Jeremy Corbyn eller Boris Johnson - vem vinner i kväll?

Uppdaterat 12 december kl 23.15. Tories och Boris Johnson tycks gå mot en storseger i det brittiska valet. För att få egen majoritet i parlamentet krävs 326 mandat. Enligt den vallokalsundersökning som presenterades kl 23.00 får Tories 368 mandat, en ökning med 51 mandat jämfört med valet 2017. Labour gör ett katastrofval och får bara 191 mandat, en minskning med 71 mandat.

Om vallokalsundersökningen åtminstone någorlunda avspeglar valresultatet kan vi dra åtminstone två slutsatser. För det första: Storbritannien lämnar EU senast den 31 januari 2020. För det andra: Jeremy Corbyn kommer inte att vara partiledare för Labour särskilt länge till.

*

Nu är det bara några få timmar kvar tills vallokalerna stänger i Storbritannien. Det blir en spännande kväll och natt.

Konservativa Tories förväntas bli största parti. Men den viktiga frågan blir om Tories också lyckas få egen majoritet i det brittiska parlamentet. Om så blir fallet lär Boris Johnson som premiärminister också lyckas baxa igenom Brexit till senast den 31 januari 2020.

Men om Tories inte får egen majoritet anses Labour och dess partiledare Jeremy Corbyn ha goda möjligheter att få bilda minoritetsregering, stödd och framsläppt av till exempel skotska SNP och Brexit-motståndarna Liberaldemokraterna. Om så blir fallet är det ingen som riktigt vet vad som händer. Jeremy Corbyn har sagt att han vill se en folkomröstning om Storbritanniens utträdesavtal ur EU, och frågan om en brittisk Brexit skjuts på en ny, mycket obestämd framtid.

Brexit har inte dominerat den brittiska valkampanjen på det sätt som många bedömare trodde skulle bli fallet. I ställer har välfärdsfrågor och klassiska vänster-högerfrågor tagit stor plats. Särskilt problemen inom brittisk sjukvård har fått stor uppmärksamhet.

Labour går till val på ett optimistiskt och radikalt program. Jeremy Corbyn beskriver valprogrammet som ett "hoppets manifest". Labour vill se högre bolagsskatter och höjda skatter för höginkomsttagare. höja skatten bland annat för de rika och för bolagen. Dessutom vill Labour förstatliga järnväg, post samt vatten- och elbolag.

En valvinst för Labour skulle bli en vitamininjektion även för vänstern inom svensk socialdemokrati.  Labours relativt starka opinionssiffror avfärdas i den svenska debatten ofta med att Jeremy Corbyn inte vinner val. Det argumentet kan vara obsolet om bara några timmar. Den ekonomisk-radikala socialdemokratiska föreningen Reformisterna har vuxit oerhört snabbt och har idag över 3 000 medlemmar. Reformisterna kan fungera som en mobiliseringsagent om eller när momentum uppstår, och med sikte på att Socialdemokraterna i Sverige ska gå till val 2022 på en radikal jämlikhetspolitik,

Boris Johnson är fortfarande favorit till att få bilda regering. Om Jeremy Corbyn ändå skulle bli premiärminister kommer regeringspolitiken knappast att bli lika radikal som den politik han och Labour gick till val på. Liberaldemokraterna kommer inte att ge sitt stöd åt en sådan politik.

Klockan 23.00 svensk tid stänger vallokalerna och resultat från vallokalsundersökningarna publiceras. Jag hoppas kunna återkomma strax före midnatt med en kommentar om hur valvindarna har blåst.

Fegt beslut att plocka ner Elisabeth Ohlsons altartavla

I dag beslöt kyrkoherde Per Svensson att Elisabeth Ohlsons omdiskuterade altartavla "Paradiset" inte längre ska få hänga kvar i kyrkorummet i S:t Pauli kyrka i Malmö. Jag tycker att det är ett fegt beslut.

Elisabeth Ohlsons tavla mottogs av S:t Pauli kyrka första advent i år. Tavlan anspelar på reformationskonstnären Lucas Cranachs verk "Adam och Eva", men i Elisabeth Ohlsons version finns bland annat två Evor och två Adam. Tavlan har väckt starka känslor. Inte i första hand för att den bejakar homosexuell kärlek och sexualitet, utan för att ormen kan uppfattas som en transperson och för att det råder tolkningssvårigheter om hur de äpplen som ligger på marken (!) ska uppfattas. Bland annat har teologen och tidningen Dagens ledarskribent Joel Halldorf argumenterat för att tavlans motiv är gnostiskt, eftersom gnosticismen till skillnad från kristendomen har en positiv syn på ormens roll.

Per Svensson motiverar sitt beslut med att "sammantaget kan så många olika tolkningar göras där flera perspektiv kan bli vanskliga". Det är ett mycket märkligt argument. I min värld är det bra om ett konstverk inbjuder till olika tolkningar. När jag såg bilden på ormen som en transperson relaterade jag motivet till kyrkans historiska stigmatisering av kärlek som inte vilar på heterosexuell grund. Och att kunskapen äpple(n) ligger på marken kan uppfattas som en markör mot vår tids relativa sanningar och Fake News. 

 

Andra tolkningar är förstås också möjliga. Jag vet inte om konstnären själv uttalat någon tolkning av sitt verk som skulle vara oförenlig med kristen tro och/eller Svenska kyrkans lära. Men konstnären äger ju inte tolkningsrätten till sina verk. Jag ser tolkningsbredden som en fördel, inte som en nackdel.

 

Prästen och konstnären Kent Wisti ställer i Dagens Nyheter frågan Hur kan evangelium gestaltas genom erfarenheter hos människor som står utanför samhällets normbildning, till exempel människor i hbtq-spektrat? Han tycker att tavlan gott kan få hänga kvar. Det tycker jag också.

Alla är glada? Ingen misstroendeförklaring mot Eva Nordmark

Så fick sagan ett lyckligt slut, och de levde lyckliga i alla sina dagar! Det ligger onekligen ett stänk av feelgood i luften efter att V, KD och M förklarat att det inte längre är aktuellt med misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S). Efter att regeringen enats med C och L om att skjuta fram reformeringen av Arbetsförmedlingen i ett år och att lagen om valfrihetssystem (LOV) inte heller ska ligga till grund för reformen har V, KD och M fått flera av sina krav tillgodosedda. Faktum är att samtliga av riksdagens partier kan känna sig som vinnare - och det händer inte varje dag.

Vänsterpartiet fick gehör för sina krav. Partiet visade muskler, kom i centrum för debatten och tillgodosåg önskemål från medlemmar och väljare att inte låta regeringen komma undan för billigt under mandatperioden.

Socialdemokraterna, och även Miljöpartiet, kunde utan att själva behöva driva frågan se hur reformen förändrades i en för de båda partierna politiskt önskvärd riktning. Som så ofta visade Stefan Löfven prov på klokt strategiskt ledarskap i en knivig situation. Det blev ingen regeringskris och banden mellan de partier som slöt Januariavtalet visade sig hållfasta även i ett krisläge.

Centerpartiet och Liberalerna lyckades inte bara hålla ihop Januariavtalet utan också sina egna partier i en komplicerad politisk situation. Genom Vänsterpartiets hot om misstroendeförklaring fick de också anledning att åtgärda en del sakpolitiska brister i det ursprungliga förslaget. Extra val undveks. Januariavtalet - som både Centerpartiet och Liberalerna värnar - stärktes genom de berörda partiernas kompromissvilja.

