Sonny Liston och jag

I morgon, 1 juli 2016, är det på dagen 50 år sedan Sonny Liston efter mer än ett års frånvaro gjorde comeback i boxningsringen och inför 11 677 åskådare på Johanneshovs isstadion besegrade tyske mästaren Gerhard Zech på KO i sjunde ronden. Sonny Liston, den förre världsmästaren i tungviktsboxning, hade i två tidigare matcher 1964 och 1965 under något oklara omständigheter förlorat såväl sin tungviktstitel som en revanschmatch mot Cassius Clay/Muhammed Ali. (Cassius Clay kungjorde sitt namnbyte till Muhammed Ali dagen efter att han tagit tungviktstiteln från Sonny Liston den 25 januari 1964.)

Efter de dubbla förlusterna mot Clay/Ali hade Sonny Liston svårt att få såväl motståndare som boxningstillstånd i USA. Sonny Liston betraktades länge som mästaren som ingen ville ha, med sitt brottsliga förflutna och påstådda maffiakontakter. Förlusten mot Cassius Clay 1964 var kontroversiell, då Sonny Liston på grund av en påstådd axelskada oväntat gav upp efter sjätte ronden. Förlusten mot Muhammed 19645 var kontroversiell, då Sonny Liston slogs ut på KO redan i första ronden, av ett slag som inte många såg.

Av dessa skäl kom Sonny Liston i stället kom till Sverige för att boxas, där bland annat Ingemar Johansson spelade en viktig roll som kontaktlänk. Sammanlagt boxades Liston åren 1966-1967 fyra matcher i Sverige, samtliga vann han på KO.

Jag har aldrig sett Sonny Liston. Men jag har hans autograf. Det var min mamma Soli Bjereld som genom ett rådigt ingripande ordnade den i juli 1966. Sonny Liston vilade upp sig ett par dagar i Båstad, och min mamma arbetade på Pressbyrån. När hon såg att Sonny Liston gick förbi lämnade hon tidningskiosken och rusade ut på Köpmansgatan, där Sonny Liston vänligt stannade upp och skrev sin autograf på ett papper med ett biltak som stöd. (Flera av de autografer som finns i min samling kom till på motsvarande sätt, t ex Gunnar Björnstrand, Christina Schollin, Lars Lind, Bengt Grive samt inte minst Anita & Televinken.)

Min mamma minns fortfarande att Sonny Liston hade stora händer. Och hon minns rätt. I den just utkomna biografin Gåtan Sonny Liston berättar författaren Jan-Åke Lindahl bland att Sonny Liston hade de största händer som någon tungviktsmästare i boxning hittills har haft.  Boken är en liten kulturgärning, som redovisar inte bara Sonny Listons liv och gärning utan också genom att i frikostiga referat återge 1960-talets syn på rasism och rastänkande. Det är till exempel fascinerande hur svenska tidningar oreflekterat kunde skriva att Sonny Liston i en titelmatch 1963 besegrade sin "rasfrände" Floyd Patterson.

Rasfrågan i USA är långt ifrån död. Jag rekommenderar artikeln "The State of Race in America" ur dagens New York Times om hur svarta och vita amerikaner har skilda uppfattningar om hur relationen mellan "raserna" har utvecklats över tid.

Läs också gärna Erik Magnussons och Frederic Täckströms bok "Här njuta vi af lifvet" om badlivet, turistliv och nöjesliv i Båstad genom tiderna. Där finns bland annat historien om min mamma i Pressbyråkiosken återberättad.

Det är inte Brexit som oroar, utan det som Brexit är ett symptom på

Brexit-sidans seger i den brittiska folkomröstningen fick omedelbart dramatiska konsekvenser. Börserna faller och pundet störtdök till sin lägsta nivå på 30 år. Premiärminister David Cameron har avgått och i Labour utmanas Jeremy Corbyns ledarskap - mer än tio skuggministrar har på ett par dagar hoppat av sina uppdrag. I Skottland höjs röster för en ny folkomröstning om självständighet.

Turbulensen väcker en rad frågor. Bland de mest centrala märks: Kommer Storbritannien verkligen att lämna EU? Kommer det att finnas något Storbritannien som kan lämna EU? Kommer det att finnas något EU som Storbritannien kan lämna?

Folkomröstningen om EU var bara rådgivande. Ett nytt politiskt ledarskap i Tories och i Storbritannien kan - om opinionen vänder - frestas att frångå folkomröstningens resultat och förorda att Storbritannien till sist ändå stannar kvar i EU. Visserligen är det så (om jag förstått det rätt) att när Lissabonfördragets artikel 50 om utträde ur unionen väl aktiverats finns ingen återvändo. Men det dröjer åtminstone tre månader innan den artikeln aktiveras och eftersom den aldrig prövats så finns det utrymme för politisk och juridisk kreativitet. Arbetshypotesen är fortfarande att Storbritannien lämnar EU. Men helt säker kan ingen vara.

Om Storbritannien skulle välja att lämna EU kan Skottland mycket väl välja att lämna Storbritannien. Skottlands regeringschef Nicola Sturgeon har redan förklarat att det skulle vara "demokratiskt oacceptabelt" om Skottland tvingas ut ur EU mot folkets vilja. I Nordirland framförs krav på en folkomröstning om förhållandet till Irland. Kvar blir i så fall England och Wales...

