Vad bör en partiledarkandidat berätta för valberedningen?

Jag gav tidigare i dag följande kommentar till TT: Givet all den uppmärksamhet som kommer att omgärda Håkan Juholt som partiledare bedömer jag det som oundvikligt att uppgifterna om domen mot hans särbo blir offentliga. Om inte medierna lyft fram saken hade närforum och bloggar av olika slag i stället gjort stor sak av det hela. Därför tycker jag det är lika bra att medierna uppmärksammar saken nu, och på ett sakligt och korrekt sätt. Jag tycker att Håkan Juholt borde ha uppmärksammat valberedningens ordförande på saken. Juholt måste ha insett att saken skulle ha kommit till allmän kännedom. Nu får valberedningen kännedom om saken i efterhand genom media, i stället för genom Juholt själv. Jag tror inte det här påverkar Juholt möjligheter att bli statsminister, eller hans trovärdighet i väljarnas ögon. Hans särbo är inte politiskt aktivt och hon har erkänt och sonat sitt brott. Bortsett från att Juholt borde ha informerat valberedningens ordförande är det svårt att se vad han hade kunnat göra annorlunda. Artikeln från TT kan läsas bl a här.

Så påverkar S-kongressen det politiska läget i Sverige

Hur kan det politiska läget i Sverige bäst karaktäriseras efter Socialdemokraternas extrakongress och valet av Håkan Juholt till ny partiledare? Jag vill lyfta fram tre utvecklingsdrag jag tror vi har att se fram emot:

1. Ökad polarisering. Håkan Juholt brukar visserligen beskrivas som en samförståndspolitiker. Men de bästa blocköverskridande överenskommelserna sluts inte nödvändigtvis genom att partierna ligger väldigt nära varandra, utan kan också åstadkommas i en strävan att genom kompromiss eller kohandel lösa frågor där man tycker väldigt olika. Juholts starkt ideologiska tal gav en fingervisning om att Socialdemokraterna framöver inte kommer att försöka vinna marginalväljare genom att lägga sig så nära Moderaterna som möjligt, utan i stället genom att skapa trygghet i sin egen politik och framstå som ett reellt alternativ till Moderaterna och Alliansregeringen. Det är bra - både för Socialdemokraterna och för svensk politik. Samtidigt tror jag det kan bli svårt för Fredrik Reinfeldt att hålla ihop sin Alliansregering inför de konkreta förslag om samarbete och uppgörelser som Håkan Juholt kommer att lansera i enskilda sakfrågor.

2. Vänsterpartiet riskerar att marginaliseras. Juholts radikala och ideologiskt laddade retorik innebär att de vänsterväljare som varit missnöjda över vad de uppfattar som en högervridning av Socialdemokraterna under Mona Sahlins tid som partiledare nu får en möjlighet att återvända. I rådande parlamentariska läge finns heller inget utrymme för Vänsterpartiet att påverka politiken. Jag skulle bli väldigt förvånad om Vänsterpartiet inte möter den nya utmaningen genom att ersätta Lars Ohly som partiledare med t ex Jonas Sjöstedt och Josefin Brink.

3. Sprakande dueller mellan Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt. Debatterna mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt blev mot slutet så krampartade och nästan plågsamma att se. Reinfeldt och Sahlin var båda oerhört skickliga debattörer. Men de kunde varandras konster så bra att de tog ut varandra. I retorisk mening slutade nästan varje debatt dem emellan oavgjort, som en 0-0-match i fotboll där båda lagen försöker och försöker men samtidigt är tillräckligt skickliga på att läsa varandras spel och att matchen därför blir oförlöst. Gången i debatterna mellan Juholt och Reinfeldt är svåra att förutse. De flesta bedömare tror att Reinfeldt kommer att ha betydligt svårare att värja sig mot Juholt än mot Sahlin, genom Juholts humor och folklighet. Men vi får väl se. Jag har en grundregel: Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt.

Noterar för övrigt att Labour i Storbritannien får 43 procent i de senaste opinionsmätningarna. Ett tecken i tiden?

Kongressrapport II: Juholts tal ett retoriskt mästarstycke. Men vart vill han föra S?

Håkan Juholts tal på S-kongressen blev en retorisk succé. Vid sidan av de många smattrande applåderna fylldes sociala media av yttranden som "jag får gåshud" och "jag tror jag är kär, åtminstone lite". Många i lokalen var faktiskt lite tagna efteråt - Juholts talarkonst var det bästa många hört sedan Olof Palme. Dessutom kändes Juholt äkta och med en humor som Fredrik Reinfeldt sannolikt kommer att få svårt att värja sig mot i kommande debatter. Ur Reinfeldts perspektiv hade Thomas Östros sannolikt varit en betydligt mer lätthanterad debattmotståndare.

Talet var ideologiskt radikalt och Juholts skarpaste kritik riktades mot marknadsfundamentalister och ett aningslöst vurmande för privatiseringar och utförsäljningar. Här ligger Juholt på framkant. Även inom borgerligheten muttras det om hur järnvägsnätet kapsejsar, elbolagen höjer priserna och skolelever kan allt mindre samtidigt som skolbolagen kammar hem rekordvinster. Den svenska opinionen är också kritisk till utförsäljningar och privatiseringar. Här finns alltså en fråga som ligger rätt i tiden, är ideologiskt grundad och där det finns stöd i opinionen.

Håkan Juholt gjorde en stor poäng av begreppet "social demokrati". Det kan vara en bra idé. Däremot råder det osäkerhet om begreppets innebörd - det finns en risk att "social demokrati" får stå för allt som är bra och allt som Socialdemokratin är för. En ingång till vad som menas med "social demokrati" finns här.

Det var också utmärkt att Juholt bejakade en livlig och öppen debatt inom partiet. Det finns de som påstår att det inte finns vänster och höger inom Socialdemokraterna, men det är klart att det finns. Vänster och höger finns överallt och det vore förskräckligt om det inte fanns inom Socialdemokratin. Enighet skapas inte genom att förneka de åsiktsskillnader som finns.

