Nytt socialdemokratiskt partiprogram. 3. Klassanalys

Socialdemokraternas programkommission har presenterat sitt förslag på nytt partiprogram. Förslaget kommer, efter en intern remissrunda, att föreläggas den socialdemokratiska partikongressen i april 2013. I tre texter diskuterar jag förslaget, med avseende på demokrati, frihet och klass. Texten om programförslagets demokratisyn återfinns här och texten om programförslagets frihetssyn återfinns här. I texten nedan kommenterar jag den klassanalys som kommer till uttryck i förslaget.

*

Vi lever i en individualiserad tid. För ett parti som Socialdemokraterna - som uppstod i samband med industrisamhällets framväxt och motsättningen mellan arbete och kapital (vänster-höger) - innebär individualiseringen nya utmaningar. Det är sedan länge inte längre självklart att arbetare röstar vänster och tjänstemän höger. Andelen LO-anställda som röstar på Socialdemokraterna sjunker och närmar sig 50-procentsgränsen. Sambandet mellan klasstillhörighet och partival är fortfarande starkare i Sverige än i de flesta jämförbara länder. Men klassröstningen minskar, liksom andelen arbetare (i traditionell mening) av befolkningen.


Socialdemokraterna i Sverige beskrivs ibland som världens mest framgångsrika demokratiska parti, baserat på långvarigt regeringsinnehav och förmåga att sätta varaktiga politiska avtryck i samhällslivet. Den socialdemokratiska framgångssagan hade bl a sin grund i den lyckosamma koalitionen mellan arbetarklass och medelklass under efterkrigstiden. Men vem och vad är medelklass i dagens individualiserade samhälle? Vem är det som den minskande arbetarklassen skall gå i förbund med? Förvirringen är stor.


Programförslaget tar ett steg fram genom att lyfta upp kunskap och kreativitet som allt viktigare produktivkrafter under informationssamhället: Den nya produktionsordning som växer fram genom den tekniska utvecklingen och drivs på av globaliseringen, bygger i mycket på hanteringen av information. Informationsflödena har aldrig varit så omfattande som idag. (...) Men den makt som kunskap ger handlar inte bara om tillgång till information utan lika mycket om förmåga att tolka informationen (s 39).


Programförslaget borde kunna ta ett steg framåt till, genom att peka ut att den kommunikationsteknologiska revolutionen också skapar nya sociala grupper (klasser). Richard Florida talar om den kreativa klassen, vars medlemmar konstitueras av sin egenskap som tillhandahållare av kreativitet. Florida menar att den kreativa klassen i USA i dag uppgår till cirka 40 miljoner människor, vilket motsvarar över 30 procent av arbetskraften. Sociologen Manuel Castells benämner gruppen informationella producenter. Dessa informationella producenter är kunskapsalstrare och informationsbehandlare vars kreativitet och kompetens skapar vinster och värden för samhälle och näringsliv.

Tillsammans med Marie Demker har jag i andra sammanhang valt att använda termen fria logotyper för att namnge denna nya grupp. Fria, eftersom de går in och ut i olika nätverk. De kan visserligen ha fasta anställningar och trygga jobb, men deras arbetsuppgifter och intressen är sådana att de som personer och individer är intressanta och relevanta. Logotyper, eftersom de är unika och inte utbytbara. Fria logotyper besitter specialkunskaper av olika slag, men framför allt är de rika på kreativitet och entreprenörsanda.

I informationssamhället utspelar sig en kamp kring två typer av kunskapsobjekt: det första objektet är kunskap vars användning syftar till ”vinstmaximering”, d v s den kompetens som är nödvändig för produktivitet och konkurrenskraft. Det andra objektet är kunskap vars användning syftar till ”meningsskapande”, d v s den kompetens som är nödvändig för att skapa mening och sammanhang i en värld utan auktoriteter och där gamla värden och normer håller på att luckras upp. Kunskapsobjekten genererar två grupper av fria logotyper. Den ena gruppen drivs av en strävan efter självförverkligande medan den andra gruppen drivs av en strävan efter att förbättra världen. Självförverkligarna drivs av en strävan efter att få sina individuella behov tillgodosedda, medan världsförbättrarna drivs av grundläggande värden som de vill förverkliga.

