Ukraina: Folkrätten behöver stärkas på nävrättens bekostnad!

I Ukraina går dessvärre både kriget och diplomatin just nu Rysslands väg.

Det är inte sannolikt att Ukraina med militära medel kommer att kunna återta mer än marginella delar av det territorium som Ryssland ockuperar. Även med ytterligare tillförsel av vapen från USA och Europa är det svårt att se hur krigslyckan skulle kunna vända. I stället är det Ryssland som bit för bit plockar åt sig ytterligare delar av Ukrainas territorium. Framför allt är det Rysslands överläge i mannakraft som ger resultat - Ryssland har genom sitt auktoritära styre "lättare" att rekrytera soldater till fronten.

Visst - det går att hoppas på att skärpta sanktioner mot Ryssland underminerar landets ekonomi på ett sätt som leder till att det folkliga missnöjet växer och Putins styre försvagas. Men det syns i dagsläget inga starka tecken på en sådan utveckling.

På den diplomatiska sidan har USA övergivit Ukraina, och Donald Trump vandrar nära nog bokstavligt hand i hand med Vladimir Putin. EU håller fast vid sitt stöd till Ukraina, men förmår inte väga upp det sviktande amerikanska stödet.

Av dessa skäl tror jag att vi nu nått ett skede av kriget där fredsförhandlingar och/eller förhandlingar om vapenvila inte är lika långt borta som tidigare. En sak vet vi: Blir det fred inom en överskådlig tid blir det inte den fred vi skulle vilja ha.

I en fredsuppgörelse kommer Ukraina att tvingas överlämna större delen av det territorium som Ryssland i dag ockuperar, och kanske även delar av Donetsk och Luhansk som i dag inte är ockuperade. Som kompensation kan Ryssland avstå från mindre delar av andra områden som de i dag ockuperar. Vägen till Nato-medlemskap stängs för Ukraina. Däremot kan Ryssland acceptera att Ukraina ges någon form av säkerhetsgarantier av västmakterna. Men "säkerhetsgarantier" är ett notoriskt luddigt begrepp. Ryssland kan säkert acceptera någon form av internationell närvaro i Ukraina, för att övervaka att fredsavtalet följs. Men Ryssland har i rådande läge inga skäl till att acceptera militär trupp från USA och EU i Ukraina (annat än i mycket begränsad omfattning).

Där står vi. Det enda positiva i en sådan fred är att människor inte längre dödas i kriget. Det är viktigt i sig, och värdet av det ska inte underskattas. Men en sådan fred inger också oro inför framtiden. En sådan fred blir ett uttryck för att makt gått före rätt. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina var ett grovt brott mot folkrätten - och nu belönas Ryssland för detta brott. Rysslands seger blir också en seger för auktoritära, odemokratiska krafter i världen. Västmakterna har splittrats, och länken mellan Europas demokratier och USA är bruten.

Vad bör då göras? Samarbetet mellan demokratierna i Europa behöver stärkas - ekonomiskt, politiskt och militärt. Vi lever i en tid då antalet demokratier i världen blir allt färre, samtidigt som högerpopulistiska, politiskt auktoritära krafter har vuxit sig starka. Vladimir Putin borde ställas inför rätta vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag, gärna tillsammans med den tillika efterlyste Benjamin Natanyahu  - och inte få inte rollen som krigets segerherre. Folkrätten behöver stärkas på nävrättens bekostnad.

Vi måste mobilisera alla demokratins krafter för att stå emot dessa högerauktoritära krafter - i Ryssland, i USA, i Europa och också i Sverige. För Ukrainas skull, och för vår egen skull.

 

 

 

Aldrig mera krig! Hiroshimadagen 2025

Nedan följer mitt anförande på Hiroshimadagen i Vasaparken, Gäteborg, 6 augusti 2025 

Kära mötesdeltagare, fredsvänner.

Aldrig mera krig! Från tolv miljoner döda - aldrig mera krig. Så sjöng Totta Näslund i den blinde tiggarens gestalt i musikrörelsens tältföreställning ”Vi äro tusenden” i slutet av 1970-talet. Sången ”Aldrig mera krig”, med text av Peter Wahlkvist och musik av Ulf Dageby, blev ett av tältföreställningens allra starkaste nummer. Totta Näslunds blinde tiggare, blind genom den fruktansvärda gaskrigföring som präglade 1:a världskriget, gav röst åt människans vrede och förtvivlan inför krigets fasor och inför det till synes tröstlösa i att krig följdes av krig i en oåterkallelig dödsdans. Och fastän västfronten var städet, sjöng Totta, där Europas ungdom hamrades till döds har ännu knopparna på träden ej slagit ut förrän nya planer fötts. Så blev det också. Första världskriget följdes av det andra världskriget, med dessfruktansvärda avslutning med atombomberna över Hiroshima och över Nagasaki, i Hiroshima för i dag exakt 80 år sedan. 

80 år har alltså gått, och vi lever fortfarande i hotet av ett nytt kärnvapenkrig. Det är ett underbetyg för våra politiska ledare att man under 80 års tid misslyckats med att avskaffa dessa vapen som hotar hela mänsklighetens existens. 

Det sägs att en människa dödas tre gånger av kärnvapen, skrev min vän och statsvetarkollega Victor Galaz i Svenska Dagbladet för några dagar sedan. Först av explosionen som skapar en tryckvåg så stark att den krossar allt i sin väg. Sedan av den våldsamma elden när allt i ens omgivning förkolnar. Sist av den radioaktiva strålningen. Dess dödliga verkan kan slå till omedelbart, eller efter några dagar. Ibland efter några år, i vissa fall efter decennier.

