Hur kunde Reinfeldt hantera Littorin-affären så illa?

Littorin-affären handlar inte längre om Sven Otto Littorins påstådda sexköp, utan om hur illa Fredrik Reinfeldt hanterat frågan. Om Reinfeldt redan vid presskonferensen i samband med Littorins avgång i onsdags sagt sanningen och inte mörkat det han visste så hade affären med stor sannolikhet varit över. Nu får vi i stället en debatt om Reinfeldts regeringsduglighet och hans förhållande till sanningen.

Vid presskonferensen i onsdags visste Fredrik Reinfeldt att den avgörande orsaken till Littorins avgång var de brottsanklagelser om sexköp som Aftonbladet konfronterat Littorin med. Ändå valde Reinfeldt att spela med i Littorins spel och i stället låta Littorins omsorg om barnen i samband den uppslitande vårdnadstvisten vara den avgörande förklaringen till avgången. Nu får Reinfeldt bita i det sura äpplet och stå till svars inför anklagelser om omoraliskt (Reinfeldt höll inne med sanningen) och oskickligt (Reinfeldt lyckades hälla bensin i stället för vatten på Littorin-brasan) agerande.

Kunniga personer som Paul Ronge och Staffan Dopping utför veritabla lustmord på Reinfeldts sätt att hantera frågan, och visar samtidigt på ett enkelt och klargörande sätt hur Reinfeldt borde ha agerat. Liberala Dagens Nyheter skriver på ledarplats att det är upprörande att statsminister Fredrik Reinfeldt inte offentligt distanserade sig från de missvisande avgångsskäl som arbetsmarknadsministern angav på sin presskonferens samt att Kvar står statsminister Fredrik Reinfeldt med ansvaret för en oacceptabel hantering av ett statsråds avgång. Likaså liberala Expressen skriver på ledarplats att smutsen genom Reinfeldts agerande stänkt över hela regeringen, helt i onödan.

Däremot kommer - för ovanlighetens skull, vill jag säga - Westander PR riktigt illa ut, när företagets VD Patrik Westander i Expressen kallar Reinfeldts agerande för ett skolexempel i god krishantering. Regeringen agerade snabbt, effektivt och kraftfullt. Skolexempel var ordet, sa Bull.

Det går inte att låta bli att undra över hur en så erfaren och skicklig politiker som Fredrik Reinfeldt kunnat hantera Littorin-affären så okänsligt. Visst fanns det en snabbhet och en dramatik i förloppet, och visst är Sven Otto Littorin en - åtminstone tidigare - nära vän och kamrat till Fredrik Reinfeldt. Men efter att ha följt Fredrik Reinfeldts snart fyra år som statsminister har jag en känsla av att hans förhållande till media i pressade situationer lämnar en del i övrigt att önska. När Reinfeldt sätts under press av media tenderar han att bli antingen arrogant eller harmsen - vilket inte är en tillgång i den föreliggande situationen. Reinfeldts reaktioner kan ha sin grund i att han blir osäker eftersom han inte fullt ut förstår medielogiken. Eller att han tycker så illa om denna medielogik att han inte förmår hantera den.

När det gäller Littorin borde Reinfeldts varningsklockor ha ringt betydligt tidigare. Som jag skrev i en tidigare post innebar avslöjandet om Littorins medlemskap i den något illustra Herrklubben Sällskapet många höjda ögonbryn. Även Littorins falska MBA-examen från Fairfax University, som år 2007 avslöjades av webbtidningen Friktion, innebar frågetecken för Littorins sätt att hantera etiska frågor.

För Fredrik Reinfeldt är skadan redan skedd. Han äger inte längre frågan, utan tvingas passivt avvakta vad som nu händer. Skulle Aftonbladet annan media plocka fram ytterligare nyheter kring Littorins agerande så kan frågan utvecklas till en riktig sommarplåga för regeringen.

Littorins påstådda sexköp, Herrklubben Sällskapet och den svenska valrörelsen

Historien kring Sven Otto Littorins påstådda sexköp är en tragedi för många enskilda människor, oavsett om anklagelserna är sanna eller ej. Det är en tragedi för hans familj och hans närmaste, en tragedi för den kvinna som under flera år fått psykologhjälp för att bearbeta sin tid som prostituerad och en tragedi för honom själv, som människa och som politiker.

Hur kommer då Littorin-affären att påverka den svenska valrörelsen? En övergripande bedömning är att den sannolikt inte kommer att vara av någon egentlig betydelse. Det är fortfarande långt till valet och sakfrågorna kommer att återta sin centrala plats på dagordningen. Det är också oklart huruvida det finns några politiska dimensioner vid sidan av de personliga i denna sorgliga och sjaskiga affär.

Men det finns några faktorer som gör att man ändå inte helt kan avfärda att Littorin-affärerna kommer att kasta sin skugga över höstens valrörelse.

För det första ruskar Littorin-affären nytt liv i de många affärer som präglade Fredrik Reinfeldts första tid som statsminister, då ministrar från Moderaterna fick avgå efter avslöjanden om bristande personlig vandel (Maria Borelius för köp av svarta hushållstjänster och Cecilia Stegö Chilò för smitande från tv-licens). I regeringsdugligheten ingår naturligtvis också förmågan att välja sina medarbetare och sina ministrar med omsorg.

För det andra finns möjligheten att Fredrik Reinfeldt redan tidigare kände till Littorins påstådda sexköp men valde att inte agera. Det finns dock ingenting i dag som pekar i en sådan riktning.

För det tredje har regeringen Reinfeldts krishantering i frågan hittills varit tveksam, för att uttrycka det milt. Vid presskonferensen i samband med avgången accepterade Fredrik Reinfeldt att Sven Otto Littorin sköt sina barn framför sig som en sköld och skyllde sitt avhopp på media, trots att Reinfeldt vid detta tillfälle kände till anklagelserna om sexköp.

Vid sin egen presskonferens i dag lördag sade Reinfeldt att han "måste" tro på Littorins egna uppgifter om att anklagelserna var falska. Självklart "måste" inte Reinfeldt tro på Littorins uppgifter. Det hade varit starkare och mer statsmannamässigt om Reinfeldt sagt att ord stod mot ord och att det var upp till rättsväsendet att ta ställning i frågan. Nu kan Reinfeldts formulering - oavsett vad han egentligen menade - uppfattas som ett indirekt ställningstagande till förmån för Littorin i frågan.

För det fjärde stärker inte Littorin-affären regeringens aktier i jämställdhetsfrågor. De rödgröna har gått till offensiven i jämställdhetspolitiken och i Almedalen utpekades Mona Sahlin av Lars Ohly till Sveriges första kvinnliga statsminister.

Sven Otto Littorin blev tidigt en belastning för regeringen Reinfeldt i jämställdhetsfrågor, genom sitt medlemskap i Herrklubben Sällskapet dit inga kvinnor var välkomna. Klubbens direktör Carl-Gustaf Mann motiverade att kvinnor inte fick bli medlemmar i klubben enligt följande: Vi älskar tjejer men gubbarna tycker att det är rätt skönt att slippa åla sig, flirta, dona och greja. Det blir mer avslappnat. Och tjejerna vill väl inte ha med någon kille på syjuntan? Som Expressen redan då förtjänstfullt skrev om saken: när män med makt umgås bakom stängda dörrar med andra mäktiga män är det aldrig bara en oskyldig fritidssysselsättning.

I denna historia finns än så länge endast förlorare. En ljuspunkt vore om Littorin-affären kunde bidra till en förstärkt sexköpslag och dekonstruera den på sina håll idylliserande bilden av prostitution och av kvinnor som frivilligt säljer sex bara för att de vill göra det.

Centerpartiets utrikespolitiska lappkast

I 1973 års val erhöll centerpartiet 25.1 procent av rösterna. I dag ställs frågan om centerpartiet kommer att klara fyraprocentsgränsen.

Mycket har skrivits om hur centerpartiets politik under dessa år har förändrats från en relativt självständig borgerlig profil och stödparti till socialdemokraterna i centrala frågor till ett allmänborgerligt parti kluvet mellan ultraliberalism och värnare av landsbygdens intressen. Men ett underutforskat område är centerpartiets förändrade politik i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor under de allra senaste åren.

Läs fortsättningen av posten på Makthavare.se, där jag medverkar som skribent under Almedalsveckan.

Folkpartiet och den svunna socialliberalismen

För några veckor sedan avled Ingrid Segerstedt-Wiberg, dotter till Torgny Segerstedt och en av de politiker inom Folkpartiet som på ett kraftfullt sätt gett socialliberalismen ett ansikte.

Ingrid Segerstedt-Wiberg blev 98 år. Hon lämnade folkpartiet vid 87 års ålder, i protest mot att partiet tagit ställning för ett svenskt medlemskap i Nato. Hon återinträdde i folkpartiet när hon fyllt 93, för att till partiets landsmöte motionera om krav på en mer human flyktingpolitik.
Hur har då folkpartiet vårdat den socialliberala fana som Ingrid Segerstedt-Wiberg höll så högt? Inte särskilt väl, tvingas man nog konstatera.

Läs fortsättningen på Makthavare.se, där jag medverkar som skribent under Almedalsveckan.

Vänsterpartiet och framtiden

I dag är det Vänsterpartiets dag i Almedalen. Vänsterpartiet är det rödgröna parti vars opinionsstöd tycks ha påverkats minst av det rödgröna samarbetet - partiet ligger konstant på en nivå kring fem procent i opinionsmätningarna.

Blir det valseger eller valförlust för de rödgröna? Svaret på den frågan får en avgörande betydelse för Lars Ohlys politiska framtid. Om detta skriver jag på Makthavare.se (där jag medverkar som skribent under Almedalsveckan).

Almedalsveckan 2010

I dag drar den s k Almedalsveckan igång. I år är arrangemanget större än någonsin, med nära 1 400 programpunkter av olika slag. Almedalsveckan har vuxit språngartat - för tio år sedan var antalet programpunkter cirka 50.

Almedalsveckan beskrivs ibland som en politikens firmafest. Visst, det finns sådana inslag och strömningar. Men framför allt är Almedalsveckan en intellektuell kraftsamling från Sveriges politiska och samhälleliga aktörer av olika slag. Seminarieutbudet är överdådigt och kreativiteten att försöka förnya politikens debatt- och uttrycksformer behjärtansvärd.

Likt tidigare år medverkar jag under Almedalsveckan på Makthavare.se. I dag är det Moderaternas dag i Almedalen, och inför Fredrik Reinfeldts anförande i kväll har jag skrivit en text kring temat "Gamla eller nya moderater?". Texten kan läsas här.

Är det verkligen bra med full offentlighet i rättegången mot Göran Lindberg?

I dag kl 09.00 inleddes rättegången mot tidigare polischefen Göran Lindberg, anklagad för b la grov våldtäkt, våldtäkter, förberedelse till grov våldtäkt mot barn, koppleri samt köp av sexuella tjänster. Debatten inför rättegången har bl a kretsat kring åklagarens beslut att hemligstämpla hela förundersökningen, ett beslut som nu upphävts av Södertörns tingsrätt.

