Ni vet väl om att man får önska sig tre saker inför varje nytt år? Här följer mina tre önskningar inför 2014.
1.) Bryt rasisternas och de främlingsfientliga krafternas mobilisering. Under 2013 blev rasistiska och nazistiska grupper som Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen mer synliga, med kulmen i den våldsamma attacken mot en fredlig antirasistisk manifestation i Kärrtorp för några veckor sedan. Den rasistiska mobiliseringen är inte ett uttryck för att rasismen skulle ha ökat bland svenska folket som helhet. Men mobiliseringen kan leda till ökat politiskt våld och till ett sämre politiskt debattklimat överhuvudtaget. Inför 2014 önskar jag att den rasistiska mobiliseringen bryts och att allianspartierna och de rödgröna partierna även fortsättningsvis undviker samverkan med främlingsfientliga partier i riksdagen.
2.) Svenska idrottsledare måste bli bättre på att ta samhällsansvar. När fotbollsikonen Zlatan Ibrahimovic nyligen trampade i klaveret och offentligt hånade svensk damfotboll och några av dess främsta företrädare svarade Svenska Fotbollförbundet med att så länge som möjligt sticka huvudet i sanden och låtsas som att inget hade hänt. Fotbollförbundets räddhågsna agerande är tyvärr bara ett av flera exempel där svenska idrottsledare låtsats som att idrotten är en liten bubbla som går att isolera från samhället i övrigt. Svenska Friidrottsförbundets ovilja att stötta Emma Green Tregaro efter att hon med sina regnbågsfärgade naglar protesterat mot anti-gaylagarna i Ryssland eller Svenska Ishockeyförbundets blindhet inför förtrycket i Vitryssland, där ishockey-vm 2014 skall avgöras, är andra lågvattenmärken. Inför 2014 önskar jag att svenska idrottsledare bryter bubblan och inser att idrotten är och bör vara en del av samhället och därmed också av samhällsdebatten.
3.) Låt solidaritet och gemenskap genomsyra vårt hyperindividualiserade samhälle. Sverige är världens kanske mest individualiserade land. Individualisering kan vara på gott och ont. En individualisering som tar sig uttryck i mänsklig frigörelse och växande är positiv. En individualisering som tar sig uttryck i egoism och tänka på sig själv-mentalitet är negativ. Sverige plågas i dag av skyhög ungdomsarbetslöshet, kris i skolan och problemen i sjukvården har skapat ett läkaruppror. När sprickor syns i välfärdsstaten är det särskilt viktigt att värna de gemenskapsvärden varpå samhällsbygget vilar. Svenska folket har inte blivit egoister - snarare ett slags solidariska individualister. Vi ser i dag hur individualiseringen följs av nya kollektiva gemenskaper. Dessa gemenskaper har en annan karaktär än de formella institutioner som utgjorde plattform för politiskt deltagande under industrisamhället. Den stora antirasistiska manifestationen i Kärrtorp och motsvarande manifestationer runt om i landet växte fram genom en spontan mobilisering, möjliggjord av den digitaliseringen som impregnerar samhället. Inför 2014 önskar jag att ännu fler kollektiva gemenskaper växer fram, kollektiva gemenskaper av solidariska individualister i kamp för frihet, människovärde och social rättvisa.
Med dessa förhoppningar önskas bloggens alla läsare ett riktigt Gott Nytt År!
2013-12-31
2013-12-27
Zlatan och svensk damfotboll
Debattens vågor går höga efter fotbollsikonen Zlatans uttalanden i en Expressen-intervju om svensk damfotboll. Zlatan kritiseras för att ha uttalat sig hånfullt och nedlåtande, bland annat genom att föreslå att framgångsrika kvinnliga fotbollsspelare kunde belönas med en cykel med Zlatans autograf på.
Men vad sa Zlatan egentligen? Och kanske ännu viktigare - vad menade han?
Av någon anledning har damfotboll alltid varit en kontroversiell företeelse i Sverige. Det är lite oväntat, eftersom Sverige är ett av världens mest jämställda länder. I andra idrotter som till exempel handboll, volleyboll, fri idrott, cykel, skidor, golf eller tennis väcker damernas utövande av sporten alls inte lika starka känslor. Men damfotbollen sticker ut, trots landslagets internationella framgångar.
En vanligt förekommande formulering i debatten är att "det går inte att jämföra herrfotboll med damfotboll". Ungefär så säger Zlatan i Expressen-intervjun också: Det går inte att jämföra damernas individuella prestationer med herrarnas. Men vad betyder ett sådant påstående egentligen? Jag ser åtminstone två olika tolkningar:
1. Det går inte att jämföra herrfotboll med damfotboll eftersom det rör sig om helt olika saker/verksamheter. Argumentet är att det vore som att jämföra Zlatan med popgruppen Abba och fråga vem som är bäst, eller möjligen som att jämföra Zlatan med Ingemar Stenmark eller Gunde Svan och sedan ställa samma fråga. Herrfotboll och damfotboll är som äpplen och päron, och därför blir varje jämförelse meningslös.
2. Det går inte att jämföra herrfotboll med damfotboll eftersom skillnaden i spelarnas skicklighet är så stor. Argumentet är att det vore som att jämföra Zlatan med en genomsnittlig manlig division 2-spelare i fotboll. Skillnaden i kvalitet är så stor att varje jämförelse blir meningslös. Kvalitetsskillnaden kan antingen avse att damfotbollen är en outvecklad/underutvecklad sport jämfört med många andra idrotter. Eller att kvinnliga elitidrottare i fysiska sporter på grund av fysiska skillnader alltid presterar sämre än vad manliga elitidrottare gör.
Zlatan vore nu inte Zlatan om hans uttalande enkelt hade rymts inom någon av de båda tolkningarna ovan. Nej, i stället för han in ett helt eget kriterium för en jämförelse mellan herrfotboll och damfotboll. Kriteriet heter pengar: Ska vi jämföra herrarnas ekonomi med damernas? Vi spelar in det de använder. Eftersom damfotbollen genererar så mycket mindre pengar än vad herrfotbollen gör så skall heller inte framgångsrika kvinnliga fotbollsspelare belönas med en bil som den manlige landslagsstjärnan Anders Svensson, utan möjligen med en cykel. Här är det plötsligt inte fråga om individuella idrottsprestationer utan om kommersiella överväganden.
Expressen-journalisten tycks ha tagits helt på sängen av Zlatans uttalanden. I artikeln saknas de skarpa följdfrågor som hade kunnat skapa ökad precision kring vad Zlatan egentligen menade.
Svenska Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson säger i ett uttalande att svensk fotboll har en tydlig värdegrund och i den ingår att man vill varandras framgång. Men han tillägger: Jag kommenterar eller recenserar aldrig vad enskilda spelare säger eller tycker i media. Alla är fria att uttrycka vad de vill. Karl-Erik Nilsson uttalande är naturligtvis inte sant. Som landslagskapten är man inte alls "fri att uttrycka vad man vill". Om en landslagskapten till exempel sagt att det var för många svarta spelare i Allsvenskan eller att han inte ville han några homosexuella spelare i landslaget så hade han inte kommit undan med att han var "fri att uttrycka vad man vill". Nu blir i stället Karl-Erik Nilssons budskap att Zlatans uttalande egentligen inte var så farligt. Nilssons uttalande passar dessvärre väl i ett mönster där svenska idrottsledare försöker hantera problem genom att likt strutsen stoppa huvudet i sanden och låtsa att problemen inte finns.
Själv tycker jag att Pia Sundhage som så ofta uttrycker det bäst av alla: Det är tråkigt och ledsamt för svensk fotboll när en lagkapten uttrycker sig så. Det visar på brister i manlig fotbolls värdegrund.
Men vad sa Zlatan egentligen? Och kanske ännu viktigare - vad menade han?
Av någon anledning har damfotboll alltid varit en kontroversiell företeelse i Sverige. Det är lite oväntat, eftersom Sverige är ett av världens mest jämställda länder. I andra idrotter som till exempel handboll, volleyboll, fri idrott, cykel, skidor, golf eller tennis väcker damernas utövande av sporten alls inte lika starka känslor. Men damfotbollen sticker ut, trots landslagets internationella framgångar.