Moderaterna och Kristdemokraterna fick igenom sina krav. De kan därför också känna sig och presentera sig som vinnare. Dessutom undveks ett extra val som inget av dessa partier i dagsläget vill ha.

Sverigedemokraterna kan nu argumentera för att man är det enda verkliga oppositionspartiet. Här fanns en unik möjlighet att avsätta den rödgröna regering som V, KD och M kritiserat så hårt. Men M och KD valde att tillsammans med V inte gå vidare med en misstroendeförklaring och lät i stället Stefan Löfven och Januariavtalets partier komma undan.

Så alla är glada. Tror jag.

Hämta hem de svenska barnen från Syrien!

Rädda Barnen fortsätter sin viktiga kampanj för att regeringen ska ta hem de 50-70 svenska barn som nu lever under ytterst svåra förhållanden i läger i nordöstra Syrien. I torsdags kväll lystes till exempel Riksdagshuset och en av Hötorgsskraporna i Stockholm upp av budskapet "Hämta hem de svenska barnen från Syrien".

Enligt Rädda Barnen har upp till fyra svenska barn dött i eller på väg till läger i Syrien. Vinterns kyla innebär stora risker för barnens liv och regeringen måste därför göra allt i sin makt för att ta hem barnen tillsammans med deras mödrar.

I maj tidigare i år fick sju föräldralösa svenska barn lämna lägret al-Hol i norra Syrien och komma till Sverige. Det var mycket bra. Barn skall självklart inte straffas för att deras föräldrar valt att ansluta sig till en terrorrörelse som IS. Men nu har det gått ett halvår sedan dessa sju barn fick komma till Sverige och inga ytterligare barn från lägren i Syrien har kommit hit.

Jag har full förståelse för att det är juridiskt och säkerhetsmässigt svårt att hämta hem barnen. Hur gör man till exempel med barn vars mödrar (som det ofta handlar om i dessa fall) inte vill lämna ifrån sig sina barn eller följa med dem till Sverige? Och vilka blir konsekvenserna om Sverige hjälper barnen tillsammans med sina terrormisstänkta föräldrar till Sverige? Men som Rädda Barnens Sverigechef Ola Mattsson säger: Barn ska inte straffas på grund av deras föräldrar är misstänkta för brott. Att ta hem barnen med sina mödrar handlar både om att skydda barn och att bekämpa den globala terrorismen. Lägren är idag utpekade som en stark rekryteringsgrund för IS. Europeiska länder måste ta en aktiv roll i kampen mot terrorism. Det gör vi genom att lagföra misstänkta.

Jag är övertygad om att Sverige fortfarande lägger ner stor kraft på arbetet med att hjälpa dessa barn, och jag är också hoppfull om att flera barn inom en överskådlig framtid kommer att hämtas hem till Sverige. Men jag får också många samtal från människor aktiva i civilsamhället vars tillit till regeringens goda vilja i dessa frågor börjar urholkas. Det vore utmärkt om regeringen på lämpligt sätt kunde tydliggöra att arbetet med att få hem svenska barn från lägren i Syrien fortsätter med oförminskad styrka.

Angående misstroendeförklaringen: Mycket talar för att Eva Nordmark kan sitta kvar

I dag meddelade Jonas Sjöstedt att Vänsterpartiet står fast vid sin avsikt att på tisdag rikta misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) om regeringen inte stoppar den pågående omvandlingen av Arbetsförmedlingen. Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna har markerat att de gärna ger sitt stöd åt en misstroendeförklaring. Om så skulle bli fallet väntar regeringskris och kanske till och med ett extra val.

Min bedömning från tidigare ligger emellertid fast. Sannolikheten för att Eva Nordmark kan sitta kvar är större än sannolikheten att hon tvingas avgå.

Vänsterpartiet vill inte riskera ett extra val. Utgången av ett sådant skulle mycket väl kunna leda till en moderatledd regering, beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Ansvaret för en sådan utveckling kommer oundvikligen att delvis hamna på Vänsterpartiet, som satte igång processen.

Regeringspartierna samt Centerpartiet och Liberalerna vill också undvika ett extra val. Centerpartiets vikarierande partiledare Anders W Jonsson (Annie Lööf har ju just fött barn) beskriver Moderaternas och Kristdemokraternas krav som "detaljer" som det går att diskutera och förhandla om. Anders W Jonsson öppnar också för att diskutera Vänsterpartiets krav om att LOV (Lagen om valfrihet) inte ska få styra Arbetsförmedlingens verksamhet: Orsaken till att vi sagt att LOV är viktigt det är tanken att det är den arbetslösa som ska kunna fatta beslutet, men den frågan får man väl sätta sig ner och titta på. Även Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni öppnar för kompromisser: Vi hörsammar kritiken och får återkomma med ett svar, säger hon, och syftar på LOV och risken för att förändringsprocessen hastas igenom.

Så mycket talar för att regering och oppositionspartier talar sig samman och att Eva Nordmark kan sitta kvar. Men osvuret är bäst. Vänsterpartiet leker med elden.

Ulf Kristersson söker politiskt samarbete med Jimmie Åkesson. Moderaternas normalisering av SD är nu fullbordad

I dag träffades Ulf Kristersson (M) och Jimmie Åkesson (SD) för att diskutera ett framtida politiskt samarbete i riksdagen. Samtalet handlade enligt Ulf Kristersson själv bl a om sätt att minska invandringen till Sverige, om behovet av skärpta straff för att bekämpa brottsligheten och om ett främjande av kärnkraften.

Det är första gången moderatledaren träffar Jimmie Åkesson för ett enskilt möte i syfte att åstadkomma ett politiskt samarbete i riksdagen. Moderaternas normalisering av Sverigedemokraterna kan härmed sägas vara fullbordad.

Det går fort ibland. Från Fredrik Reinfeldts uppmaning "Öppna era hjärtan" 2014 över Anna Kinberg Batras uttalande om att hon kunde tänka sig att förhandla med Sverigedemokraterna 2017 till att Jimmie Åkesson sitter i Ulf Kristerssons arbetsrum i riksdagen och planerar ett konkret samarbete mellan de båda partierna inom invandringspolitiken och kriminalpolitiken.

Det är samme Ulf Kristersson som i egenskap av nyvald partiledare tydligt deklarerade: "Jag tänker inte samtala eller förhandla eller kompromissa med Sverigedemokraterna". I regeringsförhandlingarna efter valet 2018 lovade samme Ulf Kristersson dyrt och heligt Centerpartiet och Liberalerna att han som statsminister skulle bli en garant för att Sverigedemokraterna aldrig skulle få något inflytande över politiken. Dagens samtal mellan Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson visar att Annie Lööf och Jan Björklund visste vad de gjorde när de sa "tack, men nej tack" till Ulf Kristerssons inviter.

Samarbetet mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna kommer knappast att stanna vid migrationspolitiken, kriminalpolitiken och energipolitiken. Aptiten växer medan man äter. Hur blir det med public service? Hur blir det med kulturpolitiken? Och hur blir det med skolan - kommer Richard Jomshofs bisarra idéer om statliga internatskolor för barn som stör ordningen också snart att vara moderat politik? Som sagt - det går fort ibland.

Sverigedemokraterna är inte ett vanligt parti som bara vill minska invandringen. Sverigedemokraterna vill i grunden omstöpa det svenska samhället och vårt sätt att leva tillsammans. Sverigedemokraterna beskriver sig själva som Sverigevänner, men hatar den liberala individualiserade syn på människans fri- och rättigheter som under så lång tid konstituerat det som i dag är Sverige.

