Donald Trump återanvänder Putins talepunkter

Donald Trump har gjort en dygd av att upprepa Vladimir Putins talepunkter om Ukraina. Trump kallar president Zelenskyj för en diktator som vägrar genomföra demokratiska val. Det var Ukraina som startade kriget - inte Ryssland. I en fredsuppgörelse kommer Ukraina inte att kunna få tillbaka de områden som ockuperats i kriget av Ryssland. Ukraina kommer inte heller att få gå med i Nato, och Ukraina har hittills utestängts från förhandlingsbordet.

Putin tackar förstås och tar emot. Ryssland är också smart nog att utnyttja USA:s märkliga strategi - att lova bort saker utan att få något i gengäld - till att ytterligare flytta fram sina förhandlingspositioner. Ingen Nato-stat får delta i en eventuell fredsbevarande operation i Ukraina i samband med en överenskommelse om fred eller vapenvila, deklarerade till exempel Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov efter toppmötet med USA:s utrikesminister Marco Rubio i Riyadh i Saudiarabien för ett par dagar sedan.

Ett team av amatörer. Så karaktäriserade Carl Bildt på Twitter/X dem amerikanska delegationen i Riyadh.

President Zelenskyj påstår att Donald Trump "lever i desinformationsrymden". Det är inte riktigt sant. Donald Trump ÄR desinformationsrymden.

För alla som värnar demokratin i världen är Donald Trumps normalisering av Ryssland ett stort steg bakåt. Vi lever i en tid då antalet demokratier i världen för första gången sedan kalla krigets slut minskar. Att bejaka Donald Trumps politik och falska påståenden om situationen i Ukraina bidrar inte bara till att försvaga Ukraina och stärka Putin. Det bidrar också till att försämra förutsättningarna för demokratin i Europa och i Sverige.

 

Europa får inte ge efter för Trumps attacker på demokrati och folkrätt

Nato är en försvarsallians i djup kris. Den överlägset största och mäktigaste medlemsstaten i alliansen - USA - är inte längre allierad med de övriga medlemmarna i alliansen. Donald Trump har bestämt sig för att gå sin egen väg och inte samordna USA:s säkerhetspolitik med övriga medlemsstater. 

Donald Trump tror inte på allianser eller förpliktigande samarbeten - han vill värna USA:s och sina egna möjligheter till maximal handlingsfrihet utan att behöva förankra beslut med andra stater. Därigenom har vi nu en helt ny säkerhetspolitisk verklighet som Sverige och övriga medlemsstater i Nato har att förhålla sig till.

I den svenska debatten hörs stråk av att Sverige och övriga europeiska stater nu måste skärpa sig för att visa Donald Trump att man är en värdig samarbetspartner. Det är en i grunden felaktig analys. Donald Trump är inte intresserad av Europa som en "värdig" samarbetspartner. Donald Trump vill att USA går sin egen väg, och inte låter sig sinkas av andra stater som har en annan syn på frågor som till exempel demokrati, folkrätt, mänskliga rättigheter och frihandel.

Europa måste i ställa mejsla fram sin egen väg. Den transatlantiska länken är - åtminstone tillfälligt - bruten. Det är möjligt att den går att smida om på nytt om Donald Trumps presidentperiod skulle bli väldigt kort, eller om de demokratiska institutionerna i USA mobiliserar för att begränsa Trumps handlingsutrymme. Men i dag finns inga tecken på ett sådant motstånd.

Europas väg måste vara att stärka de demokratiska institutionerna, främja en demokratisk utveckling i världen och stärka folkrättens ställning. Här ingår också ett ännu starkare stöd till Ukraina. Utan en stark ställning för demokratin och dess institutioner kommer Europa att stå sig slätt i den internationella maktkampen. 

Diktaturer som Kina, Ryssland och Iran kommer förstås att göra sitt bästa för att försvaga den europeiska demokratin. Men hotet kommer också inifrån - i form av de politiska krafter som uttrycker uppskattning för Trumps linje och hans politiska retorik. Som till exempel när Jimmie Åkesson i gårdagens SVT Agenda triumfatoriskt beskrev den amerikanske vicepresidenten JD Vances bisarra tal vid säkerhetskonferensen i München som "befriande" och som "något vi i Europa behövde höra". När populistiska högerradikala partier får politisk makt försvagas demokratin. Det vilar ett tungt ansvar på de traditionella högerpartierna i Europa att motarbeta en sådan utveckling.

