Vilka är molnen på Stefan Löfvens himmel?

Stefan Löfvens avstämning med talmannen idag blev som väntat synnerligen odramatisk. I slutet av nästa vecka förväntas riksdagen godkänna Stefan Löfven som statsminister och ministrarna i en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet presenteras. I början av december skall budgeten röstas igenom och därefter börjar regerandet på allvar.

En del har ställt frågan om huruvida Sverigedemokraterna kommer att stödja Alliansens budgetförslag och därigenom utlösa en regeringskris som skulle kunna leda till nyval. Jag har konsekvent sagt att ett sådant scenario är högst osannolikt.

För det första kan Sverigedemokraterna i praktiken inte ge sitt aktiva stöd till en alliansbudget som innehåller stora utgifter för Europas kanske mest generösa flykting- och invandringspolitik, det vill säga just den politik som partiet gjort till sin absolut viktigaste uppgift att bekämpa. För det andra har Jimmie Åkesson i eftervalsdebatten betonat att han inte vill skapa kaos - men en ja-röst till allianspartiernas budget skulle skapa just kaos. För det tredje skulle ett sådant kaos riskera att leda till nyval. I ett sådant nyval skulle Sverigedemokraterna löpa risken att straffas av väljarna och att förlora den värdefulla vågmästarposition partiet nu innehar. Sverigedemokraterna lär därför lägga ned sina röster vid budgetomröstningen i riksdagen.

Socialdemokraternas bekymmer blir inte hur man skall kunna kompromissa sig fram mellan grynnor och skär under den mandatperiod som kommer. Nej, bekymret ligger snarare i det pris partiet riskerar att få betala för dessa kompromisser. Först skall Socialdemokraterna och Miljöpartiet kompromissa ihop sig i regeringen. Därefter måste ytterligare kompromisser till, ibland med Vänsterpartiet och ibland med åtminstone något av de borgerliga partierna beroende på hur det parlamentariska läget utvecklar sig. Den rödgröna regeringen riskerar att tvingas driva den minsta gemensamma nämnarens politik, som jag formulerar det till Aftonbladet i dag. Ibland kommer den rödgröna regeringen att låta bli att lägga fram förslag, eftersom man vet att förslagen kommer att röstas ned i kammaren. Risken finns att den rödgröna regeringen tvingas gå i Fredrik Reinfeldts fotspår, där utskotten då och då satt sysslolösa på grund av ärendebrist. En sådan kompromissimpregnerad och defensiv politik lär knappast mobilisera väljarna till ett framgångsval för Socialdemokraterna och Miljöpartiet 2018.

För Stefan Löfven består därför utmaningen i att förmå kombinera det vardagliga och mödosamma arbetet med att skapa majoriteter i kammaren med att utveckla partiets ideologiska och visionära arbete på ett sätt som förmår mobilisera medlemmarna och i förlängningen attrahera väljarna. Lyckas han inte med den uppgiften kommer Socialdemokraterna sannolikt att permanenta sig på en nivå mellan 25 och 30 procent i valmanskåren. Det är en lite för låg ambitionsnivå för en rörelse som då och då kallats för världens mest framgångsrika politiska parti.

Dramatik i amerikansk valrörelse

Snart är det bara några veckor kvar till de amerikanska mellanvalen, med val till bland annat senat och representanthus. Den mest spännande frågan är om Republikanerna skall få majoritet i senaten och därigenom ytterligare försvåra president Barack Obamas sista två år som president. (Republikanerna har redan majoritet i representanthuset, den andra av kongressens båda kammare.)

Valen till senaten kan bli en riktig rysare. Enligt de senaste opinionsmätningarna kommer det parti som vinner två av de tre delstaterna Alaska, Iowa och Kansas att få majoritet i senaten. Och läget i dessa tre delstater är minst sagt svårförutsägbart. Den som tycker att svensk politik just nu är lätt kaotisk borde ta en titt på den politiska situationen inför senatsvalet i Kansas för att få lite perspektiv.

Med drygt 40 dagar kvar till valet är det ännu inte klart vilka kandidater väljarna i Kansas kommer att kunna välja emellan. Demokraternas Chad Taylor har dragit tillbaka sin kandidatur och partiet vill inte ersätta honom med någon annan. Skälet till partiets agerande är att det inte finns någon demokratisk kandidat som bedöms ha chans mot den sittande republikanske senatorn Pat Roberts. I stället tänker Demokraterna stödja den oberoende kandidaten Greg Orman, som bedöms ha goda möjligheter att besegra Pat Roberts. Men Republikanerna har dragit saken inför domstol och hävdar att lagen säger att Demokraterna måste utse en ersättare till Chad Taylor. I torsdags beslöt Kansas Högsta domstol att Demokraterna inte måste utse en ersättare. Det är i skrivande stund oklart om Republikanerna tänker fortsätta den rättsliga striden.

Ovissheten växer genom att det finns väldigt få exempel i amerikansk politik där en oberoende kandidat ställts mot en impopulär sittande senator i en solid republikansk stat som Kansas. Just nu har Greg Orman en litet överläge i opinionsmätningarna. Greg Orman har lovat att om han vinner skall han samarbeta med det parti som har "en klar majoritet" i senaten. Men det uttalandet är inte helt enkelt att tolka. Om vi tänker oss att Republikanerna har 50 mandat och Demokraterna 49 mandat kan Greg Orman välja att alliera sig antingen med Republikanerna (som då får en majoritet 51-49) eller med Demokraterna (då blir mandatfördelningen 50-50 och demokraten Joe Biden får i sin egenskap av vicepresident utslagsröst).