Och vad händer med EU vid en Brexit? I Nederländerna höjs röster för en folkomröstning motsvarande den i Storbritannien. Och vad händer i Frankrike om Marine Le Pen (Gud förbjude) vinner presidentvalet nästa år? Finns det några förutsättningar att driva en Swexit-kampanj i Sverige? Hittills visar opinionsmätningarna inga tecken på ett ökat stöd för svenskt EU-utträde, men det är ännu för tidigt att avfärda möjligheterna att mobilisera en negativ EU-opinion i Sverige.

Givet den ekonomiska och politiska turbulens som nu råder är det viktigt att inte rusa åstad. Det är bättre att det blir bra än att det går fort. Storbritannien måste ges tid att aktivera artikel 50, de efterföljande förhandlingarna måste också få ta tid. Det gäller att minimera förlusterna för både Storbritannien och EU, samtidigt som en Brexit kan bli en möjlighet att hantera en del av de politiska och demokratiska problem som kringgärdar EU.

Jag är inte orolig för en Brexit i sig. Både Storbritannien och EU lär klara sig ändå. Jag är orolig för det som Brexit är ett symptom på - det vill säga det vidgade gapet mellan politiken (de beslutsfattande institutionerna) och det politiska (de värderingar och åsikter som genomsyrar folkopinionen), att medborgarna vänder de etablerade partierna ryggen och i stället söker sig till populistiska och/eller högernationalistiska partier samt att möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande försämrats.

Det är hur vi skall hantera dessa problem debatten bör handla om. Brexit är en bisak i sammanhanget.

Midsommarhälsning: Vi är inte skit. Om Bo Strömstedt och Göran Sonnevi

Natten till i dag somnade publicisten och humanisten Bo Strömstedt in, efter en tids sjukdom. Det var på något sätt stilenligt att han gick ifrån oss samtidigt som högerpopulisterna vann en av sina största segrar i Västeuropa på mycket länge. Som om han inte ville vara med längre.

Bo Strömstedt blev 87 år. Han var chefredaktör för Expressen under åren 1977-1991. Hans publicistiska gärning präglades av frimod och självständighet, en förmåga att se den enskilde människan och dennes svagheter och förtjänster. Bo Strömstedt var en liberal som sällan eller aldrig förföll till demagogi eller rop på enkla lösningar.

I hans memoarbok Löpsedeln och insidan. En bok om tidningen och livet (Bonniers, 1994) återger han sin syn på den politiska demokratin på ett sätt som jag tycker är passande i en tid präglad av ett polariserat debattklimat och där väljarkåren söker sig bort från det etablerade politiska ledarskapet. Så här skriver Bo Strömstedt, med hälsning till alla dem som ropar på enkla lösningar och tror att livet kan levas efter principer:

Att principerna slinter innebär inte att man skall överge dem, men man måste undersöka varför de slinter. Det gör man inte från luften. Demokratin tar sig inte i första hand uttryck i demokratiska idolbilder utan i demokratins handlande. 

Demokrati är att vara beredd till samtal, borta och hemma, också beredskap att inte förkasta människor som tänkt fel, eller handlat fel. Tanken kan man förkasta, och handlingen men inte människan. Den som omkring sig ser bara hjältar och skurkar är kvar i en pojkboksvärld. Det finns en önskan om den mänskliga fulländningen som kan bli - inte behöver bli, men kan bli - ett hot mot demokratin. "Vi är inte skit", skrev Göran Sonnevi. Det behöver citeras ofta:

...det finns bara dom här

människorna som

finns här,

slitna, förbrukade. Och det måste gå.

För det går ju inte utan människor.

Även om dom flesta inte fungerar så bra

är dom inte skit.

Vi är inte skit.

*

Med dessa allvarsamma rader önskar jag bloggens alla läsare en riktigt glad midsommar, så möts vi med nya krafter och tar nya tag om ett par dagar igen!

Lämnar Storbritannien EU? Snart vet vi.

Uppdaterat fredag 24 juni kl 10.00. Ibland blir det inte som man hoppats och trott. Utfallet av den brittiska folkomröstningen är ett tecken på styrkan i de strömningar som sveper över Europa och USA, där delar av väljarkåren vänder sig bort från det etablerade politiska ledarskapet och de traditionella politiska partierna. I USA kan Donald J. Trump glädja sig. I Europa jublar Marine Le Pen och Jimmie Åkesson.

Internationell forskning visar på ett minskat stöd i Europa och USA till demokrati som styrelseskick, och stödet är lägst bland unga människor. Men bilden är inte enkel. I Storbritannien ville de yngre att landet skulle bli kvar i EU, medan de äldre ville lämna.

Nu väntar två utmaninger. För det första måste EU försöka hålla samman och utvecklas som samarbetsunion, trots de spänningar som Storbritanniens utträde innebär. För det andra måste vi utveckla mekanismer som återförenar det politiska (de känslor, åsikter och värden som finns bland folket) med politiken (de folkvalda, beslutsfattande institutionerna). Parlamenten har genom globalseringen urholkats på makt, och möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande har blivit sämre. Därav följer folklig frustration och politiskt missnöje.

Det är allvar nu. Vi måste hålla huvudet kallt och vara uthålliga. Jag säger som Johannes (14:27): Känn ingen oro och tappa inte modet.

*

Det blir en spännande kväll i väntan på att de brittiska vallokalerna stänger kl 23.00 svensk tid. Kommer de vallokalsundersökningar som då presenteras att ge ett klart utslag, eller blir det en lång och svår natt? Uppdaterat kl 21.30: Det påstås att det oväntat nog inte genomförs några vallokalsunderökningar - då får vi vänta tills fram på småtimmarna. :)

Jag hoppas verkligen att Storbritannien inte lämnar EU. Jag är ingen hängiven EU-vän. I folkomröstningen 1994 om svenskt EU-medlemskap röstade jag inte utan tvekan ja, och i folkomröstningen 2003 om införande av euron i Sverige röstade jag nej. För mig var freden den avgörande frågan. Jag gjorde bedömningen att ett starkt EU minskade risken för krig mellan Europas stater.