Det högerkonservativa blocket tätnar. Högerradikala, populistiska rörelser kommer sällan till makten utan att först ha släppts fram av den traditionella högern. Dagens besked från Ulf Kristersson innebär ytterligare ett steg i en sådan riktning.

Vad är det som händer i svensk politik? Om SCB:s nya mätning

Idag presenterades SCB:s stora partisympatiundersökning.

Socialdemokraterna får 26.3 procent, vilket innebär en nedgång med 1.3 procentenheter sedan förra mätningen i juni och med 2.0 enheter sedan riksdagsvalet 2018. Resultatet är det sämsta som partiet någonsin erhållit i en SCB-mätning, men i relation till valresultatet 2018 är det trots allt ett hyggligt resultat. Regeringspartier i Europa brukar tappa ungefär två procentenheter i snitt en bit in i mandatperioden. Och Socialdemokraterna är fortfarande Sveriges största parti, med hygglig marginal ned till Sverigedemokraterna.

Vänsterpartiet får 8.1 procent, vilken är en minskning med 0.6 procentenheter sedan förra mätningen och en ökning med 0.1 enheter sedan valet. Det är noterbart att Vänsterpartiet med sina krav på en mer vänsterorienterad välfärds- och jämlikhetspolitik inte växer i opinionen. Varför växer inte Vänsterpartiet är en återkommande fråga på denna blogg.

Miljöpartiet får 5.1 procent, vilket är en nedgång med 0.5 enheter sedan förra mätningen, men en ökning med 0.7 enheter sedan valet. Det är noterbart att Miljöpartiet med sina krav på en hållbar klimatpolitik inte under våren lyckats växa i opinionen, trots allt fokus på klimatfrågorna och Greta Thunbergs makalösa opinionsbildning över världen. Kanske är det regeringsansvaret och dess nödvändiga kompromisser som står i vägen för en opinionsframgång för Miljöpartiet.

Centerpartiet får 7.3 procent och Liberalerna får 4.1 procent. För Centerpartiets del innebär resultatet en ökning med 0.4 enheter jämfört med föregående mätning men en nedgång med 1.3 enheter jämfört med valresultatet. För Liberalerna innebär resultatet en ökning med 0.4 enheter jämfört med föregående mätning, men en nedgång med 1.4 enheter jämfört med valresultatet. Det kan vara opinionsmässigt tungt för mittenpartier att agera stöd- eller samarbetspartier med en socialdemokratiskt ledd regering. I Liberalernas fall tillkommer en viss osäkerhet om partiets framtida färdriktning. Vi kan emellertid konstatera att både Centerpartiet och Liberalerna inte minskat i opinionen det senaste halvåret, resultaten indikerar i stället en liten ökning.

Moderaterna får 18.3 procent, vilket innebär en ökning med 2.3 enheter jämfört med junimätningen men en nedgång med 1.5 enheter jämfört med valet 2018. Det är inte så många år sedan Moderaterna var jämnstora med Socialdemokraterna i opinionen och till och med i några mätningar var Sveriges största parti. Moderaterna tappar nu i stället ytterligare mark till Sverigedemokraterna i kampen om vem som ska vara landets näst största parti. Men ökningen med 2.3 enheter sedan i juni ger ändå Ulf Kristersson viss arbetsro.

Kristdemokraterna får 6.6 procent, vilket innebär en nedgång med hela 6.4 procentenheter sedan i juni. Däremot ligger partiet fortfarande 0.3 procentenheter över sitt valresultat. Kristdemokraterna har åkt berg- och dalbana i opinionen och partiets profilering i frågor kring brott och straff tycks snarare ha stärkt Sverigedemokraternas ställning. Partistrategerna har goda skäl att lägga sina pannor i djupa veck, och det är svårt att sia om hur Kristdemokraternas kommer att hävda sig i den allmänna kannibalism som just nu kännetecknar det politiska läget på högerkanten.

Sverigedemokraterna får 22.6 procent, en ökning med 5.5 procentenheter sedan i juni och med 5.1 enheter sedan valet. Resultatet är med god marginal Sverigedemokraternas högsta resultat någonsin i en SCB-mätning. Samtidigt misslyckas partiet med att bli största parti - avståndet till Socialdemokraterna är i stället relativt stort jämfört med i flera andra opinionsmätningar. Sverigedemokraterna har - med god hjälp av de övriga partierna - fått den politiska dagordning de drömt om. Nu inkasserar de vinsten av denna dagordning.

De rödgröna partierna får 39.5 procent, mot de forna allianspartiernas 36.3 procent. Januariavtalets partier + Vänsterpartiet får 49.9 procent mot det högerkonservativa blockets 47.5 procent.

Skulle dagens opinionsmätning blivit valresultat hade Stefan Löfven och Socialdemokraterna därför sannolikt kunnat fortsätta regera. Det kan vara en tröst för socialdemokratiska tigerhjärtan.

Lev upp till Januariavtalet - stoppa vapenexporten till de stater som för krig i Jemen!

Ni visste väl att Januariavtalet stadgar att Sverige inte ska exportera några vapen till de stater som för krig i Jemen? Ändå fortsätter svenskt krigsmateriel att sändas dit och användas i krigshandlingarna. Hur har det kunnat bli så? Varför stoppas inte svenska vapenförsäljning till de krigförande staterna?

Punkt 70 i Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna lyder så här: Vapenexport. De fyra partiernas principiella inställning är att inte godkänna vapenexportaffärer till ickedemokratiska länder som deltar militärt i Jemenkonflikten så länge konflikten pågår. Regeringen ska pröva ärenden utifrån gällande lagstiftning.

Svenska Freds har i ett förtjänstfullt arbete undersökt varför svenskt krigsmateriel ändå fortsätter att exporteras till länder som deltar i krigföringen i Jemen. Det är visserligen sant att myndigheten Inspektionen för Strategiska Produkter (ISP) som prövar vapenexportärenden inte godkänt några nya affärer med Saudiarabien eller Förenade arabemiraten sedan 2013 respektive 2017. Men svenska företag - främst Saab, om jag förstår det rätt - kan obekymrat fortsätta leverera vapen på kontrakt som undertecknats tidigare.

Främst är det stridsledningssystemet Globaleye och dess föregångare Erieye som exporteras. Dessa stridsledningssystem kan användas för att upprätthålla den blockad av vapen, men även mat och mediciner, som drabbar Jemens befolkning mycket hårt. Att hindra hjälp att nå behövande människor räknas som ett krigsbrott.

Den rödgröna regeringen kan enligt gällande lagstiftning begära att fall lämnas över från ISP till regeringen för särskild prövning. Hallå socialdemokrater och miljöpartister, varför utnyttjar ni inte denna möjlighet? Och hallå liberaler och centerpartister - varför kräver ni inte att den rödgröna regeringen inkommer med en sådan begäran och däremot lever upp till Januariavtalets punkt 70? För ni menade väl allvar med att Sverige inte ska sälja krigsmateriel till de länder som för krig i Jemen, ett land där världens kanske värsta humanitära kris just nu utspelar sig?

Så lev upp till Januariavtalet - stoppa vapenexporten till Saudiarabien och Förenade arabemiraten!

"Allt är inte svart eller vitt" - utom i reklamfilmen för Staffanstorp, förstås

Hudfärg spelar roll. Det är den enda rimliga förklaringen jag kan finna till att det inte förekommer en enda person med "utländsk bakgrund" eller annan hudfärg än pursvenskt vit (ja, formuleringen är medvetet ironisk) boende i idyllens Staffanstorp i den reklamfilm som kommunen låtit spela in.