Som sagt, kom igen ni som säger att läget i svensk politik är komplicerat! (Och då har jag inte ens nämnt läget i Alaska, där opinionsinstitutens insatser över tid får de svenska opinionsinstituten att framstå som av Gud givna.)

Texten ovan bygger på en insiktsfull artikel av Nate Cohn i New York Times.

Om vänster och höger i svensk politik

Varför lyckades inte Socialdemokraterna fånga upp de vänstervindar som blåste i valrörelserna 2014? Varför valde i stället så många väljare att söka sig till Sverigedemokraterna?

En första invändning kan vara att det aldrig blåste några vänstervindar. Många talar om dem, men få har visat några belägg. Det finns argument för vänstervindar. I Sveriges Televisions vallokalundersökning VALU i riksdagsvalet placerade 43 procent av de tillfrågade sig själva till vänster på en vänster-högerskala (36 procent svarade höger och 20 procent svarade varken eller). Det var den näst högsta andelen som svarat vänster sedan mätningarna påbörjades vid 1991 års val. Feministiskt initiativ gick också framåt och fick stöd av över tre procent av de svenska väljarna. De fyra borgerliga partierna har aldrig tidigare samlat så liten andel av de svenska väljarna. Men visst, ordet "vänstervind" förpliktigar. Det blir intressant att i kommande undersökningar se om de svenska väljarnas åsikter 2014 gått till vänster i enskilda politiska sakfrågor.

I en artikel på DN Debatt på lördagen argumenterar Enna Gerin och Daniel Suhonen från det fackliga idéinstitutet Katalys att Alliansens och främst Moderaternas kliv mot mitten har bidragit till att minska polariseringen längs vänster-högerskalan och därigenom ökat betydelsen av den frihetlig/auktoritära dimensionen i svensk politik, den så kallade GAL-TAN dimensionen. (GAL står för Grön/Alternativ/Libertariansk och TAN för Traditionell/Auktoritär/Nationalistisk.) Vänstra Stranden och Bo Rothstein har tidigare anfört snarlika resonemang.

Den frihetlig/auktoritära dimensionen rör värden som å ena sidan tradition, familj, religion, nation, disciplin och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet. Framgångarna för Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ samt de svaga valresultaten för Moderaterna och Socialdemokraterna kan tolkas som ett uttryck för den frihetlig/auktoritära dimensionens betydelse.

Enna Gerin och Daniel Suhonen tycks mena att Moderaternas och Socialdemokraternas dragning mot mitten pacificerat vänster-högerdimensionen och öppnat dörren för den frihetlig/auktoritära dimensionen. Socialdemokraterna får därför delvis skylla sig självt, då partiets bristande valframgång har sin grund i en ovilja att profilera sig som ett vänsterparti i förhållande till Moderaterna.

Det ligger mycket i Gerins och Suhonens analys. Men den viktiga frågan är om Socialdemokraternas vandring mot mitten skall ses som en orsak till eller en effekt av vänster-högerdimensionens försvagning.

Vi lever i en individualiserad tid, där industrisamhället sakta håller på att fasas ut för att ersättas av något annat. Vad detta "något annat" är kan vi ännu inte riktigt benämna, i brist på annat kallar vi det för ett "kunskapssamhälle" eller ett "informationssamhälle". Industrisamhällets klassiska motsättning mellan arbete och kapital transformas till nya skiljelinjer eller tar sig åtminstone nya och annorlunda uttryck. Människors subjektiva klasstillhörighet minskar - allt färre medborgare känner att de tillhör en specifik samhällsklass. Frågor om identitet och individens rättigheter har blivit allt viktigare. Grunden till denna pågående samhällsomvälvning finner vi i den kommunikationsteknologiska revolutionen och samhällets digitalisering.

Givet denna utveckling kan det mycket väl vara så att vänster-högerdimensionens - i dess klassiska tappning - minskade betydelse vilar på en djupare materiell grund än att partierna väljer att inte mobilisera på den. I så fall kan den medicin som Enna Gerin och Daniel Suhonen rekommenderar - (ta tillbaka åtminstone två jobbskatteavdrag, häv överskottsmålet för att satsa på investeringar, begränsa vinstläckaget ur välfärden, samarbeta tydligt med Vänsterpartiet etc) - riskera att bli verkningslös. Visst, den partipolitiska polariseringen på vänster-högerdimensionen skulle i så fall öka. Men det är inte säkert att medborgarna låter sig mobiliseras på denna dimension. I stället kan mittenväljarna i valet 2018 ta steget tillbaka till Alliansen och Socialdemokraterna få ett valresultat på ungefär 25 procent.

Socialdemokratin måste givet samhällsutvecklingen fråga sig vad som är vänsterpolitik i dag. Var finns alternativen bortom kompromissandet över blockgränsen eller gå armkrok med Vänsterpartiet? Den avgörande frågan blir hur man utvecklar en politik som kombinerar dagens fokus på identitet och individuella rättigheter med kampen om samhällets resursfördelning. Arbetarrörelsens värden kring frihet, jämlikhet och solidaritet är avsevärt äldre än motsättningen mellan arbete och kapital. Menhur skall dessa värden komma till uttryck i en individualiserad tid där industrisamhället långsamt fasas ut? Den politiska som kraft som formulerar bäst svar på dessa frågor står väl rustat att möta framtiden.

