Göran Hägglunds tal i Almedalen blev inte den vändpunkt som Kristdemokraterna skulle behöva för att lyfta partiet på säker mark över fyraprocentsspärren. Anförandet var habilt, men präglades av samma problem som kännetecknar Kristdemokraternas politik överhuvudtaget. Partiet behöver en profilfråga som berör tillräckligt stora väljargrupper och som kan motivera tillräckligt många allmänborgerliga väljare att rösta just på Kristdemokraterna.
Göran Hägglund inledde med två av de frågor som partiet ett bra tag nu försökt profilera sig på - kravet på en utredning om svenskt Nato-medlemskap samt arbetsfördelningen mellan kommun, landsting och stat i sjukvårdsfrågor. Oavsett var man står i sak kan jag inte riktigt förstå vilket tänkande som leder fram till slutsatsen att dessa två frågor skulle vara effektiva kampanjfrågor för Kristdemokraterna inför valet i september. En del menar att Nato-spåret är en flört med de moderater som är missnöjda med sitt eget partis duckande i frågan. Kanske det. Men jag är tveksam till om det i så fall är en ändamålsenlig strategi.
Däremot tror jag att dagens utspel från Kristdemokraterna om garanterad rätt till plats på äldreboende för alla över 85 år är ett bättre förslag, som förstärker den del av partiets profil som handlar om omsorgen om de äldre. Det är också en billig reform som kan bidra till ökad trygghet för många människor.
Sin vana trogen ägnade sig Göran Hägglund åt ordvitsar som drev med oppositionen. Jag uppskattar Göran Hägglunds humor, men i kväll blev skämten så många att det kändes ansträngt och ibland nästan tvångsbetonat. Min tweet om att det föreföll som att Göran Hägglund redan avgått och att vi iakttog hans audition för ett nytt jobb i nöjesbranschen fick stor spridning.
Kommer då Kristdemokraterna att klara sig kvar i riksdagen i höstens val? Jag brukar inte tveka i mina bedömningar, men här är jag fortfarande osäker.
Inget regn i Almedalen i dag, men lite kyligt framåt kvällen. Har cyklat för första gången på ett år, och tänker göra det även fortsättningsvis under veckan. Allmänheten uppmanas till viss försiktighet.
2014-06-29
Stefan Löfvens tal i Almedalen - ideologiskt laddad strategiförändring från S
Socialdemokraterna tycks - äntligen - ha börjat släppa greppet om den strategi som jag menar (med ett uttryck lånat från Vänstra Stranden) inneburit att man tillsammans med Moderaterna framstår som revisorer som tävlar i bokföring. Strategin har visserligen varit framgångsrik för den rödgröna sidan av svensk politik. Socialdemokraterna har markerat ut Moderaterna och stödet för Alliansen har rasat samtidigt som främst Miljöpartiet och Feministiskt initiativ har kunnat växa. Men Socialdemokraterna själva har inte fått ta del av de rödgröna framgångarna.
I Dagens Nyheter i dag berättar Socialdemokraternas valgeneral Jan Larsson att partiet nu väljer att att presentera sin framtidsplattform fyra veckor innan det var planerat. Det är ett klokt beslut. Moderaterna har genom sitt ras i opinionen och sitt katastrofala EU-val börjat framstå som irrelevanta, samtidigt som det blåser förändringsvindar i svensk politik. Socialdemokraterna kan då inte ensidigt fokusera på Moderaterna samtidigt som man låter bli att tala om sina egna framtidsfrågor.
I sitt tal ikväll var alla revisorfasoner som bortblåsta. I ett ideologiskt laddat tal inramade Stefan Löfven de viktiga sakfrågorna som jobb, skola och omsorg med grundvärden som jämlikhet, antirasism, feminism och inte minst framtidstro. Alliansen nämndes knappt, i stället lyfte Löfven fram den socialdemokratiska framtidsvisionen. Oneliners som "Sverige skall vara en feministisk förebild för hela världen" var flitigt förekommande och möttes inte oväntat av publikens jubel.
Det är uppenbart att Socialdemokraternas nya strategi bidrar till en mer ideologiskt laddad valrörelse. Det gläder mig.
I Dagens Nyheter i dag berättar Socialdemokraternas valgeneral Jan Larsson att partiet nu väljer att att presentera sin framtidsplattform fyra veckor innan det var planerat. Det är ett klokt beslut. Moderaterna har genom sitt ras i opinionen och sitt katastrofala EU-val börjat framstå som irrelevanta, samtidigt som det blåser förändringsvindar i svensk politik. Socialdemokraterna kan då inte ensidigt fokusera på Moderaterna samtidigt som man låter bli att tala om sina egna framtidsfrågor.
I sitt tal ikväll var alla revisorfasoner som bortblåsta. I ett ideologiskt laddat tal inramade Stefan Löfven de viktiga sakfrågorna som jobb, skola och omsorg med grundvärden som jämlikhet, antirasism, feminism och inte minst framtidstro. Alliansen nämndes knappt, i stället lyfte Löfven fram den socialdemokratiska framtidsvisionen. Oneliners som "Sverige skall vara en feministisk förebild för hela världen" var flitigt förekommande och möttes inte oväntat av publikens jubel.
Det är uppenbart att Socialdemokraternas nya strategi bidrar till en mer ideologiskt laddad valrörelse. Det gläder mig.
2014-06-28
Svenskarnas parti ändrar retorik - men bockfoten sticker fram
Vi lever i ett land där högerextrema rörelser gör allt vad de kan för att försöka "normaliseras" och avsvärja sig sina nazistiska rötter eller sitt motstånd mot demokratin. Sverigedemokraternas försök att etablera sig som ett rumsrent parti långt från rasism och främlingsfientlighet är väl känt. I dag presenterar nazistiska Svenskarnas parti en text där de drar ut riktlinjerna för hur ett framtida styrelseskick i Sverige bör se ut.
Texten är intressant. Här talas inte längre som tidigare om "etniska svenskar" utan bara om "svenskar". Nazi-influerade formuleringar om ett "etniskt homogent livsrum" eller västerlandets "genetiska och kulturella arv" lyser nu med sin frånvaro. Vi lever i en tid då inte ens nazister kan vara rasister, det är till exempel i dag omöjligt att seriöst argumentera för att endast "etniska svenskar" eller människor med ett västerländskt "genetiskt och kulturellt arv" skall få bli medborgare i Sverige.
Flosklerna avlöser varandra i dokumentet: "Yttrande- och åsiktsfrihet måste värderas högt". "Vi skall ha ett öppet samhälle". "Systemet måste vara dynamiskt och kunna förbättras, utvecklas och förändras i takt med att samhället gör det".
Svenskarnas partis nazistiska bockfot sticker emellertid fortfarande fram. Partiet vill avskaffa rådande representativa demokrati och ersätta styrelseskicket med någon slags "folkgemenskap" som inte behöver kallas för demokrati. Fortfarande är ojämlikheten en grundbult i Svenskarnas partis framtidsdröm för Sverige - "svenskarna skall alltid sättas i första rummet". Vilka som är "svenskar" får vi inte veta något om, eftersom den i och för sig minst lika oklara beteckningen "etniska svenskar" avskaffats (åtminstone i det här dokumentet). Det är folkgemenskap i stället för folksplittring, verkligt självbestämmande i stället för EU-direktiv, staten skall tjäna folket - inte tvärtom. Detaljerna för hur detta styrelseskick bör utformas skall en grupp experter utreda.
I kväll talar Svenskarnas parti i Almedalen. Kyrkklockor ringer för att visa kyrkornas avsky mot nazism och bristande respekt för alla människors lika värde. Protestmanifestationer genomförs. Det är bra. Jag är också glad och stolt att leva i ett land där den antirasistiska normen är så stark att till och med nazister måste försöka dölja att de är rasister.
Texten är intressant. Här talas inte längre som tidigare om "etniska svenskar" utan bara om "svenskar". Nazi-influerade formuleringar om ett "etniskt homogent livsrum" eller västerlandets "genetiska och kulturella arv" lyser nu med sin frånvaro. Vi lever i en tid då inte ens nazister kan vara rasister, det är till exempel i dag omöjligt att seriöst argumentera för att endast "etniska svenskar" eller människor med ett västerländskt "genetiskt och kulturellt arv" skall få bli medborgare i Sverige.
Flosklerna avlöser varandra i dokumentet: "Yttrande- och åsiktsfrihet måste värderas högt". "Vi skall ha ett öppet samhälle". "Systemet måste vara dynamiskt och kunna förbättras, utvecklas och förändras i takt med att samhället gör det".
Svenskarnas partis nazistiska bockfot sticker emellertid fortfarande fram. Partiet vill avskaffa rådande representativa demokrati och ersätta styrelseskicket med någon slags "folkgemenskap" som inte behöver kallas för demokrati. Fortfarande är ojämlikheten en grundbult i Svenskarnas partis framtidsdröm för Sverige - "svenskarna skall alltid sättas i första rummet". Vilka som är "svenskar" får vi inte veta något om, eftersom den i och för sig minst lika oklara beteckningen "etniska svenskar" avskaffats (åtminstone i det här dokumentet). Det är folkgemenskap i stället för folksplittring, verkligt självbestämmande i stället för EU-direktiv, staten skall tjäna folket - inte tvärtom. Detaljerna för hur detta styrelseskick bör utformas skall en grupp experter utreda.
I kväll talar Svenskarnas parti i Almedalen. Kyrkklockor ringer för att visa kyrkornas avsky mot nazism och bristande respekt för alla människors lika värde. Protestmanifestationer genomförs. Det är bra. Jag är också glad och stolt att leva i ett land där den antirasistiska normen är så stark att till och med nazister måste försöka dölja att de är rasister.
2014-06-26
Senaste SOM-undersökningen: Rekordstort stöd för den offentliga sektorn
Det blåser rödgröna vindar i svensk politik. Dessa rödgröna vindar lyfter fram frågor om miljö och klimat, antirasism och feminism. De lyfter upp Miljöpartiet och Feministiskt initiativ och möjligen Vänsterpartiet, men de har hittills definitivt blåst Socialdemokraterna förbi.
Så behöver det inte vara. De rödgröna vindarna inrymmer inte bara miljö, antirasism och feminism - de inrymmer också traditionella politiska sakfrågor som t ex svenska folkets stöd för en stark offentlig sektor och motstånd mot privatiseringar.
I kapitlet "Starkt stöd för välfärdsstaten" ur boken "Mittfåra & marginal" (red Annika Bergström och Henrik Oscarsson) visar docent Lennart Nilsson vid Göteborgs universitet hur stödet för den offentliga sektorn ökat markant och nu är rekordstort. I den senaste SOM-undersökningen ansåg endast 19 procent av de tillfrågade att "Minska den offentliga sektorn" var ett bra förslag. Så liten har andelen aldrig varit sedan SOM-undersökningarna påbörjades 1986. År 1990 var det till exempel hela 56 procent som ansåg att det var ett bra förslag att minska den offentliga sektorn. På samma sätt uppgår andelen som tycker det är ett dåligt förslag att minska den offentliga sektorn nu till 47 procent, från en bottennivå på 18 procent år 1990. Mätningen är ingen tillfällighet - stödet för den offentliga sektorn har ökat tre år i rad.
