I dag berättar Aftonbladet att hemliga dokument som offentliggjorts av Wikileaks avslöjar hur Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin bett USA om hjälp för att öka stödet i opinionen för Sveriges militära insats i Afghanistan. I en diplomatisk rapport från den amerikanska ambassadens andreman i Stockholm Robert Silverman påstås att Urban Ahlin vid ett möte den 17 januari 2008 uttryckt en önskan att via amerikansk förmedling bjuda in en afghansk minister till Sverige. Väl i Sverige skulle den afghanske ministern återge "humanitarian stories" om hur de svenska soldaterna bidrog till att garantera afghanska flickor möjligheten att gå i skolan, bekämpade narkotikaodlare och skyddade den afghanska befolkningen från talibanska övergrepp:
Ahlin emphasized it would be necessary for the Social Democrats to be able to explain why they are supporting the UN's and NATO's efforts in Afghanistan. This story could best be told by Afghanis. Ahlin asked for our help in getting a senior Afghanistan government official to come to Sweden to relate humanitarian stories such as how the Swedish and NATO efforts are allowing girls to go to school, keeping the country from beeing taken over by drug lords, and keeping the Taliban from oppressing the people.
Om uppgifterna skulle stämma är de ytterst graverande för Urban Ahlin. Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson skulle i hemlighet ha bett främmande makt om hjälp att påverka den svenska opinionen i syfte att öka stödet för Sveriges omtvistade och inom socialdemokratin starkt ifrågasatta militära närvaro i Afghanistan.
I en debattartikel på Aftonbladet.se i dag bemöter Ahlin kritiken. Aftonbladet gör sitt bästa för att få till en sensation av mitt vardagsarbete, skriver Ahlin, och fortsätter: Något som inte stämmer är att jag skulle ha bett USA om PR-hjälp angående Afghanistaninsatsen på grund av opinionsläget för Socialdemokraterna Den som orkar läsa andremannens rapport kan snabbt konstatera att det inte stämmer. Däremot förklarade jag att det var viktigt för oss socialdemokrater att kunna förklara varför vi stödjer den FN-mandaterade ISAF-insatsen.
Urban Ahlin har dock inga invändingar mot rapportens innehåll, utan medger att den "stämmer i stort sett med vad som sades."
Jag tillhör dem som "orkat läsa" de publicerade delarna av rapporten och jag har väldigt svårt att se vad som inte stämmer i Aftonbladets tolkning att Ahlins förfrågan till USA just syftade till att påverka den svenska opinionen. Varför vore det annars så viktigt att få amerikansk hjälp med att bjuda in afghanska regeringsrepresentanter som genom "humanitarian stories" skulle hjälpa Socialdemokraterna att "kunna förklara" varför det var viktigt att Sverige deltog med militär trupp i Afghanistan?
Urban Ahlin tillhör dem inom socialdemokratin som mest envist försvarade Sveriges militära insats i Afghanistan. De dokument som Wikileaks nu avslöjat väcker frågor om under vilka demokratiska former den socialdemokratiska utrikespolitiken egentligen formats.
2010-12-01
2010-11-29
Wikileaks publicering är av godo – synlighet civiliserar
I dag skriver jag på Newsmill om Wikileaks publicering av dokument. Nedan följer ett utdrag:
De av Wikileaks offentliggjorda dokumenten innehöll kanske inte så mycket nytt i sig. Visst generas USA av alla nedlåtande personomdömen som återfinns i materialet, och visst ökar spänningen något mellan Saudiarabien och Iran efter avslöjandet att Saudiarabien förespråkat en amerikansk attack mot Iran för att förstöra landets kärnenergiprogram. Den stora skadan för USA består i att landet nu framstår som en stormakt bland alla andra, där alla vackra ord i den officiella retoriken döljer en krass realpolitik. Dessutom undergräver avslöjandena möjligheterna för USA att bedriva en trovärdig tyst diplomati. Diplomatin i dagens värld kan inte längre göra anspråk på att vara särskilt tyst.
Utrikesminister Carl Bildt är negativ till publiceringen och säger till P 1 Morgon att ”Wikileaks publicering försvagar diplomatin och gör världen mindre säker. Det här är väldigt skadligt”. Visst ligger det en del i Carl Bildts bedömning. Utan möjlighet att tala förtroligt och utan möjlighet att bortom offentlighetens ljus ingå nödvändiga kompromisser blir det kanske svårare att i en del situationer åstadkomma fred och förhindra krigsutbrott. Av alla politikområden är därför just utrikes- och säkerhetspolitiken de fält där kraven på sekretess varit särskilt starka.
Men saken är inte fullt så enkel. Kraven på sekretess inom utrikes- och säkerhetspolitiken innebär också att det blir svårare för medborgarna att ta del av vad som sker, vilket i sin tur kan minska medborgarengagemanget i dessa frågor och framför allt försvåra möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande. Så har den svenska utrikespolitiken genom EU-medlemskapet blivit svårare att debattera, eftersom en central del av denna politik nu utformas i hemliga förhandlingar inom EU, bortom folklig insyn och kontroll.
Problematiken kring utrikespolitik och sekretess är långt ifrån ny. Föreställningen om den hemliga diplomatin som odemokratisk framfördes t ex med skärpa av de ryska bolsjevikerna i samband med Oktoberrevolutionen 1917. Vladimir Lenin meddelade i sin egenskap av ordförande i Folkkommissariernas råd i tidningen Izvestija bara några dagar efter revolutionen att den nya sovjetiska regeringen skulle offentliggöra alla hemliga fördrag rörande kriget som föregående regering hade slutit: Regeringen avskaffar den hemliga diplomatin och förklarar att den å sin sida är fast besluten att föra alla underhandlingar fullständigt öppet inför hela folket. Den kommer genast att taga itu med offentliggöra alla hemliga fördrag, som bekräftats eller ingåtts av godsägarnas och kapitalisternas regering från februari till den 25 oktober 1917.
Öppenheten är en ny verklighet som nationalstater och andra politiska aktörer har att förhålla sig till. I grunden är denna öppenhet något positivt. Krigshandlingar kännetecknas av en lägre våldsnivå och färre folkrättsbrott när TV-kamerorna är på. Synlighet civiliserar. Nu gäller det för den internationella diplomatin att hitta nya arbetsformer som är funktionella i vår tid. Det är klart att det går, bara man inte fastnar i ett nostalgiskt tillbakablickande till den tid som varit. En öppen tid kräver en öppen diplomati. Det borde särskilt en bloggare och en twittrare som Carl Bildt förstå.
De av Wikileaks offentliggjorda dokumenten innehöll kanske inte så mycket nytt i sig. Visst generas USA av alla nedlåtande personomdömen som återfinns i materialet, och visst ökar spänningen något mellan Saudiarabien och Iran efter avslöjandet att Saudiarabien förespråkat en amerikansk attack mot Iran för att förstöra landets kärnenergiprogram. Den stora skadan för USA består i att landet nu framstår som en stormakt bland alla andra, där alla vackra ord i den officiella retoriken döljer en krass realpolitik. Dessutom undergräver avslöjandena möjligheterna för USA att bedriva en trovärdig tyst diplomati. Diplomatin i dagens värld kan inte längre göra anspråk på att vara särskilt tyst.
Utrikesminister Carl Bildt är negativ till publiceringen och säger till P 1 Morgon att ”Wikileaks publicering försvagar diplomatin och gör världen mindre säker. Det här är väldigt skadligt”. Visst ligger det en del i Carl Bildts bedömning. Utan möjlighet att tala förtroligt och utan möjlighet att bortom offentlighetens ljus ingå nödvändiga kompromisser blir det kanske svårare att i en del situationer åstadkomma fred och förhindra krigsutbrott. Av alla politikområden är därför just utrikes- och säkerhetspolitiken de fält där kraven på sekretess varit särskilt starka.
Men saken är inte fullt så enkel. Kraven på sekretess inom utrikes- och säkerhetspolitiken innebär också att det blir svårare för medborgarna att ta del av vad som sker, vilket i sin tur kan minska medborgarengagemanget i dessa frågor och framför allt försvåra möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande. Så har den svenska utrikespolitiken genom EU-medlemskapet blivit svårare att debattera, eftersom en central del av denna politik nu utformas i hemliga förhandlingar inom EU, bortom folklig insyn och kontroll.
Problematiken kring utrikespolitik och sekretess är långt ifrån ny. Föreställningen om den hemliga diplomatin som odemokratisk framfördes t ex med skärpa av de ryska bolsjevikerna i samband med Oktoberrevolutionen 1917. Vladimir Lenin meddelade i sin egenskap av ordförande i Folkkommissariernas råd i tidningen Izvestija bara några dagar efter revolutionen att den nya sovjetiska regeringen skulle offentliggöra alla hemliga fördrag rörande kriget som föregående regering hade slutit: Regeringen avskaffar den hemliga diplomatin och förklarar att den å sin sida är fast besluten att föra alla underhandlingar fullständigt öppet inför hela folket. Den kommer genast att taga itu med offentliggöra alla hemliga fördrag, som bekräftats eller ingåtts av godsägarnas och kapitalisternas regering från februari till den 25 oktober 1917.
Öppenheten är en ny verklighet som nationalstater och andra politiska aktörer har att förhålla sig till. I grunden är denna öppenhet något positivt. Krigshandlingar kännetecknas av en lägre våldsnivå och färre folkrättsbrott när TV-kamerorna är på. Synlighet civiliserar. Nu gäller det för den internationella diplomatin att hitta nya arbetsformer som är funktionella i vår tid. Det är klart att det går, bara man inte fastnar i ett nostalgiskt tillbakablickande till den tid som varit. En öppen tid kräver en öppen diplomati. Det borde särskilt en bloggare och en twittrare som Carl Bildt förstå.
2010-11-27
Har svenska folket blivit borgerligt?
I dag talade jag kring temat Har svenska folket blivit borgerligt?, vid Socialistiskt Forum på ABF-huset i Stockholm. Socialistiskt Forum arrangeras av LO och ABF och kan närmast beskrivas som ett vänster-Almedalen i miniatyr. Mängder av intressanta seminarier, en kringverksamhet med bokbord och försäljning samt en folkfest med politiker, journalister, akademiker och politiskt engagerade medborgare. Huset var proppfullt, man fick tränga sig fram.
Intresset för det tema jag skulle beröra var stort och vi fick byta lokal för att alla skulle få plats. Jag räknade till närmare hundra i publiken. Men det är svårt att prata och räkna samtidigt så siffran är ungefärlig.
Har då svenska folket blivit borgerligt? Vid en ytlig betraktelse kanske frågan uppfattas som onödig. I den senaste opinionsmätningen från Synovate är Moderaterna tio procentenheter större än Socialdemokraterna, 37.5 mot 27.7 procent. Det är siffror som socialdemokratiska valstrateger och partiaktivister tidigare aldrig kunnat ana ens i sina värsta mardrömmar. Fredrik Reinfeldt rider på vågen och har i de senaste årens förtroendemätningar utklassat Mona Sahlin. I VALU från höstens val var andelen personer som uppgav sig höra hemma till höger på det politiska fältet 43 procent, vilket är den högsta noteringen någonsin i VALU:s mätningar.
Men bilden är inte entydig. Andelen väljare som i VALU sade sig höra hemma till vänster uppgick till 38 procent, vilket t ex var fyra procentenheter högre än i valet 1991. I de sakfrågor som brukar tolkas i termer av vänster-höger syns inte heller någon högervåg. I den senaste SOM-undersökningen är det t ex endast 25 procent som tycker det är ett bra förslag att minska den offentliga sektorn, medan 40 procent tycker det är ett dåligt förslag. Väljaropinionen är också negativ till utförsäljning av statlig egendom och till privatiseringar. I dessa frågor syns inga större förändringar.
Mitt svar på frågan om svenska folket blivit borgerligt är därför nej. I stället har svenska folket över tid blivit mer individualistiskt och Sverige beskrivs i undersökningar från World Value Survey (WVS) som världens mest individualistiska land. Individualism kan ta sig två uttryck: individualism som egoism och en satsa på dig själv-mentalitet eller individualism som frigörelse och mänskligt växande. Individualism och längtan efter frihet och oberoende går hand i hand.
Väljarnas starka stöd till Fredrik Reinfeldt och till Moderaterna är ett uttryck för att Alliansen varit betydligt bättre än de rödgröna på att utforma en politik och en berättelse som appellerar till denna individualism och frihetslängtan. Individualismen hänger samman med den kommunikationsteknologiska revolutionen, ur vilken nya politiskt relevanta skiljelinjer springer fram. Vänsterns utmaning består i att utforma en vänsterpolitik för denna frihetslängtan och för dessa nya skiljelinjer. I denna utmaning tror jag att frågor om arbetsförhållanden, arbetstid, arbetsmiljö och utbildning blir centrala. Om vänstern misslyckas med uppgiften är jag rädd att dess ökenvandring kommer att fortsätta.
Intresset för det tema jag skulle beröra var stort och vi fick byta lokal för att alla skulle få plats. Jag räknade till närmare hundra i publiken. Men det är svårt att prata och räkna samtidigt så siffran är ungefärlig.
Har då svenska folket blivit borgerligt? Vid en ytlig betraktelse kanske frågan uppfattas som onödig. I den senaste opinionsmätningen från Synovate är Moderaterna tio procentenheter större än Socialdemokraterna, 37.5 mot 27.7 procent. Det är siffror som socialdemokratiska valstrateger och partiaktivister tidigare aldrig kunnat ana ens i sina värsta mardrömmar. Fredrik Reinfeldt rider på vågen och har i de senaste årens förtroendemätningar utklassat Mona Sahlin. I VALU från höstens val var andelen personer som uppgav sig höra hemma till höger på det politiska fältet 43 procent, vilket är den högsta noteringen någonsin i VALU:s mätningar.
Men bilden är inte entydig. Andelen väljare som i VALU sade sig höra hemma till vänster uppgick till 38 procent, vilket t ex var fyra procentenheter högre än i valet 1991. I de sakfrågor som brukar tolkas i termer av vänster-höger syns inte heller någon högervåg. I den senaste SOM-undersökningen är det t ex endast 25 procent som tycker det är ett bra förslag att minska den offentliga sektorn, medan 40 procent tycker det är ett dåligt förslag. Väljaropinionen är också negativ till utförsäljning av statlig egendom och till privatiseringar. I dessa frågor syns inga större förändringar.
Mitt svar på frågan om svenska folket blivit borgerligt är därför nej. I stället har svenska folket över tid blivit mer individualistiskt och Sverige beskrivs i undersökningar från World Value Survey (WVS) som världens mest individualistiska land. Individualism kan ta sig två uttryck: individualism som egoism och en satsa på dig själv-mentalitet eller individualism som frigörelse och mänskligt växande. Individualism och längtan efter frihet och oberoende går hand i hand.
Väljarnas starka stöd till Fredrik Reinfeldt och till Moderaterna är ett uttryck för att Alliansen varit betydligt bättre än de rödgröna på att utforma en politik och en berättelse som appellerar till denna individualism och frihetslängtan. Individualismen hänger samman med den kommunikationsteknologiska revolutionen, ur vilken nya politiskt relevanta skiljelinjer springer fram. Vänsterns utmaning består i att utforma en vänsterpolitik för denna frihetslängtan och för dessa nya skiljelinjer. I denna utmaning tror jag att frågor om arbetsförhållanden, arbetstid, arbetsmiljö och utbildning blir centrala. Om vänstern misslyckas med uppgiften är jag rädd att dess ökenvandring kommer att fortsätta.
2010-11-25
Sveriges Kristna Socialdemokrater byter namn?
Sveriges Kristna Socialdemokrater - Broderskapsrörelsen funderar på att byta namn. Förbundet har sitt ursprung i det sena 1920-talet, då kristna socialister bemöttes med skepsis såväl i kyrkan som i arbetarrörelsen. För radikala för kyrkan, för religiösa för partiet.
I dag har samhället förändrats. Kristna socialister välkomnas på ett självklart sätt såväl i kyrkan som i arbetarrörelsen. Kristendomen är inte heller alls på samma sätt den totalt dominerande religionen i Sverige. Broderskapsrörelsen är ingen kyrka, utan en politisk rörelse. Det blir på sikt orimligt att utestänga muslimer, judar och människor från andra religioner med socialdemokratiska värderingar från vår politiska rörelse. Det vore fel både mot dem och mot rörelsen.
Därför är det en klok inställning att öppna förbundet för människor med annan tro än kristen. På samma gång blir det en möjlighet att släppa ordet "Broderskap" som en del av förbundets namn. Broderskap är ursprungligen en term som inte handlar om maskulin gemenskap utan om mänsklig gemenskap. Ordet "Broderskap" har därför också under många år utgjort ett starkt varumärke för den kristna vänstern. Men tiderna förändras, och i dag associeras ordet "Broderskap" alltför ofta med patriarkala maktstrukturer eller med organiserad brottslighet. Som en modern rörelse kan vi inte göra annat än att inse fakta och därför släppa den delen av vårt namn. Tidningen Broderskap har redan gått före och bytt namn till Tro & Politik.
Som arbetsnamn diskuteras nu "Sveriges troende socialdemokraters förbund". Namnfrågan kommer att föreläggas förbundskongressen för beslut i juni 2011. Förslaget är inte fulländat. Ordet "troende" kan dels leda tankarna till en viss typ av religiositet, dels öppnar ordet för frågan om vad det är man tror på. Formuleringen blir för öppen, och namnet mister sin udd.
Kom gärna med förslag på nytt namn!
Namnbytet är också en signal till Socialdemokraterna om att det dags för en förändring.
Vi måste inse att vi inte längre kan möta framtiden med utgångspunkt i de historiska meriterna, säger förbundets ordförande Peter Weiderud till Svenska Dagbladet.
I dag har samhället förändrats. Kristna socialister välkomnas på ett självklart sätt såväl i kyrkan som i arbetarrörelsen. Kristendomen är inte heller alls på samma sätt den totalt dominerande religionen i Sverige. Broderskapsrörelsen är ingen kyrka, utan en politisk rörelse. Det blir på sikt orimligt att utestänga muslimer, judar och människor från andra religioner med socialdemokratiska värderingar från vår politiska rörelse. Det vore fel både mot dem och mot rörelsen.
Därför är det en klok inställning att öppna förbundet för människor med annan tro än kristen. På samma gång blir det en möjlighet att släppa ordet "Broderskap" som en del av förbundets namn. Broderskap är ursprungligen en term som inte handlar om maskulin gemenskap utan om mänsklig gemenskap. Ordet "Broderskap" har därför också under många år utgjort ett starkt varumärke för den kristna vänstern. Men tiderna förändras, och i dag associeras ordet "Broderskap" alltför ofta med patriarkala maktstrukturer eller med organiserad brottslighet. Som en modern rörelse kan vi inte göra annat än att inse fakta och därför släppa den delen av vårt namn. Tidningen Broderskap har redan gått före och bytt namn till Tro & Politik.
Som arbetsnamn diskuteras nu "Sveriges troende socialdemokraters förbund". Namnfrågan kommer att föreläggas förbundskongressen för beslut i juni 2011. Förslaget är inte fulländat. Ordet "troende" kan dels leda tankarna till en viss typ av religiositet, dels öppnar ordet för frågan om vad det är man tror på. Formuleringen blir för öppen, och namnet mister sin udd.
Kom gärna med förslag på nytt namn!
Namnbytet är också en signal till Socialdemokraterna om att det dags för en förändring.
Vi måste inse att vi inte längre kan möta framtiden med utgångspunkt i de historiska meriterna, säger förbundets ordförande Peter Weiderud till Svenska Dagbladet.
2010-11-23
I dag har Sverige varit ett civiliserat land i 100 år. Om kampen mot dödsstraffet
I dag för 100 år sedan avrättades den för rånmord dödsdömde Alfred Ander med giljotin på Långholmens fängelsegård. Avrättningen blev den sista som genomfördes i Sverige. För att uppmärksamma dagen publicerar jag en uppdaterad version av en post från den 16 september 2009:
Efter två och en halv timmas fåfängt karvande i den dödsdömde Romell Brooms arm tvingades bödeln i Ohio ge upp. Romell Broom sägs då ha gråtit av smärta och ångest, och själv försökt hjälpa bödeln att få in nålen i en blodåder. Myndigheterna i Ohio har beslutat att göra ett nytt försök att avrätta Romell Broom inom en vecka.
