Nej, Sverige ska inte ha ett tak för asylinvandringen. Ett sådant tak är oförenligt med asylrätten och är inte värdigt ett av världens rikaste och allra mest välmående länder. Som 16 av Sveriges mest framstående folkrättsexperter skrev på DN Debatt för en tid sedan:
Kan vi med trovärdighet fortsätta att ställa krav på andras
respekt för folkrätt och internationellt samarbete om vi själva
ifrågasätter allmänt accepterade principer? Kan vi förvänta oss
att Libanon välkomnar 1 miljon syriska flyktingar och Pakistan 2,9
miljoner från Afghanistan om vi själva sätter ett ”tak”? Och vad ska vi
nordbor, världens mest välmående folk, säga till fattiga Uganda, med
nära 1 miljon flyktingar, när vi stänger våra gränser?
Respekten för flyktingkonventionen är inte bara en fråga om
trovärdighet i internationellt samarbete och efterlevnad av
internationella avtal, utan också om grundläggande mänsklig värdighet
och hur vi vill att våra samhällen ska se ut. Svenska riksdagspartier
bör nu reagera och stå upp för flyktingkonventionen och flyktingars
rättigheter.
Ja, det var ord och inga visor.
Nu menar en del att Sverige ska kringgå asylrätten genom att inte sätta upp en bestämd siffra för hur många asylsökande som Sverige ska ta emot, utan i stället sätta upp ett slags relativt volymmål om att Sverige inte ska ta emot fler asylsökande jämfört med folkmängd än genomsnittet i EU. Men vad händer då om målet inte nås, om antalet människor som utnyttjar sin mänskliga rättighet att söka asyl överstiger detta mål? Jo, då är tanken att Sverige ska nå volymmålet genom att i stället ta emot färre kvotflyktingar. Dessa kvotflyktingar väljs ut av FN och gruppen utgörs av de allra mest hjälpbehövande flyktingarna. Kvotflyktingar ska absolut inte användas som ett dragspel för att nå "volymmål". Jag förutsätter att de socialdemokratiska ledamöterna i den migrationspolitiska kommittén vägrar gå Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna till mötes och i stället säger bestämt nej till ett sådant förslag.
Nej, Sverige kan inte "hjälpa alla". Men diskussionen borde handla om hur Sverige ska kunna hjälpa fler - inte färre - av de 70 miljoner människor som i dag befinner sig på flykt.
2020-01-28
Trumps "fredsplan" bidrar inte till fred mellan israeler och palestinier
I dag presenterade Donald Trump sin sedan länge omtalade fredsplan "Peace to Prosperity" för konflikten mellan israeler och palestinier. Det enklaste sättet att karaktärisera planens framtidsutsikter är "dead on arrival".
På en presskonferens som mer påminde om en uppsluppen grabbträff (jag var inte först med detta uttryck, men hittar inte ursprungskällan nu) presenterade Donald Trump och Israels korruptionsåtalade premiärminister Benjamin Netanyahu planen inför en publik som vid sidan av journalister bestod av personer ur Trumps administration, republikanska politiker och personer som gett stora summor till Trumps valkampanj. Ni som någon gång besökt vad som förr kallades för ett frälsningsmöte anar hur stämningen var.
Planen ger i praktiken Israel rätt att annektera inte bara den palestinska Jordandalen utan också de olagliga israeliska bosättningarna på Västbanken. Samtidigt skjuts den palestinska staten på en högst osäker framtid, och görs beroende av att palestinierna lever upp till ett antal "villkor" där det i praktiken blir upp till Israel att avgöra om villkoren är uppfyllda eller ej. Jerusalem - som Israel olagligt annekterat delar utav - ska bli Israels "odelade huvudstad", samtidigt som några av Jerusalems förorter (om jag förstått kartorna rätt) ska få status som huvudstad för Palestina. Enligt Washington Post planerar Israels regering att redan på söndag fatta beslut om annektera omkring 30 procent av den ockuperade Västbanken - ett grovt brott mot folkrätten.
Jag noterar att utrikesminister Ann Linde i SVT Aktuellt markerar att Trumps fredsplan inte lever upp till folkrättens krav. Det var en viktig och bra markering.
Varken Donald Trump eller Benjamin Netanyahu har några illusioner om att palestinierna kommer att låta denna "fredsplan" ligga till grund för samtal mellan israeler och palestinier. Därtill är planen alltför partisk till Israels fördel. Men Donald Trump har lovat att leverera en fredsplan under sin mandatperiod, och måste därför leverera en sådan nu när valkampanjen inför höstens presidentval i USA snart går igång. Benjamin Netanyahu befinner sig mitt i en valkampanj och kan nu politiskt profitera på att USA:s president presenterar en fredsplan som är oerhört förmånlig för Israel.
Jag kommenterar fredsplanen i Dagens Nyheter och som förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet i ett särskilt uttalande.
På en presskonferens som mer påminde om en uppsluppen grabbträff (jag var inte först med detta uttryck, men hittar inte ursprungskällan nu) presenterade Donald Trump och Israels korruptionsåtalade premiärminister Benjamin Netanyahu planen inför en publik som vid sidan av journalister bestod av personer ur Trumps administration, republikanska politiker och personer som gett stora summor till Trumps valkampanj. Ni som någon gång besökt vad som förr kallades för ett frälsningsmöte anar hur stämningen var.
Planen ger i praktiken Israel rätt att annektera inte bara den palestinska Jordandalen utan också de olagliga israeliska bosättningarna på Västbanken. Samtidigt skjuts den palestinska staten på en högst osäker framtid, och görs beroende av att palestinierna lever upp till ett antal "villkor" där det i praktiken blir upp till Israel att avgöra om villkoren är uppfyllda eller ej. Jerusalem - som Israel olagligt annekterat delar utav - ska bli Israels "odelade huvudstad", samtidigt som några av Jerusalems förorter (om jag förstått kartorna rätt) ska få status som huvudstad för Palestina. Enligt Washington Post planerar Israels regering att redan på söndag fatta beslut om annektera omkring 30 procent av den ockuperade Västbanken - ett grovt brott mot folkrätten.
Jag noterar att utrikesminister Ann Linde i SVT Aktuellt markerar att Trumps fredsplan inte lever upp till folkrättens krav. Det var en viktig och bra markering.
Varken Donald Trump eller Benjamin Netanyahu har några illusioner om att palestinierna kommer att låta denna "fredsplan" ligga till grund för samtal mellan israeler och palestinier. Därtill är planen alltför partisk till Israels fördel. Men Donald Trump har lovat att leverera en fredsplan under sin mandatperiod, och måste därför leverera en sådan nu när valkampanjen inför höstens presidentval i USA snart går igång. Benjamin Netanyahu befinner sig mitt i en valkampanj och kan nu politiskt profitera på att USA:s president presenterar en fredsplan som är oerhört förmånlig för Israel.
Jag kommenterar fredsplanen i Dagens Nyheter och som förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet i ett särskilt uttalande.
2020-01-26
Everything comes with a price. Om Vänsterpartiets samarbete med två av tre partier i "det brunblåa blocket"
Det är inte så svårt att förstå att Vänsterpartiet väljer att göra upp med Moderaterna och Kristdemokraterna för att med Sverigedemokraternas aktiva stöd påverka politiken. Vänsterpartiet riskerade efter valet 2018 att marginaliseras i svensk politik.
Under mandatperioden 2014-2018 budgetförhandlade Vänsterpartiet varje år
med den rödgröna regeringen. På så sätt kunde Vänsterpartiet påverka
regeringspolitikens innehåll, samtidigt som Vänsterpartiet slapp som
oppositionsparti slapp ta ansvar för den förda politiken.
I dag är det annorlunda. Den rödgröna regeringen samarbetar i stället med Centerpartiet och Liberalerna, och Vänsterpartiet stigmatiserades genom att Januariavtalet explicit stadgade att partiet skulle utestängas från politiskt inflytande. Vänsterpartiet har - icke utan framgång - sprattlat emot. Dels genom att hota med misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark i syfte att påverka Arbetsförmedlingens framtid. Dels genom att hitta samarbetspunkter med Moderaterna och Kristdemokraterna. I båda fallen har Vänsterpartiets agerande lett till att de politiska besluten blivit mer vänster- och jämlikhetsinriktade än vad de annars hade blivit.
Men - everything comes with a price. Då tänker jag inte i första hand på att Vänsterpartiets samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna bidrar till att urholka stabiliteten i budgetprocessen och i förlängningen försvårar för minoritetsregeringar att styra landet. (På ungefär samma sätt som de rödgröna partierna 2013 stoppade regeringens beslutade sänkning av den statliga skatten för högavlönade, även om det beslutet inte innebar att en extrabudget skulle läggas fram.) Vänsterpartiet har i dagsläget inga anspråk på att vara ett statsbärande parti och kan ta lite mer lätt på frågor kring budgetdisciplin, statsfinanser och olika minoritetsregeringars väl och ve.