Mönstret går igen i fråga efter fråga i SOM-undersökningen. Motståndet mot privatisering av sjukvården, mot vinstuttag i välfärden och mot mer satsningar på friskolor är rekordstort och andelen personer som är mot privatiseringar, vinstuttag och friskolesatsningar är betydligt större än anhängarna av en sådan politik. Motståndet mot skattesänkningar är också större än vad det tidigare har varit i SOM-undersökningarna.
SOM-undersökningen visar också att andelen personer som placerar sig själv till höger på en vänster-högerskala minskat från 44 procent toppåret 2010 till endast 35 procent 2013. Under de senaste åren har andelen personer som placerat sig till höger varit större än andelen som placerat sig till vänster - nu är andelarna i stället i princip lika stora.
Här finns således ett ideologiskt och sakpolitiskt utrymme som Socialdemokraterna borde kunna utnyttja för att visa väljarkåren att det faktiskt finns signifikanta vänster-högerskillnader mellan de båda regeringsblocken. Men då krävs att Socialdemokraterna vågar - och förmår - profilera sig. I en intervju hävdar jag att "S och M måste sluta låta som revisorer som tävlar i bokföring" (jag tillstår att jag snappat upp uttrycket från Vänstra Stranden - äras den som äras bör).
Jag förstår att Socialdemokraterna inte vill riskera en hägrande valseger genom att ändra strategi några månader före valet. Men här finns utrymme för en starkare ideologisk profilering och jag tycker mig faktiskt också ha hört Stefan Löfven tala om jämlikhet allt oftare och på ett tydligare sätt den senaste veckan.
I Almedalen får Stefan Löfven en möjlighet att ta tillbaka förlorad mark genom att i ett ideologiskt tal presentera åtminstone någon ytterligare politisk reform som visar på skillnad mellan vänster och höger och som bidrar till att skapa politiskt avstånd mellan regeringsalternativen. Valrörelsen behöver tydliga alternativ, och både socialdemokrater och moderater har ett ansvar för att åstadkomma sådana alternativ.
Så behöver det inte vara. De rödgröna vindarna inrymmer inte bara miljö, antirasism och feminism - de inrymmer också traditionella politiska sakfrågor som t ex svenska folkets stöd för en stark offentlig sektor och motstånd mot privatiseringar.
I kapitlet "Starkt stöd för välfärdsstaten" ur boken "Mittfåra & marginal" (red Annika Bergström och Henrik Oscarsson) visar docent Lennart Nilsson vid Göteborgs universitet hur stödet för den offentliga sektorn ökat markant och nu är rekordstort. I den senaste SOM-undersökningen ansåg endast 19 procent av de tillfrågade att "Minska den offentliga sektorn" var ett bra förslag. Så liten har andelen aldrig varit sedan SOM-undersökningarna påbörjades 1986. År 1990 var det till exempel hela 56 procent som ansåg att det var ett bra förslag att minska den offentliga sektorn. På samma sätt uppgår andelen som tycker det är ett dåligt förslag att minska den offentliga sektorn nu till 47 procent, från en bottennivå på 18 procent år 1990. Mätningen är ingen tillfällighet - stödet för den offentliga sektorn har ökat tre år i rad.
Mönstret går igen i fråga efter fråga i SOM-undersökningen. Motståndet mot privatisering av sjukvården, mot vinstuttag i välfärden och mot mer satsningar på friskolor är rekordstort och andelen personer som är mot privatiseringar, vinstuttag och friskolesatsningar är betydligt större än anhängarna av en sådan politik. Motståndet mot skattesänkningar är också större än vad det tidigare har varit i SOM-undersökningarna.
SOM-undersökningen visar också att andelen personer som placerar sig själv till höger på en vänster-högerskala minskat från 44 procent toppåret 2010 till endast 35 procent 2013. Under de senaste åren har andelen personer som placerat sig till höger varit större än andelen som placerat sig till vänster - nu är andelarna i stället i princip lika stora.
Här finns således ett ideologiskt och sakpolitiskt utrymme som Socialdemokraterna borde kunna utnyttja för att visa väljarkåren att det faktiskt finns signifikanta vänster-högerskillnader mellan de båda regeringsblocken. Men då krävs att Socialdemokraterna vågar - och förmår - profilera sig. I en intervju hävdar jag att "S och M måste sluta låta som revisorer som tävlar i bokföring" (jag tillstår att jag snappat upp uttrycket från Vänstra Stranden - äras den som äras bör).
Jag förstår att Socialdemokraterna inte vill riskera en hägrande valseger genom att ändra strategi några månader före valet. Men här finns utrymme för en starkare ideologisk profilering och jag tycker mig faktiskt också ha hört Stefan Löfven tala om jämlikhet allt oftare och på ett tydligare sätt den senaste veckan.
I Almedalen får Stefan Löfven en möjlighet att ta tillbaka förlorad mark genom att i ett ideologiskt tal presentera åtminstone någon ytterligare politisk reform som visar på skillnad mellan vänster och höger och som bidrar till att skapa politiskt avstånd mellan regeringsalternativen. Valrörelsen behöver tydliga alternativ, och både socialdemokrater och moderater har ett ansvar för att åstadkomma sådana alternativ.
2014-06-24
Minskat förtroende för Fredrik Reinfeldt gör Alliansens läge än svårare
Ljusen i Allianstunneln släcks ett efter ett. I dag presenterade Demoskop/Expressen en ny undersökning som visar att Fredrik Reinfeldts tidigare så starka förtroende bland svenska väljare och som regeringsbildare minskar. På frågan "Vem av följande tror du skulle vara bäst som statsminister efter valet" svarar 46 procent Stefan Löfven och bara 34 procent Fredrik Reinfeldt. Löfvens försprång uppgår således till tolv procentenheter, vid föregående mätning i april uppgick den endast till fyra procentenheter.
På frågan "Hur stort förtroende har du för partiledarna?" får Fredrik Reinfeldt ett medelbetyg på 3.08, mot Stefan Löfvens 3.39 - även här har avståndet mellan Reinfeldt och Löfven ökat sedan april. Dessutom har Gustav Fridolin passerat Fredrik Reinfeldt i förtroendeligan, Fridolin får ett medelbetyg på 3.16.
Svenska väljare röstar i allmänhet på parti, inte på person. Men Fredrik Reinfeldts minskade förtroende är ändå ett bekymmer för Moderaterna och för Alliansen. Det starka förtroendet för Fredrik Reinfeldt var länge ett av alliansregeringens starkaste kort, en viktig komponent i Moderaternas strategi att spela ner de politiska skillnaderna mellan Moderaterna och Socialdemokraterna och i stället göra valet till en förtroendeomröstning där regeringsskicklighet och förmåga att hantera statsfinanserna skulle avgöra till Alliansens fördel. Om väljarna hyser ett större förtroende för Stefan Löfven än för Fredrik Reinfeldt blir den strategin nära nog omöjlig att ro i hamn.
Som salt i Alliansens sår visar Demoskop-mätningen att väljarna har större förtroende för Socialdemokraterna än för Moderaterna i nio av tio politiska sakfrågor. I frågorna om jobb och sysselsättning, skola, bostäder, sjukvård, jämställdhet, invandring och integration, klimat och miljö, försvar samt äldreomsorg har väljarna större förtroende för Socialdemokraterna än för Moderaterna. Trösten för Alliansens tigerhjärtan ligger i att det fortfarande är en större andel av väljarna som har störst förtroende för Moderaterna när det gäller Sveriges ekonomi, 39 procent för Moderaterna mot 35 procent för Socialdemokraterna.
Det parti som har störst förtroende i frågan om Sveriges ekonomi har sedan lång tid tillbaka också vunnit riksdagsvalet. Men det finns naturligtvis ingen automatik i att det blir. Det är svårt att tro att de fyra procentenheter som skiljer skulle väga upp Socialdemokraternas största förtroende i de övriga nio av tio sakfrågorna. Sveriges ekonomi ligger inte heller i topp på den politiska dagordningen, varken hos väljarna eller i samhällsdebatten. Ett troligare scenario är att om det i början av september står klart att Stefan Löfven kommer att bilda regering kommer även förtroendet för Socialdemokraterna i frågan om Sveriges ekonomi att växa.
Jag kommenterar Demoskop-undersökningen för Svenska Dagbladet här.
På frågan "Hur stort förtroende har du för partiledarna?" får Fredrik Reinfeldt ett medelbetyg på 3.08, mot Stefan Löfvens 3.39 - även här har avståndet mellan Reinfeldt och Löfven ökat sedan april. Dessutom har Gustav Fridolin passerat Fredrik Reinfeldt i förtroendeligan, Fridolin får ett medelbetyg på 3.16.
Svenska väljare röstar i allmänhet på parti, inte på person. Men Fredrik Reinfeldts minskade förtroende är ändå ett bekymmer för Moderaterna och för Alliansen. Det starka förtroendet för Fredrik Reinfeldt var länge ett av alliansregeringens starkaste kort, en viktig komponent i Moderaternas strategi att spela ner de politiska skillnaderna mellan Moderaterna och Socialdemokraterna och i stället göra valet till en förtroendeomröstning där regeringsskicklighet och förmåga att hantera statsfinanserna skulle avgöra till Alliansens fördel. Om väljarna hyser ett större förtroende för Stefan Löfven än för Fredrik Reinfeldt blir den strategin nära nog omöjlig att ro i hamn.
Som salt i Alliansens sår visar Demoskop-mätningen att väljarna har större förtroende för Socialdemokraterna än för Moderaterna i nio av tio politiska sakfrågor. I frågorna om jobb och sysselsättning, skola, bostäder, sjukvård, jämställdhet, invandring och integration, klimat och miljö, försvar samt äldreomsorg har väljarna större förtroende för Socialdemokraterna än för Moderaterna. Trösten för Alliansens tigerhjärtan ligger i att det fortfarande är en större andel av väljarna som har störst förtroende för Moderaterna när det gäller Sveriges ekonomi, 39 procent för Moderaterna mot 35 procent för Socialdemokraterna.
Det parti som har störst förtroende i frågan om Sveriges ekonomi har sedan lång tid tillbaka också vunnit riksdagsvalet. Men det finns naturligtvis ingen automatik i att det blir. Det är svårt att tro att de fyra procentenheter som skiljer skulle väga upp Socialdemokraternas största förtroende i de övriga nio av tio sakfrågorna. Sveriges ekonomi ligger inte heller i topp på den politiska dagordningen, varken hos väljarna eller i samhällsdebatten. Ett troligare scenario är att om det i början av september står klart att Stefan Löfven kommer att bilda regering kommer även förtroendet för Socialdemokraterna i frågan om Sveriges ekonomi att växa.
Jag kommenterar Demoskop-undersökningen för Svenska Dagbladet här.
2014-06-22
Ring in-program inför valet - medborgarmakt eller skådespel?
Ring in och ställ din fråga direkt till statsminister Fredrik Reinfeldt! Hur många gånger har vi inte hört denna eller snarlika uppmaningar i Sveriges Radio, Sveriges Television eller andra etermedieföretag. Den enskilde medborgaren ges en plattform att ställa den ansvarige politikern till svars, eller för att i en positiv dialog bidra till att föra den politiska debatten framåt.
Men hur är det i verkligheten? Är det verkligen så att mötet mellan medborgaren och ministern över en telefonledning i direktsändning är en form av maktutövning från medborgarens sida? Eller är dessa ring in-program bara en show, där den inringande medborgaren reduceras till ett medel för en politisk och medial elit?