Vilken är då den sociala bas som skiljer dessa två grupper av fria logotyper åt? Självförverkligare har i första hand privata arbetsgivare eller avnämare och deras arbetsuppgifter präglas av att i någon mening maximera vinsten (politisk, ekonomisk eller kulturell) för den som betalar deras arbete. Vinstmaximeringsprincipen gör dessa självförverkligare till ideologilösa fixare, som är beredda att arbeta med olika saker, beroende på kompetens och intresseområden. Världsförbättrare har i huvudsak offentliga arbetsgivare eller ideella avnämare och deras arbetsuppgifter präglas av att i någon mening tolka världen och skapa sammanhang i det som sker inom ekonomi, politik och kultur. De väljer verksamhet med utgångspunkt i sin kompetens och i vilka värden de vill främja. Självförverkligare återfinns främst i yrkesgrupper som t ex ekonomer, revisorer, programmerare, egna företagare, säljare och marknadsförare. Världsförbättrare återfinns främst i yrkesgrupper som t ex journalister, biblioteks- och arkivarbetare, lärare på högre nivåer, forskare, socialarbetare, präster och offentliga jurister.


Det finns åsikts- och värderingsskillnader inom de fria logotyperna som grupp, d v s mellan självförverkligare och världsförbättrare. Självförverkligare står längre till höger och har en mer negativ inställning till flyktingmottagning och bistånd. Självförverkligare är mindre politiskt engagerade än världsförbättrare. Självförverkligare handlar mer sällan miljömärkta varor, är mer sällan medlemmar i politiska partier, miljöföreningar och skänker mer sällan pengar till hjälporganisationer än vad världsförbättrare gör. Självförverkligare värderar njutning och självförverkligande högre än vad världsförbättrare gör. Dessutom är självförverkligare mer positivt inställda till att prioritera ett samhälle med hög ekonomisk tillväxt, lag och ordning och med internationell inriktning, samt mer negativt inställda till att prioritera ett samhälle baserat på kristna värden än vad världsförbättrare är.

De fria logotyperna – eller hur vi nu väjer att benämna dem – är ännu bara en klass ”i sig” och inte en klass ”för sig” som Karl Marx skulle ha uttryckt det. Men de växer i antal och de spelar redan en central roll i samhällets ekonomiska och politiska liv.

Denna nya grupp – oavsett om vi kallar den för den kreativa klassen, informationella producenter eller fria logotyper – är i växande. Beroende på hur den definieras omfattar den 20-30 procent av den arbetande befolkningen. Det är denna sociala grupp som ofta döljer sig bakom det vaga och otydliga uttrycket ”medelklassen i storstäderna”.

Det är "världsförbättrarna" inom gruppen fria logotyper som Socialdemokraterna måste attrahera och i sin politik gifta ihop med den i bred mening traditionella arbetarklassen. Först genom att identifiera gruppen och skilja ut den från "självförverkligarna", därefter genom att utforma en politik som tilltalar både den och den traditionella arbetarklassen. På så sätt kan Socialdemokraterna lägga grunden för långvarigt regeringsinnehav och göra varaktiga politiska avtryck - baserade på frihet, jämlikhet och solidaritet - även i 2000-talets informationssamhälle. Är man ett framtidsparti så är man.

Delar av denna text har tidigare varit publicerad på Programkommissionens blogg.

Jimmie Åkessons dilemma

Uppdatering 15/11 kl 13.15 återfinns längst ned i texten.

Hur påverkas Sverigedemokraterna av Expressens avslöjande om ledande partiföreträdares rasistiska uttalanden och lögner samt om en järnrörsviftande rättspolitisk talesperson? På kort sikt bryts partiets uppåtgående trend i opinionen. Sverigedemokraternas kärnväljare bryr sig nog inte så mycket, men de nytillkomna väljare som tilltalats av partiets strävan att framstå som "ett parti som andra" drar nu öronen åt sig.

I ett längre tidsperspektiv brukar enskilda politiska skandaler snabbt klinga av och inte ha någon betydelse för partiers valresultat. Filmen som beskriver Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling som rasistiska och sexistiska flåbusar hotar emellertid Jimmie Åkessons projekt att göra om Sverigedemokraterna till ett rumsrent socialkonservativt parti med nolltolerans mot rasism och våldsbeägenhet.