Jag tror heller inte att Håkan Juholt nämnde Sverigedemokraterna en enda gång i det över en timma långa talet. Det kändes befriande.

Däremot var talet tunt med avseende på miljö och internationella frågor. Där förstår jag inte riktigt hur Juholt tänkte.

Sammantaget var det ett mycket bra tal där en radikal retorik fungerade som ideologisk riktningsgivare, men utan att han band sig vid masten när det gäller hur eller om han vill förändra och utveckla partiets politik.

Kongressrapport I: Några ögonblicksbilder

I samma ögonblick som Håkan Juholt valdes till ny partiledare för Socialdemokraterna satte någon en blomsterkrans på han huvud. Håkan Juholt valde att ta av kransen innan han äntrade talarstolen för att tacka för förtroendet. Det var nog en klok bedömning - mustasch och blomsterkrans hade kanske bara blivit lite too much på löpsedlar och andra bilder som förevigade det historiska ögonblicket.

Juholts första insats som partiledare blev att citera Tom Pettys I Won't Back Down for there is No Easy Way Out (en låt mest känd genom en cover-version av Johnny Cash). Det är bra. Texten inrymmer ytterligare en tänkvärd oneliner: I Will Stand My Ground. Vari denna "ground" består får vi veta i morgon kl 10.00. Jag spekulerar i saken här, tillsammans med bl a Helle Klein och Jytte Guteland.

Mona Sahlins tal var väl komponerat och innehöll inga överraskningar. Hennes egentliga avskedstal - som väckte starka känslor och en hel del kritik då hon tag avstånd från delar av den politik hon själv argumenterat för under valrörelsen - höll hon ju kort efter sitt beslut att avgå. Jag gladdes över hennes avsnitt om Mellanöstern, där hon bl a förespråkade att Sverige skulle bli första EU-stat att erkänna Palestina. Jag oroades något när hon liknade sociala media vid vår tids megafoner. Sociala medier bygger ju på interaktiv kommunikation, megafoner tenderar att vara mest effektiva när kommunikationen är avsedd att vara enkelriktad.

Kongressen bevakas av ca 500 journalister, trots att inga politiska beslut av vikt kommer att fattas. Jag undrar om det inte är den mest välbevakade partikongressen i Sverige någonsin? Och så finns det dem som påstår att Socialdemokraterna bara är ett parti som andra...

Håkan Juholt: Tre utmaningar och tre bibelord

Förväntan är stor inför socialdemokraternas extrakongress i helgen, där Håkan Juholt kommer att väljas till ny partiledare. De som uttryckte skepsis över Kriskommissionens påstående att Socialdemokraterna inte var något vanligt parti kan ju betänka det medieuppbåd med över 500 journalister som kommer att vara på plats. Just nu känns Socialdemokraterna inte bara som ett politiskt parti utan också som ett valkungadöme i väntan på att monarken skall krönas.

Håkan Juholt kommer som nyvald partiordförande att ha tre stora utmaningar att ta sig an:

1.) Samla partiet. Två förödmjukande valförluster, en lång period utan faktiskt ledarskap och en nomineringsprocess som mött stark kritik har rivit upp sår i partiet. Håkan Juholt måste nu snabbt se till att samla styrkorna och se till att såren läks. Jag är säker på att han i sitt tal kommer att vara väldigt inkluderande och på något sätt parafrasera Galaterbrevet 3:28: Här är icke vänster eller höger, här är icke traditionalist eller förnyare: alla ären I ett i Socialdemokraterna.

2.) Leda oppositionsarbetet. Statsminister Fredrik Reinfeldt har haft ett utomordentligt lugnt halvår sedan Alliansens valseger i september 2010. Nu lär det bli slut på sötebrödsdagarna för hans del. Socialdemokraterna och hela det demokratiska systemet skriker efter en stark opposition som kan ge förnyad kraft åt det politiska livet. Under det senaste halvåret har en krismedveten socialdemokrati fått lägga stor kraft på att hantera sina inre bekymmer. Nu är den processen till ända och det är dags att blicka framåt. Kraven på Håkan Juholt i detta avseende är ofantligt. Men han kommer med ett starkt mandat och han är obefläckad av den tidigare socialdemokratiska politiken. Jag tänker osökt på Matteus 28:3: Och han var att skåda såsom en ljungeld, och hans kläder voro vita som snö.

3. Förnya partiet. Ordet "förnyelse" har upprepats nästan som ett mantra i debatten om socialdemokraternas framtid. Håkan Juholt har markerat att han inte är så förtjust i själva ordet, eftersom det kan innebära så många olika saker Visst - det är inte så viktigt vad vi väljer att kalla den process som är nödvändig för att Socialdemokraterna skall återta sin plats som landets dominerande politiska kraft. Men det behövs en samhällsanalys som har bäring på dagens informationssamhälle och en partiorganisation som som präglas av öppenhet och modernitet. Arbetet med att mejsla ut en sådan analys och en sådan organisation har en god grund i Kriskommissionens betänkande, som olyckligt nog inte fått utgöra underlag för kongressens politiska debatt. Socialdemokratin har länge präglats av en ideologisk vilsenhet och ett ängsligt hoppande mellan olika politiska förslag. Nu är det hög tid att ta Matteus 5:37 på allvar: Sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej är nej. Vad därutöver är, det är av ondo.

Jag kommer att finnas på plats under nästan hela kongressen och återkommer fortlöpande med kommentarer på bloggen, på Facebook och på Twitter (följ mig gärna på @UlfBjereld).

P.S. Kloka personer i min närhet har påtalat att jag måste vänja mig av med att använda 1917 års Bibelöversättning. Här kommer därför de tre citaten i den nu gällande Bibel 2000:s språkdräkt:

Gal 3:28 Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Jesus Kristus.

Matt 28:3 Hans utseende var som blixten och hans kläder var vita som snö.

Matt 5:37 Vad ni säger skall vara je eller nej. Allt därutöver kommer från det onda.

Märklig debatt om Sveriges medverkan i upprättandet av en flygförbudszon i Libyen

I debatten om FN:s beslutade flygförbudszon i Libyen framförs ofta ståndpunkten att Sverige självklart skall delta, bara vi "får frågan". Men det är en lättsinnig ståndpunkt i förhållande till de diplomatiska och politiska svårigheter som kringgärdar insatsen.