Men priset Vänsterpartiet tvingas betala är att det blir svårare för Jonas Sjöstedt (och förvisso hans efterträdare) att framöver kritisera Moderaterna och Kristdemokraterna för att de är villiga att göra sig beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. När de rödgröna partierna 2013 med Sverigedemokraternas stöd röstade igenom beslutet att stoppa alliansregeringens skattesänkning samarbetade varken Moderaterna eller Kristdemokraterna med Sverigedemokraterna - det partiet behandlades i stället som luft, som ett pariaparti. I dag samtalar både Moderaterna och Kristdemokraterna med Sverigedemokraterna.
Jonas Sjöstedt kallar gärna Moderaterna-Kristdemokraterna-Sverigedemokraterna för "det brunblåa blocket". Men samtidigt samarbetar han gärna med två att dessa tre partier, trots insikten om att samarbetet bara bär frukt om det tredje partiet - Sverigedemokraterna - ger sin nådiga nick. Jonas Sjöstedt har en pedagogisk utmaning i att förklara varför Vänsterpartiets samarbete med två av det tre partierna i det brunblåa blocket är helt OK, samtidigt som han rasar mot att Moderaterna och Kristdemokraterna vill släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen.
I dag är det annorlunda. Den rödgröna regeringen samarbetar i stället med Centerpartiet och Liberalerna, och Vänsterpartiet stigmatiserades genom att Januariavtalet explicit stadgade att partiet skulle utestängas från politiskt inflytande. Vänsterpartiet har - icke utan framgång - sprattlat emot. Dels genom att hota med misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark i syfte att påverka Arbetsförmedlingens framtid. Dels genom att hitta samarbetspunkter med Moderaterna och Kristdemokraterna. I båda fallen har Vänsterpartiets agerande lett till att de politiska besluten blivit mer vänster- och jämlikhetsinriktade än vad de annars hade blivit.
Men - everything comes with a price. Då tänker jag inte i första hand på att Vänsterpartiets samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna bidrar till att urholka stabiliteten i budgetprocessen och i förlängningen försvårar för minoritetsregeringar att styra landet. (På ungefär samma sätt som de rödgröna partierna 2013 stoppade regeringens beslutade sänkning av den statliga skatten för högavlönade, även om det beslutet inte innebar att en extrabudget skulle läggas fram.) Vänsterpartiet har i dagsläget inga anspråk på att vara ett statsbärande parti och kan ta lite mer lätt på frågor kring budgetdisciplin, statsfinanser och olika minoritetsregeringars väl och ve.
Men priset Vänsterpartiet tvingas betala är att det blir svårare för Jonas Sjöstedt (och förvisso hans efterträdare) att framöver kritisera Moderaterna och Kristdemokraterna för att de är villiga att göra sig beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. När de rödgröna partierna 2013 med Sverigedemokraternas stöd röstade igenom beslutet att stoppa alliansregeringens skattesänkning samarbetade varken Moderaterna eller Kristdemokraterna med Sverigedemokraterna - det partiet behandlades i stället som luft, som ett pariaparti. I dag samtalar både Moderaterna och Kristdemokraterna med Sverigedemokraterna.
Jonas Sjöstedt kallar gärna Moderaterna-Kristdemokraterna-Sverigedemokraterna för "det brunblåa blocket". Men samtidigt samarbetar han gärna med två att dessa tre partier, trots insikten om att samarbetet bara bär frukt om det tredje partiet - Sverigedemokraterna - ger sin nådiga nick. Jonas Sjöstedt har en pedagogisk utmaning i att förklara varför Vänsterpartiets samarbete med två av det tre partierna i det brunblåa blocket är helt OK, samtidigt som han rasar mot att Moderaterna och Kristdemokraterna vill släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen.
2020-01-21
Förintelseöverlevaren Hédi Frieds vrede och sorg inför SD:s medverkan på Förintelsens minnesdag
På måndag högtidlighålls Förintelsens minnesdag. Varje år denna dag arrangerar Riksdagsnätverket Minnet av Förintelsen och Forum för levande historia
en minnesstund. För första gången ingår Sverigedemokraterna genom riksdagsledamoten Björn Söder i den grupp som bjuder in till minnesstunden.
Sverigedemokraterna har sina rötter i den nazistiska myllan, och är fortfarande ett parti impregnerat av rasism och främlingsfientlighet. Det är ytterst osmakligt - ett hån mot alla de som drabbades av Förintelsen - att ett sådant parti tillåts ingå i den gemenskap som bjuder in till denna manifestation.
Författaren och Förintelseöverlevaren Hédi Fried, 95 år, är upprörd över den normalisering av Sverigedemokraterna som nu pågår. Hon skriver i Dagens Nyheter:
Jag förstår inte hur Moder Svea har sjunkit så lågt att hon är beredd att krama dem som nu återuppväcker samma dödsbringande ideologier. Finns det inte plats för det kritiska tänkandet längre? (...) Det är känslan av déjà vu som gör mig så rädd. Det är normförskjutningens mörka stig vi vandrar. Jag har sett det komma, och ändå ville jag inte tro det.
Varför ingriper inte talmannen, undrar kanske en del. Skälet är att enligt talmannens generella riktlinjer ska riksdagens nätverk vara öppna för alla partier. Tidigare har Sverigedemokraterna valt att inte vara med i Riksdagsnätverket Minnet av Förintelsen. Men nu har Sverigedemokraterna ändrat sig, och anslutit sig till nätverket.
Kanske borde de övriga partierna ha valt att förlägga sin manifestation utanför riksdagen för att undvika samverkan med Sverigedemokraterna i denna sak. Eller ha organiserat minnesstunden i riksdagen på annat sätt än genom nätverket.
Björn Söder tycker det är "tråkigt" att Hédi Fried "gör partipolitik" av denna sak. Riksdagsnätverkets ordförande Mikael Oscarsson, KD, säger att Sverigedemokraterna inte kommer att medverka aktivt vid minnesstunden, utan enbart står med som inbjudare. Björn Söder själv säger däremot till Expressen att han kommer att ha en mer aktiv roll vid minnesstunden än enbart som åhörare: Skillnaden nu är att jag också kommer att vara med lite tidigare för att emot besökare och hjälpa till så att det flyter på med logistiken.
Hédi Fried själv påminner om att vi inte klarade av att hejda normförskjutningen förra gången, vilket ledde till de oförglömliga fasorna vi ska minnas på måndag:
Men denna gång, i stället för att bara minnas, låt oss hejda normförskjutningen i tid. I valet mellan tolerans och intolerans, låt oss välja rätt.
Så är det. Låt oss välja rätt, och aldrig bidra till normalisering av rasism och främlingsfientlighet.
Sverigedemokraterna har sina rötter i den nazistiska myllan, och är fortfarande ett parti impregnerat av rasism och främlingsfientlighet. Det är ytterst osmakligt - ett hån mot alla de som drabbades av Förintelsen - att ett sådant parti tillåts ingå i den gemenskap som bjuder in till denna manifestation.
Författaren och Förintelseöverlevaren Hédi Fried, 95 år, är upprörd över den normalisering av Sverigedemokraterna som nu pågår. Hon skriver i Dagens Nyheter:
Jag förstår inte hur Moder Svea har sjunkit så lågt att hon är beredd att krama dem som nu återuppväcker samma dödsbringande ideologier. Finns det inte plats för det kritiska tänkandet längre? (...) Det är känslan av déjà vu som gör mig så rädd. Det är normförskjutningens mörka stig vi vandrar. Jag har sett det komma, och ändå ville jag inte tro det.
Varför ingriper inte talmannen, undrar kanske en del. Skälet är att enligt talmannens generella riktlinjer ska riksdagens nätverk vara öppna för alla partier. Tidigare har Sverigedemokraterna valt att inte vara med i Riksdagsnätverket Minnet av Förintelsen. Men nu har Sverigedemokraterna ändrat sig, och anslutit sig till nätverket.
Kanske borde de övriga partierna ha valt att förlägga sin manifestation utanför riksdagen för att undvika samverkan med Sverigedemokraterna i denna sak. Eller ha organiserat minnesstunden i riksdagen på annat sätt än genom nätverket.
Björn Söder tycker det är "tråkigt" att Hédi Fried "gör partipolitik" av denna sak. Riksdagsnätverkets ordförande Mikael Oscarsson, KD, säger att Sverigedemokraterna inte kommer att medverka aktivt vid minnesstunden, utan enbart står med som inbjudare. Björn Söder själv säger däremot till Expressen att han kommer att ha en mer aktiv roll vid minnesstunden än enbart som åhörare: Skillnaden nu är att jag också kommer att vara med lite tidigare för att emot besökare och hjälpa till så att det flyter på med logistiken.
Hédi Fried själv påminner om att vi inte klarade av att hejda normförskjutningen förra gången, vilket ledde till de oförglömliga fasorna vi ska minnas på måndag:
Men denna gång, i stället för att bara minnas, låt oss hejda normförskjutningen i tid. I valet mellan tolerans och intolerans, låt oss välja rätt.
Så är det. Låt oss välja rätt, och aldrig bidra till normalisering av rasism och främlingsfientlighet.
2020-01-19
Om Alexander Bard och värdet av att hålla en anständig ton i debatten
Rasism och främlingsrädsla äter sig på ett oroväckande sätt in i det offentliga samtalet, skrev DN:s chefredaktör Peter Wolodarski i en uppmärksammad text nyligen. Wolodarski syftade bland annat på hur öppen rasism och högerextremism börjat normaliseras i det svenska debattklimatet. Det är en mycket bra artikel. Läs den.