 Kampen mot kärnvapen har länge gynnats av att användningen av kärnvapen uppfattats som omoralisk, snarast en slags tabu. Men det finns oroande tecken på att detta tabu håller på att luckras upp. Efter en tid då antalet kärnvapen i världen faktiskt minskat ökar nu kapprustningen och utvecklingen av kärnvapen igen. De olika avtal som finns om att begränsa kärnvapen och se till att de inte sprids urholkas och luckras upp. 

I stället utökar och moderniserar kärnvapenmakterna sina kärnvapenlager. I dag står uppemot 12 000 kärnvapen redo att användas med en total sprängkraft som motsvarar 145 000 Hiroshimabomber. 

Ryssland har reviderat sin kärnvapendoktrin på ett sätt som sänker tröskeln för när landet kan tänka sig att använda kärnvapen. Kina moderniserar sin kärnvapenarsenal och förbereder sig på att återuppta underjordiska kärnvapentester. Kärnvapenmakternas upprustning kan också fresta stater som idag inte har kärnvapen att försöka skaffa sig egna,

Sverige – med sin mångåriga tradition att motverka kärnvapen. har genom Nato-medlemskapet blivit en del av Nato:s kärnvapendoktrin. Och i den svenska debatten hörs allt fler röster att Sverige ska utveckla egna kärnvapen. Så har till och med en partiledare – Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson – nyligen sagt att han inte på något sätt vill utesluta att Sverige blir en kärnvapenmakt.

Så, kamrater och fredsvänner. Utmaningarna är stora, och fienden är välorganiserad. Jag hade äran att få hålla ett motsvarande tal, här i Vasaparken, på Hiroshimadagen för 14 år sedan, 2011. När jag tidigare i veckan läste igenom det talet igen, så fann jag att jag då hade skäl att vara något mer optimistisk än vad jag kan vara i dag. Vi levde då fortfarande i skuggan av kalla krigets slut, och i visionen om demokratins seger över hela världen. Det kalla kriget, mellan den tidens supermakter USA och Sovjetunionen, utvecklades aldrig till det tredje världskrig som så många fruktade. Mardrömmen om ett kärnvapenkrig mellan öst och väst blev aldrig mer än en mardröm. Hotet om kärnvapenkrig kändes därför på många sätt avlägset och verklighetsfrånvänt.

Visst, låt oss inte romantisera hur det var för. Kalla krigets slut följdes av det ohyggliga kriget på Balkan. Inledningen av 2000-talet präglades också av terrordåden den 11 september, kriget i Afghanistan och av USA:s folkrättsstridiga invasion av Irak och den politiska och humanitära katastrof som följde på Irak-invasionen.

Men idag för 14 år sedan pågick inga mellanstatliga krig i världen. De krig som bedrevs var inbördeskrig eller krig i sönderfallande stater. Fredsforskarna betonade att aldrig förr i mänsklighetens moderna historia hade så få människor dött i mellanstatliga krig som just då. Frånvaron av mellanstatliga krig väckte ett hopp om en ljusare framtid där krig i allmänhet och kärnvapenkrig i synnerhet skulle kunna kastas på historiens skräphög.

Visst - hoppet om fred lever kvar. Men låt oss inte blunda för det faktum att vi lever i en svår politisk tid. Rysslands folkrättsstridiga invasion av Ukraina i februari 2022 har – vid sidan av det humanitära lidande som alltid följer i krigets spår – följts av en militär upprustning i Europa – och i Sverige - som det är svårt att hitta en historisk motsvarighet till. Rysslands invasion av Ukraina innebar att de politiska krafter som länge förespråkat att Sverige skulle avsäga sig sin 200-åriga militära alliansfrihet och i stället gå med i den militära försvarsalliansen Nato fick snabbt övertag i folkopinionen. Socialdemokraterna bytte på bara ett par månader fot i frågan.

Rysslands folkrättsbrott försvagade också folkrättens ställning i det internationella samfundet. Länge mötte Europa – och Sverige – med tystnad de krigsförbrytelser och krigsbrott som Israel begick – och fortfarande begår – i Gaza. Javisst, Israel hade rätt att försvara sig mot den avskyvärda terrorattack som Hamas gjorde sig skyldig till i oktober 2023. Men rätten till självförsvar har sina gränser. I dag – med över 60 000 döda palestinier – det absoluta flertalet civila, kvinnor och barn och med en av Israel medvetet framkallad svält som skördar dagliga offer – är allt fler experter eniga om att det som pågår i Gaza inte bara är ett krigsbrott i sig, utan att det också måste karaktäriseras som ett pågående folkmord.

 Ett exempel på folkrättens försvagade ställning är att när den Internationella brottmålsdomstolen ICC (International Criminal Court) i Haag nyligen utfärdade en arresteringsorder på Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som misstänks för krigsbrott, så straffades domstolen och dess företrädare med sanktioner av USA, och flera europeiska stater har tydligt markerat att de struntar i domstolens beslut och inte tänker bidra till att arrestera Netanyahu – trots att de enligt sina internationella åtaganden är skyldiga att göra så. EU-staten Ungern valde till och med att lämna den Internationella domstolen. Denna utveckling är djupt olycklig eftersom folkrätten är fredens bästa vän.

 

Vid sidan av Rysslands invasion av Ukraina och Israels pågående, förmodade, folkmord i Gaza är det också så att antalet demokratier i världen faktiskt minskar. För första gången sedan det kalla krigets slut blir antalet demokratier i världen färre och färre. Forskningsinstitutet V-Dem (Varietes of Democracy) vid Göteborgs universitet - har visat att angreppen på demokratin och människors fri- och rättigheter har vuxit i styrka även här i Europa.

 Det minskade antalet demokratier och angreppen på människors fri- och rättigheter hänger samman med

framväxten av populistiska högerradikala och nationalistiska partier i nästan alla europeiska länder. Framväxten av dessa partier i Europa är i sin tur en del av en global trend som även inrymmer till exempel Donald Trump i USA, Javier Milei i Argentina och Narenda Modri i Indien.