Jimmie Åkesson ställs nu inför ett dilemma. Om Åkesson vill göra anspråk på någon som helst trovärdighet i frågan om nolltolerans mot rasism kan han inte släta över det som skett. Erik Almqvist har visserligen blivit av med sina politiska uppdrag inom Sverigedemokraterna, men han fortsätter att representera partiet i riksdagen. Om Almqvist inte själv väljer att dra sig tillbaka återstår endast uteslutning. Kent Ekeroth har tagit en s k time out, men representerar även han Sverigedemokraterna i riksdagen. Om inte Åkesson gör sig av med Almqvist och Ekeroth kommer Sverigedemokraterna även fortsättningsvis att uppfattas som ett extremistparti och därmed döma sig till att vara ett evigt småparti utan reellt politiskt inflytande.

Å andra sidan: Om Jimmie Åkesson fortsätter utrensningen av personer som Erik Almqvist och Kent Ekeroth riskerar partiet att uppfattas som så utslätat att kärntrupperna demobiliseras eller söker sig andra jaktmarker. De kvarvarande väljarna kommer att ställa sig frågan varför de skall rösta på Sverigedemokraterna i stället för på Moderaterna eller Kristdemokraterna. Kan det till och med bli så att besvikna Sverigedemokrater räddar Kristdemokraterna kvar i riksdagen i valet 2014?

Sverigedemokraterna skiljer sig från högerpopulistiska partier som Dansk Folkeparti och norska Fremskittspartiet i det att Sverigedemokraterna har sitt ursprung i den nazi-influerade extremhögern. Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet bildades som allmänborgerliga missnöjespartier med populistiska skattesänkningsförslag som viktiga profilfrågor. Det är Sverigedemokraternas rötter i rasism och högerextremism som nu ger sig till känna. Det är omöjligt att tänka sig rättspolitiska talespersoner från Dansk Folkeparti eller Fremskittspartiet nattetid springa omkring och vifta med järnrör på gatorna i Köpenhamn eller i Oslo.

Oavsett hur Jimmie Åkesson väljer att hantera sitt dilemma återstår frågan om hur mycket han själv visste om filmen. Kan det beläggas att Jimmie Åkesson kände till filmen och dess innehåll blir hans ställning omöjlig. Då kan vi få se ett sönderfall av Sverigedemokraterna av samma dignitet som när Ny Demokrati brakade ihop i början av 1990-talet.

Uppdaterat 15/10 kl 13.15: På DN Debatt går nu på förmiddagen Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU till hård attack mot moderpartiet, för att partiledningen inte försvarat Erik Almqvist utan i stället tagit ifrån honom sina partiuppdrag. Vi har blivit invalda i Sveriges Riksdag inte för att kompromissa, inte för att vika oss, skriver SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne. Genom artikeln trissas motsättningarna inom Sverigedemokraterna upp ytterligare en nivå. Skall Jimmie Åkesson leva upp till partiets krav på nolltolerans och driva frgan om Erik Almqvist som ett uteslutningsärende? Eller skall Åkesson försöka blidka de mer hårdföra krafterna inom SDU genom att nu låta udda vara jämt angående Almqvist? Hur Åkesson än gör skadas partiet. Om de växande motsättningarna mellan SDU och moderpartiet har jag tidigare skrivit här.

Kent Ekeroth har nu också kommenterat händelserna. Hans berättelse gör inte dilemmat lättare för Jimmie Åkesson. Marken gungar under Sverigedemokraterna. Den närmaste tiden blir oerhört viktig för partiets möjligheter att hålla ihop.

Nej, det svenska Nato-motståndet är inte irrationellt. Replik till Bo Hugemark

I dag skriver jag replik till översten Bo Hugemark, på SVT Debatt, i frågan om svenskt Nato-medlemskap. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

*

I sin artikel på SVT Debatt påstår pensionerade översten Bo Hugemark att motståndet mot svenskt Nato-medlemskap är ”irrationellt” och grundar sig på okunskap om de egentliga förhållandena. Om bara folket fick ta del av ”korrekt” information, menar Hugemark, så skulle de skåda ljuset, ändra inställning och inta samma åsikt i sakfrågan som artikelförfattaren själv.

Hugemarks uppfattning om hur människors åsikt i Nato-frågan formas är en osmaklig blandning av folkförakt och politiskt önsketänkande. Frågan om svenskt Nato-medlemskap är inte främst en fråga om information och kunskap. Likt opinionen i alla andra politiska sakfrågor grundas individers åsikter i Nato-frågan också i värden och värderingar. Skulle till exempel ett svenskt medlemskap stärka Nato som organisation? Många svenskar anser att Nato inte bidrar till fred och säkerhet i världen och villd ärför heller inte att Sverige genom ett medlemskap bidrar till att stärka organisationen.


