Regeringsförhandlingarna - Jimmie Åkesson har tiden på sin sida

Den första talmansrundan är avslutad och nu kommer regeringsförhandlingarna igång på allvar. Jimmie Åkesson har ingen brådska. Det är inte han som ska bilda regering. Det är inte han som ska lösa upp knutarna. Det är inte han som behöver slåss mot klockan när talmannen så småningom sätter upp skarpa tidsgränser. Däremot har Åkesson vetorätt mot alla förslag som Ulf Kristersson lägger fram, eftersom Kristersson är beroende av SD:s aktiva stöd för att kunna bilda regering.

På pressträffen efter sitt möte med talman Andreas Norlén tidigare idag visade Jimmie Åkesson att han är högst medveten om att tiden är på hans sida. Gång efter gång återkom Åkesson till att det var viktigare att förhandlingsresultatet blev bra än att det gick fort.

Så regeringsförhandlingarna kommer att ta sin tid. I slutet av veckan berättar Ulf Kristersson hur han ser på valet av talman. Enligt Moderaternas tidigare principiella hållning bör största parti i den konstellation som utgör regeringsunderlag tilldelas talmansposten. Då skulle valet falla på en representant från SD. Men jag tror Kristersson nu kommer att låta sig inspireras av Groucho Marx: Dessa är mina principer. Om du inte gillar dem så har jag andra. Johan Pehrson skulle knappast kunna hålla ihop sin riksdagsgrupp om att rösta fram en SD-ledamot som talman. Dessutom är de flesta - kanske alla - partier mycket nöjda med sittande talman Andreas Norlén.

SD kommer sannolikt heller inte att få sitta med i regeringen. Om Åkesson ändå släpper fram en moderatledd regering där inte bara Kristdemokraterna utan också Liberalerna ingår kommer han att utkräva ett högt pris i sakpolitiken. På pressträffen återkom också Jimmie Åkesson hela tiden till att sakpolitiken var viktigast. Jag tror att Åkesson har goda möjligheter att få gehör för sina krav om nivån på a-kassan och kanske också slopat karensavdrag, och även på besparingar i biståndspolitiken. Men de symboliskt viktigaste frågorna för SD är ju frågor om invandring samt brott och straff. Med tanke på i vilken repressiv riktning politiken redan har förskjutits i dessa frågor är jag en aning orolig - för att uttrycka det milt - hur det ska gå nu. Och vad händer med public service?

Jag skriver i Expressen om läget i regeringsförhandlingarna och vikten av att värna de demokratiska institutionerna.

Efter SD:s valframgång - nu gäller det att stå upp och värna demokratin

Valet är ännu inte färdigräknat, Men mycket tyder på att Sverige inom kort är ett av de ytterst få länder i Europa där ett högerextremt parti med rötter i nazismen utövar ett avgörande inflytande på regeringspolitiken. Bejakat av Liberalerna och omfamnat av Moderaterna och Kristdemokraterna. 

Nu gäller det att värna demokratin och dess institutioner mot SD:s inflytande. Ta strid för rättsstaten, fria universitet och lärosäten, ett oberoende public service och fria medier, kulturens frihet, religionsfriheten och alla människors lika värde. Som jag tidigare skrivit ifrågasätter jag inte Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas fäste i demokratins grundvärderingar. Men jag litar inte ett dyft på deras förmåga att stå emot SD:s påtryckningar när det gäller att genomföra en politik som försvagar demokratins institutioner.  

SD bjöds på en valrörelse de knappt hade kunnat drömma om. SD legitimerades som politiskt parti och fick en dagordning som om de nästan hade skrivit den själv. För Socialdemokraterna blev saken annorlunda. Partiet misslyckades med att få fokus på de frågor man önskat, och i stället gick man än en gång in i en tävling med Moderaterna och SD om vilket parti som hade den bästa kriminalpolitiken. Trots det lyckades Socialdemokraterna öka sitt röstetal till 30.5 procent. Det var ut europeiskt perspektiv en bedrift. Det är mycket ovanligt i europeisk politik i dag att ett parti lyckas regera i åtta år med ett ytterst tunt parlamentariskt underlag och sedan ändå växa i valet.

I detta skede pekar det mesta på att Moderaterna och Kristdemokraterna bildar regering, med SD och Liberalerna som stödpartier. Men helt säkert är det inte. Den ideologiska konflikten mellan Liberalerna och SD är mycket stark. Och även om Ulf Kristersson lyckas få ihop en regering återstår den största svårigheten - att få denna regering att överleva under hela mandatperioden.

* 

Om bara 13 dagar går Italien till val. Mycket talar för att postfascistiska och nationalkonservativa partier kan samla en majoritet för att få bilda regering. Det gäller att stå emot.

Demokrativalet 2022

För mig är valet 2022 ett val där det viktigaste är att värna demokratin. Om Sverigedemokraterna får inflytande över regeringspolitiken är jag uppriktigt orolig för att vår demokrati och individens fri- och rättigheter urholkas.

Vi lever i en tid då antalet autokratier i världen växer. Den negativa utvecklingen är tydlig i länder som USA, Brasilien och Indien. Men forskningsinstitutet V-Dem (Varieties of Democracy) vid Göteborgs universitet visar att även i EU rör sig fler länder i en mer auktoritär riktning - Ungern, Polen, Kroatien, Tjeckien, Slovenien, Grekland. Individers rättigheter begränsas och domstolarnas oberoende inskränks. Öppet rasistiska uttalanden av Ungerns president Viktor Orbán om att inte "blanda" europeiska och icke-europeiska raser och att ungrare inte ska vara en "blandras" visar hur långt utvecklingen har gått.

När auktoritära, anti-demokratiska krafter kommit till makten angriper de först oberoende medier, civilsamhällets organisationer samt universitet och lärosäten. De skapar en polarisering i samhället, sprider desinformation och ger sig sedan på samhällets formella, demokratiska institutioner. Domstolarnas självständighet undergrävs. Lagar ändras på ett sätt som försvårar maktskifte. 

Nej, jag ifrågasätter inte Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas fäste i demokratins grundvärderingar. Men jag litar inte alls på deras förmåga att stå emot Sverigedemokraternas påtryckningar när det gäller att genomföra en politik som försvagar  demokratins institutioner.

Sverigedemokraterna är inte bara ett parti som har sina rötter i nynazismen. Det är också ett parti som i olika former vill urholka rättssäkerheten, diskriminera icke-svenska medborgare, införa kollektiva bestraffningar, begränsa public services rörelsefrihet, ta bort böcker på främmande språk från biblioteken, förbjuda prideflaggor i offentlig regi, dra in stödet till studieförbunden och göra skillnad mellan människor beroende på varifrån i världen man kommer. 

