Är det rätt av Vänsterpartiet att hota med misstroendeförklaring?

Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt hotar med att rikta misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) om regeringen inte stoppar den pågående förändringen av Arbetsförmedlingen. Både Sverigedemokratena och Moderaterna har markerat att de gärna ger sitt stöd åt en sådan misstroendeförklaring. Om även Kristdemokraterna hakar på så får Vänsterpartiet ihop tillräckligt många mandat för att få igenom sin misstroendeförklaring (det krävs stöd av en majoritet i riksdagen, det vill säga minst 175 ledamöter) och då måste Eva Nordmark avgå,

Är det rätt eller fel av Vänsterpartiet att hota med misstroendeförklaring? Rätt för vem och i förhållande till vad blir de självklara följdfrågorna.

Vänsterpartiet har förstås rätt att försöka få igenom en misstroendeförklaring mot vilken minister som helst. Den som väcker misstroendeförklaring behöver inte ange några sakliga skäl. Däremot har det historiskt varit ovanligt att ett parti väckt misstroendeförklaring för att man varit kritisk till den förda politiken. Oftast har det handlat om en enskild minister som uppfattats ha misskött sitt uppdrag (till exempel Lennart Bodström 1985, Laila Freivalds 2005, Anna Johansson 2017).

Vänsterpartiet kan knappast argumentera för att Eva Nordmark misskött sitt uppdrag i sak, eftersom hon bara tjänstgjort som minister i två månader. I stället handlar det om innehållet i politiken. På samma sätt som när de allianspartierna sommaren 2017 hotade med misstroendeförklaring då de var missnöjda med regeringens planer på en flygskatt och höjda marginalskatter.

Vänsterpartiet har efter valet 2018 marginaliserats i svensk politik. Under mandatperioden 2014-2018 budgetförhandlade Vänsterpartiet varje år med den rödgröna regeringen. På så sätt kunde Vänsterpartiet påverka regeringspolitikens innehåll, samtidigt som Vänsterpartiet slapp som oppositionsparti slapp ta ansvar för den förda politiken. Makt utan ansvar är en ytterst förmånlig position, och den positionen tilläts Vänsterpartiet inta under dessa fyra åt.

I dag är det annorlunda. Den rödgröna regeringen samarbetar genom Januariavtalet i stället med mittenpartierna Centerpartiet och Liberalerna. Vänsterpartiet har fastnat i ett hörn och har svårt att ta sig ut. Jonas Sjöstedt tvingades släppa fram Stefan Löfven som statsminister eftersom det enda alternativet - en moderatledd regering som var beroende av Jimmie Åkesson - var betydligt värre.

Nu pressas Jonas Sjöstedt att visa musklerna, att markera att han och Vänsterpartiet inte tänker sitta och rulla tummarna i väntan på valet 2022. Hot om misstroendeförklaring är ett av de få redskap som han och partiet har till sitt förfogande.

Jonas Sjöstedt leker med elden. I ett osäkert och svårbedömt politiskt läge finns risken att det sätts igång en process som ingen kan kontrollera och som till sist slutar med att Ulf Kristersson får bilda regering. Undrar lite vad Jonas Sjöstedt säger då.

Nu tror jag inte det blir så. Jag förutsätter att Januariavtalets partier lyckas formulera sitt förslag på ett sätt som dels innebär bättre lösningar på Arbetsförmedlingens framtid än vad man haft anledning att befara (många centerpartister jag talar med är inte särskilt nöjda med hur det egna partiets talesperson hittills hanterat frågan - för att uttrycka det milt). Det finns ett starkt gemensamt incitament för Socialdemokraterna och Centerpartiet att inte låta denna fråga leda till regeringskris. Dels kan Jonas Sjöstedt sträcka lite på sig och hävda att Vänsterpartiet (och kanske även Ebba Busch Thor och Kristdemokraterna - de har ännu inte berättat hur de ställer sig till en misstroendeförklaring utan "inväntar" regeringes förslag) räddat landet och de arbetslösa från en katastrof.

Ingen svensk minister har hittills fällts i riksdagen i en misstroendeomröstning. Däremot har det hänt att ministrar avgått på grund av att de vetat att de skulle komma att fällas i en sådan omröstning. Jag tror ingen kommer att behöva avgå denna gången. Men läget är osäkert, och osvuret är därför bäst.

Ja, gärna en strid om flygskatten

Är svensk politisk debatt på väg att lämna den "orons tid"-diskurs som inneburit att GAL-TAN-frågor kring brott och straff, terrorhot, försvarspolitik, svenska värden samt identitets- och livsstilsfrågor som under några år haft en så framträdande plats på den politiska dagordningen? En del tecken tyder på det. 

I statsminister Stefan Löfvens sommartal i Eskilstuna i helgen tecknades framtiden i ljusa färger, och fokus låg på välfärdsfrågor, ekonomi och jämlikhet. Nu står det också klart att den rödgröna regeringen kommer att lägga fram en proposition i vinst i välfärds-frågan, vilket i sin tur kommer att leda till ökad konflikt på den traditionella vänster-högerdimensionen. 

*

I går påstod Expressen att den rödgröna regeringen inför höstbudgeten drar tillbaka två planerade skatteförslag, men behåller förslaget om flygskatt. Om så blir fallet höjs tröskeln för allianspartierna att göra allvar av sitt hot om misstroendeförklaringar mot de ministrar som ansvarar för respektive förslag. (Nej, inte mot Magdalena Andersson förstås. I så fall skulle allianspartierna riskera att tvingas ta över regeringsmakten, och det är de inte eniga om att de vill göra.)

Jag har särskilt svårt att se Centerpartiet med sin strävan efter en trovärdig miljöprofil kräva en ministers avgång för att denne vill införa en flygskatt. Jag googlade runt lite på ordkombinationen "Centerpartiet" och "flygskatt" och hittade en intressant artikel i tidskriften Effekt. Bland mycket annat riktar skribenten Anders Hellberg in sig på att Centerpartiet kritiserat flygskatteförslaget med motiveringen att den är tom på klimatnytta, inte kommer sänka utsläppen samt inte innebär lägre CO2-utsläpp. Men enligt den utredning som presenteras förra året kan nettoeffekten av en flygskatt leda till årliga utsläppsminskningar på 180 000 ton koldioxidekvivalenter.

Är 180 000 ton mycket eller lite? Ja, det kan förstås diskuteras. Men som Anders Hellberg påvisar kampanjade Centerpartiet i EU-valet 2014 för att EU-parlamentet inte längre skulle alternera sin verksamhet mellan Bryssel och Strasbourg. Ett av Centerpartiets avgörande argument var just att flyttcirkusen hade en negativ miljö- och klimatpåverkan. I ett pressmeddelande skrev Centerpartiet vad det ständiga flyttandet innebar för utsläppen per år: Transporterna står också miljön dyrt i form av utsläpp motsvarande uppåt 19 000 ton koldioxid.

Centerpartiet ansåg således att ett utsläpp på 19 000 ton per år var relevant för att överväga att sluta alternera EU-parlamentets sessioner mellan Bryssel och Strasbourg. Men Centerpartiet ser ingen som helst klimatnytta i att Sverige med en flygskatt kan minska utsläppen nästan tio gånger så mycket, med 180 000 ton per år, skriver Anders Hellberg.

Detta var bara ett av flera exempel ur artikeln på hur Centerpartiet riskerar att veckla in sig i sina argument mot flygskatt. Läs gärna artikeln. Jag ser fram mot en viktig och intressant debatt i sakfrågan.