USA:s användande av dödsstraffet är en av nutidshistoriens skamfläckar. Den misslyckade avrättningen av Romell Broom är heller inte unik. Redan 1947 formulerade Stig Dagerman en isande kritik av USA:s agerande:
"Den till döden dömde negern Francis som nyligen undkom med livet från elektriska stolen, därför att bödlarna var berusade, skall nu åter sättas i stolen."
Två gånger död
Snälla vita herrar lynchar negrer.
Det rår inte fulla vita bödlar för.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Det är inte så noga hur en neger dör.
Det är rätt skönt att höra negrer skrika.
Låt stolen krångla om nu stolen vill.
Sam och Joe och Paul kan kvitta lika.
Det är bara att försöka en gång till.
Alla är vi ju på sätt och vis elever,
och mycken övning nog till bödelsyrket hör.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Huvudsaken är ju att en neger dör.
"Två gånger död" har sjungits in av Fred Åkerström, och återfinns på LP:n Dagsedlar åt kapitalismen (Metronome, 1967 ).
Uppdatering: Romell Broom lever än. Hans kamp för livet med det amerikanska rättsväsendet har pågått i mer än 25 år (han har suttit i dödscellen sedan 1984), och det är ännu oklart hur kampen kommer att sluta.
Ingen mmänniska har avrättats i Sverige på 100 år. I min bok innebär det att Sverige nu varit ett civiliserat land i 100 år. Undrar när USA också skall bli civiliserat?
Jag kan också rekommendera Torsten Seths utmärkta understreckare i dagens Svenska Dagbladet om den amerikanska Drömmen om den perfekta avrättningen.
Efter två och en halv timmas fåfängt karvande i den dödsdömde Romell Brooms arm tvingades bödeln i Ohio ge upp. Romell Broom sägs då ha gråtit av smärta och ångest, och själv försökt hjälpa bödeln att få in nålen i en blodåder. Myndigheterna i Ohio har beslutat att göra ett nytt försök att avrätta Romell Broom inom en vecka.
USA:s användande av dödsstraffet är en av nutidshistoriens skamfläckar. Den misslyckade avrättningen av Romell Broom är heller inte unik. Redan 1947 formulerade Stig Dagerman en isande kritik av USA:s agerande:
"Den till döden dömde negern Francis som nyligen undkom med livet från elektriska stolen, därför att bödlarna var berusade, skall nu åter sättas i stolen."
Två gånger död
Snälla vita herrar lynchar negrer.
Det rår inte fulla vita bödlar för.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Det är inte så noga hur en neger dör.
Det är rätt skönt att höra negrer skrika.
Låt stolen krångla om nu stolen vill.
Sam och Joe och Paul kan kvitta lika.
Det är bara att försöka en gång till.
Alla är vi ju på sätt och vis elever,
och mycken övning nog till bödelsyrket hör.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Huvudsaken är ju att en neger dör.
"Två gånger död" har sjungits in av Fred Åkerström, och återfinns på LP:n Dagsedlar åt kapitalismen (Metronome, 1967 ).
Uppdatering: Romell Broom lever än. Hans kamp för livet med det amerikanska rättsväsendet har pågått i mer än 25 år (han har suttit i dödscellen sedan 1984), och det är ännu oklart hur kampen kommer att sluta.
Ingen mmänniska har avrättats i Sverige på 100 år. I min bok innebär det att Sverige nu varit ett civiliserat land i 100 år. Undrar när USA också skall bli civiliserat?
Jag kan också rekommendera Torsten Seths utmärkta understreckare i dagens Svenska Dagbladet om den amerikanska Drömmen om den perfekta avrättningen.
2010-11-21
Lena Sommestads eleganta dekonstruktion av Thomas Östros
Vi socialdemokrater ska grunda vår politik på tidlösa värderingar: det ska löna sig att arbeta. Så formulerade sig Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Thomas Östros nyligen på DN Debatt (12/11). På DN Debatt idag begår tidigare miljöministern Lena Sommestad ett veritabelt lustmord på partikamraten Östros tes att parollen "det ska löna sig att arbeta" skulle vara ett exempel på en socialdemokratisk "tidlös värdering". Sommestad visar övertygande hur parollen historiskt använts främst som ett argument för sänkta marginalskatter och på senare tid även som ett argument för att försämra de sociala försäkringarna: Det är uppenbart att denna paroll inte är tidlös, och än mindre tidlöst socialdemokratisk.
På samma sätt dekonstruerar Sommestad ett annat av de exempel som Thomas Östros anger som en tidlös socialdemokratisk värdering, nämligen parollen "Sverige ska konkurrera med kunskap". Sommestad tillstår att ”Sverige ska konkurrera med kunskap” är en socialdemokratisk paroll, men inte tidlös utan i stället formulerad enligt 1990-talets tidstypiska fixering vid ekonomiska värden, global konkurrenskraft och tillväxt genom export. Här lyfts kunskap fram enbart som ett instrument i marknadskonkurrensen – inte som en gemensam resurs till gagn för samhällets och människans utveckling. (...) Fixeringen vid exportmarknaden saknar också motsvarighet i klassiskt socialdemokratiskt tänkande. Exporten har självklart alltid varit viktig för Sverige och svensk socialdemokrati, men den har inte varit viktigare än hemmamarknaden. Välstånd i socialdemokratisk diskurs handlar inte i första hand om framgångsrik marknadskonkurrens utan om framgångsrikt samhällsbyggande.
Sommestads distinktion mellan kunskap som "ett instrument i marknadskonkurrensen" och kunskap som en "gemensam resurs till gagn för samhällets och människans utveckling" överensstämmer väl med tänkandet i min och Marie Demkers boktrilogi som inom kort avslutas med Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011). I trilogin identifierar vi det framväxande informationssamhället en ny, politiskt relevant skiljelinje vilken vi benämner kunskap-marknad. Skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, utbytbara på en marknad. Mot dessa maknadsaktörer mobiliserar aktörer som ser kunskap som en kollektiv process och en gemensam resurs vilken har ett inneboende värde i sig själv. För marknadsaktörerna bestäms kunskapens värde av i vilken utsträckning den bidrar till att skapa vinst. För kunskapsaktörerna bestäms kunskapens värde i stället av dess förmåga att skapa meningsfulla tolkningar av världen.
(Besök gärna Den nödvändiga politikens Facebooksida. Boken presenteras på ABF i Stockholm torsdag den 14 april 2011 - be there!).
Lena Sommestads artikel bidrar förtjänstfullt till att lyfta fram politik vid sidan av person i den pågående processen att välja en ny partiledare inom Socialdemokraterna.. Det finns nu också en Facebook-grupp som heter Vi vill se Lena Sommestad som S-ledare. Givet hennes artikel kliar det i fingrarna att gå med...
För fler positiva texter om Lena Sommestad, se t ex Avva och Rebella.
På samma sätt dekonstruerar Sommestad ett annat av de exempel som Thomas Östros anger som en tidlös socialdemokratisk värdering, nämligen parollen "Sverige ska konkurrera med kunskap". Sommestad tillstår att ”Sverige ska konkurrera med kunskap” är en socialdemokratisk paroll, men inte tidlös utan i stället formulerad enligt 1990-talets tidstypiska fixering vid ekonomiska värden, global konkurrenskraft och tillväxt genom export. Här lyfts kunskap fram enbart som ett instrument i marknadskonkurrensen – inte som en gemensam resurs till gagn för samhällets och människans utveckling. (...) Fixeringen vid exportmarknaden saknar också motsvarighet i klassiskt socialdemokratiskt tänkande. Exporten har självklart alltid varit viktig för Sverige och svensk socialdemokrati, men den har inte varit viktigare än hemmamarknaden. Välstånd i socialdemokratisk diskurs handlar inte i första hand om framgångsrik marknadskonkurrens utan om framgångsrikt samhällsbyggande.
Sommestads distinktion mellan kunskap som "ett instrument i marknadskonkurrensen" och kunskap som en "gemensam resurs till gagn för samhällets och människans utveckling" överensstämmer väl med tänkandet i min och Marie Demkers boktrilogi som inom kort avslutas med Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011). I trilogin identifierar vi det framväxande informationssamhället en ny, politiskt relevant skiljelinje vilken vi benämner kunskap-marknad. Skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, utbytbara på en marknad. Mot dessa maknadsaktörer mobiliserar aktörer som ser kunskap som en kollektiv process och en gemensam resurs vilken har ett inneboende värde i sig själv. För marknadsaktörerna bestäms kunskapens värde av i vilken utsträckning den bidrar till att skapa vinst. För kunskapsaktörerna bestäms kunskapens värde i stället av dess förmåga att skapa meningsfulla tolkningar av världen.
(Besök gärna Den nödvändiga politikens Facebooksida. Boken presenteras på ABF i Stockholm torsdag den 14 april 2011 - be there!).
Lena Sommestads artikel bidrar förtjänstfullt till att lyfta fram politik vid sidan av person i den pågående processen att välja en ny partiledare inom Socialdemokraterna.. Det finns nu också en Facebook-grupp som heter Vi vill se Lena Sommestad som S-ledare. Givet hennes artikel kliar det i fingrarna att gå med...
För fler positiva texter om Lena Sommestad, se t ex Avva och Rebella.
2010-11-17
Kriskommissionens arbete och frihetsfrågorna i ett hyperindividualiserat samhälle
I dag sammaträdde den socialdemokratiska kriskommissionens valanalysgrupp under ledning av ordförande Morgan Johansson för första gången. Om två veckor skall rapporten vara klar, så det är snabba ryck (för att uttrycka det milt). Partistyrelsens avsikt med de snäva tidsramarna är att valanalysgruppens rapport skall utgöra ett underlag för arbetet inom kommissionens tre övriga arbetsgrupper (politisk analys, organisatorisk analys, idédebatt och omvärldsanalys).
Kommissionen som helhet har genom Mona Sahlins avgång fått dramatiskt snävare tidsramar för sitt arbete, och förväntas nu leverera sin slutrapport redan den 15 februari. Som jag tidigare påpekat innebär dessa tidsramar att kommissionen inte kommer att kunna fullgöra sitt uppdrag på det sätt som det ursprungligen var tänkt, utan partistyrelsen måste snarast skapa en ny ordning för den fortsatta processen. Annars riskerar förnyelsearbetet att utmynna i samma fiasko som rådslagsarbetet efter förlustvalet 2006.
Dagens möte inleddes med en diskussion om gruppens arbetsformer, där vi bejakade största möjliga öppenhet. Gruppmedlemmarna uppmuntrades att delta i det offentliga samtalet kring valresultatet (under den självklara förutsättningen att man inte gör anspråk på att uttala sig å hela valanalysgruppens vägnar). Resten av tiden ägnades i huvudsak åt en presentation av olika former av valstatistik, såväl från partiets egna mätningar som från VALU. Här erbjöds väl inga direkta sensationer. Själv upphör jag dock aldrig att förvånas över hur de rödgröna på två år kunde tappa ett överläge på 20 procentenheter i opinionen, och hur skickligt Alliansen kunde sprida bilden av Socialdemokraterna som ett skattehöjarparti trots att de rödgröna accepterat allt väsentligt i regeringens skattepolitik. Nu återstår bara analysarbetet. :)
För egen del tror jag att dagens hyperindividualiserade samhälle med accelererande tempo, en allt mer splittrad vardag, ökad rörlighet, stegrade kompetenskrav och denna ständiga "valfrihet" kommer att lyfta upp frågor om arbetstid och arbetsmiljö på den politiska agendan igen. Människans möjlighet till självförverkligande har aldrig varit bättre, men tid och ork räcker inte till. Tid är pengar, säger en del. Tid är frihet, säger jag.
Jag tror också att det ligger mycket i Henrik Oscarssons idéer om Informations(S)amhället och att socialdemokratins utmaning består i att forma en politik för att möta 2000-talets nya sociala hierarkier, vilka i huvudsak byggs kring individers olika kognitiva förmågor och färdigheter. Mer om detta vid senare tillfälle.
Kommissionen som helhet har genom Mona Sahlins avgång fått dramatiskt snävare tidsramar för sitt arbete, och förväntas nu leverera sin slutrapport redan den 15 februari. Som jag tidigare påpekat innebär dessa tidsramar att kommissionen inte kommer att kunna fullgöra sitt uppdrag på det sätt som det ursprungligen var tänkt, utan partistyrelsen måste snarast skapa en ny ordning för den fortsatta processen. Annars riskerar förnyelsearbetet att utmynna i samma fiasko som rådslagsarbetet efter förlustvalet 2006.
Dagens möte inleddes med en diskussion om gruppens arbetsformer, där vi bejakade största möjliga öppenhet. Gruppmedlemmarna uppmuntrades att delta i det offentliga samtalet kring valresultatet (under den självklara förutsättningen att man inte gör anspråk på att uttala sig å hela valanalysgruppens vägnar). Resten av tiden ägnades i huvudsak åt en presentation av olika former av valstatistik, såväl från partiets egna mätningar som från VALU. Här erbjöds väl inga direkta sensationer. Själv upphör jag dock aldrig att förvånas över hur de rödgröna på två år kunde tappa ett överläge på 20 procentenheter i opinionen, och hur skickligt Alliansen kunde sprida bilden av Socialdemokraterna som ett skattehöjarparti trots att de rödgröna accepterat allt väsentligt i regeringens skattepolitik. Nu återstår bara analysarbetet. :)
För egen del tror jag att dagens hyperindividualiserade samhälle med accelererande tempo, en allt mer splittrad vardag, ökad rörlighet, stegrade kompetenskrav och denna ständiga "valfrihet" kommer att lyfta upp frågor om arbetstid och arbetsmiljö på den politiska agendan igen. Människans möjlighet till självförverkligande har aldrig varit bättre, men tid och ork räcker inte till. Tid är pengar, säger en del. Tid är frihet, säger jag.
Jag tror också att det ligger mycket i Henrik Oscarssons idéer om Informations(S)amhället och att socialdemokratins utmaning består i att forma en politik för att möta 2000-talets nya sociala hierarkier, vilka i huvudsak byggs kring individers olika kognitiva förmågor och färdigheter. Mer om detta vid senare tillfälle.
2010-11-16
Om tudelat ledarskap inom S och om kriskommissionens arbete
Vore ett tudelat partiledarskap något för Socialdemokraterna? En person som ansvarar för det viktiga oppositionsarbetet i riksdagen och partiledardebatterna medan en annan person ansvarar för det nödvändiga förnyelsearbetet, håller kontakten med rörelsen och hanterar medielogiken? Jag väckte tidigare i veckan tanken på min blogg och i en artikel på SVT Debatt. I P 1 Morgon i morse medverkade jag i en diskussion i ämnet, tillsammans med förre partisekreteraren för Socialdemokraterna Lars Stjernkvist samt Miljöpartiets tidigare språkrör Lotta Hedström.
Jag ser två fördelar med ett delat ledarskap. För det första tycks kvalifikationskraven på en socialdemokratisk partiledare bli allt svårare att förena i en person. En socialdemokratisk partiledare förväntas samla och hålla ihop partiet, leda regeringsarbetet som statsminister alternativt leda oppositionsarbetet i riksdagen, driva det nödvändiga förnyelsearbetet framåt, hålla kontakt med rörelsen samt inte minst i vår medialiserade värld samspela med media alla tider på dygnet. Var finns den tulipanaros som kan upprätthålla alla dessa funktioner?
För det andra kan ett tudelat ledarskap vara ett av flera verktyg i arbetet med att öppna upp den alldeles för slutna och hierarkiska partistruktur som kapslar in socialdemokratin. Den socialdemokratiska "partiapparaten" (observera uttrycket!) avspeglar industrisamhällets behov och den tidens strävan att organisera industriarbetare efter geografisk tillhörighet. Industrisamhällets kollektivism ersätts nu av informationssamhällets (eller vad vi vill kalla det) individualism, men partiets organisation är kvar i det gamla. Organisationen är "mossig", som Mona Sahlin själv uttryckte det. Fortfarande präglas partiorganisationen av en ängslan att tappa kontrollen över frågorna och bunkermentaliteten har aldrig blivit helt utstädad.
Visst finns det också nackdelar med ett delat ledarskap. Erfarenheterna från t ex Norge och norska Arbeiderpartiet (som under många år hade ett delat ledarskap) är blandade. Ett delat ledarskap kan innebära en oklarhet i budskapet eller att medielogiken bidrar till att förstärka motsättningar och skiljelinjer mellan de båda företrädarna. Om en av ledarna ansvarar för riksdagsarbetet finns det också en risk att den gamla rivaliteten mellan riksdagsgruppen och partiet i övrigt förstärks.
Den svåraste frågan jag fick i programmet var hur eller på vilket sätt ett delat ledarskap verkligen skulle bidra till ökad öppenhet och mindre hierarkier. Med andra ord: vilken är den kausala mekanismen? (även om programledaren av många goda skäl inte använde just den formuleringen). Där hade jag inget riktigt bra svar, utan gick mer på känsla. Ett delat ledarskap skall heller inte ses som en isolerad åtgärd, utan som en del i ett större åtgärdspaket för att modernisera partiet.
Monas Sahlins var som socialdemokratisk partiledare före sin tid. Hennes ledarskap var betydligt mindre auktoritärt och instängt och betydligt mer lyssnande och inkluderande än hennes föregångares. Men partiet tycks inte ha varit moget för ett sådant ledarskap och därför kände hon sig till sist tvingad att avgå under de dramatiska former som nu blev fallet.
Jag nås av nyheten att Socialdemokraternas kriskommission på grund av den snabba händelseutvecklingen fått snävare tidsramar för sitt arbete, och nu förväntas presentera sin färdiga analys redan den 15 februari 2011. Det faller på sin egen orimlighet att kommissionen på de få veckor den har till sitt förfogande på ett trovärdigt sätt skall kunna genomföra sitt uppdrag som enligt direktiven skall bestå av ett omfattande och grundligt arbete om samhällsutvecklingen under 2000-talet i Sverige och i Europa och en framåtblick om vart de svenska Socialdemokraterna är på väg. Den bild som tecknas ska sträcka sig tio år bakåt och tio år framåt i tiden. En analys ska göras av de dåliga valresultaten. Resultatet av kommissionens arbete ska innehålla tydliga rekommendationer och förslag till åtgärder för partiets utveckling vilka föreläggs partistyrelsen. Omfattande och grundligt arbete var ordet, sa Bull.
Jag har mycket stort förtroende för Anna Johanssons och Ardalan Shekarabis politiska skicklighet och kompetens. Men att kommissionen ens under dessa två eminenta personers ledning skulle kunna genomföra uppdraget på det sätt som det ursprungligen var tänkt är inte möjligt. Jag förutsätter att partistyrelsen skapar en struktur för det fortsatta arbetet med förnyelsen som sträcker sig även bortom vårens extrakongress.
Själv ingår jag i en av kommissionens fyra arbetsgrupper och vi har i morgon under Morgan Johanssons ledning vårt första sammanträde. Jag återkommer med några reaktioner efter det mötet.
Jag ser två fördelar med ett delat ledarskap. För det första tycks kvalifikationskraven på en socialdemokratisk partiledare bli allt svårare att förena i en person. En socialdemokratisk partiledare förväntas samla och hålla ihop partiet, leda regeringsarbetet som statsminister alternativt leda oppositionsarbetet i riksdagen, driva det nödvändiga förnyelsearbetet framåt, hålla kontakt med rörelsen samt inte minst i vår medialiserade värld samspela med media alla tider på dygnet. Var finns den tulipanaros som kan upprätthålla alla dessa funktioner?
För det andra kan ett tudelat ledarskap vara ett av flera verktyg i arbetet med att öppna upp den alldeles för slutna och hierarkiska partistruktur som kapslar in socialdemokratin. Den socialdemokratiska "partiapparaten" (observera uttrycket!) avspeglar industrisamhällets behov och den tidens strävan att organisera industriarbetare efter geografisk tillhörighet. Industrisamhällets kollektivism ersätts nu av informationssamhällets (eller vad vi vill kalla det) individualism, men partiets organisation är kvar i det gamla. Organisationen är "mossig", som Mona Sahlin själv uttryckte det. Fortfarande präglas partiorganisationen av en ängslan att tappa kontrollen över frågorna och bunkermentaliteten har aldrig blivit helt utstädad.
