Hur skall vi tolka att 8 av 9 politiska experter tror att Sven-Erik Österberg blir ny partiledare för S?

I gårdagens Aftonbladet tror åtta av nio politiska experter (ja, jag är en av dem...) att Sven-Erik Österberg blir ny partiledare för Socialdemokraterna. Den nionde experten, Nisha Besara, vägrar svara på frågan och säger i stället vem hon vill skall bli ny partiledare för S (Carin Jämtin eller Lena Sommestad).

Vad betyder då dessa experters samstämmiga bedömning för förutsättningarna att Österberg verkligen blir vald? Den frågan är naturligtvis svår att besvara. Men det är klart att om Österberg i förväg framställs som en vinnare så kan det bli svårare för villiga men lite blyga kandidater att ta steget fram. Ylva Johansson visade mod när hon för några veckor sedan sade sig stå till förfogande. Men ingen annan kandidat har valt att följa hennes exempel. Det är synd, och ytterligare ett tecken på den förstelnade organisationsform som tär på Socialdemokraternas politiska kapital.

Att åtta av nio experter oberoende av varandra tror på samme person visar också vilken skriande brist det råder på alternativa kandidater i partiet. Det är inget gott tecken, oavsett vad man tycker om Sven-Erik Österberg.

Jag har hela tiden hävdat att Sven-Erik Österberg ligger bra till för att ta över efter Mona Sahlin. Österberg är ett kompromissalternativ eftersom han kan accepteras av både vänster och höger inom partiet. Han har ett förflutet som skogsarbetare, är gruppledare i riksdagen och har ministererfarenheter. Österberg anses folklig och har få politiska fiender. Jag tror att Österberg kan hålla partiet samman (en av partiledarens viktigaste uppgifter) och hejda det fria fall som partiet för närvarande befinner sig i. Däremot är jag betydligt mer tveksam till hans vilja och förmåga att gå i spetsen för den förnyelse av partiets politik och organisation som är nödvändig. Österberg riskerar att bli en övergångslösning. Blir han vald är det upp till honom själv att visa att jag har fel i mina farhågor och att han i stället växer med uppgiften och blir en framtidslösning.

Vid sidan av Österbergs bristande trovärdighet i förnyelsearbetet saknar han också erfarenheter av internationella frågor.

Jag tycker fortfarande att valberedningen borde överväga ett tudelat ledarskap. Ett tudelat ledarskap skulle kunna öppna upp den förstelnade partistrukturen. Dessutom blir kvalifikationskraven på en socialdemokratisk partiledare allt svårare att förena i en person. En socialdemokratisk partiledare förväntas samla och hålla ihop partiet, leda regeringsarbetet som statsminister alternativt leda oppositionsarbetet i riksdagen, driva det nödvändiga förnyelsearbetet framåt, hålla kontakt med rörelsen samt inte minst i vår medialiserade värld samspela med media alla tider på dygnet. Ett tudelat ledarskap skulle också öppna dörren för personer som sticker ut, som t ex Lena Sommestad, Luciano Astudillo, Leif Pagrotsky eller Veronica Palm.

Men ingenting tyder hittills på att valberedningen vågar öppna upp processen. Business as usual tycks vara parollen för dagen, trots partiets kris. Men överraska mig gärna! Annars tror jag det blir Sven-Erik Österberg. Gardera med Pär Nuder, eller Stefan Löfvén.

Mona Sahlins avgång och socialdemokratins kris

Mona Sahlins dramatiska avgång i dag var kanske ofrånkomlig, men för Socialdemokraternas del förvärras den redan djupa krisen. Det svidande valnederlaget 2010 skulle hanteras genom en seriös omprövning av den förda politiken, en strävan att bygga socialdemokratisk politik för ett samhälle bortom industrisamhället. Nu ställs partiet inför den omöjliga uppgiften att på bara några månader välja en ny partiledare, en partiledare som har en stark förankring inom rörelsen, förmår kommunicera och entusiasmera väljaropinionen i allmänhet och som har kraften att vara drivande i förändringsarbetet. I skrivande stund ser jag inte riktigt vem denna tulipanaros skulle vara. (Då bortser jag från Margot Wallström, om vilken någon i radion tidigare i dag sa att hon skulle kunna leda Socialdemokraterna från månen.)

Risken är stor att den valberedning som tillsätts kommer att föreslå en kandidat som visserligen är allmänt duglig och kompetent och har få politiska fiender, men som i stället för att sticka ut och ha förmågan att förändra utgör något av rörelsens minsta gemensamma nämnare.

Kanske är tiden mogen för ett tudelat ledarskap, en man och en kvinna, en riksdagsledamot och en med sin bas utanför riksdagen? En sådan lösning skulle öppna för personer som Veronica Palm, Håkan Juholt, Thomas Bodström, Luciano Astudillo och varför inte Lena Sommestad?