Hugemarks argument att EU:s så kallade Solidaritetsförklaring binder Sveriges handlingsfrihet lika mycket som ett Nato-medlemskap skulle göra håller inte. Solidaritetsförklaringen är vag och mångtydig, och har alls inte samma dignitet som Nato-fördragets artikel 5 – varken formellt eller i praktiken.

Ett ytterligare skäl till att opinionen är negativt inställd till svenskt Nato-medlemskap är att Sverige som medlem skulle bli en del av Nato:s kärnvapendoktrin. Hugemark påstår att det inte spelar någon roll, bland annat eftersom några kärnvapeninsatser från Nato:s sida just nu inte är aktuella i Sveriges närområde. Nej, kanske det. Men poängen är ju att svenska folket inte vill bli delaktiga i en kärnvapenhantering och en kärnvapendoktrin, oavsett om vapnen är aktuella att användas just nu eller inte.

Politik handlar som sagt inte enbart om information – utan också om värden och värderingar.

Nytt socialdemokratiskt partiprogram. 2. Om friheten

Socialdemokraternas programkommission har presenterat sitt förslag på nytt partiprogram. Förslaget kommer, efter en intern remissrunda, att föreläggas den socialdemokratiska partikongressen i april 2013. I tre texter diskuterar jag förslaget, med avseende på demokrati, frihet och klass. Texten om partiprogrammets demokratisyn återfinns här. I denna text kommenterar jag den frihetssyn som kommer till uttryck i förslaget.

*

I sitt installationstal som socialdemokratisk partiledare vädjade Mona Sahlin till rörelsen att hjälpa henne utveckla en röd frihetsvision och den vägen vrida frihetsbegreppet ur högerns händer. Det gick väl si och så med den saken. Fortfarande är det alltför många som associerar frihetsvärdet till de borgerliga partierna och inte till den politiska vänstern.

Det nya programförslaget tar Mona Sahlins uppmaning på allvar och slår an en frihetlig ton. Texten nöjer sig inte med att lyfta fram jämlikheten som en nödvändig förutsättning för verklig frihet. Förslaget försöker också gestalta hur frihetsfrågorna skall få utrymme i ett individualiserat samhälle utan att viktiga gemenskapsvärden urholkas.

Sverige är ett av världens allra mest individualiserade länder, visar resultaten från den världsomfattande attitydundersökningen World Value Survey (WVS). Tillsammans med medborgarna i övriga skandinaviska länder ligger svenskarna i topp när det gäller att betona oberoende, självförverkligande, självständiga opinionsyttringar och individuella rättigheter. Kollektiva gemenskaper som t ex familj, religion, nation och tradition tillmäts däremot mindre vikt.

Den accelererande individualiseringen har sin grund i den kommunikationsteknologiska utvecklingen, där individens möjligheter i allt mindre utsträckning betingas av bundenhet till territoriet eller av territoriellt grundade identiteter. Den nya informationstekniken har ökat individens frihet att välja umgänge, livsstil och identitet, slår programförslaget insiktsfullt fast. Framväxten av nya digitala medier bejakas just ur ett frihetsperspektiv: De snabba digitala medierna har blivit effektiva redskap för frihetsrörelserna runt om i världen samtidigt som de ger ny vitalitet åt de gamla demokratierna.

Frihetsperspektivet präglar också synen på arbetslivet. Borgerlighetens förhärskande (och förtryckande) arbetslinje utmanas i skrivningar som t ex: Vi vill förkorta arbetstiden i former som ökar detta det egna inflytandet och skapar möjlighet för den anställde att fördela sin arbetstid mellan olika perioder i livet. Min tanke - och längtan - går till Ernst Wigforss ofta citerade uttalande: Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.

Jag noterar med tillfredsställelse att programförslaget inte faller i fällan att reducera frihet till valfrihet. Ordet vafrihet nämns bara en gång på 50 sidor. Det är bra. Och modigt. Vi lever i en tid som inte bara av en del kallas för "valfrihetens tyranni" utan där också ordet "valfrihet" skaffat sig en hegemonisk ställning i diskursen. Nästan vilket politiskt förslag som helst kan idag legitimeras med att genomförandet skulle öka medborgarnas valfrihet. Sänkta skatter ökar valfriheten. Höjda skatter ökar valfriheten. Allting går att sälja med mördande rekl... förlåt med ökad valfrihet. Den som inte sjunger valfrihetens lov stigmatiseras och utestängs ur diskussionsgemenskapen. Vi behöver en debatt som bidrar till att dekonstruera begreppet valfrihet, i syfte att upphäva dess ställning som hegemon i diskursen och som ger insikter om vilka olika saker vi egentligen menar när vi tror att vi kanske menar samma sak när vi talar om valfrihet. Programförslaget är ett försiktigt steg fram i det arbetet.