Visst finns det också nackdelar med ett delat ledarskap. Erfarenheterna från t ex Norge och norska Arbeiderpartiet (som under många år hade ett delat ledarskap) är blandade. Ett delat ledarskap kan innebära en oklarhet i budskapet eller att medielogiken bidrar till att förstärka motsättningar och skiljelinjer mellan de båda företrädarna. Om en av ledarna ansvarar för riksdagsarbetet finns det också en risk att den gamla rivaliteten mellan riksdagsgruppen och partiet i övrigt förstärks.
Den svåraste frågan jag fick i programmet var hur eller på vilket sätt ett delat ledarskap verkligen skulle bidra till ökad öppenhet och mindre hierarkier. Med andra ord: vilken är den kausala mekanismen? (även om programledaren av många goda skäl inte använde just den formuleringen). Där hade jag inget riktigt bra svar, utan gick mer på känsla. Ett delat ledarskap skall heller inte ses som en isolerad åtgärd, utan som en del i ett större åtgärdspaket för att modernisera partiet.
Monas Sahlins var som socialdemokratisk partiledare före sin tid. Hennes ledarskap var betydligt mindre auktoritärt och instängt och betydligt mer lyssnande och inkluderande än hennes föregångares. Men partiet tycks inte ha varit moget för ett sådant ledarskap och därför kände hon sig till sist tvingad att avgå under de dramatiska former som nu blev fallet.
Jag nås av nyheten att Socialdemokraternas kriskommission på grund av den snabba händelseutvecklingen fått snävare tidsramar för sitt arbete, och nu förväntas presentera sin färdiga analys redan den 15 februari 2011. Det faller på sin egen orimlighet att kommissionen på de få veckor den har till sitt förfogande på ett trovärdigt sätt skall kunna genomföra sitt uppdrag som enligt direktiven skall bestå av ett omfattande och grundligt arbete om samhällsutvecklingen under 2000-talet i Sverige och i Europa och en framåtblick om vart de svenska Socialdemokraterna är på väg. Den bild som tecknas ska sträcka sig tio år bakåt och tio år framåt i tiden. En analys ska göras av de dåliga valresultaten. Resultatet av kommissionens arbete ska innehålla tydliga rekommendationer och förslag till åtgärder för partiets utveckling vilka föreläggs partistyrelsen. Omfattande och grundligt arbete var ordet, sa Bull.
Jag har mycket stort förtroende för Anna Johanssons och Ardalan Shekarabis politiska skicklighet och kompetens. Men att kommissionen ens under dessa två eminenta personers ledning skulle kunna genomföra uppdraget på det sätt som det ursprungligen var tänkt är inte möjligt. Jag förutsätter att partistyrelsen skapar en struktur för det fortsatta arbetet med förnyelsen som sträcker sig även bortom vårens extrakongress.
Själv ingår jag i en av kommissionens fyra arbetsgrupper och vi har i morgon under Morgan Johanssons ledning vårt första sammanträde. Jag återkommer med några reaktioner efter det mötet.
2010-11-14
Mona Sahlins avgång och socialdemokratins kris
Mona Sahlins dramatiska avgång i dag var kanske ofrånkomlig, men för Socialdemokraternas del förvärras den redan djupa krisen. Det svidande valnederlaget 2010 skulle hanteras genom en seriös omprövning av den förda politiken, en strävan att bygga socialdemokratisk politik för ett samhälle bortom industrisamhället. Nu ställs partiet inför den omöjliga uppgiften att på bara några månader välja en ny partiledare, en partiledare som har en stark förankring inom rörelsen, förmår kommunicera och entusiasmera väljaropinionen i allmänhet och som har kraften att vara drivande i förändringsarbetet. I skrivande stund ser jag inte riktigt vem denna tulipanaros skulle vara. (Då bortser jag från Margot Wallström, om vilken någon i radion tidigare i dag sa att hon skulle kunna leda Socialdemokraterna från månen.)
Risken är stor att den valberedning som tillsätts kommer att föreslå en kandidat som visserligen är allmänt duglig och kompetent och har få politiska fiender, men som i stället för att sticka ut och ha förmågan att förändra utgör något av rörelsens minsta gemensamma nämnare.
Kanske är tiden mogen för ett tudelat ledarskap, en man och en kvinna, en riksdagsledamot och en med sin bas utanför riksdagen? En sådan lösning skulle öppna för personer som Veronica Palm, Håkan Juholt, Thomas Bodström, Luciano Astudillo och varför inte Lena Sommestad?
Risken är stor att den valberedning som tillsätts kommer att föreslå en kandidat som visserligen är allmänt duglig och kompetent och har få politiska fiender, men som i stället för att sticka ut och ha förmågan att förändra utgör något av rörelsens minsta gemensamma nämnare.
Kanske är tiden mogen för ett tudelat ledarskap, en man och en kvinna, en riksdagsledamot och en med sin bas utanför riksdagen? En sådan lösning skulle öppna för personer som Veronica Palm, Håkan Juholt, Thomas Bodström, Luciano Astudillo och varför inte Lena Sommestad?
2010-11-11
Mona Sahlin och socialdemokratins väg mot glasnost och perestrojka
Mona Sahlins uppmaning till ledamöterna i partistyrelsen och verkställande utskottet att ställa sina platser till förfogande har skapat stor turbulens. Mina farhågor att beslutet innebär att personfrågorna nu kommer att slå ut den just påbörjade diskussionen om partiets framtida politik har tyvärr hittills besannats. Men nu står partiet där det står och det är bara att göra det bästa möjliga av situationen.
Genom beslutet har Mona Sahlin släppt kontrollen över dagordningen och satt sig själv på spel mer än vad något tidigare socialdemokratisk partiledare har gjort. Det är mycket modigt.
Det är nu utomordentligt viktigt att den öppenhet Mona Sahlin eftersträvar får prägla även den fortsatta processen. Förtroenderådet bör formulera direktiv som pekar ut en riktning för valberedningens arbete, så att resultatet inte blir samma gråmelerade kompromiss som det brukar bli. Riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson beskriver sammansättningen av den socialdemokratiska partistyrelsen så här: Men för de som tror att det kommer bli en stor förändring i Socialdemokraternas ledning kan det vara bra med lite bakgrundsinformation. De flesta ledamöterna i dagens partistyrelse är representanter för ett partidistrikt. De partidistrikt som inte har någon ordinarie eller en representant i VU har en ersättarplats i partistyrelsen. LOs ordförande har en fast plats i VU, IF Metalls ordförande brukar också tillhöra VU som ordinarie eller ersättare. I partistyrelsen brukar ett antal LO-förbundsordförande finnas med, idag är det Ella Niia från HRF och Hans Tilly från Byggnads som ingår. Några av de som sitter i partistyrelsen har tunga uppdrag i SKL, Sveriges Kommuner och Landsting.
När så många intressen skall samlas i ett organ minskar möjligheterna för förändring. Jag skulle önska att valberedningen vågade föreslå personer som inte nödvändigtvis passar in i mallen ovan, t ex fritänkaren och ordföranden för kriskommissionens grupp för idédebatt Kajsa Borgnäs, Daniel Suhonen vars bok Bokslut Reinfeldt (skriven tillsammans med Stefan Carlén och Christer Persson) blivit en lässuccé inom Arbetarrörelsen eller alltid kloka Lena Sommestad. (läs gärna hennes senaste bloggpost om socialdemokratins frånvaro i samhällsdebatten).
En vän som jag mötte på stan i dag likande Mona Sahlins agerande vid Mao Tse Tung när denne satte igång den kinesiska kulturrevolutionen. Min kollega Patrik Öhberg nöjde sig med att likna Mona Sahlin vid socialdemokratins svar på Michail Gorbatjov. Låt oss hoppas att den glasnost och perestrojka som Mona Sahlin för med sig inte leder till att Socialdemokraterna möter samma öde som det sovjetiska imperiet, utan begränsar sig till att de bunkerstämningar som här och där fortfarande präglar partiets arbete kan förpassas till historiens sophög.
Genom beslutet har Mona Sahlin släppt kontrollen över dagordningen och satt sig själv på spel mer än vad något tidigare socialdemokratisk partiledare har gjort. Det är mycket modigt.
Det är nu utomordentligt viktigt att den öppenhet Mona Sahlin eftersträvar får prägla även den fortsatta processen. Förtroenderådet bör formulera direktiv som pekar ut en riktning för valberedningens arbete, så att resultatet inte blir samma gråmelerade kompromiss som det brukar bli. Riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson beskriver sammansättningen av den socialdemokratiska partistyrelsen så här: Men för de som tror att det kommer bli en stor förändring i Socialdemokraternas ledning kan det vara bra med lite bakgrundsinformation. De flesta ledamöterna i dagens partistyrelse är representanter för ett partidistrikt. De partidistrikt som inte har någon ordinarie eller en representant i VU har en ersättarplats i partistyrelsen. LOs ordförande har en fast plats i VU, IF Metalls ordförande brukar också tillhöra VU som ordinarie eller ersättare. I partistyrelsen brukar ett antal LO-förbundsordförande finnas med, idag är det Ella Niia från HRF och Hans Tilly från Byggnads som ingår. Några av de som sitter i partistyrelsen har tunga uppdrag i SKL, Sveriges Kommuner och Landsting.
När så många intressen skall samlas i ett organ minskar möjligheterna för förändring. Jag skulle önska att valberedningen vågade föreslå personer som inte nödvändigtvis passar in i mallen ovan, t ex fritänkaren och ordföranden för kriskommissionens grupp för idédebatt Kajsa Borgnäs, Daniel Suhonen vars bok Bokslut Reinfeldt (skriven tillsammans med Stefan Carlén och Christer Persson) blivit en lässuccé inom Arbetarrörelsen eller alltid kloka Lena Sommestad. (läs gärna hennes senaste bloggpost om socialdemokratins frånvaro i samhällsdebatten).
En vän som jag mötte på stan i dag likande Mona Sahlins agerande vid Mao Tse Tung när denne satte igång den kinesiska kulturrevolutionen. Min kollega Patrik Öhberg nöjde sig med att likna Mona Sahlin vid socialdemokratins svar på Michail Gorbatjov. Låt oss hoppas att den glasnost och perestrojka som Mona Sahlin för med sig inte leder till att Socialdemokraterna möter samma öde som det sovjetiska imperiet, utan begränsar sig till att de bunkerstämningar som här och där fortfarande präglar partiets arbete kan förpassas till historiens sophög.
2010-11-10
Har Mona Sahlin öppnat Pandoras ask?
I dag uppmanade Mona Sahlin samtliga ledamöter i partistyrelsen och i verkställande utskottet att ställa sina platser till förfogande inför partiets extrakongress. Beslutet kan inte ha varit enkelt för Mona Sahlin att fatta. Om hon avstått hade hon riskerat att hela det socialdemokratiska förnyelsearbetet förlorat trovärdighet, såväl inom partiet som bland väljarna. Så mycket av den gamla politiken är ju förknippad med det nuvarande ledarskapet. Nu riskerar hon i stället att allt fokus fram till kongressen läggs på personfrågorna, inte minst partiledarfrågan, och det i ett läge då alla krafter hade behövts läggas på att omformulera den socialdemokratiska politiken.
Socialdemokratins kris är en politisk kris, inte en personkris. Därför har Morgan Johansson fel när han i dag hänger ut Thomas Östros som särskild syndabock för det socialdemokratiska valnederlaget. Men nu kommer personspekulationerna att ta fart. Medielogiken premierar personstrider och jag har redan hunnit medverka i Studio Ett i P 1 och ombetts kommentera olika spelbolags oddssättningar på vem som efterträder Mona Sahlins som partiledare (vilket jag förstås väluppfostrat gjorde...).
Jag hade föredragit att personfrågorna skjutits på framtiden och att politiken satts i centrum fram till extrakongressen. Först en rejäl diskussion om politikens riktning, därefter en diskussion om vilka personer som är mest lämpade att företräda denna nya politik. Nu kan det i stället bli så att partiet efter en inre maktkamp utser ett nytt ledarskap och därefter anpassas politiken till det nya ledarskapets förutsättningar och viljeinriktning. Det kallas att spänna kärran framför hästen och det fungerar sällan särskilt bra.
I den grekiska mytologin berättas om Pandora som av nyfikenhet öppnade den ask där alla världens sjukdomar och olyckor legat instängda. Mona Sahlins beslut får kanske inte lika långtgående konsekvenser. Men risken finns att det kommande året fram till extrakongressen kommer att infekteras av personstrider och taktiska överväganden i stället för ett förutsättningslöst och kreativt arbete med att utveckla politiken.
Pandora hann i alla fall stänga locket innan Hoppet, som var det sista som fanns kvar, också lämnade asken. Låt oss hoppas att den delen av myten också har bäring för det socialdemokratiska framtidsarbetet.
Jag kommenterar händelseutvecklingen inom socialdemokratin bl a här och här.
Socialdemokratins kris är en politisk kris, inte en personkris. Därför har Morgan Johansson fel när han i dag hänger ut Thomas Östros som särskild syndabock för det socialdemokratiska valnederlaget. Men nu kommer personspekulationerna att ta fart. Medielogiken premierar personstrider och jag har redan hunnit medverka i Studio Ett i P 1 och ombetts kommentera olika spelbolags oddssättningar på vem som efterträder Mona Sahlins som partiledare (vilket jag förstås väluppfostrat gjorde...).
Jag hade föredragit att personfrågorna skjutits på framtiden och att politiken satts i centrum fram till extrakongressen. Först en rejäl diskussion om politikens riktning, därefter en diskussion om vilka personer som är mest lämpade att företräda denna nya politik. Nu kan det i stället bli så att partiet efter en inre maktkamp utser ett nytt ledarskap och därefter anpassas politiken till det nya ledarskapets förutsättningar och viljeinriktning. Det kallas att spänna kärran framför hästen och det fungerar sällan särskilt bra.
I den grekiska mytologin berättas om Pandora som av nyfikenhet öppnade den ask där alla världens sjukdomar och olyckor legat instängda. Mona Sahlins beslut får kanske inte lika långtgående konsekvenser. Men risken finns att det kommande året fram till extrakongressen kommer att infekteras av personstrider och taktiska överväganden i stället för ett förutsättningslöst och kreativt arbete med att utveckla politiken.
Pandora hann i alla fall stänga locket innan Hoppet, som var det sista som fanns kvar, också lämnade asken. Låt oss hoppas att den delen av myten också har bäring för det socialdemokratiska framtidsarbetet.
Jag kommenterar händelseutvecklingen inom socialdemokratin bl a här och här.
2010-11-09
Expressen flyttar gränserna för namnpublicering?
Svenska medier har under många år haft en återhållsam policy i frågan om namn- och bildpublicering av brottslingar eller misstänkta brottslingar. Men en förändring är på gång och jag har en känsla av att det är Expressen som leder utvecklingen.
I dagens pappersversioner av Expressen och Aftonbladet väljer Expressen i två fall att namnge enskilda personer som Aftonbladet väljer att inte namnge. Bredvid jätterubriken PETER ÄR DEN NYA LASERMANNEN publicerar Expressen på förstasidan ett stort färgfoto på den misstänkte gärningsmannen, innan denne ens blivit häktad. (Rätt skall vara rätt: i betydligt mindre typsnitt föregås rubriken av reservationen "Polisen misstänker:".) Aftonbladet pixlar i stället bilderna så att den misstänkte inte kan identifieras och röjer heller inte dennes namn.
I en annan artikel namnger Expressen en allsvensk fotbollsspelare från Malmö FF som polisanmälts misstänkt för att i berusat tillstånd ha misshandlat en taxichaufför. Artikeln illustreras av inte mindre än sex (6) bilder på den misstänkte. Han är 18 år. Aftonbladet väljer i stället att redovisa nyheten med pixlade bilder och avstår från namngivning.
Jag förstår att de namnpubliceringar som nu kontinuerligt förekommer på olika nätforum sänker tröskeln för media att haka på. Men jag tycker ändå väldigt illa om utvecklingen och uppskattar de media som vågar stå emot. (Vad jag kan se har hittills inga andra större medier följt Expressens exempel och namngivit den misstänkte krypskytten, trots att denne nu också häktats.)
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson motiverar publiceringsbeslutet med att det föreligger ett uppenbart allmänintresse av att så konkret som möjligt skildra och försöka förklara de uppmärksammade vansinnesdåden mot malmöbor. Men ingenstans i texten ger Thomas Mattson några egentliga argument om vari det "uppenbara allmänintresset" att namnge den misstänkte i detta skede skulle bestå.
Pressens Samarbetsnämnds spelregler för press, radio och tv ger ingen klar definition av vad som menas med "uppenbart allmänintresse". Men klart är att begreppet inte är detsamma som ett stort intresse eller nyfikenhet från allmänheten. I stället det måste finnas en samhällelig relevans för att ett "uppenbart allmänintresse" skall anses föreligga. Jag har mycket svårt att se den "samhälleliga relevans" som skulle legitimera Expressens namnpublicering av såväl den misstänkte krypskytten som den allsvenske fotbollsspelaren.
Svensk kriminalvårdspolitik har de senaste decennierna genomgått en s k punitive turn (ung. ökat strafftänkande). Under 1960- och 1970-talen kritiserade och ifrågasatte samtliga politiska partier fängelsestraff, förordade individuell rehabilitering och icke-frihetsberövande påföljder. Nu ligger fokus i stället ensidigt på brottsoffer och strafftänkande. Det vore befriande om svenska media förmådde inte bara spegla utan också kritiskt granska denna utveckling.
I dagens pappersversioner av Expressen och Aftonbladet väljer Expressen i två fall att namnge enskilda personer som Aftonbladet väljer att inte namnge. Bredvid jätterubriken PETER ÄR DEN NYA LASERMANNEN publicerar Expressen på förstasidan ett stort färgfoto på den misstänkte gärningsmannen, innan denne ens blivit häktad. (Rätt skall vara rätt: i betydligt mindre typsnitt föregås rubriken av reservationen "Polisen misstänker:".) Aftonbladet pixlar i stället bilderna så att den misstänkte inte kan identifieras och röjer heller inte dennes namn.
I en annan artikel namnger Expressen en allsvensk fotbollsspelare från Malmö FF som polisanmälts misstänkt för att i berusat tillstånd ha misshandlat en taxichaufför. Artikeln illustreras av inte mindre än sex (6) bilder på den misstänkte. Han är 18 år. Aftonbladet väljer i stället att redovisa nyheten med pixlade bilder och avstår från namngivning.
Jag förstår att de namnpubliceringar som nu kontinuerligt förekommer på olika nätforum sänker tröskeln för media att haka på. Men jag tycker ändå väldigt illa om utvecklingen och uppskattar de media som vågar stå emot. (Vad jag kan se har hittills inga andra större medier följt Expressens exempel och namngivit den misstänkte krypskytten, trots att denne nu också häktats.)
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson motiverar publiceringsbeslutet med att det föreligger ett uppenbart allmänintresse av att så konkret som möjligt skildra och försöka förklara de uppmärksammade vansinnesdåden mot malmöbor. Men ingenstans i texten ger Thomas Mattson några egentliga argument om vari det "uppenbara allmänintresset" att namnge den misstänkte i detta skede skulle bestå.
Pressens Samarbetsnämnds spelregler för press, radio och tv ger ingen klar definition av vad som menas med "uppenbart allmänintresse". Men klart är att begreppet inte är detsamma som ett stort intresse eller nyfikenhet från allmänheten. I stället det måste finnas en samhällelig relevans för att ett "uppenbart allmänintresse" skall anses föreligga. Jag har mycket svårt att se den "samhälleliga relevans" som skulle legitimera Expressens namnpublicering av såväl den misstänkte krypskytten som den allsvenske fotbollsspelaren.