I övrigt tycks Staffanstorp, som styrs av Sverigedemokraterna och Moderaterna tillsammans, befolkas av en mångfald av hyggliga människor. Unga och gamla, män och kvinnor, småföretagare, närpoliser och fotbollsentusiaster. Alla har de ett gemensamt, förutom att de bor i Staffanstorp. Färgen på sin hud.

I dag kallar Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor kritiken mot filmen för "absurd". Själv tycker jag det är filmen som är absurd. En reklamfilm för en svensk kommun skulle aldrig få för sig att enbart visa upp män, eller enbart visa upp gamla människor, eller enbart visa upp barn (såvida inte filmen specifikt handlade om åldringsvård eller skola, förstås). Men att bara visa upp "vita" människor går tydligen bra. Åtminstone i Sverigedemokraternas och Moderaternas Staffanstorp.

"Allt är inte svart eller vitt", säger en insiktsfull Staffanstorpsbo till Aftonbladet. Så sant. Det är mångfalden som gör Sverige.

Är du också trött på "Många undrar nog..."-syndromet i public service?

På senare tid har jag noterat hur nyhetsreportrar i public service inleder sin intervjufråga med "Många undrar nog..." eller "Många kanske undrar...". Senast hände det igår måndag när Nike Nylander i SVT Aktuellt intervjuade Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik och ställde sin fråga så här: Många undrar nog hur bra koll ni har på människor som får uppehållstillstånd eller medborgarskap här?

Många undrar nog? Jag förstår inte varför frågan inleds så. Antingen är frågan journalistiskt relevant och då ska den förstås ställas oavsett om "många undrar" eller ej. Eller också är frågan inte journalistiskt relevant och då reducerar reportern sig själv till någon slags allmänhetens ombudsman eller "folkets röst" som vill ha svar på frågor som i sig inte är journalistiskt relevanta.

Formuleringen "Många undrar nog..." distanserar reportern från sin egen fråga. Själv undrar jag varför och i vilken typ av journalistiska situationer som en sådan distansering anses fylla en funktion. 

Formuleringen "Många undrar nog" är också vag och mångtydig. Hur kommer "nog" in i det hela? Är det reporterns bedöming att det sannolikt förhåller sig så - och vad grundar sig i så fall denna bedömning på? Är det en generalisering av reporterns egen uppfattning, att reportern själv undrar? Är det reporterns maggropskänsla att "många undrar nog"? Eller finns det goda sakliga skäl för reportern att dra slutsatsen att "många undrar nog", och vilka är i så fall dessa goda sakliga skäl. Eller vill reportern sända en signal till tittaren - detta borde du verkligen undra över?

Och då har jag ändå inte berört hur många dessa många måste vara för att formuleringen "Många undrar nog..." ska bli meningsfull...

I mina mörka stunder tror jag att formuleringen "Många undrar nog..." ska ses som ett tillkämpat försök att skapa förtroliga band mellan reportern och tv-publiken. "Vi på redaktionen vet nog vad ni därute i stugorna undrar över, och nu ska vi ge röst åt era undringar och ställa makten mot väggen".

Så igen - vad tillför "Många undrar nog..." till en journalistiskt relevant fråga? Vi är nog många som undrar.

Är det rätt av Vänsterpartiet att hota med misstroendeförklaring?

Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt hotar med att rikta misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) om regeringen inte stoppar den pågående förändringen av Arbetsförmedlingen. Både Sverigedemokratena och Moderaterna har markerat att de gärna ger sitt stöd åt en sådan misstroendeförklaring. Om även Kristdemokraterna hakar på så får Vänsterpartiet ihop tillräckligt många mandat för att få igenom sin misstroendeförklaring (det krävs stöd av en majoritet i riksdagen, det vill säga minst 175 ledamöter) och då måste Eva Nordmark avgå,

Är det rätt eller fel av Vänsterpartiet att hota med misstroendeförklaring? Rätt för vem och i förhållande till vad blir de självklara följdfrågorna.

Vänsterpartiet har förstås rätt att försöka få igenom en misstroendeförklaring mot vilken minister som helst. Den som väcker misstroendeförklaring behöver inte ange några sakliga skäl. Däremot har det historiskt varit ovanligt att ett parti väckt misstroendeförklaring för att man varit kritisk till den förda politiken. Oftast har det handlat om en enskild minister som uppfattats ha misskött sitt uppdrag (till exempel Lennart Bodström 1985, Laila Freivalds 2005, Anna Johansson 2017).

Vänsterpartiet kan knappast argumentera för att Eva Nordmark misskött sitt uppdrag i sak, eftersom hon bara tjänstgjort som minister i två månader. I stället handlar det om innehållet i politiken. På samma sätt som när de allianspartierna sommaren 2017 hotade med misstroendeförklaring då de var missnöjda med regeringens planer på en flygskatt och höjda marginalskatter.

Vänsterpartiet har efter valet 2018 marginaliserats i svensk politik. Under mandatperioden 2014-2018 budgetförhandlade Vänsterpartiet varje år med den rödgröna regeringen. På så sätt kunde Vänsterpartiet påverka regeringspolitikens innehåll, samtidigt som Vänsterpartiet slapp som oppositionsparti slapp ta ansvar för den förda politiken. Makt utan ansvar är en ytterst förmånlig position, och den positionen tilläts Vänsterpartiet inta under dessa fyra åt.

I dag är det annorlunda. Den rödgröna regeringen samarbetar genom Januariavtalet i stället med mittenpartierna Centerpartiet och Liberalerna. Vänsterpartiet har fastnat i ett hörn och har svårt att ta sig ut. Jonas Sjöstedt tvingades släppa fram Stefan Löfven som statsminister eftersom det enda alternativet - en moderatledd regering som var beroende av Jimmie Åkesson - var betydligt värre.

Nu pressas Jonas Sjöstedt att visa musklerna, att markera att han och Vänsterpartiet inte tänker sitta och rulla tummarna i väntan på valet 2022. Hot om misstroendeförklaring är ett av de få redskap som han och partiet har till sitt förfogande.

Jonas Sjöstedt leker med elden. I ett osäkert och svårbedömt politiskt läge finns risken att det sätts igång en process som ingen kan kontrollera och som till sist slutar med att Ulf Kristersson får bilda regering. Undrar lite vad Jonas Sjöstedt säger då.

Nu tror jag inte det blir så. Jag förutsätter att Januariavtalets partier lyckas formulera sitt förslag på ett sätt som dels innebär bättre lösningar på Arbetsförmedlingens framtid än vad man haft anledning att befara (många centerpartister jag talar med är inte särskilt nöjda med hur det egna partiets talesperson hittills hanterat frågan - för att uttrycka det milt). Det finns ett starkt gemensamt incitament för Socialdemokraterna och Centerpartiet att inte låta denna fråga leda till regeringskris. Dels kan Jonas Sjöstedt sträcka lite på sig och hävda att Vänsterpartiet (och kanske även Ebba Busch Thor och Kristdemokraterna - de har ännu inte berättat hur de ställer sig till en misstroendeförklaring utan "inväntar" regeringes förslag) räddat landet och de arbetslösa från en katastrof.

Ingen svensk minister har hittills fällts i riksdagen i en misstroendeomröstning. Däremot har det hänt att ministrar avgått på grund av att de vetat att de skulle komma att fällas i en sådan omröstning. Jag tror ingen kommer att behöva avgå denna gången. Men läget är osäkert, och osvuret är därför bäst.