I Sverige har vi Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Partiet har ökat i varje riksdagsval sedan dess bildande 1988. År 2022 gjorde partiet med drygt 20 procent av rösterna återigen sitt bästa resultat någonsin – en nivå partiet åtminstone tillfälligt har stannat på.

I början av 1990-talet låg det genomsnittliga väljarstödet för högerradikala populistiska partier i Europa på omkring tre procent. I dag - trettio år senare - har väljarstödet för populistiska högerpartier, enligt Timbro Authoritarian Populism Index, ökat till i snitt omkring 16 procent.

Nedgången för antalet demokratier i världen är allvarlig även för fredsfrågan. Entydig forskning visar att demokratier sällan eller aldrig kommer i krig med varandra. Man talar om den demokratiska freden. Den innebär att diktaturer och auktoritära stater kommer i krig med varandra, diktaturer och auktoritära stater kommer i krig med demokratier – men det händer i princip aldrig att utvecklade demokratier kommer i krig med varandra. Därför har fredsrörelsen en viktig uppgift i att stärka demokratin – i Sverige, i Europa, och i världen – för att på så sätt också stärka förutsättningarna för freden.

Fredsrörelsen bör också sätta politisk press på regeringen – oavsett vilken färg regeringen har eller kommer att ha – att trots Nato-medlemskapet stärka Sveriges arbete för kärnvapennedrustning och för en stärkt folkrätt. Det fanns en tid när Sverige internationellt gick i täten för dessa frågor – för nedrustning, folkrätt och fred. Från Undénplanen om en kärnvapenfri klubb 1961 över Palmekommissionen förslag om en kärnvapenfri zon i Centraleuropa 1982 till Sveriges ja-röst i till FN:s konvention om kärnvapenförbud 2017.

I dag har den svenska rösten tystnat. Sverige hukar sig på ett – tycker jag - beklämmande sätt i internationella nedrustningsfrågor och i frågor om hur kärnvapenspridning ska upphöra och kärnvapen på sikt avvecklas. Och naturligtvis borde Sverige i samband med Nato-medlemskapet och ingåendet av andra avtal om försvarspolitiskt samarbete med andra stater ha klargjort att Sverige – inte under några omständigheter – kommer att acceptera att kärnvapen lagras på svenskt territorium, varken i fredstid eller i krigstid.

Jag vill vara tydlig här. Frågan om att Sverige skall vara en stark, självständig röst i arbetet mot kärnvapen och för fred och solidaritet var länge en partiöverskridande fråga. När Sverige till exempel 1976 fick en borgerlig regering – för första gången på 35 år – tillkännagav den nya tillträdande utrikesministern, centerpartisten Karin Söder, att regeringsskiftet inte på något sätt skulle påverka huvuddragen i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Så blev det inte heller. Sverige fortsatte under hela det kalla kriget – oavsett vilka partier som styrde landet – att vara en självständig och stark röst i de internationella nedrustningsfrågorna.

Fredsrörelsen har en utmaning i att värna freden utan att vika sig för förtryckarna. Många av oss som motsätter sig en okontrollerad upprustning och som vill bekämpa kärnvapen har anklagats för att ”Gå Putins ärenden”. Oftast används detta uttryck för att försöka tysta kritiska och självständiga röster i debatten. Det har etablerats en tystnadskultur, där företrädare för fredsrörelsen stigmatiseras på ett sätt som borde föranleda eftertanke.

 ”Känn ingen oro, och tappa inte modet.” Så skriver evangelisten Johannes i sitt 14:e kapitel, 27:e versen. Det är viktigt att inte ge vika för mörkret utan förmå se hopp och ljus även i svåra stunder.

Ett sådant ljus är att Sverige har levt i fred i över 200 år. Denna långa period av fred ger Sverige en nästan unik ställning inte bara i Europa utan också i världen. Ibland hör man i hånfulla ordalag att Sverige skulle vara ett ”fredsskadat” folk. Jag skulle säga tvärtom. Sveriges 200 år långa period av fred har gjort Sverige och svenskarna till ett fredsstarkt folk. Det gäller för fredsrörelsen att finna stöd och kraft i den ställning som freden har haft – och, tror jag – faktiskt fortfarande har i svensk politisk kultur.

Det svenska exemplet visar att krig inte är en naturnödvändighet. Krig är alltid en förlängning av politiken. Krig börjas av människor, och krig kan också alltid förhindras av människor. Att påstå att krig är oundvikliga, att påstå att krig är något som alltid kommer att följa människan – den typen av påståenden blir lätt självuppfyllande profetior. Därför är det också vår plikt som människor, vår plikt som tänkande och kännande varelser, att ständigt förneka krigens oundviklighet.

 Jag nämnde i början av mitt tal att det finns 12 000 kärnvapen i världen idag. Men mitt under kalla kriget – under 1970-talet – fanns det över 70 000 kärnvapen! Dessa försvann inte av sig själv, utan genom politiskt arbete och politisk kamp. Låt oss inte glömma att politiskt kamp ofta lönar sig – framtiden skapar vi själva!

 Att tala mot krig, att kämpa mot krig, är oc

kså det bästa sättet att hedra minnet av de hundratusentals människor som dödades av atombomberna över Hiroshima och över Nagasaki, för nu 80 år sedan. Låt oss hedra dessa människors minne genom att lova varandra att oförtröttligt kämpa för freden och för att det som hände i Hiroshima och i Nagasaki aldrig, aldrig någonsin skall få hända igen.

Tack så mycket.        