Folkrättsligt vilar flygförbudszonen genom FN-beslutet på solid grund och beslutet att upprätta zonen var i högsta grad välkommet. Men valet att delta i den militära insatsen är frivilligt och bör föregås av en noggrann analys av målet med zonen och på vilket sätt Sverige bäst kan bidra till att uppfylla detta mål. Är målet "endast" att skydda den libyska civilbefolkningen från ytterligare övergrepp från Khadaffis styrkor? Eller är målet att stödja den libyska demokratirevolten och aktivt bidra till att Khadaffi tvingas avgå? Vilka kriterier skall vara uppfyllda för att målet skall anses vara uppnått och vilka tidsramar arbetar insatsen utifrån? Vem skall utöva det politiska och militära ledarskapet för aktionen?

Dessa frågor är inte enkla att besvara. Men man bör åtminstone ha gjort ett försök innan man reflexmässigt hävdar att det är "självklart" att just svenska flyginsatser är det bästa sättet att bidra till att uppnå målen med flygförbudszonen.

Dessutom råder det internationell oenighet om svaren på de frågor jag formulerade ovan. Är det USA eller EU eller Nato som skall utöva ledarskap över insatsen? Hur kommer Arabförbundet in i bilden? Skall Sverige tacka ja till att sända flygplan oavsett om det är USA, EU, Frankrike eller Saudiarabien som "ställer frågan"? Räcker det med att Frankrike "ställer frågan", även om USA och Storbritannien tycker att Sverige kan göra bättre nytta på annat sätt? Den yrvakna svenska debatten påminner mest en tävling om att vara bäst i klassen, där deltagarna försöker överrösta varandra om att vara mest för att sända svenska flygplan till stridigheterna.

FN-beslutet om en flygförbudszon var mycket bra och Sverige bör efter bästa förmåga medverka till att zonen upprättas och efterlevs. Men det sätt på vilket Sverige kan göra bäst nytta är inte självklart. Reflexmässiga rop på att skicka svenska stridsflygplan lägger hinder i vägen för en klok och saklig debatt.

Läs gärna Vänstra strandens problematisering av frågan om våldsmonopol i dagens globaliserade värld, Douglas Brommesson och Henrik Friberg-Fernros på SVD Brännpunkt om FN-beslutets principiella betydelse samt Peter Weiderud på SVT Debatt om de politiska och diplomatiska utmaningarna i samband med upprättandet av en flygförbudszon i Libyen.

Nya namn ger nytändning åt S?

Just nu meddelades att valberedningen föreslår Mikael Damberg som ny ordinarie ledamot samt Veronica Palm och Leif Pagrotsky till nya suppleanter till Socialdemokraternas verkställande utskott (VU). Det är utmärkta förslag. Mikael Damberg kommer nu att ta över rollen som ekonomisk talesperson för partiet, erfar SVT Aktuellt. Här har Leif Pagrotsky redan tidigare förklarat att han inte stod till förfogande för uppdraget.

Jag har vid flera tillfällen uttalat mig kritiskt över det sätt varpå valberedningen hanterat processen. Desto gladare är jag att de förslag som valberedningen lanserat varit både kloka och i en del fall djärva.

Valberedningen har också förklarat att de kommer att nominera ytterligare en kvinna som suppleant till VU. Här hoppas jag att valberedningen vågar visa fortsatt klokhet och frimod och nominerar Lena Sommestad. Hon symboliserar det nytänkande och den strävan efter samhällsanalys som partiet så väl behöver. Jag rekommenderar i detta sammanhang gärna Jesper Meijlings och Sverker Sörlins artikel på DN Debatt i dag om Socialdemokratins icke-analytiska och ambivalenta inställning till marknadslösningar.

Valet av Mikael Damberg som ekonomisk talesperson bidrar också till att hålla ihop partiet, nu när Thomas Östros tvingats avgå.

Dagens Sifo-mätning visar också att avståndet mellan de rödgröna och Alliansregeringen i princip försvunnit. Det är en socialdemokrati i svag medvind och med förutsättningar för nytändning som samlas till kongress om några dagar.

Är det rätt att kalla hedersmord "barbariska"? Het debatt i Kanada

I min förra bloggpost beskrev jag Kanada - med rätt eller orätt - som ett land präglat av frihetlighet. Bekymret med frihetligheten är att den ena människans frihet ofta blir den andra människans ofrihet. Därför brukar frihetligheten kombineras med individuella (mänskliga) rättigheter som inte inte får kränkas av frihetsutövande människor.

Vilka dessa rättigheter är och hur de skall tolkas kan det råda olika uppfattningar om. Mycket av debatten om islamism berör dessa frågor. En fråga där det råder en öronbedövande enighet är de s k hedersmorden, som det är mycket svårt att hitta någon enskild person som vill tillåta eller försvara.

Men bara för att det råder enighet i frågan behöver det inte råda enighet om hur man skall formulera sig i den. Är det ex överhuvudtaget rimligt att tala om "hedersmord", i stället för bara "mord"? Vad tillför prefixet "heders-" till vår förståelse av det som skett? Bidrar inte begreppet bara till att stigmatisera olika folkgrupper och kulturer?

Detta är svåra frågor där jag inte formulerat någon säker uppfattning. Men frågan aktualiseras här i Kanada just nu, eftersom en ny regeringsbroschyr som ges till till invandrare och flyktingar varnar för utövandet av "barbariska" sedvänjor som hedersmord, könsstympning eller tvångsäktenskap. Justin Trudeau, liberal och oppositionens talesperson i immigrationsfrågor, kritiserade formuleringen genom att säga att han kände sig obekväm med användandet av ordet "barbarisk" i sammanhanget. Justin Trudeau förordade i stället ordet "oacceptabelt", vilket skulle minska risken för att invandrare kom i försvarsposition när de tog del av broschyren.