I den intressanta artikeln 'Welcome to participate': Host activities and caller's position in Swedish election campaign phone-ins in the 1970s and 2000s i tidskriften Journalism visar professor Mats Ekström (Göteborgs universitet) och docent Ulla Moberg (Örebro universitet) hur relationen mellan den inringande medborgaren, den svarande politiken och den programledande journalisten förändrats över tid. Ett resultat är att den inringande medborgaren förlorat makt i samtalssituationen. Tidigare intervenerade programledaren inte så tidigt i samtalet mellan medborgaren och politikern, utan medborgaren fick själv formulera följdfrågor och göra analyser av politikerns svar. I dag intervenerar programledaren tidigare i samtalet och det är inte ovanligt att medborgarens fråga endast får illustrera en problematik, utifrån vilken programledaren sedan styr samtalet och själv ställer politikern till svars.
Vi lever i en alltmer individualiserad tid, och det pågår en diskussion om vad denna individualisering innebär för maktfördelningen i samhället. Var tar makten vägen, när industrisamhällets kollektiva auktoriteter som till exempel de politiska partierna, fackföreningarna och kyrkan inte längre kan göra anspråk på att vara samhällsbärare? Är det verkligen så att individualisering leder till ökad makt för enskilda medborgare på samhällskollektivens bekostnad?
Ekströms och Mobergs studie antyder att trots allt mer fokus på den enskilde medborgaren är det inte nödvändigvis så att med mer fokus följer mer makt. Det hade varit intressant om Ekström och Moberg i större utsträckning diskuterat förklaringar till och innebörden av sina resultat. Är det till exempel så att inringarens minskade makt är en konsekvens av journalistikens professionalisering, där kompetenta och väl pålästa journalister genom analytiska insatser bidrar till bättre programinslag än en självgående diskussion mellan medborgare och makthavare? Eller har vi fått en ny form av journalistik där medborgaren inbjuds och lyfts fram, men mera som ett objekt och mindre som ett subjekt -även om vi låtsas att det är tvärtom? Men visst - utan Ekströms och Mobergs studie hade det inte varit möjligt att ställa dessa frågor och det är vackert så.
Det skall bli intressant att lyssna på ring in-programmen inför riksdagsvalet i september och se om trenden fortsätter. Hur mycket av samtalen blir en dialog mellan medborgare och politiker och hur mycket blir medborgarens fråga bara en scen på vilken politiker och politiska journalister framför sina piruetter.
Men hur är det i verkligheten? Är det verkligen så att mötet mellan medborgaren och ministern över en telefonledning i direktsändning är en form av maktutövning från medborgarens sida? Eller är dessa ring in-program bara en show, där den inringande medborgaren reduceras till ett medel för en politisk och medial elit?
I den intressanta artikeln 'Welcome to participate': Host activities and caller's position in Swedish election campaign phone-ins in the 1970s and 2000s i tidskriften Journalism visar professor Mats Ekström (Göteborgs universitet) och docent Ulla Moberg (Örebro universitet) hur relationen mellan den inringande medborgaren, den svarande politiken och den programledande journalisten förändrats över tid. Ett resultat är att den inringande medborgaren förlorat makt i samtalssituationen. Tidigare intervenerade programledaren inte så tidigt i samtalet mellan medborgaren och politikern, utan medborgaren fick själv formulera följdfrågor och göra analyser av politikerns svar. I dag intervenerar programledaren tidigare i samtalet och det är inte ovanligt att medborgarens fråga endast får illustrera en problematik, utifrån vilken programledaren sedan styr samtalet och själv ställer politikern till svars.
Vi lever i en alltmer individualiserad tid, och det pågår en diskussion om vad denna individualisering innebär för maktfördelningen i samhället. Var tar makten vägen, när industrisamhällets kollektiva auktoriteter som till exempel de politiska partierna, fackföreningarna och kyrkan inte längre kan göra anspråk på att vara samhällsbärare? Är det verkligen så att individualisering leder till ökad makt för enskilda medborgare på samhällskollektivens bekostnad?
Ekströms och Mobergs studie antyder att trots allt mer fokus på den enskilde medborgaren är det inte nödvändigvis så att med mer fokus följer mer makt. Det hade varit intressant om Ekström och Moberg i större utsträckning diskuterat förklaringar till och innebörden av sina resultat. Är det till exempel så att inringarens minskade makt är en konsekvens av journalistikens professionalisering, där kompetenta och väl pålästa journalister genom analytiska insatser bidrar till bättre programinslag än en självgående diskussion mellan medborgare och makthavare? Eller har vi fått en ny form av journalistik där medborgaren inbjuds och lyfts fram, men mera som ett objekt och mindre som ett subjekt -även om vi låtsas att det är tvärtom? Men visst - utan Ekströms och Mobergs studie hade det inte varit möjligt att ställa dessa frågor och det är vackert så.
Det skall bli intressant att lyssna på ring in-programmen inför riksdagsvalet i september och se om trenden fortsätter. Hur mycket av samtalen blir en dialog mellan medborgare och politiker och hur mycket blir medborgarens fråga bara en scen på vilken politiker och politiska journalister framför sina piruetter.
2014-06-19
Samarbetet med Ukip en framgång för Sverigedemokraterna
Brittiska Ukip (United Kingdom Independence Party) har till sist lyckats skapa en EU-skeptisk populistisk grupp i Europaparlamentet, där flera av gruppens medlemspartier är främlingsfientliga. För att lyckas skapa gruppen (som måste bestå av minst sju partier) tvingades Ukip ompröva sin tidigare hållning att inte samverka med Sverigedemokraterna och nu i stället acceptera att det svenska partiet ingår i den nybildade partigruppen Europe of Freedom and Democracy (EFD). Ukips beslut blev en välkommen framgång för Sverigedemokraterna som annars hade tvingats tillbringa fem år i Bryssels politiska öken, utan större resurser och utan inflytande.
Vi får väl se hur länge EFD lyckas hålla ihop. Det är en sällsynt brokig skara av främlingsfientliga EU-skeptiker, och där Sverigedemokraternas rötter i svensk naziströrelse redan väckt internationell uppmärksamhet. Oavsett vad man har för syn på Europa är det svårt att se hur jobb och tillväxt i Storbritannien gynnas av att brittiska europaparlamentariker hänger med dräggen från extremhögern, säger en högt uppsatt liberaldemokrat till brittiska Guardian.
Valrörelsen ser så här långt ut att gå Sverigedemokraternas väg. De skarpa motsättningarna mellan vänster och höger lyser med sin frånvaro, då de två stora partierna Moderaterna och Socialdemokraterna väljer att inte mobilisera kring denna skiljelinje utan i stället tränger ihop sig i mitten. De vänstervindar som blåser får i stället Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ tävla om att försöka utnyttja.
Avsaknaden av skarpa skiljelinjer i vänster-högerfrågor mellan Moderaterna och Socialdemokraterna gynnar Sverigedemokraterna. Likaså gynnas Sverigedemokraterna (på samma sätt som Feministiskt initiativ, för övrigt) om riksdagsvalet uppfattas som i praktiken avgjort redan före valdagen. Ju mer det framstår som självklart att de rödgröna vinner valet, desto bättre för Sverigedemokraterna. Ju jämnare kamp om regeringsmakten, desto mindre utrymme för Sverigedemokraterna.
Allt tyder på att de rödgröna partierna går mot en enkel valseger. Jag skulle tro att Stefan Löfven under valrörelsens sista veckor och dagar lägger stor kraft på att övertala väljarna att agera så att Sverigedemokraterna inte får en vågmästarställning. Det kan han göra genom att mobilisera sina egna väljare att gå och rösta även om valutgången uppfattas som avgjord när det gäller regeringsmakten. Mittenväljare som vill ha en stark regering och som inte vill ge Sverigedemokraterna inflytande kan också tänkas lockas över till den rödgröna sidan.
Jag rekommenderar Andreas Johansson Heinös text om samarbetet mellan Ukip och Sverigedemokraterna.
Vi får väl se hur länge EFD lyckas hålla ihop. Det är en sällsynt brokig skara av främlingsfientliga EU-skeptiker, och där Sverigedemokraternas rötter i svensk naziströrelse redan väckt internationell uppmärksamhet. Oavsett vad man har för syn på Europa är det svårt att se hur jobb och tillväxt i Storbritannien gynnas av att brittiska europaparlamentariker hänger med dräggen från extremhögern, säger en högt uppsatt liberaldemokrat till brittiska Guardian.
Valrörelsen ser så här långt ut att gå Sverigedemokraternas väg. De skarpa motsättningarna mellan vänster och höger lyser med sin frånvaro, då de två stora partierna Moderaterna och Socialdemokraterna väljer att inte mobilisera kring denna skiljelinje utan i stället tränger ihop sig i mitten. De vänstervindar som blåser får i stället Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ tävla om att försöka utnyttja.
Avsaknaden av skarpa skiljelinjer i vänster-högerfrågor mellan Moderaterna och Socialdemokraterna gynnar Sverigedemokraterna. Likaså gynnas Sverigedemokraterna (på samma sätt som Feministiskt initiativ, för övrigt) om riksdagsvalet uppfattas som i praktiken avgjort redan före valdagen. Ju mer det framstår som självklart att de rödgröna vinner valet, desto bättre för Sverigedemokraterna. Ju jämnare kamp om regeringsmakten, desto mindre utrymme för Sverigedemokraterna.
Allt tyder på att de rödgröna partierna går mot en enkel valseger. Jag skulle tro att Stefan Löfven under valrörelsens sista veckor och dagar lägger stor kraft på att övertala väljarna att agera så att Sverigedemokraterna inte får en vågmästarställning. Det kan han göra genom att mobilisera sina egna väljare att gå och rösta även om valutgången uppfattas som avgjord när det gäller regeringsmakten. Mittenväljare som vill ha en stark regering och som inte vill ge Sverigedemokraterna inflytande kan också tänkas lockas över till den rödgröna sidan.
Jag rekommenderar Andreas Johansson Heinös text om samarbetet mellan Ukip och Sverigedemokraterna.
2014-06-17
Inför Almedalsveckan, supervalåret 2014
Almedalsveckan supervalåret 2014 närmar sig med stormsteg. Jag har - inte utan ansträngning - ägnat delar av dagen åt att bekantgöra mig med programmets över 3 300 arrangemang. Bredden är fascinerande, allt från Thomas Piketty kring temat Wealth concentration and the future of capitalism till Normkritisk barnfilmsvisning - queera barnpärlor. (Ja, jag tänkte försöka titta in på båda.)
Almedalen är en fantastisk tilldragelse, det finns ingen motsvarighet någonstans i hela världen. Kanske är det vår öppenhet och vår jämlikhet som möjliggör ett sådant arrangemang, där så många människor deltar i politiska seminarier och kommer framträdande politiker så nära.
Jag delar inte alls den kritik som då och då framförs mot Almedalen, att verksamheten skulle vara ytlig och att rosédimmor och alkoholförtäring skulle göra veckan till en enda lång firmafest för en politisk-kulturell elit. Min erfarenhet är i stället att de allra flesta seminarier präglas av seriositet och engagemang. När det gäller alkoholen är nivån sådan att en normal sommarkväll i centrala Göteborg närmast får Almedalen att framstå som en kurort. Programmet är också så tajt att de flesta väljer att gå och lägga sig tidigt. Visst finns undantag, men så är det alltid när tiotusentals personer träffas på ett begränsat utrymme.