 

                                     

 

 

 

 

 

Kriget i Gaza splittrar regeringen

Det är bara Israels regering som kan få bort svälten i Gaza, säger bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M). Så är det. Därför är jag också glad över den svenska regeringen nu kräver att EU som ett påtryckningsmedel ska frysa sitt handelsavtal med Israel. Den israeliska regeringen måste tillåta obehindrad humanitär hjälp i Gaza. Israel lever inte upp till sina mest basala skyldigheter och gjorda överenskommelser om nödhjälp, säger statsminister Ulf Kristersson (M).

Ord och inga visor, således. Men nu ställs Ulf Kristerssons ledarskap på prov. Att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna skulle rasa och kalla beslutet för ett haveri är kanske inte så mycket att bry sig om. Men idag valde Ebba Busch (KD) att inte vara lojal med regeringens beslut. I stället påstod hon att rapporteringen om beslutet blivit "obalanserad", att beslutet inom kort kunde komma att rivas upp och att Sverige borde flytta sin ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. 

Särskilt det sista kravet är uppseendeväckande. Östra Jerusalem ligger på mark som i strid med gällande folkrätten annekterats av Israel. Där har bara USA under Donald Trump och en handfull andra stater placerat sina ambassader i Jerusalem - USA, Guatemala, Honduras, Kosovo och Papua Nya Guinea. Nu vill alltså Kristdemokraterna att Sverige ska följa dessa staters exempel. 

Ebba Buschs utspel är förstås ett försök att blidka de interna kritiker i KD som ogillade regeringsbeslutet att driva frågan om att frysa handelsavtalet med Israel. Men hennes utspel och indirekta kritik av utrikesminister Maria Malmer Stenergard och hennes sätt att "rapportera" om beslutet synliggör en spricka i regeringssamarbetet, Hur ska nu Ulf Kristersson kunna återskapa bilden av en regering som drar åt samma håll?

Kristdemokraterna framstår tyvärr allt oftare som Trumpismens ansikte i Sverige. I fråga om regeringsbeslutet angående att frysa handelsavtalet med Israel ägnar sig Kristdemokraterna åt ett slingerbultande som inte är hedrande - varken för partiet eller för politiken som helhet. 

Israels agerande i Gaza visar många tecken på ett pågående folkmord

Uppfattningen att Israels krigsförbrytelser i Gaza skall betraktas som folkmord växer sig allt starkare. Tidigare i dag berättade en av Sveriges ledande folkrättsexperter, professor Mark Klamberg, att han sedan en tid tillbaka inte längre tvekar att beteckna Israels agerande i Gaza som ett folkmord. Igår hävdade två tunga israeliska människorättsorganisationer - B'Tselem och Physicians for Human Rights (PHR) - att Israel begår folkmord. Nyligen publicerade också den framstående historikern och Förintelseforskaren Omer Bartov en essä med titeln "I'm a Genocide Scholar. I Know It When I See It." I essän argumenterade Bartov för att Israels agerande mot palestinier, särskilt i Gaza, bär tydliga tecken på folkmord: My inescapable conclusion has become that Israel is committing genocide against the Palestinian people. Having grown up in a Zionist home, lived the first half of my life in Israel, served in the I.D.F. as a soldier and officer and spent most of my career researching and writing on war crimes and the Holocaust, this was a painful conclusion to reach, and one that I resisted as long as I could. But I have been teaching classes on genocide for a quarter of a century. I can recognize one when I see one. 

I debatten förekommer i huvudsak två argument varför Israels agerande i Gaza inte är ett folkmord. Det första argumentet är att frågan om folkmord är juridisk och inte politisk, och därför bör avgöras av Internationella domstolen i Haag. Det argumentet anförs ständigt av statsminister Ulf Kristersson och utrikesminister Maria Malmer Stenergard när de duckar för frågan om Israel begår ett folkmord eller ej. Det andra argumentet är att den folkrättsliga definitionen av folkmord förutsätter en intention och, menar en del, Israels intention är inte  att begå folkmord. 

Båda dessa argument kan med fog ifrågasättas. Internationell rätt förelägger stater att agera för att förhindra att folkmord begås. Då duger det inte att sitta med armarna i kors och vänta på ett ställningstagande av Internationella domstolen, ett ställningstagande som brukar ta flera år. I fråga om intention så har flera israeliska regeringspolitiker uttalat sig på ett sätt som motsvarar folkrättens kriterier på folkmord. Mark Klamberg påpekar också hur palestinierna i Gaza av Israel påtvingas levnadsvillkor - svält - som innebär att delar av folkgruppen förgörs. Så det går visst att anföra att det finns en intention.

Sammanfattningsvis: Israels agerande i Gaza visar många tecken på att vara ett pågående folkmord. Sverige har därför - tillsammans med andra stater - ett ansvar att agera för att förhindra att ett folkmord begås. Hittills har omvärlden svikit och inte velat ta detta ansvar. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och försvarsminister Yoav Gallant är redan av Internationella brottmålsdomstolen (ICC) efterlysta för krigsbrott. Det vore ytterst värdefullt om Netanyahu och Gallant kunde föras till Haag och där stå till svars för sina handlingar. Det vore bra för rättvisan, för folkrätten och för bygget av den palestinska stat som är nödvändig för att skapa varaktig fred mellan israeler och palestinier.

(Också Hamas-ledare har varit efterlysta för sitt ansvar för den vidriga terrorattacken och gisslantagandet i oktober 2023, men dessa Hamasledare har redan dödats av Israel.)

Kan man vara minister med nära anhöriga som är nazister?

Tidskriften Expo har avslöjat att en nära anhörig till en svensk minister är aktiv i den våldsbejakande extremhögern. I ett års tid har den nära anhörige rekryterat personer till den högerextrema föreningen Det fria Sverige, samarbetat med en aktivist inom den av USA terrorstämplade Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) och deltagit i aktiviteter med nazistiska Aktivklubb Sverige. Nedan följer mina kommentarer.