Sverigedemokraterna är ett parti impregnerat av rasism och det går inte en dag utan att nya avslöjanden presenteras om deras representanters samröre med nazistiska och rasistiska subkulturer. Sverigedemokraterna vill inte bara "minska invandringen". Sverigedemokraterna vill i grunden omstöpa vårt samhälle och vårt sätt att leva tillsammans. 

För mig blir därför en röst i riksdagsvalet 2022 som bidrar till att utestänga Sverigedemokraterna från politiskt inflytande också en röst för att värna och stärka demokratin.

Vad händer efter valet? Del II: Regeringsbildningen om Magdalena Anderssons sida blir störst

Igår skrev jag en text om hur regeringsbildningen kommer att gå till om Ulf Kristerssons sida vinner. Idag utgår jag istället från det omvända utfallet. Det vill säga, hur kommer regeringsbildningen att gestalta sig om Magdalena Anderssons sida blir störst. 

Om Magdalena Anderssons sida vinner tror jag att Socialdemokraterna och Centerpartiet kommer att regera tillsammans. Kanske att Miljöpartiet också kommer att ingå i regeringen, men Vänsterpartiet får stanna utanför.

Centerpartiets stora förflyttning gjordes efter valet 2018, då partiet sa nej till en moderatledd minoritetsregering och i stället genom Januariavtalet släppte fram Stefan Löfven som statsminister. Steget till att nu ingå i en socialdemokratiskt ledd regering är kortare, många inom Centerpartiet uppfattar det som ett naturligt steg givet hur det politiska landskapet förändrats.

Miljöpartiet vill gärna ingå i en sådan regering. Men frågan är om partiet är välkommet. Jag skulle tro att om partiet verkligen vill så kommer deras mandat att innebära att de trots allt släpps in i regeringsvärmen.

För Vänsterpartiet blir det svårare. Centerpartiet sätter sig inte i en regering där Vänsterpartiet ingår. Samtidigt har Centerpartiet i dag inte samma behov av att isolera och stigmatisera Vänsterpartiet på samma sätt som Liberalerna och Jan Björklund krävde i samband med att Januariavtalet kom till. 

Nooshi Dadgostar har uttalat sig motsägelsefullt om huruvida det är ett ultimativt krav att partiet ska få plats i regering om man ska släppa fram Magdalena Andersson som statsminister. Men jag läser Nooshi Dadgostars uttalanden som att här finns ett förhandlingsutrymme. Det kommer förstås att kosta, på samma sätt som det kostade när Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet drev igenom kravet på kraftigt höjd garantipension förra året. Och självklart kommer partiet i opposition även att finnas med i budgetsamtalen, även om det kanske inte blir några formella förhandlingar. 

*

Oavsett vilken sida som vinner tror jag att regeringsbildningen kommer att gå avsevärt fortare än de 134 dagar det tog förra gången. Flera partier har redan gjort avgörande förflyttningar och talmannen kan därför arbeta med snävare tidsramar.

*

Opinionsläget är om möjligt ännu jämnare än igår. Spelbolaget Unibet håller fortfarande Magdalena Andersson som favorit - oddset på henne som statsminister är i kväll 1.45 mot 2.50 på Ulf Kristersson.

*

Jag kommenterar partiledarnas debattstrategier för TT.

Vad händer efter valet? Del I: Regeringsbildningen om Ulf Kristerssons sida blir störst

Hur svårt blir det att bilda regering efter valet? I dag publicerar jag en text som bygger på förutsättningen att Ulf Kristerssons sida (Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna) blir större än Magdalena Anderssons sida (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet). I morgon publicerar jag en text som bygger på det omvända utfallet, det vill säga att Magdalena Anderssons sida blir störst.

Om Ulf Kristerssons sida blir störst påverkas regeringsbildningen av den inbördes storleksrelationen mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna. Om Moderaterna blir störrre än Sverigedemokraterna får Sverigedemokraterna ett sämre förhandlingsläge, både när det gäller regeringsplatser och sakpolitiken. Då tror jag det kommer att gå ganska fort att bilda en minoritetsregering med Moderaterna och Kristdemokraterna. 

De fyra partierna på Ulf Kristerssons sida har investerat så mycket i ett maktskifte att kompromissviljan kommer att vara stor hos alla inblandade parter. Sverigedemokraterna har i detta läge inte så mycket att vinna på att ta allvarlig strid för en plats i regeringen. De kommer i stället att nöja sig med någon slags nedtecknad överenskommelse/kontrakt om politikens färdriktning/innehåll under mandatperioden, och en sådan överenskommelse kommer att samordnas med Liberalerna. 

Knäckfrågan blir om Sverigedemokraterna och Liberalerna tillsammans ska förhandla fram en budget. En möjlighet är att de fyra partierna undviker ordet "förhandling" och i stället talar om att budgeten ska vara "förankrad" på ett sådant sätt att man i förväg vet att den kommer att gå igenom i riksdagen.

Om i stället Sverigedemokraterna blir större än Moderaterna försvåras regeringsförhandlingarna. Det blir besvärligt för Jimmie Åkesson att förklara för sina väljare och medlemmar varför Sverigedemokraterna väljer att inte kräva regeringsplatser. Samtidigt har Liberalerna och Johan Pehrson varit relativt tydliga med att man inte tänker släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår. Sverigedemokraterna kommer som största parti på Ulf Kristerssons sida att kräva ett mycket högt pris för att avstå regeringsmedverkan. Ju högre det priset blir, desto svårare blir det för Liberalerna - med en sannolikt splittrad riksdagsgrujpp - att acceptera det. Det går inte att utesluta att röster inom Liberalerna höjs för att i stället börja samverka mot mitten. Sammantaget tror jag ändå att processen utmynnar i en M/KD-regering, men inte utan vånda och besvär. Och frågan är hur långvarig en sådan regering kommer att bli...

I skrivande stund är min bedömning att Sverigedemokraterna inte kommer att finnas med i en regering ledd av Ulf Kristersson direkt efter valet. Men i ett lite längre perspektiv kommer frågan i ett annat läge. Jag tror också att Moderaterna - trots att opinionsmätningarna idag tyder på motsatsen - har hyggliga möjligheter att i valet bli större än Sverigedemokraterna.

Gör Moderaterna om Socialdemokraternas misstag från valrörelsen 2018?