Svensk kriminalvårdspolitik har de senaste decennierna genomgått en s k punitive turn (ung. ökat strafftänkande). Under 1960- och 1970-talen kritiserade och ifrågasatte samtliga politiska partier fängelsestraff, förordade individuell rehabilitering och icke-frihetsberövande påföljder. Nu ligger fokus i stället ensidigt på brottsoffer och strafftänkande. Det vore befriande om svenska media förmådde inte bara spegla utan också kritiskt granska denna utveckling.
2010-11-07
USA:s ambassadspionage - vad visste svenska politiker?
Uppgifterna om att USA under en tioårsperiod samlat in och registrerat detaljerade personuppgifter om enskilda svenskar som man av något anledning uppfattat som ett hot mot den amerikanska ambassaden väcker starka känslor. Så säger t ex t ex professorn i rättsvetenskap Dennis Töllborg till Aftonbladet att Om det är så att den svenska underrättelsetjänsten har en överenskommelse med den amerikanska underrättelsetjänsten så är det förräderi. Det gränsar i sådana fall till statskupp. Töllborg tillägger i Expressen: Regeringen kan ha brutit mot grundlagen och då är det en politisk skandal vilket innebär att man till och med måste överväga riksrätt.
"Förräderi", "statskupp", "grundlagsbrott" och "riksrätt" är starka ord och där är vi sannerligen inte än. Men klart är att Säpo nu befinner sig nu i en utsatt position. Om Säpo känt till USA:s åtgärder utan att agera innebär det att man givit sitt tysta godkännande åt att utländsk makt systematiskt övervakar och registrerar svenska medborgare. Om Säpo inte känt USA:s åtgärder väcks tvivel om hur Säpo sköter sin uppgift med tanke på att övervakningen pågått under tio år och svensk och amerikansk underrättelsetjänst har ett omfattande och intimt samarbete.
Frågan politiska sprängkraft ligger inte främst i vad Säpo visste och inte visste utan i vad de svenska regeringarna - såväl borgerliga som socialdemokratiska - känt till.
USA:s agerande är i sak helt oacceptabelt. Svenska myndigheter har ansvaret för den amerikanska ambassadens säkerhet. Om USA inte litar på de svenska myndigheternas kompetens att sköta saken så skall USA ta upp frågan och söka tillstånd för egna ytterligare åtgärder, vilka förstås skall vara förenliga med svensk lag. Jag har svårt att tolka USA:s agerande i andra termer än som ett uttryck för en stormaktsarrogans.
Ännu vet vi för lite för att kunna uttala oss om huruvida de amerikanska åtgärderna bryter mot svensk lag. Historien kan växa och anta politiska proportioner, men också lägga sig. I dagläget talar inte mycket för att affären ens kommer i närheten av vad t ex IB-agenten Gunnar Ekberg och hans kumpaner ställde till med i samband med IB-affären. Men osvuret är bäst.
"Förräderi", "statskupp", "grundlagsbrott" och "riksrätt" är starka ord och där är vi sannerligen inte än. Men klart är att Säpo nu befinner sig nu i en utsatt position. Om Säpo känt till USA:s åtgärder utan att agera innebär det att man givit sitt tysta godkännande åt att utländsk makt systematiskt övervakar och registrerar svenska medborgare. Om Säpo inte känt USA:s åtgärder väcks tvivel om hur Säpo sköter sin uppgift med tanke på att övervakningen pågått under tio år och svensk och amerikansk underrättelsetjänst har ett omfattande och intimt samarbete.
Frågan politiska sprängkraft ligger inte främst i vad Säpo visste och inte visste utan i vad de svenska regeringarna - såväl borgerliga som socialdemokratiska - känt till.
USA:s agerande är i sak helt oacceptabelt. Svenska myndigheter har ansvaret för den amerikanska ambassadens säkerhet. Om USA inte litar på de svenska myndigheternas kompetens att sköta saken så skall USA ta upp frågan och söka tillstånd för egna ytterligare åtgärder, vilka förstås skall vara förenliga med svensk lag. Jag har svårt att tolka USA:s agerande i andra termer än som ett uttryck för en stormaktsarrogans.
Ännu vet vi för lite för att kunna uttala oss om huruvida de amerikanska åtgärderna bryter mot svensk lag. Historien kan växa och anta politiska proportioner, men också lägga sig. I dagläget talar inte mycket för att affären ens kommer i närheten av vad t ex IB-agenten Gunnar Ekberg och hans kumpaner ställde till med i samband med IB-affären. Men osvuret är bäst.
2010-11-05
Carl XVI Gustaf - teflonkungen?
Så har jag då inhandlat och läst boken Carl XVI Gustaf. Den motvillige monarken. Jag blev utskälld av en kund vid kassan, som tyckte det var en omoralisk handling att köpa en sådan förskräcklig bok.
Boken är en märklig blandning av å ena sidan en seriös skildring av främst kungens unga år och uppväxt, de nazistiska familjebanden och hans sätt att sköta sitt uppdrag och å andra sidan mer skandaljournalistiska inslag med anonyma källor kring delar av hans privatliv och påstådda otrohetsaffärer.
Kungen är statschef och därför kan inte hans privatliv enbart vara hans privatsak - så illa är det och det är ett av skälen till att jag är republikan. I allt mediebrus kring boken är det två saker jag vill lyfta fram ur kungens privatliv som är av samhällelig betydelse.
1. Kungen skall representera Sverige. Då blir det ett bekymmer att hans privata umgängeskretsar är så extremt enkönade och domineras av en överklass vars livsstil snarast påminner om en karikatyr ur sekelskfteslitteraturen. (Ja, förra sekelskiftet alltså - inte det senaste...) Det är Gubbtolvan, Punchklubben, Krocketklubben, Sörmlands vänner och Noppes. Grabbiga gubbar och flickor till kaffet. Jag missunnar inte kungen att umgås med sina vänner på sätt som han själv väljer. Men det blir ett problem för Sverige när statschefens person är ljusår från det moderna, jämställda, jämlika, mångkulturella Sverige i dag. Kungens valspråk "För Sverige i tiden" blir parodiskt, och kunde givet livsstilen snarare ersättas med "För Sverige - förr i tiden".
2. Kungen har - påstår boken - rört sig i kriminella eller kvasikriminella kretsar. Jag kan tänka mig vilket ramaskri det skulle bli om motsvarande påståenden riktades mot statsminister Fredrik Reinfeldt eller oppositionsledaren Mona Sahlin. Nu drunknar den biten av boken i alla påstådda flickskandaler. Det är - för att uttrycka det milt - inte bra om statschefen rör sig i kriminella kretsar.
Vad händer då nu? Gårdagens presskonferens blev ett monumentalt antiklimax, där kungen utan manus glatt kommenterade en bok han sade sig inte ha läst. Trots att han inte läst den förklarade han sig beredd att lägga den bakom sig och gå vidare, eftersom boken skildrade sådant som hänt för länge sedan. Som någon formulerade det i nyhetsflödet igår: Kungen bekräftade otvivelaktigt något. Det är dock oklart vad det var han bekräftade.
För mig träder Carl XVI Gustaf nu fram som teflonkungen. Bland de känslostarkaste rojalisterna skulle kungen kunna äta barn utan att hans popularitet minskade. Jag tror inte kungen förlorade många sympatier på pressträffen igår. Tvärtom tror jag hans närmaste anhängare kände skadeglädje över den snopenhet som präglade alla journalister som efter en lång strapatsrik resa rakt ut i skogen fick ett tomt sju minutersmöte med kungen, utan mobiltäckning och utan möjlighet att sända direkt.
Kvällstidningarna kommer säkert att fortsätta kunna sälja läsnummer på boken. Men skall affären leva vidare och varaktigt skada kungen måste nog nya fakta fram.
Boken är en märklig blandning av å ena sidan en seriös skildring av främst kungens unga år och uppväxt, de nazistiska familjebanden och hans sätt att sköta sitt uppdrag och å andra sidan mer skandaljournalistiska inslag med anonyma källor kring delar av hans privatliv och påstådda otrohetsaffärer.
Kungen är statschef och därför kan inte hans privatliv enbart vara hans privatsak - så illa är det och det är ett av skälen till att jag är republikan. I allt mediebrus kring boken är det två saker jag vill lyfta fram ur kungens privatliv som är av samhällelig betydelse.
1. Kungen skall representera Sverige. Då blir det ett bekymmer att hans privata umgängeskretsar är så extremt enkönade och domineras av en överklass vars livsstil snarast påminner om en karikatyr ur sekelskfteslitteraturen. (Ja, förra sekelskiftet alltså - inte det senaste...) Det är Gubbtolvan, Punchklubben, Krocketklubben, Sörmlands vänner och Noppes. Grabbiga gubbar och flickor till kaffet. Jag missunnar inte kungen att umgås med sina vänner på sätt som han själv väljer. Men det blir ett problem för Sverige när statschefens person är ljusår från det moderna, jämställda, jämlika, mångkulturella Sverige i dag. Kungens valspråk "För Sverige i tiden" blir parodiskt, och kunde givet livsstilen snarare ersättas med "För Sverige - förr i tiden".
2. Kungen har - påstår boken - rört sig i kriminella eller kvasikriminella kretsar. Jag kan tänka mig vilket ramaskri det skulle bli om motsvarande påståenden riktades mot statsminister Fredrik Reinfeldt eller oppositionsledaren Mona Sahlin. Nu drunknar den biten av boken i alla påstådda flickskandaler. Det är - för att uttrycka det milt - inte bra om statschefen rör sig i kriminella kretsar.
Vad händer då nu? Gårdagens presskonferens blev ett monumentalt antiklimax, där kungen utan manus glatt kommenterade en bok han sade sig inte ha läst. Trots att han inte läst den förklarade han sig beredd att lägga den bakom sig och gå vidare, eftersom boken skildrade sådant som hänt för länge sedan. Som någon formulerade det i nyhetsflödet igår: Kungen bekräftade otvivelaktigt något. Det är dock oklart vad det var han bekräftade.
För mig träder Carl XVI Gustaf nu fram som teflonkungen. Bland de känslostarkaste rojalisterna skulle kungen kunna äta barn utan att hans popularitet minskade. Jag tror inte kungen förlorade många sympatier på pressträffen igår. Tvärtom tror jag hans närmaste anhängare kände skadeglädje över den snopenhet som präglade alla journalister som efter en lång strapatsrik resa rakt ut i skogen fick ett tomt sju minutersmöte med kungen, utan mobiltäckning och utan möjlighet att sända direkt.
Kvällstidningarna kommer säkert att fortsätta kunna sälja läsnummer på boken. Men skall affären leva vidare och varaktigt skada kungen måste nog nya fakta fram.
2010-11-03
Vad kan man skriva om kungens privatliv?
Den skandalomsusade boken Carl XVI Gustaf - Den motvillige monarken har redan före sin utgivning skapat en en intensiv debatt om hur kungen granskas och bör granskas av medierna. I dagens Aftonbladet (bara i papperstidningen) svarar jag på två frågor i ämnet. Nedan följer en utvecklad version av mina svar.
1. Kan man skriva vad som helst om kungens privatliv? Nej, det kan man förstås inte. Samma lagar om t ex förtal gäller för kungabevakningen som för annan journalistik. Samma pressetiska regler bör gälla för kungabevakningen som för bevakningen av andra makthavare.
Den intressanta frågan är i stället huruvida medierna tidigare levt upp till det journalistiska uppdraget att bevaka kungen lika kritiskt som man t ex bevakar statsminister Fredrik Reinfeldt eller oppositionsledaren Mona Sahlin? Hade de rykten som florerar om kungen på nätet och de uppgifter som återfinns om honom i diverse forum som t ex Flashback kunnat tigas ihjäl av traditionella media om dessa rykten och uppgifter i stället hade gällt centrala politiker? Jag är inte så säker på det.
Orsaken till en sådan särbehandling står att finna i att kungen saknar politisk makt. Men jag tycker ändå inte en sådan särbehandling är rimlig. Även om kungen inte har någon formell politisk makt så är han landets statschef, vilket ger honom en informell makt och betydelse vilket motiverar en lika skarp journalistisk granskning som för statsministern eller oppositionsledaren.
Ett annat argument skulle kunna vara att kungen inte valt sitt ämbete utan fötts in i det. Jovisst. Kungen har visserligen in formell möjlighet att abdikera om han inte skulle gilla villkoren. Men som kung abdikerar man i praktiken sällan eller aldrig. Slutsatsen blir för mig att monarkin som statsskick är orimlig både ur en politisk och en human synvinkel. Ner med monarkin - leve republiken!
2. Kan hovet ta skada av boken? Det beror ju på vilken typ av avslöjanden som boken innehåller. Boken kan bidra till att förstärka bilden av kungen som en vanlig människa, med känslor, svagheter och bekymmer. Kungen kan också vinna sympatier om opinionen uppfattar honom som utsatt och illa behandlad av bokens författare. Å andra sidan kan kungen tappa stöd från dem som ogillar de aktiviteter han påstås ha ägnat sig åt och kanske även från konservativa monarkister som tycker att kungen inte lever upp till de höga krav man bör ställa på en monark.
Mycket av allmänhetens reaktioner kommer att präglas av mediernas sätt att spela upp historien. Blir medierna en medspelare eller en motspelare till kungen och hovet under de dagar som nu följer? Vi får en första indikation på detta efter den presskonferens i morgon torsdag där kungen traditionellt möter media efter älgjakten på Halle- och Hunneberg.
1. Kan man skriva vad som helst om kungens privatliv? Nej, det kan man förstås inte. Samma lagar om t ex förtal gäller för kungabevakningen som för annan journalistik. Samma pressetiska regler bör gälla för kungabevakningen som för bevakningen av andra makthavare.
Den intressanta frågan är i stället huruvida medierna tidigare levt upp till det journalistiska uppdraget att bevaka kungen lika kritiskt som man t ex bevakar statsminister Fredrik Reinfeldt eller oppositionsledaren Mona Sahlin? Hade de rykten som florerar om kungen på nätet och de uppgifter som återfinns om honom i diverse forum som t ex Flashback kunnat tigas ihjäl av traditionella media om dessa rykten och uppgifter i stället hade gällt centrala politiker? Jag är inte så säker på det.
Orsaken till en sådan särbehandling står att finna i att kungen saknar politisk makt. Men jag tycker ändå inte en sådan särbehandling är rimlig. Även om kungen inte har någon formell politisk makt så är han landets statschef, vilket ger honom en informell makt och betydelse vilket motiverar en lika skarp journalistisk granskning som för statsministern eller oppositionsledaren.
Ett annat argument skulle kunna vara att kungen inte valt sitt ämbete utan fötts in i det. Jovisst. Kungen har visserligen in formell möjlighet att abdikera om han inte skulle gilla villkoren. Men som kung abdikerar man i praktiken sällan eller aldrig. Slutsatsen blir för mig att monarkin som statsskick är orimlig både ur en politisk och en human synvinkel. Ner med monarkin - leve republiken!
2. Kan hovet ta skada av boken? Det beror ju på vilken typ av avslöjanden som boken innehåller. Boken kan bidra till att förstärka bilden av kungen som en vanlig människa, med känslor, svagheter och bekymmer. Kungen kan också vinna sympatier om opinionen uppfattar honom som utsatt och illa behandlad av bokens författare. Å andra sidan kan kungen tappa stöd från dem som ogillar de aktiviteter han påstås ha ägnat sig åt och kanske även från konservativa monarkister som tycker att kungen inte lever upp till de höga krav man bör ställa på en monark.
Mycket av allmänhetens reaktioner kommer att präglas av mediernas sätt att spela upp historien. Blir medierna en medspelare eller en motspelare till kungen och hovet under de dagar som nu följer? Vi får en första indikation på detta efter den presskonferens i morgon torsdag där kungen traditionellt möter media efter älgjakten på Halle- och Hunneberg.
2010-11-01
Regeringens överenskommelse med S och MP om Afghanistan
Den just presenterade överenskommelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna/Miljöpartiet innebär kompromisser från båda sidor. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har kompromissat på åtminstone tre punkter.
1. I den tidigare rödgröna överenskommelsen stadgades att Sverige "kommer att påbörja tillbakadragandet under inledningen av 2011". I dagens överenskommelse används i stället den betydligt vagare formuleringen att "Det är vår bedömning" att överlämnandet "kommer att kunna inledas under 2011".
2. I den rödgröna överenskommelsen stadgades också att en rödgrön regering "kommer att ha avslutat trupptillbakadragandet senast under det första halvåret 2013". I dagens överenskommelse sägs i stället att "vår ambition är" att det inte skall finnas svensk stridande trupp i Afghanistan "efter utgången av 2014".
3. I den rödgröna överenskommelsen talades det konsekvent om ett svenskt "trupptillbakadragande". I dagens överenskommelse talas stället om en övergång från "stridande trupp" till "stödjande säkerhetsinsatser". Men det framgår aldrig tydligt vad som skiljer en stridande trupp från en "stödjande säkerhetsinsats". ISAF står ju redan i dag för "International Security Assistance Force".
Det framgår heller inte huruvida den svenska truppen skall minska i antal. I ett par närmast Monty Pythonska formuleringar beskrivs omfattningen av den framtida svenska styrkan: Med detta skapas ett bättre underlag för ställningstagande till omfattningen av de fortsatta svenska insatserna med stridande trupp under 2012 och därefter. Det är vår inriktning att vi under 2012 skall kunna se konkreta resultat av processen med överförande av säkerhetsansvar och att den kan möjliggöra en minskning av de stridande trupperna. Vår strategi är en successiv förändring från stridande trupp till stödjande säkerhetsinsatser. Vår ambition är att denna process skall vara avslutad senast vid utgången av 2014. Många "inriktningar", "möjliggöranden", "strategier" och "ambitioner" blir det.
Regeringens kompromiss består framförallt i att den för första gången på allvar visar att man accepterar den förändrade spelplan som Kabulkonferensen i somras innebar. För första gången börjar regeringen nu tala årtal på ett seriöst sätt. Därigenom ansluter sig alliansregeringen till den allmänna insikten att omvärldens miltära operation i Afghanistan håller på att avslutas och att det nu gäller att satsa resurserna på att bygga freden i stället.
På ett sätt är regeringen vinnare, eftersom Socialdemokraternas och Miljöpartiets eftergifter är mer synliga och mer konkreta. Men på ett övergripande plan innebär överenskommelsen ändå att det nu råder nationell enighet om att den militära insatsen i Afghanistan skall avslutas under de närmaste åren. Krigsretoriken är borta och de stridande trupperna kommer att avvecklas, även om det tar något längre tid än vad den ursprungliga rödgröna överenskommelsen aviserade. Det är trots allt vackert så.
1. I den tidigare rödgröna överenskommelsen stadgades att Sverige "kommer att påbörja tillbakadragandet under inledningen av 2011". I dagens överenskommelse används i stället den betydligt vagare formuleringen att "Det är vår bedömning" att överlämnandet "kommer att kunna inledas under 2011".
2. I den rödgröna överenskommelsen stadgades också att en rödgrön regering "kommer att ha avslutat trupptillbakadragandet senast under det första halvåret 2013". I dagens överenskommelse sägs i stället att "vår ambition är" att det inte skall finnas svensk stridande trupp i Afghanistan "efter utgången av 2014".
3. I den rödgröna överenskommelsen talades det konsekvent om ett svenskt "trupptillbakadragande". I dagens överenskommelse talas stället om en övergång från "stridande trupp" till "stödjande säkerhetsinsatser". Men det framgår aldrig tydligt vad som skiljer en stridande trupp från en "stödjande säkerhetsinsats". ISAF står ju redan i dag för "International Security Assistance Force".
Det framgår heller inte huruvida den svenska truppen skall minska i antal. I ett par närmast Monty Pythonska formuleringar beskrivs omfattningen av den framtida svenska styrkan: Med detta skapas ett bättre underlag för ställningstagande till omfattningen av de fortsatta svenska insatserna med stridande trupp under 2012 och därefter. Det är vår inriktning att vi under 2012 skall kunna se konkreta resultat av processen med överförande av säkerhetsansvar och att den kan möjliggöra en minskning av de stridande trupperna. Vår strategi är en successiv förändring från stridande trupp till stödjande säkerhetsinsatser. Vår ambition är att denna process skall vara avslutad senast vid utgången av 2014. Många "inriktningar", "möjliggöranden", "strategier" och "ambitioner" blir det.