En vanligt förekommande formulering i debatten är att "det går inte att jämföra herrfotboll med damfotboll". Ungefär så säger Zlatan i Expressen-intervjun också: Det går inte att jämföra damernas individuella prestationer med herrarnas. Men vad betyder ett sådant påstående egentligen? Jag ser åtminstone två olika tolkningar:
1. Det går inte att jämföra herrfotboll med damfotboll eftersom det rör sig om helt olika saker/verksamheter. Argumentet är att det vore som att jämföra Zlatan med popgruppen Abba och fråga vem som är bäst, eller möjligen som att jämföra Zlatan med Ingemar Stenmark eller Gunde Svan och sedan ställa samma fråga. Herrfotboll och damfotboll är som äpplen och päron, och därför blir varje jämförelse meningslös.
2. Det går inte att jämföra herrfotboll med damfotboll eftersom skillnaden i spelarnas skicklighet är så stor. Argumentet är att det vore som att jämföra Zlatan med en genomsnittlig manlig division 2-spelare i fotboll. Skillnaden i kvalitet är så stor att varje jämförelse blir meningslös. Kvalitetsskillnaden kan antingen avse att damfotbollen är en outvecklad/underutvecklad sport jämfört med många andra idrotter. Eller att kvinnliga elitidrottare i fysiska sporter på grund av fysiska skillnader alltid presterar sämre än vad manliga elitidrottare gör.
Zlatan vore nu inte Zlatan om hans uttalande enkelt hade rymts inom någon av de båda tolkningarna ovan. Nej, i stället för han in ett helt eget kriterium för en jämförelse mellan herrfotboll och damfotboll. Kriteriet heter pengar: Ska vi jämföra herrarnas ekonomi med damernas? Vi spelar in det de använder. Eftersom damfotbollen genererar så mycket mindre pengar än vad herrfotbollen gör så skall heller inte framgångsrika kvinnliga fotbollsspelare belönas med en bil som den manlige landslagsstjärnan Anders Svensson, utan möjligen med en cykel. Här är det plötsligt inte fråga om individuella idrottsprestationer utan om kommersiella överväganden.
Expressen-journalisten tycks ha tagits helt på sängen av Zlatans uttalanden. I artikeln saknas de skarpa följdfrågor som hade kunnat skapa ökad precision kring vad Zlatan egentligen menade.
Svenska Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson säger i ett uttalande att svensk fotboll har en tydlig värdegrund och i den ingår att man vill varandras framgång. Men han tillägger: Jag kommenterar eller recenserar aldrig vad enskilda spelare säger eller tycker i media. Alla är fria att uttrycka vad de vill. Karl-Erik Nilsson uttalande är naturligtvis inte sant. Som landslagskapten är man inte alls "fri att uttrycka vad man vill". Om en landslagskapten till exempel sagt att det var för många svarta spelare i Allsvenskan eller att han inte ville han några homosexuella spelare i landslaget så hade han inte kommit undan med att han var "fri att uttrycka vad man vill". Nu blir i stället Karl-Erik Nilssons budskap att Zlatans uttalande egentligen inte var så farligt. Nilssons uttalande passar dessvärre väl i ett mönster där svenska idrottsledare försöker hantera problem genom att likt strutsen stoppa huvudet i sanden och låtsa att problemen inte finns.
Själv tycker jag att Pia Sundhage som så ofta uttrycker det bäst av alla: Det är tråkigt och ledsamt för svensk fotboll när en lagkapten uttrycker sig så. Det visar på brister i manlig fotbolls värdegrund.
2013-12-23
Säg, vad är en människa värd?
Söndagens antirasistiska manifestation i Kärrtorp samlade omkring 16 000 deltagare, vilket gör arrangemanget till en av de största politiska manifestationerna i Sverige i modern tid. Den nazistiska attacken i Kärrtorp veckan före har onekligen väckt mycket starka känslor och mobiliserat motstånd mot rasism och främlingsfientlighet i Sverige.
Under året som snart har gått har frågor kring rasism och främlingsfientlighet haft en stark ställning på den politiska dagordningen. Upploppen i Husby, valet av Islamiska Förbundets ordförande Omar Mustafa till Socialdemokraternas partistyrelse och olika skandaler kring Sverigedemokraterna är kringliggande frågor som också väckt stor politisk-medial uppmärksamhet.
Däremot har de traditionella vänster-högerfrågorna haft svårare att hävda sig i kampen om det politiska utrymmet. Visst, frågor om vinst i välfärden, den höga ungdomsarbetslösheten och krisen i skolan har stötts och blötts i debatten. Men det är inte dessa frågor som förmår samla 16 000 människor på en idrottsplats i en förort till Stockholm en decembersöndag 2013.
Varför är det så? Varför är det frågor kring rasism och främlingsfientlighet som förmår mobilisera medborgarna till politiska manifestationer, och inte de traditionella vänster-högerfrågorna? Beror det på att industrisamhället är på väg att fasas ut och att dessa frågor uppfattas som mindre viktiga? Eller beror det på att de stora politiska partierna lagt sig så nära varandra i dessa frågor att det för många är svårt att se någon avgörande skillnad?
Jag tror att en del av svaret finns i att dagens samhälle utvecklats till det mest individualiserade samhälle som världen kanske någonsin har skådat. Med individualiseringen följer ett fokus på individens rättigheter och därmed på det förkastliga i att någon skall diskrimineras beroende på ras eller härkomst.
En grundbult i rättighetstänkandet är idén om alla människors lika värde. När denna norm utmanas - till exempel genom rasism eller främlingsfientlighet - väcks många medborgares ursinne. Ett ursinne som politiskt ofta riktas mot Sverigedemokraterna eller mot de nazistiska rörelser och det nazi-influerade tankegods vari Sverigedemokraterna en gång föddes. Den anti-rasistiska normen är mycket stark i Sverige - jag har svårt att se något annat land där den skulle vara starkare.
Nils Ferlin skrev en gång en dikt med anledning av att en amerikansk forskare räknat ut att den kemiska substansen i en människas kropp gjorde henne värd 2:50. Ferlin tyckte det var lite knalt och småfuttigt och rundade av till en dollar jämnt, vilket motsvarade tre kronor och sjuttiofem öre i den tidens penningvärde. Ferlins dikt blir min julklapp till alla bloggens läsare. Den är på Ferlinskt sätt späckad med bibliska referenser. Med tanke på läget i den svenska skolan är det väl risk att de flesta läsare får googla friskt för att följa med i sammanhanget hela vägen.
I kamp för människovärde och mot rasism och främlingsfientlighet önskar härmed bloggens alla läsare en riktigt God Jul!
En dollar jämnt?
Så är - jämlik vår pressnotis,
jämnt tre och sjuttiofem ditt pris
för klor och kol och kalcium
när du är blek och stum.
Gå bort för tre och sjuttiofem,
o broder från ditt pauvra hem
att söka dej i hopp och tro
ett ljuvligare bo.
Statt upp, alltså, och dingla glad
din hjässa över Giliad
och putta ner - helt morsk och fräck,
din gud i Jabboks bäck.
Gå bort för tre och sjuttiofem
att timra ditt Jerusalem
på allt vad du i kärlek bort
göra men ej gjort.
Ack broder, täcks förlåta mej:
mitt skratt vill blott begråta dej.
Vi har det ledsamt båda två.
- Så kom och låt oss gå
bort för tre och sjuttiofem
att söka oss ett bättre hem.
Här synes mej så platt och kallt
och bottenskrapat allt.
Under året som snart har gått har frågor kring rasism och främlingsfientlighet haft en stark ställning på den politiska dagordningen. Upploppen i Husby, valet av Islamiska Förbundets ordförande Omar Mustafa till Socialdemokraternas partistyrelse och olika skandaler kring Sverigedemokraterna är kringliggande frågor som också väckt stor politisk-medial uppmärksamhet.
Däremot har de traditionella vänster-högerfrågorna haft svårare att hävda sig i kampen om det politiska utrymmet. Visst, frågor om vinst i välfärden, den höga ungdomsarbetslösheten och krisen i skolan har stötts och blötts i debatten. Men det är inte dessa frågor som förmår samla 16 000 människor på en idrottsplats i en förort till Stockholm en decembersöndag 2013.