1) Ingen människa kan hållas ansvarig för dess nära anhörigas vägval, värderingar eller handlingar. Det gäller även för ministrar. Däremot kan och bör vi alla naturligtvis göra vårt bästa för att människor i vår absoluta närhet ska omslutas av demokratiska värderingar och avstå från att engagagera sig i våldsbejakande extrema sammanslutningar.

2) Om en minister har nära anhöriga som är aktiva i nazistiska organisationer så kan det innebära ett säkerhetsproblem. Till syvende og sist är det Säkerhetspolisen som har ansvaret för säkerhetsfrågorna. Om ministerns nära anhörigas engagemang inom nazismen innebär ett säkerhetsproblem för Sverige kan det bli så att ministern måste avgå. Det är ingen mänsklig rättighet att vara minister.

3) Situationen blir politisk besvärlig då den aktuelle ministern profilerat sig som en stark förespråkare av principen att en vuxen person har ansvar för sina nära anhörigas handlingar och värderingar. Ministerns argumentation i frågan har dessutom kännetecknats av ett moraliserande och auktoritärt anslag. Det blir därför politiskt svårt för Tidöregeringen att fortsätta retoriken kring att till exempel föräldrar till unga gängkriminella ska ta ett större ansvar för sina barn. Eller att bristande vandel ska kunna ligga till grund för utvisning, och underlätta vräkning av familjer där familjemedlemmar har band till kriminella gäng eller extremistiska nätverk.

Nej till nationellt tiggeriförbud - motgång för M och SD

I dag presenterade tidigare hovrättslagmannen Krister Thelin sin utredning Ett nationellt förbud mot tiggeri (SOU 2023:83). Utredaren avråder tydligt och bestämt från att införa ett sådant förbud. Det finns inte finns något behov av ett sådant, menar han. Däremot kan ett nationellt förbud leda till att mänskliga rättigheter åsidosätts och att det uppstår konflikt med förbudet mot diskriminering (förbudet skulle i praktiken riskera att drabba en viss specifik etnisk grupp - romerna). 

Utredningen blev därmed en politisk motgång för Sverigedemokraterna och Moderaterna. Båda dessa partier har med kraft argumenterat för att ett nationellt tiggeriförbund ska införas.  Moderaterna har redan markerat att man, trots utredarens avrådan, vill gå vidare med frågan. Sverigedemokraterna kommer förstås att haka på. Vi får se om Liberalerna håller fast vid sitt nej, eller om de viker ned sig. Och jag hoppas förstås att Socialdemokraterna har hjärta och förstånd nog att inte haka på Sverigedemokraterna och Moderaterna i denna fråga.

Som jag tidigare skrivit: För det första innebär ett förbud mot tiggeri att man fokuserar på symptomen och inte på orsakerna. Fattiga människor blir inte mindre fattiga för att de inte längre får synas på gator och torg. Ett förbud är att slå ett stort hål i luften och sedan slå sig för bröstet och låtsas att man åtgärdat problemet. De förtryckande strukturerna och förtryckets orsaker finns emellertid kvar.

För det andra är det moraliskt felaktigt att förbjuda fattiga människor att be andra människor om hjälp. Jag vill inte leva i ett samhälle där en människa i nöd inte skall kunna be om hjälp utan att bryta mot lagen. En människa i nöd har - i min värld - alltid rätt att be andra människor om hjälp. Ett samhälle som förbjuder människor att be om hjälp är för mig ett omänskligt och ovärdigt samhälle. 

Jag rekommenderar också min tidigare text Vad skulle Jesus sagt om förbud mot tiggeri? 

 

                                               Grufman, CC0, via Wikimedia Commons

Axplock från Almedalen

Årets Almedalsvecka går mot sitt slut. Här följer några korta notater så här långt. 

Antalet arrangemang har ökat med drygt tio procent jämfört med föregående år - från 2 124 till 2 453. Jag har ännu inte sett några officiella besökssiffror, men min maggropskänsla är att deltagarantalet inte har ökat på samma sätt.

Den årliga Statsvetardagen blev (återigen) framgångsrik. Statsvetardagen arrangeras av Statsvetenskapliga förbundet i Sverige (Swepsa), tillsammans med tankesmedjorna Arena Idé och Timbro. I år genomfördes fem seminarier, samtliga välbesökta och med kvalificerade samtal mellan statsvetare och andra aktörer om olika aktuella samhällsfenomen. Särskilt tack till statsvetarprofessor Jonas Hinnfors som på ett förtjänstfullt sätt håller ihop det hela.

Mest uppmärksamhet så här långt har presentationen av Sverigedemokraternas vitbok fått. Det är svårt att uttala sig om innehållet - 800 sidor som enbart finns i 100 papperskopior. Jag förutsätter att vitboken görs tillgänglig i digital form. De politiska konsekvenserna av vitboken är ännu svåra att bedöma. Men så mycket har i alla fall framkommit att partiets nazistiska grogrund var mycket stark. Själv säger jag som Ernst Meyer i Lille Bobs ABC-bok från 1894: Zebran är ett randigt djur - ränderna går aldrig ur. 

Liberalernas nya partiledare Simona Mohamsson höll ett helt OK jungfrutal i Almedalen. Jag har talat med flera journalister som uttryckt sig positivt om hennes sätt att möta pressen och om hennes person. Vi får se hur länge denna smekmånad med medierna varar.  

Vid ett seminarium introducerades jag med titeln "Professor Legendaris". Lite smickrad blev jag allt. :-)

I dag Almedalstal av Nooshi Dadgostar och Ebba Busch. Och solen skiner. 

Vad får USA:s bombningar av Iran för konsekvenser?