Regeringens kompromiss består framförallt i att den för första gången på allvar visar att man accepterar den förändrade spelplan som Kabulkonferensen i somras innebar. För första gången börjar regeringen nu tala årtal på ett seriöst sätt. Därigenom ansluter sig alliansregeringen till den allmänna insikten att omvärldens miltära operation i Afghanistan håller på att avslutas och att det nu gäller att satsa resurserna på att bygga freden i stället.
På ett sätt är regeringen vinnare, eftersom Socialdemokraternas och Miljöpartiets eftergifter är mer synliga och mer konkreta. Men på ett övergripande plan innebär överenskommelsen ändå att det nu råder nationell enighet om att den militära insatsen i Afghanistan skall avslutas under de närmaste åren. Krigsretoriken är borta och de stridande trupperna kommer att avvecklas, även om det tar något längre tid än vad den ursprungliga rödgröna överenskommelsen aviserade. Det är trots allt vackert så.
Vänsterpartiet och Afghanistan
I dag meddelar Lars Ohly att Vänsterpartiet hoppar av förhandlingarna om den svenska Afghanistanpolitiken med alliansregeringen. Avhoppet inte oväntat. När det stod klart att det rödgröna samarbetet skulle läggas på is så försvann alla incitament för Vänsterpartiet att acceptera de ytterligare kompromisser som hade varit nödvändiga för att nå en överenskommelse med alliansregeringen. Nu kan Vänsterpartiet i stället argumentera för sin egen partiståndpunkt i frågan och samtidigt framstå som de enda principfasta krigsmotståndarna i svensk politik.
Ohly skriver att förhandlingarna som bäst kan resultera i att Sverige kommer att ha trupper kvar i Afghanistan efter 2014, bara med en lite annan inriktning. Det är en intressant formulering. Om Ohly verkligen menar att förhandlingarna mellan de rödgröna och alliansregeringen "som bäst" kan leda till att det finns soldater kvar efter 2014, men men "en lite annan inriktning" så undrar man ju vad de sämre alternativen innebär.
Jag noterar också att Vänsterpartiet en aning överraskande nu frångått kravet på att de svenska soldaterna skall börja tas hem redan 2011. Nu skriver Ohly i stället att de svenska trupperna skall tas hem så snart som det är möjligt att genomföra på ett ansvarsfullt sätt. Men den formuleringen kan ju innebära att de svenska trupperna måste stanna kvar under ganska lång tid framöver?!
Givet omständigheterna tycker jag det är bra att Vänsterpartiet väljer att hoppa av. Det finns flera olika ståndpunkter i frågan om svensk militär närvaro i Afghanistan, såväl i väljarkåren som bland de politiska partierna. En vag sjupartiöverenskommelse riskerar att dölja existerande skiljelinjer i frågan.
Kommer Socialdemokraterna och Miljöpartiet att ha kraften att stå fast vid substansen i den tidigare gemensamma rödgröna linjen när nu Vänsterpartiet hoppat av? Inom Socialdemokraterna finns olika uppfattningar i frågan. Det är möjligt att Vänsterpartiets avhopp leder till en ny debatt inom Socialdemokraterna om vad som är rätt och fel i frågan om svensk militär närvaro i Afghanistan.
Ohly skriver att förhandlingarna som bäst kan resultera i att Sverige kommer att ha trupper kvar i Afghanistan efter 2014, bara med en lite annan inriktning. Det är en intressant formulering. Om Ohly verkligen menar att förhandlingarna mellan de rödgröna och alliansregeringen "som bäst" kan leda till att det finns soldater kvar efter 2014, men men "en lite annan inriktning" så undrar man ju vad de sämre alternativen innebär.
Jag noterar också att Vänsterpartiet en aning överraskande nu frångått kravet på att de svenska soldaterna skall börja tas hem redan 2011. Nu skriver Ohly i stället att de svenska trupperna skall tas hem så snart som det är möjligt att genomföra på ett ansvarsfullt sätt. Men den formuleringen kan ju innebära att de svenska trupperna måste stanna kvar under ganska lång tid framöver?!
Givet omständigheterna tycker jag det är bra att Vänsterpartiet väljer att hoppa av. Det finns flera olika ståndpunkter i frågan om svensk militär närvaro i Afghanistan, såväl i väljarkåren som bland de politiska partierna. En vag sjupartiöverenskommelse riskerar att dölja existerande skiljelinjer i frågan.
Kommer Socialdemokraterna och Miljöpartiet att ha kraften att stå fast vid substansen i den tidigare gemensamma rödgröna linjen när nu Vänsterpartiet hoppat av? Inom Socialdemokraterna finns olika uppfattningar i frågan. Det är möjligt att Vänsterpartiets avhopp leder till en ny debatt inom Socialdemokraterna om vad som är rätt och fel i frågan om svensk militär närvaro i Afghanistan.
2010-10-31
Kommer palestinierna att utropa en egen stat - och bör Sverige i så fall erkänna den?
Det palestinska ledarskapet har tröttnat på dödläget i förhandlingarna med Israel och därför åter hotat med attt utropa en självständig palestinsk stat. Den palestinska myndighetens utrikesminister Salam Fayad sa nyligen att Hösten 2011 är slutet på den israeliska ockupationen. Då kommer vi att utropa ett självständigt Palestina enligt 1949 års stilleståndslinjer. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas har påpekat att om inte samtalen med Israel ger resultat kommer han att agera för en FN-resolution som erkänner den palestinska staten.
Fayads och Abbas utspel syftar till att sätta press på såväl Israel som omvärlden. Ett utropande av en palestinsk stat skulle vara en stark symbolhandling, men skulle förstås inte lösa de grundläggande motsättningarna mellan Israel och palestinierna. En majoritet av världens stater skulle sannolikt erkänna den utropade palestinska staten. USA skulle få bekymmer kring hur man skulle förhålla sig till den nyutropade staten. Skulle USA t ex lägga in sitt veto när frågan om erkännande kommer upp i FN:s säkerhetsråd?
Skulle Sverige kunna erkänna en ensidigt utropad palestinsk stat? Svaret är otvetydigt ja. Under flera decennier höll Sverige fast vid principen att de tre villkor som folkrätten anger för att en stat skall existera måste vara uppfyllda: Ett territorium (villkoret är uppfyllt - Västbanken och Gaza), ett folk som bebor området (villkoret är uppfyllt - palestinierna) samt en myndighet som utövar effektiv kontroll över området (villkoret är inte uppfyllt, eftersom det ytterst är Israel som genom ockupationen kontrollerar Västbanken och gränserna till Gaza).
Men efter kalla krigets slut har Sverige av politiska skäl vid flera tillfällen valt att göra avsteg från denna princip, t ex genom erkännandet av Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Vid den socialdemokratiska partikongressen hösten 2009 beslöts att partiet skulle verka för ett internationellt erkännande av Västsahara, trots att den marockanska ockupationsmakten kontrollerar det område som är tänkt att utgöra den västsaharianska staten. Sverige har således lämnat den folkrättsliga principen och väger - på gott och ont - in politiska överväganden i erkännadefrågorna på ett helt annat sätt än tidigare.
Om palestinierna skulle utropa en självständigt stat skulle med all sannolikhet Vänsterpartiet och Miljöpartiet förorda ett svenskt erkännande. Den borgerliga alliansregeringen - inklusive Carl Bildt - skulle sannolikt argumentera emot. Hur skulle då Socialdemokraterna förhålla sig? Frågan är inte helt enkel att svara på. Men givet den förändrade praxis som svensk erkännadepolitik genomgått så talar mycket för att jag kommer att tillhöra dem som argumenterar för ett svenskt erkännande. Om nu frågan kommer så långt - det bästa vore förstås om Israel förlängde byggstoppet på de olagliga bosättningarna och att en förhandlingslösning kunde komma till stånd.
För den som vill veta mer om svensk erkännandereplik rekommenderas docent Ann-Marie Ekengrens utmärkta avhandling Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995 (Stockholm: Nerenius & Santérus, 1995).
Fayads och Abbas utspel syftar till att sätta press på såväl Israel som omvärlden. Ett utropande av en palestinsk stat skulle vara en stark symbolhandling, men skulle förstås inte lösa de grundläggande motsättningarna mellan Israel och palestinierna. En majoritet av världens stater skulle sannolikt erkänna den utropade palestinska staten. USA skulle få bekymmer kring hur man skulle förhålla sig till den nyutropade staten. Skulle USA t ex lägga in sitt veto när frågan om erkännande kommer upp i FN:s säkerhetsråd?
Skulle Sverige kunna erkänna en ensidigt utropad palestinsk stat? Svaret är otvetydigt ja. Under flera decennier höll Sverige fast vid principen att de tre villkor som folkrätten anger för att en stat skall existera måste vara uppfyllda: Ett territorium (villkoret är uppfyllt - Västbanken och Gaza), ett folk som bebor området (villkoret är uppfyllt - palestinierna) samt en myndighet som utövar effektiv kontroll över området (villkoret är inte uppfyllt, eftersom det ytterst är Israel som genom ockupationen kontrollerar Västbanken och gränserna till Gaza).
Men efter kalla krigets slut har Sverige av politiska skäl vid flera tillfällen valt att göra avsteg från denna princip, t ex genom erkännandet av Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Vid den socialdemokratiska partikongressen hösten 2009 beslöts att partiet skulle verka för ett internationellt erkännande av Västsahara, trots att den marockanska ockupationsmakten kontrollerar det område som är tänkt att utgöra den västsaharianska staten. Sverige har således lämnat den folkrättsliga principen och väger - på gott och ont - in politiska överväganden i erkännadefrågorna på ett helt annat sätt än tidigare.
Om palestinierna skulle utropa en självständigt stat skulle med all sannolikhet Vänsterpartiet och Miljöpartiet förorda ett svenskt erkännande. Den borgerliga alliansregeringen - inklusive Carl Bildt - skulle sannolikt argumentera emot. Hur skulle då Socialdemokraterna förhålla sig? Frågan är inte helt enkel att svara på. Men givet den förändrade praxis som svensk erkännadepolitik genomgått så talar mycket för att jag kommer att tillhöra dem som argumenterar för ett svenskt erkännande. Om nu frågan kommer så långt - det bästa vore förstås om Israel förlängde byggstoppet på de olagliga bosättningarna och att en förhandlingslösning kunde komma till stånd.
För den som vill veta mer om svensk erkännandereplik rekommenderas docent Ann-Marie Ekengrens utmärkta avhandling Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995 (Stockholm: Nerenius & Santérus, 1995).
2010-10-29
Om abort, läkares samvetsfrihet och aktiv dödshjälp
Ny uppdatering. Christer Sturmark bemöter kritiken på sin egen blogg. Jag svarar honom på några ställen i kommentarsfältet nedan. Även Patrick Vigren - som medverkade i SVT Debatt - och flera andra relevanta röster hörs i kommentarerna.
I torsdagens SVT Debatt diskuterades läkares samvetsfrihet, med särskilt fokus på om läkare skall ha rätt att vägra utföra aborter om ingreppet strider mot deras samvetsövertygelse. Frågan är inte enkel. Det är svårt att tänka sig ett sjukvårdssystem där läkare väljer arbetsuppgifter efter behag, allt beroende på deras moraliska övertygelser för dagen. Men lika orimligt är det att tänka sig läkaren som en klinisk robot, som utan moraliska överväganden utför alla ingrepp som staten eller patienten säger sig vilja ha utförda.
I debatten deltog Christer Sturmark, ordförande för det ateistiska Förbundet Humanisterna. Sturmark är en god retoriker, som ofta behandlar centrala problemställningar. Men hans trovärdighet i debatten skadas av att han alltid är tvärsäker och att han ofta använder exempel som är så extrema att det är svårt att ta dem på allvar.
I programmet argumenterade Sturmark emot att läkare skulle ha rätt att vägra utföra abort. Sturmarks argument var, såsom jag uppfattade dem, att patientens vilja alltid måste stå i centrum och att om läkaren var offentligt anställd och ingreppet lagligt så gick det inte att vägra. På frågan om en läkare då också skulle vara skyldig att utföra omskärelse av t ex sexåriga pojkar svarade Sturmark (om jag förstod honom rätt) att då kunde läkaren vägra, eftersom pojken själv inte hade bett om att få bli omskuren.
På Twitter för jag en diskussion med Christer Sturmark om dessa frågor. Den diskussionen flyttar jag nu över till bloggen för att möjliggöra lite mer fördjupande resonemang än vad som ryms inom Twitters gräns på 140 tecken per inlägg. (Men det är ett undantag - jag brukar envist hävda att om man inte kan uttrycka det man vill säga på 140 tecken har man inte tänkt efter ordentligt och då förtjänar det oftast inte att sägas alls...)
Sturmarks argument att pojken "inte bett om att få bli omskuren" är djupt problematiskt. Läkare utför mängder av ingrepp på barn som "inte bett om det", allt från livsräddande hjärtoperationer till enklare saker som t ex sammanvuxna tår. Här är det således inte barnets vilja som kan stå i centrum, utan snarare vad läkaren eller föräldrarna tror att barnet skulle vilja eller vad de menar är moraliskt rätt i någon absolut mening. I frågan om livsräddande operationer är enigheten stor och utrymme för tvekan liten. Men i många andra fall rör man sig i en gränszon - omskärelse av pojkar är en sådan - och då är saken inte lika enkel som Sturmark vill göra den till.
Samma problematik återfinns i debatten om dödshjälp. Skall en läkare tvingas medverka till aktiv dödshjälp om patienten ber om det? Är saken så enkel att patientens vilja mekaniskt skall följas av varje enskild läkare? Nej, säger jag.
I vår Twitter-växling frågar Christer Sturmark mig om huruvida en religiös sekt i Värmland vill låta skära öronsnibbarna av sina barn, ska de få göra det då? (angående Sturmarks förkärlek för extrema exempel). Här är svaret enkelt - svensk lag gäller och en sådan operation vore olaglig. Problemet för Sturmark borde väl snarast vara det omvända. Om sektens alla vuxna medlemmar går till läkaren och vill få sina öronsnibbar avskurna - skall läkaren då vara skyldig att uppfylla deras önskan?
Frågan om samvetsfrihet för enskilda yrkesgrupper är komplicerad. I Svenska kyrkan har enskilda präster fortfarande rätten att vägra viga samkönade par. Är det verkligen en rimlig princip över tid? Jag tycker inte det. Skall läkare ha rätt att vägra utföra abort? Jag tycker nog inte det heller. Skall läkare ha rätt att vägra skära öronsnibbarna av vuxna människor som framför en sådan begäran? Ja, absolut. Skall läkare ha rätt att vägra utföra aktiv dödshjälp även om patienten vill och staten tillåter? Ja, där tycker jag att läkaren skall ha rätt att vägra. Skall en läkare ha rätt att vägra delta med att sammanställa gift som skall användas vid avrättningar i länder som fortfarande har kvar dödsstraffet? Ja, utan tvekan.
Som ni anar är det svårt att formulera en enskild etisk princip som ligger till grund för mina åsikter i de fem frågor jag formulerade ovan. Frågorna rör djupt liggande uppfattningar om vad som är rätt och fel, om människans värde och om livets början och slut. Jag har svårt att ta på allvar dem som hävdar att det finns enkla och förnuftiga svar på dessa frågor. Till dem säger jag i stället med René Descartes: Dubium sapientiae initium - Tvivel är början på visdom.
I torsdagens SVT Debatt diskuterades läkares samvetsfrihet, med särskilt fokus på om läkare skall ha rätt att vägra utföra aborter om ingreppet strider mot deras samvetsövertygelse. Frågan är inte enkel. Det är svårt att tänka sig ett sjukvårdssystem där läkare väljer arbetsuppgifter efter behag, allt beroende på deras moraliska övertygelser för dagen. Men lika orimligt är det att tänka sig läkaren som en klinisk robot, som utan moraliska överväganden utför alla ingrepp som staten eller patienten säger sig vilja ha utförda.
I debatten deltog Christer Sturmark, ordförande för det ateistiska Förbundet Humanisterna. Sturmark är en god retoriker, som ofta behandlar centrala problemställningar. Men hans trovärdighet i debatten skadas av att han alltid är tvärsäker och att han ofta använder exempel som är så extrema att det är svårt att ta dem på allvar.
I programmet argumenterade Sturmark emot att läkare skulle ha rätt att vägra utföra abort. Sturmarks argument var, såsom jag uppfattade dem, att patientens vilja alltid måste stå i centrum och att om läkaren var offentligt anställd och ingreppet lagligt så gick det inte att vägra. På frågan om en läkare då också skulle vara skyldig att utföra omskärelse av t ex sexåriga pojkar svarade Sturmark (om jag förstod honom rätt) att då kunde läkaren vägra, eftersom pojken själv inte hade bett om att få bli omskuren.
På Twitter för jag en diskussion med Christer Sturmark om dessa frågor. Den diskussionen flyttar jag nu över till bloggen för att möjliggöra lite mer fördjupande resonemang än vad som ryms inom Twitters gräns på 140 tecken per inlägg. (Men det är ett undantag - jag brukar envist hävda att om man inte kan uttrycka det man vill säga på 140 tecken har man inte tänkt efter ordentligt och då förtjänar det oftast inte att sägas alls...)
Sturmarks argument att pojken "inte bett om att få bli omskuren" är djupt problematiskt. Läkare utför mängder av ingrepp på barn som "inte bett om det", allt från livsräddande hjärtoperationer till enklare saker som t ex sammanvuxna tår. Här är det således inte barnets vilja som kan stå i centrum, utan snarare vad läkaren eller föräldrarna tror att barnet skulle vilja eller vad de menar är moraliskt rätt i någon absolut mening. I frågan om livsräddande operationer är enigheten stor och utrymme för tvekan liten. Men i många andra fall rör man sig i en gränszon - omskärelse av pojkar är en sådan - och då är saken inte lika enkel som Sturmark vill göra den till.
Samma problematik återfinns i debatten om dödshjälp. Skall en läkare tvingas medverka till aktiv dödshjälp om patienten ber om det? Är saken så enkel att patientens vilja mekaniskt skall följas av varje enskild läkare? Nej, säger jag.
I vår Twitter-växling frågar Christer Sturmark mig om huruvida en religiös sekt i Värmland vill låta skära öronsnibbarna av sina barn, ska de få göra det då? (angående Sturmarks förkärlek för extrema exempel). Här är svaret enkelt - svensk lag gäller och en sådan operation vore olaglig. Problemet för Sturmark borde väl snarast vara det omvända. Om sektens alla vuxna medlemmar går till läkaren och vill få sina öronsnibbar avskurna - skall läkaren då vara skyldig att uppfylla deras önskan?
Frågan om samvetsfrihet för enskilda yrkesgrupper är komplicerad. I Svenska kyrkan har enskilda präster fortfarande rätten att vägra viga samkönade par. Är det verkligen en rimlig princip över tid? Jag tycker inte det. Skall läkare ha rätt att vägra utföra abort? Jag tycker nog inte det heller. Skall läkare ha rätt att vägra skära öronsnibbarna av vuxna människor som framför en sådan begäran? Ja, absolut. Skall läkare ha rätt att vägra utföra aktiv dödshjälp även om patienten vill och staten tillåter? Ja, där tycker jag att läkaren skall ha rätt att vägra. Skall en läkare ha rätt att vägra delta med att sammanställa gift som skall användas vid avrättningar i länder som fortfarande har kvar dödsstraffet? Ja, utan tvekan.
Som ni anar är det svårt att formulera en enskild etisk princip som ligger till grund för mina åsikter i de fem frågor jag formulerade ovan. Frågorna rör djupt liggande uppfattningar om vad som är rätt och fel, om människans värde och om livets början och slut. Jag har svårt att ta på allvar dem som hävdar att det finns enkla och förnuftiga svar på dessa frågor. Till dem säger jag i stället med René Descartes: Dubium sapientiae initium - Tvivel är början på visdom.
2010-10-27
Beautiful Blogger Award
Den eminente bloggaren Biology & politics har haft vänligheten att nominera mig till Beautiful Blogger Award, en vandringspokal man sänder vidare till bloggare man tycker särskilt mycket om.