Moderaterna har det tungt i årets valrörelse. Samstämmiga opinionsmätningar visar att partiet blivit omsprungna av Sverigedemokraterna. I dagens Sifo-mätning fick Moderaterna 15.9 procent, vilket (om jag räknat rätt) är partiets tangerat lägsta stöd på nära 20 år. 

Hur har Moderaterna hamnat i denna prekära situation? Ekots inrikespolitiske kommentator Tomas Ramberg lyfter fram Moderaternas strategiska beslut att normalisera Sverigedemokraterna och samtidigt bejaka partiets egen historieskrivning. Ulf Kristersson påstod till exempel att Sverigedemokraterna var det enda parti "som såg farorna" med invandringen. Tanken var att denna strategi skulle vinna tillbaka väljare som gått från Moderaterna till Sverigedemokraterna.

Men Jimmie Åkesson återgäldade inte Ulf Kristerssons artigheter. I stället anklagade han Moderaterna för att ha varit med och förstört Sverige. Sammantaget fick de väljare som lämnat Moderaterna för Sverigedemokraterna bekräftat att de gjort ett korrekt val. När dessutom de sakpolitiska skillnaderna mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna tonades ned sänktes tröskeln ytterligare för väljare att lämna Moderaterna för att gå vidare till Sverigedemokraterna.

Jag delar Tomas Ramberg uppfattning. Jag känner också igen det strategiska tänkandet från valrörelsen 2018, då jag i min egenskap av ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet var adjungerad i Socialdemokraternas partistyrelse och det verkställande utskottet. Då gick strategin ut på att Socialdemokraterna inför väljarna skulle ”spela oavgjort” mot Moderaterna och Sverigedemokraterna i frågor om invandring och brott och straff, för att därefter vinna valet på välfärdsfrågorna. Jag hävdade med emfas att försöken att spela oavgjort mot Moderaterna och Sverigedemokraterna i dessa frågor endast skulle leda till att dessa partier drog sig ännu längre ut, och att Socialdemokraterna skulle tvingas traska patrull efter dem. 

Strategin blev heller inte framgångsrik. Först när den - genom en kombination av interna protester och svaga opinionssiffror - övergavs vände valvinden. Tidigt under sommaren 2018 började Socialdemokraterna på allvar prioritera välfärdsfrågorna. Kursändringen stärkte humöret och den interna enigheten i partiet och valet kunde vinnas.

Jag tillhör dem som tror att Moderaterna fortfarande har möjlighet att komma ikapp Sverigedemokraterna och i valet bli näst största parti. Men det börjar bli bråttom. Det är bara elva dagar kvar till valet. Opinionsmätningarna spretar. I dagens Novus gick Moderaterna fram en del, och valutgången är i högsta grad oviss.

Får Sverige en majoritetsregering med JA-partierna?

I dagens Sifo-mätning drar Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ifrån ordentligt i opinionen. Dessa fyra partier får tillsammans 52.1 procent, mot endast 45.3 procent för Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna. 

Tre veckor före valet får Moderaterna med 17.6 procent sitt lägsta stöd i Sifo på två och ett halvt år. Och Sverigedemokraterna får med 16.1 procent sitt lägsta stöd på över fyra år.

Det finns anledning att tolka denna mätning med största försiktighet. En mätning är ingen mätning, och andra mätningar har i närtid visat annorlunda. Men sammantaget skänker förstås dagens Sifo-mätning arbetsro till Socialdemokraterna och Magdalena Andersson, samtidigt som den skapar oro och frustration inom Moderaterna.

Jag noterar också att de fyra JA-partierna (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna) tillsammans får 49.7 procent, medan de fyra övriga partierna (Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet) endast får 47.7 procent. Se där - plötsligt kan vi ha en majoritetsregering med stark mittenförankring vilket många ju har efterlyst. Liberalerna kanske inte hakar på direkt - men mandatperioden är lång och jag skulle inte bli förvånad om partiet tröttnar på att sitta fyra år till i opposition med M, KD, SD och V. Vänsterpartiet skulle i så fall gå i renodlad opposition och ha goda möjligheter att växa under mandatperioden.

Vi vet inte om den hastiga uppgången för en ny S-ledd regering är en tillfällighet eller ett trendbrott. Därför blir det inte meningsfullt att diskutera tänkbara förklaringar, Däremot erinrar jag mig den gamla devisen Gladast vinner. Säga vad man vill om Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson, men särskilt glada är de inte i årets valrörelse. Oftast är de arga och i full fart med att beskriva Sverige som ett land i kaos och förfall. Hittills har det inte visat sig vara en vinnande strategi inför valdagen.

Skärpta straff och kritik av SD fick starkast applåder i Magdalena Anderssons sommartal

Idag sommartalade Margareta Andersson på ett stekhett Gustav Adolfs torg i Göteborg. I sitt tal höll hon sig i huvudsak till de tre huvudpunkter som utgör grund för den socialdemokratiska valkampanjen: att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden, att snabba på den gröna industriella revolutionen och skapa jobb i hela landet samt att vända på varje sten för att bryta segregationen och knäcka gängen.

Det första avsnittet i talet som drog ned starka applåder var när hon utlovade skärpta straff: Vi ska vi fördubbla straffet för grovt vapenbrott. Man ska dömas till minst fyra års fängelse, dubbelt så länge som i dag. Jag är övertygad om att endast en bråkdel av de som applåderade hade kunskap om vilka straffsatser som gäller i dag för grovt vapenbrott. Magdalena Andersson kunde ha utlovat en höjning till två, fyra, sex, åtta eller tolv år - applåderna hade blivit lika starka. 

Magdalena Andersson tillade: Skjuter man på varandra på allmän plats, då ska det leda till mycket längre straff än i dag. Mer än maxstraff. Mer än maxstraff? En märklig formulering, som även den möttes av starka applåder. 

Därefter lovade Magdalena Andersson att polisen utan konkret brottsmisstanke ska ges befogenheter att kunna söka igenom vartenda källarförråd, varenda lägenhet och varenda bil för att leta efter vapen. Jag blir bekymrad dels över Magdalena Andersson populistiska retorik i dessa frågor och dels över de spontana och oproblematiserade publikreaktionerna. Rättssäkerhet - hej, vart tog du vägen?

Det andra avsnittet i talet som drog ned applåder handlade om "det blåbruna blocket" och särskilt att Liberalerna nu är en del av detta block. Jag citerar:

Nu har även Johan Pehrson hoppat ned i den blåbruna pölen.