Som ett exempel på hur tiderna förändrats skriver Peter Wolodarski så här: "För fem år sedan hade inte TV4 tillåtit att ett av deras mest populära familjeprogram, rymmer en profilerad medverkande som bland mycket anmärkningsvärt förra året deltog i en talkshow arrangerad av framträdande högerextremister." Den Peter Wolodarski syftar på är Alexander Bard, som sitter i juryn för programmet "Talang".
En del har kritiserat Peter Wolodarski för att han skulle försöka "deplattformera" (ohyggligt ord) Alexander Bard, det vill säga göra denne till persona non grata i alla offentliga sammanhang. Men så är det inte. TV4 har en självklar rätt att rekrytera vem man vill till sina underhållningsprogram. Peter Wolodarski har samma självklara rätt att tycka vad han vill om vem TV4 rekryterar. Dessutom kräver ju heller inte Peter Wolodarski att Alexander Bard ska bort. Peter Wolodarski använder i stället TV4:s bemanning som ett tidens tecken - ett illustrerande exempel på att någonting har hänt i samhällsklimatet.
Man kan förstås också tycka precis vad man vill om Alexander Bard, om hans juryplats i Talang, hans medverkan vid evenemang som arrangeras av framträdande högerextremister och om Peter Wolodarskis text. Men Alexander Bard väljer att på sin Facebook-sida kalla Peter Wolodarski för "det där lilla kräket", med tillägg som "falsk jävel" och "det öppna samhällets största fiende".
Det där lilla kräket? Man säger faktiskt inte så. Om någon. Alexander Bards sätt att hantera debatten blir i sig en illustration av just den tes som Peter Wolodarski för fram - det motbjudande språkbruket kommer att förändra Sverige i grunden om vi inte gör motstånd.
Som ett exempel på hur tiderna förändrats skriver Peter Wolodarski så här: "För fem år sedan hade inte TV4 tillåtit att ett av deras mest populära familjeprogram, rymmer en profilerad medverkande som bland mycket anmärkningsvärt förra året deltog i en talkshow arrangerad av framträdande högerextremister." Den Peter Wolodarski syftar på är Alexander Bard, som sitter i juryn för programmet "Talang".
En del har kritiserat Peter Wolodarski för att han skulle försöka "deplattformera" (ohyggligt ord) Alexander Bard, det vill säga göra denne till persona non grata i alla offentliga sammanhang. Men så är det inte. TV4 har en självklar rätt att rekrytera vem man vill till sina underhållningsprogram. Peter Wolodarski har samma självklara rätt att tycka vad han vill om vem TV4 rekryterar. Dessutom kräver ju heller inte Peter Wolodarski att Alexander Bard ska bort. Peter Wolodarski använder i stället TV4:s bemanning som ett tidens tecken - ett illustrerande exempel på att någonting har hänt i samhällsklimatet.
Man kan förstås också tycka precis vad man vill om Alexander Bard, om hans juryplats i Talang, hans medverkan vid evenemang som arrangeras av framträdande högerextremister och om Peter Wolodarskis text. Men Alexander Bard väljer att på sin Facebook-sida kalla Peter Wolodarski för "det där lilla kräket", med tillägg som "falsk jävel" och "det öppna samhällets största fiende".
Det där lilla kräket? Man säger faktiskt inte så. Om någon. Alexander Bards sätt att hantera debatten blir i sig en illustration av just den tes som Peter Wolodarski för fram - det motbjudande språkbruket kommer att förändra Sverige i grunden om vi inte gör motstånd.
2020-01-16
Vem efterträder Jonas Sjöstedt?
Igår meddelade Jonas Sjöstedt att han i samband med Vänsterpartiets kongress i maj avgår som partiledare. Spekulationerna om vem som ska efterträda honom är redan i full gång.
Jonas Sjöstedt lämnar efter sig ett parti som är i ganska gott skick. Visst finns det spänningar i partiet, kanske särskilt om huruvida det var rätt att släppa fram Stefan Löfven som statsminister trots att Januariavtalet på ett närmast förödmjukande sätt marginaliserade Vänsterpartiet från politiskt inflytande. Men Vänsterpartiet har vuxit i opinionen och på ett skickligt sätt hanterat det parlamentariska läget till att sätta press på den rödgröna regeringen och dess samarbetspartier. Dessutom har Jonas Sjöstedt själv starka förtroendesiffror i de mätningar som genomförs.
Nu får vi se hur Vänsterpartiets valberedning väljer att hantera den fortsatta processen. Förra gången - hösten 2011 - hade partiet en öppen tillsättningsprocess. Fyra kandidater - Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt - reste tillsammans land och rike runt för att låta sig utfrågas av partimedlemmar, journalister och allmänhet. Jag var själv med vid deras framträdande i Göteborg och det var en lyckad tillställning.
Vem blir det då? Ofta glöms det i spekulationerna bort att partiledaren inte främst ska vara en röstmagnet (partiledareffekter är sällsynta i svensk politik - väljarna tenderar att rösta på parti, inte på person). Partiledaren ska också hålla samman partiet och - särskilt i ett så känsligt parlamentariskt läge som nu - se till att partiet får igenom så mycket som möjligt av sin politik. Därför tror jag att den partiledare som kommer att väljas förväntas ha god förmåga att samla sitt parti och dessutom sitta i riksdagen. Ur det perspektivet är det tre namn som jag tycker sticker ut.
Ulla Andersson har hög kompetens, stor rutin och kandiderade redan förra gången. Om det hade blivit ett delat ledarskap för Vänsterpartiet - vilket faktiskt inte var särskilt långt borta - hade Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt varit en tänkbar kombination. Men vill hon? Ulla Andersson var för inte så länge sedan sjukskriven för utmattningssymptom, och sådana erfarenheter kan påverka motivationen (skriver jag, som själv var i den situationen i början av 2000-talet).
Nooshi Dadgostar (eller Nooshiit som hon heter på Twitter) är partiets vice ordförande och har en stark ställning internt. Hon har en aktivistisk bakgrund (vilket tillfredsställer partiets vänsterfalang) men har ställt upp bakom partiets beslut att släppa fram Stefan Löfven som statsminister (vilket tillfredsställer partiets mer återhållsamma falanger). Ingen ifrågasätter hennes kompetens och hon spelade en aktiv roll vid partiets budgetförhandlingar med regeringen under förra mandatperioden. Men hon är okänd utåt och relativt oprövad i ledarrollen. (Jag är bekant med Nooshi Dadgostars föräldrar, vill jag säga för transparensens skull...)
Ali Esbati har också en stark ställning internt, och även han deltog i budgetförhandlingarna med regeringen under förra mandatperioden. En gång i tiden var han en kanske något yvig ordförande för Ung Vänster, men yvigheten har nu slipats av. Ali Esbati var som inbjuden föreläsaren en av dem som befann sig på Utøya i samband med det ohyggliga terrordådet 2011, men som undkom mördarens kulor. Ali Esbati är en uppskattad politiker. Men det är svårt för Vänsterpartiet som gör anspråk på att vara ett feministiskt parti att välja ännu en manlig partiledare efter Lars (Ohly) och Jonas.
Kanske står Ali Esbatis hopp därför till ett delat partiledarskap. Ulla Andersson och Ali Esbati? Eller Nooshi Dadgostar och Ali Esbati? Det vore onekligen spännande. Men vore det bra för Vänsterpartiet? Miljöpartiets system med två språkrör kan inge oro. Det tycks inte spela någon roll vilka personer Miljöpartiet väljer till språkrör - dessa får ändå oftast svårt att hävda sig i förtroendemätningarna.
Uppdaterat kl 18.10. Ali Esbati har till Expressen sagt att han inte kandiderar till partiledaruppdraget, och hans nej förefaller vara seriöst.
Naturligtvis finns det flera dugliga och tänkbara kandidater. Det blir spännande att följa fortsättningen.
Jag kommenterar frågan bland annat i Svenska Dagbladet och för SVT Nyheter.
Jonas Sjöstedt lämnar efter sig ett parti som är i ganska gott skick. Visst finns det spänningar i partiet, kanske särskilt om huruvida det var rätt att släppa fram Stefan Löfven som statsminister trots att Januariavtalet på ett närmast förödmjukande sätt marginaliserade Vänsterpartiet från politiskt inflytande. Men Vänsterpartiet har vuxit i opinionen och på ett skickligt sätt hanterat det parlamentariska läget till att sätta press på den rödgröna regeringen och dess samarbetspartier. Dessutom har Jonas Sjöstedt själv starka förtroendesiffror i de mätningar som genomförs.
Nu får vi se hur Vänsterpartiets valberedning väljer att hantera den fortsatta processen. Förra gången - hösten 2011 - hade partiet en öppen tillsättningsprocess. Fyra kandidater - Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt - reste tillsammans land och rike runt för att låta sig utfrågas av partimedlemmar, journalister och allmänhet. Jag var själv med vid deras framträdande i Göteborg och det var en lyckad tillställning.