23 förslag för en human asylpolitik

Över 70 miljoner människor i världen befinner sig på flykt. Samtidigt anstränger sig EU för att hålla flyktingar borta och minska antalet människor som söker asyl i Europa.

Även i Sverige har asylpolitiken utvecklats i restriktiv riktning. Röster hörs till och med om att avskaffa den mänskliga rättigheten att söka asyl vid gränsen till ett annat land.

Men Socialdemokrater för tro och solidaritet vill att Sverige ska vara ett internationellt humanitärt föredöme när det gäller asyl- och flyktingpolitiken. Vi vill därför – i samverkan med civilsamhällets organisationer och med arbetarrörelsen i vid bemärkelse – formulera ett flyktingpolitiskt program som i större utsträckning riktar fokus mot migrationens möjligheter och på solidaritet med människor på flykt.

Vi inbjuder därför till synpunkter på de förslag vi har formulerat så här långt. Förslagen är inte definitiva, utan ska i det här skedet ses som underlag för en konstruktiv diskussion. 

Bland förslagen märks permanenta uppehållstillstånd som huvudregel för flyktingar som beviljas asyl i Sverige, stoppa alla utvisningar till Afghanistan, fördubbla mottagningen av antalet kvotflyktingar, uppehållstillstånd för ensamkommande flyktingar som behövt vänta orimligt länge på asylbesked samt stärkt rättssäkerhet i förvarsärenden.

Samtliga 23 förslag kan hämtas här.

Vi lyssnar gärna in andra förslag på hur den svenska asylpolitiken kan utvecklas. Vi vill också gärna ha synpunkter på vilka förslag som är viktigast och som bör prioriteras först. Arbetet slutförs våren 2020 och vi hoppas att texten ska utgöra ett konstruktivt bidrag till den sittande parlamentariska migrationspolitiska kommitténs arbete.

Sänd kommentarer och synpunkter till info@trosolidaritet.se senast den 10 januari 2020 och var med i arbetet med att forma en solidarisk svensk och europeisk flyktingpolitik! 

Du får förstås också gärna bli medlem av vårt förbund. Ju fler vi blir, med desto större kraft kan vi driva våra krav. Det är enkelt att bli medlem - länk finns här!

Ja, Israels bosättningar bryter mot folkrätten. Oavsett vad Trump tycker

USA har deklarerat att man inte längre anser att Israels bosättningar på den ockuperade Västbanken är ett brott mot internationell lag. 

USA:s nya ställningstagande förändrar ingenting i sakfrågan. Israels bosättningar på den ockuperade Västbanken är ett brott mot internationell rätt. Fjärde Genèvekonventionen - som ratificerats av samtliga FN:s medlemsstater (inklusive USA och Israel) är mycket tydlig på den punkten. En ockupationsmakt får inte föra över delar av sin egen befolkning till det ockuperade området: an occupying power shall not deport or transfer parts of its own civilian population into the territory it occupies.

Det är enligt folkrätten tillåtet för en stat att ockupera ett territorium under ett krig. Men ockupationen ska vara tillfällig, i väntan på en framförhandlad fred. Därför får en ockupationsmakt inte vidta några åtgärder som försvårar ett återlämnande av terrritoriet i samband med en fredsuppgörelse. Att föra över delar av sin befolkning till det ockuperade området, på det sätt som Israel har gjort, försvårar onekligen ett återlämnande av territoriet och innebär ett brott mot internationell rätt.

De kanske främsta uttolkarna av gällande internationell rätt, FN:s säkerhetsråd och Internationella domstolen i Haag, har också slagit fast att Israels bosättningspolitik bryter mot folkrätten. Det finns ju ingen folkrättslig grund för det politiska beslutet. Och USA har för närvarande under Trumpregimen inget intresse för det folkrättsliga normsystemet, säger välrenommerade professorn i folkrätt Ove Bring.

För oss som argumenterar för att folkrätten måste ligga till grund en fred mellan israeler och palestinier gäller det att inte tappa fokus. Fortsätt ställ folkrätten i fokus, och utvärdera parternas agerande (både på den palestinska och den israeliska sidan) på hur de förhåller sig till mänskliga rättigheter och internationell rätt. Det är bästa sättet att värna den enskilda människan och lägga grunden till en varaktig fred.

Man kan inte räkna dem alla. Ännu en SD-politiker tvingas lämna efter att ha spridit rasism och invandrarhat

Ännu en politiker från Sverigedemokraterna har i dagarna ertappats med invandrarhat och rasistiskt agerande och tvingas nu hoppa av. Denna gång är det ordföranden för Sverigedemokraterna på Orust som på Facebook lagt ut en bild på en revolver där pipan riktas mot skytten själv, och kommenterat: "Härmed presenteras selfie revolvern, det nya bidraget till alla invandrare. Hoppas den kommer att användas flitigt". Efter att P4 Väst avslöjat händelsen anmälde Sverigedemokraternas
distriktsordförande Matheus Enholm, inlägget till partistyrelsen och föreslog att personen i fråga skulle uteslutas ur partiet. Denne väljer nu att föregripa partistyrelsens beslut och lämnar självmant partiet.

Detta är ju egentligen ingen nyhet alls. Det finns inget annat parti i Sverige som ens kommer i närheten av Sverigedemokraterna när det gäller antalet politiker som tvingats lämna efter att ha ertappats med att sprida rasism och främlingsfientlighet i sociala medier. Som journalisten Niklas Orrenius tidigare skrivit i Dagens Nyheter: Jag har bevakat SD i över femton år, och sett en ström av ständigt nya människofientliga uttalanden. Ibland har de lett till uteslutningar – ibland har partiledningen sett mellan fingrarna (särskilt gällande personer högre upp i partihierarkin).

Som jag tidigare påtalat är det inte självklart att utifrån Sverigedemokraternas partiprogram definiera partiet i sig som rasistiskt, utan snarare som nationalkonservativt, främlingsfientligt och populistiskt. Däremot finns det så mycket rasism inom Sverigedemokraterna och bland partiets förtroendevalda att jag tycker formuleringen "ett parti impregnerat av rasism" på ett tydligt sätt gestaltar fenomenet.

Det gör därför nästan fysiskt ont i kroppen när jag ser hur Moderaterna och Kristdemokraterna gör sitt bästa för att normalisera Sverigedemokraterna, när de låtsas att Sverigedemokraterna egentligen är ett vanligt parti, ett parti som man kan samarbete med i de frågor där man är överens.

Nej, Sverigedemokraterna är inget vanligt parti, ett parti som alla andra. Den som normaliserar Sverigedemokraterna normaliserar också rasismen. Glöm aldrig det.

Göteborg världens 7:e bästa stad för biltrafik!

Vad är det med bilförare, egentligen? Jag vet inte hur många gånger jag fått höra hur hopplös stad Göteborg är att köra bil i. Det klagas på köer, parkeringsavgifter, brist på parkeringsplatser, trängselskatt och bensinpriser. När jag hör klagomålen brukar jag stillsamt undra vilka andra städer av Göteborgs storlek där villkoren för biltrafik skulle vara så mycket bättre.

Nu behöver jag inte undra längre. I en nyligen genomförd studie över bilvänlighet placerar sig Göteborg på en sjundeplats av de hundra städer som ingår i undersökningen. Studien bygger på ett index som bland annat inbegriper bensinkostnader, trafikstockningar, kvaliteten på vägnätet, olyckor samt luftkvalitet. Listan toppas av Calgary i Kanada. Malmö hamnar på 14:e plats och Stockholm på 18:e plats. Längre ner på listan hittar vi städer som Oslo (21), Glasgow (30), Köpenhamn (34), Boston (40), Berlin (52), Paris (72) och New York (87). I botten återfinner vi Bombay (100).