Det svider nog i hjärtat på många svenska liberaler. Särskilt här i Göteborg. Torgny Segerstedts stad. Den borgerliga antinazismens högborg. Liberalerna, som varit ett parti med principer, som kämpat för jämställdhet och alla människors lika värde.

Genom Sveriges historia har Liberalerna varit den borgerliga garanten mot högerextremism, fascism och nazism. Men nu går Johan Pehrson till val på något helt annat. Nu vill han vara garanten för att Sverigedemokraterna ska få tillgång till regeringsmakten.

Det är beklämmande att beskåda.

I Sifos mätningar är det ytterst jämnt mellan blocken. I dag har Magdalena Anderssons regeringsunderlag ett knappt övertag med 49.2 procent mot Ulf Kristerssons 48.3. Rörelserna över blockgränsen är ytterst liten. Kanske går vi mot ett mobiliseringsval.

 

 

Johan Pehrson lovar vara "konstruktiv" i en oppositionsroll. Går vi mot en Novembertraktat?

I dag är det en månad kvar till valet. I skrivande stund är opinionsläget jämnt, även om Magdalena Andersson är fortsatt favorit till att få bilda ny regering. Spelbolaget Unibet ger 1.40 i odds på Magdalena Andersson, mot 2.25 på Ulf Kristersson.

Det är ett underbetyg åt den borgerliga högeroppositionen att man inte ligger bättre till i opinionsmätningarna efter åtta år av socialdemokratiskt ledda minoritetsregeringar - och det i en tid präglad av politisk turbulens där regeringen inte lyckas få igenom sin egen budget i riksdagen. 

I dagens mätning från Novus är de rödgröna partierna plus Centerpartiet återigen större än Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna. Men skillnaden är mycket liten - 49.8 mot 48.6 procent. Både Miljöpartiet och Liberalerna ligger över riksdagsspärren, med 5.2 respektive 5.1 procent. Moderaterna och Sverigedemokraterna är precis lika stora på 18.6 procent. Partierna byter väljare med varandra inom blocken, men det tycks vara väldigt lite rörelse över blockgränsen.

I morse grillades Liberalernas ledare Johan Pehrson i Ekots partiledarintervju. Det är lätt att tycka om Johan Pehrson. Han uppvisar alltid gott humör och han formulerar sig frimodigt på ett sätt som ger intryck av att han faktiskt svarar på journalisternas frågor - vilket han ju väldigt ofta inte gör. Men förmågan - eller konsten - att inte svara på frågor är också en slags politisk talang.

Intervjun gav ändå en hel del intressanta besked. Så öppnade Johan Pehrson för lottning som en antagningsmetod till skolan på ett sätt som åtminstone inte jag uppmärksammat att han gjort tidigare. Han duckade för frågan om Liberalerna kan tänka sig att budgetförhandla med Sverigedemokraterna. Om Sverigedemokraterna i valet blir större än Moderaterna - vilket enligt dagens Novus-mätning inte alls är en omöjlighet - blir det än svårare för Johan Pehrson att hålla samman sitt splittrade parti i regeringsfrågan.

Men mest intressant tyckte jag Johan Pehrsson besked var att han skulle vara "konstruktiv" i sin oppositionsroll om Ulf Kristersson inte kan bilda regering. Det är svårt att tolka uttalandet på annat sätt än att Johan Pehrson är beredd på att i olika former samverka med en socialdemokratiskt ledd regering om en sådan skulle bildas. Efter Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet är det kanske dags för Februarifördraget? Eller går det så fort att vi kanske kan tala om Novembertraktaten? Eller till och med Oktoberuppgörelsen? Mycket talar i alla fall för att det lär bli någon form av kontrakt som grund för regeringsbildningen.

Hur ska vi förklara Moderaternas hårda angrepp på Miljöpartiet?

Moderaterna har under sommaren vid flera tillfällen formulerat skarp politisk kritik mot Miljöpartiet. Det är lite oväntat att ett stort parti som Moderaterna så nära valdagen ägnar så stor uppmärksamhet mot ett litet parti som balanserar på riksdagsspärren. Den vedertagna politiska metoden i ett sådant läge är i stället att det stora partiet försöker tiga ihjäl det lilla partiet för att inte bjuda det lilla partiet på uppmärksamhet i onödan.

Så vilket är egentligen målet för Moderaternas angrepp på Miljöpartiet? Jag ser åtminstone tre olika alternativ. 

För det första: Moderaterna vill stigmatisera Miljöpartiet för att på så sätt skrämma bort väljare och bidra till att Miljöpartiet inte klarar riksdagsspärren. Det som talar emot detta alternativ är att effekten i stället kan bli den motsatta. Att framstå som Moderaternas huvudfiende i politiken blir i själva verket en konkurrensfördel i kampen om de rödgröna väljarna. Genom kampanjen bidrar Moderaterna till att mobilisera vankelmodiga rödgröna väljare till att rösta på just Miljöpartiet - och därigenom också till att lyfta partiet över fyraprocentsspärren och lägga grunden till en ny socialdemokratiskt ledd regering. 

För det andra: Moderaterna försöker använda Miljöpartiet för att skrämma socialdemokratiska väljare över blockgränsen. Att utestänga Miljöpartiet från politiskt inflytande skulle för dessa väljare vara viktigare än en ny socialdemokratiskt ledd regering. Det som talar emot detta alternativ är att det förefaller föga troligt att mp-kritiska s-väljare verkligen skulle ta ett sådant steg. Rörelsen över blockgränsen i opinionen är just nu väldigt liten och väljarnas - särskilt s-väljarnas - tilltro till Magdalena Anderssons förmåga och kompetens är mycket hög. Jag har svårt att se att Moderaterna på allvar tro att en sådan strategi skulle fungera.

För det tredje: Moderaterna använder kritiken mot Miljöpartiet som ett medel för att stärka sin egen ställning i förhållande till Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. (Tipstack till Johan Karlsson Schaffer, @Johank76, på Twitter.) Det som talar emot detta alternativ är att Moderaterna i så fall - några månader innan valet - skulle prioritera att värna sin dominans inom högerblocket i stället för att utmana om regeringsmakten. Det vore i detta läge en något märklig prioritering.

Därav hjärtat är fullt talar munnen, sägs det. Det är förstås möjligt att Moderaternas angrepp på Miljöpartiet inte är en konsekvens av en strategi utan bara ett uttryck för att Moderaterna tycker så ideologiskt förfärligt illa om Miljöpartiet och den politik partiet representerar. Men att kombinera ideologi med strategi är ju vägen till framgång i politiken.