Nytt socialdemokratiskt partiprogram. 1. Demokratisyn

Socialdemokraternas programkommission har presenterat förslag på nytt partiprogram. Förslaget kommer, efter en intern remissrunda, att föreläggas den socialdemokratiska partikongressen i april 2013. I tre texter de närmaste dagarna kommer jag att diskutera det nu presenterade förslaget, med avseende på demokrati, frihet och klass. I denna text ger jag först en kort allmän karaktäristik av programförslaget, för att därefter kommentera den demokratisyn som kommer till uttryck i texten.

Programförslaget innebär en språklig modernisering i förhållande till gällande program. Det mesta av historieskrivningen och de explicita hänvisningarna till Marx är borttagna. Historiematerialismen nämns inte. Uttrycket "demokratisk socialism" förekommer en gång på 50 sidor. I stället är det individen och individens möjlighet till frigörelse och växande som lyfts fram starkare än i tidigare programtexter. Språket är prosaiskt, pulshöjande formuleringar lyser med sin frånvaro. Den stora berättelsen saknas.

Skenet kan bedra. Etiketter och vad man kallar saker och ting är inte det viktigaste. Avgörande är i stället den människo- och samhällssyn som utvecklas, visionens innehåll och vilka vägar som förespråkas för visionernas och målens förverkligande. Undertexten präglas av insikter om att ett individualiserat informationssamhälle skapar nya sociala skiljelinjer, som Socialdemokraterna bör möta med en politik som skapar ökade möjligheter för individens utveckling utan att viktiga gemenskapsvärden urholkas.

Ordet "demokrati" har en central plats i programförslaget. Kapitlet "Våra värderingar" inleds med ett avsnitt rubricerat "Demokrati". I det avsnittet listas en mängd goda företeelser som antingen är en del av demokratin eller som antas uppstå som som konsekvens av demokratin (till exempel frihet, individuell självständighet, behovet av samhällelig gemenskap, tillit, påverkansmöjligheter, ansvar, rättigheter, skyldigheter).

Här finns också en del underliga formuleringar, som till exempel att "Bara demokratin kan upprätthålla de mänskliga rättigheterna". För många är det nog inte så att demokratin upprätthåller de mänskliga rättigheterna, utan i stället att de mänskliga rättigheterna är en del av demokratin. Skillnaden kan förefalla semantisk, men jag lyfter fram den för att visa på vanskligheten att använda ordet "demokrati" som ett honnörsord som riskerar att stå för allt som de allra flesta av oss uppfattar som gott. Då förlorar ordet sitt innehåll och blir bara ett tomt skal, ett ständigt upprepat mantra som ingen kan vara emot.

I avsnittet "Demokrati" förekommer ordet "ekonomi" inte en enda gång. Skall det uppfattas som att demokratin endast skall gälla i den politiska sfären, och inte genomsyra andra samhällssfärer? Uttrycket "ekonomisk demokrati" förekommer till exempel inte i programförslaget. Nja, intressant blir det när programförslaget faktiskt vågar relatera demokratin till de existerande maktstrukturerna i samhället. I avsnittet "Marknad och kapitalism" slås fast att "Socialdemokratin är ett antikapitalistiskt parti" och att det alltid är "demokratin som ska sätta gränserna för marknaden". Det är bra. Däremot hade jag gärna sett att förslaget förmått ta ett steg till för att markera hur demokratin sskall stärka sin ställning i arbetslivet och över produktionen. Som min kollega statsvetarprpofessorn Bo Rothstein skriver i dag på DN Debatt är det: ingalunda givet att de som äger kapitalet i ett företag också är de som skall bestämma över produktionen.

Sedan den traumatiska löntagarfondsstriden under 1980-talet har Socialdemokraterna lidit av beröringsskräck inför ekonomisk demokrati, såväl till ord som till innehåll. Det är olyckligt. Om nu demokratin ligger till grund för socialdemokratins värderingar finns det inga skäl till att just produktionen skall ställas utanför. Jag hoppas och tror därför att den bok Bo Rothstein i dag presenterar på DN Debatt - Tillsammans. En fungerande ekonomisk demokrati - skall komma till användning i det viktiga remissarbete av programförslaget som nu förestår. 