Trudeaus uttalande mötte våldsam kritik, såväl av framträdande politiker som i sociala media. På Twitter tvingas Trudeau i olika tweetar stapla förklaringar och ursäkter på varandra, kretsande kring temat att han visserligen tycker att utövande av hedersmord var "barbariskt", men att det ändå hade varit bättre att använda ordet "oacceptabelt" i broschyren. Här kommer tre exempel sedan igår, de kunde lätt mångfaldigas. Trudeau är en flitig twittrare.

My problem with the use of the word barbaric is that it was chosen to reassure Canadians rather than actually change unacceptable behaviours.

The subjective value loaded into that word makes it easy to dismiss as an insult, rather than a statement of basic, simple fact.

Ok, final word: all violence against women is barbaric. If my concerns about language led some to think otherwise, then I gladly apologize.

Vid sidan av det intressanta att en framträdande politiker ägnar Twitter åt självkritik och argumentation är den språkliga frågan intressant. Själv har jag inga problem alls med att t ex karaktärisera såväl tvångsäktenskap som dödsstraff som barbariska sedvänjor. Sedan kan man diskutera vilket språkbruk som är mest effektivt om man vill motverka dessa vidrigheter. I det här fallet får jag snarast intrycket av att användandet av ordet "barbariska" i första hand riktade sig till den inrikespolitiska kanadensiska scenen än till anländande invandrare och flyktingar.

Vore samma debatt möjlig i Sverige? Skulle Jan Björklund som liberal förespråka en informationsbroschyr till nyanlända som använder uttrycket "barbariska sedvänjor" om hedersmord, könsstympning och tvångsäktenskap? Vilken liberal skulle sätta sig själv på spel genom att stå upp och protestera? Hur skulle de rödgröna formulera sig?

*

Och ja - Justin Trudeau är son till Kanadas tidigare, legendariske premiärminister Pierre Trudeau.

Frihetlighet - i Kanada och i Sverige. Piratpartiet vs. Liberaldemokraterna

Befinner mig på frihetligt territorium - i Montreal, Kanada för att delta i International Studies Associations (ISA) årliga jättekonferens, denna gång med den med tanke på händelserna i Nordafrika nästan kusligt aktuella rubriken Global Governance: Political Authority in Transition.

Kanada har för mig alltid varit en frihetens hemvist på jorden. Kanske präglades jag av barndomens läsning av Onket Toms stuga, där plågade, förrymda negerslavar sökte ta sig till Kanada och därigenom vinna friheten. Till skillnad från sin mäktiga granne i söder avskaffade Kanada dödsstraffet redan för ett halvt sekel sedan. Montreal betraktas dessutom som den stad i Kanada där frihetligheten är starkast - kanske för att staden blev en populär tillflyktsort för törstiga amerikaner under förbudstiden.

Frihetskänslorna blir inte direkt mindre av att jag inkvarterats på The Fairmont Queen Elisabeth, och i ett rum just ovanför rum 1742, där John Lennon och Yoko Ono 1969 skrev "Give Peace a Chance". (Mer osäkert är hur man skall se på det faktum att den första gäst som checkade in när hotellet invigdes 1959 var Kubas president Fidel Castro).

På hemmaplan ser jag att Alexander Bard tillsammans Carl Johan och Caspian Rehbinder inför Piratpartiets årsmöte i april agerar för att driva Piratpartiet i en närmast ultraliberal frihetlig riktning. Bard och Rehbinder x 2 är medlemmar i både Piratpartiet och i Liberaldemokraterna. Om de senare skrev jag så här i en tidigare bloggpost: Om Piratpartiet ärett frihetligt, individualistiskt parti, där individens frihet och frigörelse har en central plats. På den dimensionen utmanas inom kort Piratpartiet av de s k Liberaldemokraterna, som med Alexander Bard i spetsen arbetar för att bilda ett nytt liberalt parti i Sverige. Piratpartiet och Liberaldemokraterna kan mycket väl komma att konkurrera om de yngre, främst manliga, väljare som t ex vill riva upp sexköpslagen. Men där Piratpartiet försöker skapa ett helhetsperspektiv utifrån en informationspolitisk utgångspunkt är det ännu osäkert vad Liberaldemokraterna på sikt skall kunna bidra med.

Nu uppfattar jag situationen som att Bard et al försöker väva samman Piratpartiet med Liberaldemokraterna till en gemensam politisk rörelse, i stället för två rörelser som delvis konkurrerar om samma väljare. Piratpartiets ordförande Anna Troberg bemöter Bard et al här.

Situationen är svårbedömd. Piratpartiet är splittrat och delar av dess medlemskår skulle bejaka en utveckling i den riktning Bard önskar - andra skulle med säkerhet välja att lämna partiet om det gick i en sådan riktning.

Piratpartiets framgångar grundar sig i att de mobiliserat längs en ny politisk skiljelinje kring synen på kunskap i informationssamhället. Bard tycks mera slåss för en allmän ultraliberalism som bara delvis berör kunskapspolitik.

Jag tror inte att den politiska spelplanen är tillräckligt stor för båda dessa partier. Men en sammanslagning av rörelserna skulle kunna innebära att var en ens politiska originalitet försvinner och rörelsen blir ointressant. Återstår då en kraftmätning. Piratpartiet vs. Liberaldemokraterna. Vem vinner? Jag tror att Piratpartiet har bäst förutsättningar om de lockas gå vidare med att utveckla en frihetlig helhetspolitik för informationssamhället. Men underskatta aldrig Alexander Bards skicklighet. Han är ultraliberalismens svar på Gudrun Schyman.

Uppdaterat: Läs gärna debatten kring Liberaldemokraterna och Piratpartiet hos Opassande.

*

Varför inte avsluta denna frihetligt inspirerade bloggpost med några rader av en av vår tids mest kända och uppskattade artister med ursprung från Montreal:

Oh, the wind, the wind is blowing,
through the graves the wind is blowing,
freedom soon will come;
then we'll come from the shadows.

L. Cohen

Håkan Juholt och frågan om vänster och höger inom socialdemokratin

En del socialdemokrater blir provocerade när man diskuterar partiets företrädare i termer av vänster eller höger. Vi är socialdemokrater, inte vänstersossar eller högersossar, påstås det, som om det ena skulle utesluta det andra.