Resonemangen ovan bygger delvis på min och Marie Demkers bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).

Spricker Alliansen upp?

Redan i slutet av våren började journalister ringa mig och fråga vilket parti som först skulle hoppa av Alliansen efter en valförlust.

Under valkampanjen märktes emellertid inga tecken på splittring eller sviktande moral inom Alliansen. Genom att offentligt slå fast att man skulle lämna ett gemensamt budgetförslag även om valet förlorades band sig allianspartierna tillsammans fast vid masten, åtminstone för de första månaderna av mandatperioden. En socialdemokratiskt ledd minoritetsregering skulle i Alliansen möta hårt politiskt motstånd och en offensiv opposition, var budskapet.

Tre dagar efter valet är allt förändrat. Alliansens ryggrad - Moderaterna - miste redan på valnatten sin partiledare Fredrik Reinfeldt. Dagen därpå följde Anders Borg efter. Det tycks heller inte som att Moderaternas partisekreterare Kent Persson lyckas försvara sitt riksdagsmandat. I dag har vi anat en första spricka inom Alliansen. Talespersoner för Centerpartiet och Folkpartiet har gett helt olika besked om huruvida de i efterhand kommer att försöka riva upp enskilda delar av en av riksdagen antagen rödgrön budget.

I dag är det svårt att hitta någon bedömare som tror att Alliansen kommer att hålla ihop och bedriva hård blockpolitik under mandatperioden. Det politiska läget är inte sådant att den strategin skulle fungera. De enskilda allianspartierna behöver också andas frihetens luft ett tag, för att idéutveckla sina partier, slippa kompromissernas tvångströja och kunna samla sina skaror.

Centerpartiet kan se framtiden an med tillförsikt efter ett val som gick oväntat bra, givet partiets opinionssiffror de senaste åren. Kristdemokraterna kan andas ut - partiet klarade fyraprocentsgränsen med god marginal. Folkpartiet gjorde lite i skymundan sitt näst sämsta val någonsin och måste nu ställa sig frågan vadan och varthän. Moderaterna är det stora frågetecknet. Kommer partiet att implodera när Reinfeldt och Borg nu hastigt försvinner, eller kommer partiet att kunna behålla sin ställning som Alliansens största och samlande kraft?

Givet det politiska läget undrar jag om inte många i Alliansen ångrar löftet att lägga en gemensam budget. Den riskerar nu att bara bli ett spel för galleriet, en onödig omväg på väg till något annat. Och tänk om Jimmie Åkesson mot alla odds plötsligt skulle få för sig att rösta ja till Alliansbudgeten? Kanske finns det trots allt utrymme för Alliansen att backa processen och inträda i frihetens rike redan nu? Det är ju inget som hindrar att man i slutet av 2016 samlar ihop sig igen och gör en gemensam satsning på 2018.

För att återgå till den inledande frågan - vilket parti kommer först att lämna Alliansen? Jag är lika vankelmodig nu som när jag fick frågan i våras. Kanske Moderaterna, för att slicka sina sår. Eller kanske Centerpartiet, som med vinden i ryggen kan börja växa och utmana Moderaterna om ledarplatsen i det borgerliga lägret.

Stefan Löfvens plötsliga avvisande av V

I kväll meddelade Stefan Löfven hastigt att Vänsterpartiet inte kommer att finnas med i en socialdemokratiskt ledd regering. Beskedet kom oväntat. Visserligen lutade det mesta givet valresultatet åt att Socialdemokraterna om Miljöpartiet skulle bilda regering tillsammans. Stefan Löfven har varit tydlig med att han eftersträvar samarbete över blockgränsen och ett sådant samarbete skulle av naturliga skäl försvåras om Vänsterpartiet satt med i regeringen.

Men de flesta hade trott att Stefan Löfven åtminstone skulle sätta sig ned med Jonas Sjöstedt för att sakligt pröva förutsättningarna för ett regeringssamarbete. Nu ställdes i stället Jonas Sjöstedt under lätt förödmjukande former inför fait accompli.

Jag kan givet de realpolitiska förutsättningarna förstå att Stefan Löfven väljer bort Vänsterpartiet. Men beslutet var inte självklart. Hastigheten i beslutet - särskilt att Löfven aldrig gav Vänsterpartiet en chans - kommer att väcka irritation inom de grupper av socialdemokratin som känner större samhörighet med Vänsterpartiet än med Miljöpartiet.

Det var olyckligt att Jonas Sjöstedt fick beskedet under dessa former. Nu fick det framtida samarbetet mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna en dålig start - helt i onödan.

Den riktiga dramatiken kring gårdagens riksdagsval

Hur dramatiskt var egentligen utfallet av gårdagens riksdagsval?

Å ena sidan var det väldigt dramatiskt. Främlingsfientliga Sverigedemokraterna mer än fördubblade sin röstandel och förstärkte sin vågmästarposition. Statsminister Fredrik Reinfeldt tillkännagav överraskande redan på valnatten att han tänkte avgå som partiledare för Moderaterna.