Varför är det så? Varför är det frågor kring rasism och främlingsfientlighet som förmår mobilisera medborgarna till politiska manifestationer, och inte de traditionella vänster-högerfrågorna? Beror det på att industrisamhället är på väg att fasas ut och att dessa frågor uppfattas som mindre viktiga? Eller beror det på att de stora politiska partierna lagt sig så nära varandra i dessa frågor att det för många är svårt att se någon avgörande skillnad?
Jag tror att en del av svaret finns i att dagens samhälle utvecklats till det mest individualiserade samhälle som världen kanske någonsin har skådat. Med individualiseringen följer ett fokus på individens rättigheter och därmed på det förkastliga i att någon skall diskrimineras beroende på ras eller härkomst.
En grundbult i rättighetstänkandet är idén om alla människors lika värde. När denna norm utmanas - till exempel genom rasism eller främlingsfientlighet - väcks många medborgares ursinne. Ett ursinne som politiskt ofta riktas mot Sverigedemokraterna eller mot de nazistiska rörelser och det nazi-influerade tankegods vari Sverigedemokraterna en gång föddes. Den anti-rasistiska normen är mycket stark i Sverige - jag har svårt att se något annat land där den skulle vara starkare.
Nils Ferlin skrev en gång en dikt med anledning av att en amerikansk forskare räknat ut att den kemiska substansen i en människas kropp gjorde henne värd 2:50. Ferlin tyckte det var lite knalt och småfuttigt och rundade av till en dollar jämnt, vilket motsvarade tre kronor och sjuttiofem öre i den tidens penningvärde. Ferlins dikt blir min julklapp till alla bloggens läsare. Den är på Ferlinskt sätt späckad med bibliska referenser. Med tanke på läget i den svenska skolan är det väl risk att de flesta läsare får googla friskt för att följa med i sammanhanget hela vägen.
I kamp för människovärde och mot rasism och främlingsfientlighet önskar härmed bloggens alla läsare en riktigt God Jul!
En dollar jämnt?
Så är - jämlik vår pressnotis,
jämnt tre och sjuttiofem ditt pris
för klor och kol och kalcium
när du är blek och stum.
Gå bort för tre och sjuttiofem,
o broder från ditt pauvra hem
att söka dej i hopp och tro
ett ljuvligare bo.
Statt upp, alltså, och dingla glad
din hjässa över Giliad
och putta ner - helt morsk och fräck,
din gud i Jabboks bäck.
Gå bort för tre och sjuttiofem
att timra ditt Jerusalem
på allt vad du i kärlek bort
göra men ej gjort.
Ack broder, täcks förlåta mej:
mitt skratt vill blott begråta dej.
Vi har det ledsamt båda två.
- Så kom och låt oss gå
bort för tre och sjuttiofem
att söka oss ett bättre hem.
Här synes mej så platt och kallt
och bottenskrapat allt.
2013-12-20
Stark antirasistisk manifestation efter nazi-attacken i Kärrtorp
Gårdagens antirasistiska manifestation i Göteborg måste betecknas som en stor framgång. Demonstrationen, som initierats på kort varsel och av enskilda medborgare, samlade enligt polisen omkring 3 000 deltagare. Vid mötet på Järntorget var stämningen god. Jag har deltagit i många manifestationer och demonstrationer under mitt liv, men jag kan inte minnas en sådan lätthet och avslappnad glädje som nu präglade stämningen på mötesplatsen. För många blev manifestationen ett sätt att möta den frustration och den kombination av vrede och sorg som följde på nazisternas överfall på en fredlig, antirasistisk manifestation i Kärrtorp förra helgen.
Manifestationen blev något av en nationell angelägenhet, med inslag i rikspressen och SVT Aktuellt. Göteborgs-Tidningen (GT) uppmärksammande demonstrationen på tre helsidor och med live-sändning i webb-tv. Det är onekligen så att nazistattacken i Kärrtorp åstadkommit en motmobilisering mot rasism och främlingsfientlighet, en motmobilisering där väldigt många människor känner sig delaktiga. Antalet "gilla"-markeringar på min Facebook-sida där jag lagt ut några bilder från manifestationen översteg vida vad som brukar vara fallet när jag rapporterar från andra manifestationer och händelser
Demonstrationståget var tyst och värdigt. I fackelskenet på Järntorget syntes ett och annat plakat. De många poliserna var i huvudsak sysslolösa och strök omkring och pratade med varandra och med demonstrationsdeltagarna. Hatten av för Julia Forsberg som via Facebook tillsammans med några vänner drog igång detta arrangemang och och lyckades organisera det så väldigt skickligt.
På scenen sjöng Loke Nyberg sin starka Aldrig mera rädd, skriven i ett trotsigt raseri mot rasister och främlingsfientliga:
Manifestationen blev något av en nationell angelägenhet, med inslag i rikspressen och SVT Aktuellt. Göteborgs-Tidningen (GT) uppmärksammande demonstrationen på tre helsidor och med live-sändning i webb-tv. Det är onekligen så att nazistattacken i Kärrtorp åstadkommit en motmobilisering mot rasism och främlingsfientlighet, en motmobilisering där väldigt många människor känner sig delaktiga. Antalet "gilla"-markeringar på min Facebook-sida där jag lagt ut några bilder från manifestationen översteg vida vad som brukar vara fallet när jag rapporterar från andra manifestationer och händelser
Demonstrationståget var tyst och värdigt. I fackelskenet på Järntorget syntes ett och annat plakat. De många poliserna var i huvudsak sysslolösa och strök omkring och pratade med varandra och med demonstrationsdeltagarna. Hatten av för Julia Forsberg som via Facebook tillsammans med några vänner drog igång detta arrangemang och och lyckades organisera det så väldigt skickligt.
På scenen sjöng Loke Nyberg sin starka Aldrig mera rädd, skriven i ett trotsigt raseri mot rasister och främlingsfientliga:
För om vanlig innebär att vara nåt av det ni är
och dela era ideal
då ska jag aldrig nånsin bli normal
På söndag genomförs ytterligare manifestationer, där den i Kärrtorp lär samla många många deltagare. Låt oss hoppas på ett lika värdigt och känslostarkt arrangemang, och att den motmobilisering mot rasism och främlingsfientlighet vi nu ser blir varaktig och framgångsrik.
2013-12-17
Tre lärdomar av nazistöverfallet i Kärrtorp
Den nazistiska Svenska motståndsrörelsens (SMR) överfall på en fredlig, antirasistisk manifestation i Kärrtorp i söndags har givit upphov till tre, delvis överlappande, diskussioner.
1. Mediebevakningen. Flera enskilda medier hade inledningsvis svårt att förhålla sig till det inträffade. Det största klavertrampet begicks nog av SVT Aktuellt som i sin 21-sändning, flera timmar efter nazisternas attack, beskrev händelserna som att den antirasistiska demonstrationen "urartade". Som en sarkastisk twittrare uttryckte det: Det är ungefär som att beskriva Hitlertysklands överfall på Polen 1939 som att "Polen urartade".
Nyhetsjournalistik plågas då och då av en ängslan att ta ställning i kontroversiella frågor. Men opartiskhet innebär faktiskt att man ibland måste ta ställning. Jag ser hellre en frimodig och transparent journalistik som pekar ut ansvarsförhållanden, än en räddhågad journalistik som i opartiskhetens namn undviker kontroversiella ställningstaganden. Osökt tänker jag på den journalistiska sjukan att då och då kalla mäns mord på kvinnor för en "familjetragedi", som då och då har föregåtts av ett "lägenhetsbråk".
2. Polisens agerande. Alla, inklusive polisen själv, är överens om att polisen gjorde grova misstag inför demonstrationen i Kärrtorp. Den relevanta hotbilden lades aldrig till grund för polisinsatsens omfattning och förberedelseinsatser. Inga alarmklockor ringde på lokal nivå. Nazisternas attack kunde ha slutat mycket, mycket värre än vad som nu faktiskt blev fallet.
Rasismen i Sverige har inte ökat. Det är inte heller så att de högerextrema partierna sammantaget i Europa har stärkt sin ställning. En del har gått framåt, en del har gått bakåt, andra står still. Däremot är extremhögern i Europa i en mobiliseringsfas, möjligen initierad av den ekonomiska krisen, som innebär en skärpt hotbild och kräver kraftfulla insatser. I Sverige ser vi uttryck för denna mobilisering i en ökad synlighet av aktiviteter från Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen.