Min genomläsning av programmet gav bilden att miljö- och energifrågor, skolan och PISA-utvärderingarna, kamp mot rasism och främlingsfientlighet samt opinionsläget inför valet var frekventa teman. Däremot var det oväntat få arrangemang kring feminism och jämställdhet. Det tycks som att de politiska partierna och andra samhällsaktörer inte hunnit reagera på de feministiska vindar som under senvåren förändrade det politiska landskapet inför valet i höst.
Som vanligt arrangerar Statsvetenskapliga Förbundet på fredagen den så kallade Statsvetardagen. I år genomförs fyra intressanta seminarier: Spelar samhällsvetenskapen någon roll?, Vägen till toppen? Ledarrekrytering och karriärism i partier, European Leadership in Transition and Crisis samt När statsvetarna ställer frågorna - fem nya teorier om väljarna. Ett stort antal forskare, politiker, journalister och diplomater medverkar. Hjärtligt välkomna om ni är på plats!
Jag puffar också gärna för Socialdemokrater för Tro och Solidaritets seminarium Sanktioner, bosättningar, blockader - hur kan Sverige bidra till fred mellan Israel och Palestina? där jag medverkar tillsammans med Annelie Enochson, Erik Lysén och Peter Weiderud. Hjärtligt välkomna dit också!
Almedalen är en fantastisk tilldragelse, det finns ingen motsvarighet någonstans i hela världen. Kanske är det vår öppenhet och vår jämlikhet som möjliggör ett sådant arrangemang, där så många människor deltar i politiska seminarier och kommer framträdande politiker så nära.
Jag delar inte alls den kritik som då och då framförs mot Almedalen, att verksamheten skulle vara ytlig och att rosédimmor och alkoholförtäring skulle göra veckan till en enda lång firmafest för en politisk-kulturell elit. Min erfarenhet är i stället att de allra flesta seminarier präglas av seriositet och engagemang. När det gäller alkoholen är nivån sådan att en normal sommarkväll i centrala Göteborg närmast får Almedalen att framstå som en kurort. Programmet är också så tajt att de flesta väljer att gå och lägga sig tidigt. Visst finns undantag, men så är det alltid när tiotusentals personer träffas på ett begränsat utrymme.
Min genomläsning av programmet gav bilden att miljö- och energifrågor, skolan och PISA-utvärderingarna, kamp mot rasism och främlingsfientlighet samt opinionsläget inför valet var frekventa teman. Däremot var det oväntat få arrangemang kring feminism och jämställdhet. Det tycks som att de politiska partierna och andra samhällsaktörer inte hunnit reagera på de feministiska vindar som under senvåren förändrade det politiska landskapet inför valet i höst.
Som vanligt arrangerar Statsvetenskapliga Förbundet på fredagen den så kallade Statsvetardagen. I år genomförs fyra intressanta seminarier: Spelar samhällsvetenskapen någon roll?, Vägen till toppen? Ledarrekrytering och karriärism i partier, European Leadership in Transition and Crisis samt När statsvetarna ställer frågorna - fem nya teorier om väljarna. Ett stort antal forskare, politiker, journalister och diplomater medverkar. Hjärtligt välkomna om ni är på plats!
Jag puffar också gärna för Socialdemokrater för Tro och Solidaritets seminarium Sanktioner, bosättningar, blockader - hur kan Sverige bidra till fred mellan Israel och Palestina? där jag medverkar tillsammans med Annelie Enochson, Erik Lysén och Peter Weiderud. Hjärtligt välkomna dit också!
2014-06-15
Dagens Sifo: De rödgröna andas ut och Alliansen går mot en svår sommar
Dagen opinionsmätning från Sifo har inväntats med lite extra nervositet från partistrategerna inom de rödgröna partierna och Alliansen. Sifos maj-mätning visade på ett ovanligt litet avstånd mellan de båda blocken, endast 9.8 procentenheter. Dagens Sifo är den sista före sommaren och nästa kommer inte (tror jag) förrän i augusti. Om Alliansen i dagens mätning lyckats knapra in ytterligare någon eller några procentenheter kunde man känna vittring på att lyckas komma i fatt och på allvar utmana Stefan Löfven och de rödgröna om regeringsmakten i september.
Men Alliansens förhoppningar kom på skam och de rödgröna kan andas ut. I dagens Sifo växer avståndet mellan de rödgröna partierna och Alliansen ytterligare och uppgår till 11.8 procentenheter. Sifo:s majmätning var således inte ett tecken på en ny trend i opinionen. De rödgröna kan gå till sommarvila utan någon större press på sig. För Allianspartierna finns risken att de inte ägnar sommaren åt att fundera över hur de skall vända opinionen och vinna valet utan i stället börjar grubbla över hur de skall agera efter en valförlust.
Dagens Sifo präglas sannolikt av en viss EU-valseffekt. Moderaterna och Socialdemokraterna gör dåligt ifrån sig. Moderaterna rasar ner till 21.2 procent, Socialdemokraterna hamnar på 29.4 procent. Miljöpartiet går starkt och får 13.0 procent. Fi ökar till 3.4 procent och är nästa lika stora som Kristdemokraterna som får 3.5 procent. Centerpartiet utökar avståndet till fyraprocentsspärren ytterligare och får 5.5 procent. Sverigedemokraterna har ingen vågmästarställning utan de rödgröna kan regera med egen majoritet.
Jag möter ingen bedömare som på allvar tror att Alliansen under de mindre än tre månader som återstår till valet kommer att kunna vända opinionsläget och gå mot valseger. Om valet uppfattas som avgjort på förhand vrids fokus bort från regeringsfrågan och då gynnas sannolikt partier som till exempel Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna riskerar i ett sådant scenario att bli förlorare - om regeringsfrågan inte längre står på spel försvinner alla motiv för att taktikrösta på Kristdemokraterna för att rädda partiets plats i riksdagen.
Socialdemokraterna visar inga som helst tecken på att lyfta i opinionen, i stället håller partiet på att backa sig över mållinjen fram till valseger 2014. Det kan mycket väl bli så att Socialdemokraterna gör sitt tredje katastrofval i rad och ändå får bilda regering.
Mycket talar i dag för att den stora dramatiken inte inträffar på valdagen utan under perioden därefter. Med vem bildar Stefan Löfven regering och hur stark blir den? Vilket parti blir först med att lämna Alliansen? Kommer Folkpartiet efter ett partiledarskifte att gå med i en blocköverskridande regering? Och framför allt - har den politiska kartan genom Moderaternas och Socialdemokraternas nedgång ritats om på ett varaktigt sätt och vad betyder det i så fall det för svensk politik och samhällslivet framöver?
Men Alliansens förhoppningar kom på skam och de rödgröna kan andas ut. I dagens Sifo växer avståndet mellan de rödgröna partierna och Alliansen ytterligare och uppgår till 11.8 procentenheter. Sifo:s majmätning var således inte ett tecken på en ny trend i opinionen. De rödgröna kan gå till sommarvila utan någon större press på sig. För Allianspartierna finns risken att de inte ägnar sommaren åt att fundera över hur de skall vända opinionen och vinna valet utan i stället börjar grubbla över hur de skall agera efter en valförlust.
Dagens Sifo präglas sannolikt av en viss EU-valseffekt. Moderaterna och Socialdemokraterna gör dåligt ifrån sig. Moderaterna rasar ner till 21.2 procent, Socialdemokraterna hamnar på 29.4 procent. Miljöpartiet går starkt och får 13.0 procent. Fi ökar till 3.4 procent och är nästa lika stora som Kristdemokraterna som får 3.5 procent. Centerpartiet utökar avståndet till fyraprocentsspärren ytterligare och får 5.5 procent. Sverigedemokraterna har ingen vågmästarställning utan de rödgröna kan regera med egen majoritet.
Jag möter ingen bedömare som på allvar tror att Alliansen under de mindre än tre månader som återstår till valet kommer att kunna vända opinionsläget och gå mot valseger. Om valet uppfattas som avgjort på förhand vrids fokus bort från regeringsfrågan och då gynnas sannolikt partier som till exempel Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna riskerar i ett sådant scenario att bli förlorare - om regeringsfrågan inte längre står på spel försvinner alla motiv för att taktikrösta på Kristdemokraterna för att rädda partiets plats i riksdagen.
Socialdemokraterna visar inga som helst tecken på att lyfta i opinionen, i stället håller partiet på att backa sig över mållinjen fram till valseger 2014. Det kan mycket väl bli så att Socialdemokraterna gör sitt tredje katastrofval i rad och ändå får bilda regering.
Mycket talar i dag för att den stora dramatiken inte inträffar på valdagen utan under perioden därefter. Med vem bildar Stefan Löfven regering och hur stark blir den? Vilket parti blir först med att lämna Alliansen? Kommer Folkpartiet efter ett partiledarskifte att gå med i en blocköverskridande regering? Och framför allt - har den politiska kartan genom Moderaternas och Socialdemokraternas nedgång ritats om på ett varaktigt sätt och vad betyder det i så fall det för svensk politik och samhällslivet framöver?
2014-06-14
Peace & Love om Kartellen: Vi förlorade hjärtat i allt vi tror på
Skall man göra en pudel skall man göra det ordentligt. I dag ber styrelsen för Peace & Love hiphopgruppen Kartellen om ursäkt och bjuder återigen in gruppen att spela på festivalen. Vi förlorade för en kort stund hjärtat i vår ståndpunkt, som varit
stommen från början. Vi känner oss förnedrade av situationen, men
framför allt känner vi en stor besvikelse på oss själva, när vi inser
vad vi för en stund förlorade – andemeningen och hjärtat i allt vi tror
på, skriver styrelsen för festivalen i ett pressmeddelande.
Peace & Love avbokade för tre dagar sedan Kartellen med motiveringen att gruppens ageranden inte var förenliga med festivalens värderingar. Kartellen är en kontroversiell grupp där bandmedlemmen Sebastian Stakset dömts till 5 000 kronor i skadestånd för olaga hot riktat mot Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Gruppen har också framfört låtar med textrader som "dunka Jimmie gul och blå".
Peace & Loves ursprungliga beslut att avboka Kartellen väckte stor uppmärksamhet. Beslutet att avboka hade föregåtts av att festivalens sponsor Dalarnas tidningar hastigt avbrutit sitt samarbete med festivalen på grund av att Kartellen skulle uppträda. Festivalledningen måste ju redan vid bokningen av Kartellen ha känt till gruppens kontroversialitet och beslutet att avboka uppfattades därför som att Peace & Love vek ned sig för sponsorernas pengar och önskemål. Flera artister rasade och Stefan Sundström fanns bland dem som hoppade av Peace & Love-festivalen i protest mot beslutet att avboka Kartellen.
Min inställning är följande. Kartellens musikaliska uttryck och gruppmedlemmars uttalanden i olika sammanhang innehåller osmakliga våldsförhärliganden. Dalarnas tidningar är naturligtvis fri att välja vilka arrangemang man vill sponsra eller inte sponsra. Det är inte synd om Kartellen. Däremot agerade ledningen för Peace & Love oskickligt när man först bjöd in Kartellen och sedan återtog inbjudan först efter att en sponsor reagerat.
Jag tycker inte om den moralism som präglat delar av debatten kring Peace & Love och Kartellen. Det är en sak att framföra kritiska synpunkter på Kartellens texter och utspel, en annan sak att förorda att gruppen utestängs från musikfestivaler och uppmana sponsorer att dra sig ur. Jag avskyr våld och våldsromantik men vill inte ha ett kulturklimat där grupper som Kartellen utestängs. Och om Kartellen utestängs, vems tur är det nästa gång?
