Miljöpartiet - slutet på krisen eller början på en ny?

En utrensning av oliktänkande i partiet. Så karaktäriserade SVT Aktuellts inrikespolitiska reporter Kerstin Holm Miljöpartiets petning av Carl Schlyter som ordförande i EU-nämnden och av Valter Mutt som partiets talesperson i utrikesfrågor.

Man kan tycka vad man vill om Kerstin Holms formulering. Men petningen var en oerhört stark markering från partiledningens/riksdagsgruppens sida. Nu gäller rättning i de miljöpartistiska leden - att avvika från partilinjen kan leda till bestraffningar. Bilden av partiets regeringsduglighet får inte solkas.

I dag är det omöjligt att idag säga om strategin kommer att fungera. Visst kan det vara så att Miljöpartiets "realister" nu vunnit maktkampen, och att petningen av Schlyter och Mutt bara var en slags efterstädning. Men petningarna kan ge negativa konsekvenser, till exempel genom att provocera partiets mer ideologiskt renläriga grupperingar på ett sätt som förstärker splittringen. Risken finns också att de strömningar i Miljöpartiet som uppfattar sig som förlorare i maktkampen demobiliseras. På längre sikt är det osäkert hur de mer frihetligt sinnade rödgröna väljarna uppskattar Miljöpartiets nya framtoning. De kanske flyr Miljöpartiet - men vart skall de i så fall ta vägen? Kanske kan Miljöpartiet nu i stället knapra åt sig mittenväljare som inte har något emot mot blocköverskridande samarbeten? Många frågor är det... :)

Enskilda riksdagsledamöter kan förstås inte rösta precis som de vill i alla frågor. Väljarna röstar på partier, och dessa partier har ett ansvar att försöka genomföra så mycket som möjligt av den politik de gick till val på. Men det är knappast Schlyters och Mutts avvikelser från partilinjen i enskilda omröstningar som orsakat deras petning - om jag förstått det rätt har de röstat med partilinjen i 99 procent av omröstningarna. Snarare är det Schlyters och Mutts idoga kritik av partiets kompromisser om flyktingpolitiken, om Vattenfalls kolgruvor och om Sveriges Värdlandsavtal med Nato som varit avgörande. Nu sänks taket i Miljöpartiet, i syfte att stärka den inre ordningen och bilden av regeringsdugligheten.

Mina tankar går till riksdagsledamoten för Folkpartiet Ture Königson, som den 14 maj 1959 avvek från partilinjen och lade ned sin röst i omröstningen om införande av Allmän tilläggspension (ATP). Genom Königsons nedlagda röst segrade den socialdemokratiska regeringens förslag med 115 röster mot 114.

Ture Königson föll i politisk onåd. Hans uppdrag inom Folkpartiet förnyades inte och han ställdes utanför valbar plats på Folkpartiets listor inför valet 1960. I dag är det få som ifrågasätter den tilläggspension som ATP-reformen innebar. Många uppfattar Ture Königson som en fritänkare med civilkurage. Det gäller att hamna på rätt sida av historien. Inga jämförelser med Königson, med det skall bli spännande att se på vilken sida Carl Schlyter och Valter Mutt hamnar.

Regeringen och avtalet med Saudiarabien

Trycket på den rödgröna regeringen att avsluta Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien ökar. Avskyn mot den saudiska regeringens politik och mot landets barbariska straffsystem är så stark att allt fler nu påtalar det moraliskt oacceptabla i att låta avtalet fortsätta.

Igår krävde den socialdemokratiska sidoorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet (i vilken jag själv sitter i förbundsstyrelsen) att avtalet måste rivas upp. S-kvinnor meddelar genom sin ordförande Carina Ohlsson att hennes förbund förespråkar ett generellt förbud om vapenexport till diktaturer och att det förbudet självklart också gäller Saudiarabien. SSU och Grön Ungdom har i en debattartikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet gjort gemensam sak i kravet på att samarbetet skall avbrytas. Framträdande miljöpartister som ordföranden i riksdagens EU-nämnd Carl Schlyter, riksdagsledamoten Valter Mutt och EU-parlamentarikern Bodil Ceballos kräver också att det militära samarbetsavtalet rivs upp. Däremot är det väldigt svårt att hitta någon enskild socialdemokrat eller miljöpartist som har en position inom partiet och som öppet säger att samarbetsavtalet bör finnas kvar.

Det är viktigt att komma ihåg att debatten nu inte handlar om huruvida avtalet skall vara kvar eller om det skall omförhandlas/avslutas. I stället handlar debatten om huruvida avtalet skall omförhandlas eller om det skall avslutas.

Hur kommer det då att gå? Kommer avtalet att omförhandlas eller avslutas? Ja, det är fortfarande en öppen fråga. Utgången beror bland annat på vilket tryck som kritikerna lyckas sätta på sina partiledningar. Miljöpartiets medlemmar har hittills utan alltför mycket knot accepterat de ibland svåra kompromisser som partiets företrädare i regeringen förhandlat fram. Men att fortsätta ett militärt samarbetsavtal med Saudiarabien? Om partiets ledning accepterar en omförhandling om avtalet kan det bli en intressant partikongress för Miljöpartiet i juni 2015.

