande sätt av Alexandra Pascalidou i programmet P1 Debatt. Alexandra Pascalidou skall bland annat i en diskussion om huruvida det finns strukturell rasism i Sverige ha sagt om Teodorescu: ”Jag ska också berätta för våra lyssnare runt om i landet att du står här, du är väldigt vacker, du är väldigt välklädd, du är akademiker, du är jurist, du är vit, du är kristen, du är europé och då kanske man också har en världsbild där rasismen inte är en vardaglig upplevelse. Eller ett sår eller ett trauma som man bär med sig.”
Reaktionerna på Pascalidous ord blev hårda och i dag skriver Louise Welander (chef och ansvarig utgivare samhällsredaktionen P1) och Marie-Jeanette Löfgren (producent P1 Debatt) tillsammans med Alexandra Pascalidou på SVT Debatt. I artikeln skriver de: Det är olyckligt om du känner dig förminskad, så ska det naturligtvis inte vara. För det ber vi uppriktigt om ursäkt. Men frågan är vad det försåtliga lilla ordet "det" i andra meningen syftar tillbaka på. Programledningen tycks inte be om ursäkt för att Alexandra Pascalidou gjort något fel. I stället ber man om ursäkt för att Alice Teodorescu känner sig förminskad. På så sätt knyter man ursäkten till Alice Teodorescu och hennes känslor, inte till Alexandra Pascalidou och hennes agerande.
På så sätt tycker jag att Sveriges Radio hamnar i den sämsta av världar. Antingen skall man be man om ursäkt för att man har begått ett misstag, att man har gjort fel. Eller så ber man inte om ursäkt, utan anser att Alexandra Pascalidou agerat korrekt. Nu hamnar man i ett diffust mittemellan.
Sveriges Radios agerande är absolut inte unikt. För en tid sedan uppmärksammade jag hur konstnären Elisabeth Ohlson Wallin levererade en likaså mångtydig ursäkt till drottning Silvia för det kontroversiella fotomontaget Kungamiddagen - om detta må vi berätta. Elisabeth Ohlson Wallin skrev då: Om man kan be privat, skulle jag be drottningen Silvia Sommerlath om ursäkt, och Camilla Henemark. Det betyder inte att jag ångrar min bild, utan det betyder att jag är ledsen att det kunde hugga så djupt. Elisabeth Ohlson Wallin ångrade således inte att hon skapade sitt konstverk. Däremot är hon ledsen över att drottning Silvia personligen tagit så illa vid sig. Elisabeth Ohlson Wallin kunde om hon velat ha beklagat att drottning Silvia blivit ledsen, men den ursäkt hon valde att formulera är inte någon ursäkt.
Så sent som igår kunde vi se IFK Göteborg stjärnmålvakt John Alvbåge använda sig av samma teknik efter ett twitterbråk med BK Häckens lagkapten Mohammed Ali Khan. Alvbåge hade i en tweet häcklat Ali Khan för att denne visat sig vara född 1988, och inte 1986, som varit hans officiella personnummer i Sverige. Den felaktiga födelseuppgiften uppdagades i samband med att Ali Khans mamma gick bort och Ali Khan fick veta detaljer kring sin bakgrund han tidigare inte känt till."Hur ska jag veta att du har fokus när du inte ens vet vilket år du är född :), skrev John Alvbåge. Mohammed Ali Khan tog illa vid sig. Alvbåge ursäktade sig, eller vad vi skall kalla det, enligt följande: Tar han det hårt så får han väl göra det. Jag är väl seriös, men det är alltid ironi i det också. Om det blev för mycket... jag menade inget illa.
"Tar han det hårt så får han väl göra det." "Jag menade inget illa." Det hade varit mer klädsamt om John Alvbåge hade förmått klämma fram en ursäkt för sitt uttalande.
En ursäkt skall vara en ursäkt och inte ett allmänt beklagande av att någon känt sig förminskad eller blivit ledsen. En ursäkt skall vara ett uttryck för ansvarstagande för den uppkomna situationen. I de fall jag här redovisat blir ursäkten i stället ett sätt att lyfta över ansvaret på den som tagit illa vid sig.
Sedan är det en annan sak om Sveriges Radio och Alexandra Pascalidou skulle ha bett om ursäkt överhuvudtaget. Expressens kulturchef Karin Olsson tycker inte att Sveriges Radio skulle be om ursäkt. Frågan hänger samman med en större problematik kring vad som är journalistisk objektivitet, opartiskhet och subjektivitet i vår digitaliserade, individualiserade tid. Till den frågan ber jag att få återkomma i ett annat sammanhang. Min grundhållning har jag tidigare redovisat här.