Jag är lite vankelmodig, som ni märker. Vad tror ni själva - vilken är orsaken till att Moderaterna väljer att just nu söka strid med Miljöpartiet?

 

En dag om året

I dag är det en mittemellandag för mig. Är kvar i ett soligt Visby efter avslutad Almedalsvecka. Har tillsammans med hustrun strosat omkring i den vackra Botaniska trädgården, samt i trakterna av St Pers och St Hans kyrkoruiner. Lugnet börjar sakta sprida sig över staden.

 

Samtidigt med lugnet och den sjunkande solen tränger sorgen över den saknade Ing-Marie Weiselgren igenom. Kvällen ägnas åt eftertanke och ett samlande av styrka - styrka att stå emot och styrka att fortsatt sträva efter att bidra.

En dag att lyssna till Stig Dagerman - och hans finstämda rader om den längtan och det hopp som vi alla behöver för att fortsätta vara människor även när våldet slår igenom och drabbar såväl enskilda som vårt öppna samhälle.

Här läser Stig Dagerman själv sin vers En dag om året.

 

En dag om året

En dag om året borde alla låtsas

Att döden vilar i ett vitt schatull.

Inga stora illusioner krossas

Och ingen skjuts för fyra dollars skull.

 

Världskatastrofen sover lugnt och stilla

Emellan lakan på ett snyggt hotell.

Inget rep gör någon broder illa,

Och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.

 

Inga män blir plötsligt sönderbrända

Och ingen dör på gatorna just då.

Visst är det lögn, det kan väl hända.

Jag bara säger: vi kan låtsas så.

https://lyricstranslate.com

En dag om året borde alla låtsas
att döden vilar i ett vitt schatull.
Inga stora illusioner krossas
och ingen skjuts för fyra dollars skull.

Världskatastrofen sover lugnt och stilla
emellan lakan på ett snyggt hotell.
Inga rep gör någon broder illa
och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.

Inga män blir plötsligt sönderbrända
och ingen dör på gatorna just då.
Visst är det lögn, det kan väl hända,
jag bara säger: Vi kan låtsas så.

En dag om året borde alla låtsas

Att döden vilar i ett vitt schatull.

Inga stora illusioner krossas

Och ingen skjuts för fyra dollars skull.

 

Världskatastrofen sover lugnt och stilla

Emellan lakan på ett snyggt hotell.

Inget rep gör någon broder illa,

Och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.

 

Inga män blir plötsligt sönderbrända

Och ingen dör på gatorna just då.

Visst är det lögn, det kan väl hända.

Jag bara säger: vi kan låtsas så.

https://lyricstranslate.com

En dag om året borde alla låtsas

Att döden vilar i ett vitt schatull.

Inga stora illusioner krossas

Och ingen skjuts för fyra dollars skull.

 

Världskatastrofen sover lugnt och stilla

Emellan lakan på ett snyggt hotell.

Inget rep gör någon broder illa,

Och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.

 

Inga män blir plötsligt sönderbrända

Och ingen dör på gatorna just då.

Visst är det lögn, det kan väl hända.

Jag bara säger: vi kan låtsas så.

https://lyricstranslate.com

Almedalens nya format fungerade - men sorgen och vreden var stark

Mordet på Ing-Marie Wieselgren, nationell samordnare för psykiatrifrågor på Sveriges Kommuner och Regioner, spred sorg och vrede över Almedalen. Sorg över att en älskad medmänniska på ett så brutalt och grymt sätt ryckts ifrån sina närmaste och från oss. Vrede över angreppet på det demokratiska öppna samhälle som dådet innebar. Men i sorgen och vreden växte också en beslutsamhet fram, en beslutsamhet om att alltid hålla fast vid hoppet och att alltid stå upp för demokratins principer och för alla människors lika värde.

Den misstänkte gärningsmannen har en bakgrund i den nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR). I medierapporteringen kring mordet betonas att han led av psykisk ohälsa. Så är det säkert. Men jag skulle gärna se en studie som jämför hur psykisk ohälsa lyfts fram som den avgörande faktorn till brottet i situationer där gärningsmannen är till exempel en vit högerextremist, eller en invandrare eller en muslim. Jag har mina aningar, men jag är inte säker.

Almedalsveckans nya format - fem dagar i stället för åtta och två partiledartal om dagen - fungerade bra. Javisst, det var färre seminarier, färre utställare och mindre folk på plats. Men det var tillräckligt många för att skapa den speciella stämning som gör Almedalsveckan så unik - med så många människor, så många intressanta och relevanta seminarier och så många politiska möten. Nu är det ju valår i år, vilket skapar en särskild puls och intensitet i arrangemanget. Jag hoppas att de politiska partierna fortsätter att prioritera Almedalen även kommande år.

Av partiledartalen uppskattade jag främst Annie Lööfs. Hon var, tillsammans med Per Bolund, den som främst förmådde lyfta blicken bortom det nationella och se Sverige som en del av världen. Sedan kommer man inte ifrån att Ebba Busch är en skicklig talare och retoriker. 

I dag genomfördes också Mångfaldsparaden, en manifestation för alla människors lika värde. Ett tusental människor trotsade vädrets makter och deltog. 

Låt oss tillsammans hedra Ing-Marie Wieselgrens minne genom att med än större beslutsamhet bekämpa de krafter som skiljer mellan människor och som hotar vårt fria, öppna samhället. I den kampen har Almedalsveckan även framåt en viktig funktion att fylla.

Dags för Almedalsveckan - allt från partiledartal till Mångfaldsparad!

I morgon är det efter två års pandemiuppehåll dags för Almedalsveckan på plats i Visby - nu i ett nytt och komprimerat format. Tidigare pågick veckan i åtta dagar - söndag till söndag - med ett parti varje dag. Nu pågår veckan i fem dagar - söndag till torsdag - med ett parti under söndagen och torsdagen och två partier under måndagen, tisdagen och onsdagen.

Vi får se hur det nya formatet faller ut. Partierna har länge velat skala ned sin verksamhet under Almedalsveckan. Närvaron i Visby tvingar partierna att avsätta kraft och resurser mitt under sommaren och partinyttan är svår att bedöma. Konkurrensen om medieuppmärksamheten är stenhård när "alla" är på plats.