Det finns indikationer på att stödet för Sveriges medlemskap i EU minskar - men bilden är inte entydig. Det är möjligt att ett Brexit - det vill säga en seger i kväll för de som vill att Storbritannien lämnar EU - får återverkningar även på svensk opinion. I vilket fall lär en Brexit leda till ökad mobilisering bland EU-motståndarna i Sverige.

Hur går det då i kväll? Opinionsmätningarna och oddsen från vadslagningsfirmorna pekar i samma riktning - Storbritannien blir kvar i EU. I en helt färsk Ipsos-mätning får stanna-sidan 52 procent mot lämna-sidans 48 procent. William Hill ger bara 1.14 i odds på en seger för de som vill att Storbritannien skall stanna kvar, medan en Brexit ger 4.5 gånger pengarna.

So far, so good. Men de brittiska opinionsinstituten misslyckades grovt i sina bedömningar av valutgången i parlamentsvalet 2015. En folkomröstning borde vara lättare att bedöma, då det rör sig om ett val och med två svarsalternativ. Å andra sidan finns det ingen tidigare folkomröstning att vikta resultaten emot, och valdeltagandet är mycket svårt att bedöma. Så osvuret är bäst.

I väntan på kvällens eller nattens resultat rekommenderar jag lyssning på Statsvetarpodden, där Cecilia Garme, Jonas Hinnfors och jag diskuterar Brexit. Läs också gärna Katrine Marçals David Camerons värsta mardröm i Dagens Nyheter och Per Svenssons Send in the Clowns i Sydsvenskan. Ni ångrar er inte.

Nej till den nya, restriktiva flyktingpolitiken!

I morgon tisdag tar riksdagen ställning till den rödgröna regeringens förslag till lagändringar som lägger svensk asylpolitik på EU:s miniminivå. Olyckligtvis tyder det mesta på att regeringens förslag går igenom.

Jag har två huvudinvändningar mot förslagen. Min första invändning avser införandet av tillfälliga uppehållstillstånd som regel. Människor som flytt från krig och nöd behöver trygghet. Genom att inte längre ge dem permanenta uppehållstillstånd erbjuds de otrygghet i stället för trygghet. Människor som inte vet om de får bo kvar i landet efter tre år får svagare incitament för att lära sig svenska och överhuvudtaget etablera sig i samhället. Därför motverkar tillfälliga uppehållstillstånd en positiv integration. Migrationsverket måste nu lägga stora, kostsamma insatser på att administrera uppföljningen av de tillfälliga uppehållstillstånden. Dessa pengar hade kunnat göra bättre nytta om de använts på annat sätt.


Min andra invändning avser de kraftigt begränsade möjligheterna till familjeåterförening. Begränsade möjligheter att återförenas med sin familj innebär ökat lidande, motverkar integrationen och står i motsättning till Sveriges åtaganden enligt FN:s barnkonvention.


Målsättningen med den restriktiva politiken är att få färre flyktingar att söka skydd i Sverige. Då vore det ju rimligt att de som redan sökt asyl i Sverige undantogs från bestämmelserna.


Kritiken mot den rödgröna regeringens nya restriktiva politik har varit mycket hård. Röda Korset, Rädda Barnen, Unicef, UNHCR, Amnesty International, Advokatsamfundet - civilsamhället har stått i kö för att framföra sin oro och sin kritik. På DN Debatt protesterar i dag samtliga biskopar i Svenska kyrkan mot lagförslagen.

Som ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet har jag strävat efter att vara en tydlig röst i protesterna mot den nya restriktiva politiken. Ett urval av mina och förbundets uttalanden och artiklar finns här - det har blivit ganska många under det senaste året.

Nu gäller det att ta strid för att den tillfälliga lagen blir så kortvarig som möjligt. Lika stolt som jag var när Stefan Löfven i höstas stod på Medborgarplatsen och utropade: Mitt Europa bygger inte murar! - lika stolt kommer jag att vara när lagen avvecklas och Sverige återigen blir ett land som välkomnar människor som befinner sig på flykt.

För att så skall bli fallet krävs det att vi är många som hjälper till. Om du är rödgrön i sinnet så bli gärna bli medlem i Socialdemokrater för tro och solidaritet och delta i kampen mot den restriktiva flyktingpolititiken. Det blir du enkelt här.

Kommer SD att kunna utnyttja ett Brexit?

Trots stökiga parlamentariska förutsättningar präglas svensk väljaropinion fortfarande av stabilitet. I dagens Sifo-undersökning ökar Moderaterna något till 27.4 procent. Kristdemokraterna får 3.2 procent. Sammantaget har allianspartierna en knapp ledning över de rödgröna partierna med 4.8 procentenheter.

Sverigedemokraterna landar denna gång på 15.8 procent. Partiets tillväxt i opinionen har brutits, och frågan är om det finns potential för en ny framgångsvåg. Antalet flyktingar som söker sig till Sverige är lägre än på mycket länge. Debatten handlar om hur Sverige bäst tar hand om och integrerar de flyktingar som redan kommit hit, och i den frågan uppfattas Sverigedemokraterna sällan ha något relevant att säga.