Å andra sidan var det inte särskilt dramatiskt. Utfallet i regeringsfrågan blev det väntade. Stefan Löfven bildar minoritetsregering med Miljöpartiet och eventuellt med Vänsterpartiet. Fredrik Reinfeldts avgång var inte alls oväntad, överraskningen bestod i att han valde att tillkännage den direkt efter valförlusten.

Den riktiga dramatiken ligger snarare i vad som kommer att ske med det politiska landskapet i Sverige. De två stora partierna - Moderaterna och Socialdemokraterna - är försvagade. Visserligen undvek Socialdemokraterna ett tredje katastrofval på raken, men valresultatet var ändå en bra bit från det i förväg uppsatta målet. För Moderaterna blev valet en katastrof, och nu ställs frågan om partiet är på väg att förlora sin ledande roll inom svensk borgerlighet. Om både Socialdemokraterna och Moderaterna imploderar väntar politiskt kaos.

Jag rekommenderar varmt läsning av Vänstra Strandens text om att alltfler svenska väljare mobiliseras av frågor på en auktoritär-liberal politisk dimension och vad denna utveckling innebär för risker för det svenska partisystemet. Vad händer när fördelningspolitik och frågor om ekonomisk makt inte längre förmår engagera eller mobilisera nya väljare och rörliga väljare, utan debatten i stället präglas av nationalism och sexuell identitet som politiska värdefrågor?

Därför förlorade Alliansen

Det står nu klart att Alliansen förlorat valet 2014. Fredrik Reinfeldt kommer att avgå som statsminister och Stefan Löfven får uppdraget att bilda ny regering. Vi går in i en period av komplicerat parlamentariskt läge.

Alliansens nederlag kommer inte överraskande. Det är utomordentligt ovanligt i dagens Europa att samma regering i ordinarie val får väljarnas förtroende under tre sammanhängande mandatperioder. Angela Merkel har i Tyskland visserligen vunnit tre val i rad, men då regerat med olika partier. Alliansens underläge i opinionen har under långt tid varit så stort att det inte funnits några realistiska möjligheter att hämta in de rödgröna partiernas försprång. Redan i början av juni anslöt jag mig till dem som ansåg att regeringen inte skulle kunna vända opinionsunderläget till en valseger.

Det var inte 2014 som Alliansen förlorade dagens val, det var betydligt tidigare. Redan sommaren 2012 insåg centerledaren Annie Lööf att Alliansen gick på tomgång och att den måste uppgraderas till 2.0 för att kunna vinna valet 2014. I den iakttagelsen hade Annie Lööf alldeles rätt, och det hedrar henne att hon insåg faran och slog larm. Alliansen vann valen 2006 och 2010 på att den hade klara mål med hur man ville förändra Sverige, och vilka medel man ville använda för att nå dit. Inför valet 2014 hade Alliansen på det stora hela uppnått sina mål, och på vägen tömt ut sina förråd av medel. Däremot hade man inte lyckats formulera några nya visioner eller konkreta idéer om hur man ville fortsätta att förändra Sverige. I stället fick bilden av en liknöjd och idélös Allians fäste i opinionen, och Alliansen hade inte kraft nog att göra något åt den bilden.

Det blev således ingen uppgradering till Alliansen 2.0. Under alltför lång tid avfärdade Fredrik Reinfeldt de sviktande opinionssifforna med att de var "normala" under en mellanvalstid och när valet närmade sig skulle opinionssiffrorna närmast med automatik förbättras. Det var en naiv och oansvarig bedömning från Fredrik Reinfeldts sida. Vintern 2013-2014 sprang de rödgröna partierna definitivt ifrån regeringen, och även om Alliansen spurtade godkänt var den aldrig riktigt nära att komma ifatt. Alliansen förlorade valet mera på grund av egen svaghet än genom oppositionens styrka.

Fredrik Reinfeldt skall ha respekt för att han under åtta långa år lyckats hålla ihop de fyra partierna inom Alliansen och för att han konsekvent motverkat alla försök från Sverigedemokraterna att få något politiskt inflytande. Nu blir det Stefan Löfvens tur att visa vad han duger till. Givet valresultatet blir det ingen enkel uppgift. Jag hoppas innerligt att han kommer att lyckas.

Dramatik i stort och smått inför kvällens partiledardebatt

Uppdaterat fredag 12 september kl 22.35. I kvällens partiledardebatt visade Sveriges Television prov på Public Service när det är som bäst. Debatten var lugn och rytmisk utan att för den skull sakna nerv och dramatik. Programledarna lyckades på ett skickligt sätt styra framställningen så att de ideologiska och sakpolitiska skiljelinjerna synliggjordes.

Annie Lööf och Jonas Sjöstedt tycker jag gjorde bäst ifrån sig. Stefan Löfven, Fredrik Reinfeldt och Gustav Fridolin var stabila. Jan Björklund och Göran Hägglund tenderade att komma bort. Jimmie Åkesson kommer aldrig till sin rätt i den här typen av debatter. Han har en fråga och ett budskap och blir därför irrelevant i alla andra avseenden.

Såg ni Annie Lööfs blick när hon skällde ut Jimmie Åkesson under flyktingdebatten? Det var en blick som heter duga det.

I kväll har även DN/Ipsos slutmätning inför valet publicerats. Den befäster bilden av tidigare mätningar de senaste dagarna - de rödgrönas försprång uppgick nu till 6.8 procentenheter. Regeringsfrågan är i praktiken avgjord. De spännande frågorna på söndag blir om Feministiskt initiativ lyckas ta sig in i riksdagen och om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning.