Mediebevakningen brast inför Obamas segerval

Barack Obama omvaldes - som väntat - till president i USA. Obama fick ungefär 50 procent av rösterna, mot utmanaren Mitt Romneys 48 procent. I striden om de avgörande elektorsrösterna har Obama i skrivande stund (Floridas röster återstår att fördela) 303 mot Romneys 206.

Det amerikanska presidentvalet har fått en enorm uppmärksamhet i svenska medier. Det är bra. Mindre bra är att mediebevakningen brustit i beskrivningen och analysen av valkampens förutsättningar.

Ett bärande tema i valbevakningen har varit att opinionsläget beskrivits som jämnt, med ett knappt försteg för Obama, och att utgången därför skulle ha varit i högsta grad oviss. En sådan beskrivning är felaktig. Visst var opinionsläget relativt jämnt, såväl på det nationella planet som i de viktigaste delstaterna. Men valutgången var inte särskilt oviss. Obama knappa överläge i opinionen i de viktigaste delstaterna var fullt tillräckligt för att han skulle vara storfavorit till segern. Det enda som skulle kunna hindra Obamas seger var att republikanerna systematiskt missgynnades i de viktningar och urval som låg till grund för mätningarna. Men historiskt sett fanns det inga tydliga tecken på en sådan systematisk snedvridning.

 Obamas överläge var väl känt. Spelbolagen - som sällan eller aldrig har fel i dessa sammanhang - gav dagarna före valet endast 1.25 tillbaka för spel på Obama, medan spel på Romney gav nära 4 gånger tillbaka. Om Romney vunnit hade det varit en jätteskräll, och också beskrivits som en sådan i svenska media.

Alltför många medier blandade således ihop det faktum att valet i USA skulle bli relativt jämnt med att utgången var oviss.

Vad berodde denna hopblandning på? Till viss del var det säkert okunnighet och kanske naivitet kring de statistiska förutsättningarna. Men i huvudsak tror jag att hopblandningen var en del av en mediedramaturgi där en oförutsägbar valutgång ants skapa större intresse och ger fler läsare/lyssnare/tittare/klickare.

Det var synd. Jag tror det hade gått att spela upp en lika slagkraftig mediedramaturgi baserad på favoriten Obama mot utmanaren Romney. Skulle det bli en valskräll? Opinionsläget var tillräckligt tätt för att en skräll inte skulle kunna uteslutas. Sverige slog trots allt Sovjetunionen någon gång då och då i hockey-VM under 1960- och 1970-talen. Men varje gång det var en skräll och inte något annat.

Visst fanns det i mediebevakningen flera goda undantag från det bild jag skisserat ovan. Till exempel Jens Kärrman, som på sin blogg i DN föredömligt redovisade förutsättningarna.Eller Susanne Sjöstedt i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda.
 

Romney är rökt. Åtminstone till 85.1 procent.

Uppdaterat 6 november: I sin senaste redovisning har Nate Silver (se nedan) höjt Barack Obamas vinstchanser från 86.3 till 92.0 procent.

Uppdaterat 5 november: I sin senaste redovisning har Nate Silver (se nedan) höjt Barack Obamas vinstchanser från 85.1 till 86.3 procent.

De senaste dagarna har det närmast som ett mantra upprepats att valkampen mellan Barack Obama och Mitt Romney är jämn och oförutsägbar. Det råder bristvara på experter som vågar satsa sitt goda anseende på att utpeka den ene eller den andre kandidaten som vinnare.

På ett sätt är experternas tvekan naturlig. Skillnaderna i opinionsmätningarna mellan kandidaterna ligger oftast inom felmarginalen, såväl nationellt som i de viktigaste delstaterna. Det har också rått oklarhet huruvida stormen Sandys verkningar skulle påverka opinionen.

Försiktighet har emellertid aldrig varit min dygd, och jag tvekar därför heller inte att påstå att det allra mesta talar för att Barack Obama vinner en ganska bekväm seger när valet avgörs om ett par dagar. Förutom att min maggrop säger så, så finner jag stöd i analyser som görs av den smått ofattbara mängd opinionsundersökningar som präglar den amerikanska valkampanjen.