En del ser en möjlighet för Sverigedemokraterna att vid en eventuell Brexit mobilisera politiskt på EU-frågan. Om Storbritannien bestämmer sig för att lämna EU kommer kraven på att Sverige skall kräva omförhandlingar med EU och även att lämna unionen som ett brev på posten. Sverigedemokraterna - som är i akut behov av en ny fråga att mobilisera på - kommer att ta aktiv del i den processen.

Kommer det att fungera? Finns det möjligheter för Sverigedemokraterna att utnyttja ett Brexit till att på nytt växa i opinionen? Det är svårt att säga. För det första förutsätter det att britterna verkligen väljer att lämna EU, vilket i dagsläget förefaller långt ifrån säkert. För det andra är det osäkert om EU-frågan har kvar den konfliktpotential den en gång hade. Och kommer konfliktpotentialen i så fall att ligga i EU-medlemskapet som sakfråga, eller i EU-motståndet som mötespunkt för ett politiskt missnöje överhuvudtaget? För egen del hoppas jag att vi aldrig får ett svar på dessa frågor, utan att britterna röstar nej till ett utträde.

*

På DN Debatt skriver i dag Andreas Johansson Heinö (en av de tyvärr alltför få svenska statsvetare som säger intressanta saker i samhällsdebatten) och Timbros VD Karin Svanborg-Sjövall en läsvärd och seriös artikel om hur den "auktoritära populismen" i Europa bör bekämpas. Jag tror de har rätt i att vi måste tänka bortom eller åtminstone precisera de traditionella strategierna att antingen isolera eller konkurrera med partier som till exempel Sverigedemokraterna. Deras råd är klassiskt liberala (skapa farthinder mot det politiska beslutsfattandet, minska politikens utrymme att lösa samhällsproblem), och här har jag naturligtvis invändningar. Likaså tycker jag författarna har fel när de påstår att Decemberöverenskommelsen inte skulle vara förankrad i svensk demokratisk och författningspolitisk tradition.

Men det är bra att liberaler tar ett steg fram i debatten om hur vi bäst bekämpar "auktoritär populism" och partier som till exempel Sverigedemokraterna. Var finns vänstern i denna debatt?

Rättsstaten och utvsning av "jihadister"

Jag är glad och stolt över att få leva i en rättstat. I Sverige gäller lagen lika för alla och ingen skall särbehandlas. Rättsstaten är en omistlig del av vår politiska demokrati.

I måndags sökte en 46-årig bosnisk IS-jihadist politisk asyl i Sverige, efter att han tagits i förvar av polisen i Malmö. Genom asylansökan kunde mannen inte utvisas, utan Migrationsverket tog över ärendet. Många var upprörda och menade att mannen borde ha utvisats ändå.

Men asylrätten är en mänsklig rättighet, och mänskliga rättigheter gäller inte bara när det är vackert väder. Tvärtom, ju mer det mulnar vid horisonten och ett oväder kan förväntas vara i antågande, desto viktigare blir det att värna dessa rättigheter. Därför var det helt korrekt att mannen inte utvisades, innan hans asylansökan hade behandlats. Nu har Migrationsverket behandlat ärendet. Mannen saknar asylskäl och kommer att utvisas.

Utifrån mitt lekmannaperspektiv har berörda myndigheter agerat snabbt och mönstergillt i ärendet - en rättsstat när den fungerar som bäst. Desto mer trist har det varit att följa debatten på delar av nätet, där beslutet att behandla mannens asylansökan väckte stor vrede. Till en del kanske vreden hade sitt ursprung i ett högst okänsligt uttalande av en kommissarie vid den svenska gränspolisen som menade att: Så fort de här personerna slänger in sitt trumfkort och säger "asyl" så öppnar sig pärleporten. Formuleringen var sarkastisk och raljant och visade ingen förståelse för nödvändigheten av att upprätthålla asylrätten, även när det kan bära emot.

Det som skiljer Sverige från de som begår terrordåd eller andra politiska våldshandlingar är ju bland annat att vi värnar rättsstaten. I samma stund som vi urholkar rättstaten tar vi ett steg på vägen för att själva bli som terroristerna och våldsverkarna. Men vi skall inte gå dem till mötes - en urholkad rättsstat stärker legitimiteten i terroristernas och våldsverkarnas kamp mot den politiska demokratin.

Jag är glad och stolt över att få leva i en rättsstat. Jag ser fram emot att även fortsättningsvis få göra det.

Om "svenska värderingar", insinuationer och invandring

Igår skrev jag om svenska värderingar som politikens "det nya svarta", det som alla talar om. Stefan Löfven, Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor tävlar i konsten att lyfta fram behovet av att värna "svenska värderingar" och i att fylla begreppet med olika typer av innehåll. Inte oväntat, i tider som präglas av förändring och osäkerhet.

I dag skriver Dagens Nyheters ledarredaktion intressant på samma tema. Dagens Nyheter noterar att "svenska värderingar" ofta används av framträdande politiker i samband med diskussioner om problem som förknippas med ökad invandring: Både Kristdemokraterna och Moderaterna, och i viss mån Socialdemokraterna, har gjort det till en vana att sätta rubriken ”svenska värderingar” över en lista på komplikationer som förknippas med en ökad invandring. Inget fel i att prata om kittet i vårt samhälle. Men partierna bör vara varsamma med denna retorik. En del av pratet gränsar till det insinuanta.

Genom att allmänt tala om behovet av att värna "svenska värderingar" i samband med invandring insinueras att invandrare och invandring utgör ett hot mot dessa värderingar. Men man säger det inte rent ut, kanske av rädsla för att stigmatisera och bidra till ökad främlingsfientlighet eller till och med rasism.