Jag tackar så mycket för äran och tar mig an de fyra uppgifter som åligger mottagaren av pokalen: 1.) Kopiera in Awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den. (Fixat) 2.) Tacka och länka till den som nominerade dig. (Fixat) 3.) Nominera sju andra bloggare och länka till dem. (Se nedan) 4.) Berätta sju intressanta saker om dig själv (Se nedan)
Vänstra Stranden och Emmausvandrarna uppmanar mig att inte nominera dem, eftersom de påstår att jag är jävig. Det ligger möjligen något i det påståendet, och i stället blir min lista följande:
1. Storstad. Bloggrymdens klarast lysande stjärna, där Marika Lindgren Åsbrink med stil och elegans dekonstruerar borgerliga myter om ekonomi och politik. Hon har säkert redan fått massor med nomineringar och hon förtjänar varenda en.
2. Henrik Ekengren Oscarsson. En av landets mest ambitiösa och pedagogiska samhällsvetenskapliga bloggar. Henrik Ekengren Oscarsson förmedlar insikter om svensk politik och svenska väljare till journalister, politiker och intresserad allmänhet på bloggen som bär hans namn.
3. JMW Kommunikation. Hemmahamn för Brit Stakston, mediestrateg och en av landets Leading Ladies med avseende på sociala medier. Alltid online.
4. Dalman Eek. Om tro och politik, med vice ordföranden för Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen Cecilia Dalman Eek.
5. Andreas Johansson Heinö. Här formulerar sig statsvetaren Andreas Johansson Heinö om utvecklingen i forna östeuropa och om Sverigedemokraterna. Jag håller inte alltid med - men alltid spännande läsning.
6. Stardusts Blogg. Här huserar en av landets mest debattglada statsvetare Björn Johnson, ofta om narkotikapolitik, sjukfrånvarodebatt och kriminologi. Liberal vänster. Också alltid online.
7. Ljudplatser. Höstens bubblare. Axel Demkers audiella blogg med ljudcollage från olika platser och om ljudet som bärare av kulturhistorien.
Sju intressanta saker om mig själv (som kanske inte alla visste tidigare):
1.) Född och uppvuxen i vackra Båstad på Bjärehalvön. Upplevde med förskräckelse demonstrationerna i samband med Davis Cup-matchen i tennis mot Rhodesia 1968.
2.) Kom in på Journalisthögskolan i Göteborg som 17-åring. Yngst någonsin. :-)
3.) Debuterade 1981 med den skönlitterära boken Anna, avdelning 13 på Författares Bokmaskin, baserad på mina erfarenheter från några års arbete på Kallebäcks sjukhem. Jämfördes i en recension i tidningen Arbetaren med Max Lundgren och är fortfarande mycket lycklig över det.
4.) Tidsfascist. Håller alltid deadlines. Kommer aldrig försent. If I'm late it's because I'm dead, som Sean Connery uttryckte det till Catherine Zeta-Jones i filmen Entrapment.
5.) Skulle gärna ha venia. Men ingen har frågat mig. :-(
6.) Blev faktiskt inte Blåvit förrän 1975. Men berätta inte det för någon.
7.) Har en i högsta grad obesvarad kärlek till sport och idrottsutövning. De enda priser jag erövrat är för träningsflit...
2010-10-26
De rödgröna blir särbo
En längre version av denna post finns nu publicerad på Newsmill.
Vi socialdemokrater har ett stort behov av att utveckla vår egen politik. Vi fick inte stöd av väljarna. Den hemläxan ska vi ta på allvar och då behöver vi ett större handlingsutrymme. Så uttalade sig i går Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Thomas Östros angående det rödgröna samarbetets framtid.
Det är bra att de rödgröna inom kort sannolikt prövar att gå nya vägar. Jag var skeptisk när det rödgröna samarbetet lanserades. Socialdemokraterna riskerade att tappa både mittenväljare som inte ville se Lars Ohly i regeringen och vänsterväljare som ogillade Miljöpartiet. Sättet som samarbetet lanserades på - där Vänsterpartiet först utestängdes för att senare inbjudas - skadade bilden av Mona Sahlin som ledare. Samarbetet innebar också att det socialdemokratiska rådslaget om partiets framtida politik blev uddlöst, eftersom det plötsligt i stället gällde att utforma en gemensam rödgrön politik inför valet 2010. Samarbetet lanserades också samtidigt med att finanskrisen drog fram över världen.
Nu är tid för de rödgröna partierna att utveckla sin egen politik. De ideologiska skillnaderna mellan de rödgröna partierna är väl värda att vårda, eftersom de avspeglar reella värde- och åsiktsskillnader i den svenska väljarkåren. Den blågråa gröt som Alliansen kokat ihop döljer de ideologiska skillnader som finns på den borgerliga sidan i svensk politik.
Men det rödgröna samarbetets upphörande i sin nuvarande form innebär ingen definitiv skilsmässa, snarare ett särbo-förhållande. Nu är tid för begrundan, identitetsutveckling och utmejslande av en viljeinriktning. De rödgröna partierna har ett par år på sig. Först hösten 2012 måste de rödgröna partierna ta ställning till om och på vilket sätt man vill leva tillsammans för att på bästa sätt kunna bidra till valseger 2014. Låt oss hoppas att respektive parti utnyttjar den tiden väl.
Jag kommenterar det rödgröna samarbetets framtid i Aftonbladet.
Vi socialdemokrater har ett stort behov av att utveckla vår egen politik. Vi fick inte stöd av väljarna. Den hemläxan ska vi ta på allvar och då behöver vi ett större handlingsutrymme. Så uttalade sig i går Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Thomas Östros angående det rödgröna samarbetets framtid.
Det är bra att de rödgröna inom kort sannolikt prövar att gå nya vägar. Jag var skeptisk när det rödgröna samarbetet lanserades. Socialdemokraterna riskerade att tappa både mittenväljare som inte ville se Lars Ohly i regeringen och vänsterväljare som ogillade Miljöpartiet. Sättet som samarbetet lanserades på - där Vänsterpartiet först utestängdes för att senare inbjudas - skadade bilden av Mona Sahlin som ledare. Samarbetet innebar också att det socialdemokratiska rådslaget om partiets framtida politik blev uddlöst, eftersom det plötsligt i stället gällde att utforma en gemensam rödgrön politik inför valet 2010. Samarbetet lanserades också samtidigt med att finanskrisen drog fram över världen.
Nu är tid för de rödgröna partierna att utveckla sin egen politik. De ideologiska skillnaderna mellan de rödgröna partierna är väl värda att vårda, eftersom de avspeglar reella värde- och åsiktsskillnader i den svenska väljarkåren. Den blågråa gröt som Alliansen kokat ihop döljer de ideologiska skillnader som finns på den borgerliga sidan i svensk politik.
Men det rödgröna samarbetets upphörande i sin nuvarande form innebär ingen definitiv skilsmässa, snarare ett särbo-förhållande. Nu är tid för begrundan, identitetsutveckling och utmejslande av en viljeinriktning. De rödgröna partierna har ett par år på sig. Först hösten 2012 måste de rödgröna partierna ta ställning till om och på vilket sätt man vill leva tillsammans för att på bästa sätt kunna bidra till valseger 2014. Låt oss hoppas att respektive parti utnyttjar den tiden väl.
Jag kommenterar det rödgröna samarbetets framtid i Aftonbladet.
2010-10-24
SD efter valet och konsten att Vara riktigt svensk
Opinionsinstitutet Novus första mätning för mandatperioden visar på små förändringar mellan blocken. Skillnaden mellan blocken ökar från 5.8 till 6.7 procentenheter jämfört med valresultatet. Moderaterna, Folkpartiet och Miljöpartiet ökar, medan Kristdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet samtliga sjunker ner till en nivå under fem procent. Sverigedemokraterna (SD) får stöd av 6.4 procent, en ökning med 0.7 procentenheter i förhållande till valresultatet.
Mycket av mediebevakningen efter valet har kretsat kring SD. Fokuseringen på SD är inte orimlig med tanke på valresultatet och den vågmästarställning som partiet erhållit. Men jag och hustrun brukar skämtsamt säga att nu är det dags för "SD-kvarten", när Studio Ett eller P1 Morgon hittat en ytterligare infallsvinkel med bäring på SD. Sannolikt kommer mediebevakningen av partiet att normaliseras när nyhetens behag lagt sig.
Direkt efter valet fanns det en tendens mellan de båda blocken att anklaga varandra för att göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Den tendensen har nu försvagats. Överhuvudtaget har de övriga politiska partierna de senaste veckorna agerat klokt i förhållande till SD.
Samtliga partier har varit solklara i att inte samarbeta med eller förhandla med SD. Därigenom visar de att SD inte är vilket politiskt parti som helst, utan ett parti vars människosyn befinner sig andra sidan av en moralisk-politisk gräns. De övriga partierna har också de senaste veckorna varit mönstergilla i att inte närma sig SD:s språkbruk eller politik. De förhastade ropen om nödvändigheten av en blocköverskridande majoritetesregering för att stänga ut SD från inflytande har också tystnat.
Man mandatperioden är bara i sin början och frågan är om de övriga partierna lyckas hålla denna strama linje i fyra år. Mest orolig är jag för Kristdemokraterna, vars partiledare Göran Hägglund har sagt att Jimmie Åkesson inte är värre än Lars Ohly. En identitetssökande kristdemokrati i desperat behov av ökat väljarstöd och som redan övertagit det högerpopulistiska partiet Ny Demokratis retorik om "verklighetens folk" kan få svårt att hålla rågången uppe mot en Sverigedemokrati som är glada för det sällskap man kan få. Låt oss hoppas att det finns en gräns även för Göran Hägglund när det gäller kristdemokratins ideologiska manöverutrymme högerut.
Alla Sverigedemokrater tillägnas sången Vara riktigt svensk med Monica Zetterlund ur revyn Gula Hund.
Fyra enkla regler för att motverka SD har jag tidigare formulerat här.
Mycket av mediebevakningen efter valet har kretsat kring SD. Fokuseringen på SD är inte orimlig med tanke på valresultatet och den vågmästarställning som partiet erhållit. Men jag och hustrun brukar skämtsamt säga att nu är det dags för "SD-kvarten", när Studio Ett eller P1 Morgon hittat en ytterligare infallsvinkel med bäring på SD. Sannolikt kommer mediebevakningen av partiet att normaliseras när nyhetens behag lagt sig.
Direkt efter valet fanns det en tendens mellan de båda blocken att anklaga varandra för att göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Den tendensen har nu försvagats. Överhuvudtaget har de övriga politiska partierna de senaste veckorna agerat klokt i förhållande till SD.
Samtliga partier har varit solklara i att inte samarbeta med eller förhandla med SD. Därigenom visar de att SD inte är vilket politiskt parti som helst, utan ett parti vars människosyn befinner sig andra sidan av en moralisk-politisk gräns. De övriga partierna har också de senaste veckorna varit mönstergilla i att inte närma sig SD:s språkbruk eller politik. De förhastade ropen om nödvändigheten av en blocköverskridande majoritetesregering för att stänga ut SD från inflytande har också tystnat.
Man mandatperioden är bara i sin början och frågan är om de övriga partierna lyckas hålla denna strama linje i fyra år. Mest orolig är jag för Kristdemokraterna, vars partiledare Göran Hägglund har sagt att Jimmie Åkesson inte är värre än Lars Ohly. En identitetssökande kristdemokrati i desperat behov av ökat väljarstöd och som redan övertagit det högerpopulistiska partiet Ny Demokratis retorik om "verklighetens folk" kan få svårt att hålla rågången uppe mot en Sverigedemokrati som är glada för det sällskap man kan få. Låt oss hoppas att det finns en gräns även för Göran Hägglund när det gäller kristdemokratins ideologiska manöverutrymme högerut.
Alla Sverigedemokrater tillägnas sången Vara riktigt svensk med Monica Zetterlund ur revyn Gula Hund.
Fyra enkla regler för att motverka SD har jag tidigare formulerat här.
2010-10-20
Det partipolitiska spelet om Afghanistan
Fortfarande talar det mesta för att vi inom kort får en blocköverskridande uppgörelse i frågan om den svenska Afghanistan-styrkans framtid. Varken den borgerliga Alliansregeringen eller de rödgröna samarbetspartierna vill riskera att vinna en omröstning om Sveriges militära närvaro i Afghanistan med hjälp av Sverigedemokraterna.
Det finns emellertid några hinder på vägen. Ett hinder är de tendenser till högmod jag tycker mig spåra i uttalanden av Fredrik Reinfeldt. I dessa uttalanden betonar Reinfeldt visserligen vikten av nationell samling i frågan, men låter sasmtidigt förstå att det skall vara en samling på Alliansregeringens villkor. Om de rödgröna - och då främst Miljöpartiet och Socialdemokraterna - inte uppfattar en genuin kompromissvilja från Alliansens sida minskar deras motivation att gå in i en överenskommelse.
Ett annat hinder är att Vänsterpartiet kommer att ha mycket svårt att gå med på en överenskommelse som inte klart deklarerar att det svenska uttåget påbörjas 2011. Socialdemokraterna och Miljöpartiet måste väga in det rödgröna samarbetets framtid när de tar ställning till en överenskommelse med Alliansen i Afghanistanfrågan. Men Lars Ohly har överraskat förr när det gäller hans vilja och förmåga att acceptera kompromisser för att hålla fast det rödgröna samarbetet.
Sverigedemokraternas inställning i frågan är dessutom än mer oklar än tidigare. I början av debatten var Jimmie Åkesson tydlig med att SD ville att de svenska soldaterna skulle tas hem så snabbt som möjligt. Men efter att ytterligare en svensk soldat dödats så börjar partiet svänga. Att överstelöjtnant Stellan Bojerud - en ivrig förespråkare för fortsatt svensk militär närvaro i landet - tagit plats för SD i riksdagen (som ersättare för föräldralediga Julia Kronlid) kommer sannolikt också att ha betydelse för partiets ställningstagande.
Ett scenario där Alliansen och de rödgröna går fram till riksdagen med två olika förslag och låter Sverigedemokraterna avgöra den svenska Afghanistaninsatsens framtid är således högst osannolikt. I stället tror jag på en kompromisslösning med formuelringar som knyter an till Kabulkonferensens formuleringar om att den internationella insatsen skall vara slut 2014. Dessa formuleringar kommer sannolikt att vara utformade på ett sådant sätt att de kan tolkas något olika av de rödgröna och av Alliansregeringen.
Till sist vill jag varmt rekommendera Lena Sommerstads kloka tankar i ämnet.
Det finns emellertid några hinder på vägen. Ett hinder är de tendenser till högmod jag tycker mig spåra i uttalanden av Fredrik Reinfeldt. I dessa uttalanden betonar Reinfeldt visserligen vikten av nationell samling i frågan, men låter sasmtidigt förstå att det skall vara en samling på Alliansregeringens villkor. Om de rödgröna - och då främst Miljöpartiet och Socialdemokraterna - inte uppfattar en genuin kompromissvilja från Alliansens sida minskar deras motivation att gå in i en överenskommelse.
Ett annat hinder är att Vänsterpartiet kommer att ha mycket svårt att gå med på en överenskommelse som inte klart deklarerar att det svenska uttåget påbörjas 2011. Socialdemokraterna och Miljöpartiet måste väga in det rödgröna samarbetets framtid när de tar ställning till en överenskommelse med Alliansen i Afghanistanfrågan. Men Lars Ohly har överraskat förr när det gäller hans vilja och förmåga att acceptera kompromisser för att hålla fast det rödgröna samarbetet.
Sverigedemokraternas inställning i frågan är dessutom än mer oklar än tidigare. I början av debatten var Jimmie Åkesson tydlig med att SD ville att de svenska soldaterna skulle tas hem så snabbt som möjligt. Men efter att ytterligare en svensk soldat dödats så börjar partiet svänga. Att överstelöjtnant Stellan Bojerud - en ivrig förespråkare för fortsatt svensk militär närvaro i landet - tagit plats för SD i riksdagen (som ersättare för föräldralediga Julia Kronlid) kommer sannolikt också att ha betydelse för partiets ställningstagande.
Ett scenario där Alliansen och de rödgröna går fram till riksdagen med två olika förslag och låter Sverigedemokraterna avgöra den svenska Afghanistaninsatsens framtid är således högst osannolikt. I stället tror jag på en kompromisslösning med formuelringar som knyter an till Kabulkonferensens formuleringar om att den internationella insatsen skall vara slut 2014. Dessa formuleringar kommer sannolikt att vara utformade på ett sådant sätt att de kan tolkas något olika av de rödgröna och av Alliansregeringen.
Till sist vill jag varmt rekommendera Lena Sommerstads kloka tankar i ämnet.
2010-10-17
Blocköverskridande överenskommelse om Afghanistan kommer närmare
Den svenske soldat som igår dödades i Afghanistan innebär en mänsklig tragedi, en del i den större afghanska tragedi som under de senaste decennierna kostat tiotusentals människor livet. Dödsbudet ökar också osäkerheten och spänningen inför omröstningen i den svenska riksdagen i början av november om den svenska Afghanistaninsatsens framtid.I sak är det faktiskt inte längre så mycket som skiljer den borgerliga Alliansregeringen och de rödgröna partierna i synen på Sveriges militära deltagande i ISAF (International Security Assistance Force) i Afghanistan. FN:s givarkonferens i Kabul tidigare i år förändrade hela spelplanen för den internationella närvaron, då det synliggjordes att USA och EU planerar för en successiv militär reträtt, med 2014 som slutdatum.
Skillnaden mellan de rödgröna och Alliansen består främst i att de rödgröna vill ha en mer bestämd tidtabell med ett avslutningsdatum redan innan 2014. Alliansen vill inte formulera något slutdatum alls, men har heller inte uttryckt några invändningar mot den färdriktning som Kabulkonferensen indikerade med ett slutdatum 2014. Frågan är inte längre om de svenska soldaterna skall tas hem, utan hur snabbt och när tidtabellen för tillbakadragandet skall formuleras. Ledande liberala tidningar som Dagens Nyheter ligger betydligt närmare den rödgröna linjen än Allianslinjen i frågan.
Frågan inrymmer mycket prestige. Såväl de rödgröna som Alliansregeringen har gjort sitt bästa för att utmåla skillnaden mellan blocken som betydligt större än vad den i praktiken är.
Givet frågans laddning och de relativt små skillnaderna mellan de båda blocken i sakfrågan har jag svårt att tro på ett scenario där Alliansen och de rödgröna går fram till riksdagen med två olika förslag och låter Sverigedemokraterna avgöra den svenska Afghanistaninsatsens framtid. I stället tror jag att Alliansregeringen kommer att eftersträva en så stor nationell enighet som möjligt i frågan och försöker utmejsla formuleringar som möjliggör för Miljöpartiet och kanske även Socialdemokraterna att ansluta sig.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att i dag vara optimist inför den kommande utvecklingen i Afghanistan. En fortsatt militär krigföring kommer inte att leda till seger utan bidrar i stället till att förlänga konflikten och lidandet. Ett militärt tillbakadragande riskerar att föra talibangrupper till makten och ett styre där mänskliga rättigheter sätts på undantag.
Den minst dåliga lösningen vore att låta FN med dess legitimitet ta det fullständiga ansvaret för de internationella säkerhetsstyrkor som kan finnas kvar på den afghanska regeringens begäran, parallellt med att det internationella samfundet ger ett massivt politiskt stöd åt de förhandlingar mellan den afghanska regeringen och olika talibangrupper som måste komma. Samma belopp som tidigare satsades på kriget måste satsas på utvecklingsprojekt och på att stötta den politiska processen.
Kommer det internationella samfundet att ha modet och kraften att ta detta ansvar och genomföra dessa insatser? Jag tvivlar på det. Men låt oss med all kraft arbeta för en sådan insats och en sådan process.
2010-10-15
Thomas Bodström och framtidens politiker
Thomas Bodstöms avhopp dominerar nyhetsflödet i dag. Jag gav följande kommentar till TT:Thomas Bodström representerar en ny typ av politiker, som - på gott och ont - sannolikt kommer att bli vanligare i framtiden. Politiken kommer i allt större utsträckning att knyta till sig individer som är aktiva i olika sfärer i samhället och som har andra plattformar än enbart den politiska. Den bakomliggande orsaken står att finna i en samhällsutveckling, där individualisering och flexibilitet växer sig allt starkare.