Vad är det som gör att frågor kring biltrafik ofta blir så konfliktladdade? Frågan om bensinpriser väcker till exempel starka känslor, och vid sidan av kostnaden finns här sannolikt också inslag av identitets- och frihetsaspekter och genus.

På den omtalade GAL/TAN dimensionen antar jag att frågan om villkoren för biltrafik i storstäder laddar på den auktoritära TAN (Tradition, Auktoritär, Nationalism)-polen och inte på den mer frihetliga GAL (Grön, Alternativ, Liberal)-polen. Kan det vara så att det finns samband mellan å ena sidan åsikt om villkoren för biltrafik i storstäder och å andra sidan åsikt om klimathot, flyktingmottagning, brott & straff, och jämställdhet? Och att medelålders äldre män med lågt politikerförtroende är överrepresenterade i den grupp som är mest upprörd över villkoren för biltrafik i städerna?

Det finns intressant forskning av till exempel Dennis Andersson och Henrik Ekengren Oscarsson om vad som förklarar inställning i stridsfrågorna om trängselskatt och om Västlänken i Göteborg. Men finns det någon internationell studie om vad som konstituerar villkoren för biltrafik i storstäder som en skarp politisk stridsfråga? Tipsa i så fall gärna mig och bloggens alla läsare.

Jag kör inte bil själv. Men jag har körkort. Jag tog körkort 1978 när jag gjorde lumpen i trafikmässigt lugna Hässleholm. Jag insåg snart att trafiken i Göteborg var något livligare än vad den var i Hässleholm. Kanske dags att börja köra nu igen när jag inser att villkoren för bilkörning knappast kan vara bättre än vad de faktiskt är i Göteborg?

Hur ska det gå för Nyamko Sabuni och Liberalerna?

I dag öppnades Liberalernas landsmöte i Aros Congress Center i Västerås. I dag presenterades också två olika väljarundersökningar - i Demoskop får Liberalerna 3.9 procent och i Sifo får Liberalerna 3.5 procent. De som hade hoppats på en Nyamko Sabuni-effekt i opinionen har hittills hoppats förgäves. Liberalerna ligger stabilt placerat under fyraprocentsspärren. I valet 2018 fick partiet 5.5 procent av rösterna.

Om jag vore liberal skulle jag inte oroa mig så mycket över en utebliven partiledareffekt i opinionen. Det viktiga är att bygga långsiktigt. I dag har många glömt att Centerpartiet sladdade i opinionen i mer än två års tid efter att Annie Lööf hösten 2011 valts till partiledare. Så sent som i januari 2014 fick till exempel Centerpartiet bara 3.1 procent i en Ipsos-mätning. Det var partiets sämsta resultat sedan mätningarna inleddes hösten 1979.

Oron för Liberalerna borde i stället ligga i hur partiet långsiktigt ska utveckla sin politik. Till höger ser vi nu tendenser till ett nationalkonservativt block där Moderaterna och Kristdemokraterna gör sitt bästa för att normalisera Sverigedemokraterna och för att bjuda över varandra i Sverigedemokraternas paradfrågor om strängare straff och - åtminstone Moderaterna - en flyktingnegativ retorik och politik. På den kanten är det redan trångt om saligheten. (Eller snarare osaligheten, som jag ser det...)

I mitten har Centerpartiet profilerat sig som Januariavtalets bästa vän och håller fast vid sitt hårdnackade motstånd mot att släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. Finns det plats i svensk politik för två sådana borgerliga partier? Om svaret på den frågan är nej, vart ska Liberalerna ta vägen då?

För egen del skulle jag gärna se ett starkt socialliberalt parti som stod upp för centrala frihetsvärden, som sa bestämt nej till att normalisera det rasistiskt impregnerade Sverigedemokraterna och som förde en mittenorienterad politik i fördelningsfrågor. En stark röst i frågor kring rättssäkerhet och individens frihet, för en fortsatt stark biståndspolitik och en migrationspolitik med fokus på välkomnande och integration. Men det vore kanske att hoppas på för mycket.

Det är alldeles för tidigt att räkna ut Nyamko Sabuni och Liberalerna. En indikation på i vilken riktning hon vill föra partiet får vi när hon håller sitt linjetal på landsmötet i morgon förmiddag. Det ska bli spännande att följa.

Trendbrott på högerkanten - M och KD stödjer Jimmie Åkessons misstroendekrav

Befinner mig i Paris, där vi idag högtidlighåller Stilleståndsdagen - L'Armistice. Stilleståndsdagen påminner om undertecknandet av stilleståndsavtalet mellan de stridande parterna i första världskriget. Krigshandlingarna upphörde klockan 11 den 11 november 1918 - i dag för exakt 101 år sedan. Den elfte timman på den elfte dagen i den elfte månaden.

Stämningsläget i Paris präglas av lugn och värdighet, en nationell samling kring gemensamma minnen. Sorgen över alla dessa döda, lättnaden över att kriget var över, men också av insikten att freden blev så kortvarig. Freden är aldrig självklar, den måste ständigt erövras på nytt. 1900-talets många krig har lämnat djupa spår i fransk politik; territorier som vunnits och förlorats, hela generationer av unga män som dött, djupa ideologiska konflikter men också en stark uppslutning kring de republikanska värden som trots allt håller Frankrike samman.

I Sverige är stämningsläget i dag något annorlunda. Jag hade kanske hoppats att vår gemensamma sorg och vrede över dödsskjutningen av en ung pojke i Malmö skulle ta sig uttryck i en nationell samling mot den narkotikarelaterade gängbrottsligheten. Så blev det inte. I stället politiserar Sverigedemokraterna frågan och riktar misstroendeförklaring mot justitieminister Morgan Johansson. Moderaterna och Kristdemokraterna väljer att traska patrull bakom Jimmie Åkesson och tänker stödja Sverigedemokraternas inititiativ.

Det blir den tionde genomförda misstroendeomröstningen i Sveriges riksdag. Av dessa tio omröstningar har nästan häften - 40 procent - tillkommit på initiativ av Sverigedemokraterna. Och detta trots att Sverigedemokraterna bara har suttit i riksdagen sedan 2010.

Nu blir det första gången någonsin som Sverigedemokraterna får stöd från något annat parti för sin misstroendeförklaring. Kristdemokraterna och Moderaterna påpekar ofta att de inte vill bygga ett nationalkonservativt block i riksdagen. Men deras gärningar pekar i rakt motsatt riktning.

Vi vet alla på förhand att misstroendeförklaringen inte kommer att få stöd av riksdagen. Här handlar det i stället om renodlat symbolpolitik från Sverigedemokraternas, Moderaternas och Kristdemokraternas sida. Det är trist och illavarslande. Kampen mot den narkotikarelaterade gängbrottsligheten kunde ha blivit något som höll oss samman. Men de tre högerpartierna söker splittring och polarisering, i stället för samarbete och gemenskap.

KD vill att 16-åringar ska försörja sina föräldrar - annars hålls familjen splittrad?

I dag beslöt Kristdemokraternas riksting att ensamkommande barn som fått skydd i vårt land måste försörja sina föräldrar för att kunna återförenas med dem i Sverige.

Har jag missuppfattat något? Annars är väl detta ett beslut vars absurda konsekvenser är svåra att överträffa.