Nate Silver's Political Calculus redovisar till exempel att Obama leder över Romney i 16 olika mätningar av opinionsläget i de viktigaste delstaterna. Romney leder över Obama endast i två sådana mätningar. Visserligen är Obamas överläge i de 16 mätningarna oftast inom felmarginalen. Men sannolikheten att slumpen skulle ge Obama ett så stort överläge i antalet mätningar är naturligtvis mycket liten. Romney skulle förstås kunna hoppas på att republikanerna systematiskt missgynnas i de viktningar och urval som ligger till grund för mätningarna. Men historiskt sett finns det inga tydliga tecken på en sådan systematisk snedvridning.

Nate Silver's Political Calculus bedömer Obamas vinstchanser till 85.1 procent. Att Obamas vinstchanser inte värderas ännu högre beror på att det fortfarande är ett par dagar kvar till valet, och att något kan inträffa som förändrar opinionsläget.

Men i nuläget är det svårt att se vad som skulle kunna inträffa de närmaste två dagarna som skulle påverka opinionsläget till Mitt Romneys fördel. Så Romney är rökt. Åtminstone till 85.1 procent.

Sverigedemokraterna och svensk opinion

I dag skriver jag tillsammans med Marie Demker och Jonas Hinnfors på Brännpunkt i Svenska Dagbladet om Sverigedemokraernas framryckning i opinionen under de senaste veckorna. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Sverigedemokraterna har under de senaste veckorna gjort en framryckning i opinionsmätningarna. Ekots sammanställning av olika mätningar under oktober ger partiet 7.7 procent. Tidigare har partiet några gånger varit nära 7 procent, men mest stått och stampat på ett opinionsstöd i närheten av valresultatet på 5.7 procent.


Sverigedemokraternas opinionsframgång har väckt starka känslor och debatt. Är uppgången en följd av att allt fler svenskar delar partiets syn på invandringspolitiken? Eller av att allt fler svenskar tröttnat på att invandrings- och integrationsfrågor frågor ”tystas ned” i debatten? Nej, så är inte fallet. Väljarundersökningar och rapporter från SOM-institutet vid Göteborgs universitet visar snarare att invandringsmotståndet minskar. Motståndet är inte obetydligt men det har minskat kraftigt sedan 1990-talet. Dessutom uppfattar få människor invandring som en prioriterad politisk fråga. I valet 2010 nämndes till exempel flykting- och invandringspolitiken endast av nio procent av väljarna när de själva fick berätta om vilka frågor de uppfattat som viktiga för sitt partival. I stället var det sjukvård, sysselsättning, skola och utbildning, äldreomsorg och landets ekonomi som låg i topp. Sverigedemokraternas framgång i valet 2010 grundade sig i deras skicklighet att mobilisera den relativt lilla grupp som tyckte att flykting- och invandringsfrågorna var så viktiga att de påverkade deras partival.

Uppgången nu för Sverigedemokraterna har istället sin grund i att invandrings- och integrationsfrågor under senare tid haft en mer framträdande plats på den politiska dagordningen än vad de brukar ha. Trots försök till breddning är invandrings- och integrationspolitiken fortfarande Sverigedemokraternas enda profilfråga, och partiet gynnas därför av att dessa frågor debatteras.

Med debatten om invandrings- och integrationspolitiken följer alltid också en debatt om Sverigedemokraterna, om mediebevakningen av partiet och om partiets plats i svensk politik. Varför blir det så? Vi får ju inte en debatt om Folkpartiet när vi diskuterar utbildningspolitiken eller om Socialdemokraterna när vi diskuterar arbetsmarknadspolitiken. Skälet till att vi får en debatt om Sverigedemokraterna när vi diskuterar invandrings- och integrationspolitik är att Sverigedemokraterna faktiskt inte är ett parti som alla andra. Sverigedemokraterna skiljer sig från övriga partier genom sitt ursprung i den nazi-influerade Vit Makt-rörelsen. Nazism och rasism ligger utanför det demokratiska samhällets domäner. Det faktum att Sverigedemokraternas ledning återkommande tvingas tillbakavisa anklagelser om rasism genom uteslutningar och ta avstånd från främlingsfientlig retorik inom de egna leden visar hur impregnerat partiet fortfarande är av sitt förflutna.
Självklart skall vi inte låta bli att debattera dessa viktiga frågor av oro för att debatten skulle gynna Sverigedemokraterna. Hur integrationen skall kunna förbättras bör i stället diskuteras på samma sätt och på samma villkor som andra viktiga frågor diskuteras.
Däremot finns det finns inget skäl till att låta diskussionen om integrationspolitiken handla om Sverigedemokraterna. Särskilt inte eftersom Sverigedemokraterna själva väljer att inte ta ställning i integrationspolitiska frågor utan i stället enbart fokusera på kravet om minskad invandring.