*

Läget inför kvällens avslutande partiledardebatt i SVT präglas av dramatik i stort och smått. Valvinden blåser just nu de rödgröna partiernas väg. I Demoskops i kväll publicerade väljarbarometer har de rödgröna partierna - bara två dagar före valet - ett försprång på Alliansen på hela 7.6 procentenheter. I samma mätning får Feministiskt initiativ 3.9 procent. Ett antal rödgröna väljare kan därför tänkas göra bedömningen att kampen om regeringsmakten redan är vunnen, och att de nu kan rösta på Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman utan att riskera att ofrivilligt hjälpa Fredrik Reinfeldt kvar vid makten.

Just nu rapporterar Ekot att Jimmie Åkesson har satsat mer än en halv miljon kronor på nätcasinon hittills i år. Nyligen förlorade han 50 000 kronor bara på några timmar. Jimmie Åkesson är en fri man och gör vad han vill med sina pengar. Men med tanke på att han gör anspråk på att axla ansvaret som svensk statsminister är ett sådant spelbeteende naturligtvis ytterst olämpligt. Vi vet att skandaler ytterst sällan brukar spela någon större roll i svenska valrörelser. I det här fallet undrar jag emellertid vad Jimmie Åkessons inte fullt så välbeställda sympatisörer tycker om hans lättsinniga hantering av så stora summor pengar.

Igår kväll skapades ytterligare dramatik när Stefan Löfven i partiledardebatten i TV4 bryskt avvisade Annie Lööfs försök att överlämna en rapport om Sveriges framtida energibehov till honom. Jag tycker att både Annie Lööf och Stefan Löfven bar sig illa åt och förtjänar kritik. Annie Lööfs agerande är svårt att uppfatta på annat sätt än en provokation som också innebar ett förlöjligande av Stefan Löfven, oavsett om det var hennes avsikt eller inte. Många kommentatorer har också läst in en arrogans och en klassaspekt i hennes beteende. Samtidigt står det helt klart att Stefan Löfven borde ha hanterat saken annorlunda. I stället för att mota bort Annie Lööf borde han tagit emot rapporten, klargjort att han redan läst den och sedan fört diskussionen vidare. Stefan Löfvens kroppsspråk i den situation som uppstod var inte särskilt statsmannaaktigt. Jag kommenterar intermezzot mellan Annie Lööf och Stefan Löfven för Dagens Nyheter här.

Valfeber råder i riket. Jag återkommer med en kort uppdatering av texten efter partiledardebatten i SVT i kväll.

Kan Alliansen hinna ifatt de rödgröna?

Opinionsundersökningarna inför valet på söndag duggar fortsatt tätt. Trenden är tydlig - de rödgrönas försprång minskar. I dagens mätning från Demoskop uppgår avståndet till 6.3 procentenheter. I dagens mätning från Novus skiljer 3.6 procentenheter. (De sista dagarna i Novus föregående mätning var avståndet nere i 2.9 enheter - i slutet av denna Novus-mätning har Socialdemokraterna dock hämtat tillbaka en del.)

Vilken är förklaringen till att de rödgrönas försprång har minskat? De flesta bedömare hade nog trott att det skulle bli en viss utjämning, men har - liksom jag - överraskats av att den blev så snabb. Här behövs djuplodande studier för att kunna förklara förskjutningen. Men en rimlig hypotes är att Fredrik Reinfeldt varit framgångsrik i sin strävan att förändra den politiska dagordningen. I stället för att debattera samhällsproblem i form av massarbetslösheten, fiaskot med skolans Pisa-resultat, köerna inom sjukvården och järnvägskaoset riktas fokus på regeringsfrågan, ledarskap och stabilitet i politiken. De rödgrönas försprång har också länge varit så stort att många redan börjat betrakta Stefan Löfven som statsminister. Mediernas granskar nu Socialdemokraterna som om partiet redan innehade regeringsmakten.

Medielogiken innebär också att en särskild dramaturgi släpps loss i presentationen av opinionsundersökningarna. När United Minds i en mätning visar att förtroendet för regeringen ökat något skriver till exempel Aftonbladet i rubrik att Alliansen "raketvänder" i opinionen. Raketvänder? Jag har googlat ordet "raketvänder" och tror aldrig det har använts i något sammanhang någon gång tidigare.

För valrörelsen innebär de rödgrönas minskade försprång att Alliansens valarbetare vädrar morgonluft och kan sporras till än mer intensiva insatser i valrörelsens slutskede. Men även de rödgrönas valarbetare kan mobiliseras, då de vädrar den annalkande faran. De rödgrönas minskade försprång innebär också att de väljare som vill ha ett regeringsskifte och gärna vill rösta på Feministiskt initiativ ställs inför ett svårt strategiskt val. Kommer en röst på Feministiskt initiativ att föra in partiet i riksdagen eller blir det en förlorad röst som i värsta fall hjälper Alliansen kvar vid makten?