Hittills inrymmer veckan 2 059 programpunkter. Det kan jämföras med år 2019 - då fanns det smått otroliga 3 724 olika arrangemang i programmet. Under senare år har Almedalsveckan kritiserats för att politiken fått stryka på foten samtidigt som näringsliv och lobbyorganisationer tagit allt mer plats. Hur blir det i år? Vi får väl se. Men såväl partier som stora medieplattformar tycks ha mer blygsamma ambitioner jämfört med tidigare år.

Själv medverkar jag i två arrangemang under veckan. Tisdag 5 juli kl 09.30 deltar jag i Krukmakarens hus i seminariet Demokratikrav- inskränkning av religionsutövning eller nödvändig åtgärd? tillsammans med Daniel Alm, Linalie Newman och Christer Sturmark.

Onsdag 6 juli kl 12.15 diskuterar jag, Cecilia Garme och Jonas Hinnfors under ledning av Maria Arkeby vår gemensamma bok Att älska den man kan få. Januariavtalet och svensk demokrati i förändring i universitetets lokaler på Cramérgatan 3, sal E31. 

Det senare seminariet äger rum inom ramen för den ambitiösa Statsvetardagen på onsdagen, med sex seminarier där forskare presenterar resultat och diskuterar samhällsfrågor. Statsvetardagen arrangeras av Statsvetenskapliga förbundet (Swepsa), Tankesmedjan Timbro, Tankesmedjan Tiden och med Jonas Hinnfors som spindeln i nätet.
Efter seminarierna genomförs det klassiska ”statsvetarminglet” i restaurang Maltfabriken (Cramérgatan 3) - ingen föranmälan och alla är välkomna. 

Jag hoppas också se er som finns på plats i Mångfaldsparaden - en manifestation för medmänsklighet och demokrati som avslutar veckan torsdag den 7 juli kl 15.00.

Och ja - jag kommer förstås att återkomma med en och annan rapport under veckan.

Vag avtalstext bäddar för fortsatt konflikt mellan Sverige och Turkiet

Vem vann egentligen den politiska kraftmätningen mellan Sverige och Turkiet givet den överenskommelse som länderna, tillsammans med Finland, undertecknade igår? I Ekot i morse beskrev utrikesminister Ann Linde innehållet på ett sätt som innebar att Sverige inte gjort några eftergifter alls till Turkiet, utan enbart tydliggjort och tecknat ned redan kända och etablerade svenska ståndpunkter. I Turkiet låter det annorlunda. Turkiska medier hyllar överenskommelsen och menar att president Erdogan fått igenom i princip alla sina krav. 

De helt motstridiga tolkningarna möjliggörs genom textens vaghet i centrala avsnitt. Jag ska ge tre exempel. 

Paragraf fyra uttrycker att Sverige inte ska ge stöd till kurdiska organisationer som till exempel PYD (som idag styr kurdiskt kontrollerade områden i norra Syrien och som av Turkiet - men inte av Sverige eller av EU - uppfattas som en terrororganisation). Men utfästelsen att inge ge stöd till PYD länkas i samma stycke till en tidigare mening om att Sverige ska ge Turkiet stöd för hot mot landets säkerhet. Skrivningen innebär att Sverige kan ge stöd åt PYD så länge stödet inte innebär att Turkiets säkerhet hotas (till exempel bistånd i olika former). Turkiet tolkar paragrafen som att allt stöd är uteslutet, Sverige tolkar den som att bara en viss typ av stöd är uteslutet.

Paragraf fem slår fast att Sverige ska slå ned på aktiviteter som utförs av PKK och "andra terrororganisationer" eller individer, grupper och närverk som har "kopplingar" till dessa terrororganisationer. För Turkiet är det självklart att PYD och dess milis IPG ska räknas in bland dessa "andra terrororganisationer". Men eftersom Sverige inte betraktar PYD eller IPG som terrororganisationer så har Sverige givet avtalstexten som den står heller inga förpliktelser att slå ned på aktiviteter utförda av dessa organisationer.

Paragraf sju innebär att Sverige Nato-medlemskap kommer att få konsekvenser för tillämpningen av gällande regelverk för svensk vapenexport. Så är det. Men ingenstans står det att Sverige förbinder sig att i framtiden sälja vapen till Turkiet. Sverige har vid två tillfällen de senaste åren nekat Turkiet att köpa svenska vapen. Ingenting i avtalstexten förpliktigar Sverige att säga ja till att sälja vapen till Turkiet i framtiden. 

Fördelarna med vagheten i avtalstexten är att båda sidor kan framställa sig som vinnare. Nackdelen är att Turkiet när som helst i den fortsatta medlemsprocessen kan hävda att Sverige bryter mot överenskommelsen, mot dess bokstav eller åtminstone mot dess anda. Eftersom Turkiets parlament måste godkänna Sveriges medlemsansökan så kan tolkningstvisterna få en avgörande politisk betydelse i slutet av ansökningsprocessen.

Jag var en av dem som var kritisk till den hast som kringgärdade Sveriges medlemsansökan. Vägen till ett svenskt medlemskap tecknades i ett rosenskimrande ljus och Turkiets ultimatum fanns överhuvudtaget inte med på kartan. I debatten upprepade Nato-vänner som ett mantra att Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet skulle bestå även som Nato-medlem. Idag diskuterar vi tillbakadraget stöd till kurdiska PYD samt implicita utfästelser om utlämningsavtal och möjligheten till svensk vapenexport till Turkiet. 

Utvecklingen de senaste månaderna stärker min övertygelse om att processen gick för fort. Framöver tycker jag det vore bättre om Nato-staterna tog striden med Turkiet om Sveriges medlemskap. Sverige ska inte bidra till att ge politisk legitimitet åt Erdogan och hans auktoritära regim. Sverige ska även fortsatt stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter - oavsett om vi blir medlemmar av Nato eller inte.

 

Varför jag slutat använda uttrycket "politisk vilde"

För ett par veckor sedan publicerade jag en tweet där jag försynt undrade om vi inte borde sluta använda ordet "vilde" om riksdagsledamöter utan partitillhörighet. Jag anförde att ordet "vilde" är en stereotyp för "primitiva naturfolk" utanför civilisationen och ofta används med en nedsättande innebörd. Ord formar tanken, avslutade jag.

Ni kan inte ana vad som hände sedan.

Jo, det kan ni nog. Tweeten fick hundratals kommentarer, de allra flesta negativa och flera fyllda av hat, raseri och allmänna okvädingsord om min ringa person. Därtill ett antal besserwisser-kommentarer om att jag själv minsann tidigare använt uttrycket. Det är sällan en enskild tweet från mig väcker så starka känslor.