Vi tänker oss en 16-årig pojke som flytt från Afghanistan eller från Syrien för att slippa tvingas strida för talibanerna eller för IS. Han kommer efter svåra och krokiga vägar till vårt land och beviljas på goda grunder asyl. Hans pappa har dött i kriget, men hans mamma lever. I stället för att se till att pojken får en utbildning ska han som 16-åring tvingas ut på arbetsmarknaden för att kunna försörja sin mamma och hålla samman sin familj.

Så mycket för Kristdemkoraternas syn på vikten av att hålla samman familjen.

Som sagt - kanske har jag missuppfattat något. I så fall vore jag tacksam över om någon berättade för mig varför scenariot ovan inte skulle bli konsekvensen av Kristdemokraternas beslut.

Glöm aldrig Novemberpogromerna - bekämpa antisemitismen!

Idag minns vi Novemberpogromerna, eller Kristallnatten som natten mellan den 9 och 10 november 1938 också kallas. Pogromerna iscensattes av nazister och denna natt brändes och förstördes över 1 400 synagogor och judiska bönehus i Tyskland. Omkring 7 500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades. Även judiska bostäder vandaliserades. Judar misshandlades och mördades. 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationsläger. 

Synagogan i brand på Böhmerstrasse i Frankfurt 10 november 1938. Foto från Yad Vashem och hämtat från Levande Historia.

Antisemitismen ska bekämpas varhelst den visar sig. Låt oss aldrig tro att antisemitismen är något som kommer utifrån, att den aldrig kan finnas hos oss själva. Som Daniel Poohl skriver i Expo i dag:

"Det finns en tendens att alltid beskriva antisemitismen som något som kommer utifrån. Som något som fogar samman extremister från alla kanter. Eller, som lagts till, något som kommit med invandringen."

"Antisemitismen är ingen anomali. Den finns inte i utkanten. Den är en del av vårt samhälle."

"Antisemitismen är en del av det svenska och europeiska kulturarvet. Den ligger nedbäddad i vårt gemensamma medvetande. Den väcks till liv och får näring i tider av polarisering och social oro."

Jag sänder med några ord av Stig Dagerman på vägen:

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.

Flykten valde oss. Därför är vi här.

Ni som ej blev valda - men ändå frihet äger,

hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

"Bli svensk!" Om Ebba Busch Thors tal på KD:s riksting i dag

Ebba Busch Thors tal på Kristdemokraternas riksting i Umeå i dag kan delas upp i två delar. Den första delen vill jag helst lämna därhän. Det var en gestaltning av den ytliga och hånfulla retorik och gapiga politiska stil som jag tycker så väldigt illa om och som präglar alltför stor del av svensk politisk debatt i dag. Och då tänker jag tyvärr inte bara på Kristdemokraterna. Ebba Busch Thor talade om konkurrenternas "nedärvda makthunger" och "självuppjagade rädsla". Skolverket liknades vid förtryckarregimen i DDR. Det var "verklighetens folk" hit och "myndighetsvänstern" dit. De andra partierna tänker bara på sig själva, men Kristdemokraterna tänker minsann på Sverige. Jag kom på mig själv med att undra: hur hamnade vi här egentligen? En sådan retorik är inte värdig Ebba Busch Thor och den är inte värdig Sverige.

De andra inslagen i talet var betydligt mer intressanta. I den blandning av liberalism och konservatism som präglar svensk borgerlighet presenterade Ebba Busch Thor idag Kristdemokraterna som ett synnerligen socialkonservativt alternativ.

Jag ska inte skriva att talet var anti-liberalt - men det var faktiskt bra nära att jag skrev så. I talet fanns nästan ingenting av liberalismens fokus på individens fri- och rättigheter eller något bejakande av den pluralism och mångkultur som kännetecknar dagens Sverige. I stället betonades samhällsgemenskap och kollektiva tillhörigheter: "Vi hör ihop", "Vi är inte fritt svävande atomer", "Vi äger en plats tillsammans" och det "binder oss till varandra", "Vi är just ett vi", "Vi har ett samfällt projekt - en gemenskap", "Familjen är samhällets minsta byggsten". Listan på denna typ av gemenskapsformuleringar kunde lätt göras betydligt längre.

Och den som vill bygga sitt liv i Sverige måste, enligt Ebba Busch Thor, "bli svensk". Vad nu det innebär. Att "bli svensk".

Jag tycker det är bra att Kristdemokraterna renodlar en socialkonservativ idéströmning. Renodlingen skapar tydlighet i politiken, klargör konfliktlinjerna inom borgerligheten och skapar reella politiska alternativ för väljarna att förhålla sig till. Jag finner för egen del också sympati i den sociala omsorg och gemenskapsidé som ryms i socialkonservatismen (och kanske framförallt i den katolska socialläran).

Men snälla, lägg bort den populistiska retoriken. Den känns faktiskt varken socialkonservativ eller riktigt svensk.

Våld mot butiksanställda - då och nu. En personlig betraktelse

Hot och våld i arbetslivet är ett av handelns största arbetsmiljöproblem. Jag minns när jag som ung i början av 1980-talet jobbade i en servicebutik i Göteborg. Pia Närköp hette den. Butiken låg på Kalendervägen i Kortedala och drevs av Pressbyrån.

Ofta arbetade man ensam i butiken. Ett gäng smågangsters (ja, man sa så på den tiden) brukade periodvis härja där på kvällarna. De stal, hotade och trakasserade kunder. En av dem bar kniv. Jag glömmer aldrig den känslan av utsatthet, osäkerhet och ensamhet som dessa kvällar innebar.

En gång när vi var två som jobbade i butiken sparkade en i gänget min kvinnliga kollega i ryggen. Det var utan någon särskild anledning, mest för att provocera. Klockan var 21.30 på kvällen och jag tryckte på överfallslarmet - en diskret placerad knapp under kassaapparaten. Det hände absolut ingenting. Strax därefter lämnade gänget butiken och min kollega och jag kunde - lätt omskakade - andas ut och stänga butiken. Dagen därpå jobbade jag förmiddagspass. Nästan exakt tolv timmar efter att jag tryckt på överfallslarmet - strax efter klockan 09.30 - rusade två beväpnade poliser in i den på kunder tomma butiken. Det visade sig att överfallslarmet utlösts med tolv timmars eftersläpning...

Ja, det var tider det. För att undvika missförstånd vill jag påpeka att dessa smågangsters inte var något "invandrargäng" - det var unga män som var födda och uppvuxna i Sverige och som hade klassiska "son-efternamn". (Ja, vi visste vad de hette och var de bodde. De var "lokala förmågor", som man också sa på den tiden.) 

Vi polisanmälde aldrig dessa trakasserier, så de registrerades aldrig i någon brottsstatistik. Tidsandan var annorlunda då, och toleransen mot trakasserier mycket högre än vad den är i dag.

Visst borde vi ha polisanmält. Stöd Handelsanställdas förbund i deras kamp mot våldet och för säkra arbetsplatser. Ingen anställd någonstans ska behöva känna rädsla eller osäkerhet på sitt arbete.

Snart val i Storbritannien. Kan vi få en Corbyn-effekt i Sverige?

Torsdag 12 december går Storbritannien till parlamentsval. I opinionsmätningarna har konservativa Tories ett försteg i förhållande till Labour. Men Brexit-frågan gör utgången extra oviss. Dessutom gjorde Labour med Jeremy Corbyn som partiledare ett riktigt bra val 2017. Labour fick över 40 procent av rösterna, trots att partiet bara låg på dryga 25 procent några veckor före valet.