Har då Alliansen någon reell chans att under de sista dagarna hämta in de rödgrönas försprång? Mitt svar på frågan blir nej. Även om väljarna har blivit mer rörliga skulle det behövas det så stora strömmar att vi aldrig sett något liknande i en svensk valrörelse. Jag noterar också att de stora internationella vadslagningsfirmorna inte låtit sig påverkas nämnvärt av att de rödgrönas försprång minskat. Ladbrokes ger fortfarande - 100 timmar innan vallokalerna stängs - bara 1.25 i odds på att Stefan Löfven blir statsminister, medan motsvarande odds för Fredrik Reinfeldt ligger på 3.75. Unibet har i dag höjt sitt odds på Stefan Löfven från 1.25 till 1.35, och deras odds på Fredrik Reinfeldt ligger på 3.00.

Framför allt har vi min favorit Botten Ada som inte tvekar. Ada är fortfarande säker på att sannolikheten för att de rödgröna blir större än Alliansen är högre än 95 procent.

Jag kommenterar opinionsläget för Dagens Nyheter, tillsammans med Ipsos opinionschef David Ahlin samt statsvetarkollegorna Peter Esaiasson, Mikael Gilljam och Jenny Madestam.

Om partiledarutfrågningar och valdebatter i radio och TV

Partiledarutfrågningar och valdebatter i radio och TV väcker starka känslor. Synpunkterna är många och ofta ifrågasätts såväl upplägg som programledarnas insatser. Mycket står på spel. För medierna är dessa program prestigefyllda och för public service-företagen ställs kravet på opartiskhet på sin spets.

Låt mig först säga att jag tycker att svenska politiska journalister i allmänhet är professionella och kompetenta och att stora delar av valbevakningen håller hög klass. Men jag skulle vilja lyfta fram ett par saker som jag tycker borde vara annorlunda.

Vad är syftet med partiledarutfrågningar och valdebatter? Jag ser åtminstone två funktioner som dessa utfrågningar och debatter skall fylla. För det första skall de synliggöra de distinkta skiljelinjer som finns mellan de olika politiska partierna, så att väljaren får kunskap om vilka alternativen är. För det andra skall de kritiskt granska de politiska partiernas politik.

Jag anser att medierna främst i sina partiledarutfrågningar tenderar att fastna i en plottrighet som motverkar synliggörandet av de övergripande politiska skiljelinjerna och som gör att granskningen av politiken fastnar i enskildheter. Orsaken till plottrigheten är att programledarna i sina utfrågningar endast sällan intresserar sig för vilka mål de politiska partierna vill uppnå, vilka visioner partierna har för samhällsbygget och hur de olika partiernas mål och samhällsvisioner skiljer sig åt. I stället läggs kraften på att granska de medel som partierna vill använda för att nå sina politiska mål.

Programledarna - fruktansvärt bra pålästa - kastar sig frustande över partiledarna och översköljer dem med frågor om stort och smått. Partiernas politiska förslag nagelfars i detalj med avseende på finansiering, effektivitet, eventuella oavsedda effekter och hur de kan tänkas påverka enskilda individer. Ibland uppträder programledarna mer som revisorer som vill granska konsistensen i de framlagda förslagen. Alltför sällan lyfter programledarna fram skillnaderna i partiledarnas ideologiska visioner och de olika typer av samhällen som partierna vill bygga.

Partiledarna har förstås också ett ansvar för denna snuttifiering. Genom triangulering och genom att lägga sig nära varandra i mitten försvårar de politiska partierna för journalisterna att synliggöra de ideologiska skillnaderna mellan partierna. Men att politikerna ibland duckar för de stora ideologiska frågorna får aldrig bli en ursäkt för journalisterna att göra detsamma.

Varför blir det då så? Jag är lite rädd att utvecklingen återspeglar en medial syn på en slags medianväljare eller medelsvenssonväljare - som naturligtvis inte finns i verkligheten - och som förväntas vara ointresserad av ideologiska frågor och i stället mest intresserad av hur hen själv påverkas av de enskilda förslagen. Här finns i så fall ett frö till populism, en forcerad intimitet där "väljaren" förväntas "få besked" i ett antal enskilda sakfrågor. Eftersom en sådan medelväljare inte finns i verkligheten riskerar utfrågningen att bli ointressant. Eller som Kjell Magnusson nyligen skrev på Brännpunkt i Svenska Dagbladet: Vi får en valrörelse som handlar om en miljard hit eller dit, om hundra kronor mer i månaden för studenter eller pensionärer, men inte om politikens grundläggande inriktning. (...) Följden är en trivialisering av det politiska livet som gör det lättare att undandra sig ansvar.

Om ni är i Göteborg på torsdag rekommenderar jag ett besök på Makthavaröl, där professor Kent Asp och fil dr Johannes Bjerling diskuterar sin just utkomna bok "Mediekratin - mediernas makt i svenska val". Palace, Salongen, Södra Hamngatan 2, kl 19.00 Välkomna!

På samma tema - läsa gärna Vänstra Stranden "Om partiledarutfrågningar i public service - fyller de sin funktion?"

Alla dessa opinionsmätningar som kom och gick

Uppdatering söndag 7 september kl 21.30 återfinns längst ned i texten.

 *

Jag vet inte om det finns något annat land i världen där det genomförs så många opinionsmätningar av så många olika opinionsinstitut som i Sverige. I vilket fall bidrar de många mätningarna till att hålla valtemperaturen uppe, särskilt i ett läge där många väljare kan ha svårt att identifiera de tydliga sakpolitiska skiljelinjerna mellan de politiska alternativen.