Fördelarna med den nya typen av politiker är att de agerar utifrån bredare erfarenhetsbaser, öppnar upp den politiska sfären och att de i någon mening är i takt med sin tid. Nackdelen är att det finns en risk att politiken förytligas och att allt färre vill stå för kontinuitet och ta ett övergripande ansvar.
Thomas Bodström representerar både fördelarna och nackdelarna. Han har bidragit till att utveckla det politiska samtalet och varit en utmärkt kommunikatör i förhållande till väljarna. Men han har också varit oförmögen att sätta gränser, och det är den oförmågan som försatt honom i den situation där han nu är.
Fördelarna med den nya typen av politiker är att de agerar utifrån bredare erfarenhetsbaser, öppnar upp den politiska sfären och att de i någon mening är i takt med sin tid. Nackdelen är att det finns en risk att politiken förytligas och att allt färre vill stå för kontinuitet och ta ett övergripande ansvar.
Thomas Bodström representerar både fördelarna och nackdelarna. Han har bidragit till att utveckla det politiska samtalet och varit en utmärkt kommunikatör i förhållande till väljarna. Men han har också varit oförmögen att sätta gränser, och det är den oförmågan som försatt honom i den situation där han nu är.
För Socialdemokraterna har han varit en tillgång - inte minst för sin förmåga att ta plats i debatten och att visa att politiker kan vara olika. Jag tror det vore av värde för partiet - och för svensk politik - om det även fortsättningsvis finns utrymme för hans politiska gärning. Om han själv vill, förstås.
Jag tror hans agerande möter irritation hos "vanliga" riksdagsledamöter, men partiledningen har hittills betonat hans positiva betydelse för partiet. Jag uppfattar det också som att han hittills haft ett starkt stöd hos Mona Sahlin.
För mina och andras synpunkter i TT-artikeln, se t ex här.
2010-10-12
Sverigedemokraterna - en nationalsocialism för vår tid?
Uppdatering 14/10 kl 14.35. Nu finns hela Mats Lindbergs artikel tillgänglig på nätet, bl a här. Se även Stardust.
Jag har tidigare argumenterat för det rimliga i att karaktärisera Sverigedemokraterna (SD) som ett främlingsfientligt, men väl inte ett rasistiskt, parti. I en mycket intressant artikel i Nerikes Allehanda (ännu ej på nätet) tar statsvetarprofessorn Mats Lindberg avstånd från beteckningar som "populistiskt", "främlingsfientligt", "rasistiskt" eller "extremistiskt" när det gäller att beskriva SD, eftersom han menar att dessa beteckningar fördunklar och förenklar SD:s ideologi och program. I stället väljer Mats Lindberg att beskriva SD som ett uttryck för en modern nationalsocialism: Kärnan i partiets ideologi är nationalismen och svenskheten. Man skulle kunna kalla ideologin nynationalism men även det är för svagt. Partiet står enligt min mening för en nytänkt nationalsocialistisk ideologi med parlamentariskt arbete som väg och demokratins institutioner som sin främsta arena.
Mats Lindberg härleder de bärande principerna i SD:s ideologi till den legendariske Per Engdahl, som från 1930-talets början och framåt var en ledande gestalt i den svenska nationella rörelsen. Mats Lindberg lyfter fram en artikel från 1979 ur den nysvenska rörelsens tidskrift Vägen framåt, där Per Engdahl tänker nytt och politiskt kreativt. Mats Lindberg skriver: Vi måste överge rasbiologin, menar Engdahl, den är föråldrad och ofruktbar. Sverige och svenskheten kan göras till ett grundvärde ändå. Nationen kan tänkas kulturellt, som en kultur byggd på svensk identitet och svenska traditioner.
Mats Lindberg identifierar två grundprinciper i SD:s ideologi i dag. Den första principen är den organiska samhällssynen: Samhället och staten bör vara rotat i organiska kollektiv som familjen och nationen. "Inga konstruerade kollektiv kan ersätta dessa djupt rotade, ursprungliga gemenskaper". (...) Nationens intressen står över individers och gruppers särintressen. I detta sammanhang kommer begreppet demokrati långt ner på listan, logiskt placerat efter begrepp som familjen, hembygden och fäderneslandet. Demokratin står i SD:s principprogram längst bak under rubriken "Folkhemmet", som en aspekt av det nationellt tänkta "folkhemmet".
Den andra principen är nationalismen: Inom en stats gränser bör det helst bara finnas bara en nation. Ett samhälle bör vara "befolkningsmässigt homogent". Det ska råda enhetlighet i "språk, religion, lojalitet och ursprung". I Sverige ska det alltså helst bo enbart svenskar. (...)
Som jag ser det är den nationalistiska principen inget annat än en idé om etnisk rensning light, en idé on nationell renhet och rening. För en invandrare finns det i princip bara två alternativ, och jag citerar: "a) återvandring, b) assimilering". Europa ska bestå av ett samarbete mellan sådana renade nationer. (...) Varje nation ska vara herre i sitt eget hus och folk från andra nationer ska inte vara delaktiga i eller blanda sig i andra nationers styrelse.
Men innebär kombinationen av dessa två bärande principer då också med nädvändighet natinalsocialism? Lindberg skriver: SD betonar att man är ett mittenparti eller att man inte kan inplaceras på höger-vänsterskalan. Här återupprepar SD tanken från 1930-talets nationalsocialism som sade sig stå mitt emellan kapitalism och kommunism. I SD:s principprogram uttrycks detta med orden: "Sverigedemokraternas ideologi är en förening av två tankeelement, sekelskiftets nationalkonservatism och delar av socialdemokratisk välfärdsideologi". Tydligare än så kan man inte uttrycka det speciella med att vara nationalsocialist.
Hur kommer det då att gå för SD och den nationella rörelsen? Mats Lindberg betonar att SD:s ideologi pekar på nuets samhällsförhållanden och nuets samhällsproblem, betraktade från nationalistiskt perspektiv. Partiets nationalistiska ideologi är dock inte längre storsvensk utan småskuret inhemsk. Den är riktad inåt, mot invandringen och det mångkulturella samhället. Men just därför blir ideologin politiskt verksam. Det är en nationalsocialism i vår tid och för vår tid. SD utgör den logiska fortsättningen på den nationella rörelsen i svensk politisk historia. Kanske första gången de nationella lyckas? Kanske kronan på verket?
Jag beklagar om denna bloggpost mest blev ett referat av Mats Lindbergs artikel, men eftersom grundtexten ännu inte finns på nätet ville jag vara extra utförlig. Jag inbjuder i stället till diskussion i kommentarsfältet (läs gärna kommentarsreglerna innan du skriver om du vill bli publicerad). Har Mats Lindberg rätt eller fel i sin tes om SD som en modern nationalsocialism?
Jag har tidigare argumenterat för det rimliga i att karaktärisera Sverigedemokraterna (SD) som ett främlingsfientligt, men väl inte ett rasistiskt, parti. I en mycket intressant artikel i Nerikes Allehanda (ännu ej på nätet) tar statsvetarprofessorn Mats Lindberg avstånd från beteckningar som "populistiskt", "främlingsfientligt", "rasistiskt" eller "extremistiskt" när det gäller att beskriva SD, eftersom han menar att dessa beteckningar fördunklar och förenklar SD:s ideologi och program. I stället väljer Mats Lindberg att beskriva SD som ett uttryck för en modern nationalsocialism: Kärnan i partiets ideologi är nationalismen och svenskheten. Man skulle kunna kalla ideologin nynationalism men även det är för svagt. Partiet står enligt min mening för en nytänkt nationalsocialistisk ideologi med parlamentariskt arbete som väg och demokratins institutioner som sin främsta arena.
Mats Lindberg härleder de bärande principerna i SD:s ideologi till den legendariske Per Engdahl, som från 1930-talets början och framåt var en ledande gestalt i den svenska nationella rörelsen. Mats Lindberg lyfter fram en artikel från 1979 ur den nysvenska rörelsens tidskrift Vägen framåt, där Per Engdahl tänker nytt och politiskt kreativt. Mats Lindberg skriver: Vi måste överge rasbiologin, menar Engdahl, den är föråldrad och ofruktbar. Sverige och svenskheten kan göras till ett grundvärde ändå. Nationen kan tänkas kulturellt, som en kultur byggd på svensk identitet och svenska traditioner.
Mats Lindberg identifierar två grundprinciper i SD:s ideologi i dag. Den första principen är den organiska samhällssynen: Samhället och staten bör vara rotat i organiska kollektiv som familjen och nationen. "Inga konstruerade kollektiv kan ersätta dessa djupt rotade, ursprungliga gemenskaper". (...) Nationens intressen står över individers och gruppers särintressen. I detta sammanhang kommer begreppet demokrati långt ner på listan, logiskt placerat efter begrepp som familjen, hembygden och fäderneslandet. Demokratin står i SD:s principprogram längst bak under rubriken "Folkhemmet", som en aspekt av det nationellt tänkta "folkhemmet".
Den andra principen är nationalismen: Inom en stats gränser bör det helst bara finnas bara en nation. Ett samhälle bör vara "befolkningsmässigt homogent". Det ska råda enhetlighet i "språk, religion, lojalitet och ursprung". I Sverige ska det alltså helst bo enbart svenskar. (...)
Som jag ser det är den nationalistiska principen inget annat än en idé om etnisk rensning light, en idé on nationell renhet och rening. För en invandrare finns det i princip bara två alternativ, och jag citerar: "a) återvandring, b) assimilering". Europa ska bestå av ett samarbete mellan sådana renade nationer. (...) Varje nation ska vara herre i sitt eget hus och folk från andra nationer ska inte vara delaktiga i eller blanda sig i andra nationers styrelse.
Men innebär kombinationen av dessa två bärande principer då också med nädvändighet natinalsocialism? Lindberg skriver: SD betonar att man är ett mittenparti eller att man inte kan inplaceras på höger-vänsterskalan. Här återupprepar SD tanken från 1930-talets nationalsocialism som sade sig stå mitt emellan kapitalism och kommunism. I SD:s principprogram uttrycks detta med orden: "Sverigedemokraternas ideologi är en förening av två tankeelement, sekelskiftets nationalkonservatism och delar av socialdemokratisk välfärdsideologi". Tydligare än så kan man inte uttrycka det speciella med att vara nationalsocialist.
Hur kommer det då att gå för SD och den nationella rörelsen? Mats Lindberg betonar att SD:s ideologi pekar på nuets samhällsförhållanden och nuets samhällsproblem, betraktade från nationalistiskt perspektiv. Partiets nationalistiska ideologi är dock inte längre storsvensk utan småskuret inhemsk. Den är riktad inåt, mot invandringen och det mångkulturella samhället. Men just därför blir ideologin politiskt verksam. Det är en nationalsocialism i vår tid och för vår tid. SD utgör den logiska fortsättningen på den nationella rörelsen i svensk politisk historia. Kanske första gången de nationella lyckas? Kanske kronan på verket?
Jag beklagar om denna bloggpost mest blev ett referat av Mats Lindbergs artikel, men eftersom grundtexten ännu inte finns på nätet ville jag vara extra utförlig. Jag inbjuder i stället till diskussion i kommentarsfältet (läs gärna kommentarsreglerna innan du skriver om du vill bli publicerad). Har Mats Lindberg rätt eller fel i sin tes om SD som en modern nationalsocialism?
2010-10-09
Inför kronprinsessans Kinaresa: Republik eller barbari!
Igår tillkännagavs att den kinesiske människorättsaktivisten Liu Xiaobo tilldelas Nobels fredspris. Liu Xiaobo är en av de mest kända regimkritikerna och 2008 dömdes han till elva års fängelse efter att ha undertecknat Charta 08, ett politiskt manifest för ökad demokrati i Kina. Utnämningen av Liu Xiaobo var ett modigt beslut av den norska Nobelkommittén och priset bidrar till att rikta uppmärksamheten på förtrycket och brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina.
Till samma förtryckets och diktaturens Kina reser i dag kronprinsessan Victoria och prins Daniel för ett officiellt besök där de bl a kommer att inviga en modeutställning. Men namnet Liu Xiaobo kommer inte att passera kronprinsessans eller prinsens läppar under deras vistelse i landet. När hela världens uppmärksamhet riktas mot förtryckets Kina tvingas kronprinsessan Victoria och prins Daniel i stället lalla runt och klippa band. Det är förödmjukande - inte bara för Sverige och för kampen mot mänskliga rättigheter utan i minst lika stor utsträckning för dem själva. Tigandet bidrar till ett legitimera diktaturen och förtrycket av mänskliga rättigheter i Kina.
Jag hyser stor respekt för Victoria och Daniel som personer och för deras professionella försök att sköta de plikter som följer med tronarvingeskapet och prinstiteln. Men Victoria och Daniel är fångna i en struktur de varken valt eller skapat, en struktur som förminskar och snärjer in. En struktur som som står för utanförskap och ojämlikhet, för tillgjordhet och ofrihet och i det här fallet för ett skämmigt tigande inför förtryck och diktatur.
Tänk om Socialdemokraterna i sin strävan att bli ett modernt parti vågade ta sitt partiprogram och sina grundläggande värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet på allvar. Låt fältropet bli: Republik eller barbari!
Till samma förtryckets och diktaturens Kina reser i dag kronprinsessan Victoria och prins Daniel för ett officiellt besök där de bl a kommer att inviga en modeutställning. Men namnet Liu Xiaobo kommer inte att passera kronprinsessans eller prinsens läppar under deras vistelse i landet. När hela världens uppmärksamhet riktas mot förtryckets Kina tvingas kronprinsessan Victoria och prins Daniel i stället lalla runt och klippa band. Det är förödmjukande - inte bara för Sverige och för kampen mot mänskliga rättigheter utan i minst lika stor utsträckning för dem själva. Tigandet bidrar till ett legitimera diktaturen och förtrycket av mänskliga rättigheter i Kina.
Jag hyser stor respekt för Victoria och Daniel som personer och för deras professionella försök att sköta de plikter som följer med tronarvingeskapet och prinstiteln. Men Victoria och Daniel är fångna i en struktur de varken valt eller skapat, en struktur som förminskar och snärjer in. En struktur som som står för utanförskap och ojämlikhet, för tillgjordhet och ofrihet och i det här fallet för ett skämmigt tigande inför förtryck och diktatur.
Tänk om Socialdemokraterna i sin strävan att bli ett modernt parti vågade ta sitt partiprogram och sina grundläggande värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet på allvar. Låt fältropet bli: Republik eller barbari!
2010-10-06
Karin Hübinette och frågan om den journalistiska opartiskheten
I dag kritiserar jag på Aftonbladets Debattsida Sveriges Televisions beslut att frånta Karin Hübinette uppdraget som programledare för Aktuellt och Agenda. Bakgrunden är att Karin Hübinettes syster, Hillevi Engström (M), utnämnts till arbetsmarknadsminister i den borgerliga Alliansregeringen. Nedan följer ett utdrag ur artikeln.
Visst är det problematiskt med släkt- och vänskapsband mellan journalister och politiker. Men det stora problemet uppstår när redaktionsledningarna abdikerar och i stället för att själva bedöma den enskilde medarbetarens förmåga att agera journalistiskt professionellt försöker formulera generella regler för något som inte går att i detalj reglera. Är det verkligen själva systerskapet mellan Karin Hübinette och Hillevi Engström som är problemet? Var bör då gränsen sättas för denna typ av jäv? Halvsyskon? Kusiner? Grannar? Barn på samma dagis?
Nej, att Karin Hübinette är syster med Hillevi Engström är i sig inget giltigt skäl att beröva henne programledaruppgiften. Det giltiga skälet vore i stället om SVT-ledningen menade att de inte trodde att Karin Hübinette skulle kunna genomföra sin journalistiska uppgift på ett professionellt sätt. Men det säger man inte och det tror jag inte man menar heller. I stället gömmer man sig bakom formellt släktskap och praktiska svårigheter (så motiverade t ex Eva Landahl, chef för Aktuellt och Agenda, beslutet med att vore olyckligt om Karin Hübinette ”kanske måste intervjua sin egen syster”). Men i så fall borde väl problemet ha gått att enkelt hantera genom att Karin Hübinette inte utövade programledarrollen just i de inslag när Hillevi Engström medverkar i Aktuellt eller Agenda.
På samma sätt är det med journalisters och experters politiska tillhörigheter. Själv framträder jag gärna i min profession som statsvetare samtidigt som jag synliggör mitt engagemang inom Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen. Men jag propsar inte på att varje enskild expert eller journalist måste inleda sin rapportering med en politisk självbekännelse. Skall K-G Bergström konsekvent presenteras som ”tidigare aktiv inom Moderaterna”? Skall statsvetaren Tommy Möller presenteras med att han har ett förflutet i den borgerliga studentföreningen Heimdal? Självklart inte.
Jag tycker mig se en spirande dröm om den politiskt och släktskapsmässigt obefläckade journalisten. Min aning förstärks av att Sveriges Radio tidigare hanterat en motsvarande situation helt annorlunda. Under Thomas Bodströms tid som justitieminister tilläts hans syster Cecilia Bodström vara chef för SR Ekots aktualitetsprogram, P1 Morgon, Studio Ett och God Morgon Världen samt vikarierade som programchef för Sveriges Radios P1.
En sådan obefläckad journalist finns inte och det skall vi vara tacksamma för. Journalister är människor av kött och blod, med politiska åsikter, med styrkor och tillkortakommanden. Det är dessa egenskaper som gör det möjligt för journalisten att värdera och bedöma skeenden, annars kunde journalisten lika gärna ersättas av en maskin. Så bejaka journalisten som en levande människa och låt Karin Hübinette fortsätta att lika förtjänstfullt som tidigare leda Aktuellt och Agenda.
Visst är det problematiskt med släkt- och vänskapsband mellan journalister och politiker. Men det stora problemet uppstår när redaktionsledningarna abdikerar och i stället för att själva bedöma den enskilde medarbetarens förmåga att agera journalistiskt professionellt försöker formulera generella regler för något som inte går att i detalj reglera. Är det verkligen själva systerskapet mellan Karin Hübinette och Hillevi Engström som är problemet? Var bör då gränsen sättas för denna typ av jäv? Halvsyskon? Kusiner? Grannar? Barn på samma dagis?
Nej, att Karin Hübinette är syster med Hillevi Engström är i sig inget giltigt skäl att beröva henne programledaruppgiften. Det giltiga skälet vore i stället om SVT-ledningen menade att de inte trodde att Karin Hübinette skulle kunna genomföra sin journalistiska uppgift på ett professionellt sätt. Men det säger man inte och det tror jag inte man menar heller. I stället gömmer man sig bakom formellt släktskap och praktiska svårigheter (så motiverade t ex Eva Landahl, chef för Aktuellt och Agenda, beslutet med att vore olyckligt om Karin Hübinette ”kanske måste intervjua sin egen syster”). Men i så fall borde väl problemet ha gått att enkelt hantera genom att Karin Hübinette inte utövade programledarrollen just i de inslag när Hillevi Engström medverkar i Aktuellt eller Agenda.
På samma sätt är det med journalisters och experters politiska tillhörigheter. Själv framträder jag gärna i min profession som statsvetare samtidigt som jag synliggör mitt engagemang inom Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen. Men jag propsar inte på att varje enskild expert eller journalist måste inleda sin rapportering med en politisk självbekännelse. Skall K-G Bergström konsekvent presenteras som ”tidigare aktiv inom Moderaterna”? Skall statsvetaren Tommy Möller presenteras med att han har ett förflutet i den borgerliga studentföreningen Heimdal? Självklart inte.
Jag tycker mig se en spirande dröm om den politiskt och släktskapsmässigt obefläckade journalisten. Min aning förstärks av att Sveriges Radio tidigare hanterat en motsvarande situation helt annorlunda. Under Thomas Bodströms tid som justitieminister tilläts hans syster Cecilia Bodström vara chef för SR Ekots aktualitetsprogram, P1 Morgon, Studio Ett och God Morgon Världen samt vikarierade som programchef för Sveriges Radios P1.