3. AFA:s och andra vänsterradikala rörelsers roll. Vid flera tillfällen har jag varnat den svenska vänstern för våldsromantik. Jag har kunnat göra det utifrån positionen "been there, done that". Våldsromantik och våldsretorik gynnar bara de högerextrema krafterna och är inte uttryck för någon politiskt legitim position. Självklart får heller aldrig AFA eller andra organisationer ges rollen av att skydda demonstrationer. Det är polisen som genom sitt våldsmonopol skall genomföra denna uppgift. Om vi ruckar på våldsmonopolet väntar anarki och kaos - och inte är det dessa mina minsta som tjänar på en sådan utveckling. Samtidigt är det viktigt att aldrig likställa så kallade våldsbejakande grupper på vänsterkanten med nazister och högerextrema grupper. Dessa grupper kommer från helt olika håll och har växt fram under skilda omständigheter. Jag delar Helene Lööws, Daniel Poohls och Christer Mattssons uppfattning i frågan, framförda på DN Debatt i söndags.
Nu väntar nya antirasistiska manifestationer, bland annat i Göteborg på torsdag och i Kärrtorp på söndag. Det är viktigt att dessa manifestationer blir stora och värdiga och att inga våldsverkare tillåts störa arrangemangen.
1. Mediebevakningen. Flera enskilda medier hade inledningsvis svårt att förhålla sig till det inträffade. Det största klavertrampet begicks nog av SVT Aktuellt som i sin 21-sändning, flera timmar efter nazisternas attack, beskrev händelserna som att den antirasistiska demonstrationen "urartade". Som en sarkastisk twittrare uttryckte det: Det är ungefär som att beskriva Hitlertysklands överfall på Polen 1939 som att "Polen urartade".
Nyhetsjournalistik plågas då och då av en ängslan att ta ställning i kontroversiella frågor. Men opartiskhet innebär faktiskt att man ibland måste ta ställning. Jag ser hellre en frimodig och transparent journalistik som pekar ut ansvarsförhållanden, än en räddhågad journalistik som i opartiskhetens namn undviker kontroversiella ställningstaganden. Osökt tänker jag på den journalistiska sjukan att då och då kalla mäns mord på kvinnor för en "familjetragedi", som då och då har föregåtts av ett "lägenhetsbråk".
2. Polisens agerande. Alla, inklusive polisen själv, är överens om att polisen gjorde grova misstag inför demonstrationen i Kärrtorp. Den relevanta hotbilden lades aldrig till grund för polisinsatsens omfattning och förberedelseinsatser. Inga alarmklockor ringde på lokal nivå. Nazisternas attack kunde ha slutat mycket, mycket värre än vad som nu faktiskt blev fallet.
Rasismen i Sverige har inte ökat. Det är inte heller så att de högerextrema partierna sammantaget i Europa har stärkt sin ställning. En del har gått framåt, en del har gått bakåt, andra står still. Däremot är extremhögern i Europa i en mobiliseringsfas, möjligen initierad av den ekonomiska krisen, som innebär en skärpt hotbild och kräver kraftfulla insatser. I Sverige ser vi uttryck för denna mobilisering i en ökad synlighet av aktiviteter från Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen.
3. AFA:s och andra vänsterradikala rörelsers roll. Vid flera tillfällen har jag varnat den svenska vänstern för våldsromantik. Jag har kunnat göra det utifrån positionen "been there, done that". Våldsromantik och våldsretorik gynnar bara de högerextrema krafterna och är inte uttryck för någon politiskt legitim position. Självklart får heller aldrig AFA eller andra organisationer ges rollen av att skydda demonstrationer. Det är polisen som genom sitt våldsmonopol skall genomföra denna uppgift. Om vi ruckar på våldsmonopolet väntar anarki och kaos - och inte är det dessa mina minsta som tjänar på en sådan utveckling. Samtidigt är det viktigt att aldrig likställa så kallade våldsbejakande grupper på vänsterkanten med nazister och högerextrema grupper. Dessa grupper kommer från helt olika håll och har växt fram under skilda omständigheter. Jag delar Helene Lööws, Daniel Poohls och Christer Mattssons uppfattning i frågan, framförda på DN Debatt i söndags.
Nu väntar nya antirasistiska manifestationer, bland annat i Göteborg på torsdag och i Kärrtorp på söndag. Det är viktigt att dessa manifestationer blir stora och värdiga och att inga våldsverkare tillåts störa arrangemangen.
2013-12-15
Fel man kan begå när man bedömer opinionsundersökningar
Det finns åtminstone två fel man kan begå när man bedömer partisympatiundersökningar. Det första felet är att man drar för långtgående slutsatser av en enskild mätning, särskilt om alla förändringar ligger inom felmarginalen. En mätning är ingen mätning, är en god utgångspunkt. Det andra felet är att man är så fixerad vid antagandet att alla icke-signifikanta förändringar är ointressanta att man missar långsiktiga opinionsförändringar. Om Socialdemokraterna till exempel ökar med 0.5 procentenheter flera mätningar i rad är varje enskild ökning inom felmarginalen, men sett över tid blir förändringen så småningom signifikant.
I Sifo:s januarimätning 2013 hade de rödgröna partierna ett försprång i opinionen över Alliansen på 4 procentenheter, 47.2 mot 43.2 procent. I Sifo:s decembermätning som publicerades i natt var de rödgrönas försprång hela 12.6 procentenheter, 51.3 mot 38.7 procent. De rödgrönas försprång har således tredubblats under året, trots att de flesta kommentatorer (inklusive undertecknad) betonat stabiliteten i opinionsläget. Ökningen från 4.0 till 12.6 procentenheter har kunnat äga rum trots att det sammantaget under året bara varit en handfull signifikanta förändringar i opinionen mellan varje enskild mätning. Göran Eriksson i SvD beskriver opinionsutvecklingen under året som "en bred och trögflytande flod."
I den nu aktuella Sifo-mätningen leder de rödgröna således med 12.6 procentenheter. Det kan förefalla mycket, men i motsvarande mätning från december 2009 var försprånget 11.4 procentenheter. Så ingenting är givet, även om jag har svårare att se de politiska förutsättningarna för Alliansen att hämta in försprånget denna gång.
Hoppet för Alliansen är att Socialdemokraterna fortfarande inte lyfter i opinionen. Det kan vara så att miljövännerna bland de rödgröna går till Miljöpartiet och de som tycker att Socialdemokraterna gått för långt mot mitten väljer Vänsterpartiet.
För att bryta den onda cirkeln behöver Socialdemokraterna formulera kreativa, tydliga och ideologiskt förankrade förslag som Alliansen inte kan triangulera bort. Jag antar att den socialdemokratiska partiledningen tacksamt tar emot alla tips.
I Sifo:s januarimätning 2013 hade de rödgröna partierna ett försprång i opinionen över Alliansen på 4 procentenheter, 47.2 mot 43.2 procent. I Sifo:s decembermätning som publicerades i natt var de rödgrönas försprång hela 12.6 procentenheter, 51.3 mot 38.7 procent. De rödgrönas försprång har således tredubblats under året, trots att de flesta kommentatorer (inklusive undertecknad) betonat stabiliteten i opinionsläget. Ökningen från 4.0 till 12.6 procentenheter har kunnat äga rum trots att det sammantaget under året bara varit en handfull signifikanta förändringar i opinionen mellan varje enskild mätning. Göran Eriksson i SvD beskriver opinionsutvecklingen under året som "en bred och trögflytande flod."
I den nu aktuella Sifo-mätningen leder de rödgröna således med 12.6 procentenheter. Det kan förefalla mycket, men i motsvarande mätning från december 2009 var försprånget 11.4 procentenheter. Så ingenting är givet, även om jag har svårare att se de politiska förutsättningarna för Alliansen att hämta in försprånget denna gång.
Hoppet för Alliansen är att Socialdemokraterna fortfarande inte lyfter i opinionen. Det kan vara så att miljövännerna bland de rödgröna går till Miljöpartiet och de som tycker att Socialdemokraterna gått för långt mot mitten väljer Vänsterpartiet.