Men det outtalade - det insinuerade - kan komma att bli ett gift i samhällsdebatten. Vilka är egentligen de invandrargrupper som skulle utgöra ett hot mot de svenska värderingarna? Och vilka är de "svenska värderingar" som hotas av invandring och invandrargrupper? Debatten riskerar att på ett fördomsfullt sätt handla om invandrare och invandring, i stället för om de gemensamma värderingar som håller samman vårt samhälle.

Så gärna en värderingsdebatt - om vilka värden vi förknippar och vill förknippa med Sverige som nation. Men den debatten bör för att bli trovärdig föras på sina egna villkor - inte som en insinuant sidodebatt om invandringens konsekvenser för det svenska samhället.

Temat behandlas också i det avsnitt av Statsvetarpodden som Cecilia Garme, Jonas Hinnfors och jag spelade in i dag. Där kan ni bland annat höra Jonas Hinnfors förklara GAL-TAN-dimensionen på 60 sekunder. Det är en upplevelse. Strax på nätet!

Alla talar om "svenska värderingar". Men finns dom?

Plötsligt talar alla om vikten av att värna "svenska värderingar". Men finns det några sådana? Och vilka är dom i så fall?

"Vi backar aldrig från svenska värderingar." Så löd rubriken på Stefan Löfvens debattartikel i Aftonbladet i dag. I artikeln skriver statsministern: Det ska vara tydligt vilka regler som gäller i Sverige och vilka värderingar som ska genomsyra vårt samhälle. Arbete och egen försörjning är det som gäller. Den som gör sin plikt kan också kräva sin rätt. Sverige är ett modernt och fritt land där rättvisa, jämlikhet och jämställdhet är centrala värderingar.

Svenska värderingar var också huvudtemat i moderatledaren Anna Kinberg Batras sommartal på Mosebacke på Nationaldagen i år. I talet pekade Kinberg Batra bland annat ut religionsfrihet, demokrati, jämställdhet, tolerans, att göra rätt för sig, att inte lämna någon utanför, samarbete samt ordning och reda som svenska värderingar.

Risken är uppenbar att vi fyller begreppet "svenska värderingar" med allt vi tycker är bra och som ingen är emot. Vem är till exempel emot "rättvisa", "att göra rätt för sig" eller "jämlikhet"?

Det är också oklart om "svenska värderingar" är de värderingar som i dag dominerar det svenska samhället, eller om det är värderingar som på något sätt har sitt ursprung i Sverige eller är specifika för Sverige. Kan en tysk ha svenska värderingar? Kan en svensk ha franska värderingar? Eller turkiska värderingar? Har varje "folk" sina egna värderingar? Är "svenska värderingar" egentligen bara en omskrivning för upplysningstänkandet?

Många frågor blir det.

Sverige och det svenska står just nu i fokus för debatten. Under våren har uttrycket "den svenska modellen" använts flitigt av partiledare och andra politiker. På Socialdemokraternas 1 maj-märke i år förekom för första gången någonsin ordet "Sverige", i parollen "Tillsammans för Sverige".

Tala gärna om Sverige, den svenska modellen och om svenska värderingar. Men gör det utifrån insikten om att debatten egentligen handlar om något annat och något större. Debatten handlar om vilka vi är och framför allt om vilka vi vill vara. Frågan väcks sannolikt i tider som präglas av osäkerhet och av förändring.

Andreas Johansson Heinö har tidigare skrivit intressant i ämnet här.

Konspirationsteorier i terrorismens och hatets spår

I efterdyningarna av det fruktansvärda dådet mot gay-klubben i Orlando har diverse konspirationsteorier fått luft under vingarna. Nu är det Ekot som till exempel på främlingsfientliga sajter som Avpixlat anklagas för att mörka och censurera sanningen om dådet. Anklagelserna har sin grund i att Ekot valde att inte direktsända en av polisens presskonferenser från Orlando.

Skälet till att Ekot inte direktsände var att redaktionen själv vill fatta beslut om man skall redovisa namnet på en misstänkt mördare eller detaljuppgifter om brottsoffer. Ekots ansvarige utgivare Olle Zachrison skriver på sin blogg att de mest konspiratoriska rösterna påstår att Ekot ville dölja att den "dödade attentatsmannen har ett namn/ursprung från Afghanistan (han är amerikansk medborgare, hans föräldrar är inflyttade från Afghanistan till USA) och eventuellt kunde ha kopplingar till terrorgruppen IS".

Jag har stor respekt för Ekots redaktionella integritet och uppskattar att Ekot har en återhållsam policy i namngivningsfrågor. I det här fallet delar jag ändå Oisin Cantwells uppfattning att redaktionen agerade överdrivet försiktigt. "Att det var rätt person som var namngiven rådde det knappast tvekan om vid tiden för presskonferensen. Och att anhöriga till mördaren och offren riskerar att lida publicitetsskada av vad svensk radio berättar förefaller mindre troligt", skriver Oisin Cantwell i Aftonbladet.

Det är inte lätt att värna pressetiken och samtidigt nyhetsmässigt hävda public service som relevant nyhetsförmedlare i en tid när allt går så fort och allt är så transparent. Den som ville följa presskonferensen igår live hade inga problem med att göra det. Sveriges Radio och Ekot var över huvud taget alerta med flera extrasändningar.