Vem blir det då? Ofta glöms det i spekulationerna bort att partiledaren inte främst ska vara en röstmagnet (partiledareffekter är sällsynta i svensk politik - väljarna tenderar att rösta på parti, inte på person). Partiledaren ska också hålla samman partiet och - särskilt i ett så känsligt parlamentariskt läge som nu - se till att partiet får igenom så mycket som möjligt av sin politik. Därför tror jag att den partiledare som kommer att väljas förväntas ha god förmåga att samla sitt parti och dessutom sitta i riksdagen. Ur det perspektivet är det tre namn som jag tycker sticker ut.
Ulla Andersson har hög kompetens, stor rutin och kandiderade redan förra gången. Om det hade blivit ett delat ledarskap för Vänsterpartiet - vilket faktiskt inte var särskilt långt borta - hade Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt varit en tänkbar kombination. Men vill hon? Ulla Andersson var för inte så länge sedan sjukskriven för utmattningssymptom, och sådana erfarenheter kan påverka motivationen (skriver jag, som själv var i den situationen i början av 2000-talet).
Nooshi Dadgostar (eller Nooshiit som hon heter på Twitter) är partiets vice ordförande och har en stark ställning internt. Hon har en aktivistisk bakgrund (vilket tillfredsställer partiets vänsterfalang) men har ställt upp bakom partiets beslut att släppa fram Stefan Löfven som statsminister (vilket tillfredsställer partiets mer återhållsamma falanger). Ingen ifrågasätter hennes kompetens och hon spelade en aktiv roll vid partiets budgetförhandlingar med regeringen under förra mandatperioden. Men hon är okänd utåt och relativt oprövad i ledarrollen. (Jag är bekant med Nooshi Dadgostars föräldrar, vill jag säga för transparensens skull...)
Ali Esbati har också en stark ställning internt, och även han deltog i budgetförhandlingarna med regeringen under förra mandatperioden. En gång i tiden var han en kanske något yvig ordförande för Ung Vänster, men yvigheten har nu slipats av. Ali Esbati var som inbjuden föreläsaren en av dem som befann sig på Utøya i samband med det ohyggliga terrordådet 2011, men som undkom mördarens kulor. Ali Esbati är en uppskattad politiker. Men det är svårt för Vänsterpartiet som gör anspråk på att vara ett feministiskt parti att välja ännu en manlig partiledare efter Lars (Ohly) och Jonas.
Kanske står Ali Esbatis hopp därför till ett delat partiledarskap. Ulla Andersson och Ali Esbati? Eller Nooshi Dadgostar och Ali Esbati? Det vore onekligen spännande. Men vore det bra för Vänsterpartiet? Miljöpartiets system med två språkrör kan inge oro. Det tycks inte spela någon roll vilka personer Miljöpartiet väljer till språkrör - dessa får ändå oftast svårt att hävda sig i förtroendemätningarna.
Uppdaterat kl 18.10. Ali Esbati har till Expressen sagt att han inte kandiderar till partiledaruppdraget, och hans nej förefaller vara seriöst.
Naturligtvis finns det flera dugliga och tänkbara kandidater. Det blir spännande att följa fortsättningen.
Jag kommenterar frågan bland annat i Svenska Dagbladet och för SVT Nyheter.
2020-01-14
Vänsterpartiet höjer rösten
Mycket vill ha mer. Jonas Sjöstedts hot om misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark i frågan om Arbetsförmedlingens framtid stärkte livsandarna i Vänsterpartiet. Kanske stärkte det också Vänsterpartiets ställning något i opinionen. Nu tar Jonas Sjöstedt nya tag och säger sig vara villig att i samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna driva igenom en ändringsbudget i riksdagen och på så sätt med stöd av Sverigedemokraterna skjuta till ytterligare miljarder till välfärden.
Formellt är det möjligt att gå till väga på det sätt som Sjöstedt antyder. Men det är inte så budgetsystemet är tänkt att fungera. Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet föregriper regeringens vårändringsbudget som presenteras i april, och som förväntas tillskjuta nya miljarder till just välfärden. Besked om mer pengar kan inte vänta, säger Sjöstedt.
Det är inte oväntat att Vänsterpartiet försöker använda sig av misstroendeförklaring och kreativa ageranden i budgetprocessen för att få politiskt inflytande. Man tager vad man haver (nej, Cajsa Warg sa aldrig så). Under förra mandatperioden kunde Vänsterpartiet i årliga budgetförhandlingar med regeringen sätta sin prägel på politiken. Under denna mandatperiod har partiets politiska inflytande minskats genom Januariavtalet.
Ur ett partitaktiskt perspektiv gör nog Vänsterpartiet rätt. Och kanske kan Vänsterpartiets agerande pressa den rödgröna regeringen att tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna skjuta till än fler miljarder till välfärden än vad som annars skulle ha skett. Men ur ett långsiktigt perspektiv är det inte bra för det politiska systemet att konstitutionella verktyg används på sätt som riskerar att leda till oreda och instabilitet. Misstroendeförklaringar ska användas för att utkräva ansvar av enskilda ministrar som misskött sitt uppdrag - inte för att påverka politikens innehåll.
Nu får vi se vad som händer. Det är långt ifrån säkert att Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna förmår enas om hur ytterligare miljarder till välfärden ska finansieras och hur medlen ska riktas. Moderaterna och Ulf Kristersson måste också fundera över hur en ny praxis kan riskera att försvåra för honom själv om han nu skulle råka bli statsminister i framtiden.
I morgon förmiddag är det partiledardebatt i riksdagen. Det blir spännande, och kanske att konfliktlinjerna klarnar ytterligare då.
Formellt är det möjligt att gå till väga på det sätt som Sjöstedt antyder. Men det är inte så budgetsystemet är tänkt att fungera. Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet föregriper regeringens vårändringsbudget som presenteras i april, och som förväntas tillskjuta nya miljarder till just välfärden. Besked om mer pengar kan inte vänta, säger Sjöstedt.
Det är inte oväntat att Vänsterpartiet försöker använda sig av misstroendeförklaring och kreativa ageranden i budgetprocessen för att få politiskt inflytande. Man tager vad man haver (nej, Cajsa Warg sa aldrig så). Under förra mandatperioden kunde Vänsterpartiet i årliga budgetförhandlingar med regeringen sätta sin prägel på politiken. Under denna mandatperiod har partiets politiska inflytande minskats genom Januariavtalet.
Ur ett partitaktiskt perspektiv gör nog Vänsterpartiet rätt. Och kanske kan Vänsterpartiets agerande pressa den rödgröna regeringen att tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna skjuta till än fler miljarder till välfärden än vad som annars skulle ha skett. Men ur ett långsiktigt perspektiv är det inte bra för det politiska systemet att konstitutionella verktyg används på sätt som riskerar att leda till oreda och instabilitet. Misstroendeförklaringar ska användas för att utkräva ansvar av enskilda ministrar som misskött sitt uppdrag - inte för att påverka politikens innehåll.
Nu får vi se vad som händer. Det är långt ifrån säkert att Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna förmår enas om hur ytterligare miljarder till välfärden ska finansieras och hur medlen ska riktas. Moderaterna och Ulf Kristersson måste också fundera över hur en ny praxis kan riskera att försvåra för honom själv om han nu skulle råka bli statsminister i framtiden.
I morgon förmiddag är det partiledardebatt i riksdagen. Det blir spännande, och kanske att konfliktlinjerna klarnar ytterligare då.
2020-01-12
Januariavtalet fyller 1 år. En del har skäl att fira, andra inte
I dagarna fyller Januariavtalet ett år. Må det länge leva? Svaret på frågan ligger förstås i betraktarens ögon.
Januariavtalets vinnare blev i första hand Centerpartiet. Avtalet inrymmer en hel del centerpartistisk politik, och i opinionen håller Centerpartiet sin ställning i förhållande till valresultatet 2018. Och 2018 gjorde Centerpartiet sitt bästa val på 30 år.
Januariavtalets förlorare blev i första hand Moderaterna. Avtalet innebar att partiet snuvades på regeringsmakten, trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Partiet har dessutom tappat ytterligare i opinionsmätningar efter valet 2018, trots att partiet då gjorde sitt sämsta val sedan 2002.
Socialdemokraterna blev både vinnare och förlorare på Januariavtalet. Sakpolitiskt innebar avtalet en rejäl högervridning av delar av regeringspolitiken. Samtidigt fick Stefan Löfven möjlighet att fortsätta leda en rödgrön regering. Den borgerliga alliansen splittrades och det är under överskådlig tid svårt att se den återuppstå.
Sverigedemokraterna skulle kunna göra anspråk på att ha vunnit på Januariavtalet eftersom partiet under det senaste året gått kraftigt framåt i opinionsmätningarna. Men partiet har förlorat politisk makt. Under förra mandatperioden hade Sverigedemokraterna utslagsröst i alla omröstningar där de rödgröna partierna stod mot allianspartierna. I dag spelar det ingen roll hur de röstar, så länge Januariavtalets partier håller ihop och Vänsterpartiet inte röstar på samma sätt som Sverigedemokraterna.
Vänsterpartiet har också förlorat politisk makt genom Januariavtalet. Under förra mandatperioden kunde Vänsterpartiet i årliga budgetförhandlingar sätta sin prägel på politiken. Under denna mandatperiod tvingas partiet använda sig av hot om misstroendeförklaringar för att försöka påverka. Möjligen finns det förutsättningar för partiet att som enda oppositionsparti från vänster växa i opinionen - en del färska opinionsmätningar pekar i en sådan riktning.