Är det bra eller dåligt att Södertörns tingsrätt lättar på förundersökningssekretessen? Frågan är inte enkel. Å ena sidan har vi hänsynen till de utsatta kvinnornas integritet, å andra sidan har vi hänsynen till allmänintresset och vikten av rättssäkerhet i form av öppna rättegångar.

Men trots att frågan är svår har debatten tenderat att bli svartvit. En i stort sett enad presskår applåderar tingsrättens beslut. Den moderata riksdagskandidaten Maria Abrahamsson går ett steg längre och önskar att rättegången mot Göran Lindberg hade kunnat TV-sändas, och i en slängig formulering talar hon om det "mossiga förbudet" mot TV-sända rättegångar.

Som så ofta uppskattar jag i stället att Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller vågar gå mot strömmen. I dagens DN skriver hon: Som journalist förväntas jag jubla över att min kår ges möjlighet till ingående läsning om ejakulat och anala vävnadsskador. Men som medborgare och demokrat är jag inte odelat förtjust. Kjöller lyfter fram sekretessen som en viktig del av ett fungerande rättssamhälle, eftersom den underlättar för enskilda brottsoffer att våga anmäla övergrepp utan att riskera hur förödmjukande detaljer om övergreppet lyfts fram i krigsrubriker för att sedan ständigt lever kvar i offentligheten och människors medvetande.

I detta konkreta fall tycker jag nog ändå att Södertörns tingsrätt gjorde rätt som lättade på förundersökningssekretessen (även om genomförandet tycks ha skett i en sådan hast att det är möjligt att identifiera enskilda kvinnor). Mitt bärande argument för att i detta fall lätta på sekretessen är att Göran Lindberg är en offentlig person som innehaft höga maktpositioner i samhällslivet. Hans maktposition gör det särskilt viktigt att rättegången präglas av så stor transparens och öppenhet som möjligt. Inte för att jag tror att en hemligstämpling skulle ge upphov till konspirationsteorier om att en tidigare polischef hålls om ryggen, Skälet är i stället att det finns ett allmänintresse i att veta om och på vilket sätt maktförhållandena haft betydelse för brotten (om Lindberg nu är skyldig till dessa).

En annan fördel med öppenhet och transparens är att den försvårar en demonisering av den misstänkte. I delar av medierapporteringen framställs Göran Lindberg nu som ondskan själv. Men för att förstå hans agerande och hans eventuella brott är det avgörande att också höra hans förklaringar och motiv - att se människan även i Göran Lindberg.

De politiska konsekvenserna av Ship to Gazas framgångar

I israeliska Haaretz ger tidningens politiske kommentator Zvi Bar'el en analys av hur framgångarna för Ship to Gaza/Freedom Flotilla påverkat den politiska situationen i Mellanöstern. Jag delar i alla centrala avseenden Zvi Bar'els analys (vilket händer ganska ofta) och analysen är väl värd en bred läsekrets även i Sverige.

Bar'el listar flera av de framgångar som Ship to Gaza/Freedom Flotilla uppnått. Varutillgången i Gaza kommer att öka. Inte bara med avseende på symbolvaror som koriander och pasta utan även reellt betydelsefulla varor som järn och cement, vilket möjliggör igångsättning av flera efterlängtade byggprojekt. Hamas internationella status har förstärkts. Den palestinska myndigheten tvingas lovprisa Ship to Gaza/Freedom Flotilla och offentligt kräva att blockaden av Gaza hävs. Turkiet har positionerat sig som en ny vän till det palestinska folket. Israels internationella isolering förstärks ytterligare.

Men för Hamas är denna utveckling inte enbart positiv. Det är inte den väpnade kampen eller Qassamraketer som har legat till grund för framgångarna, och Hamas legitimitet för att sända nya raketer mot civila mål i Israel är nu om möjligt ännu mindre än tidigare. Nu stärks i stället den politiska pressen på Hamas att acceptera den av Egypten framförhandlade försoningsöverenskommelsen med Fatah. I förlängningen väntar i så fall också ett accepterande av de överenskommelser PLO slutit med Israel och därigenom ett åtminstone indirekt erkännande av staten Israel. Alternativet för Hamas är att fortsätta att styra Gaza, utan budget, utan erkännande och utan möjlighet att påverka den politiska situationen på Västbanken.

Snart måste nya politiska val hållas bland palestinierna för att återställa ett gemensamt ledarskap. Men just nu fruktar de flesta av konfliktens aktörer sådana val. Hamas vill inte ha nya palestinska val, eftersom Hamas fruktar att bli av med sin maktställning i Gaza utan att stärka sin maktställning på Västbanken. Fatah, Israel och USA vill inte heller ha några nya palestinska val, eftersom de fruktar att Hamas i sådana val skulle förstärka sin maktställning i Gaza och på Västbanken. Situationen är absurd, eftersom nya palestinska val är ett nödvändigt villkor för reella framsteg i fredsprocessen.

Sverige och EU bör göra sitt bästa, menar jag, för att övertala USA om nödvändigheten av nya palestinska val. Utfallet av dessa val måste respekteras av alla parter - oavsett om det är Hamas eller Fatah som står som vinnare.

Hamnarbetarförbundets blockad av israeliska varor - bra eller dåligt?

I dag medverkade jag i Studio Ett i P1 för att diskutera Svenska Hamnarbetarförbundets blockad mot gods till och från Israel. Hamnarbetarförbundet har satt ett antal containrar i blockad i protest mot Israels isolering av Gaza, och för att stödja kraven på en internationell oberoende utredning kring angreppet mot Ship to Gaza där nio personer dödades. Medverkade i inslaget gjorde även Hamnarbetarförbundets ordförande Björn A. Borg.

Har då Hamnarbetarförbundets blockad någon betydelse och hur påverkas Israel av den typen av aktioner? Sanktioner och bojkotter är oftast trubbiga instrument. Det är svårt att identifiera historiska tillfällen då sanktioner verkligen varit effektiva och påverkat den politiska utvecklingen på det sätt som de som använder sanktionerna önskat. I stället fyller sanktionerna ofta en moralisk - eller moraliserande - funktion. De som förespråkar sanktioner vill visa ett politiskt och moraliskt avståndstagande mot en stat eller en företeelse, oavsett om den förespråkade sanktionen har några effekter eller ej.

Sydafrika är ett av de få exempel där sanktioner anses ha haft avsedd effekt. Omvärldens isolering av den folkvalda Hamasregeringen är en av den långa raden exempel där sanktioner inte nått de uppställda målen.

Israel är i dag oerhört hårt pressat. Barack Obama har definierat skapandet av en palestinsk stat som en del av USA:s nationella intresse, och frågan är inte längre om utan hur och när denna stat kommer att upprättas. Israels nuvarande regering för genom blockaden av Gaza och värnandet av de illegala bosättningarna en politik som hotar USA:s intressen såväl globalt som i regionen. Iran och Turkiet börjar finna gemensamma intressen och nya civila flottiljer gör sig redo att styra kursen mot Gaza - från Iran genom Röda halvmånen och från Libanon med en båt där besättningen sägs bestå av enbart kvinnor. Det är förstås ingen tillfällighet att Ekot just nu rapporterar om hur IKEA i Israel väljer att transportera inköpta varor till de illegala bosättningarna på Västbanken men förbjuder motsvarande varor att transporteras till Ramallah.

Sanktioner mot Israel fyller i dag främst funktionen att öka den politiska pressen på den israeliska regeringen. Ingen vet vart en sådan press kommer att leda. En möjlighet är att högerkrafter och fundamentalister i Israel stärker sina positioner, på samma sätt som högerkrafter och fundamentalister stärkt sina positioner i Hamas. En annan möjlighet är att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu lyckas hitta en öppning för en regeringsombildning där mittenpartiet Kadima erbjuds en plats och att en sådan ny regering möjliggör för Israel att göra de eftergifter som är nödvändiga för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten mellan israeler och palestinier ska kunna komma till stånd.

Det är bra att omvärlden markerar mot Israels folkrättsbrott och ovilja att seriöst bidra till upprättandet av den palestinska staten. Hamnarbetarförbundes uppsåt är gott. Men om sanktioner är en ändamålsenlig metod för att få Israel att ändra sitt agerande är en mer svårbedömd fråga.

Utrikespolitiken och den svenska valrörelsen

I dag skriver jag på DN Debatt om utrikespolitiken i den svenska valrörelsen. I artikeln presenterar jag resultaten från 2009 års SOM-undersökning, vilken innehöll flera frågor om de svenska väljarnas åsikter i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Studien i sin helhet publiceras inom kort i boken Nordiskt ljus (red. Sören Holmberg & Lennart Weibull).

Resultaten visar bl att att det svenska Nato-motståndet fortfarande är mycket stabilt. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår till 22 procent, mot 24 procent år 2008. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår till 42 procent, mot 41 procent 2008.

Israels ställning i svensk opinion är fortsatt svag. I undersökningen svarar endast sex procent att de är positivt inställda till Israels agerande i Mellanösternkonflikten, medan 77 procent uppger sig vara negativt inställda. Resultaten är i princip de samma som vid föregående mättillfälle 2006.

Opinionen har sedan 2007 blivit något mer negativ till Sveriges militära deltagande i Afghanistan. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige avbryter sitt deltagande i Afghanistan har ökat till 42 procent, mot 32 procent 2007. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag uppgår till 35 procent, mot 32 procent 2007.

Utrikespolitiska frågor spelar sällan en avgörande roll i svenska valrörelser. Men inför valet 2010 har de rödgröna partierna blåst till strid om utrikespolitiken. I deras gemensamma rapport "En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder" betonas de signifikanta skillnader ett regeringsskifte skulle innebära för svensk utrikespolitik, t ex Sveriges relationer med Nato.

Mycket talar för att de utrikespolitiska frågorna kommer att spela en något större roll i årets valrörelse än vad de brukar göra. Kanske inte därför att det i sig står så många röster att vinna i dessa frågor. Men utrikesfrågorna kan vara viktiga för att mobilisera t ex vänsterflanken inom det rödgröna samarbetet eller att använda som ideologimarkörer i ett läge där politiken tenderar att trängas ihop i mitten.

Läs hela artikeln här.

Diktaturerna och kronprinsessans bröllop

Det pågår en debatt om det politiskt och moraliskt lämpliga i att representanter för diktaturer som Iran, Eritrea, Saudiarabien, Nordkorea, Libyen, Sudan och Zimbabwe inbjudits till kronprinsessan Victorias bröllop. Särskilt närvaron av Eritreas chargé d'affaires Yonas Manna Bairu väcker starka känslor och upprördhet, eftersom den svenske medborgaren Dawit Isaak sedan många år sitter fängslad i Eritrea utan rättegång och under vidriga omständigheter.