Går vi mot ett utvidgat och långdraget krig i Mellanöstern? Svaret på den frågan betingas av två saker. För det första: Kommer Iran eller någon av dess allierade (främst Huthirebellerna i Yemen) att besvara USA:s bombningar med attacker mot till exempel amerikanska militärbaser i Mellanöstern? Jag tvivlar på det, åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv. Priset för den iranska regimen riskerar att bli allt för högt. Men sådana motattacker kan emellertid inte uteslutas, särskilt inte om de amerikanska bombningarna fortsätter. För det andra: Kommer den iranska regimen att överleva detta krig? Om inte, vad kommer i dess ställe? Iran är inte Irak. Riskerna för att Iran kollapsar som stat och öppnar vägen för Islamiska Staten (IS) eller motsvarande rörelser är mindre än vad som var fallet i Irak. Men inte heller dessa risker kan helt avfärdas.

En sak är säker. Trumps bombningar av Iran gynnar, åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv, Ryssland och Kina. Putin bjuds på ett andrum att fortsätta kriget mot Ukraina och oljepriserna kan vara på väg upp. Kina får också ett andrum. Trump har tidigare velat fokusera USA:s utrikespolitik på Östasien för att motarbeta Kinas växande makt. Nu riktas USA:s fokus i stället på Mellanöstern.

Iran regim förtrycker sitt eget folk och bryter grovt mot de mänskliga rättigheterna. Samtidigt är USA:s attacker ett brott mot folkrätten, på samma sätt som Rysslands invasion av Ukraina och Israels massdödande av palestinier i Gaza. Här är jag helt enig med Carl Bildt, tidigare moderat utrikes- och statsminister: Jag vill inte höra några EU-uttalanden om att USA har rätt till självförsvar. Det är ett solklart brott mot internationell rätt. 

Folkrätten är fredens bäste vän och måste värnas. Annars väntar kaos och barbari. Vore befriande om den svenska regeringen på ett tydligt sätt kunde ge uttryck för det perspektivet.

Vart för Simona Mohamsson Liberalerna? Eller - vart för Liberalerna Simona Mohamsson?

Liberalernas föreslagna ordförande Simona Mohamsson har under hela sin tid som politiker profilerat sig som en benhård kritiker av Sverigedemokraterna. Det var Sverigedemokraternas framgångar som fick henne att engagera sig i politiken, och hon var en av Tidöavtalets starkaste liberala kritiker. Men den som hoppats på att Simona Mohansson som föreslagen partiordförande skulle fortsätta att uttala kritik mot SD och till SD-samarbete måste ha blivit djupt besviken efter pressträffen där hon presenterades som valberedningens förslag. Simona Mohamsson var i sina svar på journalisternas frågor mycket tydlig med att inte säga explicit nej till att sitta i en regering tillsammans med Jimmie Åkesson. Hon betonade också att hon ändrat uppfattning om Tidöavtalet. Det går fort i politiken ibland.

 

Simona Mohamsson använde också alla de kodord som används av de borgerliga politiker som förordar SD-samarbete: sakfrågorna främst, möjlighet att få igenom liberal politik, lösa samhällsproblem, hantera stora utmaningar. Det är möjligt att Simona Mohamsson väljer att just nu försöka hålla korten tätt mot kroppen för att inte förvärra den interna splittringen i partiet. Men att leda är inte bara att lyssna in vad som sägs och tycks i partiet - att leda är också att visa vägen och själv ha en åsikt i avgörande frågor. 

 

Det är främst regeringsfrågan som får väljare att stödrösta på partier. Därför är tydlighet i regeringsfrågan avgörande för Liberalerna. Men här ställs partiet inför ett (tillsynes) olösbart dilemma. För det första: Om partiet inte tar ställning i regeringsfrågan före valet minskar sannolikt antalet stödröster betänkligt. För det andra: Om partiet säger fortsatt nej till att släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår minskar också antalet stödröster, i alla fall de som skulle ha kommit från Moderaterna. För det tredje: Om partiet ändrar linje och säger ja till att släppa fram eller till och med medverka i en regering där Sverigedemokraterna ingår kommer man säkertatt få en hel del stödröster från Moderaterna, men till priset av ytterligare intern splittring. 

  

Regeringsfrågan kommer att förfölja Liberalerna ända fram till att vallokalerna stänger på kvällen söndagen den 13 september 2026. Vi får se hur Simona Mohamsson väljer att positionera sitt parti i detta trixiga politiska landskap. Själv gillar jag politiker som håller fast vid sina ideal, och inte vänder kappan efter valvinden.

 

 

 

Deltagarantalet i 1 maj-demonstrationerna i Göteborg 2025

Jag hade tyvärr inte möjlighet att som brukligt räkna deltagarna i 1 maj-demonstrationerna i Göteborg i år, eftersom jag själv talade i Borås. Men stort tack till Jonas Hinnfors som räknade tågen för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Kommunistiska Partiet. Jonas har räknat i flera år, och när vi jämför våra siffror brukar de överensstämma väldigt bra. Så här kommer Jonas siffror.

Störst var som vanligt Vänsterpartiet med 3 500 deltagare (en minskning med 500 personer). Socialdemokraterna samlade 1 075 deltagare (en minskning med 75 personer - men Jonas räknar inte musikorkerstrarna vilket jag gör, så S går nog ungefär jämnt upp.) Kommunistiska partiet samlade 500 deltagare (oförändrat).

 

Siffrorna stärks av Anders Karlssons beräkningar, som presenteras på bloggen Svenssons nyheter. Han har också räknat i många år, och även hans siffror brukar överensstämma med mina och Jonas, trots att vi räknar helt oberoende av varandra. Anders Karlssons siffror finns här.

1 maj - Känn ingen oro och tappa inte modet! (Joh 14:27)

Idag firade jag 1 maj genom att på Socialdemokraternas manifestation i Borås hålla en kort appell inför kyrkovalet. Så här sade jag. Fortsatt glad 1 maj till er allihop!

 Kamrater, mötesdeltagare!

