En utrensning av oliktänkande i partiet. Så karaktäriserade SVT Aktuellts inrikespolitiska reporter Kerstin Holm Miljöpartiets petning av Carl Schlyter som ordförande i EU-nämnden och av Valter Mutt som partiets talesperson i utrikesfrågor.
Man kan tycka vad man vill om Kerstin Holms formulering. Men petningen var en oerhört stark markering från partiledningens/riksdagsgruppens sida. Nu gäller rättning i de miljöpartistiska leden - att avvika från partilinjen kan leda till bestraffningar. Bilden av partiets regeringsduglighet får inte solkas.
I dag är det omöjligt att idag säga om strategin kommer att fungera. Visst kan det vara så att Miljöpartiets "realister" nu vunnit maktkampen, och att petningen av Schlyter och Mutt bara var en slags efterstädning. Men petningarna kan ge negativa konsekvenser, till exempel genom att provocera partiets mer ideologiskt renläriga grupperingar på ett sätt som förstärker splittringen. Risken finns också att de strömningar i Miljöpartiet som uppfattar sig som förlorare i maktkampen demobiliseras. På längre sikt är det osäkert hur de mer frihetligt sinnade rödgröna väljarna uppskattar Miljöpartiets nya framtoning. De kanske flyr Miljöpartiet - men vart skall de i så fall ta vägen? Kanske kan Miljöpartiet nu i stället knapra åt sig mittenväljare som inte har något emot mot blocköverskridande samarbeten? Många frågor är det... :)
Enskilda riksdagsledamöter kan förstås inte rösta precis som de vill i alla frågor. Väljarna röstar på partier, och dessa partier har ett ansvar att försöka genomföra så mycket som möjligt av den politik de gick till val på. Men det är knappast Schlyters och Mutts avvikelser från partilinjen i enskilda omröstningar som orsakat deras petning - om jag förstått det rätt har de röstat med partilinjen i 99 procent av omröstningarna. Snarare är det Schlyters och Mutts idoga kritik av partiets kompromisser om flyktingpolitiken, om Vattenfalls kolgruvor och om Sveriges Värdlandsavtal med Nato som varit avgörande. Nu sänks taket i Miljöpartiet, i syfte att stärka den inre ordningen och bilden av regeringsdugligheten.
Mina tankar går till riksdagsledamoten för Folkpartiet Ture Königson, som den 14 maj 1959 avvek från partilinjen och lade ned sin röst i omröstningen om införande av Allmän tilläggspension (ATP). Genom Königsons nedlagda röst segrade den socialdemokratiska regeringens förslag med 115 röster mot 114.
Ture Königson föll i politisk onåd. Hans uppdrag inom Folkpartiet förnyades inte och han ställdes utanför valbar plats på Folkpartiets listor inför valet 1960. I dag är det få som ifrågasätter den tilläggspension som ATP-reformen innebar. Många uppfattar Ture Königson som en fritänkare med civilkurage. Det gäller att hamna på rätt sida av historien. Inga jämförelser med Königson, med det skall bli spännande att se på vilken sida Carl Schlyter och Valter Mutt hamnar.
5 kommentarer:
Men om partierna går till val utan program utöver löftet
att allt ska bli bättre? Eller att de håller på med ett
samhällsbygge som ska göra Sverige starkare. /AN
Står inte striden kring Gustav Fridolin. Han har hittills lyckats klamra sig kvar.Nu laddar fundisar bland riksdagsledamöter och gamla språkrör för ny strid.
När faller Gustav och med honom regeringen.
Är det inte dags för S och att visa samhällsansvar? Det talas mycket om att kräva sin rätt och göra sin plikt.Anna Kinberg Batra och Stefan Löfven skulle kunna göra sin plikt i den besvärliga parlamentariska situationen:koalition S+M+L+C. Ytterligheterna V och KD får tji; MP Timeoutas.SD desarmeras. ..
Mp slipar ner sin profil ytterligare, frågan är hur mycket de kan tänka sig att fortsätta fila bort. Min lite cyniska gissning är att det enda som egentligen är heligt för mp (även de så kallade "realisterna") är kärnkraftsfrågan. Samtidigt är avveckling av kärnkraften, om man ska vara realistiskt, den mest orealistiska delen i Mp:s politik.
@Ulf Bergren
Det enda sättet att desarmera SD är nog att i väsentliga delar kopiera dess politik. Annars hamnar man nog så småningom i minoritetsställning!
Redan några år efter ATP-beslutet visade Rapaport
att systemet var finansiellt ohållbart. I sht blev det
ohållbart när pensionsåldern sänktes från 67 till 65.
Men på vanligt sätt i Sverige tegs saken ihjäl. Königson
var ingen hjälte. Han hade fel.
Skicka en kommentar