Jag har inga problem med att representanter för diktaturer i största allmänhet inbjuds till bröllopet. Kronprinsessans bröllop är ingen privat tillställning utan en statsangelägenhet. På samma sätt som FN är öppet för alla världens stater så bör även kronprinsessans bröllop vara det. Vi skall inte fjäska för diktaturer - men isolering är sällan en ändamålsenlig väg. Och varför bojkotta Iran och Zimbabwe när vi gullar med Kina och säljer vapen till Saudiarabien?

Men med Eritrea är det annorlunda. Med Eritrea har Sverige en mellanstatlig tvist baserad inte främst på att Eritrea är en diktatur utan på det faktum att Eritrea på orättfärdig grund sedan flera år tillbaka håller en svensk medborgare fängslad utan rättegång. Här hade det funnits en möjlighet att skilja ut Eritrea från övriga diktaturer för att på så sätt visa att Sverige inte accepterar det sätt varpå Eritrea hanterar ärendet med den svenske medborgaren Dawit Isaak.

Jag har tidigare markerat stor respekt för tyst diplomati, och risken av att ett starkt offentligt agerande kan förvärra situationen för Dawit Isaak. Men jag har också landat i ståndpunkten att det nu är dags att pröva en annan strategi än den tysta diplomatin som i det här fallet uppenbart inte fungerat. Det är dags att i offentlighetens ljus pressa den eritreanska regimen till eftergifter och till en omedelbar frigivning av Dawit Isaak. Inbjudan av den eritreanske toppdiplomaten till kronprinsessans bröllop är därför dessvärre ett steg i helt fel riktning.

Mona Sahlin - The Comeback Woman?

Mona Sahlin - The Comeback Woman? Titeln är inte min, utan tillhör en artikel skriven av professor Sören Holmberg i boken Skilda världar (SOM-rapport 44, SOM-institutet, Göteborgs universitet) från hösten 2008.

I artikeln redovisar Sören Holmberg hur Mona Sahlin i 1994 års SOM-undersökning var Sveriges mest populära politiker överhuvudtaget. Året därpå rasade hennes popularitet dramatiskt i samband med kontokortsaffären och att hon detroniserades som påtänkt socialdemokratisk partiledare.

Men som nytillträdd partiledare för Socialdemokraterna växte Mona Sahlins popularitet åter i styrka. I början på den ekonomiska krisen 2008 var Mona Sahlin den partiledare som hade högst popularitetssiffror i SOM-mätningen.

I dag matas väljarna nästan dagligen med opinionsmätningar om hur Mona Sahlin återigen har rasat i opinionen. De förutspådda borgerliga Mosa Mona-kampanjerna har ersatts av rubriker som dagens Svagt stöd för Sahlin hos S-väljare (Expressen och Aftonbladet har exakt samma rubrik!), beledsagade av bilder på en tyngd och modstulen Mona Sahlin. Opinionsrapporteringen tenderar att bli självuppfyllande. Väljarna får av media regelbundet veta att väljarna inte har förtroende för Mona Sahlin. Sedan kontaktas väljarna av opinionsinstitut som frågar dem om de har förtroende för Mona Sahlin. Cirkeln blir ond, mycket ond.

Svenska väljare tenderar dessbättre att rösta på parti och inte på person. De personeffekter som ändå finns avser i huvudsak väljarförflyttningar inom och inte mellan blocken. En del av Miljöpartiets framgångar i opinionen skulle t ex kunna vara en Maria Wetterstrand-effekt där ett antal allmänna rödgröna väljare söker sig till Miljöpartiet i stället för till Socialdemokraterna.

Någonstans finns det kanske också en gräns där de ständiga diskussionerna om det svaga förtroendet för Mona Sahlin uppfattas som ett hackande - på gränsen till mobbing - av en framstående kvinnlig politiker.

Jag beundrar den styrka som Mona Sahlin förmår uppvisa inför offentligheten mitt i den debatt som rasar mot hennes person. Uppförsbacken är tung. Men det går inte att utesluta att Mona Sahlin genom sin styrka och politiska skicklighet ännu en gång kan leva upp till epitetet The Comeback Woman.

Rörligare väljare eller försämrade opinionsinstitut?

Sällan har väl mätningar av väljaropinionen dominerat den politiska debatten så mycket som nu. De stora opinionssvängningarna under mandatperioden och de olika institutens skiftande resultat leder till en debatt där sättet att mäta väljaropinionen hamnar i fokus medan de politiska sakfrågorna riskerar att hamna i skymundan. De senaste dagarnas turbulens där SCB:s stora prestigemätning pekade i en riktning och övriga opinionsinstituts i en annan blev rena Klondyke för politiska uttolkare av olika valörer.

Hur skall vi då förstå de stora opinionsväxlingarna och de olika institutens varierande resultat? De två vanligaste förklaringarna är den ökade väljarrörligheten och försämrad kvalitet på opinionsmätningarna.

Som jag tidigare påpekat visar valforskningen att väljarrörligheten ökar från val till val och väljarna bestämmer sig också allt senare under valrörelsen för vilket parti de skall rösta på. Andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats sedan början av 1960-talet - från 11 procent 1960 till 37 procent 2006. Andelen väljare som splittrar sina röster mellan olika partier i riksdags- och kommunalval har mer än fyrdubblats från 6 procent 1970 till 25 procent 2006.

En ökad väljarrörlighet kan förklara ökade opinionssvängningar under en mandatperiod. En ökad väljarrörlighet innebär också att det blir allt svårare att utifrån opinionsmätningar uttala sig om hur det kommer att gå i valet.

Men en ökad väljarrörlighet kan inte förklara att enskilda opinionsinstitut som genomför sina mätningar ungefär samtidigt uppvisar olika resultat. Jag har dock inte sett någon studie som visar att avvikelserna mellan de enskilda opinionsinstituten är större i dag än tidigare. Däremot är opinionsinstituten i dag fler än tidigare och använder olika mätmetoder. Henrik Oscarsson informerar om att vid sidan av SCB ringer nu även Sifo och Demoskop upp mobiltelefoner, vilket innebär att de inte längre är beroende av att personer har fasta telefonabenomang för att kunna komma med i undersökningen.

Flera personer har frågat mig varför SCB valde att inte särredovisa sin undersökning för perioden före och efter den 15 maj, det vill säga efter den period då opinionen enligt övriga institut uppges ha kantrat över i alliansvänlig riktning. Jag frågade Henrik Oscarsson som kan (nästan) allt som är värt att veta om dylika ting. Hans kloka kommentar var att SCB som enda institut gör individurval (på 9 000 personer). Under första hälften av undersökningsperioden får SCB tag på och svar från en stor andel av dessa personer. Den senare delen av undersökningsperioden består av att söka upp och få tag i de personer i urvalet som varit mer svåra att hitta och få svar från. Det innebär att det är två olika grupper ur det representativa urvalet som svarar i början respektive i slutet av urvalsperioden och de grupperna är inte jämförbara med varandra. Därför gör SCB helt rätt som "bara" redovisar resultatet för hela undersökningsperioden och inte delar upp resultatet i kortare perioder.

Som Henrik Oscarsson skriver på sin blogg: Statistiska centralbyråns partisympatiundersökning har fått helt obefogad kritik. Henrik Brors kallade mätningen för en felmätning när det i själva verket handlar om en feltolkning. (...) Att kritisera SCB för att de missat opinionsförändringar som i huvudsak ägt rum under partisympatiundersökningens uppföljningsarbete i slutet av maj saknar seriositet.

Dagen stoppar annons för kristna HBT-personer

Tidningen Dagen har stoppat en annons om ett ungdomsläger för kristna HBT-personer. En annons om utlevd homosexualitet passar inte i Dagen, säger tidningen chefredaktör Elisabeth Sandlund till Kyrkans Tidning. Ungdomslägret arrangeras av Svenska kyrkan, Svenska kyrkans unga samt Riksförbundet EKHO (Ekumeniska grupperna för kristna HBT-personer).

Dagen har på senare år utvecklats till en tidning vars debatt- och opinionssidor ofta präglas av frimod och öppenhet och där många relevanta debatter om kristen tro och politik har kunnat föras. Men annonsförbudet är ett stort steg tillbaka och innebär att tidningen Dagen genom sin trångsynthet i denna fråga riskerar att marginalisera sig i samhällsdebatten.

Som en solidaritetshandling med ungdomslägret och kristna HBT-personer väljer jag att publicera annonsen på min blogg:

En motsvarande bloggpublicering i protest mot tidningen Dagens beslut görs av In Your Face.

Oväntat stor ledning för de rödgröna!

Dagens mätning från SCB blev en lite oväntad klang- och jubeltillställning för de rödgröna. Visserligen har avståndet mellan de båda blocken krympt, men de rödgröna har fortfarande en egen majoritet på 50.2 procent mot den borgerliga alliansens 44.2 procent. Sverigedemokraterna minskar och hamnar precis under riksdagsspärren på 3.9 procent.

SCB:s mätning skiljer sig från de flesta andra opinionsmätningar som genomförts den senaste månaden. I dessa mätningar har skillnaden mellan de båda blocken varit betydligt mindre, och i några fall har t o m den borgerliga alliansen gått förbi.

En förklaring skulle kanske kunna vara att delar av SCB:s undersökning är genomförd i början av maj, innan opinionen på allvar började förflytta sig. Men SCB:s resultat innebär ändå att kritiska blickar nu riktas mot flera övriga opinionsinstitut med skakigare urval än vad SCB har.

Hur trovärdiga är då SCB:s resultat? Statistiskt sett har det block som leder i SCB:s maj-mätning ett valår också vunnit det efterföljande valet tio gånger av tio.

Men statistik är en sak och politik en annan. Väljarrörligheten ökar från val till val och väljarna bestämmer sig också allt senare under valrörelsen för vilket parti de skall rösta på. Andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats sedan början av 1960-talet - från 11 procent 1960 till 37 procent 2006. Andelen väljare som splittrar sina röster mellan olika partier i riksdags- och kommunalval har mer än fyrdubblats från 6 procent 1970 till 25 procent 2006. Den ökade väljarrörligheten innebär att det blir allt svårare att utifrån opinionsmätningar uttala sig om hur det kommer att gå i valet. Därför är också SCB-mätningen ett trubbigare instrument än tidigare när det gäller att bedöma valutgången.

De opinionsinstitut som arbetar med telefonintervjuer har också fått urvalsproblem eftersom allt fler svenskar nöjer sig med mobiltelefoni och avstår från fasta telefonabonnemang. På senare tid har resultaten i opinionsmätningarna växlat mer än vanligt. En förklaring till denna variation skulle kunna vara att urvalen genom mobiltelefonins framväxt blivit mindre tillförlitliga. SCB arbetar också med telefonintervjuer men har med sina 9 000 personer det överlägset största urvalet i sina undersökningar.