Årets 1 maj utspelar sig i en svår politisk tid där mörka politiska krafter hotar att slita isär vår gemenskap och ställa människa mot människa. I skuggan av Rysslands anfallskrig mot Ukraina och Israels folkrättsvidriga krigföring i Gaza ser vi också framgångar för högerauktoritära politiska krafter i världen - från Jimmie Åkesson i Sverige till Donald Trump i USA. Antalet demokratier i världen minskar och angreppen mot människors fri- och rättigheter tilltar i styrka.

I en sådan mörk tid blir två saker väldigt viktiga – att göra motstånd och att inte förlora hoppet. Vi måste bejaka och stärka de krafter som står emot, krafter och rörelser som står upp för alla människors lika värde, för solidaritet med dessa våra minsta, för ett värnande av vår planet och vårt klimat och för medmänsklighet, barmhärtighet och gemensamt ansvarstagande.

Svenska kyrkan – med sina 5.5 miljoner medlemmar - är en viktig kraft för att värna dessa värden. Svenska kyrkans värderingar om att sätta människan i centrum, att stå upp för jämlikhet och bygga solidaritet i stället för splittring är på många sätt gemensamma med de socialdemokratiska grundvärderingarna.

Det är viktigt att Svenska kyrkan även fortsättningsvis kan vara en progressiv kraft i samhället, en kraft för rättvisa och mänsklig värdighet, som står upp för de mest utsatta och aldrig låter rädsla eller förakt få sista ordet.

Den 21 september är det kyrkoval i Sverige. Då ska Svenska kyrkans 5.5 miljoner medlemmar ta ställning till vilken kyrka vi ska ha – en kyrka som även fortsättningsvis är progressiv, som tar strid mot orättvisor och som är de svagas röst i samhällsdebatten. Men det finns också de som vill ha en annan kyrka, en kyrka som är mer inåtvänd, mer konservativ och som ställer grupp mot grupp.

Så kyrkovalet den 21 september är ett viktigt val – inte bara för kyrkan utan också för hela samhället och för oss socialdemokrater. Vi har alla olika relationer till Svenska kyrkan – en del deltar regelbundet i gudstjänstlivet, andra tar del av kulturverksamheten, många delar livets stora händelser tillsammans i kyrkan. Oavsett vilken relation du har till kyrkan är det viktigt att kyrkan även framåt kan vara en motståndskraftkraft mot orättvisor och ökade klyftor, och för människovärdet - en samlande kraft för tro, hopp och solidaritet.

Låt oss ta fasta på Johannesorden i 14:27: Känn ingen oro och tappa inte modet.

För att värna hoppet och modet är kyrkovalet den 21 september mycket viktigt. Är du medlem av Svenska kyrkan – utnyttja din rösträtt. Rösta för en kyrka till stöd för värderingarna om alla människors lika värde, för jämlikhet och för solidaritet.

Gå och rösta den 21 september!

Tack för ordet.

Kommer Anna-Karin Hatt att frälsa Centerpartiet?

Centerpartiets suck av lättnad var så stark att den gav utslag på Richterskalan. Anna-Karin Hatt hade ändrat sig och tackade ja till att föreslås som ny partiledare. Hennes mandat blir utomordentligt starkt. Partistämman den 3 maj blir mer en kröningsceremoni än ett partiledarval. 

Men Anna-Karin Hatts starka ställning löser förstås inte Centerpartiets dilemma i regeringsfrågan. Centerpartiet är i ekonomiska frågor ett genuint högerparti. Samtidigt är Centerpartiet - med Anna-Karin Hatts egna ord i dag - en "grön liberal kraft", vilket går stick i stäv med ett samarbete med Sverigedemokraterna. 

Anna-Karin Hatt höll korten i regeringsgfrågan tätt mot kroppen i dag. Men ett och annat gick ändå att utläsa.

För det första: Anna-Karin Hatt indikerade inte på något sätt att hon hade ambitionen att ändra Centerpartiets innevarande linje med avseende på SD i regeringsfrågan. Det finns heller inget inre tryck i partiet i dag på en sådan förändring. Muharrem Demirok föll på att han inte lyckades hålla ihop sitt parti, inte på att han ville förändra partiets hållning till SD.

För det andra: Anna-Karin Hatt lyfte fram klimatpolitiken som Centerpartiets viktigaste profilfråga framöver. "Svensk klimatpolitik håller på att krackelera.", sa hon, och tillade: "Det är en av vår tids största utmaningar och där har Centerpartiet många av svaren som behövs." Det var en signal som hette duga, inte bara till Liberalerna och miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari utan också till alla dem som funderar över Centerpartiets vägval framöver.

Min slutsats: Om de tre rödgröna partierna tillsammans med Centerpartiet i valet 2026 blir större än Tidöpartierna så kommer Centerpartiet inte att släppa fram en regering som är beroende av ett aktivt stöd av Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. I det avseendet kommer Anna-Karin Hatt att gå i Annie Lööfs fotspår. Jag tror också att Hatt kommer att vara mer framgångsrik i att fram till valet 2026 hantera den frågan internt i Centerpartiet än vad Muharrem Demirok var.

Får vi en Hatt-effekt för Centerpartiet? Det skulle inte förvåna, åtminstone på kort sikt.  

För övrigt har Anna-Karin Hatt läst statsvetenskap i Göteborg. Så bättre kan det inte bli.

Vandel-utredningens förslag hotar rättssäkerheten

I dag presenterade den av Tidö-regeringen tillsatta utredningen om skärpta krav på vandel för uppehållstillstånd sitt betänkande. När jag scrollade igenom texten hoppades jag att det rörde sig om ett aprilskämt. Men tyvärr inte. På flera ställen i texten är formuleringarna så vaga och mångtydiga att de med nödvändighet innebär ett godtycke när de ska tillämpas av myndigheter och domstolar. Rättssäkerheten får sig en rejäl törn om detta skulle bli lag.