Liberalerna fick visserligen med en hel del av sin politik i Januariavtalet - kanske särskilt i för partiet viktiga symbolfrågor som avskaffad värnskatt. Men partiet sladdar i opinionen, och där syns ännu inga tecken på ljusning.
Kristdemokraterna gjorde ett överraskande bra val 2018, och har sedan dess åkt berg- och dalbana i opinionen. Miljöpartiet får fortsätta regera, men någon opinionsmässig Greta-effekt syns inte.
Ingen älskar Januariavtalet. Men det är inte alltid den mest älskade som vinner. Januariavtalet sprängde Alliansen och skapade en helt ny karta för svensk politik. Allianspartierna hade en självklar samhörighet i de klassiska vänster-högerfrågorna. Men de kunde inte enas i de frågor som hänför sig till den frihetlig-auktoritära GAL/TAN-dimensionen (särskilt inte om migrationspolitiken och relationen till det främlingsfientliga och rasistiskt impregnerade Sverigedemokraterna).
Hur kommer det då att gå? Kommer Januariavtalet att hålla fram till nästa val? Läs gärna Jonas Hinnfors och min analys i Liberal Debatt.
Januariavtalets vinnare blev i första hand Centerpartiet. Avtalet inrymmer en hel del centerpartistisk politik, och i opinionen håller Centerpartiet sin ställning i förhållande till valresultatet 2018. Och 2018 gjorde Centerpartiet sitt bästa val på 30 år.
Januariavtalets förlorare blev i första hand Moderaterna. Avtalet innebar att partiet snuvades på regeringsmakten, trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Partiet har dessutom tappat ytterligare i opinionsmätningar efter valet 2018, trots att partiet då gjorde sitt sämsta val sedan 2002.
Socialdemokraterna blev både vinnare och förlorare på Januariavtalet. Sakpolitiskt innebar avtalet en rejäl högervridning av delar av regeringspolitiken. Samtidigt fick Stefan Löfven möjlighet att fortsätta leda en rödgrön regering. Den borgerliga alliansen splittrades och det är under överskådlig tid svårt att se den återuppstå.
Sverigedemokraterna skulle kunna göra anspråk på att ha vunnit på Januariavtalet eftersom partiet under det senaste året gått kraftigt framåt i opinionsmätningarna. Men partiet har förlorat politisk makt. Under förra mandatperioden hade Sverigedemokraterna utslagsröst i alla omröstningar där de rödgröna partierna stod mot allianspartierna. I dag spelar det ingen roll hur de röstar, så länge Januariavtalets partier håller ihop och Vänsterpartiet inte röstar på samma sätt som Sverigedemokraterna.
Vänsterpartiet har också förlorat politisk makt genom Januariavtalet. Under förra mandatperioden kunde Vänsterpartiet i årliga budgetförhandlingar sätta sin prägel på politiken. Under denna mandatperiod tvingas partiet använda sig av hot om misstroendeförklaringar för att försöka påverka. Möjligen finns det förutsättningar för partiet att som enda oppositionsparti från vänster växa i opinionen - en del färska opinionsmätningar pekar i en sådan riktning.
Liberalerna fick visserligen med en hel del av sin politik i Januariavtalet - kanske särskilt i för partiet viktiga symbolfrågor som avskaffad värnskatt. Men partiet sladdar i opinionen, och där syns ännu inga tecken på ljusning.
Kristdemokraterna gjorde ett överraskande bra val 2018, och har sedan dess åkt berg- och dalbana i opinionen. Miljöpartiet får fortsätta regera, men någon opinionsmässig Greta-effekt syns inte.
Ingen älskar Januariavtalet. Men det är inte alltid den mest älskade som vinner. Januariavtalet sprängde Alliansen och skapade en helt ny karta för svensk politik. Allianspartierna hade en självklar samhörighet i de klassiska vänster-högerfrågorna. Men de kunde inte enas i de frågor som hänför sig till den frihetlig-auktoritära GAL/TAN-dimensionen (särskilt inte om migrationspolitiken och relationen till det främlingsfientliga och rasistiskt impregnerade Sverigedemokraterna).
Hur kommer det då att gå? Kommer Januariavtalet att hålla fram till nästa val? Läs gärna Jonas Hinnfors och min analys i Liberal Debatt.
2020-01-09
Sverigedemokraten Kent Ekeroth twittrar hånfullt om flygolyckans offer
Nej, Sverigedemokraterna är inget vanligt parti. Sverigedemokraterna är fortfarande ett parti impregnerat av rasism och främlingsfientlighet.
En hel värld sörjer offren i den fruktansvärda flygolyckan i Iran, där 176 människor miste livet. Många av dessa var svenskar. Då väljer Sverigedemokraten Kent Ekeroth att öppet håna offren. Kent Ekeroth kommenterar en artikel från Sveriges Radio P4 Jönköping med rubriken "Flygkraschen i Iran - unga smålänningar bland dödsoffren". "Smålänningar", skriver Ekeroth raljant och bifogar två emojis - en apa som håller för ögonen och en gråtskrattande smiley. De unga människorna som miste livet och som artikeln syftar på gick på en gymnasieskola i Jönköping och har tidigare som ensamkommande sökt sin tillflykt till Sverige.
Kent Ekeroth är inte vilken Sverigedemokrat som helst. I åtta år - 2010-2018 - representerade han Sverigedemokraterna i riksdagen och var länge partiets kandidat till justitieministerposten. I dag har Kent Ekeroth ledningsuppdrag för Sverigedemokraterna i Värmdö. Sverigedemokraternas gruppledare i Värmdö Thorulf Empfevik beskriver Kent Ekeroth som "en mentor".
Mentor var ordet, sa Bull. Det är detta Sverigedemokratiska parti som Moderaterna och Kristdemokraterna vill normalisera. Det är detta rasistiskt impregnerade parti som Moderaterna och Kristdemokraterna vill samtala med, samarbeta med och med vars aktiva stöd de vill bilda regering. Men kom ihåg: Den som normaliserar Sverigedemokraterna normaliserar också rasismen.
Läs gärna Niklas Orrenius artikel i Dagens Nyheter i dag, där Orrenius jämför Kent Ekeroths hånfulla twittrande med Olof Palmes antirasistiska jultal från 1965. Vilken ledande politiker står i dag kompromisslöst upp mot rasismen, frågar sig Niklas Orrenius. Det är dessvärre en relevant fråga.
En hel värld sörjer offren i den fruktansvärda flygolyckan i Iran, där 176 människor miste livet. Många av dessa var svenskar. Då väljer Sverigedemokraten Kent Ekeroth att öppet håna offren. Kent Ekeroth kommenterar en artikel från Sveriges Radio P4 Jönköping med rubriken "Flygkraschen i Iran - unga smålänningar bland dödsoffren". "Smålänningar", skriver Ekeroth raljant och bifogar två emojis - en apa som håller för ögonen och en gråtskrattande smiley. De unga människorna som miste livet och som artikeln syftar på gick på en gymnasieskola i Jönköping och har tidigare som ensamkommande sökt sin tillflykt till Sverige.
Kent Ekeroth är inte vilken Sverigedemokrat som helst. I åtta år - 2010-2018 - representerade han Sverigedemokraterna i riksdagen och var länge partiets kandidat till justitieministerposten. I dag har Kent Ekeroth ledningsuppdrag för Sverigedemokraterna i Värmdö. Sverigedemokraternas gruppledare i Värmdö Thorulf Empfevik beskriver Kent Ekeroth som "en mentor".
Mentor var ordet, sa Bull. Det är detta Sverigedemokratiska parti som Moderaterna och Kristdemokraterna vill normalisera. Det är detta rasistiskt impregnerade parti som Moderaterna och Kristdemokraterna vill samtala med, samarbeta med och med vars aktiva stöd de vill bilda regering. Men kom ihåg: Den som normaliserar Sverigedemokraterna normaliserar också rasismen.
Läs gärna Niklas Orrenius artikel i Dagens Nyheter i dag, där Orrenius jämför Kent Ekeroths hånfulla twittrande med Olof Palmes antirasistiska jultal från 1965. Vilken ledande politiker står i dag kompromisslöst upp mot rasismen, frågar sig Niklas Orrenius. Det är dessvärre en relevant fråga.
2020-01-08
Vad vill USA uppnå i konfliken med Iran? Enkla svaret: ingen vet.
Det kunde varit värre. Irans vedergällningsaktion i natt mot amerikanska flygbaser i Irak medförde inga dödsfall. Sannolikt försökte Iran medvetet undvika allvarliga skador för att i stället prioritera en nedtrappning av den militära konflikten. Om amerikanska soldater förlorat sina liv i attacken hade dödsdansen mellan USA och Iran tagit ny fart. Nu finns möjlighet för parterna att uppvisa den återhållsamhet som omvärlden - inklusive Sverige - vädjat om. President Trumps tal tidigare i kväll markerade också att USA inte hade för avsikt att här och nu föra den militära konflikten vidare. Det är bra. Kanske att diplomatin nu får en möjlighet att verka. Varken USA eller Iran har något att vinna på ett krig mellan de båda staterna.