Inför årets val är det ovanligt många partier som ligger i närheten av eller strax över fyraprocentsspärren: Sverigedemokraterna (3.9), Kristdemokraterna (4.5), Centern (4.6) och kanske öven Vänsterpartiet (5.6) och Folkpartiet (5.8). Majoritetsförhållandena i riksdagen blir starkt beroende av vilka av dessa partier som kommer att erövra mandat i valet. Även uppstickarpartier som Piratpartiet eller Fi kan förstås påverka majoritetsförhållandena, även om dessa båda partier i dag inte ligger i närheten av fyraprocentsspärren i de genomförda opinionsmätningarna. Prognoskraften i SCB:s mätning försvagas av att så många partier ligger nära fyraprocentsspärren

Världskulturmuseets tvekan inför Elisabeth Ohlson Wallins Jerusalembilder

Världskulturmuseet i Göteborg ändrar sig och vill nu visa konstnären Elisabeth Ohlson Wallins uppmärksammade bilder på HBT-personer på religiöst laddade platser i Jerusalem. Med tanke på den intensiva debatten och diskussionen om utställningen är det av stort allmänintresse att den får möta sin publik, säger den tillträdande museichefen Mats Widbom i ett pressmeddelande.

Utställningen beställdes ursprungligen av Världskulturmuseet och Elisabeth Ohlsson Wallin fick 30 000 kronor i bidrag till sin resa till Jerusalem. Men i ett senare skede ändrade sig museet och ville endast visa bilderna i en mindre lokal, med hjälp av en dator.

Göteborgs-Tidningen (GT) redovisar bakgrunden till Världskulturmuseets tidigare beslut att stoppa utställningen. Vid ett antal s k referensgruppmöten framkom bl a följande synpunkter:

Jag har svårt att se ömsesidig respekt i de här bilderna. Åke Samuelsson, pastor inom svenska Alliansmissionen.
Många av de troende judiska bekännarna kommer att känna sig provocerade. Peter Borenstein, rabbin vid den judiska församlingen.

En risk är att utställningens bilder snarast förstärker utsatthet och tvingar in muslimska svenskar i en defensiv position. Klas Grinell, Världskulturmuseets intendent.

Muslimer kommer att ha väldigt svårt för utställningen. Ashar Khan och Zana Muhammad, Sveriges unga muslimer.

Jag är glad att Världskulturmuseet ändrat sig igen och nu bestämt sig för att visa Elisabeth Ohlson Wallins bilder. Elisabeth Ohlson Wallin väckte stor uppmärksamhet redan i slutet av 1990-talet med utställningen Ecce Homo. I den utställningen skildrades Jesus och olika bibliska motiv med hjälp av homosexuella miljöer och modeller för att på så sätt gestalta likheten mellan olika former av utanförskap och förtryck och uttrycka Guds gränslösa kärlek.

Elisabet Ohlson Wallins konst har en riktning och ett solidaritetsperspektiv. Där skiljer hon sig i grunden från en annan kontroversiell konstnär - Lars Vilks - som provocerar för provokationens egen skull och testar yttrandefrihetens gränser genom att reta upp muslimer.

I en tidigare post jämförde jag Lars Vilks med Åke Green, pingstpastorn som i en predikan den 20 juli 2003 uttalade sig om homosexuella på ett sätt som många uppfattade som djupt kränkande och förödmjukande. Jämförelsen mellan Lars Vilks och Elisabeth Ohlson Wallin är också relevant. Gert Gelotte har i Göteborgs-Posten givit ord för vad jag själv känner inför Elisabeth Ohlson Wallin och Lars Vilks och jag väljer därför att låta Gelotte få sista ordet:

När fotografen Elisabeth Ohlson Wallin i utställningen Ecce Homo framställde Jesus som homosexuell sårade hon en del kristnas djupaste känslor. Men hon hade ett bra skäl. Hon riktade strålkastarljuset mot homofobin och det utbredda förtrycket av homosexuella i de kristna kyrkorna.

Konstnären Lars Vilks har ritat profeten Muhammed som rondellhund. Vad jag förstår utan annat motiv än att visa att han törs. Han har inte problematiserat någonting - utöver att muslimer tar illa upp om man visar ringaktning för profeten. Det är inget bra skäl.

Sverige och Israel - kärleksrelationen som sprack

I dagens Expressen kommenterar jag eventuella inrikespolitiska konsekvenser i Sverige av Ship to Gaza. Kritiken mot Israels övervåld har varit samstämmig över partigränserna, med Kristdemokraterna som enda undantag. Ship to Gaza kommer knappast att påverka svensk valrörelse, men bidrar till att åtminstone tillfälligt luckra upp den grymma och folkrättsstridiga blockaden av Gaza.

De svensk-israeliska förbindelserna i dag är frostiga. Det har de egentligen varit ända sedan den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken tog sin början efter junikriget 1967 och Sverige några år därefter erkände PLO som det palestinska folkets mest auktoritativa talesman.

Annat var det under 1950-talet och första hälften av 1960-talet. Visserligen fick de svensk-israeliska förbindelserna en svår start genom mordet på Folke Bernadotte 1948. Sverige dröjde med sitt erkännande av Israel i protest mot att den israeliska regeringen inte gjorde sitt bästa för att klara ut mordet och gripa förövarna. Men när Folke Bernadotte-affären så småningom lades till handlingarna så blomstrade förbindelserna mellan Sverige och Israel. En av orsakerna till de goda förbindelserna var att Socialdemokraterna under många år var statsbärande parti i såväl Sverige som i Israel.

Det är i dag också värt att notera att dåtidens SKP (Sveriges Kommunistiska Parti) var det parti i Sverige som med störst glädje hälsade utropandet av staten Israel våren 1948. Kommunisterna såg sionismen och kibbutzerna som progressiva element i en närmast feodal arabisk omvärld. Men när Israel politiskt och ekonomiskt orienterade sig mot väst upphörde stödet från såväl Sovjetunionen som från svenska kommunister. Radikaliseringen av arabstaterna under 1950-talet och den palestinska mobiliseringen under 1960- och 1970-talet skapade ett nytt politiskt landskap i området.

Synen på Israel väcker alltjämt starka känslor i svensk debatt. Jag skall återkomma till det temat lite mer utförligt i samband med att resultaten från den nya SOM-undersökningen om svenska folkets syn på Israel publiceras inom kort.

Om Sveriges relationer med Israel har jag formulerat mig bl a i min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989) samt i Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan (red., tillsammans med Ulf Carmesund, Hjalmarson & Högberg, 2008).

Dagens Demoskop ingen rolig läsning för de rödgröna

Dagens opinonsmätning från Demoskop utgör sannerligen ingen rolig läsning för de rödgröna. Den borgerliga alliansregeringen har ett försprång på 6.6 procentenheter, vilket är deras överlägset största ledning under mandatperioden. Moderaterna blir största parti på 34.5 procent. Socialdemokraterna stannar på 29.9 procent, vilket är partiets lägsta stöd någonsin i en Demoskopmätning.

En mätning gör ingen sommar. Men det är otvetydigt så att Socialdemokraterna och de rödgröna befinner sig i en nedåtgående trend. Hur stark den är får vi en mer bestämd uppfattning om på fredag i nästa vecka då Statistiska Centralbyrån (SCB) redovisar sin stora mätning med ungefär 9 000 personer i urvalet. SCB:s mätning är den som är mest auktoritativ och det block som ett valår leder i SCB:s junimätning brukar också ta hem valet.

Visst går det att spekulera i att finanskrisen och presentationen av de rödgrönas valplattform fortfarande ligger oppositionen i fatet. Men finanskrisen har åtminstone tillfälligt hamnat i medieskugga och de förslag som de rödgröna presenterade för några veckor sedan kan knappast förklara Socialdemokraternas tillbakagång. För det är Socialdemokraterna som minskar, såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet visar små uppgångar (givet att Demoskopmätningen avspeglar verkligheten).

Sannolikt är det så att de rödgröna sympatisörerna och potentiella väljarna just nu är kraftigt nedmobiliserade och att flera av dessa säger sig välja soffan i stället för att rösta rödgrönt. Ju närmare valdagen vi kommer desto fler rödgröna sympatisörer kommer också att uppge att de avser att rösta rödgrönt. Här finns viss tröst för rödgröna tigerhjärtan.

Mona Sahlins svaga opinionsiffror är ett vanligt diskussionsämne. Resultaten av dessa mätningar tenderar att bli självuppfyllande. De väljare som dagligdags matas med uppgifter i media om det svaga förtroendet för Mona Sahlin skall sedan själva i olika mätningar ta ställning till vilket förtroende de har för Mona Sahlin. Det blir en ond cirkel, svår för Mona Sahlin och Socialdemokraterna att ta sig ur.

Jag tror inte att Mona Sahlins svaga siffror i opinionen kan förklara särskilt mycket av Socialdemokraternas tillbakagång. Svenska väljare röstar i huvudsak på parti, inte på person. Men de små partiledareffekter som ändå finns handlar oftast om väljarförflyttningar inom blocken. Så en del av Socialdemokraternas tillbakagång och Miljöpartiets framgång kan säkert bottna i en Wetterstrand-effekt (eller Sahlin-effekt). Däremot har de svenska väljarnas uppfattning om Mona Sahlin knappast mer än en marginell betydlese för skillnaden mellan de båda blocken.

SCB:s mätning som redovisas på fredag blir viktig. Inte så mycket för dess innehåll i sig, utan för att den kommer att inrama de politiska förutsättningarna inför sommaren och inte minst det kokande Almedalen.

Jag kommenterar Demoskop-mätningen för Expressen här.

Ulf Carmesund hemma igen - och snart styr M/s Rachel Corrie mot Gaza

I dag kom Ulf Carmesund åter till Sverige, efter några dygn i israelisk fångenskap. Ulf Carmesund är internationell sekreterare för Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen och var en av de elva svenskar som fanns ombord på Ship to Gaza. Lite medtagen men stark och samlad mötte han i dag svenska medier vid välbesökta presskonferenser i Stockholm och i Göteborg.

Carmesund berättade bl a hur fartyget stormades av israeliska soldater beväpnade med automatvapen, gummikulor och tårgas och hur fartygets kapten blev slagen med en gevärskolv i huvudet. Han berättade också uttrycksfullt om den förödmjukande behandling han utsattes för under sin tid i fångenskap. (Hela presskonferensen i Stockholm kan ses här.)

Jag är oerhört lättad över att Ulf Carmesund nu är hemma hos sin hustru och sina tre barn i Alingsås. Tragedin med Ship to Gaza har också fört en del goda saker med sig. Den internationella opinionen tycks nu mer enig än någonsin om att den grymma och politiskt kontraproduktiva blockaden av Gaza måste brytas. Egypten har redan öppnat sin del av gränsen och bidrar därmed till att urholka blockaden ytterligare.