Jag är glad att Sveriges Radio och Sveriges Television inte ylar med vargarna eller sätter etiska principer åt sidan för att hävda sig i konkurrensen. Men avvägningen är inte enkel och utvecklingen går väldigt fort. Det vilar ett tungt ansvar på redaktionsledningarna. Hellre att man gör ett misstag genom att vara för återhållsam (som jag tyckte Ekot var igår) än ett misstag där man går för långt. Jag tänker liksom Oisin Cantwell på den oskyldige asylsökande ynglingen i Boliden vars namn på Google under överskådlig framtid relateras till förberedelse för terrordåd i Sverige.

*

Hatet och hotet mot HBTQ-personer är reellt och måste bemötas och bekämpas var det än framträder. Låt oss hedra de dödade i Orlando genom att göra det fasansfulla som inträffade till ett avstamp i kampen mot fördomar, förtryck och diskriminering. Jag lovar i alla fall att försöka göra på  vad mig ankommer i det avseendet.

Sorg och vrede över dådet i Orlando

Inga ord är tillräckliga för att på ett rättvist sätt gestalta den sorg och vrede som väller fram efter det ohyggliga dådet i Orlando, Florida.

Sorg över så många döda, så många liv som släckts i förtid, så mycket lidande för skadade och för efterlevande. Vrede över våldets grymhet, vrede över hatet mot människor på en gay-klubb, vrede över den extrema självupptagenhet som hemsöker en människa som begår ett dåd av detta slag. Jag vill sällan tala om ondska, men ordet ligger farligt snubblande nära när man tar del av det fasansfulla som har hänt.

Vi vet ännu alldeles för lite om den misstänkte gärningsmannen och om dennes bevekelsegrunder. Jag tror heller inte på några enkla lösningar på dessa skräckens fenomen som masskjutningar utgör. Men visst aktualiseras debatten om vapenlagarna i USA. En läsare av New York Times ger uttryck för vad många känner.

Världen ropar efter försoning. I stället finns risken att dådet i Florida förstärker hat och polarisering. Här krävs ett politiskt ledarskap och ett ansvarstagande som förmår vända det onda som hänt till en samling för gemenskap och stöd för de värden som håller våra samhällen samman, inte minst kärleken till vår nästa. President Barack Obamas tal i kväll om dådet blir en viktig riktningsgivare. May the force be with him.

Uppdaterat kl 21.35. Jodå - som jag trott och hoppats var Obamas kommentar statsmannaaktig och samlande. Desto mer dyster blir man när man ser hur Donald J. Trump på Twitter försöker utnyttja situationen - för att så splittring och hat. 

Miljöpartiet - slutet på krisen eller början på en ny?

En utrensning av oliktänkande i partiet. Så karaktäriserade SVT Aktuellts inrikespolitiska reporter Kerstin Holm Miljöpartiets petning av Carl Schlyter som ordförande i EU-nämnden och av Valter Mutt som partiets talesperson i utrikesfrågor.

Man kan tycka vad man vill om Kerstin Holms formulering. Men petningen var en oerhört stark markering från partiledningens/riksdagsgruppens sida. Nu gäller rättning i de miljöpartistiska leden - att avvika från partilinjen kan leda till bestraffningar. Bilden av partiets regeringsduglighet får inte solkas.

I dag är det omöjligt att idag säga om strategin kommer att fungera. Visst kan det vara så att Miljöpartiets "realister" nu vunnit maktkampen, och att petningen av Schlyter och Mutt bara var en slags efterstädning. Men petningarna kan ge negativa konsekvenser, till exempel genom att provocera partiets mer ideologiskt renläriga grupperingar på ett sätt som förstärker splittringen. Risken finns också att de strömningar i Miljöpartiet som uppfattar sig som förlorare i maktkampen demobiliseras. På längre sikt är det osäkert hur de mer frihetligt sinnade rödgröna väljarna uppskattar Miljöpartiets nya framtoning. De kanske flyr Miljöpartiet - men vart skall de i så fall ta vägen? Kanske kan Miljöpartiet nu i stället knapra åt sig mittenväljare som inte har något emot mot blocköverskridande samarbeten? Många frågor är det... :)

Enskilda riksdagsledamöter kan förstås inte rösta precis som de vill i alla frågor. Väljarna röstar på partier, och dessa partier har ett ansvar att försöka genomföra så mycket som möjligt av den politik de gick till val på. Men det är knappast Schlyters och Mutts avvikelser från partilinjen i enskilda omröstningar som orsakat deras petning - om jag förstått det rätt har de röstat med partilinjen i 99 procent av omröstningarna. Snarare är det Schlyters och Mutts idoga kritik av partiets kompromisser om flyktingpolitiken, om Vattenfalls kolgruvor och om Sveriges Värdlandsavtal med Nato som varit avgörande. Nu sänks taket i Miljöpartiet, i syfte att stärka den inre ordningen och bilden av regeringsdugligheten.

Mina tankar går till riksdagsledamoten för Folkpartiet Ture Königson, som den 14 maj 1959 avvek från partilinjen och lade ned sin röst i omröstningen om införande av Allmän tilläggspension (ATP). Genom Königsons nedlagda röst segrade den socialdemokratiska regeringens förslag med 115 röster mot 114.

Ture Königson föll i politisk onåd. Hans uppdrag inom Folkpartiet förnyades inte och han ställdes utanför valbar plats på Folkpartiets listor inför valet 1960. I dag är det få som ifrågasätter den tilläggspension som ATP-reformen innebar. Många uppfattar Ture Königson som en fritänkare med civilkurage. Det gäller att hamna på rätt sida av historien. Inga jämförelser med Königson, med det skall bli spännande att se på vilken sida Carl Schlyter och Valter Mutt hamnar.