Ja, självklart hade jag själv tidigare använt uttrycket. "Politisk vilde" har ju varit ett vedertaget uttryck under väldigt många år. På samma sätt som "chokladboll" tidigare kallades något helt annat och att jag själv som ung på ett oproblematiserat sätt använde det då vedertagna namnet på den kakan. Jag noterade också att många i den efterföljande debatten uttryckte sig ungefär som att "jag ska minsann fortsätta att säga vilde" på samma triumfatoriska sätt som andra tidigare uttryckt att de "minsann skulle fortsätta säga n-boll" och inte chokladboll.

Men alla språk förändras i takt med samhällsutvecklingen. Ordet "vilde" definieras i Svensk ordbok som en "person som lever i naturtillstånd opåverkad av västerländsk kultur och ofta betraktas som skrämmande" och i utvidgad betydelse som en "obehärskad och farlig person". Ordet används ofta i nedsättande betydelse.

Min uppfattning att uttrycket "politisk vilde" överlevt sig självt förstärktes efter gårdagens debatt i SVT Aktuellt mellan Annie Lööf och Jimmie Åkesson. I debatten beskrev Annie Lööf konsekvent riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh som "partilös" medan Jimmie Åkesson i stället insinuant talade om "den här vilden (,,,) som kanske inte har Sverige och svenska folkets intressen för ögonen." 

Var och en för göra som hen vill. Själv slutar jag nu använda uttrycket "politisk vilde" eftersom jag uppfattar det som nedsättande och daterat. 

Dessutom finns det ett bra ersättningsord. Partilös.

Lärdomar av misstroendeomröstningen

Resultatet efter dagens misstroendeomröstning: Morgan Johansson sitter kvar. Magdalena Andersson sitter kvar. Sveriges väg mot Nato-medlemskap blev besvärligare. M, KD och L bör fundera över vad det var som hände. 

Att skapa kaos är SD:s existensform. Jag är förvånad att M, KD och L så aningslöst lät sig dras in i och bli en del av SD:s spel. I samband med omröstningen vecklade Ebba Busch och Johan Pehrson in sig i olika förklaringar till varför de gjorde som de gjorde och varför det blev som det blev. Ebba Busch säger till TT att KD "hade förlorat betydligt mer genom att upplevas rädda kvar Morgan Johansson" och att "det hade varit lättare för Moderaterna" än för KD att inte stödja SD:s misstroendekrav eftersom Moderaterna "fyller en lite annorlunda funktion". Johan Pehrson betonade själv före omröstningen att Liberalerna inte själva skulle ha väckt ett misstroende mot justitieministern.

Dagens Nyheters politiska kommentator Ewa Stenberg skräder inte orden: De tre borgerliga partierna insåg snabbt att de var på väg att skjuta sig i foten med misstroendeomröstningen mot Johansson. De hade inte förutsett att statsminister Magdalena Andersson skulle deklarera att hela regeringen kommer att avgå om justitieministern sparkas av riksdagen. Högeroppositionen ville sparka en minister, men har ingen vilja och gör inga försök att ta över regeringsmakten före valet.

Därför fick de tre borgerliga partierna försöka övertala den socialdemokratiska statsministern att stanna kvar på sin post. Det är svårt att tro att deras väljare blev särskilt imponerade av detta. 

Det komplicerade parlamentariska läget och en svag regering inbjuder till ett missbruk av misstroendeinstitutionen. Under snart ett halvt sekel - sedan den nya grundlagen började gälla 1974 - har riksdagen endast genomfört 13 misstroendeomröstningar. Men åtta av dessa omröstningar har genomförts under de senaste sju åren. Sex av dessa åtta omröstningar har tillkommit på initiativ av SD. Det är förståeligt att partier vill få utlopp för sin politiska frustration. Men ett flitigt användande av misstroendeomröstningar urholkar verktygets skärpa. Vi ska värna våra konstitutionella redskap och institutioner - och det gäller förstås oavsett vilket parti som leder regeringen.

Låt oss hoppas att det politiska livet nu kan normaliseras inför valet i september. Det vore befriande om debatten kunde fokusera på politiska sakfrågor och inramas med ett respektfullt tilltal partiledarna (och andra partiföreträdare) emellan. En sådan valrörelse skulle underlätta samtal och förhandlingar efter valet och ökar därigenom möjligheten att på allvar ta sig an våra stora samhällsutmaningar i form av till exempel klimathotet, sjukvårdsköerna, gängkriminaliteten och en segregerad skola.

Blir det någon regeringskris?

Uppdaterat tisdag kl 07.25. Nu har Amineh Kakabaveh sovit på saken och säger till SVT att hon kommer att lägga ned sin röst vid dagens misstroendeomröstning. Därmed klarar sig Morgan Johansson och regeringen kan sitta kvar. Det blir ingen regeringskris. I stället framstår oppostionens - och främst Moderaternas - agerande som meningslöst och regeringen stärker åtminstone kortsiktigt sin ställning. 

Om nu inte det inträffar något som får Amine Kakabaveh att ändra sig igen.

Det är förstås utomordentligt olyckligt att en enskild partilös riksdagsledamot får ett så avgörande inflytande över regeringsfrågan. Det är ett underkännande av de politiska partiernas förmåga att långsiktigt hantera det parlamentariska läget. Situationen blir än mer allvarlig genom att Turkiet och president Erdogan nu får en möjlighet att utnyttja situationen och (felaktigt) hävda att Sverige låter terrorister ha politiskt inflytande i landet.

*

Nej, Amineh Kakabaveh ville i eftermiddags inte ge besked om hur hon kommer att agera i morgondagens planerade misstroendeomröstning om Morgan Johansson i riksdagen. Kakabavehs uteblivna besked ökar sannolikheten för att Morgan Johansson redan i kväll eller i morgon förmiddag begär sitt entledigande som justitieminister. Magdalena Andersson vill undvika en regeringskris och inte i Sveriges just nu utsatta läge göra regeringens framtid beroende av en oförutsägbar partilös riksdagsledamot.

En regeringskris sinkar sannolikt också den svenska Nato-medlemskapsprocessen ytterligare. Turkiets president Erdogan kan framstå som en vinnare då hans motståndare i form av den svenska regeringen tvingas avgå under förödmjukande former.

Men Magdalena Andersson är också en fighter. Hon blev uppenbart rasande över, i hennes tycke, Ulf Kristerssons illojala och ansvarslösa agerande när han reflexmässigt hakade på Sverigedemokraternas misstroendeförklaring. Magdalena Andersson vet också att givet de parlamentariska förutsättningarna finns det ingen annan statsministerkandidat än hon själv. Att fullfölja processen är också ett sätt att visa beslutsamhet och ledarskap.