Nu vänds blickarna mot det irländska fraktfartyget M/s Rachel Corrie som är på väg med förnödenheter i lasten till Gaza. M/S Rachel Corrie är döpt efter den amerikanska aktivisten Rachel Corrie som år 2003 dödades av en bulldozer när hon som mänsklig sköld försökte hindra israeliska soldater från att riva ett hus i Gaza. M/s Rachel Corrie befinner sig runt 400 sjömil från Israel ute i Medelhavet. Ombord på fartyget finns bl a mottagaren av Nobels fredspris irländskan Mairead Maguire och förre koordinatorn för FN:s biståndsprogram i Irak Denis Halliday. Irlands premiärminister Brian Cowen har offentligt krävt att fartyget släpps igenom den ”omoraliska och kontraproduktiva” militärblockaden. "Om våra medborgare skadas får det mycket allvarliga konsekvenser", hotade premiärministern.

Israel har genom sitt övervåld och sina folkrättsbrott i samband med attacken mot Ship to Gaza ytterligare stärkt sin internationella isolering. Det är trist, för att uttrycka det milt. Någonstans kommer det politiska priset att få betalas. Jag tvivlar på att den israeliska regeringen lyckas hålla ihop året ut.

Ship to Gaza - hur påverkas fredsprocessen?

Under rubriken Ship to Gaza – kan tragedin vändas till något positivt? skriver jag i dag en artikel i Göteborgs-Postens kulturdel (ännu ej på nätet). Här kommer ett par utdrag ur texten.

Den politiska och humanitära manifestationen Ship to Gaza slutade i blodigt kaos. Trots lång förberedelsetid och trots att media och världsopinion noga följde Ship to Gaza lyckades inte Israel med fredliga medel hejda fartygen. Finns det då några möjligheter att denna ohyggliga händelse ändå skulle kunna vändas till något gott?

Ansvaret för den våldsamma upplösningen på Ship to Gaza vilar tungt på den israeliska regeringen. Visst kan det vara sant att några aktivister ställde sig till våldsamt motvärn när de israeliska soldaterna stormade fartygen. Visst kan det vara sant att det uppstod handgemäng och att några aktivister kom över israeliska vapen. Men faktum kvarstår. Tungt beväpnad israelisk militär stormar nattetid på internationellt vatten fartyg bemannat med civila aktivister och lastade med förnödenheter till ett utsatt folk. Folkrätten är glasklar. Ove Bring, landets kanske mest ansedde folkrättsexpert, säger att Israel inte har ”rätt att utanför sitt eget territorialhav på internationellt vatten etablera säkerhetszoner och agera militärt inom dessa säkerhetszoner.” Det är Israel som inleder våldshandlingarna och därför också Israel som har huvudansvaret för våldets konsekvenser.

Paradoxalt nog råder det stor enighet om hur en lösning på den israelisk-palestinska konflikten bör se ut. Israel har rätt till existens inom säkra och erkända gränser. Palestinierna har rätt till en stat vid sidan av Israel, belägen på Västbanken och Gazaremsan. Huvuddelen av de olagliga israeliska bosättningarna på Västbanken skall avvecklas och muren rivas. Staden Jerusalem skall bli huvudstad för både Israel och för Palestina. De palestinska flyktingarna har visserligen rätt att återvända även till Israel. Men ett återvändande i stor skala är inte genomförbart, och palestinierna kommer i stället att få ekonomisk kompensation.

Men Djävulen sitter som bekant i detaljerna. Även om parterna är överens om stora delar av slutmålet är de inte överens om vägen dit. Därför måste de ha hjälp av omvärlden för att nå fram. USA:s president Barack Obama har gått längre än någon tidigare amerikansk president genom att definiera upprättandet av en palestinsk stat som en del av USA:s nationella intresse. Därmed finns det ingen återvändo. Den palestinska staten kommer att upprättas – frågan är inte om utan när och hur.

Den blodiga upplösningen på Ship to Gaza stärker pressen på Obama att skärpa kraven på Israel. Det är möjligt att dessa krav kommer att öka pressen på den israeliska regeringen så mycket att den inte längre förmår hantera sina interna spänningar utan tvingas avgå. En ny israelisk regering tycks vara ett nödvändigt villkor för att fredsprocessen skall kunna påbörjas.

”Sörj inte – organisera” skrev Joe Hill i ett brev till en vän strax före sin avrättning. Bästa sättet att hedra de människor som dödades i aktionen mot Ship to Gaza är att hålla fast vid principen om icke-våld och lägga all kraft på att organisera ett fredsarbete där folkrätten och inte våldet sätts i centrum.

Massiv kritik mot Israel efter attacken mot Ship to Gaza

Kvällens manifestation för Ship to Gaza på Gustav Adolfs Torg i Göteborg - där jag medverkade som talare - blev ett starkt uttryck för den massiva kritik som mött Israel efter morgonens blodiga attack. Representanter för samtliga riksdagspartier utom Kristdemokraterna medverkade med anföranden eller appeller.

Jag har medverkat i en och annan Palestinamanifestation under årens gång, men kan inte minnas någon som haft lika många deltagare. Mötet samlade betydligt fler deltagare än t ex 1 maj-mötena här i Göteborg. Bilder från Sergels Torg i Stockholm visar också prov på den heliga vrede som så många människor känner inför Israels folkrättsvidriga aktion. Genom att olagligt angripa en humanitär hjälpinsats har arrogansen nått en punkt där den ytterst och inifrån hotar Israel som demokrati och civilisation.

Kritiken mot Israels agerande visar en mycket stor bredd. EU:s utrikesminister Catherine Ashton kräver att blockaden av Gaza omedelbart hävs och ett ovillkorligt öppnande av gränsövergångar för att släppa in humanitär hjälp, kommersiella varor och personer till Gaza. Utrikesminister Carl Bildt talar om ett oacceptabelt israeliskt övervåld och folkrättsprofessor Ove Bring slår fast att Israels aktion utgör ett folkrättsbrott.

Men ord är en sak - handling en annan. Nu måste en internationell och oberoende utredning få ta ställning till vad som hänt och kunna ställa de ansvariga inför rätta. Sedan får vi hoppas att det som inträffade kan vändas till något gott - jag har en artikel på det temat på Göteborgs-Postens kultursidor i morgon.

Jag nås också av beskedet att Broderskapsrörelsens internationelle sekreterare Ulf Carmesund som var ombord på ett av fartygen är oskadd, men har förts till Elafängelset i Beersheba i Israel.

Ship to Gaza - ett tungt ansvar vilar på Israels regering

I efterhand inser man att det var naivt att tro att Israel passivt skulle invänta att den humanitära konvojen Ship to Gaza i fullt dagsljus närmade sig Gaza. I stället slog Israel till nattetid, av allt att döma på internationellt vatten. Antalet döda är ännu okänt.

Enough is enough. Tungt beväpnad israelisk militär stormar nattetid på internationellt vatten ett humanitärt hjälpfartyg med obeväpnade aktivister. Ansvaret vilar tungt på den israeliska regeringen. Om det skall gå att se något positivt som kan komma ur detta ohyggliga, så vore det att omvärlden och USA nu skärper kraven på ytterligare på Israel, Eller att den israeliska regeringen inte längre förmår hantera sina inre spänningar utan tvingas avgå. En ny israelisk regering tycks vara ett nödvändigt villkor för att fredsprocessen skall kunna påbörjas igen.

Jag har inga uppgifter ännu om Broderskapsrörelsens representant Ulf Carmesund som fanns med på en av båtarna. Det tycks emellertid som att de mesta våldshandlingarna utspelade sig på fartyget från Turkiet.

Ship to Gaza - avgörandets stund närmar sig

Ship to Gaza har riktat världsopinionens blick på den israelisk-palestinska konflikten och på de svåra levnadsvillkor som plågar den palestinska befolkningen i det isolerade Gaza. I sin enkelhet visar Ship to Gaza på det absurda i situationen. Åtta fartyg fyllda med förnödenheter styr mot människor i nöd. Men fartygen kommer inte att släppas igenom, utan i stället stoppas på vägen av israeliska militärfartyg och patrullbåtar.

I skrivande stund har de åtta fartygen nu styrt färden mot hamnen i Gaza med beräknad ankomst i morgon måndag. Ingen vet vad som kommer att hända när de åtta båtarna möts av israeliska militärfartyg. Sannolikt kommer Israel att uppmana båtarna att styra norrut mot ett uppsamlingsläger i Ashdod i Israel där lasten skall överlämnas och varifrån de aktivister som finns på fartygen skall sändas hem. Om aktivisterna inte frivilligt följer dessa instruktioner kommer de sannolikt att bordas av de israeliska fartygen och konfrontation uppstå. Läget är spänt, och det är viktigt att båda parter gör sitt yttersta för att undvika alla våldshandlingar.

Stödet för Ship to Gaza är stort. I Sverige skriver liberala Expressens ledarsida under rubriken Släpp in dem att Israel måste häva blockaden och sluta en uppgörelse med Hamas. Den israeliska tidningen Haaretz beskriver den israeliska blockaden som ett gigantiskt misslyckande och att Israel måste påbörja indirekta förhandlingar med Hamas.

Västmakternas försök att isolera Hamas – som kom till regeringsmakten genom fria val på de palestinska områdena – har varit olyckligt i tre avseenden. För det första har isoleringen stärkt de fundamentalistiska och hökaktiga krafterna inom Hamas, vilket lagt grunden för den politiska repression och rättsövergrepp som i dag präglar delar av Hamas styre på Gaza. För det andra har isoleringen av Hamas försvårat arbetet med att få till stånd en reell försoningsprocess mellan Hamas och Fatah, en försoningsprocess som är nödvändig för att nå framsteg i fredsprocessen mellan israeler och palestinier. För det tredje har isoleringen av Hamas bidragit till att urholka det palestinska folkets tilltro till demokratin – Hamas vann ju de kanske mest demokratiska val som någonsin genomförts i arabvärlden.

Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen finns representerade i Ship to Gaza genom vår internationelle sekreterare Ulf Carmesund som befinner sig på båten Sofia. Ulf Carmesund fick hoppa in på kort varsel, då förbundet ursprungligen skulle ha representerats av den ärrade veteranen Evert Svensson. Men Evert fick avstå då arrangörerna beslöt att dra en åldersgräns för deltagande vid 65 år. Evert fyller 85 år om ett par veckor... Jag var själv erbjuden att delta, men personliga omständigheter gjorde det svårt att genomföra (och ja, jag tillstår att jag inte är särskilt förtjust i båtar överhuvudtaget...).

Jag återkommer med kommentarer kring Ship to Gaza under händelsernas gång.

Rödgrön utrikespolitik och amerikanska militärbaser

I dag skriver jag i Expressen om rödgrön utrikespolitik och amerikanska militärbaser.

Samarbetet mellan de rödgröna partierna har inneburit en radikalisering av den socialdemokratiska utrikespolitiken. Plattformen "En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder" utgör en välbehövlig vitamininjektion i socialdemokratisk utrikespolitik. I plattformen betonas vikten av att Sverige har en självständig röst i världen, ungefär som under den aktiva utrikespolitikens och Olof Palmes tid.