Trumps politiska kelgrisar i Europa måste hållas kort

Donald Trump och Vladimir Putin går nu hand i hand för att skapa en ny världsordning, där den starkes rätt gäller och liberala principer som folkrätt och samarbete för det gemensamma bästa inte längre är något värt. EU är frånåkt, Ukraina håller på att kastas under bussen.

Om det skulle komma något gott ur detta onda är det att Europas demokratier svetsas samman i en strävan att stå emot - att stärka demokratins institutioner, värna principen om alla människors lika värde och stå upp för individens fri- och rättigheter. Dessa principer måste också ta kropp i fortsatta insatser för att stödja Ukraina, inte bara för Ukrainas skull utan också för vår egen.

En sådan gemensam europeisk kraftansträngning kräver att Donald Trumps, Elon Musks och Vladimir Putins politiska kelgrisar i form av de populistiska högerradikala partierna som till exempel Alternativ für Deutschland (AfD i Tyskland och Nigel Farages Reform UK i Storbritannien hålls borta från den politiska makten. De klassiska högerpartierna i Europa - som Kristdemokraterna i Tyskland, Tories i Storbritannien och Republikanerna i Frankrike - har här ett stort ansvar. Är de mogna att axla det ansvaret? Jag hoppas det, men är inte säker. 

Kristdemokraternas Friedrich Merz i Tyskland lär snart få spela en nyckelroll. Han måste värna den fransk-tyska axeln samtidigt som han avvisar de högerextrema krafterna i sitt eget land. När det gäller Ulf Kristersson och Sverige har jag, för att uttrycka det milt, utomordentligt lågt ställda förväntningar. Men låt oss gärna hjälpas åt att få honom att överraska mig! :-)

Kommer vapenvilan mellan Israel och Hamas att hålla?

Världen håller andan inför helgen. Då ska ytterligare israeler som hålls som gisslan av Hamas släppas fria. Men det har gnisslat i relationerna mellan Hamas och Israel, där båda parter anklagar varandra för att inte leva upp till villkoren i vapenvilan. 

Donald Trump har förhöjt temperaturen ytterligare genom sitt hot att all hell is going to break out om inte gisslan släpps på lördag. Dessutom har hans utfästelse att USA ska ta över Gaza och köra ut de drygt två miljoner palestinier som bor där ökat osäkerheten om huruvida vapenvilan kommer att hålla. Varför ska Hamas leva upp till avtalen och släppa gisslan om USA ändå tänker tömma Gaza på palestinier? Varför ska Israel leva upp till avtalen om USA ändå kommer att förändra maktbalansen i området till Israels fördel?

Min bedömning är att den första fasen av vapenvilan kommer att hållas, åtminstone ett par veckor till. Israel är oerhört angeläget att få hem gisslan, och ingen seriös bedömare ser någon realism i Trumps planer för Gaza. Egypten och Jordanien tänker inte ta emot två miljoner palestinier - en sådan åtgärd skulle leda till regimens fall i Jordanien och avsevärt öka instabiliteten i Egypten. Och om Trump drar in biståndet till Egypten och Jordanien om de inte dansar efter hans pipa kommer är Saudiarabien och Kina sannolikt inte nödbedda att ta över USA:s roll.

Den anständiga delen av världen skulle också protestera. Det finns ett begrepp för "tvångsmässig fördrivning av en befolkningsgrupp från ett geografiskt område". Det begreppet är etnisk rensning. 

Om vapenvilan klarar den första fasen på sex veckor så väntar större svårigheter i fas två. Då skall alla i gisslan frisläppas, Israel lämna hela Gaza och en plan för återuppbyggnad antas. Elefanten i rummet är hur Gaza ska styras i framtiden. Israel accepterar inte ett Gaza styrt av Hamas, och Hamas har inga planer på att släppa makten. Israels 15 månader långa krig har ödelagt Gaza och dödat över 40 000 människor. Men Hamas finns kvar. Kriget har visat att Hamas inte kan besegras med militära medel, det krävs en politisk lösning.