En liten kulmen i opinionsstormen nåddes i slutet av veckan då det presenterades sex olika mätningar på två dagar. Fem av dessa - Demoskop, Ipsos, Novus, Skop och United Minds - visade på ett stabilt övertag för de rödgröna partierna på omkring tio procentenheter. Ett av dem - Sifo - visade på ett minskat övertag för de rödgröna partierna, på 4.3 procentenheter.

Mångfalden av opinionsmätningar öppnar för politiskt önsketänkande. I någon av alla dessa mätningar finns det nästan alltid något för varje enskilt parti att finna hopp i. Så kan till exempel Feministiskt initiativ hämta kraft i att partiet fick fyra procent i Ipsos mätning och därför kan mobilisera och argumentera för att en röst på partiet inte behöver vara en bortkastad röst. Socialdemokraternas opinionsstöd varierade mellan nära 33 procent och därmed en reell chans att nå det uppsatta målet om 35 procent, och 27 procent vilket är det lägsta uppmätta stödet för partiet av Sifo i en valrörelse någonsin. Allianspartierna vinner kraft i den Sifo-mätning som visade på ett minskat avstånd mellan blocken och som möjliggör för Fredrik Reinfeldt att argumentera för att valförlusten faktiskt inte är given på förhand.

Opinionsundersökningarna skiljer sig åt bland annat genom sina urval, insamlingsmetoder, tidsramar för genomförandet, viktningar, antal tillfrågade personer och frågeformuleringar. Det vore mycket märkligt om inte resultaten då och då skilde sig åt. För att studera opinionsutvecklingen över tid är de sammanvägda opinionsindex som till exempel Novus arbetar fram åt Dagens Eko ett utmärkt redskap. Däremot har ett sådant opinionsindex svårare att fånga upp hastiga och/eller tillfälliga rörelser i opinionen.

När det gäller Sifo-mätningen hoppas Alliansvännerna att just denna enda mätning lyckats fånga upp en hastig opinionsförändring till Alliansens fördel. Det som talar för en sådan tolkning är möjligen att Sifos mätperiod låg något senare än några av de andra institutens. Det som talar emot en sådan tolkning är att samtliga övriga mätningar pekade i en annan riktning och att det är ytterst ovanligt med så tvära opinionskast på bara några dagar. I debatten har det framförts en del fantasifulla förklaringar till det eventuella opinionskastet, som till exempel att oklara uttalanden i Expressens partiledardebatt av Stefan Löfven om kärnkraften skulle ha fått S-sympatisörer att hoppa strömhopp till Alliansen.

Inom ett par dagar vet vi om Sifo var först med att identifiera en opinionsförskjutning, eller om Sifo:s mätning var lite väl positiv för Alliansen. Det är viktigt att komma ihåg att även om Sifo skulle ha rätt är ett opinionsförsprång för de rödgröna på 4.3 procentenheter bara en dryg vecka före valet en oerhörd uppförsbacke för Alliansen att ta sig över.

I kväll kl 20.00 möts Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt i en partiledarduell i SVT1. Det blir spännande. Jag noterar att vadslagningsbyrån Ladbrokes i skrivande stund sätter oddset 1.22 på att Sveriges näste statsminister heter Stefan Löfven. Motsvarande odds på Fredrik Reinfeldt är 3.75.

*

Uppdaterat söndag 7 september kl 21.30. Partiledarduellen mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt blev en avslagen tillställning. Fredrik Reinfeldt hade en avsevärt mer återhållsam och icke-konfrontatorisk attityd jämfört med motsvarande duell i Studio Ett i fredags. Det är möjligt att en sådan offensiv strategi är mer svårhanterad i TV än i radio. Nu slutade debatten snarast 0-0 och det gynnar de rödgröna, som har ett försteg i opinionen.

Debattens sömnighet tog sig också uttryck i att mycket av det så kallade spinnet handlade om annat än de sakfrågor som debatterades. Jag noterade att Aftonbladet mitt under pågående debatt hade tre huvudnyheter om vad som pågick: 1.) Löfven besegrade Reinfeldt med 3-2 i den så kallade "faktakollen". 2.) Löfven stod på en liten låda i studion för att i TV-rutan bli lika lång som Reinfeldt. 3.) Karin Hübinette gjorde comeback som programledare, trots att hennes syster Hillevi Engström sitter i regeringen.

Vi har den debatt vi förtjänar. Socialdemokraterna är ängsliga att förlora det stora övertaget i opinionen. Moderaterna vill tona ner sakfrågeskilladerna för att i stället spela upp väljarnas förtroende för Fredrik Reinfeldt som regeringsledare. Vi får hoppas på mera blod och eld i den avslutande partiledardebatten på fredag.

Hur skall det gå för Feministiskt initiativ?

Dagens opinionsmätningar från Ipsos och Novus satte stopp för eventuellt spirande Alliansförhoppningar om att regeringspartierna - mot alla odds - skulle lyckas hämta in de rödgrönas försprång lagom till valdagen. Avståndet mellan blocken har successivt minskat sedan i våras. Men nu - med bara tio dagar kvar till valet - har opinionsläget åtminstone i dessa mätningar stabiliserats. I Ipsos mätning uppgår det rödgröna försprånget till 11.2 procentenheter, i Novus mätning uppgår det rödgröna försprånget till 9.9 procentenheter. Sådana avstånd går inte att hämta in på tio dagar.