För att bryta den onda cirkeln behöver Socialdemokraterna formulera kreativa, tydliga och ideologiskt förankrade förslag som Alliansen inte kan triangulera bort. Jag antar att den socialdemokratiska partiledningen tacksamt tar emot alla tips.
2013-12-11
Rasismen inom Sverigedemokraterna och Expressens namnpubliceringar
De senaste dagarna har Expressen publicerat namn på politiker från Sverigedemokraterna och andra personer som på sajten Avpixlat anonymt skrivit grovt rasistiska och hatiska kommentarer. Publiceringarna har föranlett två olika diskussioner - om Sverigedemokraterna och deras valda företrädare samt om det var rätt av Expressen att röja de anonyma näthatarnas identitet.
Jag anser att det var rätt av Expressen att avslöja namnen på de förtroendevalda Sverigedemokraterna som framfört rasistiska och hatiska åsikter. Det var rätt inte för att personerna var Sverigedemokrater, utan för att de var förtroendevalda. Att vara förtroendevald innebär att man accepterar högt ställda krav på vad man får och inte får göra som privatperson. Som förtroendevald makthavare kan du inte kräva att få leva ett dubbelliv där du säger en sak offentligt och sedan sprider rasism och hat under anonymitet. Ett sådant förfarande är inte värdigt demokratin eller rättsstaten. I stället är det ett svek mot medborgarna och mot dem man valts att företräda.
Efter den så kallade järnrörsskandalen gick Sverigedemokraterna snarare upp än ner i opinionsundersökningarna. Jag tror inte på en liknande effekt denna gång. Sverigedemokraterna måste nu utesluta ytterligare ett antal medlemmar eller åtminstone frånta dem deras förtroendeuppdrag. Partiet löper då risken att en del kärnväljare tycker att partiet börja bli för välpolerat och därför demobiliseras eller kanske till och med i stället söker sig till nazistimpregnerade Svenskarnas parti. Samtidigt urholkas trovärdigheten i Sverigedemokraternas budskap att man lyckats frigöra sig från partiets rötter i högerextremismen. Det skulle kunna vara så att vi nu ser början på en game-changer för Sverigedemokraterna, det vill säga en händelse som vrider spelplanen på ett sätt så att partiets strategiska förutsättningar signifikant förändras. Men det är ännu för tidigt för att dra sådana slutsatser.
Jag har svårare att acceptera att Expressen i dag också publicerar namn på näthatare och rasister som inte har politiska förtroendeuppdrag. Det vore en sak om personerna vore högt uppsatta myndighetsföreträdare, som till exempel generaldirektörer, departementsråd eller domare. Men här rör det sig om en åkeriägare, en företagare, en chef på Landskrona energi och en docent i fysikalisk kemipå Chalmers. Who's next? Jag har liksom Anders Sundell på Politologerna svårt att se värdet eller allmänintresset i dessa namnpubliceringar.
(Uppdaterat 12 december: Jag har nu fått information om att den utpekade docenten i fysikalisk kemi inte är anställd på Chalmers och inte har arbetat där sedan 2001.)
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson motiverar dagens namnpubliceringar med att de namngivna personerna är "mycket ambitiösa opinionsbildare med en tydlig politisk agenda. Dessa individer är centrala aktörer på de kritiserade sajterna, och bidrar till de hätska stämningarna där". Ja, det är möjligt. Men jag ser inte länken mellan beskrivningen av dessa individer och beslutet att publicera deras namn.
Frågan är inte helt enkel. Hur skulle jag som ansvarig utgivare se på namnpublicering av semi-offentliga personer med inflytande över andras liv som journalister, lärare eller präster? Jag tror det är svårt att formulera en allmängiltig princip som täcker in alla enskilda fall - i stället måste de specifika omständigheterna få vägleda.
Om näthatarnas kommentarer är av en art att det rör sig om brottsmisstanke så skall de förstås polisanmälas. Strålkastarljuset bör också riktas mot de aktörer som upplåter plattform åt dem som sprider näthat och rasism. Vi har ännu inte hört sista ordet om Kent Ekeroths kopplingar till sajten Avpixlat, det är en sak som är säker.
Jag anser att det var rätt av Expressen att avslöja namnen på de förtroendevalda Sverigedemokraterna som framfört rasistiska och hatiska åsikter. Det var rätt inte för att personerna var Sverigedemokrater, utan för att de var förtroendevalda. Att vara förtroendevald innebär att man accepterar högt ställda krav på vad man får och inte får göra som privatperson. Som förtroendevald makthavare kan du inte kräva att få leva ett dubbelliv där du säger en sak offentligt och sedan sprider rasism och hat under anonymitet. Ett sådant förfarande är inte värdigt demokratin eller rättsstaten. I stället är det ett svek mot medborgarna och mot dem man valts att företräda.
Efter den så kallade järnrörsskandalen gick Sverigedemokraterna snarare upp än ner i opinionsundersökningarna. Jag tror inte på en liknande effekt denna gång. Sverigedemokraterna måste nu utesluta ytterligare ett antal medlemmar eller åtminstone frånta dem deras förtroendeuppdrag. Partiet löper då risken att en del kärnväljare tycker att partiet börja bli för välpolerat och därför demobiliseras eller kanske till och med i stället söker sig till nazistimpregnerade Svenskarnas parti. Samtidigt urholkas trovärdigheten i Sverigedemokraternas budskap att man lyckats frigöra sig från partiets rötter i högerextremismen. Det skulle kunna vara så att vi nu ser början på en game-changer för Sverigedemokraterna, det vill säga en händelse som vrider spelplanen på ett sätt så att partiets strategiska förutsättningar signifikant förändras. Men det är ännu för tidigt för att dra sådana slutsatser.
Jag har svårare att acceptera att Expressen i dag också publicerar namn på näthatare och rasister som inte har politiska förtroendeuppdrag. Det vore en sak om personerna vore högt uppsatta myndighetsföreträdare, som till exempel generaldirektörer, departementsråd eller domare. Men här rör det sig om en åkeriägare, en företagare, en chef på Landskrona energi och en docent i fysikalisk kemi
(Uppdaterat 12 december: Jag har nu fått information om att den utpekade docenten i fysikalisk kemi inte är anställd på Chalmers och inte har arbetat där sedan 2001.)
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson motiverar dagens namnpubliceringar med att de namngivna personerna är "mycket ambitiösa opinionsbildare med en tydlig politisk agenda. Dessa individer är centrala aktörer på de kritiserade sajterna, och bidrar till de hätska stämningarna där". Ja, det är möjligt. Men jag ser inte länken mellan beskrivningen av dessa individer och beslutet att publicera deras namn.
Frågan är inte helt enkel. Hur skulle jag som ansvarig utgivare se på namnpublicering av semi-offentliga personer med inflytande över andras liv som journalister, lärare eller präster? Jag tror det är svårt att formulera en allmängiltig princip som täcker in alla enskilda fall - i stället måste de specifika omständigheterna få vägleda.
Om näthatarnas kommentarer är av en art att det rör sig om brottsmisstanke så skall de förstås polisanmälas. Strålkastarljuset bör också riktas mot de aktörer som upplåter plattform åt dem som sprider näthat och rasism. Vi har ännu inte hört sista ordet om Kent Ekeroths kopplingar till sajten Avpixlat, det är en sak som är säker.
2013-12-08
Varför jag inte skulle ha publicerat DN-annonsen
Jag har funderat en lång stund över Dagens Nyheters uppmärksammade och ifrågasatta publicering av en helsidesannons för boken "Invandring och mörkläggning" i dag.
Annonsen är uppbyggd kring ett antal faktapåståenden om invandringen och invandringspolitiken.Var för sig skulle dessa påståenden kunna vara korrekta. Men sammantaget bidrar de till att ge en skev och okunnig bild av svensk flykting- och invandringspolitik. Annonsens utformning uttrycker en ovilja och ett motstånd mot det som uppfattas som främmande och annonsen blir därför främlingsfientlig. Min slutsats blir därför följande: Jag skulle inte ha publicerat annonsen.
Jag kan förstå Dagens Nyheters tvekan, mot bakgrund av yttrandefrihetens starka ställning i svensk politisk kultur. Men en privatägd tidning kan aldrig åläggas att publicera en annons. Publiceringen av en politisk annons styrs till syvende og sist av värdebaserade överväganden. Jag finner det märkligt och tråkigt att en liberal tidning som Dagens Nyheter efter moget övervägande valde att ge utrymme och uppmärksamhet åt en annons som vilar på främlingsfientlig grund.
Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski skriver att tidningen inte "utan vidare" skulle publicera en främlingsfientlig annons. Jag undrar vad som inryms i de två små orden "utan vidare"? Eller är det så att Peter Wolodarski verkligen menar att annonsen inte är ett uttryck för främlingsfientlighet?
Annonsen är uppbyggd kring ett antal faktapåståenden om invandringen och invandringspolitiken.Var för sig skulle dessa påståenden kunna vara korrekta. Men sammantaget bidrar de till att ge en skev och okunnig bild av svensk flykting- och invandringspolitik. Annonsens utformning uttrycker en ovilja och ett motstånd mot det som uppfattas som främmande och annonsen blir därför främlingsfientlig. Min slutsats blir därför följande: Jag skulle inte ha publicerat annonsen.
Jag kan förstå Dagens Nyheters tvekan, mot bakgrund av yttrandefrihetens starka ställning i svensk politisk kultur. Men en privatägd tidning kan aldrig åläggas att publicera en annons. Publiceringen av en politisk annons styrs till syvende og sist av värdebaserade överväganden. Jag finner det märkligt och tråkigt att en liberal tidning som Dagens Nyheter efter moget övervägande valde att ge utrymme och uppmärksamhet åt en annons som vilar på främlingsfientlig grund.
Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski skriver att tidningen inte "utan vidare" skulle publicera en främlingsfientlig annons. Jag undrar vad som inryms i de två små orden "utan vidare"? Eller är det så att Peter Wolodarski verkligen menar att annonsen inte är ett uttryck för främlingsfientlighet?
2013-12-06
FRA och spioneriet på Ryssland
Nej, avslöjandena från Sveriges Televisions Uppdrag granskning om att Sverige genom FRA spionerar på Ryssland och överlämnar information till den amerikanska säkerhetsmyndigheten NSA kom inte som en överraskning. Sverige har ända sedan andra världskrigets slut bedrivit signalspaning mot Sovjetunionen/Ryssland och använt informationer från denna signalspaning i sitt underrättelsesamarbete med bland annat USA. Vi fick nu också bekräftat att NSA betraktar dessa underrättelser som unika och att NSA håller fram FRA som en ledande partner i spioneriet mot Ryssland.
Ibland påstås det att underrättelsesamarbetet med USA och det svenska spioneriet mot Sovjetunionen/Ryssland inneburit ett brott mot neutralitetspolitiken och alliansfriheten. Men så är det inte alls. Målet med den tidigare neutralitetspolitiken och den nuvarande militära alliansfriheten är att Sverige i händelse av krig i Europa skall ha handlingsfrihet och inte genom i fredstid ingångna förpliktelser med nödvändighet dras in i krigshandlingar. Gränsen går vid säkerhetsgarantier, till exempel av det slag som ett Nato-medlemskap skulle innebära. Läs gärna mer om detta i min, Karl Molins och Alf W Johanssons bok "Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget" (Santérus förlag, 2008).
Däremot är det naturligtvis möjligt att ta avstånd från spioneriet mot Ryssland och informationsutbytet med USA på andra grunder. Det är till exempel rimligt att argumentera att Sverige inte bör ge underrättelseinformationer till USA eftersom USA i sin utrikespolitik alltför ofta begår flagranta brott mot folkrätten. Men ett sådant argument har inget med Sveriges militära alliansfrihet att göra.
Uppdrag gransknings uppgifter är trots allt fortfarande ganska allmänna. Jag förutsätter att redaktionen har sparat en hel del av konkretionen till onsdagens program. Det är särskilt tre saker som då blir relevanta. För det första: Har FRA inte bara överlämnat uppgifter till USA som ursprungligen samlats in på svenskt initiativ utan också genomfört renodlade beställningsuppdrag för USA:s räkning? För det andra: Har FRA medverkat till avlyssning av personer i det ryska ledarskapet, till exempel Vladimir Putins mobiltelefoni (på samma sätt som NSA avlyssnat Angela Merkels mobil)? För det tredje: Lämnar FRA ut uppgifter om svenska medborgare och om svensk tele- och datatrafik till USA? Om någon av dessa tre frågor besvaras med ja kommer Uppdrag gransknings avslöjanden omedelbart att växa till en skarp inrikespolitisk stridsfråga.
Ibland påstås det att underrättelsesamarbetet med USA och det svenska spioneriet mot Sovjetunionen/Ryssland inneburit ett brott mot neutralitetspolitiken och alliansfriheten. Men så är det inte alls. Målet med den tidigare neutralitetspolitiken och den nuvarande militära alliansfriheten är att Sverige i händelse av krig i Europa skall ha handlingsfrihet och inte genom i fredstid ingångna förpliktelser med nödvändighet dras in i krigshandlingar. Gränsen går vid säkerhetsgarantier, till exempel av det slag som ett Nato-medlemskap skulle innebära. Läs gärna mer om detta i min, Karl Molins och Alf W Johanssons bok "Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget" (Santérus förlag, 2008).
Däremot är det naturligtvis möjligt att ta avstånd från spioneriet mot Ryssland och informationsutbytet med USA på andra grunder. Det är till exempel rimligt att argumentera att Sverige inte bör ge underrättelseinformationer till USA eftersom USA i sin utrikespolitik alltför ofta begår flagranta brott mot folkrätten. Men ett sådant argument har inget med Sveriges militära alliansfrihet att göra.
Uppdrag gransknings uppgifter är trots allt fortfarande ganska allmänna. Jag förutsätter att redaktionen har sparat en hel del av konkretionen till onsdagens program. Det är särskilt tre saker som då blir relevanta. För det första: Har FRA inte bara överlämnat uppgifter till USA som ursprungligen samlats in på svenskt initiativ utan också genomfört renodlade beställningsuppdrag för USA:s räkning? För det andra: Har FRA medverkat till avlyssning av personer i det ryska ledarskapet, till exempel Vladimir Putins mobiltelefoni (på samma sätt som NSA avlyssnat Angela Merkels mobil)? För det tredje: Lämnar FRA ut uppgifter om svenska medborgare och om svensk tele- och datatrafik till USA? Om någon av dessa tre frågor besvaras med ja kommer Uppdrag gransknings avslöjanden omedelbart att växa till en skarp inrikespolitisk stridsfråga.
2013-12-04
Dagens SCB-mätning: Fortsatt uppförsbacke för Alliansen
Dagens partisympatiundersökning från Statistiska Centralbyrån (SCB) bekräftar de rödgröna partiernas försprång i opinionen inför valåret 2014. Sammantaget får de rödgröna parterna 49.8 procent mot Alliansparternas 39.7 procent, vilket innebär en ledning med 10.1 procentenheter. Vid föregående mätning i juni 2013 var försteget 9.8 procentenheter. Men det är kanske mer intressant att jämföra med motsvarande tidpunkt inför valåret 2010, det vill säga SCB:s novembermätning 2009. Då var det rödgröna försteget 7.5 procentenheter. De rödgröna partierna går i det perspektivet in i valåret 2014 ur en starkare position än den man hade inför valåret 2010.
Psykologiskt viktigt för de rödgröna partierna är att de gör bra ifrån sig i storstäderna. I Stockholm leder de rödgröna med 11.7 procentenheter och i Göteborg är de rödgrönas försprång 16.4 procentenheter.
Sverigedemokraterna gör sitt bästa resultat i en SCB-undersökning någonsin och får 9.3 procent. Partiets nya väljare kommer i första hand från Moderaterna och i betydligt mindre utsträckning får Socialdemokraterna.
Det finns i SCB-mätningen två ljus i tunneln för Alliansen. För det första ligger både Centerpartiet och Kristdemokraterna över fyraprocentsspärren, med 4.7 respektive 4.1 procent. För det andra backar Socialdemokraterna något, från 35.6 till 34.3 procent.
Sammantaget har Alliansen en mycket tung uppförsbacke framför sig på vägen till att försöka vinna valet 2014. Visserligen är ett underläge på 10.1 procentenheter ur ett statistiskt perspektiv ingen omöjlig uppgift. Men det är i dag svårt att identifiera den politiska potential i Alliansen som skulle behövas för att bryta regeringspartiernas onda opinionscirkel.