Det finns fortfarande ingen annan möjlig lösning än tvåstatslösningen. I väntan på, och som ett led i arbetet för, tvåstatslösningen bör Gaza ställas under internationell kontroll - en kontroll som har till uppgift att garantera leveranser av humanitär hjälp, påbörja återuppbyggnaden och se till att vapenvilan hålls. Jag kan tänka mig att FN utgör en organisatorisk ram, och att i området centrala stater - läs Saudiarabien - spelar en central roll.

Saudiarabien är just nu nyckeln till fred mellan israeler och palestinier. Saudiarabien har ett intresse att värna stabiliteten i området, och kan erbjuda Israel en normalisering av relationerna mellan de båda staterna mot att Israel accepterar internationell närvaro i Gaza och fortsätter respektera vapenvilan. Israel har ett starkt intresse av att normalisera sina förbindelser med Saudiarabien - en sådan normalisering skulle stärka Israels ställning i förhållande till Israels och Saudiarabiens gemensamma huvudfiende Iran.

Samtidigt måste omvärlden sätta press på Israel att se till att bosättarvåldet på Västbanken upphör och att inga nya olagliga bosättningar byggs. Omvärlden måste också arbeta för att den palestinska myndigheten stärks så att den kan spela den roll den enligt Oslo-avtalen ska göra. När det gäller Hamas bör omvärlden göra som man gjorde med PLO och Yassir Arafat i mitten av 1970-talet - använda diplomatiska medel för att få Hamas att avsäga sig terror som politiskt medel och på sikt även erkänna staten Israel. Sedan är det upp till den palestinska sidan att välja ett ledarskap som aktivt avstår från och motarbetar terror. 

Det är en lång väg dig. Ett steg i taget. Se först till att fas ett i vapenvilan genomförs enligt plan. Se sedan till att fas två leder till förlängd vapenvila med öppningar för internationell närvaro och möjligheter för Saudiarabien att spela en aktiv roll i den diplomatiska processen.

Utrikesdeklarationen 2025 - om konsten att tala om Trump utan att nämna hans namn

Idag presenterade utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) regeringens utrikesdeklaration 2025. Jag hade inte möjlighet att höra hela debatten, utan främst den inledande delen. Här är några saker som stack ut, främst i avsnitten om Israel och kriget i Gaza.

Utrikesministern var tydlig i sin kritik av det israeliska bosättarvåldet på Västbanken och bygget av nya olagliga bosättningar. Hon betonade också tvåstatslösningen som enda vägen till en varaktig fred: Regeringen ser också med stor oro på bosättarvåldet på Västbanken och expansionen av de illegala bosättningarna. På sikt behövs en framförhandlad tvåstatslösning baserad på folkrätten. Det är den enda hållbara lösningen där israeler och palestinier kan leva sida vid sida i fred, frihet och demokrati.  

Malmer Stenergard betonade också Israels skyldighet att skydda civilbefolkningen i Gaza: Israel har en skyldighet att skydda civilbefolkningen i Gaza och säkerställa tillgången till humanitärt stöd. Folkrätten, inklusive den humanitära rätten, måste respekteras. Självklart kritiserade hon också Hamas attack mot Israel och hon såg ingen framtid för ett Hamas-styre i Gaza.

Formuleringarna är snarlika tidigare års formuleringar. Jag tycker ändå att folkrätten sammantaget har en starkare ställning i år, inte minst genom betoningen på att värna de internationella domstolarnas integritet: Folkrätten, inklusive FN-stadgan, är en hörnsten i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Sverige står bakom Internationella domstolens och Internationella brottmålsdomstolens oberoende och integritet. 

I debatten gjorde Morgan Johansson (S) en poäng av att hur fel det blev när regeringen dragit in stödet till FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar UNRWA, trots att UNRWA fortsätter sin verksamhet i det plågade Gaza. Maria Malmer Stenergards defensiva svar antydde att hon också ansåg att det var ett förhastat, felaktigt beslut. Ett beslut som inte fattats av utrikesministern, utan av biståndsminister Benjamin Dousa (M)...