Om Alliansens förhoppningar stäcktes så väckte åtminstone Ipsos mätning nya förhoppningar hos Feministiskt initiativ (Fi). Efter flera veckors stillastående i opinionen på en nivå en bra bit under fyraprocentspärren når Feministiskt initiativ i Ipsos mätning precis fyra procent och skulle om mätningen var valresultat således komma in i riksdagen.

En mätning är ingen mätning och därför skall det inte dras några slutsatser utifrån detta enskilda resultat. Men Ipsos-mätningens symbolvärde skall inte underskattas. Genom att Feministiskt initiativ i en enskild mätning klarar fyraprocentsspärren kan Gudrun Schyman med ny kraft och större trovärdighet argumentera för att en röst på hennes parti inte är en bortkastad röst.

Mycket skickligt och snabbt har Gudrun Schyman nu lanserat tankefiguren att bästa sättet att se till att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna inte får en vågmästarställning i riksdagen är att rösta in Feministiskt initiativ. I början av sommaren - och inte minst i Almedalen - skördade Feministiskt initiativ stora frukter genom att framstå som den främsta plattformen inte bara i kampen för jämställdhet och kvinnors rättigheter utan också i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Nu siktar Feministiskt initiativ på att återvinna denna position.

Enligt uppgift kommer Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson att mötas i en debatt i kvällens SVT Aktuellt. Det blir en debatt utan förlorare, både Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson tjänar på att på konfrontera sin värste fiende på bästa tittartid i Sveriges Television.

Hur skall det då gå för Feministiskt initiativ? Kommer partiet att lyckas ta sig in i riksdagen? Botten Ada - en liten robot som använder bayesiansk statistik för att göra prognoser om vem som vinner riksdagsvalet den 14 september - säger att sannolikheten för att Feministiskt initiativ tar sig in i riksdagen är mindre än fem procent. Själv säger jag: Osvuret är bäst. Och underskatta aldrig Gudrun Schyman.

Att regera eller inte regera, det är frågan. Jonas Sjöstedt i SVT:s partiledarutfrågning

Månn' ädlare att lida och fördraga
ett bittert ödes styng och pilar eller
att ta till vapen mot ett hav av kval?

*  

Hamlets vankelmod skulle hemsöka mig om jag vore Vänsterpartist i dessa valtider. Vänsterpartiet har existerat i snart 100 år och ännu inte suttit i regeringen. Självklart vill Vänsterpartiet - som alla andra partier - få möjlighet att i regeringsställning få genomslag för sin politik och därigenom påverka samhällsbygget i en för partiet önskvärd riktning. Ur det perspektivet bör partiet välja en offensiv linje och "ta till vapen mot ett hav av kval".

Samtidigt har Vänsterpartiet mycket att riskera på att sätta sig i en koalitionsregering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, särskilt om det blir en minoritetsregering med Sverigedemokraterna i vågmästarställning. Spåren från Danmark och Norge förskräcker. I Danmark satte sig Vänsterpartiets systerparti Socialistisk Folkeparti år 2011 i en koalitionsregering med Socialdemokraterna och Radikale Venstre. När Socialistisk Folkeparti efter två år lämnade regeringen hade partiet rasat från 9.2 procent i valet till 3.7 procent i opinionsmätningarna. I Norge halverades Vänsterpartiets systerparti Socialistisk Venstre - från 8.8 till 4.1 procent - under de år partiet samregerade med Socialdemokraterna och Senterpartiet (2005-2013). Kanske är det ändå  ädlare att i oppostion "lida och fördraga ett bittert ödes styng och pilar" än att gå ett sådant öde till mötes.

(Ja, jag inser att två villkor måste vara uppfyllda för att Sjöstedts vankelmod skall ställas på sin spets. De rödgröna partierna måste bli större än Alliansen och Stefan Löfven måste vara intresserad av att få med Vänsterpartiet i sin regering. Allt talar för att det första villkoret kommer att uppfyllas. Det andra villkoret är mera tveksamt.)

I kväll är det Jonas Sjöstedts tur att intervjuas i SVT:s partiledarutfrågning. Jonas Sjöstedt har genom sina skenbart precisa men i verkligheten mångtydiga formuleringar skickligt lyckats hålla alla dörrar öppna för regeringsmedverkan, för kompromisser i frågan om vinst i välfärden och för möjligheten att i fortsatt opposition rösta för en S-MP-budget i riksdagen i höst. Däremot måste Jonas Sjöstedt känna en viss förtvivlad frustration över att Vänsterpartiet inte växer i opinionen, trots att man har stora delar av väljaropinionen med sig i den högprofilerade frågan om vinst i välvärden. Frågan tycks inte vara tillräckligt viktig för väljarna för att den skall ha ett avgörande inflytande på deras partival.

Jag tror Jonas Sjöstedt gör en bra insats i partiledarutfrågningen i kväll. Om det är tillräckligt för att blåsa nytt liv i väljarvinden - det vore, för att återvända till Hamlets kval, en nåd att stilla bedja om.

*

Uppdaterat tisdag kl 21.35. Jag tycker Jonas Sjöstedt klarade sig bra i kvällens partiledarutfrågning. Angående det vankelmod jag diskuterade ovan tycks Jonas Sjöstedt vara helt inställd på att regera, och hans kompromissvilja verkade stor. Jonas Sjöstedt är den av partiledarna som talar mest naturligt, och den som minst av de hittills intervjuade låter som ett antal upplästa talepunkter. Vad nu det kan vara värt inför väljarna.