Valet i Storbritannien är intressant även ur ett svenskt perspektiv. En valseger för Labour och Jeremy Corbyn - eller åtminstone ett riktigt bra valresultat i förhållande till opinionsmätningarna - ger inspiration och argument åt alla dem som önskar se en mer vänsterinriktad socialdemokratisk politik i Sverige.

I den interna socialdemokratiska debatten används inte så sällan Labours och Jeremy Corbyns starka valrörelse 2017 som ett exempel på att väljarna faktiskt uppskattar en jämlikhetsorienterad vänsterpolitik. Motargumentet brukar vara att Jeremy Corbyn faktiskt inte vann valet, i stället kunde Tories regera vidare.

En seger för Labour och Jeremy Corbyn skulle få en symbolpolitisk betydelse även i svensk politik. Så skulle till exempel den växande, vänsterorienterade socialdemokratiska föreningen Reformisterna få vind i seglen och mobilisera ytterligare inför den viktiga partikongressen våren 2021 (då ramarna för partiets agerande i valrörelsen 2022 läggs upp).

Tesen om att väljarna kommer att belöna vänsterorienterade kandidater kan också få en test i det amerikanska presidentvalet hösten 2020. Bland Demokraterna konkurrerar vänsterorienterade Bernie Sanders och Elizabeth Warren med den mer mittenorienterade Joe Biden om att få utmana Donald Trump om presidentposten. Om Bernie Sanders eller Elizabeth Warren blir Demokraternas presidentkandidat och någon av lyckas besegra Donald Trump blir det ett argument för att vänsterpolitik lönar sig i kampen mot högerpopulismen. Men om Sanders eller Warren i stället skulle förlora mot Trump blir tolkningen den omvända - en vänsterorienterad kandidat bidrar bara till ökad polarisering vilket högerpopulisterna skulle tjäna på.

Om Joe Biden i stället skulle bli Demokraternas kandidat och besegra Trump stärker det argumentationen för dem som ser en mittenorienterad, samlande politik som den bästa medicinen mot högerpopulismen. Skulle Joe Biden i stället förlora mot Trump stärks argumentationen för dem som förespråkar en mer vänsterorienterad socialdemokratisk politik.

Här handlar det naturligtvis inte om några vetenskapliga sanningar om hur högerpopulismen bäst bekämpas. Men det handlar om inspiration, möjligheter till politisk mobilisering och om intern partipsykologi.

Så det blir ett spännande val i Storbritannien i december. Spännande för britterna, men spännande också för oss.

Politiker tvingades lämna M för rasism, välkomnas av SD

De flesta invandrare är analfabeter. De kommer inte lösa ett skit. Så skrev Moderaterna i Göteborgs dåvarande andre vice ordförande Lena Ferm på Twitter i våras. Lena Ferm hade även gillat och spridit inlägg som publicerats på flera hatsajter. Moderaterna i Göteborg agerade snabbt när saken blev känd och uppmanade Lena Ferm att lämna sina politiska uppdrag. Så blev också fallet.

I dag meddelar Lena Ferm att hon blivit medlem i Sverigedemokraterna. Ingenting förvånar mig mindre. Varken att Lena Ferm söker sig till detta parti, eller att Sverigedemokraterna tar emot henne med öppna armar. Det vore odemokratiskt att neka folk att vara medlemmar, säger Pernilla Börjesson som är distriktsordförande för Sverigedemokraterna i Göteborg och välkomnar Lena Ferm till partiet. Så mycket för Sverigedemokraternas nolltolerans mot främlingsfientlighet och rasism.

Lena Ferm själv verkar ingenting ha lärt. Visserligen tillstår hon att hon borde uttryckt sig på annat sätt om analfabetism. Men hon ihärdar i att "fakta kvarstår ju". Hennes delningar och gillanden av inlägg på hatsajter avfärdar hon i dag med att det var "harmlöst".

Nej, Sverigedemokraterna är inget vanligt politiskt parti. Inget annat riksdagsparti hade tagit emot Lena Ferm utan att hon först på ett trovärdigt sätt gjort avbön för sitt agerande. Sverigedemokraterna är ett parti impregnerat med rasism, och Moderaternas och Kristdemokraternas ihärdiga försök att normalisera partiet är olyckligt och illavarslande. Den som normaliserar Sverigedemokraterna normaliserar också rasismen.

Nej, Leif Östling är ingen martyr. Hans avgång var nödvändig

Leif Östling, tidigare ordförande för Svenskt Näringsliv, tvingas bort från sitt uppdrag som ordförande  för Södertälje Science Park. Orsaken är att Leif Östling uttalat sig på ett sätt som många uppfattat som omdömeslöst eller till och med rasistiskt.

Här och där framställs Leif Östling nu som en martyr, en rakryggad person som straffas för att han använt sin yttrandefrihet. En sådan bild är djupt felaktig. Leif Östling har precis samma rätt som alla oss andra att använda sin yttrandefrihet. Och precis som för oss andra påverkas hans trovärdighet av vad han säger. Ett ordförandeuppdrag är ett förtroendeuppdrag. Saknas det förtroende för en ordförande påverkas verksamheten negativt.

Det är inte konstigt att förtroendet för Leif Östling försvann. I intervjun sa han bland annat: Vi har tagit in alldeles för mycket folk utifrån, det har vi gjort. Det man ska komma ihåg är att vi tagit in folk från Mellanöstern och Afrika och de lever i ett samhälle som vi lämnade för ungefär 100 år sedan. Det är deras känsla och uppfattning om hur ett samhälle är. Han pekade också ut en särskild nationalitet som hade peka ut en nationalitet som enligt honom hade svårt att komma i tid på Scaniafabriken i Oskarshamn. Snacka om generaliseringar och stereotyper. Bakom bildandet av Södertälje Science Park står Södertälje kommun, Scania, AstraZeneca och KTH. Jag har full förståelse för att de inte längre känner förtroende för den tidigare ordföranden.

Saken blir inte bättre av att Leif Östling lät sig intervjuas av Swebbtv, en kanal som enligt Expo kan kopplas till vit makt-rörelsen. Swebbtv har gjort sig ökända även för att sprida konspirationsteorier - till exempel att Palme-mordet aldrig har ägt rum, och att det egentligen var en atombomb som sprängde tvillingtornen i World Trade Center den 11 september 2001. -De plockar upp röster från Alternativ för Sverige, NMR och konspirationsteoretiker som är mer svårplacerade politiskt, och Sverigedemokraterna. De driver sin opinionsbildning genom sina gäster, säger  Jonathan Leman från Expo till SVT.

Så nej, Leif Östling är ingen martyr. Men respekt till Scania, AstraZeneca, KTH och Södertälje kommun som reagerade snabbt. Så skriver till exempel Scanias vd Henrik Henriksson i ett uttalande: Jag känner inte igen mig i beskrivningen. Scania har sedan mer än ett halvt sekel tillbaka dragit stora fördelar av att kunna anställa människor från andra länder som sökt sig till Sverige för att få arbete eller flytt från krig och konflikter. Dessa medarbetare har aktivt bidragit till Scanias framgångar och internationalisering. Jag vill därför på hela ledningens vägnar understryka att Scania är och ska vara ett företag som är öppet för alla – oavsett religion, om man är kvinna eller man, gul, brun, svart eller av regnbågsfärg.

Ord och inga visor från Scanias vd. Jag blir alltid lite extra varm i hjärtat när svenska företagsledare slår tillbaka mot rasism och tydligt står upp för alla människors lika värde. Kampen mot rasismen är något som förenar oss och håller samman de allra flesta av oss.