Så osvuret är bäst.

Tre saker att ha koll på i kvällens partiledardebatt

I kväll kl 20.00 sänder TV4 en tre timmar lång partiledardebatt. Här är tre saker att ha koll på i debatten.

 1. Kan Ulf Kristersson återvinna sitt förtroende som oppositionsledare? De senaste dagarna har inte varit bra alls för Moderaterna. Först kom en SCB-mätning som var positiv för S och som visade att Magdalena Andersson kunde ha möjlighet att bilda ny regering även om MP trillade ur och L höll sig kvar i riksdagen. Samma dag hakade Ulf Kristerssons - som i en slags betingad reflex - på SD:s misstroendeförklaring mot Morgan Johansson tillsynes utan att förstå hur det skulle uppfattas. Även borgerliga bedömare ser Kristerssons agerande som en misslyckad strategi och menar att Alliansen måste bli bättre på att välja sina strider. Vi får se ikväll om Kristersson tar revansch och kan framstå som den statsman han gärna vill uppfattas som.

2. Söker Miljöpartiet strid med Socialdemokraterna? MP ligger väldigt illa till i opinionsmätningarna trots att klimat- och miljöfrågan ligger högt på väljarnas dagordning. Partiet måste slå sig in i debatten och ett sätt att göra det är att söka strid med regeringspartiet. Kommer S i så fall att slå tillbaka? En strid mellan S och MP kan - om den utkämpas på rätt sätt och i rätt frågor - vara gynnsam för båda partierna. Men av någon anledning har TV4 inte med klimat och miljö som ett av kvällens debattämnen. Det är synnerligen märkligt med tanke på frågans närmast existentiella betydelse, frågans placering på väljarnas dagordning samt att FN:s högnivåmöte Stockholm 50+ just avlutats.

3. Kommer Annie Lööf att pressa Ulf Kristersson på SD:s Putinkopplingar? I Aftonbladet skriver Annie Lööf i dag att SD i tio års tid representerades av proryska ledamöter i riksdagens Försvarsutskott. Hon ställer frågan om var det finns garantier för att det vid ett regeringsskifte, där SD ingår i regeringsunderlaget, inte sitter proryska sverigedemokrater på höga positioner i regeringskansliet. Ulf Kristersson kommer sannolikt att ducka för frågan (om Annie Lööf får möjlighet att ställa den). Jimmie Åkesson kommer att rasa. Det kan bli bra TV, för att tala journalistspråk.

99 dagar kvar till valet. Hur går det?

Igår lämnade jag in mitt valtips. Det är 99 dagar kvar till valet - och det blir en spännande valrörelse och valnatt. Den som är nyfiken kan scrolla ner direkt och se mitt tips.

I torsdags publicerades också SCB:s stora partisympatiundersökning. Det var väl främst två partier som hade anledning att vara glada - Socialdemokraterna och Liberalerna. 

Socialdemokraterna fick 33.3 procent, vilket är hela fem procentenheter över valresultatet 2018 och 4.2 enheter över resultatet från SCB:s undersökning i november 2021. Socialdemokraternas starka stöd kan knappast förklaras som en "rally round the flag"-effekt (att väljarna i tider av kris och hot samlar sig kring det politiska ledarskapet). Det är nämligen svårt att hitta något annat europeiskt land där sittande regering fått ett kraftigt opinionslyft under Ukraina-kriget. (Det är möjligt att Emmanuel Macron gynnades något av kriget i samband med vårens franska presidentval, teaterviskar hustrun.) Mycket tyder i stället på att vi ser en Magdalena Andersson-effekt, i det att hon förmått ingjuta nytt liv och engagemang inom socialdemokratin. Men partiledareffekter är sällsynta i svensk politik, så vi ska inte dra förhastade slutsatser.

Liberalerna fick 3.4 procent, vilket visserligen är en minskning med 2.1 procentenheter sedan valet 2018 men en liten ökning med 0.9 enheter sedan SCB-mätningen i november. Det kan tyckas underligt att ett resultat på 3.4 procent några månader före valet ska ses som en framgång för ett parti. Men så illa ställt är det i Liberalerna att varje tiondels enhet fram mot fyraprocentsspärren bidrar till att stärka partiet internt, stärka Johan Pehrsons ledarskap och öka sannolikheten för taktiska stödröster från främst Moderaterna. Låt oss komma ihåg att Kristdemokraterna i motsvarande mätning från SCB inför valet 2018 endast fick 2.9 procent för att sedan i valet öka till 6.3 procent. Jag tror att Johan Pehrson är betydligt bättre på att hålla ihop sitt parti än vad Nyamko Sabuni var, och den skillnaden kan på valnatten visa sig ha varit avgörande.

Enligt SCB-undersökningen har Magdalena Andersson hyggligt goda möjligheter att kunna bilda en ny socialdemokratiskt ledd regering även om Liberalerna håller sig kvar och Miljöpartiet trillar ur. Det är ett makalöst underbetyg åt oppositionen - och främst Ulf Kristersson och Moderaterna - att Socialdemokraterna efter åtta år vid regeringsmakten så här nära valet är klara favoriter att vinna igen. Socialdemokraterna har regerat på ett  bräckligt parlamentariskt underlag. Regeringskriserna och nederlagen i budgetomröstningarna har avlöst varandra. För att vinna valet måste Moderaterna nu övertyga ett stort antal väljare att ta steget direkt över blockgränsen - helst från Socialdemokraterna till Moderaterna. Några sådana övergångar är just nu inte inom synhåll.

Jag kommenterade SCB:s undersökning bland annat i TV4 Nyheterna.

Det kan hända mycket på 99 dagar. Spelbolaget Unibet ger just nu 1.65 på Magdalena Andersson mot 2.0 på Ulf Kristersson som statsminister efter valet. Även jag tror på förnyat förtroende för Magdalena Andersson och mitt valtips blev enligt nedan (med jämförelse från förra valet inom parentes):

Vänsterpartiet: 8.6 (+0.6)

Socialdemokraterna 31.0 (+2.7)

Miljöpartiet 4.2 (-0.2)

Centerpartiet: 6.7 (-1.9)

Liberalerna: 4.2 (-1.3)

Kristdemokraterna: 5.7 (-0.6)

Moderaterna: 20.9 (+1.1)

Sverigedemokraterna: 17.0 (-0.5)

Övriga: 1.7 (+0.2)