Bakgrunden till ursäkten är att Alice Teodorescu ansåg sig förminskad och behandlad på ett nedlåtande sätt av Alexandra Pascalidou i programmet P1 Debatt. Alexandra Pascalidou skall bland annat i en diskussion om huruvida det finns strukturell rasism i Sverige ha sagt om Teodorescu: ”Jag ska också berätta för våra lyssnare runt om i landet att du står här, du är väldigt vacker, du är väldigt välklädd, du är akademiker, du är jurist, du är vit, du är kristen, du är europé och då kanske man också har en världsbild där rasismen inte är en vardaglig upplevelse. Eller ett sår eller ett trauma som man bär med sig.”
Reaktionerna på Pascalidous ord blev hårda och i dag skriver Louise Welander (chef och ansvarig utgivare samhällsredaktionen P1) och Marie-Jeanette Löfgren (producent P1 Debatt) tillsammans med Alexandra Pascalidou på SVT Debatt. I artikeln skriver de: Det är olyckligt om du känner dig förminskad, så ska det naturligtvis inte vara. För det ber vi uppriktigt om ursäkt. Men frågan är vad det försåtliga lilla ordet "det" i andra meningen syftar tillbaka på. Programledningen tycks inte be om ursäkt för att Alexandra Pascalidou gjort något fel. I stället ber man om ursäkt för att Alice Teodorescu känner sig förminskad. På så sätt knyter man ursäkten till Alice Teodorescu och hennes känslor, inte till Alexandra Pascalidou och hennes agerande.
På så sätt tycker jag att Sveriges Radio hamnar i den sämsta av världar. Antingen skall man be man om ursäkt för att man har begått ett misstag, att man har gjort fel. Eller så ber man inte om ursäkt, utan anser att Alexandra Pascalidou agerat korrekt. Nu hamnar man i ett diffust mittemellan.
Sveriges Radios agerande är absolut inte unikt. För en tid sedan uppmärksammade jag hur konstnären Elisabeth Ohlson Wallin levererade en likaså mångtydig ursäkt till drottning Silvia för det kontroversiella fotomontaget Kungamiddagen - om detta må vi berätta. Elisabeth Ohlson Wallin skrev då: Om man kan be privat, skulle jag be drottningen Silvia Sommerlath om ursäkt, och Camilla Henemark. Det betyder inte att jag ångrar min bild, utan det betyder att jag är ledsen att det kunde hugga så djupt. Elisabeth Ohlson Wallin ångrade således inte att hon skapade sitt konstverk. Däremot är hon ledsen över att drottning Silvia personligen tagit så illa vid sig. Elisabeth Ohlson Wallin kunde om hon velat ha beklagat att drottning Silvia blivit ledsen, men den ursäkt hon valde att formulera är inte någon ursäkt.
Så sent som igår kunde vi se IFK Göteborg stjärnmålvakt John Alvbåge använda sig av samma teknik efter ett twitterbråk med BK Häckens lagkapten Mohammed Ali Khan. Alvbåge hade i en tweet häcklat Ali Khan för att denne visat sig vara född 1988, och inte 1986, som varit hans officiella personnummer i Sverige. Den felaktiga födelseuppgiften uppdagades i samband med att Ali Khans mamma gick bort och Ali Khan fick veta detaljer kring sin bakgrund han tidigare inte känt till."Hur ska jag veta att du har fokus när du inte ens vet vilket år du är född :), skrev John Alvbåge. Mohammed Ali Khan tog illa vid sig. Alvbåge ursäktade sig, eller vad vi skall kalla det, enligt följande: Tar han det hårt så får han väl göra det. Jag är väl seriös, men det är alltid ironi i det också. Om det blev för mycket... jag menade inget illa.
"Tar han det hårt så får han väl göra det." "Jag menade inget illa." Det hade varit mer klädsamt om John Alvbåge hade förmått klämma fram en ursäkt för sitt uttalande.
En ursäkt skall vara en ursäkt och inte ett allmänt beklagande av att någon känt sig förminskad eller blivit ledsen. En ursäkt skall vara ett uttryck för ansvarstagande för den uppkomna situationen. I de fall jag här redovisat blir ursäkten i stället ett sätt att lyfta över ansvaret på den som tagit illa vid sig.
Sedan är det en annan sak om Sveriges Radio och Alexandra Pascalidou skulle ha bett om ursäkt överhuvudtaget. Expressens kulturchef Karin Olsson tycker inte att Sveriges Radio skulle be om ursäkt. Frågan hänger samman med en större problematik kring vad som är journalistisk objektivitet, opartiskhet och subjektivitet i vår digitaliserade, individualiserade tid. Till den frågan ber jag att få återkomma i ett annat sammanhang. Min grundhållning har jag tidigare redovisat här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)