Utrikesministern undvek att explicit kritisera Donald Trump för hans hot att i uppenbar strid med gällande folkrätt annektera Grönland och Gaza. Jag tror utrikesministern väljer att kritisera handlingar som bryter mot folkrätten, inte hot. Men det är ingen självklar strategi. Frånvaro av öppna protester kan sända en signal om att världssamfundet inte ser tillräckligt allvarligt på hoten, och bidra till en normalisering av de handlingar som hoten avser. Jag tycker att utrikesministern kunde ha varit betydligt tydligare här. 

Jag noterar också att miljö- och klimatfrågorna nästan helt lyste med sin frånvaro i texten. Det var olyckligt.

Det är ju populärt nu för tiden att sätta poäng. Utrikesministern och utrikesdeklarationen får tre poäng på en femgradig skala. Det är kanske ett för högt betyg, men jag uppskattar att hon lyfter fram behovet av en stark folkrätt så tydligt i sin analys.

Går Jimmie Åkessons politiska ledarskap mot sitt slut?

Går Jimmie Åkessons politiska ledarskap mot sitt slut? Det vet vi förstås inte. Men vi vet att Sverigedemokraterna just nu genomgår sin värsta interna kris på ett par decennier och att det gungar under fötterna på Jimmie Åkesson. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop sitt parti. Hittills har det varit Jimmie Åkessons paradgren. Nu får vi se om kraften finns kvar.

Krisen i Sverigedemokraterna kommer inte oväntat. Extremistpartier kännetecknas gärna av en inre spänning mellan att å ena sidan framsttälla sig som regeringsdugligt och samarbetsvilligt och å andra sidan värna bilden av sig själv som en outsider, ett parti som principfast håller fast vid sina grundvärderingar och står utanför "klägget". Det märkliga med Sverigedemokraterna är därför inte den uppblossande krisen, utan att den har dröjt ända tills nu.

Däremot är det kanske oväntat att krisen kom just i frågan om skärpt vapenlagstiftning. Som Svenska Dagbladets ledarskribent Peter Wennblad skrev på X: Att förändrade vapenlagar får SD:s riksdagsgrupp att haverera, mindre än en vecka efter att Sveriges värsta masskjutning, ger inte ett jätteimponerande intryck av partiets regeringsduglighet.

Richard Jomshof lämnar nu med buller och bång sitt uppdrag som ordförande för Justitieutskottet. Inte en dag för tidigt, tycker kanske många av oss. Men ansvaret för den uppkomna situationen ligger inte på Jomshof. Han är en vildbase till sin politiska natur. Ansvaret ligger i stället hos Jimmie Åkesson som inte lyckats hålla ihop sitt parti i denna fråga. Åkesson har den senaste veckan varit såväl fysiskt som politiskt frånvarande. Han är den ende partiledare som inte besökt Örebro efter den fruktansvärda masskjutningen, och han missbedömde uppenbart den interna politiska laddningen i frågan om skärpt vapenlagstiftning.

Nu får Jimmie Åkesson bekänna färg. Vapenlagstiftningsfrågan lär så småningom klinga av. Richard Jomshof ersätts i Justitieutskottet av den med SD-mått mätt mellanmjölksartade Henrik Vinge. Valet 2026 är bara ett och ett halvt år bort. Krisen i Sverigedemokraterna och Jimmie Åkessons sviktande ledarskap stökar till regeringsfrågan ytterligare för Ulf Kristersson och övriga Tidö-partier.  

Sverigedemokraterna är och har alltid varit ett toppstyrt parti. Frågan är vad som händer när toppen sviktar.

Ulf Kristersson svajar om Sveriges fred

Rasism är inte finskhet! Så säger Finlands president Alexander Stubb i sitt nyårstal till det finska folket. Inte heller ifrågasätter han, trots Finlands utsatta säkerhetspolitiska läge, det faktum att Finland lever i fred. Hans tal är samlande och uttrycker stolthet över landets historia.

I tidskriften Konkret jämför jag Alexander Stubbs till tal folket med Ulf Kristerssons tal till föreningen Folk och försvar. Jämförelsen utfaller inte till Kristerssons fördel. Där Stubb håller samman lägger Kristersson tid på håna och ge tjuvnyp till Sveriges tidigare militära alliansfrihet och aktiva utrikespolitik.