I dagens Svenska Dagbladet (ej på nätet) menar Carin Jämtin att vänster-högerindelningen är förlegad och att hon har alltid varit mot kärnkraft och har alltid varit för EU och det har i vårt parti betraktats som vänster höger. Själv har jag kritiserats för att jag om Håkan Juholt använt formuleringen att han tillhör partiets mittfåra, men med en lätt dragning åt vänster.

Debatten visar att det råder stor förvirring om vad som egentligen menas med vänster och höger i politiken. Det som skiljer vänster från höger är inte synen på kärnkraft eller på EU - det är ju frågor som överskridit vänster-högerskalan och det är därför vi valt att hantera dessa frågor genom folkomröstningar.

Nej, skillnaden mellan vänster och höger ligger djupare än så. Det som i grunden skiljer vänster från höger är synen på staten i kombination med synen på jämlikhet. Vänstern är mer positiv till en stark stat och till en stor offentlig sektor samt mer negativ till privatiseringar. Vänstern är också mer positiv till värdet jämlikhet. Således: Ju mer du förespråkar en politik med en stark offentlig sektor, ju mer du är motståndare till utförsäljningar och privatiseringar och ju längre du vill driva jämlikhetsfrågan (t ex genom skatter, socialförsäkringsnivåer, bistånd) - desto mer vänster är du.

Ur det perspektivet är det självklart att det inom socialdemokratin finns åsiktsskillnader mellan vänster och höger och att enskilda företrädare - som t ex Hkan Juholt - är bärare av dessa skillnader. Socialdemokratin är en bred politisk vänsterrörelse, och det vore förkastligt om inte ett brett spektrum av åsikter i dessa frågor rymdes inom partiet. Sedan kan man alltid diskutera hur enskilda personer skall placeras på den skalan och huruvida det ibland mer är personmotsättningar än politiska skillnader som ligger bakom konflikter inom partiet.

Ett problem i diskussionen är att "höger" är ett fult ord för många socialdemokrater. Det är lätt att hitta personer som definierar sig som vänstersossar, betydligt svårare att hitta medlemmar som vill kalla sig högersossar. Därför är det oftare (men inte alltid) högersossar än vänstersossar som förnekar att det finns skillnader mellan vänster och höger inom socialdemokratin.

Juholt: Att förnya eller inte förnya, det är frågan

Så har då den svåra och tumultartade nomineringsprocessen till ny partiledare för Socialdemokraterna nått sitt slut. En enig valberedning föreslår Håkan Juholt till ny partiledare och Carin Jämtin till ny partisekreterare.

Jag tillhör ju dem som varit starkt kritisk till det sätt på vilken nomineringsprocessen gått till. Desto skönare är det då att kunna säga att jag tycker valberedningen presenterar ett modigt förslag. Håkan Juholt är ett oskrivet kort i dessa sammanhang. Han saknar ministererfarenhet och hans namn uppfattades länge som något som fördes fram inte i dess egen kraft utan som ett försök att spärra ut Mikael Damberg. Själv förde jag försiktigt fram hans namn redan samma dag som Mona Sahlin avgick, men då som en av två i ett delat ledarskap. Med dagens gemensamma presentation av Juholt och Jämtin känns det som att jag fick lite rätt i alla fall. :-)

Håkan Juholt är tryggt placerad i partiets mittfåra, med en lätt dragning åt vänster. Han är en god lyssnare, samarbetsinriktad och skicklig kommunikatör. Han har integritet och är självständig.

Hur blir det då med förnyelsen? I några uppmärksammade uttalanden har Juholt i förklenande ordalag uttalat sig om "mantrat" förnyelse. Här tror jag Juholt är präglad av den tid då partiet delades upp i förnyare och traditionalister, där förnyarna drog lite åt höger och traditionalisterna lite åt vänster. Men när partiet i dag talar om förnyelse är det något helt annat som åsyftas. Förnyelse i dag är inte att välja mellan en väg åt vänster eller en väg åt höger. Förnyelse är att bana en helt ny väg där partiets värden kring frihet, jämlikhet och solidaritet kan sätta lika starka avtryck i informationssamhället som de gjorde i industrisamhället. På denna nya väg som Socialdemokraterna måste bygga är det förstås möjligt att hålla lite mer åt höger eller lite mer åt vänster, men det är underordnat i sammanhanget.

Nomineringen av Juholt innebär en förnyelse i den meningen att partiet nu kommer att ledas av en person som inte har den gamla politiken att släpa på i en tung ryggsäck på ryggen. Bara det känns befriande.

Sedan har Håkan Juholt förstås en hel del att lära. Hans uttalanden om Twitter och sociala media visar på en okunnighet som förhoppningsvis bara är tillfällig. Hans Facebook-sida imponerar inte, för att uttrycka det milt. Men jag är övertygad om att det bara är en tidsfråga innan han själv finns på Twitter, och att han med sin humor och slagfärdighet kan göra Gudrun Schyman och Göran Hägglund rangen stridig om att vara landets främste elit-twittrare inom den politiska sfären.

En person i min närhet påpekar att förra gången Socialdemokraterna valde en okänd person till partiledare fick partiet över 50 procent av rösterna. Men det tog 22 år. Partiets tålamod är kanske inte lika stort i dag...

Cirkus, sluten Idolomröstning och apspel? S väljer ny partiledare

Det är rent stalinistiskt, säger förre LO-ordföranden Stig Malm till Svenska Dagbladet angående den pågående processen att välja ny partiledare för Socialdemokraterna. I samma artikel spär Stig Malm på med att processen är ett rent spektakel ovärdigt ett socialdemokratiskt parti, ett apspel samt att han skäms över att vara socialdemokrat.