Gör om, gör rätt. Peace & Love-ledningen lyssnade till sist på sin inre kompass och tog sitt ansvar. Det hedrar dem och jag hoppas att vi nu kan se fram mot en framgångsrik festival. Jag har aldrig varit på Peace & Love - kanske är det dags nästa år?
Peace & Love avbokade för tre dagar sedan Kartellen med motiveringen att gruppens ageranden inte var förenliga med festivalens värderingar. Kartellen är en kontroversiell grupp där bandmedlemmen Sebastian Stakset dömts till 5 000 kronor i skadestånd för olaga hot riktat mot Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Gruppen har också framfört låtar med textrader som "dunka Jimmie gul och blå".
Peace & Loves ursprungliga beslut att avboka Kartellen väckte stor uppmärksamhet. Beslutet att avboka hade föregåtts av att festivalens sponsor Dalarnas tidningar hastigt avbrutit sitt samarbete med festivalen på grund av att Kartellen skulle uppträda. Festivalledningen måste ju redan vid bokningen av Kartellen ha känt till gruppens kontroversialitet och beslutet att avboka uppfattades därför som att Peace & Love vek ned sig för sponsorernas pengar och önskemål. Flera artister rasade och Stefan Sundström fanns bland dem som hoppade av Peace & Love-festivalen i protest mot beslutet att avboka Kartellen.
Min inställning är följande. Kartellens musikaliska uttryck och gruppmedlemmars uttalanden i olika sammanhang innehåller osmakliga våldsförhärliganden. Dalarnas tidningar är naturligtvis fri att välja vilka arrangemang man vill sponsra eller inte sponsra. Det är inte synd om Kartellen. Däremot agerade ledningen för Peace & Love oskickligt när man först bjöd in Kartellen och sedan återtog inbjudan först efter att en sponsor reagerat.
Jag tycker inte om den moralism som präglat delar av debatten kring Peace & Love och Kartellen. Det är en sak att framföra kritiska synpunkter på Kartellens texter och utspel, en annan sak att förorda att gruppen utestängs från musikfestivaler och uppmana sponsorer att dra sig ur. Jag avskyr våld och våldsromantik men vill inte ha ett kulturklimat där grupper som Kartellen utestängs. Och om Kartellen utestängs, vems tur är det nästa gång?
Gör om, gör rätt. Peace & Love-ledningen lyssnade till sist på sin inre kompass och tog sitt ansvar. Det hedrar dem och jag hoppas att vi nu kan se fram mot en framgångsrik festival. Jag har aldrig varit på Peace & Love - kanske är det dags nästa år?
2014-06-12
Nordiskt Forum - Socialdemokraterna och jämställdhetspolitiken
Man möter hos många kvinnor i dag någonting av en förtvivlan över trögheten i samhällsförändringen. Den är fullt förståelig. Så sa Olof Palme i sitt klassiskta tal om jämställdhetspolitiken, på Socialdemokraternas partikongress i Stockholm hösten 1972. I dag, snart 42 år senare, är det många som dessvärre känner igen sig.
Framgångarna för Feministiskt initiativ har i alla fall bidragit till att på nytt föra upp jämställdhetsfrågorna på den politiska dagordningen. I dag inleds också Nordiskt Forum - New Action on Women’s Rights i Malmö, där ett stort antal organisationer ur den nordiska kvinnorörelsen samlas för att "sätta agendan för framtidens jämställdhetspolitik". Upplägget påminner om ett tematiskt och mer aktivistiskt Almedalen, och jag önskar verkligen att jag hade varit där.
På Nordiskt Forum presenterade Stefan Löfven tidigare i dag Socialdemokraternas 15 punkter för jämställdhet. Bland punkterna återfanns bland annat löften om en årlig kartläggning av löneskillnader mellan män och kvinnor, avskaffande av vårdnadsbidraget, skarpa skrivningar om kvotering av kvinnor till börsbolagens styrelser om läget inte radikalt förbättrats inom ett år samt att ensamstående kvinnor skall ges tillgång till assisterad befruktning i Sverige. Punkterna är bra, men i flera fall mer av riktningsmarkörer för politiken än skarpa politiska förslag.
Feministiskt initiativs framgångar ställer de övriga partierna inför ett strategiskt dilemma. Om de väljer att ligga lågt i jämställdhetsfrågorna och i stället fokuserar på "jobb, skola och omsorg" stärks bilden av Feministiskt initiativ som det enda parti som tar jämställdhetsfrågorna på allvar. Om de i stället väljer att profilera sig i jämställdhetsfrågorna får Feministiskt initiativ upp sina frågor på den politiska dagordningen, vilket sannolikt gynnar partiet. I det här fallet tycker jag att Socialdemokraterna skall lägga sina taktiska och strategiska överväganden åt sidan och i stället fullt ut bejaka de feministiska vindar som nu blåser över landet. Socialdemokratin är en frihetsrörelse, socialdemokratin är en jämlikhetsrörelse. Partiet borde därför inte ha några som helst problem att på ett trovärdigt sätt bygga en feministiskt jämställdhetspolitik som kombinerar visionens långsiktighet och engagemang med dagspolitikens realism och aktualitet. Jag hoppas och tror att jämställdhetsfrågorna får en större plats i Socialdemokraternas valkampanj 2014 än vad de hade 2010.
Kommer då Feministiskt initiativ att klara fyraprocentsspärren och ta sig in i riksdagen? Det är förstås fortfarande lite för tidigt att säga. Mycket beror på hur de klarar den mediala granskning av partiets program och kandidater som snart på allvar rullar igång. Dessutom beror det på hur opinionsläget ser ut i helhet inför valet. Om det redan på förhand står klart att Alliansregeringen faller och Stefan Löfven kommer att få bilda regering ökar Feministiskt initiativs möjligheter. Om det däremot - vilket inte så mycket talar för i dag - blir en jämn valrörelse hamnar fokus på regeringsfrågan och då riskerar Feministiskt initiativ att hamna i skuggan och tappa väljare till främst de övriga rödgröna partierna. Ställd mot väggen i dag är emellertid min bedömning att Feministiskt initiativ klarar spärren och tar plats i riksdagen efter höstens val.
I väntan på Feministiskt initiativs intåg rekommenderar jag lyssning på ständigt aktuella Jösses flickor - befrielsen är nära!
Framgångarna för Feministiskt initiativ har i alla fall bidragit till att på nytt föra upp jämställdhetsfrågorna på den politiska dagordningen. I dag inleds också Nordiskt Forum - New Action on Women’s Rights i Malmö, där ett stort antal organisationer ur den nordiska kvinnorörelsen samlas för att "sätta agendan för framtidens jämställdhetspolitik". Upplägget påminner om ett tematiskt och mer aktivistiskt Almedalen, och jag önskar verkligen att jag hade varit där.
På Nordiskt Forum presenterade Stefan Löfven tidigare i dag Socialdemokraternas 15 punkter för jämställdhet. Bland punkterna återfanns bland annat löften om en årlig kartläggning av löneskillnader mellan män och kvinnor, avskaffande av vårdnadsbidraget, skarpa skrivningar om kvotering av kvinnor till börsbolagens styrelser om läget inte radikalt förbättrats inom ett år samt att ensamstående kvinnor skall ges tillgång till assisterad befruktning i Sverige. Punkterna är bra, men i flera fall mer av riktningsmarkörer för politiken än skarpa politiska förslag.
Feministiskt initiativs framgångar ställer de övriga partierna inför ett strategiskt dilemma. Om de väljer att ligga lågt i jämställdhetsfrågorna och i stället fokuserar på "jobb, skola och omsorg" stärks bilden av Feministiskt initiativ som det enda parti som tar jämställdhetsfrågorna på allvar. Om de i stället väljer att profilera sig i jämställdhetsfrågorna får Feministiskt initiativ upp sina frågor på den politiska dagordningen, vilket sannolikt gynnar partiet. I det här fallet tycker jag att Socialdemokraterna skall lägga sina taktiska och strategiska överväganden åt sidan och i stället fullt ut bejaka de feministiska vindar som nu blåser över landet. Socialdemokratin är en frihetsrörelse, socialdemokratin är en jämlikhetsrörelse. Partiet borde därför inte ha några som helst problem att på ett trovärdigt sätt bygga en feministiskt jämställdhetspolitik som kombinerar visionens långsiktighet och engagemang med dagspolitikens realism och aktualitet. Jag hoppas och tror att jämställdhetsfrågorna får en större plats i Socialdemokraternas valkampanj 2014 än vad de hade 2010.
Kommer då Feministiskt initiativ att klara fyraprocentsspärren och ta sig in i riksdagen? Det är förstås fortfarande lite för tidigt att säga. Mycket beror på hur de klarar den mediala granskning av partiets program och kandidater som snart på allvar rullar igång. Dessutom beror det på hur opinionsläget ser ut i helhet inför valet. Om det redan på förhand står klart att Alliansregeringen faller och Stefan Löfven kommer att få bilda regering ökar Feministiskt initiativs möjligheter. Om det däremot - vilket inte så mycket talar för i dag - blir en jämn valrörelse hamnar fokus på regeringsfrågan och då riskerar Feministiskt initiativ att hamna i skuggan och tappa väljare till främst de övriga rödgröna partierna. Ställd mot väggen i dag är emellertid min bedömning att Feministiskt initiativ klarar spärren och tar plats i riksdagen efter höstens val.
I väntan på Feministiskt initiativs intåg rekommenderar jag lyssning på ständigt aktuella Jösses flickor - befrielsen är nära!
2014-06-11
Går det att undvika inbördeskrig i Irak?
Läget i Irak inger djup oro. Igår tisdag intogs Iraks näst största stad Mosul av jihadister anförda av ISIS (Islamiska staten i Irak och Syrien). Sedan dess har även städerna Baiji (där Iraks största oljeraffinaderi ligger) och Tikrit (beläget bara 15 mil norr on Bagdad) intagits av rebellerna. En halv miljon människor uppges befinna sig på flykt. Sedan tidigare befinner sig Fallujah och stora delar av sydvästra Irak i jihadisternas händer. Risken finns att Irak går mot ett inbördeskrig av syriska dimensioner och att Irak faller samman som statsbildning.
Det är möjligt att ISIS får svårt att behålla kontrollen över dessa städer om Irak får ordning på sin armé, eftersom ISIS är numerärt underlägsna och kanske inte har resurser att kontrollera så här stora territorier och städer. Men som Ayham Kamel, chef för Middle East and North Africa for the Eurasia Group, betonar i dagens New York Times får ISIS nu tillgång till Mosuls bankreserver, militär utrustning från de intagna militärbaserna samt 2 500 rebeller som släppts ut ur fängelser i Mosul.
Om jag skulle lista 2000-talets största politiska misstag så kommer USA:s och dess bundsförvanters intervention i Irak på första plats. Interventionen bröt mot folkrätten och genomfördes på falska premisser (det felaktiga påståendet att Irak innehade massförstörelsevapen). Hundratusentals människor förlorade livet i krigshandlingar i samband med och efter interventionen. Landet kastades socialt och ekonomiskt tillbaka i utvecklingen och våldet och terroraktioner triumferade. Diktatorn Saddam Hussein störtades, men det pris det irakiska folket fick betala i blod överskred t o m de värsta pessimisternas farhågor.