Vi lever i en allvarlig säkerhetspolitisk tid. Det finns otvivelaktigt behov av att samla nationen. Men då krävs ett ledarskap som avstår från rubrikvänliga förenklingar och som inte söker partipolitiska poänger. Ulf Kristersson svajiga uttalanden om att Sverige inte längre lever i fred, hans tjuvnyp mot efterkrigstidens alliansfria politik och hans oförmåga att se och kritisera Donald Trumps hotfulla utspel visar att han inte är av det rätta ledarskapsvirket. Ulf Kristersson har aldrig vuxit ut MUF-kostymen.

Konklaven - om trosvisshetens svaghet och tvivlets makt

I kväll såg hustrun och jag hyllade Konklaven (Edward Berger) på Göta. Filmen levde upp till högt ställda förväntningar.

En djupt allvarlig film - jag tror inte vi skrattade en enda gång. Möjligen log vi lite för oss själva när vi såg strålande Isabella Rosselini och inte kunde låta bli att tänka på hur lik sin mamma Ingrid Bergman hon är.

 

Filmen handlar om ett påveval - en så kallad konklav - där ett hundratal kardinaler hålls inlåsta tills de lyckats rösta fram en ny påve. Som gjort för intriger, maktspel och en uppvisning av mänskliga styrkor och svagheter fram till det dramatiska - och överraskande - slutet. 

 

Ralf Fiennes glänser i rollen som kardinalkollegiets dekan, Thomas Lawrence, som motvilligt utför uppdraget att leda konklavens arbete. En efter en faller kandidaterna bort. Till sist är det bara han själv kvar. Eller?

 

Vem av kardinalerna är mest lämpad för uppdraget och för att hålla samman kyrkan - en övertygad, trosviss kandidat eller en osäker tvivlare? "Certainty is the great enemy of unity (… ) the deadly enemy of tolerance.”

 

Eller som Thomas Lawrence formulerar det till sina kollegor i konklaven: “Our faith is a living thing precisely because it walks hand in hand with doubt. If there was only certainty and no doubt, there would be no mystery and therefore no need for faith.”

 

På samma sätt som för Emilia Pérez (Jacques Audiard) som jag skrev om för ett par dagar sedan kommer Oscarsnomineringarna sannolikt att dugga tätt när de presenteras om en dryg vecka. Missa den inte!

 

 

 

 

Hopp och framtidstro i Almedalen!

Partiledartalen under Almedalsveckan 2024 präglades av hopp och framtidstro. Tillit och gemenskap var honnörsorden. Visionerna var visserligen ofta vaga och konturlösa. Men det var ändå befriande att höra politiker som uttryckte optimism om framtiden, och åtminstone delvis betonade det som håller oss samman och inte det som för oss isär.

Jimmie Åkesson bröt - inte oväntat - mönstret. Sverigedemokraterna fortsätter med att ge en dystopisk bild av läget i landet. De politiska idéer som Jimmie Åkesson för fram baseras på auktoritarism, repression och ett "vi mot dom"-tänkande. Särskilt tydligt blev det när Åkesson ville profilera Sverigedemokraterna som ett skolparti. Kodorden i hans anförande om skolpolitiken var "ordning och reda", "disciplin", "nationella ordningsregler" och "veta hut". Arma skola och arma barn, tänker jag, om Sverigedemokraterna får sätta agendan för skolpolitiken.

Själv medverkade jag i två seminarier, båda i Vårdklockans kyrka och arrangerade av Svenska Amnesty. Det första seminariet behandlade frågan om asylrätten och EU:s migrationspakt. Det andra seminariet handlade om det försämrade läget för mänskliga rättigheter i världen. Även här försökte vi panelister - med olika politiska tillhörigheter och kompetenser - sätta fokus på hopp och möjligheter till förändring. 

Ett seminarium som satte särskilt avtryck hos mig var "Saft och bulle" där Jan Jönsson (L) och Daniel Helldén (MP) under ledning av Ulrika Schenström diskuterade hat och hot i den politiska debatten. Titeln "Saft och bulle" har sin grund i att Jan Jönsson hånats av Sverigedemokraterna som påstår att Jönsson vill bekämpa brottsligheten genom att bjuda gängkriminella på saft och bulle. Seminariet fick av säkerhetsskäl genomföras under diskreta former (lokal meddelades över mejl kort innan det skulle börja). Det är naturligtvis bisarrt att ett seminarium som ska diskutera öppenhet i politiken tvingas arrangeras i hemlighet.