Stig Malm är vald till ombud till den socialdemokratiska extrakongressen i slutet av mars och känner sig förödmjukad över att bara få spela rollen av applåderande ja-sägare till den kandidat som valberedningen (förhoppningsvis...) så småningom kommer att lansera. Även andra kongressombud rasar. Svenska Dagbladet rapporterar t ex att riksdagledamoten Kent Härstedt är öppet kritisk till processen, att Björn Fries tycker genuint illa om det schackrande som pågår och att Anna-Greta Leijon lakoniskt konstaterar att det känns inte kul. Själv bidrar jag till floran av metaforer genom att i Dagens Nyheter tala om en cirkus och om en sluten Idolomröstning.

Det har snart gått fyra månader sedan Mona Sahlin meddelade sin avgång och det är bara två veckor och tre dagar fram till den kongress som skall välja hennes efterträdare. Vi var några styckes som när valberedningen berättade hur man skulle lägga upp sitt arbete varnade för att partiet nu skulle låsa sig fast i personfrågor i stället för att diskutera politik. Kritiken avfärdades av Berit Andnor, som sade sig inte vilja ha flera öppna kandidater i en Idoltävling. Nu har Berit Andnor i stället fått just den Idol-tävling hon sade sig inte vilja ha, men med skillnaden att man inte vet vilka kandidater som det går att rösta på eller hur de sjunger. Processens gång har faktiskt överträffat mina värsta farhågor.

Nu gäller det att gilla läget och göra det bästa möjliga av situationen. Debatten om vad som gått fel och hur partiet i stället borde agerat blir en viktig fråga för den grupp för att förnya och utveckla partiets organisation som kommer att börja arbeta strax efter kongressen.

Jag förutsätter att valberedningen under innevarande vecka kommer att presentera sitt förslag. Den föreslagne riskerar oavsett vem det blir att uppfattas som en kompromisslösning eftersom valberedningen haft så svårt att skapa enighet om ett lämpligt namn. På så sätt har processen skapat en onödig och olycklig uppförsbacke för den nyvalde partiledaren.

I den bästa av världar kan den här processen på sikt vara bra för partiet, eftersom kritiken ruskar om. När den nye partiledaren är vald och vi närmar oss valet 2014 kommer cirkusen att vara glömd av väljarna. Nu gäller det att ta fasta på kritiken och öppna upp och modernisera partiet på ett helt annat sätt än tidigare. Annars kommer Socialdemokraterna inte att lyckas återta den dominerande roll i svensk politik som partiet innehade under större delen av 1900-talet och början av 2000-talet.

Moderaterna rasar - försprånget halverat

OBS - UPPDATERAT: Baylans avgång kommenteras nederst i posten.

Rubriken Moderaterna rasar - försprånget halverat har jag fräckt stulit från dagens Expressen, bara för att ingjuta lite mod i rödgröna tigerhjärtan. Den färska opinionsmätningen från Demoskop visar att att Moderaterna tappar 4.4 procentenheter, att Kristdemokraterna ligger kvar under fyraprocentsspärren och att de rödgröna partierna sammantaget går framåt. Alliansregeringens försprång i opinionen har nu minskat till 2.6 procentenheter i förhållande till de rödgröna.

Visst, jag ger här en liten glädjebeskrivning av mätningen - men den är likafullt sann. Jag möter inte så sällan en smula uppgivenhet när jag medverkar på olika arrangemang inom Socialdemokraterna. Den smått parodiska jakten på en ny partiledare i kombination med att Fredrik Reinfeldt regerar på utan fungerande opposition kan suga musten ur de rödaste rörelsehjärtan. Då kan det finnas en lisa i att veta att när Socialdemokraterna går igenom sin värsta kris någonsin så skiljer det ändå, enligt Demoskop, bara 2.6 procentenheter till regeringsmakten.

Socialdemokratin är inte ett parti som andra. Så inledde den socialdemokratiska kriskommissionen sin nyligen publicerade slutrapport. Formuleringen gav upphov till en hel del spe i borgerliga press. Dessa borgerliga skribenter rådde i stället Socialdemokraterna att inse att partiet blivit just ett parti som andra, utan den insikten skulle partiets kräftgång fortsätta.

De borgerliga skribenternas råd till Socialdemokraterna baseras naturligtvis på ren välvilja. Men jag tror de har fundamentalt fel. De svenska Socialdemokraterna är faktiskt inte ett parti som andra. Den enorma mediehajp som nu vecka efter vecka, månad efter månad, kringgärdar sökandet efter en ny socialdemokratisk partiledare skulle inte vara densamma om det gällt partiledarposten i t ex Folkpartiet, Centerpartiet eller Moderaterna. Socialdemokraternas ställning i svensk politik och i svenskt samhällsliv är - efter alla år som dominerande kraft - så stark att partiledarfrågan av många betraktas inte bara som ett socialdemokratiskt utan också som ett nationellt intresse.

När Socialdemokraterna genomgår sin värsta kris i partiets historia ligger man i opinionsmätningarna på 25-30 procent. Hur många procent låg Moderaterna på när det partiet genomgick sin värsta kris i partihistorien?

Under veckan lär det bli klart vem som blir ny partiledare för Socialdemokraterna. Den nye partiledaren tillträder i en situation när partiet knappast kan sjunka så mycket lägre i opinionsmätningarna. Drygt två år före valet 2010 ledde de rödgröna med upp till 20 procent i en del opinionsmätningar - ändå lyckades Alliansen vända underläget till valseger. Ur det perspektivet är 2.6 procentenheter naturligtvis ingenting alls.

Det svåra uppgiften blir inte att vinna valet 2014. Det valet kan vinnas och det valet kan förloras. Den svåra uppgiften blir att återupprätta Socialdemokraterna som landets dominerande kraft och lägga grunden för ett regeringsinnehav av samma dignitet som under 1900-talet. Uppgiften är svår. Men att degradera sig själv till "ett parti som andra" vore att ge upp utan ansträngning. Det skulle visserligen glädja borgerliga ledarskribenter, men knappast tjäna Arbetarrörelsens kamp för ökad frihet, för ökad jämlikhet och för solidaritet med de fattiga och de förtryckta.

Uppdaterat söndag kl 19.00: I kväll tillkännagav Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan att han avgår i samband med extrakongressen i slutet av mars. Beskedet kommet inte oväntat. Frågan har sedan länge inte varit om utan när Baylan skulle ställa sin plats till förfogande. Valnederlaget i kombination med att den nye partiledaren med stor sannolikhet blir en man har gjort Baylans position omöjlig.