USA-kritiken är iögonfallande. En rödgrön regering skall verka för att USA:s blockad mot Kuba hävs samt att USA ansluter sig till den internationella brottmålsdomstolen ICC. De rödgröna kräver att USA stänger fängelset på Guantanamo under 2010 och att fångarna får sina fall behandlade i enlighet med de mänskliga rättigheterna. USA ska avveckla sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser. Under Göran Perssons tid som partiledare var strategin att inte offentligt kritisera USA, utan i stället försöka påverka genom informella samtal.

När det gäller den enskilda uppmärksammade formuleringen om alla amerikanska militärbaser utanför USA ska avvecklas så är den ur socialdemokratisk synvinkel ett olycksfall i arbetet. Miljöpartiet och främst Vänsterpartiet tycker formuleringen är bra som den är, medan Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin får göra sitt bästa för att förklara att den egentligen betyder något annat än vad det står.

Det är viktigt att en ny rödgrön utrikespolitik inte blir ett nostalgiskt tillbakablickande till Palme-eran. En rödgrön utrikespolitik måste ta utgångspunkt i grundläggande värden om frihet, jämlikhet och solidaritet och utifrån dessa forma en konkret politik för en värld som är betydligt mer individualiserad och betonar mänskliga rättigheter mycket starkare än vad som var fallet under det kalla krigets dagar. Den gemensamma rödgröna plattformen är en bra början.

Hela artikeln kan läsas här.

Svenska folket mer positiva till invandrare och till invandring

På DN Debatt presenterar i dag Marie Demker resultaten från den senaste SOM-undersökningen om svenska folkets inställning till invandrare och flyktingar. Resultaten är uppmuntrande. Aldrig tidigare har svenskarnas attityder till invandrare varit så accepterande som nu. Även inställningen till flyktingmottagandet är mer positiv i dag än när mätningarna började 1993.

Hela artikeln kan läsas här. Se också Vänstra Strandens blogg här.

Parallellt publiceras den senaste opinionsmätningen från SKOP som visar på bibehållet övertag för det rödgröna blocket (5.1 procentenheter), samtidigt som Sverigedemokraterna rasar till 2.9 procent.

Det är klart att dessa båda nyheter innebär en politisk och psykologisk uppförsbacke för Sverigedemokraterna inför den stundande valrörelsen. Jag tillhör ju dem som konsekvent hävdat att Sverigedemokraterna får svårt att ta sig över fyraprocentsgränsen, samt att den stora svårigheten för de rödgröna inte består i att vinna valet 2010 utan att behålla makten 2014. Hittills håller min bedömning streck.

Kanske att dessa båda undersökningar också förmår bidra till att skapa lite lugn och sans i den stundtals inflammerade debatten om flyktingfientlighet och Sverigedemokraterna. Tonläget i den debatten utgår ibland från att främlingsfientligheten i Sverige ökar och att det är mer eller mindre givet att Sverigedemokraterna tar en plats i riksdagen. Sverige är faktiskt ett av de länder i världen där främlingsfientligheten är lägst och inställningen till invandrare och invandring mest positiv. Det är ett privilegium att få leva i ett sådant land - vilket förstås inte innebär att de problem som finns inom integrationspolitiken (liksom inom alla politikområden) skall sopas under mattan.

Men alla val skall vinnas och mycket talar för att valrörelsen 2010 blir hård och jämn. Dagens redovisade mätningar ger visserligen råg i ryggen åt de rödgröna - men innebär inte att de lugnt kan luta sig tillbaka och reflektera över ministerposternas fördelning. Hårt arbete och ödmjukhet inför uppgiften är nödvändigt för att det rödgröna överläget i opinionen skall räcka hela vägen in i Rosenbad.

Vad väntar Kristdemokraterna efter valet 2010 - himmel eller helvete?

Uppdatering finns längst ned i posten!

Kristdemokraterna (KD) under Göran Hägglunds ledning är ett parti med problem. Partiet guppar som ett flöte kring fyraprocentsgränsen, och inte mycket pekar idag på att partiet skall kunna göra några signifikanta framsteg i väljaropinionen före valet. KD:s problem behandlas i SVT Agenda i kväll, med Göran Hägglund på plats i studion.

En av de svåra frågorna för Göran Hägglund att brottas med är varför en allmänborgerlig väljare skulle rösta på just KD i stället för på Moderaterna, Centern eller Folkpartiet. Visst - partiet har en liten kärntrúpp kristna väljare. Men den kärntruppen är inte tillräckligt stor för att garantera en fortsatt riksdagsplats eller att partiet skall förmå bryta sin nedågtående trend i valen. Valet 1998 fick KD 11.8 procent av rösterna. I valet 2002 sjönk röstandelen till 9.2 procent och i valet 2006 sjönk den ytterligare till 6.6 procent.

För att attrahera den allmänborgerlige väljaren måste KD utmejsla några profilfrågor som skiljer ut partiet från de övriga borgerliga partierna. Hittills har man inte lyckats något vidare. En av profilfrågorna från valrörelsen 2006 (sänkt bensinskatt) vill partiet nu helst kasta i glömskans sjö. Två av de övriga profilfrågorna kompromissade sönder i regeringsmaskineriet (fastighetsskatten, vårdnadsbidraget). Partiets motstånd mot samkönade äktenskap slutade i ett nederlag.

Jag har tidigare argumenterat för att det finns ett politiskt utrymme för kristdemokratin att ta strid för en mer generös flykting- och asylopolitik samt ett stopp för urvattningen av enprocentsmålet för svenskt bistånd. Inte för att dessa frågor i sig är valvinnande. Men KD skulle inmuta ett frågeområde där partiet har en ideologisk trovärdighet. En profilering i dessa frågor skulle bli en ideologisk markör riktad till de allmänborgerliga väljare som brinner för humanitära värden, nu när Folkpartiet (med enskilda undantag) abdikerat i dessa frågor.

Men KD och Göran Hägglund har inte visat några som helst tecken att gå i den riktningen. I stället försöker partiet övertriumfa Moderaterna och Folkpartiet i frågor om lag och ordning och rop om strängare straff. Från högerpopulisterna i Ny Demokrati har KD övertagit uttrycket "verklighetens folk" och spelar upp en motsättning mellan kulturelit och folk. Retoriken har hittills - dessbättre - visat sig föga framgångsrik.

Jag tror att Kristdemokraterna klarar sig kvar i riksdagen. Den kristna kärntruppen tillsammans med allmänborgerliga stödröster ger sannolikt partiet ett röststöd motsvarande det man erhöll i 1994 års val, d v s 4.1 procent. Men marginalerna är små. Det känns som att 2010 års val blir ett ödesval för partiet. Om KD trillar ur riksdagen, kommer partiet då verkligen att lyckas ta sig tillbaka? Jag tvivlar på det.

Uppdaterat kl 22.00, efter Agenda-inslaget: Göran Hägglund gjorde som vanligt en gedigen insats i Agenda-inslaget. Han tappade knappast några väljare, men vann nog inte några nya heller. När han ombads ange KD:s profilfrågor toppade han med "äldreomsorg". Jodå, de äldre åldersgrupperna är säkert en i någon mening rätt tänkt målgrupp för KD. Men en profil kräver skärpa och vasshet. Jag ser inte riktigt på vilket sätt KD:s politik i frågor om äldreomsorg har den skärpan.

Sifo: väljarna om de båda blockens förmåga till ekonomisk krishantering

Sifo har frågat svenska folket om de båda politiska blockens förmåga till ekonomisk krishantering. På frågan "vilka tror du är bäst på att hantera svåra ekonomiska kriser?", svarar 54 procent en borgerlig regering och endast 29 procent en rödgrön regering. 16 procent svarar vet inte.

Jag gav följande kommentar till TT:

Sifo-mätningen förstärker bilden att de svenska väljarna har en starkare tilltro till alliansregeringens förmåga att hantera ekonomiska kriser än vad de har till de rödgrönas förmåga. Jag tror det finns två skäl till resultaten. För det första har väljarna i tidigare undersökningar givit ett gott betyg åt den borgerliga alliansregeringens sätt att hantera den förra finanskrisen. För det andra har den borgerliga alliansregeringen lyckats hålla ihop och därigenom visa regeringsduglighet under den gångna mandatperioden. De rödgröna är helt oprövade som regeringsalternativ.

Kommer väljarnas tilltro till alliansregeringens ekonomiska krishanteringsförmåga att påverka valutgången? Det är naturligtvis oerhört många faktorer som påverkar valet. Men i dagsläget förefaller det som att en ny finans- eller valutakris under valrörelsen skulle gynna de borgerliga allianspartierna och missgynna de rödgröna.

Expressens namn- och bildpublicering av de misstänkta för brandattentatet mot Lars Vilks

I en artikel fylld av visserligen behärskad men ändå helig vrede kritiserar Martin Aagård Expressens beslut att publicera namn och bild på de båda bröder som häktats misstänkta för brandattentatet mot Lars Vilks. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson försvarar beslutet att publicera bilderna - trots att ingen av de båda pojkarna dömts - med att attacken mot Vilks riktat sig mot "yttrandefriheten och tryckfriheten" och att pojkarnas namn och utseende därför är av "uppenbart allmänintresse". Uppenbart var ordet, sa Bull.

Den yngste brodern är 19 år och var så svårt brännskadad att han inte kunde närvara vid domstolsförhandlingen. Aagård skriver: Men Mattsson är alltså inte bara säker på att bröderna är skyldiga utan även att bägge agerat frivilligt, att de varit vid sina sinnens bruk, och till och med på varför de gjort som de gjort. "Bröderna NN drevs av hat mot Lars Vilks" står det rubriken. En sak är i alla fall säker, efter Thomas Mattssons beslut är deras möjligheter i det svenska samhället exakt lika med noll.

Jag delar Aagårds vrede angående namn- och bildpubliceringen. I frågan om Vilks ovillkorliga yttrandefrihet är vi alla eniga. Men i min mage känns det som att Expressens namnpublicering har mindre med allmänintresse och betydligt mer med lösnummerförsäljning att göra.

Jag förstår att namnutpekande i bloggar och olika forum på nätet nu blivit så vanligt att det är svårt för den tryckta pressen och etermedia att hålla emot. Men civilkurage är inte att följa strömmen, utan att ha kraften att utgöra en ö i strömmen. I denna pressetiska fråga smeker Expressen populismen medhårs, i stället för att göra motstånd.

P.S. I skrivande stund säger Lars Vilks i Studio Ett i P 1: Vi har för många muslimer i Sverige i relation till de resurser vi sätter in för att integrera dem. Hoppsan.

Piratpartiet, The Pirate Bay och transhumanismen

I dag blev det känt att Piratpartiet ger den kontroversiella fildelarsajten Pirate Bay ett hem genom att upplåta bandbredd åt Pirate Bays hemsida och sökmotor. Pirate Bay låg nere under måndagen då en tysk domstol beordrat internetleverantören Cyberbunker att koppla bort Pirate Bay från nätet. Domstolen påstås i sin tur ha agerat efter påtryckningar från de internationella filmbolagen.