Därför är det bra att KU kritiserar regeringen!

I dag presenterade Konstitutionsutskottet (KU) sin granskning av 43 ärenden som berör regeringens agerande. Regeringen får kritik på 17 olika punkter, vilket är en ökning jämfört med 2015 då regeringen kritiserades på 10 punkter. Inrikesminister Anders Ygeman får kritik i tre fall, bland annat för att han kommenterat pågående rättsfall. Infrastrukturminister Anna Johansson får kritik för hur hon agerat i ett ärende om driftsstöd till lokala flygplatser.

Liksom i fjol är kritiken i de flesta fall enhällig. Socialdemokraternas och Miljöpartiets ledamöter i KU ställer sig således bakom kritiken mot regeringen. Så var det sannerligen inte förr. KU var länge politiserat enligt partilinjerna, vilket innebar att endast i undantagsfall instämde regeringspartiernas KU-ledamöter i kritiken av regeringen. En sådan politisering innebar att Konstitutionsutskottet marginaliserades. Ingen behövde bry sig om KU:s granskning, eftersom omdömena formulerades utifrån partipolitiska och inte sakligt granskande överväganden.

Det är utmärkt att KU de senaste två åren präglats av samverkan på saklig grund över blockgränsen. Ett fortsatt politiserat KU skulle i förlängningen öppna dörren för en Författningsdomstol, vilket i sin tur skulle leda till en maktöverföring från folkvalda politiker till jurister.

Däremot är det trist att det gångna året också präglats av okynnesanmälningar till KU. Befinner man sig i opposition ska man inte missbruka KU, sa statsvetarprofessorn Tommy Möller till Svenska Dagbladet tidigare i år, i samband med att tidningen berättade att antalet KU-anmälningar slog rekord. Expressen kommenterade främst moderaternas många KU-anmälningar så här: Oseriösa politiker gör lekstuga av KU.

Visst - eftersom allianspartierna bestämt sig för att låta den rödgröna regeringen regera vidare mandatperioden ut blir KU-anmälningar ett sätt att driva politik. Men för att värna KU:s ställning och status vore en viss återhållsamhet från riksdagsledamöternas håll önskvärd. Och det gäller förstås också i ett läge med alliansregering där de rödgröna partierna befinner sig i opposition.

Dagens besked från KU var glädjande. Låt oss hoppas att avpolitiseringen fortsätter att prägla KU:s arbete, oavsett vilka partier som sitter i regeringsställning.

Nationaldag i mångfaldens tecken

I Svenska Dagbladet berättar Jenny Nordberg om hur kvinnor och flickor från judiska ultraortodoxa familjer fått simma på separata tider i en allmän simbassäng i Brooklyn, New York. Nu har arrangemanget anmälts som ett brott mot de mänskliga rättigheterna, eftersom män påstås diskrimineras då de inte tillåts bada under dessa tider.

I Sverige är gruppen ultraortodoxa judar mycket liten, men diskussionen om några timmars särskilda badtider för kvinnor har förts också här. Frågan är laddad och väl värd några ord denna nationaldag.

Det jag kanske älskar allra mest i detta underbara land som vi kallar Sverige är vår kombination av frihet och jämlikhet. Kombinationen är inte alltid lätt att upprätthålla - ibland tenderar dessa värden att stå i vägen för varandra. Hur långt sträcker sig till exempel friheten att få hälsa på sätt som man själv vill eller att som kvinna ha frihet att bada i allmänna badhus utan att män är närvarande.

Problemets kärna ligger i att samma livsstil kan vara uttryck för både frihet och ofrihet, för jämlikhet och ojämlikhet. Några timmars separata badtider för kvinnor kan vara en frihetshandling eftersom kvinnor som vill leva efter konservativa normer eller slippa mäns granskande blickar på detta sätt får frihet att bada som de själva vill. Men separata badtider kan också vara ett uttryck för patriarkala strukturer där kvinnor exkluderas och kvinnokroppen kontrolleras.

På samma sätt är det med bärande av sjal. Många kvinnor bär sjal som ett uttryck för sin tillhörighet och sin identitet, ibland kanske också som en frihetssymbol, ett avståndstagande från en västerlandskultur där kvinnorollen uppfattas som sexualiserad. Men sjalen kan också ses som en symbol för förtryck, för ofrihet och bristande jämlikhet.

Till syvende og sist handlar det om makt. Om separata badtider eller bärande av sjal är ett uttryck för kvinnors fria val är det lätt att vara positiv och bejakande. Om separata badtider eller bärande av sjal i stället är ett uttryck för kvinnors underordning och patriarkala maktstrukturer är läget annorlunda. Det är inte alltid möjligt att skilja det ena från det andra.

Jag tror därför att debatten om de enskilda fenomenen (badhustider, sjalar, sätt att hälsa) starkare borde länkas till en större debatt om vilka maktstrukturer som präglar vårt samhälle. Jag har länge efterfrågat en ny maktutredning - så mycket har förändrats i vårt samhälle de senaste decennierna; globaliseringen, individualiseringen, digitaliseringen.

Denna nationaldag firar jag ett Sverige i mångfald. Jag är oerhört glad och stolt över att bo i ett land som förra året tog emot nära 170 000 människor som sökte asyl - fler per capita än något annat land i hela Europa. Med mångfald väcks också nya frågor och nya sätt att leva tillsammans växer fram. Det är spännande att får vara med på den resan - med frihet, jämlikhet och solidaritet som riktningsgivare på färden.