Irak blev en dyrköpt läxa för dem som för "den goda sakens skull" förespråkade militära interventioner trots att dessa bröt mot folkrätten och vilade på felaktiga premisser. Jag hoppas av hela mitt hjärta att situationen i Irak stabiliseras och att de demokratiska krafterna i landet förmår skapa en politisk process som gör att inbördeskrig kan undvikas. Men jag är mer orolig för Iraks framtid än vad jag tidigare har varit.
Dagens Aktuellt i SVT hade ett bra inslag om läget.
Det är möjligt att ISIS får svårt att behålla kontrollen över dessa städer om Irak får ordning på sin armé, eftersom ISIS är numerärt underlägsna och kanske inte har resurser att kontrollera så här stora territorier och städer. Men som Ayham Kamel, chef för Middle East and North Africa for the Eurasia Group, betonar i dagens New York Times får ISIS nu tillgång till Mosuls bankreserver, militär utrustning från de intagna militärbaserna samt 2 500 rebeller som släppts ut ur fängelser i Mosul.
Om jag skulle lista 2000-talets största politiska misstag så kommer USA:s och dess bundsförvanters intervention i Irak på första plats. Interventionen bröt mot folkrätten och genomfördes på falska premisser (det felaktiga påståendet att Irak innehade massförstörelsevapen). Hundratusentals människor förlorade livet i krigshandlingar i samband med och efter interventionen. Landet kastades socialt och ekonomiskt tillbaka i utvecklingen och våldet och terroraktioner triumferade. Diktatorn Saddam Hussein störtades, men det pris det irakiska folket fick betala i blod överskred t o m de värsta pessimisternas farhågor.
Irak blev en dyrköpt läxa för dem som för "den goda sakens skull" förespråkade militära interventioner trots att dessa bröt mot folkrätten och vilade på felaktiga premisser. Jag hoppas av hela mitt hjärta att situationen i Irak stabiliseras och att de demokratiska krafterna i landet förmår skapa en politisk process som gör att inbördeskrig kan undvikas. Men jag är mer orolig för Iraks framtid än vad jag tidigare har varit.
Dagens Aktuellt i SVT hade ett bra inslag om läget.
2014-06-10
Jan Björklund, läs- och surfplattor och Wikipedia
Sommaren 2012 pågick en märklig kurragömmalek i Almedalen. Ordföranden för Centerpartiet i Malmö Niels Paarup-Petersen hade under våren initierat en insamling på nätet för att kunna ge utbildningsminister Jan Björklund en läs- och surfplatta så att Björklund skulle förstå hur tekniken fungerade. Niels Paarup-Petersen hade reagerat negativt på uttalanden från Jan Björklund där denne förhölls sig skeptisk till införande av läs- och surfplattor i skolan på den fysiska bokens bekostnad. Ett 50-tal personer bidrog till insamlingen, men när plattan skulle överlämnas i Almedalen höll sig Jan Björklund undan och ville inte ta emot den. Till sist lyckades Niels Paarup-Petersen överlämna den till Björklunds pressekreterare Elin Boberg
Jag kommer att tänka på denna anekdot när jag läser en artikel i Israel Hayom om hur Israels utbildningsminister Shay Piron träffar Wikimedia Foundations ordförande Jan-Bart de Vreede och meddelar att lärarna i Israel skall instrueras att undervisa sina elever i hur de skriver texter för Wikipedia.
Jag är inte helt säker på att Jan Björklund vet vad Wikipedia är. Men om han vet det så har jag ändå väldigt svårt att se att han med entusiasm skulle bejaka pedagogiska projekt där elever utvecklar sin förmåga att medverka i Wikipedia. Det är möjligt att jag är fördomsfull, men Björklunds trovärdighet i frågor kring pedagogiskt utvecklingsarbete är genom hans ensidiga fokus på ordning och reda, betyg, katederundervisning och fysiska böcker något begränsad.
Wikipedia är ett alldeles fantastiskt fenomen, en kollektivistisk antites till den individualistiska hegemoni som just nu präglar vårt samhälle. Wikipedia förtjänar allt stöd. Jag hoppas att svenskt utbildningsväsende låter sig inspireras av sina israeliska kollegor.
Jag kommer att tänka på denna anekdot när jag läser en artikel i Israel Hayom om hur Israels utbildningsminister Shay Piron träffar Wikimedia Foundations ordförande Jan-Bart de Vreede och meddelar att lärarna i Israel skall instrueras att undervisa sina elever i hur de skriver texter för Wikipedia.
Jag är inte helt säker på att Jan Björklund vet vad Wikipedia är. Men om han vet det så har jag ändå väldigt svårt att se att han med entusiasm skulle bejaka pedagogiska projekt där elever utvecklar sin förmåga att medverka i Wikipedia. Det är möjligt att jag är fördomsfull, men Björklunds trovärdighet i frågor kring pedagogiskt utvecklingsarbete är genom hans ensidiga fokus på ordning och reda, betyg, katederundervisning och fysiska böcker något begränsad.
Wikipedia är ett alldeles fantastiskt fenomen, en kollektivistisk antites till den individualistiska hegemoni som just nu präglar vårt samhälle. Wikipedia förtjänar allt stöd. Jag hoppas att svenskt utbildningsväsende låter sig inspireras av sina israeliska kollegor.
2014-06-08
Fredrik Reinfeldt ny ordförande för EU-kommissionen?
Blir Fredrik Reinfeldt inom kort ny ordförande för EU-kommissionen, efter den avgående José Manuel Barroso? Efter de avslutade valen till Europaparlamentet går vi in i en tid som kan beskrivas som EU-komplexets Silly season, då precis allt fortfarande är möjligt.
Katrine Kielos skriver i dag i Aftonbladet om hur den borgerliga gruppen EPP (European People's Party) blev största partigrupp i EU-parlamentet och att många därför trodde att det i praktiken var klart att högerns kandidat Jean-Claude Juncker skulle bli ny ordförande för kommissionen. Men Storbritanniens premiärminister David Cameron tycker att Juncker är alldeles för federalistisk och motsätter sig därför dennes ordförandeskap. Vem skulle det då kunna bli i stället? Respekterade European Voice skriver att "Den som är smart sätter pengarna på Fredrik Reinfeldt” och motiverar sitt tips bland annat med att Reinfeldt har "minimala chanser att bli
omvald hemma", att han "redan mentalt är inne på sitt nästa jobb", att han "är starkt förankrad i europeisk
borgerlighet" och att han "skulle få stöd av David Cameron".
Jag tror att Fredrik Reinfeldt skulle bli utmärkt som ordförande för EU-kommissionen. Han har hållit ihop de fyra allianspartierna i regeringsställning i snart åtta år, vilket är en historisk politisk bedrift. Han visade kyla i sitt sätt att tillsammans med Anders Borg hantera statsfinanserna under den ekonomiska krisen. Fredrik Reinfeldt har också varit föredömlig i sin vägran att ge det främlingsfientliga Sverigedemokraterna något som helst inflytande i svensk politik, trots att partiet innehaft en vågmästarposition. På minussidan får dock ställas Fredrik Reinfeldts misslyckande att minska den skyhöga arbetslösheten samt den växande ojämlikheten i Sverige under hans tid som statsminister.
Det är svårt att bedöma trovärdigheten och rimligheten i spekulationerna om Fredrik Reinfeldt som ny kommissionsordförande. Men få tvivlar på att han kommer att förlora valet i september och hans kompetens gör honom i alla fall till en tänkbar kompromisskandidat.
För Moderaterna vore det förstås en katastrof om partiet tvingas gå in i höstens valrörelse utan Fredrik Reinfeldt som den självklare ledaren. Överhuvudtaget har Moderaterna en svår period framför sig. Möjligheterna att vinna valet i höst är i princip obefintliga. Efter en valförlust blir det bara en tidsfråga innan Fredrik Reinfeldt väljer att avgå. Därmed öppnas dörren förr de "gamla moderaterna" som i huvudsak tigit still under Fredrik Reinfeldts så framgångsrika partiledarskap men som nu öppet kommer att vädra sitt missnöje med partiets vandring mot den politiska mitten. I see bad things arising, för att citera översteprästen Kajafas ur Jesus Christ Superstar.
Vem skall axla manteln att samla och leda partiet efter Fredrik Reinfeldt? Anders Borg? Jag tror inte han vill - han är heller inte någon partimänniska på det sättet. Catharina Elmsäter-Svärd? Ger nog lägst odds på vadslagningsbyråerna i dag, men uppdraget som infrastrukturminister är knappast meriterande med tanke på den svenska järnvägskollapsen. Anna Kinberg Batra? Politiskt rutinerad, men kommer hon att kunna vinna väljarnas förtroende? Hennes uttalande från sin personvalskampanj 1998 om att "stockholmare är smartare än lantisar" påverkade länge bilden av hennes omdöme. Jag har i något sammanhang lyft fram Tomas Tobé, som en outsider i sammanhanget. För inte kan det väl bli Ulf Kristersson?
Det är mindre än 100 dagar kvar till valet. Det må skilja 15 procentenheter mellan blocken, men spännande tider väntar likväl.
2014-06-04
Maramö 2. Om Alliansens konvent som blev en kick off
Uppdaterat fredag 6 juni kl 08.45: Dagens mätning från Expressen/Demoskop förstärker bilden av ett hopplöst opinionsunderläge för Alliansen. I mätningen får Moderaterna endast 18.5 procent, vilket är partiets lägsta resultat sedan Bo Lundgren tvingades avgå som partiledare år 2003. Skillnaden mellan Alliansen och de rödgröna partierna uppgår nu - bara 100 dagar före valet - till nära 16 procentenheter. Räknar vi in Feministiskt initiativ - som fick 4.4 procent i mätningen - i de rödgröna så uppgår skillnaden till över 20 procentenheter.
Alliansen får finna tröst i att både Kristdemokraterna och Centerpartiet med sina 4.8 respektive 5.3 procent befinner sig en bit över fyraprocentsspärren, samt att Socialdemokraterna inte på något sätt lyckas fånga upp de rödgröna vindar som i dag präglar opinionsläget. Socialdemokraterna får 29.1 procent, vilket är ett för partiet riktigt dåligt resultat.
Mycket talar för att vi får ett valresultat där Stefan Löfven bildar regering, men att skillnaden i styrka mellan Socialdemokraterna och de övriga rödgröna partierna är betydligt mindre än vad han hade önskat. Om Sverigedemokraterna i ett sådant läge får en vågmästarposition tror jag bara det är en fråga om tid innan Centerpartiet och Folkpartiet på allvar börjar fundera på att tacka ja till Stefan Löfvens inviter om att ingå i en blocköverskridande regering.
I dag genomfördes under lätt uppseendeväckande former Alliansens så kallade kick off i Nacka. Det blev mycket tjo och tjim och en del politik också. Men vad betyder Alliansens kick off för den kommande valrörelsen och för Alliansens möjligheter att vända valvinden och vinna valet i september 2014?
För att finna bakgrunden till dagens kick off får vi gå tillbaka ända till sommaren 2012, då centerledaren Annie Lööf i sitt tal i Almedalen konstaterade att Alliansen gick på tomgång och att den måste uppgraderas till 2.0 för att kunna vinna valet 2014. I den iakttagelsen hade Annie Lööf alldeles rätt, och det hedrar henne att hon insåg faran och slog larm. Hennes sätt att hantera insikten var emellertid inte lika imponerande. Utan att först förankra med sina partiledarkollegor inbjöd Annie Lööf Alliansledarna till sitt föräldrahem i Maramö för att där genomföra den nödvändiga uppgraderingen. De övriga partiledarna var skeptiska till idén, men hade naturligtvis ingen möjlighet att tacka nej när inbjudan blev offentlig. Alliansträffen i Maramö genomfördes i februari 2013 och blev ingen succé, för att uttrycka det milt. Alliansledarna grillade korv och hissade flaggor inför ett förbluffat massmedieuppbåd som försiktigt undrade om det var detta som var uppgraderingen till Alliansen 2.0. Vid sidan av flagghissningen och korvgrillningen tillsattes några gemensamma arbetsgrupper och det fattades beslut om att genomföra ett gemensamt "större Allianskonvent" inför valrörelsen 2014.