Psykologiskt viktigt för de rödgröna partierna är att de gör bra ifrån sig i storstäderna. I Stockholm leder de rödgröna med 11.7 procentenheter och i Göteborg är de rödgrönas försprång 16.4 procentenheter.
Sverigedemokraterna gör sitt bästa resultat i en SCB-undersökning någonsin och får 9.3 procent. Partiets nya väljare kommer i första hand från Moderaterna och i betydligt mindre utsträckning får Socialdemokraterna.
Det finns i SCB-mätningen två ljus i tunneln för Alliansen. För det första ligger både Centerpartiet och Kristdemokraterna över fyraprocentsspärren, med 4.7 respektive 4.1 procent. För det andra backar Socialdemokraterna något, från 35.6 till 34.3 procent.
Sammantaget har Alliansen en mycket tung uppförsbacke framför sig på vägen till att försöka vinna valet 2014. Visserligen är ett underläge på 10.1 procentenheter ur ett statistiskt perspektiv ingen omöjlig uppgift. Men det är i dag svårt att identifiera den politiska potential i Alliansen som skulle behövas för att bryta regeringspartiernas onda opinionscirkel.
2013-12-03
Att våga ta ansvar för sitt fögderi. Pisa-undersökningen om svenska elevers försämrade kunskapsläge
Hold me accountable for the debacle. I’m responsible. (Det är jag som skall ställas till ansvar för misslyckandet. Ansvaret ligger hos mig.) Nej, det var inte precis så som utbildningsminister Jan Björklund kommenterade Pisa-undersökningen om svenska elevers kraftigt försämrade kunskapsläge som presenterades i dag. Den som kraftfullt och föredömligt tog på sig ansvaret för ett misslyckande var i stället USA:s hälso- och sjukvårdsminister Kathleen Sebelius när hemsidan för den omtvistade sjukvårdsreformen Obamacare brakade samman. Kathleen Sebelius kunde visserligen peka att hon inte fått information om de tveksamheter som fanns inbyggda i systemet och att olika inblandade aktörer på olika sätt misskött sitt uppdrag. Men hon var utomordentligt tydlig med att det var hon som bar det övergripande ansvaret för misslyckandet.
Jan Björklund väljer att gå en annan väg. I det pressmeddelande där han idag kommenterade de för Sverige katastrofala resultaten fanns inte ett uns av ödmjukhet eller självkritik. Trots att Alliansen nu styrt landet i mer är sju år menar Jan Björklund på fullt allvar att skulden för misslyckandet ligger hos Socialdemokraterna: PISA 2012 är således inte en utvärdering av den nya skolpolitiken, utan spiken i kistan för den gamla. Jag har inte följt samtliga Jan Björklunds uttalanden under dagen. Men inte vid något enskilt tillfälle av det jag har tagit del av markerar Jan Björklund att det är hos honom som det politiska ansvaret för misslyckandet ligger.
Jag blir alltid provocerad när politiker försöker smita ifrån ansvaret för sitt fögderi. Med makt följer ansvar. Är man inte beredd att ta det ansvaret skall man heller inte ha någon makt. Den maximen gäller naturligtvis för alla politiker - oavsett blocktillhörighet eller politisk färg. Men just nu är det faktiskt Jan Björklund som är utbildningsminister och inte någon annan. Vill han inte bära det ansvar som uppdraget innebär bör han se sig om efter någon annan sysselsättning.
Jan Björklund väljer att gå en annan väg. I det pressmeddelande där han idag kommenterade de för Sverige katastrofala resultaten fanns inte ett uns av ödmjukhet eller självkritik. Trots att Alliansen nu styrt landet i mer är sju år menar Jan Björklund på fullt allvar att skulden för misslyckandet ligger hos Socialdemokraterna: PISA 2012 är således inte en utvärdering av den nya skolpolitiken, utan spiken i kistan för den gamla. Jag har inte följt samtliga Jan Björklunds uttalanden under dagen. Men inte vid något enskilt tillfälle av det jag har tagit del av markerar Jan Björklund att det är hos honom som det politiska ansvaret för misslyckandet ligger.
Jag blir alltid provocerad när politiker försöker smita ifrån ansvaret för sitt fögderi. Med makt följer ansvar. Är man inte beredd att ta det ansvaret skall man heller inte ha någon makt. Den maximen gäller naturligtvis för alla politiker - oavsett blocktillhörighet eller politisk färg. Men just nu är det faktiskt Jan Björklund som är utbildningsminister och inte någon annan. Vill han inte bära det ansvar som uppdraget innebär bör han se sig om efter någon annan sysselsättning.
2013-12-02
Socialdemokraternas valplan - om 35 procent och vikten av att integrera digitalt och icke-digitalt kampanjarbete
I dag presenterade Socialdemokraternas valledare Jan Larsson partiets strategier inför supervalåret 2014. Beskeden innehöll inte några större överraskningar. Det har rönt viss uppmärksamhet att Socialdemokraternas målsättning blir att få minst 35 procent av rösterna i riksdagsvalet. Har Socialdemokraterna gett upp hoppet om att åter bli ett 40-procentsparti?
Jag kommenterar målsättningen om minst 35 procent av rösterna i riksdagsvalet till TT bland annat enligt följande:
Under åren 1932-1988 fick Socialdemokraterna inte vid ett enda val mindre är 40 procent av rösterna. Men i de senaste sex riksdagsvalen (1991-2010) har Socialdemokraterna endast vid ett enda tillfälle (1994) fått över 40 procent av rösterna.
Sannolikheten för att Socialdemokraterna i valet 2014 skall lyckas bryta detta mönster och åter nå 40 procent är mycket liten. Genom att sätta målet på 35 procent undviker partiet att kritiseras för ett orealistiskt politiskt önsketänkande. Ett för högt ställt mål skulle också kunna vara demoraliserande i en valrörelse om det framstår som att målet inte kommer att kunna uppnås. Bättre att då sätta ett lägre, mer realistiskt mål. Ett valresultat på 35 procent kommer med stor säkerhet att innebära att Stefan Löfven får bilda regering.
I dessa sammanhang uppmärksammas också hur partierna kommer att organisera sitt digitala kampanjarbete. Högt upp på min önskelista står att distinktionen mellan digitala och icke-digitala kampanjstrategier löses upp och att de digitala och de icke-digitala insatserna integreras på ett sätt så att skillnaden blir ointressant. Jan Larsson säger att Socialdemokraterna siktar på att genomföra 1 200 000 samtal med väljare inför valet, genom dörrknackning och på arbetsplatserna. Men hur kommer dessa 1 200 000 samtal att synkroniseras med det digitala arbetet? Att bara "knacka dörr" och inte ha en aning om vem som öppnar är knappast väl använda resurser.
Carl Molin skriver intressant om hur Barack Obamas presidentvalskampanj 2012 integrerade det digitala och det icke-digitala arbetet fullt ut: Om kampanjen hittade en osäker väljare, exempelvis genom ett personligt samtal eller genom att den utifrån opinionsdata indirekt kunde uppskatta att en väljare förmodligen var osäker kunde de kontakta den via flera olika kanaler såsom telefonsamtal, dörrknackning, direktbrev och sociala medier. Hur ett sådant kampanjarbete skall kunna förenas med upprätthållande av medborgarnas integritet är en mer delikat fråga.
Sammantaget innebär den socialdemokratiska valplanen att partiet vill "play it safe". Det är säkert en klok strategi givet rådande opinionsläge, där de rödgröna sedan lång tid tillbaka har ett stabilt övertag i opinionen. Planen för hur partiet skall återta sin position som ett 40-procentsparti får anstå till efter den eventuella valsegern i september 2014.
Jag kommenterar målsättningen om minst 35 procent av rösterna i riksdagsvalet till TT bland annat enligt följande:
Under åren 1932-1988 fick Socialdemokraterna inte vid ett enda val mindre är 40 procent av rösterna. Men i de senaste sex riksdagsvalen (1991-2010) har Socialdemokraterna endast vid ett enda tillfälle (1994) fått över 40 procent av rösterna.