Studentfirande och studentmössor

Länge hade jag svårt för studentavslutningar. Inte avslutningarna i sig, men studentflaken med tjoande unga män och kvinnor som inte sällan i berusat tillstånd firade att de gått ut gymnasiet.

Jag tillhör generationen där många uppfattade studentfirandet som "borgerligt", en gammal överklassceremoni som inte ens längre fyllde någon funktion eftersom studentexamen avskaffades 1968. Vi var fem i min klass som vägrade bära studentmössa (jag tror jag fortfarande kan namnge de övriga fyra, efter alla dessa år). Mina föräldrar ville att jag skulle köpa en kostym - det ville inte jag. Kompromissen blev att jag köpte en jeanskostym (!) som jag använde en enda gång. (Gud hjälpe, jag tror jag har kvar den i en garderob någonstans.) Jag gick tvåårig social linje och var 17 år. Ja, jag var brådmogen och omogen på samma gång.

I dag har jag försonats med studentflaken. Studentmössan är inte längre en överklassymbol och tjoandet syftar inte i första hand på en utförd prestation (eftersom alla firar, oavsett om de har godkänt betyg i alla ämnen eller ej). I stället är firandet och tjoandet ett uttryck för den starka frihetskänsla som följer efter så många år i den svenska skolan. Från och med i dag är ni befriade från skolan, som Jan Hammarlund sjöng en gång. Och friheten är alltid värd att fira.

Jag tycker också om den nya traditionen där firande ungdomar från alla delar av världen poserar med flaggor, antingen den svenska flaggan eller flaggor från andra länder. Flaggspelet gestaltar den fantastiska mångfald som präglar och även framöver kommer att prägla detta underbara land som vi kallar Sverige.

Medierna och flyktingfrågan

I dag publicerade Institutet för mediestudier antologin "Migrationen i medierna" där jag bidrar med texten "Medierna och flyktingfrågan. Om svårigheten att kombinera opartiskhet med ett värnande av demokratins principer". I texten diskuterar jag mediernas nyhetsrapportering om flyktingfrågan, givet påståendena om att medierna "mörkar sanningen" i detta ämne.

Jag skriver bland annat: Sammanfattningsvis är mitt intryck att nyhetsrapporteringen i svenska medier om migration och flyktingmottagning i alltför stor utsträckning präglats av katastrofjournalistik. Situationen i till exempel Syrien och för de människor som flyr krigets fasor kan naturligtvis på goda grunder beskrivas som en katastrof. Men när katastroftänkandet överförs även till Sverige och till svensk flyktingmottagning går det fel. Vedermödorna för enskilda människor på flykt kommer i skymundan för de ansträngningar som det svenska mottagningssystemet hade att hantera. 

Hela texten kan läsas här.

Det politiska läget och SCB:s partisympatiundersökning

Igår presenterade Statistiska Centralbyrån (SCB) sin stora partisympatiundersökning. Kristdemokraterna fick med 3.1 procent sitt sämsta resultat sedan SCB började mäta stödet för partiet 1991. Miljöpartiet fick 4.7 procent, vilket var den lägsta andelen partiet uppvisat i denna mätning sedan 2006. Sverigedemokraterna tappar 2.6 procentenheter till 17.3, vilket bekräftar bilden av att partiets framgångsvåg åtminstone tillfälligt är bruten. Socialdemokraterna är största parti med 29.5 procent, men partiet ligger ofta högt i SCB:s undersökning.

Mest intressant är att de rödgröna partierna tillsammans är större än Alliansen. De rödgröna partierna får 41.0 procent, medan allianspartierna får 39.3 procent. Varför misslyckas allianspartierna med att utnyttja den rödgröna regeringens svåra parlamentariska läge och Miljöpartiets kris till att rycka ifrån i opinionen?

Vid motsvarande mättillfälle i maj 2012 hade de rödgröna partierna i opposition skaffat sig ett överläge på närmare nio procentenheter. I maj 2008 hade de rödgröna partierna i opposition ett övertag på 15.7 procentenheter.

Allianspartierna är i dag politiskt demobiliserade. Under åtta framgångsrika år med Fredrik Reinfeldt samlades Alliansen kring ett gemensamt ideologiskt och politiskt projekt. I dag är det inte så. De enskilda allianspartierna utforskar sina egna vägar och utvecklar egen politik. I flera viktiga frågor - flyktingpolitiken, låglönejobb, skolpolitiken, energipolitiken - har allianspartierna skilda uppfattningar.

En avgörande faktor för Alliansens bildande och sammanhållning var att Moderaterna drog sig mot mitten. I dag sneglar Moderaterna och Kristdemokraterna åt höger, åtminstone i frågor som rör flyktingmottagning och lag och ordning. Problemet för allianspartierna är att om Moderaterna och Kristdemokraterna går åt höger kan de kanske viserligen urholka opinionsstödet för Sverigedemokraterna - men samtidigt blir det svårare att mobilisera och hålla ihop Alliansen inför valet 2018. Ju mer Kristdemokraterna och Moderaterna går åt höger, desto mer frestande blir det för Liberalerna och Centerpartiet att sätta sakpolitiska avtryck genom samarbete över blockgränserna.

*

Visst, mätningen från SCB kan vara en tillfällighet. I tisdags presenterade till exempel Novus en väljarbarometer där allianspartierna hade ett försteg på 7.1 procentenheter. Vi vet också från mandatperioden 2006-2010 att ett stort försprång i opinionsundersökningarna under mellanvalsperioden inte behöver innebära valseger. Ingen är rökt 2.5 år före ett val.