Ju mer tiden har gått och ju dystrare Alliansens opinionssiffror blivit, desto svårare har det varit att uppbåda någon starkare entusiasm inom Alliansen för det gemensamma större konventet. För att tona ned förväntningarna döptes så småningom konventet om till en kick off.
Det var denna gemensamma kick off som genomfördes i Nacka tidigare i dag. Med ballonger, inhyrda lekledare och manusskrivna skämt om det interna samarbetet inom Alliansen och om den rödgröna oppositionens mötte partiledarna pressen. Det gick sådär och för en utomstående kändes arrangemanget lätt ansträngt och konstlat amerikaniserat. Fredrik Reinfeldt uttalade visdomsord som till exempel: Om man inte förbereder sig så är man inte förberedd (angående en eventuell rödgrön regerings förmåga att samarbeta internt). Detta är inte värdigt, alliansen! skrev Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg på Twitter.
Om vi håller oss till den politik som trots allt också förekom på dagens kick off så var det två ämnen som Alliansledarna valde att lyfta fram: regeringsfrågan och jobben. Regeringsfrågan kommenterades i huvudsak i form av lustigheter om splittringen mellan de rödgröna partierna och om Miljöpartiets vilja att utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt. Jobbfrågan spelades upp främst genom att Alliansen nu valt att följa efter Socialdemokraterna och formulera konkreta mål för sysselsättningen samt en utfästelse om att göra valet 2014 till ett val mellan arbetslinjen och bidragslinjen. Har vi hört det förut? Svaret är ja. Kommer det att vända opinionen? Knappast. Kommer det att leda till valseger? Svaret är nej.
Om vi får en valrörelse där det redan på förhand är klart att de rödgröna partierna blir större än Alliansen och att Stefan Löfven kommer att få bilda regering öppnas dörren för så kallade valrörelseraketer. På den borgerliga sidan har jag en liten känsla av att Centerpartiet och Annie Lööf i så fall ligger i slagläge. Statistiken talar egentligen emot - i SCB:s senaste partisympatimätning är det betydligt fler väljare som har Folkpartiet som näst bästa parti. Men jag tror att Centerpartiet genom att starkare fokusera på landsbygd, miljö och småföretag och som nu verkar ha fått ordning på sitt interna arbete kan bli en överraskning. Kom ihåg var ni hörde det först. Och om det inte blir så, så får ni gärna glömma bort att ni hörde det alls. :)
Alliansen får finna tröst i att både Kristdemokraterna och Centerpartiet med sina 4.8 respektive 5.3 procent befinner sig en bit över fyraprocentsspärren, samt att Socialdemokraterna inte på något sätt lyckas fånga upp de rödgröna vindar som i dag präglar opinionsläget. Socialdemokraterna får 29.1 procent, vilket är ett för partiet riktigt dåligt resultat.
Mycket talar för att vi får ett valresultat där Stefan Löfven bildar regering, men att skillnaden i styrka mellan Socialdemokraterna och de övriga rödgröna partierna är betydligt mindre än vad han hade önskat. Om Sverigedemokraterna i ett sådant läge får en vågmästarposition tror jag bara det är en fråga om tid innan Centerpartiet och Folkpartiet på allvar börjar fundera på att tacka ja till Stefan Löfvens inviter om att ingå i en blocköverskridande regering.
*
I dag genomfördes under lätt uppseendeväckande former Alliansens så kallade kick off i Nacka. Det blev mycket tjo och tjim och en del politik också. Men vad betyder Alliansens kick off för den kommande valrörelsen och för Alliansens möjligheter att vända valvinden och vinna valet i september 2014?
För att finna bakgrunden till dagens kick off får vi gå tillbaka ända till sommaren 2012, då centerledaren Annie Lööf i sitt tal i Almedalen konstaterade att Alliansen gick på tomgång och att den måste uppgraderas till 2.0 för att kunna vinna valet 2014. I den iakttagelsen hade Annie Lööf alldeles rätt, och det hedrar henne att hon insåg faran och slog larm. Hennes sätt att hantera insikten var emellertid inte lika imponerande. Utan att först förankra med sina partiledarkollegor inbjöd Annie Lööf Alliansledarna till sitt föräldrahem i Maramö för att där genomföra den nödvändiga uppgraderingen. De övriga partiledarna var skeptiska till idén, men hade naturligtvis ingen möjlighet att tacka nej när inbjudan blev offentlig. Alliansträffen i Maramö genomfördes i februari 2013 och blev ingen succé, för att uttrycka det milt. Alliansledarna grillade korv och hissade flaggor inför ett förbluffat massmedieuppbåd som försiktigt undrade om det var detta som var uppgraderingen till Alliansen 2.0. Vid sidan av flagghissningen och korvgrillningen tillsattes några gemensamma arbetsgrupper och det fattades beslut om att genomföra ett gemensamt "större Allianskonvent" inför valrörelsen 2014.
Ju mer tiden har gått och ju dystrare Alliansens opinionssiffror blivit, desto svårare har det varit att uppbåda någon starkare entusiasm inom Alliansen för det gemensamma större konventet. För att tona ned förväntningarna döptes så småningom konventet om till en kick off.
Det var denna gemensamma kick off som genomfördes i Nacka tidigare i dag. Med ballonger, inhyrda lekledare och manusskrivna skämt om det interna samarbetet inom Alliansen och om den rödgröna oppositionens mötte partiledarna pressen. Det gick sådär och för en utomstående kändes arrangemanget lätt ansträngt och konstlat amerikaniserat. Fredrik Reinfeldt uttalade visdomsord som till exempel: Om man inte förbereder sig så är man inte förberedd (angående en eventuell rödgrön regerings förmåga att samarbeta internt). Detta är inte värdigt, alliansen! skrev Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg på Twitter.
Om vi håller oss till den politik som trots allt också förekom på dagens kick off så var det två ämnen som Alliansledarna valde att lyfta fram: regeringsfrågan och jobben. Regeringsfrågan kommenterades i huvudsak i form av lustigheter om splittringen mellan de rödgröna partierna och om Miljöpartiets vilja att utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt. Jobbfrågan spelades upp främst genom att Alliansen nu valt att följa efter Socialdemokraterna och formulera konkreta mål för sysselsättningen samt en utfästelse om att göra valet 2014 till ett val mellan arbetslinjen och bidragslinjen. Har vi hört det förut? Svaret är ja. Kommer det att vända opinionen? Knappast. Kommer det att leda till valseger? Svaret är nej.
Om vi får en valrörelse där det redan på förhand är klart att de rödgröna partierna blir större än Alliansen och att Stefan Löfven kommer att få bilda regering öppnas dörren för så kallade valrörelseraketer. På den borgerliga sidan har jag en liten känsla av att Centerpartiet och Annie Lööf i så fall ligger i slagläge. Statistiken talar egentligen emot - i SCB:s senaste partisympatimätning är det betydligt fler väljare som har Folkpartiet som näst bästa parti. Men jag tror att Centerpartiet genom att starkare fokusera på landsbygd, miljö och småföretag och som nu verkar ha fått ordning på sitt interna arbete kan bli en överraskning. Kom ihåg var ni hörde det först. Och om det inte blir så, så får ni gärna glömma bort att ni hörde det alls. :)
2014-06-02
Det palestinska samlingsregeringen måste få fullt stöd - även från Sverige
I dag svors den nybildade palestinska enhetsregeringen in av president Mahmoud Abbas. Bildandet av enhetsregeringen har sin grund i framgångar i försoningsprocessen mellan Fatah och Hamas och dess viktigaste uppgift är att förbereda demokratiska val i hela Palestina inom sex månader. Regeringen består av 16 ministrar, fyra av dem är kvinnor. Ingen av ministrarna är medlem av Fatah eller Hamas.
Palestiniernas enande är en nödvändig förutsättning för att kunna skapa fred mellan Israel och Palestina och för att på allvar kunna upprätta en palestinsk statsbildning. Så länge palestininerna var splittrade underminerades det palestinska ledarskapets legitimitet att föra hela folkets talan.
Det är nu oerhört viktigt att omvärlden inte upprepar sitt misstag från 2006, då den demokratiskt valda palestinska regeringen isolerades på grund av att Hamas betraktades som en terrororganisation. Isoleringen bidrog till att försvaga de krafter inom Hamas som ville förändra organisationen och isoleringen innebar också att omvärlden inte accepterade de mest demokratiska val som kanske någonsin hade genomförts i arabvärlden. Ingen kan i dag på allvar hävda att fredsprocessen mellan israeler och palestinier gynnades av denna isolering.
Visst skall omvärlden ställa krav på Hamas att erkänna Israel, ta avstånd från våld samt följa tidigare ingångna avtal. Men dessa och motsvarande krav måste vara ömsesidiga. Både Israel och Palestina måste avstå från allt folkrättstridigt våld, acceptera 1967 års gränser och förbinda sig till att följa de överenskommelser som tidigare regeringar gjort.
Socialdemokraterna har i dag uttalat sitt stöd för den palestinska regeringen. Jag har inte hört ett enda ord från den svenska regeringen eller Carl Bildt - inte ens på Twitter. Jag kan förstås ha missat något, men annars hoppas jag att tystnaden inte är ett uttryck för regeringens och Carl Bildts tvekan i denna fråga. Att inte ge den nya palestinska regeringen det stöd den behöver är att öppna dörren för extremism från båda sidor i konflikten.
Palestiniernas enande är en nödvändig förutsättning för att kunna skapa fred mellan Israel och Palestina och för att på allvar kunna upprätta en palestinsk statsbildning. Så länge palestininerna var splittrade underminerades det palestinska ledarskapets legitimitet att föra hela folkets talan.
Det är nu oerhört viktigt att omvärlden inte upprepar sitt misstag från 2006, då den demokratiskt valda palestinska regeringen isolerades på grund av att Hamas betraktades som en terrororganisation. Isoleringen bidrog till att försvaga de krafter inom Hamas som ville förändra organisationen och isoleringen innebar också att omvärlden inte accepterade de mest demokratiska val som kanske någonsin hade genomförts i arabvärlden. Ingen kan i dag på allvar hävda att fredsprocessen mellan israeler och palestinier gynnades av denna isolering.
Visst skall omvärlden ställa krav på Hamas att erkänna Israel, ta avstånd från våld samt följa tidigare ingångna avtal. Men dessa och motsvarande krav måste vara ömsesidiga. Både Israel och Palestina måste avstå från allt folkrättstridigt våld, acceptera 1967 års gränser och förbinda sig till att följa de överenskommelser som tidigare regeringar gjort.
Socialdemokraterna har i dag uttalat sitt stöd för den palestinska regeringen. Jag har inte hört ett enda ord från den svenska regeringen eller Carl Bildt - inte ens på Twitter. Jag kan förstås ha missat något, men annars hoppas jag att tystnaden inte är ett uttryck för regeringens och Carl Bildts tvekan i denna fråga. Att inte ge den nya palestinska regeringen det stöd den behöver är att öppna dörren för extremism från båda sidor i konflikten.