Men diplomati är en svår konst. Den underlättas inte av att det råder stor osäkerhet om USA:s mål och strategier i konflikten. För att mäkla fred måste man veta vad de olika parterna vill uppnå. Och vad vill USA egentligen uppnå i sina relationer till Iran? Vill man se regeringen störtad och lägga grund till en demokratisk utveckling i Iran? Vill man i stället värna stabiliteten i området, för att på så sätt undvika ett regionalt storkrig mellan Iran och Saudiarabien? Vill man behålla de amerikanska soldaterna i Irak eller vill man ta hem dem? Vill man ha ensidiga garantier om att Iran inte tänker skaffa kärnvapen? Var syftet med dödsattacken mot den iranske generalen Qassem Soleimani att avskräcka Iran och med Iran förbundna miliser från attacker mot amerikanska mål i Irak? Och om målet verkligen var att avskräcka från attacker, varför motiverar USA då ditsändandet av nya soldater med att hotbilden mot amerikanska mål har stärkts efter dödandet av general Soleimani?
Frågelistan kan med enkelhet göras betydligt längre. Svaren kan sammanfattas i två ord: ingen vet. I den amerikanska administrationen finns i dag ett stort antal olikartade uppfattningar om USA:s mål och strategier i området. Den person som har att samordna och syntetisera dessa mål och strategier heter Donald Trump. Det är illavarsnande.
Tre saker oroar mig. 1.) Den iranska oppositionen, vilken för bara några veckor sedan samlade sig till offentliga manifestationer mot den förtryckande regimen, riskerar att tryckas tillbaka. USA:s dödsattack mot Qassem Soleimani har åtminstone tillfälligt stärkt den iranska regimens maktställning. 2.) President Trumps instabilitet och oförutsägbarhet. I det spända läget i Mellanöstern bidrar Trumps instabilitet och oförutsägbarhet till att ytterligare förstärka misstänksamheten i regionen och till USA:s agerande i konflikten överhuvudtaget. 3.) Hoten mot Iraks oberoende. Redan nu har Iran ett stort inflytande i Irak, och den irakiska regeringen kontrollerar inte Iraks territorium. Risken är stor att Iran-relaterade miliser i Irak - med eller utan den iranska regimens godkännande - initierar nya attacker mot USA. I förlängningen finns hotet att Irak faller samman som stat, att dess territorium tas i besittning av olika inbördes rivaliserande grupper och att IS kan få en ny plattform att verka från.
Så vi måste mana till fortsatt återhållsamhet från konfliktens parter. Sätt folkrätten i centrum. Värna Iraks suveränitet. Då kan förhandlingar påbörjas och vägen till fred fortfarande ligga öppen.
Men diplomati är en svår konst. Den underlättas inte av att det råder stor osäkerhet om USA:s mål och strategier i konflikten. För att mäkla fred måste man veta vad de olika parterna vill uppnå. Och vad vill USA egentligen uppnå i sina relationer till Iran? Vill man se regeringen störtad och lägga grund till en demokratisk utveckling i Iran? Vill man i stället värna stabiliteten i området, för att på så sätt undvika ett regionalt storkrig mellan Iran och Saudiarabien? Vill man behålla de amerikanska soldaterna i Irak eller vill man ta hem dem? Vill man ha ensidiga garantier om att Iran inte tänker skaffa kärnvapen? Var syftet med dödsattacken mot den iranske generalen Qassem Soleimani att avskräcka Iran och med Iran förbundna miliser från attacker mot amerikanska mål i Irak? Och om målet verkligen var att avskräcka från attacker, varför motiverar USA då ditsändandet av nya soldater med att hotbilden mot amerikanska mål har stärkts efter dödandet av general Soleimani?
Frågelistan kan med enkelhet göras betydligt längre. Svaren kan sammanfattas i två ord: ingen vet. I den amerikanska administrationen finns i dag ett stort antal olikartade uppfattningar om USA:s mål och strategier i området. Den person som har att samordna och syntetisera dessa mål och strategier heter Donald Trump. Det är illavarsnande.
Tre saker oroar mig. 1.) Den iranska oppositionen, vilken för bara några veckor sedan samlade sig till offentliga manifestationer mot den förtryckande regimen, riskerar att tryckas tillbaka. USA:s dödsattack mot Qassem Soleimani har åtminstone tillfälligt stärkt den iranska regimens maktställning. 2.) President Trumps instabilitet och oförutsägbarhet. I det spända läget i Mellanöstern bidrar Trumps instabilitet och oförutsägbarhet till att ytterligare förstärka misstänksamheten i regionen och till USA:s agerande i konflikten överhuvudtaget. 3.) Hoten mot Iraks oberoende. Redan nu har Iran ett stort inflytande i Irak, och den irakiska regeringen kontrollerar inte Iraks territorium. Risken är stor att Iran-relaterade miliser i Irak - med eller utan den iranska regimens godkännande - initierar nya attacker mot USA. I förlängningen finns hotet att Irak faller samman som stat, att dess territorium tas i besittning av olika inbördes rivaliserande grupper och att IS kan få en ny plattform att verka från.
Så vi måste mana till fortsatt återhållsamhet från konfliktens parter. Sätt folkrätten i centrum. Värna Iraks suveränitet. Då kan förhandlingar påbörjas och vägen till fred fortfarande ligga öppen.
2020-01-06
Donald Trump hotar öppet att bryta mot folkrätten. Ett ytterst illavarsnande tecken.
Om alla stater och politiska ledare i världen följde folkrätten skulle vi leva i en mycket säkrare värld, där de mänskliga rättigheterna respekterades och där livet var så mycket bättre för så många människor. Därför är det viktig att värna folkrätten och sätta folkrätten i centrum i hanterandet av krig och kriser.
Eftersom det inte finns någon legitim världspolis och de internationella domstolar som finns ofta saknar befogenheter att döma och bestraffa stater och andra aktörer som bryter mot folkrätten är det viktigt att folkrätten som norm ändå respekteras. Och det är faktiskt så att de allra flesta stater, även de värsta diktaturerna, nästan aldrig tillstår något folkrättsbrott. I stället väljer de att tolka folkrätten på ett sådant sätt att deras eget agerande blir förenligt med gällande rätt. Så stark är folkrättens status.
Men nu utmanas folkrätten inte bara som praktik, utan också som norm. USA:s president Donald Trump har de senaste dygnen vid åtminstone två tillfällen uttalat sig på ett sätt som innebär att han avser att strunta i gällande folkrätt. För det första har Donald Trump hotat att slå till mot mål som är "important to Iran & Iranian culture". Att attackera kulturella mål - inklusive kulturella platser - räknas som ett krigsbrott. Donald Trump avfärdar kritiken: They’re allowed to use roadside bombs and blow up our people. And we’re not allowed to touch their cultural site? It doesn’t work that way.”
För det andra stadgar folkrättens proportionalitetsprincip att det militära värdet av ett angrepp måste stå i proportion till antalet civila offer. Men Donald Trump hotar öppet på Twitter med att bryta mot denna proportionalitetsprincip och att slå tillbaka "perhaps in a disproportionate manner".
USA:s dödande av den iranske generalen Qassem Soleimani har höjt spänningsläget avsevärt i regionen. Återhållsamhet och ett värnande av folkrätten är mycket viktigt. Att Donald Trump nu öppet hotar med att bryta mot folkrätten är ett på många sätt ytterst illavarsnande tecken.
Eftersom det inte finns någon legitim världspolis och de internationella domstolar som finns ofta saknar befogenheter att döma och bestraffa stater och andra aktörer som bryter mot folkrätten är det viktigt att folkrätten som norm ändå respekteras. Och det är faktiskt så att de allra flesta stater, även de värsta diktaturerna, nästan aldrig tillstår något folkrättsbrott. I stället väljer de att tolka folkrätten på ett sådant sätt att deras eget agerande blir förenligt med gällande rätt. Så stark är folkrättens status.
Men nu utmanas folkrätten inte bara som praktik, utan också som norm. USA:s president Donald Trump har de senaste dygnen vid åtminstone två tillfällen uttalat sig på ett sätt som innebär att han avser att strunta i gällande folkrätt. För det första har Donald Trump hotat att slå till mot mål som är "important to Iran & Iranian culture". Att attackera kulturella mål - inklusive kulturella platser - räknas som ett krigsbrott. Donald Trump avfärdar kritiken: They’re allowed to use roadside bombs and blow up our people. And we’re not allowed to touch their cultural site? It doesn’t work that way.”
För det andra stadgar folkrättens proportionalitetsprincip att det militära värdet av ett angrepp måste stå i proportion till antalet civila offer. Men Donald Trump hotar öppet på Twitter med att bryta mot denna proportionalitetsprincip och att slå tillbaka "perhaps in a disproportionate manner".
USA:s dödande av den iranske generalen Qassem Soleimani har höjt spänningsläget avsevärt i regionen. Återhållsamhet och ett värnande av folkrätten är mycket viktigt. Att Donald Trump nu öppet hotar med att bryta mot folkrätten är ett på många sätt ytterst illavarsnande tecken.