Som vanligt lockade Statsvetardagen stor publik. I år genomfördes sex seminarier om bland annat Sveriges utrikespolitiska roller efter Nato-medlemskapet, den svenska tilliten och utgången av Europavalet 2024. Statsvetardagen arrangeras av Statsvetenskapliga förbundet (SWEPSA), i samarbete med Aréna Idé och Timbro förlag och med min vän och kollega Jonas Hinnfors som koordinator. Grundidén är att forskare presenterar sina pågående eller nyss avslutade projekt och i diskussionen relateras resultaten till samhällsdebatten. Statsvetardagen har etablerat sig som ett välbesökt och mycket uppskattat inslag under Almedalsveckan. 

Palestinademonstranter var konstant närvarande i publiken i Almedalen. Jag uppfattade det som att demonstranterna hade en överenskommelse med polisen om att endast skandera sina paroller under de pauser som uppstod när publiken vid olika tillfällen applåderade talen. En bra kompromiss tycker jag, och polisen och demonstranterna tycktes också nöjda.

Almedalen representerar öppenhet och vikten av ett värdigt politiskt samtal. Det är viktigt att politiken får stå i centrum under veckan, och att partierna och medierna fortsätter att prioritera arrangemanget.

Första maj 2024

Ni som känner mig vet att jag varje år räknar demonstrationsdeltagarna i de olika 1 maj-tågen i Göteborg. Jag har siffror tillbaka till mitten av 1990-talet, vilket möjliggör intressanta jämförelser över tid. Min vän och kollega Jonas Hinnfors brukar också räkna.

I dag nöjer jag mig med att jämföra deltagarantalet 2024 med föregående år, det vill säga 2023.

Samtliga demonstrationståg i Göteborg ökade i antal i år. Vädret var soligt och varmt, hade 1 maj legat i anslutning till en helg hade kanske många valt att åka till landet eller havet i stället. Två partiledare för riksdagspartierna fanns på plats - Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar. Samt Jonas Sjöstedt som ju toppar Vänsterpartiets EU-vallista.

Först ut var Syndikalisterna (SAC). De var i år 1 400 personer, mot 1 000 personer förra året. En ökning med 400 personer.

Därpå följde Kommunistiska Partiet (KP). De bröt en mångårig nedåtgående trend och var i år 500 personer, mot 425 personer föregående år. En ökning med 75 personer.

Vänsterpartiet genomförde en av sina största 1 maj-demonstrationer i Göteborg i modern tid. De var i år 4 000 personer, mot 3 200 personer förra året. En ökning med 800 personer.

Socialdemokraterna var i år 1 150 personer, mot 930 personer förra året. En ökning med 220 personer.

Sammantaget var det således över 7 000 människor som demonstrerade i Göteborg. Vi får gå tillbaka till 2015 för att hitta en högre siffra.

Jag tror att Palestinafrågan och kriget i Gaza spelade en mobiliserande roll och bidrog till att deltagarantalet ökade i samtliga demonstrationer. Jag tror också att Tidöregeringens och särskilt Sverigedemokraternas politik polariserar på ett sätt som mobiliserar till deltagande.

Och tack till alla som vinkade till mig när jag räknade! Jag beklagar om jag missade att hälsa tillbaka till någon.

 

Gör om, gör rätt! Om Guldbaggegalan och Filminstitutets bekymmersamma regeländring

I kväll är det dags för Guldbaggegalan 2024 i Cirkus i Stokholm. Då ska de bästa svenska filminsatserna från året som gått utses och prisas. 

Men årets Guldbaggegala inramas av en negativ nyhetsrapportering om svensk film och av en oro över svensk films framtid. Publiksiffrorna för svensk film beskrivs som alarmerande. Inom och utanför branschen finns en oro för filmens konstnärliga frihet. Inom kort presenteras direktiven till den filmutredning som ska ligga till grund för svensk filmpolitik. Sverigedemokraterna - som inte kan stava till "armlängds avstånd" - kommer med stor säkerhet att ha haft inflytande över formuleringen av dessa direktiv. 

