Kinberg Batras utspel kommer i ett politiskt läge där flera opinionsmätningar visar att Nato-motståndet minskat. Nato-anhängarna vädrar morgonluft. Vi närmar oss sannolikt en debatt om svenskt medlemskap i Nato där opinionsläget i frågan är mer rörligt och svårbedömt än vad som tidigare varit fallet. I denna text vill jag dels ge min analys av opinionsläget i Nato-frågan samt besvara frågan om varför en till synes oskyldig utredning ett Nato-medlemskaps fördelar och nackdelar är så politiskt kontroversiell.
Den svenska Nato-opinionen har ända sedan kalla krigets slut präglats av stabilitet. Nato-motståndarna har oftast varit två till tre gånger fler än Nato-anhängarna. Men under det senaste året har stabiliteten ersatts av rörlighet. Flera olika mätningar har publicerats som visat att Nato-motståndet minskat. I någon undersökning har Nato-anhängarna till och med varit fler än Nato-motståndarna. Vi ser en polarisering av Nato-opinionen längs vänster-högerskalan. Det är inte Vänsterpartister, Miljöpartister och Socialdemokrater som i första hand ändrat uppfattning, det är i stället tidigare Nato-motståndare inom allianspartierna som nu blivit mer positivt inställda till ett svenskt Nato-medlemskap.
Den senaste mätningen från MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) har i dagarna fått stor uppmärksamhet, då den visar på ett klart överläge för Nato-anhängarna. Det resultatet måste dock tas med en stor nypa salt. MSB väljer att använda sig av tre svarsalternativ, varav två innebär att Sverige bör söka medlemskap i Nato ("Sverige bör snarast söka medlemskap i Nato", "Sverige bör på sikt söka medlemskap i Nato") och endast ett som innebär att Sverige inte bör söka medlemskap i Nato ("Sverige bör stå utanför Nato"). Det är en gammal sanning att man bör ha lika många svarsalternativ för eller emot ett förslag, annars gynnas det förslag som har flest svarsalternativ.
Nato-anhängarnas stora problem har tidigare varit att de inte kunnat berätta vilket säkerhetspolitiskt problem som skulle lösas genom att Sverige blev medlem av Nato. På senare tid har emellertid förtroendekrisen för det svenska försvaret bidragit till att en sådan problembeskrivning börjat växa fram. Problembeskrivningen skulle kunna formuleras så här: Rysslands offensiva agerande skapar en skärpt hotbild mot Sverige samtidigt som Sverige inte har några möjligheter att mer än under några få dagar försvara sitt territorium. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle lösa detta problem, menar Nato-anhängarna, eftersom Sverige då skulle garanteras hjälp att försvara sitt territorium.
Nato-motståndarnas motberättelse är inte särskilt svår att formulera. Sannolikheten för ett ryskt angrepp på Sverige måste under överskådlig tid betraktas som ytterst liten, för att inte säga obefintlig. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle i stället bidra till att höja den säkerhetspolitiska spänningen i Sveriges närområde, och avsevärt minimera Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet i såväl fredstid som krigstid. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle snarare öka än minska risken att Sverige mot sin vilja drogs in i militära krigshandlingar. Som Nato-medlem skulle Sverige dessutom bli en del av Nato:s kärnvapendoktrin, med allt vad det innebär.
*
Men varför är då frågan om en förutsättningslös utredning som skulle analysera ett Nato-medlemskaps fördelar och nackdelar så kontroversiell? Svaret på den frågan är att en utredning skulle sända ut signalen - både till omvärlden och till svenska folket - att ett svenskt Nato-medlemskap vore ett politiskt tänkbart alternativ. Om den rödgröna regeringen har bestämt sig för att ett svenskt Nato-medlemskap inte är tänkbart, varför skulle man då låta utreda saken?Låt oss heller inte glömma att frågan om svenskt Nato-medlemskap inte bara handlar om säkerhetspolitiska fördelar och nackdelar, utan också om värderingar. Vilken roll vill vi att Sverige skall spela i den internationella politiken?
De som nu kräver en utredning gråter krokodiltårar över att fördelarna och nackdelarna med ett svenskt Nato-medlemskap inte analyseras. Men dessa utredningsivrare är ju inte dummare än att de inser att de signaler som ett beslut om utredning skulle sända ut i sig sänker tröskeln till ett Nato-medlemskap. Frågan uppfattas plötsligt som öppen, varför skulle den annars utredas?
Låt oss heller inte glömma att frågan om svenskt Nato-medlemskap inte bara handlar om säkerhetspolitiska fördelar och nackdelar, utan också om värderingar. Vilken roll vill vi att Sverige skall spela i den internationella politiken?