2020-01-03
Analys i 4 punkter av USA:s dödsattack mot den iranske toppgeneralen
1.) Vad är det som har hänt? Den iranske generalen Qassem Soleimani dödades i natt i en amerikansk raketattack strax utanför Bagdads internationella flygplats i Irak. Ytterligare minst sju människor dödades i attacken. Qassem Soleimani var ledare för det iranska revolutionsgardets elitstyrka och en av de mäktigaste personerna i Iran. Enligt Pentagon beordrade president Donald Trump personligen attacken, den amerikanska kongressen var inte tillfrågad. Irans ledarskap har nu utlovat en "kraftfull vedergällning" mot USA.
2.) Varför hände det? Dödsattacken mot Soleimani har föregåtts av en långvarig och växande spänning mellan USA och Iran. USA uppfattar Iran som ett hot mot internationell fred och säkerhet och mot USA:s egna intressen i regionen. I maj 2018 drog sig USA ur det internationella kärnvapenavtal som syftade till att förhindra att Iran utvecklade egna kärnvapen. Sedan dess har USA skärpt sina ekonomiska sanktioner mot Iran. Den 27 december 2019 dödades en amerikansk civilanställd i en attack vid en irakisk militärbas. USA svarade med flyganfall, varpå den amerikanska ambassaden i Bagdad på nyårsaftonen stormades av demonstranter. USA hävdar att general Soleimani låg bakom attacken mot flygbasen den 27 december och att han planerade nya attacker mot amerikanska medborgare i Irak.
3.) Vad händer nu? Risken är stor att våldsanvändningen i området eskalerar. Iran kommer att försöka svara på den amerikanska attacken, till exempel genom att initiera attacker mot amerikanska soldater i Irak eller genom att störa den viktiga oljetrafiken i Persiska Viken. Iran är hårt pressat av USA:s ekonomiska sanktioner och slåss för att upprätthålla sin ställning som regional stormakt i området. Irak riskerar att på nytt bli en krigsskådeplats där yttre krafter i kombination med interna konflikter leder till att landet faller sönder som statsbildning. Ingen vet med säkerhet något om USA:s och president Donald Trumps långsiktiga strategi för Iran. Eller om det ens existerar någon sådan.
4. Vad bör göras? Omvärlden måste göra sitt bästa för att inympa vikten av återhållsamhet hos alla berörda parter. Folkrätten måste värnas. Iraks suveränitet som självständig statsbildning måste upprätthållas. (Jag noterar att det är just dessa tre saker som utrikesminister Ann Linde betonar i sin kommentar till händelseutvecklingen.)
2.) Varför hände det? Dödsattacken mot Soleimani har föregåtts av en långvarig och växande spänning mellan USA och Iran. USA uppfattar Iran som ett hot mot internationell fred och säkerhet och mot USA:s egna intressen i regionen. I maj 2018 drog sig USA ur det internationella kärnvapenavtal som syftade till att förhindra att Iran utvecklade egna kärnvapen. Sedan dess har USA skärpt sina ekonomiska sanktioner mot Iran. Den 27 december 2019 dödades en amerikansk civilanställd i en attack vid en irakisk militärbas. USA svarade med flyganfall, varpå den amerikanska ambassaden i Bagdad på nyårsaftonen stormades av demonstranter. USA hävdar att general Soleimani låg bakom attacken mot flygbasen den 27 december och att han planerade nya attacker mot amerikanska medborgare i Irak.
3.) Vad händer nu? Risken är stor att våldsanvändningen i området eskalerar. Iran kommer att försöka svara på den amerikanska attacken, till exempel genom att initiera attacker mot amerikanska soldater i Irak eller genom att störa den viktiga oljetrafiken i Persiska Viken. Iran är hårt pressat av USA:s ekonomiska sanktioner och slåss för att upprätthålla sin ställning som regional stormakt i området. Irak riskerar att på nytt bli en krigsskådeplats där yttre krafter i kombination med interna konflikter leder till att landet faller sönder som statsbildning. Ingen vet med säkerhet något om USA:s och president Donald Trumps långsiktiga strategi för Iran. Eller om det ens existerar någon sådan.
4. Vad bör göras? Omvärlden måste göra sitt bästa för att inympa vikten av återhållsamhet hos alla berörda parter. Folkrätten måste värnas. Iraks suveränitet som självständig statsbildning måste upprätthållas. (Jag noterar att det är just dessa tre saker som utrikesminister Ann Linde betonar i sin kommentar till händelseutvecklingen.)
2020-01-02
Margit Richert och Sören Holmberg om konflikten stad-land (eller kanske centrum-periferi)
Fullt krig råder numera mellan stad och land, skriver litteraturkritikern och kulturskribenten Margit Richert, boende i Tiveden några mil utanför Laxå, i Svenska Dagbladet. Hon fortsätter: Vi i obygden får klä skott för allt från SD:s framväxt till en bilburen,
oekologisk livsstil. Våra partikelutsläppande vedspisar var nära att
förbjudas häromåret. Vi har inte vett att klippa oss, ställa oss i
tjugoårig bostadskö och flytta till reklamarjobben. Männen är ensamma,
bittra och säkert ofrivilliga oskulder, när de inte tjuvskjuter varg
eller näthatar eliten.
Margit Richert gestaltar på sitt oefterhärmeliga sätt sina varma känslor för den bygd där hon har valt att leva: Men ändå finns det ett fullgott samhällskontrakt här ute – det har bara inget med staten att göra. Lanthandeln är navet; vi är ekrarna. Hjulet snurrar genom Facebookchattar och Whatsapp. (...) I min grannchatt lånar vi allt från tryckkokare till rödvin av varandra. Vi byter lunchlådor mot surkål. Vem har glasflaskor över till kvassbryggningen? Kan någon passa barnen på lördag? Allt löser vi sinsemellan. De flesta av oss som bor här har inte blivit kvar; vi har gjort ett aktivt val.
Det talas mycket i dag om konflikten mellan stad och land. Kanske är det bättre att tala om en konflikt mellan centrum och periferi? Stad och land förknippas historiskt till näringar, industrialiseringen med dess urbanisering vs landsbygdens jordbruksnäringar. Centrum och periferi handlar mer om statsmaktens (centrum) kontroll över olika delar av landet (periferi).
Konflikten mellan stad och land (eller centrum och periferi) gestaltas också av statsvetarprofessorn Sören Holmberg i kapitlet "Skaparkraften försvann när borgen brann" ur den nyutkomna antologin "Skaparkraft" från Skaraborgs Akademi. Sören Holmberg (en hängiven Skaraborgare) inleder sin text med den ödesmättade meningen: Skaraborg marginaliserades definitivt i februari 1612. De händelser som åsyftas är det svensk-danska kriget där den danska hären under ledning av kung Kristian IV intog Skara och brände ned hela staden utom Domkyrkan. Bland de byggnader som brändes ned återfanns det nybyggda Skaraborgs slott, säte för Västergötlands ståthållare.
Skaraborgs slott byggdes aldrig upp igen. Visserligen beslöt kungamakten att slottet skulle byggas upp igen, men beslutet genomfördes inte - kanske beroende på penning- och materielbrist. Makten i Stockholm valde så småningom i stället att placera residenset i Mariestad. Den regionala makten förvisades från länets centrum i Skara till utkantens Mariestad. Sören Holmberg skriver: Länet somnade in samtidigt som skaparkraften försvann. Han fortsätter: Skaraborgarna gjorde senare marginaliseringen till en självbild. När övriga Sverige under 1800-talets slut satsade på industrialiseringen, satsade Skaraborg på havreexport till hästdroskorna i London.
Så kan det gå. Sören Holmberg jämför Skaraborgs slotts öde med kungaslottet Tre Kronors brand i Stockholm 1697. Bara några veckor efter att Tre Kronor brunnit ned beslöts det att bygga ett nytt slott på samma plats: Brinner slott i Stockholm ser makten i Stockholm till att bygga nytt. Brinner slott i gamla Skaraborg bestämmer makten i Stockholm att bygga nytt, men inget händer där det ska hända - i Skaraborg. Skaraborgarnas eget fel eller Stockholms? Sören Holmberg skriver: Lokal skaparkraft som försvann när borgen brann!
Konflikten mellan stad och land - eller mellan centrum och periferi - tar sig många olika uttrycksformer. Det är värdefullt att problematiken åskådliggörs på många olika sätt - oavsett om vi talar om nutid eller om historisk tid.
Margit Richert gestaltar på sitt oefterhärmeliga sätt sina varma känslor för den bygd där hon har valt att leva: Men ändå finns det ett fullgott samhällskontrakt här ute – det har bara inget med staten att göra. Lanthandeln är navet; vi är ekrarna. Hjulet snurrar genom Facebookchattar och Whatsapp. (...) I min grannchatt lånar vi allt från tryckkokare till rödvin av varandra. Vi byter lunchlådor mot surkål. Vem har glasflaskor över till kvassbryggningen? Kan någon passa barnen på lördag? Allt löser vi sinsemellan. De flesta av oss som bor här har inte blivit kvar; vi har gjort ett aktivt val.
Det talas mycket i dag om konflikten mellan stad och land. Kanske är det bättre att tala om en konflikt mellan centrum och periferi? Stad och land förknippas historiskt till näringar, industrialiseringen med dess urbanisering vs landsbygdens jordbruksnäringar. Centrum och periferi handlar mer om statsmaktens (centrum) kontroll över olika delar av landet (periferi).