Många har uppfattat det som att Baylan under valrörelsen förlorade de flesta debatterna mot sin dåvarande motsvarighet i Moderaterna Per Schlingmann. Så kan nog ha varit fallet. Men på samma sätt som Thorbjörn Fälldin förlorade de flesta debatterna mot Olof Palme men ändå vann publikens hjärta, så tror jag att Baylan av många - med rätt eller orätt - uppfattades som mer genuin och äkta och mindre slug och strategisk än Schlingmann.

Baylans besked kan tolkas på åtminstone två sätt: 1.) Valberedningen får genom Baylans avgång bättre möjligheter att sy ihop en kompromiss där Damberg kan lanseras som ny partiledare och där Dambergs kritiker kompenseras med att få utöva inflytande över partisekreterarposten. 2.) Valberedningen har nu snickrat ihop ett färdigt helhetsförslag som partidistrikten har att omgående ta ställning till.

Vem blir då ny partisekreterare? Den frågan betingas förstås främst av vem som blir ny partiledare. Men varför inte Anna Johansson?!

Jean Harlow och Pre-Code Hollywood

I dag skulle Jean Harlow ha fyllt 100 år. Jean Harlow var en av sin tids allra största Hollywoodstjärnor och sexsymboler. Beundrarbreven påstås ha kommit i hundratal eller tusental – varje dag. I augusti 1935 prydde hon omslaget på Time, en hedersbetygelse ytterst få skådespelerskor förunnat.

Men Jean Harlow dog den 7 juni 1937, i sviterna av en njursjukdom, endast 26 år gammal. Hon hade då hunnit med tre äktenskap och över 20 spelfilmer. Jean Harlows korta och dramatiska liv speglar en brytningstid i amerikansk filmhistoria. Efter påtryckningar från katolska intressegrupper och av rädsla för skärpt censurlagstiftning accepterade filmbolagen att följa den s k Hays Code, vilken skulle garantera att moralen upprätthölls i amerikansk film. Införandet av Hays Code begränsade i ett slag filmmakarnas kreativa utrymme och gjorde amerikansk film mer stereotyp och förutsägbar.

Som en tribut till Jean Harlow publicerar jag i dag en artikel Under strecket i Svenska Dagbladet. Hela artikeln kan läsas här och utdrag följer nedan.

*

Jean Harlows genombrott kom i Howard Hughes storfilm Hell's Angels (1930). Filminspelningen hade kantats av problem och pågått i flera år. Problemen accelererade när ljudfilmen kom ikapp produktionen och det visade sig att den ursprungliga skådespelerskan Greta Nissens röst (med norsk brytning) inte fungerade för filmen. Greta Nissen plockades helt enkelt bort och hennes scener togs om, nu med Jean Harlow i rollen.

Filmen blev en stor succé, även om kritikerna inte var övertygade om Jean Harlows artistiska kvaliteter. Hell’s Angels var en typisk Pre-Code-film. Jean Harlows rollgestalt Helen vandrar kring i djupt urringade klänningar, har ett förhållande med två bröder som är soldater (och som är omedvetna om varandras relation med Helen), men tvekar inte att inleda ett förhållande med en tredje man. De båda svikna bröderna går tragiska öden till mötes under kriget, medan Helen undgår straff och heller inte behöver göra bot och bättring.

*

Under sitt första år med MGM gjorde Jean Harlow fyra filmer, däribland Red-Headed Woman (där Clara Bow inledningsvis varit påtänkt i rollen som Lil, och där Greta Garbo och Joan Crawford tackat nej till samma roll) och Red Dust (igen med Clark Gable). Red Dust är en av Jean Harlows mest ihågkomna filmer, där hon i även för tiden vågade scener spelar en prostituerad sällskapsdam åt Clark Gable i Indokinas djungler. Här återfinns en klassisk scen där Harlow naken i en badtunna beordrar Gable att komma och ”skrubba henne på ryggen”.

*

Den 2 juli 1932 gifte sig Jean Harlow mycket överraskande med Paul Bern, en av de mest framstående filmproducenterna inom MGM. Paul Bern var 22 år äldre än Jean Harlow och hade aldrig uppfattats som en person med kvinnotycke. Redan efter två månader – den 5 september 1932 – får äktenskapet ett dramatiskt slut. På morgonen återfinns Paul Bern i parets gemensamma hem, skjuten i huvudet och med en pistol i sin hand. Jean Harlow hade tillbringat natten hemma hos sina föräldrar.

Butlern som hittade Paul Bern död valde att samtidigt kontakta MGM och polisen. Filmbolagets personal var först på plats och fick tid att ostört undersöka huset. Vid Paul Berns sida återfanns en lapp där Bern till sin käresta (“Darling Dear”) beklagar att detta var det enda sättet att gottgöra det onda han förorsakat henne och undkomma sin egen förödmjukelse. Lappen avslutas med den kryptiska formuleringen ”Du förstår att den senaste natten endast var en komedi” (You understand that last night was only a comedy”).

Jean Harlow sade sig inte ha någon kännedom alls om motiven till Paul Berns självmord. Ryktesspridningen var stor, och inbegrep allt från Paul Berns påstådda homosexualitet och/eller impotens, hans våldsamhet eller att han i själva verket blivit mördad. Inga formella misstankar riktades mot Jean Harlow.

Affären kring Paul Berns död fick ytterligare mystik när det framkom att Bern i någon mening var bigamist. I unga år hade han ”under äktenskapsliknande former” sammanlevt med en kvinna vid namn Dorothy Millette, vilket i några delstater juridiskt jämställdes med ett äktenskap. Dorothy Millette var psykiskt otillräknelig och Paul Bern hade i många år i hemlighet besökt henne någon gång om året samt bekostat hennes permanenta boende på ett hotell i New York. Men när Paul Berns äktenskap med Jean Harlow blev känt lämnade Dorothy Millette sitt hotell i New York och begav sig till Los Angeles. Kort efter Paul Berns död kastade sig Dorothy Millette i Sacramento River och drunknade. Det är oklart om Dorothy Millette sökte upp eller lyckades få kontakt med Paul Bern efter det att hon lämnat New York för att åka till Los Angeles.