Till dessa bekymmer kommer Svenska filminstitutets nya regel som innebär att ingen skådespelardebutant kan nomineras till priserna för bästa manliga eller kvinnliga huvud- eller biroller. Beslutet motiveras med att man vill höja statusen för skådespelaryrket. Jo, jag tackar. Beslutet innebär i alla fall inte att man höjer statusen för svensk film. I stället drar beslutet ett löjets skimmer över Svenska filminstitutet och arrangörerna av Guldbaggegalan. Nu kan till exempel inte skådespelarna i Mika Gustafssons rosade film Paradiset brinner nomineras, trots att filmen har nominerats till årets bästa svenska film

Skulle en debuterande författare inte kunna vinna Augustpriset? Eller en debuterande sångartist inte kunna vinna en Grammis? Är debutanter inte "riktiga" skådespelare, författare eller artister?

Det är således inte skådespelarinsatsen som Guldbaggejuryn förväntas premiera, utan något annat. Frågan är vad. Som Vänstra stranden sa till mig tidigare i dag: Jag tror inte de vet vad det är de vill premiera.

Läs gärna America Vera-Zavalas utmärkta text på samma tema i Borås Tidning idag.

Det är Svenska filminstitutets vd som efter förslag från en referensgrupp fattar beslut om Guldbaggens regelverk. En ny vd är under tillsättning. Jag hoppas att det leder till att Svenska filminstitutet till nästa år tar omtag på frågan. Gör om, gör rätt!

I kväll håller jag i alla fall tummarna för Paradiset brinner (bästa film) och för Abbe Hassans och Kristoffer Cras Exodus (bästa manus). Den senare har jag skrivit om här. 

Jag tror inte de vinner. Men jag hoppas.

 

 

Programmet för Göteborg Film Festival 2024 släppt!

I dag släpptes programmet till 2024 års upplaga av Göteborg Film Festival. Festivalen pågår från 26 januari till 4 februari. Precis som förra året har jag pressackreditering, och kommer därför att ge en del rapporter från evenemanget - här på bloggen och i en del andra sammanhang.

Göteborg Film Festival genomfördes första gången 1979 och har etablerat sig som en av de stora årliga händelserna i svenskt kulturliv. I år visas 240 filmer från 82 länder. Det går också att köpa ett onlinepass med vilket man kan streama flera av filmerna hemifrån.

I år är det också extra spännande eftersom det nybyggda hotell Draken vid Järntorget kommer att fungera som en samlingspunkt för festivalen. Jag tillhör ju dem som har varit positiv till det nya hotellet, och jag hoppas att hotell Draken kan bidra till att förstärka kvarteren kring Järntorget som en relevant kulturell mötesplats i Göteborg. 

Ur det digra programmet vill jag redan nu puffa för Another Persona - en AI-genererad version av Ingmar Bergmans Persona där Alma Pöisti gör Liv Ullmans rollkaraktär Elisabet Vogler. Detta filmexperiment är tänkt att bara visas en gång (söndag 28/1 kl 20.00). 

Jag är också nyfiken på Gabriela Pichlers (Äta sova dö, Amatörer) Painkiller som i programtexten beskrivs som "en intelligent och skarp skildring av dagens gentrefierade Göteborg där Karlatornet svävar över staden likt ett Babels torn under uppbyggnad. Eller Timm Krögers Universalteorin - "Missförstådd doktorand dras in i mystiskt storpolitisk härva under kvantfysikkonferens i Alperna, i mäktig Hitchcocksk kalla kriget-thriller." Och kanske särskilt Filmen om Kal P Dal - Stefan Källstigens och Dag Ösgårds dokumentärfilm om den alltför tidigt bortgångne skånske sångaren och låtskrivaren som idag nått en slags ikonstatus.

Här bjuder jag på en av mina Kal P Dal-favoriter: Om ja'va'en slashas.

Det är Jimmie Åkesson som är ett "främmande monument"

Nej, Jimmie Åkesson är ingen demokrat om nu någon trodde det. 