2014-06-01
Fredrik Reinfeldts Mission Impossible?
Uppdaterat söndag kl 21.45. Det blev en mycket intressant och på många sätt klargörande intervju med Fredrik Reinfeldt i SVT Agenda i kväll, skickligt genomförd av Anders Holmberg. Jag tror aldrig jag sett Fredrik Reinfeldt så lågmäld och så nedtonad i sitt framträdande. Med låg och långsam röst satsade han allt på en av de två alternativa strategier jag tecknat nedan, nämligen den där retoriken helt fokuserade på en eventuell rödgrön regerings olyckliga konsekvenser men där han själv var helt blank på egna konkreta förslag för den nya mandatperioden.
En rödgrön regering avfärdades som väntat med att den skulle leda till höjda skatter, minskad valfrihet, avskaffad kärnkraft och avsaknad av tillväxt. Reinfeldt varnade också för paroller om en "feministisk revolution" som skulle "drabba" medborgarna på något sätt. Men programledaren Anders Holmberg utmanade gång på gång statsministern genom att be honom berätta om hur han ville förändra Sverige under de kommande fyra åren, och vilka politiska åtgärder han ville vidta för att genomföra dessa förändringar. Fredrik Reinfeldt valde då konsekvent att inte ge några precisa svar på dessa frågor, utan hänvisade till nödvändigheten av goda statsfinanser och att allianspartierna kunde samarbeta, medan det fanns risk att de rödgröna partierna skulle börja "skrika" åt varandra om de kom så långt som till regeringsförhandlingar.
Jag undrar om Fredrik Reinfeldt verkligen har alla sina allianskamrater med sig kring denna strategi, där regeringsduglighet och statsfinanser är de enda offensiva vapnen. Första svaret på den frågan kan vi få i samband med Alliansens så kallade konvent på onsdag. Detta konvent var förutom den omskrivna korvgrillningen det enda som kom ut från Alliansens omskrivna möte i Maramö i februari 2013. Om det var något allianspartierna borde ha lärt sig av Maramö-debaclet så är det att man måste presentera åtminstone någon nyhet för att det inte skall bli genant. Kanske blir det denna gång något om bostadspolitiken, det politikområde som Fredrik Reinfeldt nämnde oftast i intervjun i kväll.
I kvällens SVT Agenda medverkar statsminister Fredrik Reinfeldt för att svara på frågan: Hur skall Alliansen vända valvinden?
Frågan är inte helt lätt att besvara, varken för Fredrik Reinfeldt eller för någon utomstående betraktare. Tidigare har Fredrik Reinfeldt använt sig av två olika strategier när han kommenterat Alliansens tillsynes hopplösa opinionssiffror. För det första har han anfört att det är helt naturligt att regeringspartierna ligger illa till i opinionen under mellanvalsperioden, men ju närmare valet man kommer desto mer krymper avståndet. Men ju mer tiden har gått, desto mer sällan har Reinfeldt använt sig av detta argument. Inte ens för en övertygad moderat kan det uppfattas som "naturligt" att regeringen ligger under med 10-15 procentenheter drygt tre månader före ett val för att därefter vända underläget till valseger. En sådan opinionsinhämtning har aldrig tidigare hänt i svensk politisk historia.
För det andra har Reinfeldt hävdat att när oppositionen i samband med vårbudgeten tvingas precisera sig så kommer glansen kring dem att falna och då har regeringspartierna möjlighet att ta igen förlorat territorium. Men även här har Fredrik Reinfeldt haft anledning att bli besviken. Visserligen visar dagens sammanvägning av Novus Svensk Väljaropinion på ett något minskande opinionsavstånd mellan blocken. Men det skiljer ändå nära tolv procentenheter och som Ipsos opinionschef David Ahlin kommenterade bolagets senaste opinionsmätning i Dagens Nyheter tidigare i veckan: "Det finns absolut ingenting som tyder på att alliansen lyfter, att stödet för alliansen skulle öka."
Jag har tidigare argumenterat för att Alliansen har två vägar att välja mellan i sitt kampanjarbete de drygt tre månader som återstår fram till valet i september. De kan hålla fast vid sin valda strategi och undvika sakpolitiska konflikter med Socialdemokraterna, för att den vägen försöka göra valet till en fråga om förtroende, regeringsduglighet och kompetens att hantera statens finanser. Men just nu finns inga tecken på att den strategin varit eller kommer att bli framgångsrik. Alliansen kan i stället välja att ändra strategi och försöka förändra det politiska landskapet genom att formulera skarpa politiska förslag som väljarna kan förväntas uppskatta och som Socialdemokraterna av ideologiska skäl inte kan kopiera. Men vilka skulle dessa förslag vara? Och hur trovärdigt skulle det vara att så kort före valet lansera förslag ungefär som trollkaren drar kaninen ur hatten.
Vi får se i kväll vilken väg Fredrik Reinfeldt väljer. Jag tror han kommer att fokusera på regeringsfrågan och måla upp en mörk bild i händelse av valseger för Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Reinfeldt kommer mot bakgrund av framgångarna för Feministiskt initiativ och Miljöpartiets just avslutade partikongress tala om att det politiska landskapet förändrats, att den yttersta vänstern stärkt sina ställningar och att Miljöpartiets inflytande kommer att leda till minskad tillväxt och ökad arbetslöshet. (Jag kommenterar Miljöpartiets kongress och dess konsekvenser för eventuella regeringsförhandlingar, för TT här.)
Min kollega statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors har nyligen hävdat att regeringen är rökt. Jag säger inte emot. När Sören Holmberg hösten 2007 uttalade det samma var det tre år kvar till valet. Nu är det bara drygt tre månader. Det innebär en viss skillnad i förutsättningarna för att bedömningarna skall slå in.
I dagens Svenska Dagbladet skriver tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl att Moderaterna lider av "en djupare identitetskris". Jag tvivlar inte på att Fredrik Reinfeldt kommer att lyckas hålla ihop Alliansen fram till valet i september. Men vem skall hålla ihop Moderaterna efter en valförlust?
En rödgrön regering avfärdades som väntat med att den skulle leda till höjda skatter, minskad valfrihet, avskaffad kärnkraft och avsaknad av tillväxt. Reinfeldt varnade också för paroller om en "feministisk revolution" som skulle "drabba" medborgarna på något sätt. Men programledaren Anders Holmberg utmanade gång på gång statsministern genom att be honom berätta om hur han ville förändra Sverige under de kommande fyra åren, och vilka politiska åtgärder han ville vidta för att genomföra dessa förändringar. Fredrik Reinfeldt valde då konsekvent att inte ge några precisa svar på dessa frågor, utan hänvisade till nödvändigheten av goda statsfinanser och att allianspartierna kunde samarbeta, medan det fanns risk att de rödgröna partierna skulle börja "skrika" åt varandra om de kom så långt som till regeringsförhandlingar.
Jag undrar om Fredrik Reinfeldt verkligen har alla sina allianskamrater med sig kring denna strategi, där regeringsduglighet och statsfinanser är de enda offensiva vapnen. Första svaret på den frågan kan vi få i samband med Alliansens så kallade konvent på onsdag. Detta konvent var förutom den omskrivna korvgrillningen det enda som kom ut från Alliansens omskrivna möte i Maramö i februari 2013. Om det var något allianspartierna borde ha lärt sig av Maramö-debaclet så är det att man måste presentera åtminstone någon nyhet för att det inte skall bli genant. Kanske blir det denna gång något om bostadspolitiken, det politikområde som Fredrik Reinfeldt nämnde oftast i intervjun i kväll.
*
I kvällens SVT Agenda medverkar statsminister Fredrik Reinfeldt för att svara på frågan: Hur skall Alliansen vända valvinden?
Frågan är inte helt lätt att besvara, varken för Fredrik Reinfeldt eller för någon utomstående betraktare. Tidigare har Fredrik Reinfeldt använt sig av två olika strategier när han kommenterat Alliansens tillsynes hopplösa opinionssiffror. För det första har han anfört att det är helt naturligt att regeringspartierna ligger illa till i opinionen under mellanvalsperioden, men ju närmare valet man kommer desto mer krymper avståndet. Men ju mer tiden har gått, desto mer sällan har Reinfeldt använt sig av detta argument. Inte ens för en övertygad moderat kan det uppfattas som "naturligt" att regeringen ligger under med 10-15 procentenheter drygt tre månader före ett val för att därefter vända underläget till valseger. En sådan opinionsinhämtning har aldrig tidigare hänt i svensk politisk historia.
För det andra har Reinfeldt hävdat att när oppositionen i samband med vårbudgeten tvingas precisera sig så kommer glansen kring dem att falna och då har regeringspartierna möjlighet att ta igen förlorat territorium. Men även här har Fredrik Reinfeldt haft anledning att bli besviken. Visserligen visar dagens sammanvägning av Novus Svensk Väljaropinion på ett något minskande opinionsavstånd mellan blocken. Men det skiljer ändå nära tolv procentenheter och som Ipsos opinionschef David Ahlin kommenterade bolagets senaste opinionsmätning i Dagens Nyheter tidigare i veckan: "Det finns absolut ingenting som tyder på att alliansen lyfter, att stödet för alliansen skulle öka."
Jag har tidigare argumenterat för att Alliansen har två vägar att välja mellan i sitt kampanjarbete de drygt tre månader som återstår fram till valet i september. De kan hålla fast vid sin valda strategi och undvika sakpolitiska konflikter med Socialdemokraterna, för att den vägen försöka göra valet till en fråga om förtroende, regeringsduglighet och kompetens att hantera statens finanser. Men just nu finns inga tecken på att den strategin varit eller kommer att bli framgångsrik. Alliansen kan i stället välja att ändra strategi och försöka förändra det politiska landskapet genom att formulera skarpa politiska förslag som väljarna kan förväntas uppskatta och som Socialdemokraterna av ideologiska skäl inte kan kopiera. Men vilka skulle dessa förslag vara? Och hur trovärdigt skulle det vara att så kort före valet lansera förslag ungefär som trollkaren drar kaninen ur hatten.
Vi får se i kväll vilken väg Fredrik Reinfeldt väljer. Jag tror han kommer att fokusera på regeringsfrågan och måla upp en mörk bild i händelse av valseger för Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Reinfeldt kommer mot bakgrund av framgångarna för Feministiskt initiativ och Miljöpartiets just avslutade partikongress tala om att det politiska landskapet förändrats, att den yttersta vänstern stärkt sina ställningar och att Miljöpartiets inflytande kommer att leda till minskad tillväxt och ökad arbetslöshet. (Jag kommenterar Miljöpartiets kongress och dess konsekvenser för eventuella regeringsförhandlingar, för TT här.)
Min kollega statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors har nyligen hävdat att regeringen är rökt. Jag säger inte emot. När Sören Holmberg hösten 2007 uttalade det samma var det tre år kvar till valet. Nu är det bara drygt tre månader. Det innebär en viss skillnad i förutsättningarna för att bedömningarna skall slå in.
I dagens Svenska Dagbladet skriver tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl att Moderaterna lider av "en djupare identitetskris". Jag tvivlar inte på att Fredrik Reinfeldt kommer att lyckas hålla ihop Alliansen fram till valet i september. Men vem skall hålla ihop Moderaterna efter en valförlust?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)