En sådan obefläckad journalist finns inte och det skall vi vara tacksamma för. Journalister är människor av kött och blod, med politiska åsikter, med styrkor och tillkortakommanden. Det är dessa egenskaper som gör det möjligt för journalisten att värdera och bedöma skeenden, annars kunde journalisten lika gärna ersättas av en maskin. Så bejaka journalisten som en levande människa och låt Karin Hübinette fortsätta att lika förtjänstfullt som tidigare leda Aktuellt och Agenda.
2010-10-05
Nedgraderar Alliansregeringen universitets- och högskolepolitiken?
Fredrik Reinfeldts nya regering bjöd på få överraskningar. De flesta av de nya ministrarna är beprövade politiker. Känslan är att Reinfeldt lärt läxan från sin första regeringsbildning 2006 då ministrarna fick hoppa strömhopp från sina taburetter efter avslöjade brister i personlig vandel.
Tobias Krantz avgång blev åtminstone för mig en överraskning. Visst har hans fögderi som högskole- och forskningsminister känntecknats av en del klavertramp (konflikt med Högskoleverket om kvalitetsutvärderingar, felaktigheter i reformpaket om nya antagningsregler). Men jämfört med flera av hans företrädare så har han ändå uppvisat en grundkompetens om universitets- och högskoleområdet. Han kan sitt område, han har inte suttit särskilt länge och han är disputerad.
Krantz företrädare Lars Leijonborg uppfattades av verksamhetsföreträdarna som en "lame duck" under sin tid på posten, medan statssekreteraren Peter Honneth var den som höll i tömmarna. När nu universitets- och högskolefrågorna inte längre får en egen minister utan plockas in i Jan Björklund stora portfölj är det svårt att uppfatta det som något annat än en nedgradering av universitets- och högskolepolitiken. Peter Honneth tycks nu i praktiken bli högskole- och forskningsminister.
Tobias Krantz själv verkar mest dyster och meddelar på sin Facebook-sida att han nu hoppar av sitt riksdagsuppdrag.
Tobias Krantz avgång blev åtminstone för mig en överraskning. Visst har hans fögderi som högskole- och forskningsminister känntecknats av en del klavertramp (konflikt med Högskoleverket om kvalitetsutvärderingar, felaktigheter i reformpaket om nya antagningsregler). Men jämfört med flera av hans företrädare så har han ändå uppvisat en grundkompetens om universitets- och högskoleområdet. Han kan sitt område, han har inte suttit särskilt länge och han är disputerad.
Krantz företrädare Lars Leijonborg uppfattades av verksamhetsföreträdarna som en "lame duck" under sin tid på posten, medan statssekreteraren Peter Honneth var den som höll i tömmarna. När nu universitets- och högskolefrågorna inte längre får en egen minister utan plockas in i Jan Björklund stora portfölj är det svårt att uppfatta det som något annat än en nedgradering av universitets- och högskolepolitiken. Peter Honneth tycks nu i praktiken bli högskole- och forskningsminister.
Tobias Krantz själv verkar mest dyster och meddelar på sin Facebook-sida att han nu hoppar av sitt riksdagsuppdrag.
2010-10-04
Erfarenheter från talmansvalet - vem "ger inflytande" åt vem?
Som väntat valdes Per Westerberg (M) i dag till riksdagens talman. Sverigedemokraterna (SD) valde att aktivt stödja valet av Westerberg, i stället för att lägga ned sina röster eller att stödja den rödgröne kandidaten Kent Härstedt. Genom sitt agerande vill SD ge bilden av sig själva som ett seriöst och ansvarstagande parti, något som hade försvårats om partiet i stället valt att som en maktdemonstration ge sitt stöd åt Härstedt.
I debatten tävlar nu de båda blocken i konsten att framställa varandra som beroende av och försonligt inställda till samarbete med SD. Varje gång som SD stödjer Alliansregeringen i en omröstning kommer de rödgröna att säga att Alliansregeringen "ger SD inflytande" genom att lägga fram förslag som SD kan stödja. Varje gång som SD i stället stödjer de rödgröna i en omröstning kommer Alliansen att säga att de rödgröna "ger SD inflytande" genom att lägga fram förslag som SD kan stödja. Retoriken är enahanda och kommer att bli tröttsam i längden.
Uttrycken att respektive block "ger SD inflytande", "är beroende av SD" samt "samarbetar med SD" har upprepats som mantran i debatten. Men uttrycken är så vaga att de mer bidrar till att fördunkla än att skapa klarhet i debatten. Om SD röstar med de rödgröna innebär det inte att de rödgröna "ger SD inflytande". Om SD röstar med Alliansen innebär det inte att Alliansen "ger SD inflytande". I stället är det så att SD genom valresultatet vunnit ett inflytande i varje enskild fråga där de båda blocken är oense. Det hjälper inte heller om de båda blocken kommer överens i en sakfråga för att den vägen beröva SD vågmästarställningen - en sådan överenskommelse innebär ju också att SD utövat ett inflytande över hur frågan hanteras.
Däremot är det en helt annan sak om Alliansen eller de rödgröna innan de formulerar sina förslag sneglar på SD:s intställning i frågan. Eller om Alliansen och de rödgröna rentav skulle föra formella eller informella samtal med SD om politiken - men det är än så länge ett osannolikt scenario.
Nu tyder det mesta på att vi går in i en period där Alliansregeringen och de rödgröna kommer att lägga fram sina förslag i riksdagen utan att på förhand veta om förslagen kommer att gå igenom. Som jag tidigare anfört kommer SD i de allra flesta fall att stödja Alliansregeringens förslag. SD är ju inget mittenparti utan utövar sin s k vågmästarställning från högerkanten. Då och då kommer SD att hota med eller också i handling stödja de rödgröna. Om den situationen uppstår tillräckligt många gånger eller i de mest centrala frågorna får vi en regeringskris och kanske t o m nyval. Men inget tyder på att det kommer att bli så inom den överblickbara framtiden. Tvärtom tror jag att hösten i riskdagen kommer att bli betydligt mer stabil än vad många kanske har trott.
Jag kommenterar talmansvalet i bl a Expressen och Dagens Industri, samt chattar med Expressens läsare i ämnet. Chatten kan läsas här.
I debatten tävlar nu de båda blocken i konsten att framställa varandra som beroende av och försonligt inställda till samarbete med SD. Varje gång som SD stödjer Alliansregeringen i en omröstning kommer de rödgröna att säga att Alliansregeringen "ger SD inflytande" genom att lägga fram förslag som SD kan stödja. Varje gång som SD i stället stödjer de rödgröna i en omröstning kommer Alliansen att säga att de rödgröna "ger SD inflytande" genom att lägga fram förslag som SD kan stödja. Retoriken är enahanda och kommer att bli tröttsam i längden.
Uttrycken att respektive block "ger SD inflytande", "är beroende av SD" samt "samarbetar med SD" har upprepats som mantran i debatten. Men uttrycken är så vaga att de mer bidrar till att fördunkla än att skapa klarhet i debatten. Om SD röstar med de rödgröna innebär det inte att de rödgröna "ger SD inflytande". Om SD röstar med Alliansen innebär det inte att Alliansen "ger SD inflytande". I stället är det så att SD genom valresultatet vunnit ett inflytande i varje enskild fråga där de båda blocken är oense. Det hjälper inte heller om de båda blocken kommer överens i en sakfråga för att den vägen beröva SD vågmästarställningen - en sådan överenskommelse innebär ju också att SD utövat ett inflytande över hur frågan hanteras.
Däremot är det en helt annan sak om Alliansen eller de rödgröna innan de formulerar sina förslag sneglar på SD:s intställning i frågan. Eller om Alliansen och de rödgröna rentav skulle föra formella eller informella samtal med SD om politiken - men det är än så länge ett osannolikt scenario.
Nu tyder det mesta på att vi går in i en period där Alliansregeringen och de rödgröna kommer att lägga fram sina förslag i riksdagen utan att på förhand veta om förslagen kommer att gå igenom. Som jag tidigare anfört kommer SD i de allra flesta fall att stödja Alliansregeringens förslag. SD är ju inget mittenparti utan utövar sin s k vågmästarställning från högerkanten. Då och då kommer SD att hota med eller också i handling stödja de rödgröna. Om den situationen uppstår tillräckligt många gånger eller i de mest centrala frågorna får vi en regeringskris och kanske t o m nyval. Men inget tyder på att det kommer att bli så inom den överblickbara framtiden. Tvärtom tror jag att hösten i riskdagen kommer att bli betydligt mer stabil än vad många kanske har trott.
Jag kommenterar talmansvalet i bl a Expressen och Dagens Industri, samt chattar med Expressens läsare i ämnet. Chatten kan läsas här.
2010-10-03
Valet av talman - Per Westerberg eller Kent Härstedt?
I morgon måndag väljer riksdagen talman. Striden står mellan nuvarande talmannen Per Westerberg (M) och Kent Härstedt (S).
Frågan om vem som skall bli riksdagens talman är inte alls oviktig. I rang kommer talmannen direkt efter statschefen (d v s kungen) och således före statsministern. Talmannen har en central roll vid bildandet av en ny regering och det är bara talmannen som har rätt att lägga fram förslag på statsminister till kammaren. I komplicerade parlamentariska situationer - som den vi har nu - blir talmannens roll extra viktig.
Måndagens omröstning är särskilt intressant eftersom det blir första gången som Sverigedemokraterna får möjlighet att utnyttja sin s k vågmästarroll. Omröstningen aktualiserar också frågan om hur de rödgröna kommer att hantera sin ställning i opposition, med Sverigedemokraterna som vågmästare.
I sakfrågan har Socialdemokraterna och Moderaterna skilda principiella uppfattningar. Moderaterna menar att talmannen bör hämtas från det största blocket, medan Socialdemokraterna menar att talmannen bör hämtas från det största partiet. Dessa skilda uppfattningar kan hanteras på två olika sätt. Antingen genom en blocköverskridande uppgörelse, där regering och opposition kommer överens i frågan. Eller genom en omröstning, där Sverigedemokraterna genom sin vågmästarställning avgör vem som blir talman.
Det finns inget självklart val mellan dessa båda alternativ. En blocköverskridande uppgörelse kan uppfattas som ett uttryck för statsmannaskap, där regering och opposition för landets bästa lägger meningsskiljaktigheterna åt sidan och därigenom utestänger Sverigedemokraterna från inflytande i frågan. Men en sådan blocköverskridande uppgörelse skulle också innebära att de rödgröna lägger ned vapnen och att Sverigedemokraterna i stället inför väljarna kan framstå som den enda riktiga oppositionen.
Jag tycker sammantaget det är bra att Socialdemokraterna och de rödgröna valde att lyfta fram en egen kandidat. Däremot tycks processen fram till detta beslut ha hanterats med viss valhänthet. När förre talmannen Björn von Sydow (S) i Ekot deklarerade att han inte tänkte låta sig väljas till riksdagens talman med hjälp av Sverigedemokraternas röster uppfattades det allmänt som att de rödgröna inte skulle lansera någon gemensam kandidat. Men det var en felaktig bedömning - i stället lanserades Kent Härstedt dagen därpå. Det blir en märklig situation för Kent Härstedt, som nu tvingas svara på frågor varför han kan tänka sig att väljas till talman genom Sverigedemokraternas röster när Björn von Sydow vägrar att stå till förfogande under sådana förutsättningar.
Hur kommer det då att gå i talmansvalet? Sverigedemokraterna är nya i riksdagen, ovana vid sin vågmästarställning och frustrerade över att inget annat parti vill tala med dem. Kanske skulle de kunna tänkas vilja ge Fredrik Reinfeldt en offentlig örfil för att visa att han aldrig skall kunna vara säker på deras stöd?
Men jag har ändå svårt att se något annat utfall än att Sverigedemokraterna antingen aktivt stöder Per Westerberg eller lägger ned sina röster och därigenom låter Per Westerberg bli vald. Sverigedemokraterna kommer inte att stödja Kent Härstedt.
Sverigedemokraternas vågmästarställning utövas inte från en mittenposition utan från en högerposition. Sverigedemokraternas ideologi är nationellt konservativ. Sverigedemokraternas väljare definierar sig i huvudsak till höger på det politiska fältet. Kent Härstedt - med sin profilering på en generös bistånds- och flyktingpolitik - symboliserar allt det som Sverigedemokraterna avskyr. Det är nästan så att man kan misstänka att Kent Härstedt valts ut eftersom de rödgröna vet att Sverigedemokraterna aldrig kommer att kunna rösta på honom.
Frågan om vem som skall bli riksdagens talman är inte alls oviktig. I rang kommer talmannen direkt efter statschefen (d v s kungen) och således före statsministern. Talmannen har en central roll vid bildandet av en ny regering och det är bara talmannen som har rätt att lägga fram förslag på statsminister till kammaren. I komplicerade parlamentariska situationer - som den vi har nu - blir talmannens roll extra viktig.
Måndagens omröstning är särskilt intressant eftersom det blir första gången som Sverigedemokraterna får möjlighet att utnyttja sin s k vågmästarroll. Omröstningen aktualiserar också frågan om hur de rödgröna kommer att hantera sin ställning i opposition, med Sverigedemokraterna som vågmästare.
I sakfrågan har Socialdemokraterna och Moderaterna skilda principiella uppfattningar. Moderaterna menar att talmannen bör hämtas från det största blocket, medan Socialdemokraterna menar att talmannen bör hämtas från det största partiet. Dessa skilda uppfattningar kan hanteras på två olika sätt. Antingen genom en blocköverskridande uppgörelse, där regering och opposition kommer överens i frågan. Eller genom en omröstning, där Sverigedemokraterna genom sin vågmästarställning avgör vem som blir talman.
Det finns inget självklart val mellan dessa båda alternativ. En blocköverskridande uppgörelse kan uppfattas som ett uttryck för statsmannaskap, där regering och opposition för landets bästa lägger meningsskiljaktigheterna åt sidan och därigenom utestänger Sverigedemokraterna från inflytande i frågan. Men en sådan blocköverskridande uppgörelse skulle också innebära att de rödgröna lägger ned vapnen och att Sverigedemokraterna i stället inför väljarna kan framstå som den enda riktiga oppositionen.
Jag tycker sammantaget det är bra att Socialdemokraterna och de rödgröna valde att lyfta fram en egen kandidat. Däremot tycks processen fram till detta beslut ha hanterats med viss valhänthet. När förre talmannen Björn von Sydow (S) i Ekot deklarerade att han inte tänkte låta sig väljas till riksdagens talman med hjälp av Sverigedemokraternas röster uppfattades det allmänt som att de rödgröna inte skulle lansera någon gemensam kandidat. Men det var en felaktig bedömning - i stället lanserades Kent Härstedt dagen därpå. Det blir en märklig situation för Kent Härstedt, som nu tvingas svara på frågor varför han kan tänka sig att väljas till talman genom Sverigedemokraternas röster när Björn von Sydow vägrar att stå till förfogande under sådana förutsättningar.
Hur kommer det då att gå i talmansvalet? Sverigedemokraterna är nya i riksdagen, ovana vid sin vågmästarställning och frustrerade över att inget annat parti vill tala med dem. Kanske skulle de kunna tänkas vilja ge Fredrik Reinfeldt en offentlig örfil för att visa att han aldrig skall kunna vara säker på deras stöd?
Men jag har ändå svårt att se något annat utfall än att Sverigedemokraterna antingen aktivt stöder Per Westerberg eller lägger ned sina röster och därigenom låter Per Westerberg bli vald. Sverigedemokraterna kommer inte att stödja Kent Härstedt.
Sverigedemokraternas vågmästarställning utövas inte från en mittenposition utan från en högerposition. Sverigedemokraternas ideologi är nationellt konservativ. Sverigedemokraternas väljare definierar sig i huvudsak till höger på det politiska fältet. Kent Härstedt - med sin profilering på en generös bistånds- och flyktingpolitik - symboliserar allt det som Sverigedemokraterna avskyr. Det är nästan så att man kan misstänka att Kent Härstedt valts ut eftersom de rödgröna vet att Sverigedemokraterna aldrig kommer att kunna rösta på honom.
2010-10-02
Idrottsvåld i Sverige och i USA
Texten nedan är just publicerad på mesta mästarnas eminenta och prisbelönta supporterblogg Bara ben på Glenn Hysén.
SUPPORTERVÅLD. På senare år har läktarvåldet och bråk mellan s k supportergrupper i Sverige fått stor uppmärksamhet. Problemet gäller främst fotboll på elitnivå, men har även visat tendenser att sprida sig till ishockeyn. För några dagar sedan var det t ex storbråk på läktarna redan en halv timme före matchstart i hockeyderbyt mellan AIK och Djurgården. Samma klubbar möts i morgon i fotbollsallsvenskan, och nya bråk är att vänta.
För ett par dagar sedan satt jag på restaurang med en god vän (hockeymålvakt med SM-guld med Björklöven från 1987!) och funderade över varför USA - vars samhälle i övrigt är så impregnerat av våld - inte har några problem med supportervåld. Jag sände ut en fråga på twitter (@UlfBjereld) och frågan väckte ett enormt engagemang. På bara några minuter hade svaren haglat in och kreativiteten kunde man inte klaga på. Här kommer några av de föreslagna svaren i min egen informella trovärdighetsordning:
1. I USA är lagsporter i huvudsak en medelklassangelägenhet.
2. Biljettpriserna är så höga att det inte uppstår supporterkulturer.
3. Fansen åker inte med till bortamatcherna.
4. I USA är lagsporter i huvudsak en familjeunderhållning.
5. Lagen är så kommersialiserade att det inte uppstår supporterkulturer.
6. Det är ont om derbyn i amerikanska lagsporter på elitnivå.
7. Det är långa avstånd mellan klackarna på läktarna.
8. Frågan är felställd - det finns visst supportervåld i USA.
9. USA:s fanatismkvot är redan fylld av religion, politik och patriotism.
10. USA får utlopp för sina aggressioner i Irak och i AfghanistanVad säger ni? Finns det några bättre (eller sämre...) förklaringar än de som listats ovan? Kan skillnaden ha att göra med att i de flesta länder är det främst fotbollen som varit drabbad av våldet, och fotbollen har ju som bekant en betydligt svagare ställning i det amerikanska idrottslivet?
SUPPORTERVÅLD. På senare år har läktarvåldet och bråk mellan s k supportergrupper i Sverige fått stor uppmärksamhet. Problemet gäller främst fotboll på elitnivå, men har även visat tendenser att sprida sig till ishockeyn. För några dagar sedan var det t ex storbråk på läktarna redan en halv timme före matchstart i hockeyderbyt mellan AIK och Djurgården. Samma klubbar möts i morgon i fotbollsallsvenskan, och nya bråk är att vänta.
För ett par dagar sedan satt jag på restaurang med en god vän (hockeymålvakt med SM-guld med Björklöven från 1987!) och funderade över varför USA - vars samhälle i övrigt är så impregnerat av våld - inte har några problem med supportervåld. Jag sände ut en fråga på twitter (@UlfBjereld) och frågan väckte ett enormt engagemang. På bara några minuter hade svaren haglat in och kreativiteten kunde man inte klaga på. Här kommer några av de föreslagna svaren i min egen informella trovärdighetsordning:
1. I USA är lagsporter i huvudsak en medelklassangelägenhet.
2. Biljettpriserna är så höga att det inte uppstår supporterkulturer.
3. Fansen åker inte med till bortamatcherna.
4. I USA är lagsporter i huvudsak en familjeunderhållning.
5. Lagen är så kommersialiserade att det inte uppstår supporterkulturer.
6. Det är ont om derbyn i amerikanska lagsporter på elitnivå.
7. Det är långa avstånd mellan klackarna på läktarna.
8. Frågan är felställd - det finns visst supportervåld i USA.
9. USA:s fanatismkvot är redan fylld av religion, politik och patriotism.
10. USA får utlopp för sina aggressioner i Irak och i AfghanistanVad säger ni? Finns det några bättre (eller sämre...) förklaringar än de som listats ovan? Kan skillnaden ha att göra med att i de flesta länder är det främst fotbollen som varit drabbad av våldet, och fotbollen har ju som bekant en betydligt svagare ställning i det amerikanska idrottslivet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)