I sitt tal på SD:s landsdagar idag förespråkade Jimmie Åkesson ett "omedelbart totalstopp" för byggandet av moskéer i Sverige. Han vill dessutom också riva minareter och avlägsna alla kupoler och halvmånar ur stadsbilden. Han öppnade även för möjligheten att riva befintliga moskéer.

I dag är det moskéer som Åkesson vill riva eller förbjuda att de byggs. Vilka gudstjänstlokaler står på tur härnäst, eftersom de inte är tillräckligt "svenska"? Synagogorna? SD har ju länge haft problem med frågan om judar är eller kan vara svenskar.

I ett inlägg på X (tidigare Twitter) skriver Johan Pehrson att det är osvenskt att vilja konfiskera och riva moskéer. OK. Men är det i så fall inte också osvenskt att samarbeta med partier som vill konfiskera och riva moskéer? 

I dessa besvärliga tider har regeringen gjort sig beroende av och inlett ett nära samarbete med ett parti som vill förbjuda bygget av moskéer i Sverige. Förstår Ulf Kristersson hur detta uppfattas i stora delar av vår omvärld?

Religionsfrihet är en viktig del av demokratin. Men religionsfrihet är inget för Jimmie Åkesson eller för SD. Jimmie Åkesson beskriver moskéer som ett "främmande monument" i Sverige. För mig är det Jimmie Åkesson som är ett "främmande monument".

Vem ska styra Gaza?

Inom kort kommer Israel, enligt de flesta bedömare, att genomföra en omfattande militär markoffensiv i Gaza. Offensiven ska ses som ett israeliskt svar på Hamas terrorattack på Israel för snart två veckor sedan, och som följts av en våldsspiral som redan skördat tusentals dödsoffer bland israeler och palestinier. Om Israel genomför sin markoffensiv kommer antalet döda - varav många civila - att öka ytterligare. Båda parter är skyldiga att följa folkrätten och krigets lagar. Men krigets logik innebär att många oskyldiga, inklusive barn, kommer att dö.

Israel är militärt överlägset Hamas och kommer med stor sannolikhet att kunna ta kontrollen över norra Gaza, trots att Hamas har terrängen på sin sida. Men vad händer sedan? Vilken är den israeliska planen för Gaza efter den avslutad markoffensiv? Kort uttryckt: Vem ska styra Gaza?

En återgång till det läge som rådde före Hamas attack är inte möjlig för Israel. Även om Hamas militärt besegrats skulle organisationen - eller en motsvarande rörelse - snart växa sig stark igen. Raketbeskjutningarna från Gaza mot Israel skulle återupptas. Risken för ett nytt krig vore överhängande.

Jag tror heller inte att Israel vill återockupera Gaza. En sådan återockupation skulle ge Israel ansvaret för nära 2.5 miljoner palestinier, bosatta på ett område ungefär lika litet som halva Öland.

Om vi bortser från risken för ett storkrig i området (där Libanon och Jordanien och i förlängningen Iran dras in) är den kvarvarande möjligheten att det internationella samfundet - till exempel med hjälp av en FN-styrka - tillfälligt tar över ansvar och styre över Gaza. En sådan lösning förutsätter i praktiken en politisk process som inbegriper återupptagna förhandlingar om bildandet av en palestinsk stat, det vill säga om genomförandet av tvåstatslösningen. Det finns igen väg udenom, för att citera Ibsens Peer Gynt.

En sådan process blir lång och svår. Israel har rätt till säkra och erkända gränser, på samma sätt som palestinierna har rätt till en stat med säkra och erkända gränser. 

Det är viktigt att det internationella samfundet sätter tillräcklig press på israeler och palestinier för att möjliggöra humanitär hjälp här och nu. Jag instämmer gärna i det upprop som under hashtagen #vikräver nu sprids i sociala medier: "Vi fördömer allt våld mot civila och varje överträdelse av internationell rätt, oavsett vem som utför den. Vi står upp mot all typ av avhumanisering av människor, oavsett vem som drabbas av den." Bland de 160 kända personer som hittills undertecknat återfinns till exempel Pernilla Wahlgren, Veronica Maggio, Pernilla August, Miriam Bryant, Eric Saade, Oscar Zia och Jason Diakite.