Åtgärden är ett politiskt snilledrag av Piratpartiet och dess ordförande Rick Falkvinge (eller vem som kom på idén). Piratpartiet har seglat i medieskugga ett tag, och behöver en skjuts framåt för att på allvar kunna göra sig gällande i den stundande valrörelsen. Pirate Bay fälldes i tingsrätten förra året och hovrätten kommer att pröva målet först efter höstens val. Nu får Piratpartiet stora rubriker och genom att knyta ihop sig med Pirate Bay så underlättar Piraterna sin mobilisering i valrörelsen.
Rick Falkvinge förnekar att det rör sig om en provokation: Tvärtom är det en markering att vi står för vad vi säger. Om det är någon som provocerar så är det snarare upphovsrättslobbyn som försöker angripa samhällskritisk infrastruktur med alla till buds stående medel. I min värld är det ett sabotage i klass med att spränga en kraftstation eller något motsvarande.

Piratpartiets utspel blev en ovälkommen överraskning för såväl alliansregeringen som för de rödgröna. Det har funnits förhoppningar om att Piraterna seglat färdigt och att övriga partier - kanske främst de rödgröna - genom en nu något mer insiktsfull politik i frågor kring integritet och kunskap skulle kunna attrahera de främst unga väljare som röstade Pirat i Europavalet. Men ju mer Piratpartiet syns och hörs i media i dessa sammanhang, desto större möjlighet att ungdomsväljarna (och även andra väljargrupper, förstås) ser Piraterna som ett tänkbart alternativ även i riksdagsvalet.

Angående Piraterna vill jag också puffa för Torbjörn Westers intressanta artikel i senaste numret av Filosofisk tidskrift (2/2010, ej på nätet): Piratpartiet och transhumanismen. Med transhumanism menas ungefär tanken att vetenskapen bör användas för att förbättra människokroppen utöver den "normala" potentialen, t ex genom att byta ut ett normalseende öga mot ett konstgjort öga som ger ännu bättre syn.

Kan ett parti, frågar Wester, som bygger sin politik på uppfattningen att "de förstår sig på" och välkomnar "den nya tekniken" förhålla sig neutralt till transhumanismen? Wester tvivlar på att så skulle vara fallet, och illustrerar sin tes med citat av Pirater eller Piratpartiet närstående personer som Isobel Hadley-Kamptz, Christopher Kullenberg, Karl Palmås och Oscar Swartz. Just Oscar Swartz får illustrera transhumanismens teknikoptimism med följande citat ur en krönika i Computer Sweden: Hur kan vi ta människan bortom sina - till synes givna - biologiska begränsningar genom att använda förnuftet? Hur kan vi få bukt med åldrandet och leva i 500 år eller mer? Kan vi bli riktigt smarta genom att injicera en miljard nanodatorer i hjärnan eller få elefantminnen av att knapra piller?

Artikeln ger förstås inga definitiva svar på frågan om det finns ett släktskap mellan Piratpartiets teknikoptimism och transhumanismen. Men den sätter fingret på flera relevanta frågor kring vad det innebär att vara människa. Det är vackert så. Och det blir en spännande valrörelse - även om de transhumanistiska frågeställningarna lär lysa med sin frånvaro.

Lars Vilks och Åke Green - lika som bär?

Försöket till mordbrand mot konstnären Lars Vilks hus utanför Nyhamnsläge är ett illdåd och måste beivras med alla lagen till buds stående medel. Det samma gäller för överfallet på Vilks i samband med hans föreläsning i Uppsala för några dagar sedan.

Men det gäller att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. På samma gång som vi starkt tar avstånd från och bekämpar hoten och attentaten mot Lars Vilks är det viktigt att komma ihåg att han inte är någon hjälte. Lars Vilks väljer i sina konstnärliga projekt att konsekvent kränka och förödmjuka många människor. Det är hans konstnärliga frihet att göra så - och den konstnärliga friheten och yttrandefriheten måste vi värna. Först om Vilks använder sin konstnärliga frihet till att begå hets mot folkgrupp skall han lagföras och dömas i domstol.

Debatten kring Lars Vilks har klara beröringspunkter med debatten om pingstpastorn Åke Green, som i en predikan den 20 juli 2003 uttalade sig om homosexuella på ett sätt som många uppfattade som djupt kränkande och förödmjukande. Åke Green dömdes av tingsrätten för hets mot folkgrupp, men friades därefter av hovrätten och högsta domstolen.

På samma sätt som Lars Vilks söker sig till offentligheten för att visa upp sin konst så inbjöd Åke Green medierna till sin predikan för att få uppmärksamhet för sin syn på de homosexuella. På samma sätt som yttrandefriheten ger Lars Vilks rätt att genomföra sina provokationer så ger religionsfriheten Åke Green rätt att genomföra sina provokationer. Yttrandefriheten och religionsfriheten är fundamentala i en demokrati och i en rättstat och skall värnas med full kraft.

Men Åke Green kränker och förödmjukar människor genom sina predikningar och han är ingen hjälte. Lars Vilks kränker och förödmjukar människor genom sina konstverk och han är heller ingen hjälte.

Likheterna mellan Lars Vilks och Åke Greens agerande har också diskuterats här.

De politiska partiernas bekymmersamma förhållande till sociala medier

I dag skriver jag i på Expressens debattsida om de politiska partiernas bekymmersamma förhållande till sociala medier. Artikeln avslutar en artikelserie i ämnet, med tidigare inlägg av Socialdemokraternas kommunikationschef Karin Pettersson (som målar upp en ljus bild och betonar att partierna måste ”våga släppa loss kraften hos sina anhängare på nätet” och ”låta internets principer styra”), Brit Stakston, specialist på sociala medier (som målar upp en mörk bild och hävdar att de sociala mediernas möjligheter ”missas totalt av samtliga partier i dag”) samt S-bloggaren Erik Laakso (som beskriver det Socialdemokratiska bloggnätverket Netroots som en välregisserad hejaklack till partiet).

I flera avseenden är Stakstons och Laaksos dystra bild befogad. Det finns fortfarande alltför många politiker och kampanjstrateger som inte förstår de sociala mediernas logik eller hur den kommunikationsteknologiska utvecklingen förändrar villkoren för det politiska livet. Visst finns det undantag. Göran Hägglund och Gudrun Schyman briljerar på Twitter och Thomas Bodström visar självdistans genom att döpa sin ambitiösa blogg till Bodströmsamhället. Men vi ser också motsatsen: Urban Ahlin gav stenåldern ett ansikte när han för en tid sedan (DN 26/10 -08) kritiserade Pär Nuder för att i sina memoarer vara alltför frispråkig. Ahlin förespråkade 20 år av strängaste sekretess kring partistyrelsens möten, annars ”kan vi lika väl mejla varandra eller blogga men så vill inte jag ha det”.

Men jag tycker också att Stakston och Laakso gör det lite lätt för sig när de hävdar att partierna skall släppa kontrollen eller "våga släppa varumärket". De svenska partierna dominerar det politiska livet på ett helt annat sätt än i USA och de amerikanska partiernas varumärken är vagare i sina konturer. De politiska riskerna för partierna att släppa sina varumärken är därför större i Sverige än i USA.

Särskilt för Socialdemokraterna - ett gammalt klassparti med stark partiapparat – finns det skäl för oro. Är det inte så att erfarenheterna från deltagardemokrati visar att de individer som deltar tenderar att komma från mer välbeställda och välutbildade samhällsgrupper än de individer som inte deltar? Och vem tar ansvar för den politiska helheten och gemenskapen om engagerade väljare rusar från sakfråga till sakfråga?

Men det finns ingen väg udenom, för att citera Ibsen. I vår individualiserade tid måste partierna vara beredda att i varje val erövra varje väljare och varje röst på nytt. Dagens engagerade väljare vill mötas och verka på sina egna villkor. Socialdemokraternas svåra utmaning består i att bejaka denna utveckling och våga släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet vari varumärket har sin grund.

Artikeln i sin helhet kan läsas här.

Queer-kommunister mot HBT-liberaler?

Den 12-16 maj pågår HBT-festivalen i Göteborg. HBT-Festivalen grundades 2007 av Göteborgs Stadsteater, Kulturhuset Blå Stället, Röhsska museet, Pustervik, och Världskulturmuseet. HBT står för - vilket ju nästa alla känner till i dag - homosexuella, bisexuella och transpersoner.

HBT-rörelsen är inte och har aldrig varit någon homogen rörelse. Inför årets HBT-festival känns det som att skiljelinjerna börjar utkristallera sig ännu lite tydligare. En av skiljelinjerna formuleras skarpt av de s k Regnbågsrabulisterna, vilka i samband med Regnbågspromenaden mellan GöteorgsOperan och Götaplatsen på söndag tågar i en egen avdelning under svarta fanor.

Regnbågsrabulisterna vilar på stabil queer-grund och knyter samman sin kamp med en global befrielsekamp bortom sexuell läggning och könsidentiteter:

Vi förenas av att vi påtalar det som de vill avföra från dagordningen; att heterosexismen är förenad med rasism, sexism och kapitalism; att kampen mot nationalstat, köttindustri och löneslaveri är viktigare för våra queera liv, än ett sponsoravtal med något PR-hungrigt företag.

Den strategiska fienden i denna kamp blir den s k regnbågsliberalismen, vilken regnbågsrabulisterna menar blivit en del av etablissemanget och av maktordningen: Om vi låter världens hungriga svälta medan vi firar ännu en glad regnbågsköpfest, eller låter oss sponsras av vaktbolag samtidigt som gränserna till den rika världen stängs allt mer, blir det tydligt vems sida vi står på. Alla som röstar på alliansen är straighta. Och: Vägra kallas HBT!

HBT-rörelsen är och har varit en mycket framgångsrik frihetsrörelse. Men som de flesta andra frihetsrörelser riskerar den att låta sig pacificeras av sina framgångar. I den svarta medborgarrättsrörelsen i USA eller i befrielsekampen mot kolonialismen ser vi samma mönster. Ledarskapet kritiseras av grupperingar inom rörelsen som menar att ledarskapet gått för långt i sina kompromisser och säljer ut rörelsens ideal för att få vara nära - eller till och med en del av - makten.

HBT-rörelsen är inte och kan inte vara en homogen rörelse. Därför är det bra att skiljelinjerna synliggörs så att var en en kan förhålla sig till dem. Jag har svårt för det militanta språkbruket som Regnbågsrabulisterna använder sig av. Men jag uppskattar att de lyfter blicken bortom den egna kampfrågan. Deras perspektiv bidrar till att påminna om att olika sorters förtryck sällan kan analyseras separat och om att framgången alltid har ett pris.