Sannolikheten för att Socialdemokraterna i valet 2014 skall lyckas bryta detta mönster och åter nå 40 procent är mycket liten. Genom att sätta målet på 35 procent undviker partiet att kritiseras för ett orealistiskt politiskt önsketänkande. Ett för högt ställt mål skulle också kunna vara demoraliserande i en valrörelse om det framstår som att målet inte kommer att kunna uppnås. Bättre att då sätta ett lägre, mer realistiskt mål. Ett valresultat på 35 procent kommer med stor säkerhet att innebära att Stefan Löfven får bilda regering.
I dessa sammanhang uppmärksammas också hur partierna kommer att organisera sitt digitala kampanjarbete. Högt upp på min önskelista står att distinktionen mellan digitala och icke-digitala kampanjstrategier löses upp och att de digitala och de icke-digitala insatserna integreras på ett sätt så att skillnaden blir ointressant. Jan Larsson säger att Socialdemokraterna siktar på att genomföra 1 200 000 samtal med väljare inför valet, genom dörrknackning och på arbetsplatserna. Men hur kommer dessa 1 200 000 samtal att synkroniseras med det digitala arbetet? Att bara "knacka dörr" och inte ha en aning om vem som öppnar är knappast väl använda resurser.
Carl Molin skriver intressant om hur Barack Obamas presidentvalskampanj 2012 integrerade det digitala och det icke-digitala arbetet fullt ut: Om kampanjen hittade en osäker väljare, exempelvis genom ett personligt samtal eller genom att den utifrån opinionsdata indirekt kunde uppskatta att en väljare förmodligen var osäker kunde de kontakta den via flera olika kanaler såsom telefonsamtal, dörrknackning, direktbrev och sociala medier. Hur ett sådant kampanjarbete skall kunna förenas med upprätthållande av medborgarnas integritet är en mer delikat fråga.
Sammantaget innebär den socialdemokratiska valplanen att partiet vill "play it safe". Det är säkert en klok strategi givet rådande opinionsläge, där de rödgröna sedan lång tid tillbaka har ett stabilt övertag i opinionen. Planen för hur partiet skall återta sin position som ett 40-procentsparti får anstå till efter den eventuella valsegern i september 2014.
2013-12-01
Blockpolitikens vara eller inte vara i en tid bortom industrisamhället
Igår lördag publicerade jag och Marie Demker en artikel på DN Debatt där vi såg ett demokratiskt bekymmer i att de politiska partierna håller på att
förlora sin förmåga att vara de för demokratin avgörande kanalerna
mellan medborgarna och de politiska institutionerna. Medborgarna söker sig till andra plattformar än partierna för att odla sitt politiska engagemang. Partierna förmår inte politiskt förhålla sig till de nya skiljelinjer som växer fram i den digitala revolutionens spår, i stället söker de sig mot mitten och gör kampen om regeringsmakten till en fråga om förtroende och förvaltarskap. Därigenom främjar de politiska partierna idéströmningar kring ekonomism och populism på ett sätt som inte är bra för demokratin.
Artikeln väckte flera reaktioner. En del instämde i analysen och tyckte att vi på ett bra sätt gav ord åt deras egna känslor och tankar. Det finns en längtan efter politiska debatter som rör relevanta samhällsproblem och där de olika politiska partierna presenterar förslag som distinkt skiljer sig åt. Andra var kritiska och menade bland annat att ekonomismen egentligen var något positivt eller att vi var ute efter att cementera vänster-högerdimensionens blockpolitik.
Blockpolitik är aldrig ett mål, endast ett medel. I min demokratisyn finns det ett starkt värde i att de konflikter och politiska skiljelinjer som strukturerar samhällslivet synliggörs och att det finns organiserade politiska krafter som mobiliserar medborgarnas politiska engagemang efter dessa skiljelinjer. Blockpolitikens starka fäste i Sverige har sin materiella grund i att motsättningen mellan arbete och kapital - det vill säga mellan vänster och höger - präglat samhällslivet så starkt att andra politiska skiljelinjer inte fått utrymme. Fördelen med blockpolitik i en sådan situation är att den dominerande politiska skiljelinjen synliggörs och tar sig organisatoriskt uttryck. Nackdelen är att blockpolitiken riskerar att dölja andra politiska skiljelinjer, vilka då måste hanteras utanför det formella politisk-demokratiska ramverket.
Blockpolitik är således varken bra eller dålig i sig. Den kan fungera bra om det verkligen bara finns en politiskt relevant skiljelinje i samhället. Den fungerar dåligt om det finns flera politiska relevanta skiljelinjer i samhället.
Vänster-högerskiljelinjen har historiskt dominerat svensk politik. Men vänster-högerskiljelinjen är ett barn av industrisamhället och de konflikter som präglade det samhället. Nu när industrisamhället inte längre strukturerar vårt sätt att leva tillsammans utmanas vänster-högerskiljelinjen av nya, framväxande konflikter och skiljelinjer. I vår artikel benämner vi dessa skiljelinjer i termer av kunskap-marknad och nationalstat-transnationella nätverk. Vi är bara i början av denna process och vi vet inte hur starka dessa nya skiljelinjer kommer att växa sig, eller om de kommer att gå ihop med till exempel vänster-högerdimensionen.
Vår artikel är en vidareutveckling av den samhällsteoretiska argumentation vi tidigare framfört i vår boktrilogi om den digitala revolutionens konsekvenser för maktfördelning och för demokratins sätt att fungera: I Vattumannens tid. Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005), Kampen om kunskapen. Om informationssamhällets politiska skiljelinjer (2008) samt Den nödvändiga politiken. Om makt och motstånd i en individualiserad tid (2001). Samtliga tre böcker utgivna på Hjalmarson & Högberg Förlag.
Artikeln väckte flera reaktioner. En del instämde i analysen och tyckte att vi på ett bra sätt gav ord åt deras egna känslor och tankar. Det finns en längtan efter politiska debatter som rör relevanta samhällsproblem och där de olika politiska partierna presenterar förslag som distinkt skiljer sig åt. Andra var kritiska och menade bland annat att ekonomismen egentligen var något positivt eller att vi var ute efter att cementera vänster-högerdimensionens blockpolitik.
Blockpolitik är aldrig ett mål, endast ett medel. I min demokratisyn finns det ett starkt värde i att de konflikter och politiska skiljelinjer som strukturerar samhällslivet synliggörs och att det finns organiserade politiska krafter som mobiliserar medborgarnas politiska engagemang efter dessa skiljelinjer. Blockpolitikens starka fäste i Sverige har sin materiella grund i att motsättningen mellan arbete och kapital - det vill säga mellan vänster och höger - präglat samhällslivet så starkt att andra politiska skiljelinjer inte fått utrymme. Fördelen med blockpolitik i en sådan situation är att den dominerande politiska skiljelinjen synliggörs och tar sig organisatoriskt uttryck. Nackdelen är att blockpolitiken riskerar att dölja andra politiska skiljelinjer, vilka då måste hanteras utanför det formella politisk-demokratiska ramverket.
Blockpolitik är således varken bra eller dålig i sig. Den kan fungera bra om det verkligen bara finns en politiskt relevant skiljelinje i samhället. Den fungerar dåligt om det finns flera politiska relevanta skiljelinjer i samhället.
Vänster-högerskiljelinjen har historiskt dominerat svensk politik. Men vänster-högerskiljelinjen är ett barn av industrisamhället och de konflikter som präglade det samhället. Nu när industrisamhället inte längre strukturerar vårt sätt att leva tillsammans utmanas vänster-högerskiljelinjen av nya, framväxande konflikter och skiljelinjer. I vår artikel benämner vi dessa skiljelinjer i termer av kunskap-marknad och nationalstat-transnationella nätverk. Vi är bara i början av denna process och vi vet inte hur starka dessa nya skiljelinjer kommer att växa sig, eller om de kommer att gå ihop med till exempel vänster-högerdimensionen.
Vår artikel är en vidareutveckling av den samhällsteoretiska argumentation vi tidigare framfört i vår boktrilogi om den digitala revolutionens konsekvenser för maktfördelning och för demokratins sätt att fungera: I Vattumannens tid. Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005), Kampen om kunskapen. Om informationssamhällets politiska skiljelinjer (2008) samt Den nödvändiga politiken. Om makt och motstånd i en individualiserad tid (2001). Samtliga tre böcker utgivna på Hjalmarson & Högberg Förlag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)