I vår presenteras också slutbetänkandet från Krigsmaterielexportöversynskommittén (Kex) som haft i uppdrag att ta fram förslag till en ny krigsmateriellagstiftning, främst för att utreda hur Sverige kan skärpa exportkontrollen till icke-demokratiska regimer. Det är mycket möjligt att regeringen kommer att använda denna utredning som ett argument för att inte riva upp samarbetsavtalet, utan i stället låta utredningens förslag ligga till grund för en omförhandling om avtalet mellan Sverige och Saudiarabien.

Jag har sagt det förut. För mig är saken enkel. Saudiarabien är en av världens mest brutala diktaturer och regimen bryter konsekvent och flagrant mot de mänskliga rättigheterna. En regim som offentligt låter prygla och hugga huvudet av sina egna invånare skall Sverige inte ha något militärt samarbete med. Så säg upp avtalet. Gör det nu.

Svensk EU-journalistik - tråkig och för mycket hejaklack?

I kväll medverkade jag vid Publicistklubbens debatt inför bokmässan om svensk EU-journalistik, tillsammans med Carl Schlyter (MP, ledamot Europaparlamentet) , Johan Ehrenberg (chefredaktör ETC), Eva Landahl (chef SVT:s Aktuellt) och Cecilia Krönlein (redaktionschef Göteborgs-Posten). Annika Ström Melin var utomordentlig samtalsledare.

Carl Schlyter är en lysande estradör, en sång-och-dansman som råkat hamna i politiken. Jag gillar honom skarpt, och sannolikt bidrog han till Miljöpartiets fina resultat i Europaparlamentsvalet.

I debatten drev jag den möjligen något provokativa tesen att svensk EU-journalistik är tråkig och alltför ofta fungerar som hejaklack till EU-projektet. En mediestudie från TNS SIFO beskriver den svenska pressen inte bara som hejaklack utan t o m som hejaklacksledare, när det gäller Fredrik Reinfeldt och det svenska EU-ordförandeskapet, vilket framställs mer som ett gemensamt nationellt svenskt projekt än som ett politiskt projekt. Finns det någon som kan visa upp en artikel ur någon ledande svensk tidning som kritiskt granskar det svenska EU-ordförandeskapet, som ju nu kommit halvvägs? Hedersomnämnande utlovas.

Professor Kent Asp har också visat att svenska journalister är mycket mer EU-positiva än svensken i gemen. Opinionsglappet i EU-frågan mellan journalister och allmänhet har dessutom ökat över tid. Lite oväntat, med tanke på att Vänsterpartister och Miljöpartister också är kraftigt överrepresenterade i den svenska journalistkåren.

Kanske är svenska politiska journalister lite bortskämda med att nästan all svensk politik går att tolka längs vänster-högerdimensionen? EU är ju mer komplicerat, där vid sidan av vänster-höger även frågor om överstatlighet, stad-land, centrum-periferi och kanske t o m kyrka-stat spelar roll. Svenska journalister borde bli bättre på att lyfta fram dessa skiljelinjer, för att på så sätt synliggöra vilka intressen som står emot varandra i enskilda konflikter. Politik handlar om att hantera konflikter, och EU är faktiskt politik.

Kvällens debatt: Medvind för de rödgröna inför EU-valet

Några korta notater efter kvällens EU-valdebatt:

Marita Ulvskog. Har vuxit avsevärt i senare skedet av valrörelsen. Kombinerar spetsiga och kontroversiella formuleringar med en säkerhet och trygghet i debatten. Kvällens vinnare - t o m i Aftonbladets läsaromröstning där borgerliga sympatisörer annars brukar vara klart överrepresenterade bland de röstande! Betyg: 4 Ulfar.

Eva-Britt Svensson. Mycket bra första halvlek. Mattades i andra. Plockar poäng på att vara offensiv och imponerar genom att hon utan att moralisera skänker bort större delen av sin lön. Betyg: 3 Ulfar.

Carl Schlyter. Gladast vinner - och i så fall är Schlyter en vinnare. Bra på att behålla ordet när han fått det. Men blir det kanske lite mycket manér ibland? Betyg: 3 Ulfar.

Gunnar Hökmark. Har slipat bort det som tidigare uppfattasts som arrogans. Lågmäld och stabil. Kunde ta för sig mer i debatten. Betyg: 3 Ulfar.

Marit Paulsen. Är som hon är - och det går nog hem i stugorna, som man sa på Lennart Hylands tid. Betyg: 3 Ulfar.

Sören Wibe. Bättre och bättre ju senare kvällen blev. Jag utesluter inte att Junilistan får över fyra procent och behåller ett mandat. Betyg: 3 Ulfar.

Lena Ek. Stabil. Men kommer bort i debatten. Betyg: 2 Ulfar.

Ella Bohlin. Nej, tyvärr. Mycket floskler är det. Betyg: 1 Ulf.

Mina betyg är förstås helt opartiska. Såväl betygen som de skriftliga omdömena tillägnas Jan Björklund.