Jag vill också passa på att puffa för filmen "Sedelärande instruktionsmusikal i revolutionärt uppförande" med underrubriken "Som ett homoerotiskt möte mellan Jane Fonda och Ulrike Meinhof" vars urpremiär jag idag såg på fina biografen Roy i Göteborg. En mycket begåvad film, av Lasse Långström och Leo Palmestål om queeriga kampstrategier i en heteronormativ värld. Jag fastnade särskilt för den s k Bengt Alsterlind-metoden mot dumma frågor. Blodigt värre, men inte på det sätt man kanske kunde tro.

Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i "duell"

Uppdaterad efter Agenda-debatten mellan Sahlin och Reinfeldt:

Det blev - som så ofta - en mycket jämn debatt mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Reinfeldt fick särskilt i början möjligheter att utöva sin bästa gren - sprida förtroende och ge en bild av ordning och reda. Reinfeldt talar skattesänkningar - man får lätt bilden av att Reinfeldt tror att det inte finns något problem i världen som inte kan lösas med hjälp av skattesänkningar. Kanske att t o m vädret blir bättre med sänkt skatt.

Mona Sahlins bästa gren är ideologi. Bara ett jämlikt samhälle kan vara pluralistiskt, var en bra oneliner.

Debatterna mellan Sahlin och Reinfeldt kommer inte att avgöra valet. Men de höjer den politiska temperaturen och bidrar till att mobilisera de egna anhängarna.

*

Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i duell. Så marknadsför SVT Agenda kvällens direktsända debatt mellan oppositionsledaren och statsministern. Jag är kanske överkänslig, men jag funderar lite över varför Agenda-redaktionen väljer att använda ordet "duell" i stället för "debatt". Ordet duell leder tankarna till tävlingsmoment, och en politisk debatt är faktiskt ingen tävling (även om de olika partierna konkurrerar om väljarnas röster och gunst). Ordet "duell" är också en metafor som har sin grund i en våldshandling, ibland med dödlig utgång.

Ordvalet är ingen stor sak. Jag förstår ju att Agenda vill locka tittare genom att använda ett ord som andas dramatik och kamp, i stället för saklig debatt. Men - som jag brukar säga - Djävulen sitter i detaljerna. I det här fallet tror jag inte det hade varit något problem för Agenda-redaktionen att locka tittare med en lansering som utlovar dramatik och relevans även om man använt ordet "debatt". Det är ju faktiskt en debatt som skall genomföras.

Jag syndar själv på nåden ibland och analyserar det politiska livet i termer som t ex "slagfält", "attacker" eller "gå på offensiven". Därför väljer jag här att inte kasta någon sten - det skulle klirra för mycket när glashuset gick sönder. Men det skadar inte att då och då tänka efter och reflektera över sina ordval. Den politiska vänstern har ibland en olycklig förkärlek för en våldsromantisk terminologi. (Extremhögern skall vi bara inte tala om.)

Vem kommer då att vinna debatten? (Se - nu använde jag ordet "vinna" som om det vore en tävling.) Med debattvinsten är det som med skönheten - den sitter i betraktarens öga. Det är ofta underhållande att iaktta hur vänster- respektive högermänniskor självklart utpekar den egna sidan till segrare i debatten. Ett exempel är mediernas nätomröstningar om vem som "vann debatten", där den borgerliga sidan i princip alltid får mer än 2/3 av rösterna. Förklaringen till att borgerligheten i nätomröstningar alltid vinner alla debatter är ju förstås att de borgerliga sympatisörerna är kraftigt överrepresenterade i den grupp som väljer att delta i nätomröstningar om politiska debatter. Det är faktiskt svagt av medierna att inte synliggöra den skevheten tydligare.

Jag återkommer i kväll på bloggen med en kort analys av debatten. Kanske berättar jag också vem som vann. :-)

Dagens Demoskopmätning - leder verkligen den borgerliga alliansen?

Angående dagens mätning från Demoskop - som redovisar ett borgerligt överläge i opinionen - gav jag följande kommentar till TT:

De rödgrönas skuggbudget förändrar den politiska spelplanen och skapar nya förutsättningar för den politiska debatten. Men Demoskops undersökning är delvis genomförd innan skuggbudgeten lades fram, och det är inte rimligt att tro att debatten kring de rödgröna förslagen redan hunnit göra avtryck i opinionen.

Det går aldrig att dra några slutsatser ur en enskild mätning. Demoskop-mätningen har främst en psykologisk betydelse, i det att den är en av de ytterst få mätningar under mandatperioden som redovisar en övervikt för den borgerliga alliansregeringen. Därigenom gjuter den hopp i regeringen och skapar osäkerhet i den rödgröna alliansen. De närmast följande mätningarna blir viktiga för att visa om Demoskop-mätningen var en tillfällighet eller början på en ny trend.

Alliansen vs de rödgröna: Vem vann slaget om budgeten?

De rödgröna har presenterat sin skuggbudget och äntligen ligger korten på bordet när det gäller de ekonomiska och politiska alternativen inför höstens val. Vilket block kan då så här dagen efter känna sig mest nöjd med hur debatten blev kring de rödgrönas skuggbudet?

Jag tror de rödgröna är mest nöjda. På DN:s ledarsida beskriver Hanne Kjöller (en av dessa socialliberaler med integritet som jag så starkt respekterar) t ex Fredriks Reinfeldts och Anders Borgs kommentarer till de rödgrönas skuggbudget i mycket ampra ordalag: Fredrik Reinfeldt verkade mer sur och arg än laddad. Anders Borg hade - precis som i söndagens Agenda - en mimikfattig och defensiv framtoning. Det är som om den politiska glöden runnit ur Borg och ångat ur Reinfeldt. Som om valet redan vore förlorat. Anders Borgs tidigare besked att han inte kandiderar till riksdagen för att han inte är intresserad av att bli oppositionspolitiker stärker inte precis bilden av en allians som tror på en ny valseger.

I Svenska Dagbladet strör professor Peter Esaiasson salt i de borgerliga såren: - Det faktum att oppositionen inte ville höja skatterna mer verkade förvåna Fredrik Reinfeldt. Det verkar som regeringen hade byggt sin plan på att det skulle vara större skillnader mellan alternativen och när de rödgröna inte kom med mer ammunition verkade Reinfeldt frustrerad. Att Fredrik Reinfeldt i debatten ifrågasatte hur S och MP fått V att gå med på flera inslag i budgeten tyder på brist på argument. – Det var mycket avklätt. Reinfeldt verkade inte veta vad han skulle säga.

I dag försökte de borgerliga allianspartierna återta initiativet genom en tågturné - allianståget! Jag lyssnade på Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund på Kungsportsplatsen i Göteborg tidigare i kväll. Många hundra alliansanhängare fanns på plats. När mötet pågått några få minuter och det var Göran Hägglunds tur att tala öppnade sig himmelens portar och ett kraftigt slagregn föll över staden. Regnet varade lika länge som mötet - ingen tur med vädrets makter. Men jag känner som inför de besvikna och lite gnälliga kommentarerna efter Blåvitts felaktigt bortdömda mål mot Mjällby igår: Tur har man inte, tur förtjänar man. Blåvitt spelar inte bra, och den borgerliga alliansregeringens sätt att bemöta de rödgröna partiernas skuggbudget har lämnat en del i övrigt att önska.

Allianspartierna har hittills hållit ihop under mandatperioden och visade regeringsduglighet under finanskrisen. Det imponerar. Men opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk, och inte kändes det som fyra fräscha valvinnare som stod på podiet och applåderade varandras inlägg i ett regnigt Göteborg i kväll. Vänsterkartellen, jobb vs bidrag, Ohly-spöket. Seen that, done that.

Har de rödgröna partierna toppat formen för tidigt? Kanske det. Men hellre toppa den för tidigt än att inte toppa den alls.

Samhällsutopi på tusen tecken

Tidningen ETC Göteborg bad mig att på tusen tecken formulera min samhällsutopi. Så här blev det:

Min samhällsutopi har sin värdemässiga grund i mötet mellan Jesu uppmaning att ”Du skall älska din nästa såsom dig själv” och den kommunistiska utopin ”Av envar efter förmåga – åt envar efter behov”. Min kristna syn på människans ofullkomlighet och på människan som gemenskapsvarelse leder mig till en socialistisk syn på hur samhället bör organiseras.

Jag vill inte leva i ett samhälle där svaga grupper är utlämnade åt välgörenhet från välbärgade eller åt omsorger från familj och vänner. Välgörenhet är alltid godhet på givarens villkor. Jag vill leva i ett samhälle med en statsmakt som fördelar välståndet, som skyddar de svaga och som i bästa Robin Hood-anda tar från de rika och ger till de fattiga. Borgerlighetens falskt skorrande livspussels- och köksbordsretorik döljer ojämlikheter och skeva maktförhållanden i samhället. Därför behöver vi politiken, som ett nödvändigt medel för att skapa frihet, jämlikhet och rättvisa.

Mina tankar här utvecklas ytterligare i boken Politik och kristen tro (Santérus, 2007), samförfattad med Douglas Brommesson.

Rapport från 1 maj i Göteborg

Det blåser medvind för de rödgröna, en medvind som märktes även denna 1 maj. Självförtroendet är tillbaka, samarbetet mellan partierna går bra och opinionsläget är mycket bra. I Synovates senaste mätning som publicerades igår hade det rödgröna försprånget vuxit till 8.1 procentenheter. Det har aldrig tidigare hänt att ett block som haft en så stor ledning i april förlorat valet några månader senare. Men visst - någon gång kanske skall vara den första och osvuret är naturligtvis bäst.

Självförtroendet lyste också fram i Mona Sahlins tal i Stockholm i dag. Ideologiskt, självsäkert och med betoning på rättvisa.

I Göteborg tittade t o m solen fram, och här följer resultaten för respektive tåg. Jag räknar själv - vem annars skulle man kunna lita på? :)

Vänsterpartiet: 1900 (ungefär samma som förra året)

Socialdemokraterna: 1920 (150 fler än förra året)

Syndikalisterna: 1480 (ca 200 färre än förra året)

Kommunistiska Partiet (f d Kpmlr): 800 (90 färre än förra året)

Piratpartiet: ca 100 personer

Överlag har demonstrationsdeltagandet i Göteborg varit relativt stabilt för respektive parti över tid de senaste åren. Deltagarsiffrorna varierar med några hundra, oavsett väder och vind och vilka talare som framträder.

Förra året avslutade jag min 1 maj-post med lite framåtblickande, positiva tongångar. De har till största delen infriats, varför jag låter den avsluta även årets bloggpost:

Kanske blev årets 1 maj en vändpunkt för socialdemokratins och den rödgröna koalitionens långa politiska och opinionsmässiga ökenvandring? De senaste månaderna har varit svåra för oppositionen. Jag har en känsla av att botten nu är nådd. Vi går in i en valrörelse, där mobiliseringen blir början på en mer intensiv politisk period fram till valet 2010. 1 maj 2009 blir kanske bara den första av flera bra dagar. Som Totta sjunger, till Peter LeMarcs text: Bra dagar är snart här. Bra dagar som bara är. Då vingar växer och benen bär. Bra, bra dagar är snart här.