*

Från 1933 och framåt erbjöds Jean Harlow allt fler kvalificerade roller, som t ex i Dinner at Eight (1934, med Marie Dressler och bröderna Barrymoore), China Seas (1935, med Clark Gable), Wife vs. Secretary (1936, med Clark Gable och Myrna Loy) eller Libeled Lady (1936, med William Powell). Hon var inte längre endast en sexsymbol utan också en komedienne i klassisk screwball-stil och fick positiva recensioner för sitt skådespeleri. Delar av denna utveckling kan bara förstås mot bakgrund av filmbolagens frivilliga genomförande av Hays Code (uppkallad efter sin upphovsman Will H. Hays, egentligen Motion Picture Production Code). Med en ofattbar detaljrikedom beskrev koden vad som var oacceptabelt att visa på bio i USA, t ex ”lustfyllda kyssar”, förlossningsscener eller dansdräkter som markerade kvinnobröst i rörelse. Koden stadgade att ingen intrig fick konstrueras så att åskådaren kunde tvivla på vad som var moraliskt rätt och fel och ingen intrig fick bidra till att rikta sympati mot rollgestalter som ägande sig åt brott, synd eller moraliskt felaktiga handlingar.

Koden innebar att den typ av kvinnor som Jean Harlow gestaltat i sina tidigare filmer inte längre var möjliga. I den mån de fortfarande förekom så måste publiken få veta att dessa kvinnors handlingar var moraliskt oacceptabla. Antingen kunde den syndfulla kvinnan inse det orättfärdiga i sitt leverne och göra bot och bättring. Eller så måste hon straffas, oftast genom att dö i slutet av filmen. Av de filmer som producerats före kodens genomförande totalförbjöds flera nu i efterhand. En av Jean Harlows filmer som var under inspelning när koden infördes bytte i hast namn från Borned to be Kissed till The Girl from Missouri.

*

Disciplineringen av den amerikanska filmindustrin i början av 1930-talet ägde förstås inte rum i ett samhälleligt vakuum, utan i en period av massarbetslöshet och ekonomisk kris. I dag gäller debatten inte spelfilmens negativa inverkan på moralen – i stället är det nätet vars obegränsade möjligheter av en del uppfattas som ett hot mot den moraliska ordningen. Låt oss - i finanskrisens och massarbetslöshetens skugga - värna nätets frihet och den frihet som nätet ger, som en blinkning och en hyllning till Jean Harlow.

Journalistbubblan - ett tecken i tiden!

Informationstillgängligheten är i dag större än i något annat samhälle i mänsklighetens historia - nästan all känd kunskap finns bara några klick bort på nätet. Medborgarnas möjlighet till kommunikation via mobiler, e-post och sociala media har också skapat ett samhälle som präglas av öppenhet och där det är allt svårare för makthavare och medborgare att hålla saker och ting hemliga.

Den ökade informationstillgängligheten och öppenheten har ställt journalistrollen inför nya utmaningar. Svunnen är den tid då en kultur- eller en debattredaktör kunde avgöra vilka frågor som skulle debatteras i den medborgerliga offentligheten. Även om debatten i bloggosfären, Facebook och Twitter fortfarande oftast utgör en reaktion på ämnen som initialt tagits upp i Fat Cat Media (traditionella tidningar, TV och radio) så har slussluckorna öppnats. Journalisten har inte längre monopol på att välja ut de nyheter som läsaren förmodas vilja ta del av (nyhetsvärdering) eller borde få ta del av (nyhetsideologi). Journalisten är heller inte längre ensam i sin roll som oberoende granskare av makten.

Vilket är då journalistens och journalistikens uppdrag i en digitaliserad tid? Den frågan har diskuterats livligt de senaste veckorna - inte oväntat mest av journalister. I dag lanserade urkraften och journalisten Emanuel Karlsten Facebookgruppen Journalistbubblan som på bara några timmar fått över 600 medlemmar. Syften med gruppen är just att diskutera dagens journalistroll och journalistikens framtidsfrågor.

I dag handlar journalistik mer om att förmedla tolkningar och analyser än om att förmedla fakta. Skälet är förstås att läsaren själv via nätet kan skaffa sig de faktakunskaper som är nödvändiga medan avancerade analyserna är unika eller specifika. Jag talar dagligen med journalister och har märkt förändringen. Tidigare efterfrågades oftare faktauppgifter - nu efterfrågas nästan enbart tolkningar av skeenden.

Utvecklingen är i grunden positiv. Nätet gör medborgare mer kunniga, mer självständiga och mer kommunikativa. Alex Schulmans märkliga uttalanden i SVT Aktuellt igår (där han i princip avfärdade bloggosfären som en avskrädesplats för modehetsande tonårstjejer) visade bara på en monumental okunnighet om sociala medias plats i vår tids medborgerliga offentlighet.

Dagens journalistik bör ha kvar sin inriktning på 1.) nyhet, 2.) fördjupning, 3.) analys, 4.) underhållning och inte minst en 5.) kritisk granskning av makt och samhällsförhållanden. Men journalistikens företrädare måste inse att landskapet förändrats. Allt är offentligt och journalistiken konkurrerar nu med medborgare och andra aktörer på var och en av de punkter jag listat ovan. Själv går jag nu alltid först till Twitter när jag vill kolla in nyhetsflödet.

Det journalistiken kan konkurrera med är sin professionalitet, sin tradition och sina resurser. Det är inget dåligt utgångsläge.

Expost: När jag började skriva denna post gick jag in på Wikipedia för att se hur man där definierade begreppet "journalistik". Wikipedia har ofta välskrivna texter, men här var det alldeles förskräckligt. Journalistikens främsta teknik beskrev som besvarande av frågorna "vad, var, när, vem och hur samt gärna även varför" och som en av de "mest kända forskarna" anges John Pilger. Kan ingen plikttrogen journalistsjäl gå in och städa upp på sidan?