Min enkla uppfattning är: Om du bor eller uppehåller dig i Sverige är du skyldig att följa svensk lag. Däremot är du är fri att ha dina egna åsikter och värderingar. Du får tycka och tänka som du vill. Men på flera ställen i utredningstexten återkommer formuleringar där din relation till "svenska värderingar" läggs in som något som kan avgöra om du får stanna i Sverige eller inte. Till exempel: Att en utlänning inte visar respekt för över tid gällande svenska värderingar och handlingssätt ser vi som en omständighet av betydelse vid bedömningen av hans eller hennes vandel (s 298).

Inte visa respekt för svenska värderingar? Vad i alla fridens dar betyder det?

Men Sverigedemokraterna är glada och dansar väl ringdans på partikansliet idag. De har fått carte blanche av utredningen för att föra in ett vagt "vandel-kriterium" att användas i utvisningsärenden. Återigen har partiet lyckats med sin föresats - att skilja mellan vi och dom. Är du svensk får du uppföra dig som du vill. Är du inte svensk åker du ut om du uppför dig illa.

Jag hoppas att det kommer att mobiliseras ett brett politiskt motstånd mot förslaget om att använda det vaga och godtyckliga vandel-begreppet i lagstiftningen.

Läs gärna Oisín Cantwells utmärkta text Vandelutredningen är Tidöpartiernas sämsta stund i Aftonbladet i dag.

Stöd de modiga människorna i Gaza!

Modiga människor i Gaza demonstrerar och protesterar öppet mot Hamas styre. Det är ett glädjande tecken och ger hopp om ett på sikt nytt ledarskap i det plågade Gaza.

Dessa modiga människor behöver och förtjänar ett brett stöd. Det i nuläget enda realistiska alternativet till Hamas är en regering den palestinska myndigheten spelar en avgörande roll. Men i stället för att stärka den palestinska myndigheten har Israel under flera år gjort sitt bästa för att undergräva dess auktoritet. De senaste åren har situationen blivit allt värre på Västbanken där bosättare tillåts trakassera palestinier i allt större utsträckning.

Omvärlden måste sätta press på Israel att stoppa bosättarvåldet. Det bästa sättet att stärka den palestinska myndighetens auktoritet är att erkänna staten Palestina - något Sverige föredömligt gjorde redan 2014 och där fler EU-stater nu borde följa efter. Humanitära hjälpsändningar måste omgående släppas in i Gaza, där nu över 50 000 människor dödats av israelisk militär. Vapenvilan måste återställas, gisslan släppas och förhandlingar påbörjas om en tvåstatslösning. 

Jag noterar att Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard nyligen besökt både Ramallah och Tel Aviv och där fört samtal med Palestinas premiär- och utrikesminister Mohammad Mustafa och Israels utrikesminister Gideon Sa’ar. Jag hoppas att det inte rörde sig om artighetsvisiter utan att Sverige på allvar vill återta sin tidigare position och försöka spela en positiv och konstruktiv roll i konflikten.

Hur allvarlig är Landerholmaffären?

Henrik Landerholmaffären har utvecklat sig till en skruvad blandning av Bröderna Marx och John le Carré. 

En glömsk nationell säkerhetsrådgivare, borttappade hemliga handlingar, olåsta säkerhetsskåp, en georgisk städerska, en rysk islamist, en kursgårdsföreståndare och en tjänsteman på Regeringskansliet som båda raderar bevismaterial från e-posten. Samt en statsminister som rekryterat sin barndomsvän till uppdraget som nationell säkerhetsrådgivare och nu påstår att han "inte vet om han visste" något om de vilseledande uppgifter barndomsvännen lämnat. George Smiley och Groucho Marx vandrar tillsammans hand i hand i en säregen gemenskap igenom hela den här soppan.

I detta skede är det omöjligt att veta om Henrik Landerholms försumlighet skadat Sveriges säkerhet. Vi vet heller inte hur den rättsliga processen kommer att utfalla. Men vi vet säkert att Ulf Kristersson inte kan vara nöjd med hur Landerholmaffären utvecklat sig. Nya komprometterande uppgifter kommer hela tiden fram, dels genom den pågående polisutredningen och dels genom DN:s förtjänstfulla granskning.

Politiska skandaler sätter sällan varaktiga spår i väljaropinionen. Skandalerna blåser i allmänhet fort över. Väljarna röstar främst på partier, inte på partiledare. Men politiska skandaler kan ändå skada enskilda partier. I det här fallet tvingas Ulf Kristersson nu ständigt kommentera händelseutvecklingen kring Landerholmaffären, i stället för att prata om de sakfrågor han heller skulle vilja lyfta fram. Tilliten till Ulf Kristerssons ledarskap sviktar - såväl inom Moderaterna som i den allmänna debatten. Dels för att det var Kristersson som utan utlysning rekryterade sin nära barndomsvän till ett nationellt viktigt uppdrag. Dels för att Landerholmaffären nu har krupit in i Regeringskansliet, med raderade e-mejl och motstridiga uppgifter i sakfrågan. 

Till råga på allt är nu rättegången mot Henrik Landerholm uppskjuten till i augusti i år. Skandalen kommer därför inte att ha blåst över inför hösten. Tvärtom. Ulf Kristersson tvingas inleda den årslånga valrörelsen med Landerholmaffären som ett potentiellt sänke om halsen. 

Två lärdomar att bära med sig i detta:

1) Rekrytera inte utan utlysning nära barndomsvänner till nationellt viktiga uppdrag. Går något fel, så blir du en del av felet oavsett hur du försöker värja dig.

2) Var uppriktig! Så mycket hade nu varit enklare om alla inblandade i Landerholmaffären hade varit uppriktiga redan från början.