Konflikten mellan stad och land (eller centrum och periferi) gestaltas också av statsvetarprofessorn Sören Holmberg i kapitlet "Skaparkraften försvann när borgen brann" ur den nyutkomna antologin "Skaparkraft" från Skaraborgs Akademi. Sören Holmberg (en hängiven Skaraborgare) inleder sin text med den ödesmättade meningen: Skaraborg marginaliserades definitivt i februari 1612. De händelser som åsyftas är det svensk-danska kriget där den danska hären under ledning av kung Kristian IV intog Skara och brände ned hela staden utom Domkyrkan. Bland de byggnader som brändes ned återfanns det nybyggda Skaraborgs slott, säte för Västergötlands ståthållare.
Skaraborgs slott byggdes aldrig upp igen. Visserligen beslöt kungamakten att slottet skulle byggas upp igen, men beslutet genomfördes inte - kanske beroende på penning- och materielbrist. Makten i Stockholm valde så småningom i stället att placera residenset i Mariestad. Den regionala makten förvisades från länets centrum i Skara till utkantens Mariestad. Sören Holmberg skriver: Länet somnade in samtidigt som skaparkraften försvann. Han fortsätter: Skaraborgarna gjorde senare marginaliseringen till en självbild. När övriga Sverige under 1800-talets slut satsade på industrialiseringen, satsade Skaraborg på havreexport till hästdroskorna i London.
Så kan det gå. Sören Holmberg jämför Skaraborgs slotts öde med kungaslottet Tre Kronors brand i Stockholm 1697. Bara några veckor efter att Tre Kronor brunnit ned beslöts det att bygga ett nytt slott på samma plats: Brinner slott i Stockholm ser makten i Stockholm till att bygga nytt. Brinner slott i gamla Skaraborg bestämmer makten i Stockholm att bygga nytt, men inget händer där det ska hända - i Skaraborg. Skaraborgarnas eget fel eller Stockholms? Sören Holmberg skriver: Lokal skaparkraft som försvann när borgen brann!
Konflikten mellan stad och land - eller mellan centrum och periferi - tar sig många olika uttrycksformer. Det är värdefullt att problematiken åskådliggörs på många olika sätt - oavsett om vi talar om nutid eller om historisk tid.
2020-01-01
FInns det en TAN-vänster?
God fortsättning, kära bloggläsare!
Igår beskrev jag hur vänster-högerkonflikten under 2010-talet utmanats av den frihetlig-auktoritära konfliktdimension vi ibland kallar för GAL-TAN (Grön - Alternativ - Libertär vs Tradition - Auktoritär - Nationalism). Den politiska debatten domineras inte längre av klassiska välfärds- och fördelningsfrågor, utan handlar till stor del om migration, brott och straff och klimatpolitik.
Framväxten av den nya konfliktlinjen sprängde Alliansen. De fyra allianspartierna kunde enas i vänster-högerfrågor, men de kunde inte enas i GAL-TAN-frågor.
Många förknippar GAL med vänster/liberalism och TAN med höger/konservatism. Finns det då ingen GAL-höger eller TAN-vänster? Ja, det beror ju på hur fristående dimensionerna är från varandra. Intuitivt är det lätt att föreställa sig en GAL-höger i form av frihetlighet i livsstilsfrågot och individens frihet från staten i kombination med högerpolitik i ekonomiska frågor. En slags nyliberalism, kanske? TAN-vänstern skulle i stället slåss för jämlikhet i den ekonomiska politiken men till exempel gärna göra gemensam sak med Moderaterna i frågor om migration och brott och straff. Så argumenterade ju det socialdemokratiska finansregionrådet i opposition i Region Stockholm Aida Hadžialić i en intervju i Dagens Nyheter för ett par dagar sedan. Hon talade sig också varm för en svensk kulturkanon och vikten av att "folkförankra" klimatpolitiken.
Hur ser det då ut inom Socialdemokraterna med avseende på GAL och TAN? I en färsk och unik studie (Svenska partimedlemsundersökningen 2019) med stöd av Valforskningsprogrammet vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet studerar Kajsa Evertsson, Ann-Kristin Kölln och Jonathan Polk hur medlemmarna i de svenska politiska partierna placerar in sig själva på GAL/TAN-skalan och även hur de placerar in sina respektive partier. På en skala mellan 1 och 10 (ju lägre värde, desto mer GAL) blir det genomsnittliga värdet för var de socialdemokratiska medlemmarna placerade sig själva 3,97, medan det genomsnittliga värdet för var de socialdemokratiska väljarna placerade sitt eget parti blir 4,77. De socialdemokratiska väljarna uppfattar således sig själva som något mer GAL än sitt eget parti. (Observera att vi här talar om partimedlemmarna, inte om partiernas väljare.)
Överlag är det relativt små skillnader i var partimedlemmarna placerar in sig själva och sina partier. Skillnaden för socialdemokraterna uppgick till 0,8 poäng, och det var den största skillnaden bland partierna.
Vänsterpartister, Miljöpartister, Socialdemokrater och Liberaler uppfattar sig själva som mer GAL än sina partier. Centerpartister, Moderater och Kristdemokrater uppfattar sig själva som mer TAN än sina partier. (Sverigedemokraterna hade inte möjlighet att skicka ut enkäten till sina medlemmar och ingår därför inte i undersökningen.) Partimedlemmarnas självplacering på GAL/TAN-skalan blir i GAL-ordning Vänsterpartiet 2,07, Miljöpartiet 2,20, Socialdemokraterna 3,97, Liberalerna 4,00, Centerpartiet 4,02, Moderaterna 6,54 och Kristdemokraterna 7.04.
Notera de väldigt små skillnaderna mellan Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet - här finns en värderingsmässig grund för fortsatt samarbete manifesterad.
Igår beskrev jag hur vänster-högerkonflikten under 2010-talet utmanats av den frihetlig-auktoritära konfliktdimension vi ibland kallar för GAL-TAN (Grön - Alternativ - Libertär vs Tradition - Auktoritär - Nationalism). Den politiska debatten domineras inte längre av klassiska välfärds- och fördelningsfrågor, utan handlar till stor del om migration, brott och straff och klimatpolitik.
Framväxten av den nya konfliktlinjen sprängde Alliansen. De fyra allianspartierna kunde enas i vänster-högerfrågor, men de kunde inte enas i GAL-TAN-frågor.
Många förknippar GAL med vänster/liberalism och TAN med höger/konservatism. Finns det då ingen GAL-höger eller TAN-vänster? Ja, det beror ju på hur fristående dimensionerna är från varandra. Intuitivt är det lätt att föreställa sig en GAL-höger i form av frihetlighet i livsstilsfrågot och individens frihet från staten i kombination med högerpolitik i ekonomiska frågor. En slags nyliberalism, kanske? TAN-vänstern skulle i stället slåss för jämlikhet i den ekonomiska politiken men till exempel gärna göra gemensam sak med Moderaterna i frågor om migration och brott och straff. Så argumenterade ju det socialdemokratiska finansregionrådet i opposition i Region Stockholm Aida Hadžialić i en intervju i Dagens Nyheter för ett par dagar sedan. Hon talade sig också varm för en svensk kulturkanon och vikten av att "folkförankra" klimatpolitiken.
Hur ser det då ut inom Socialdemokraterna med avseende på GAL och TAN? I en färsk och unik studie (Svenska partimedlemsundersökningen 2019) med stöd av Valforskningsprogrammet vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet studerar Kajsa Evertsson, Ann-Kristin Kölln och Jonathan Polk hur medlemmarna i de svenska politiska partierna placerar in sig själva på GAL/TAN-skalan och även hur de placerar in sina respektive partier. På en skala mellan 1 och 10 (ju lägre värde, desto mer GAL) blir det genomsnittliga värdet för var de socialdemokratiska medlemmarna placerade sig själva 3,97, medan det genomsnittliga värdet för var de socialdemokratiska väljarna placerade sitt eget parti blir 4,77. De socialdemokratiska väljarna uppfattar således sig själva som något mer GAL än sitt eget parti. (Observera att vi här talar om partimedlemmarna, inte om partiernas väljare.)
Överlag är det relativt små skillnader i var partimedlemmarna placerar in sig själva och sina partier. Skillnaden för socialdemokraterna uppgick till 0,8 poäng, och det var den största skillnaden bland partierna.
Vänsterpartister, Miljöpartister, Socialdemokrater och Liberaler uppfattar sig själva som mer GAL än sina partier. Centerpartister, Moderater och Kristdemokrater uppfattar sig själva som mer TAN än sina partier. (Sverigedemokraterna hade inte möjlighet att skicka ut enkäten till sina medlemmar och ingår därför inte i undersökningen.) Partimedlemmarnas självplacering på GAL/TAN-skalan blir i GAL-ordning Vänsterpartiet 2,07, Miljöpartiet 2,20, Socialdemokraterna 3,97, Liberalerna 4,00, Centerpartiet 4,02, Moderaterna 6,54 och Kristdemokraterna 7.04.
Notera de väldigt små skillnaderna mellan Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet - här finns en värderingsmässig grund för fortsatt samarbete manifesterad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)