S och frågan om vinst i välfärden. Vad händer nu?

Uppdaterat fredag eftermiddag: I dag presenterade Socialdemokraterna ett sammanhållet förslag i frågan om vinst i välfärdssektorn. Som jag förutspådde nedan innebär det samlade förslaget ytterligare åtgärder för att pressa ned vinstnivåerna i förhållande till det enskilda förslag om öppenhet i bokföringen som Stefan Löfven presenterade tidigare i veckan. Framförallt är det kravet på att reglera till exempel personaltätheten som gör att det samlade förslaget har bättre möjligheter att pressa ned vinstnivåerna.

Förslaget är politiskt skickligt formulerat. Det innebär en kompromiss som ända anger en viss riktning. Förslaget har också mottagits positivt inom socialdemokratin. De som helst vill ha ett vinstförbud välkomnar ändå dagens förslag som ett steg åt rätt håll.

Förslaget innebär också att bollen nu kastas över till Alliansregeringen. Om regeringen är positiv framstår Löfven som statsmannen som löst ett problem av stort samhällsintresse. Om regeringen är negativ riskerar den att framstå som rigida marknadsfundamentalister som inte tar problemen med vinstnivåerna i välfärdssektorn på allvar. Sannolikt kommer Reinfeldt att försöka kryssa mellan Skylla och Karybdis. Vi får väl se hur det går.

*

I morgon fredag kommer Socialdemokraternas partistyrelse att ta ställning till ett förslag om hur partiet skall förhålla sig till frågan om vinst i välfärdssektorn. Förslaget har tagits fram av en arbetsgrupp ledd av partisekreterare Carin Jämtin. Igår onsdag presenterade Stefan Löfven delar av arbetsgruppens förslag. Löfven markerade att han inte tror på ett vinstförbud eller ens ett vinsttak. I stället vill han och arbetsgruppen begränsa vinsterna genom att tvinga företagen till större öppenhet i sin bokföring.

Frågan om vinst i välfärden splittrar Socialdemokraterna enligt den klassiska vänster-högerdimensionen. Den s k partivänstern ser helst ett vinstförbud. Den s k partihögern är positiva till privata aktörer i välfärdssektorn och ser vinstmöjligheter som en nödvändig förutsättning för att sektorn skall kunna attrahera privata aktörer. Däremellan finns ett stort antal åsikter kring i vilken utsträckning och på vilket sätt vinsterna kan och bör begränsas, i syfte att värna kvaliteten och att inte skattepengar skall slösas bort.

Konflikten rymmer åtminstone tre olika komponenter. I partiet finns olika ideologiska ståndpunkter om huruvida det är rätt eller fel att släppa in privata aktörer i välfärdssektorn överhuvudtaget. Här finns också skilda uppfattningar om huruvida privata aktörer behövs för att skapa valfrihet. Ordet "valfrihet" har erhållit en hegemonisk ställning i svensk samhällsdebatt, ett honnörsord vars värde ingen vågar ifrågasätta. Dessutom finns olika uppfattningar om sambandet mellan valfrihet och kvalitet inom välfärdssektorn.

Redan tidigare har Löfven markerat att han inte är någon anhängare av ett vinstförbud. Hans förslag tillfredsställer också "partihögern" mer än "partivänstern". Jag är ganska säker på att det samlade förslag som presenteras inför partistyrelsen kommer att innehålla ytterligare åtgärder för att pressa ned vinstnivåerna. Partivänstern kan då ha lättare att smälta det hela, eftersom det samlade förslaget tillgodoser deras önskemål i något större utsträckning än vad Löfvens isolerade förslag gjorde.

Därefter kommer frågan att avgöras på partikongressen i april 2014. Jag har mycket svårt att se att kongressen skulle köra över sin partiledare i en fråga där han personligt inversterat en stor mängd av sitt  förtroende och sin politiska och personliga prestige. Däremot kommer kongressen att skärpa linjen ytterligare i förhållande till det beslut som partistyrelsen kommer att fatta på fredag.

Svenska väljare har i de opinionsundersökningar som genomförts inte särskilt mycket till övers för vinst i välfärden. Väljarnas inställning gynnar intuitivt Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet, som är det enda parti som helt tar avstånd från vinst i välfärden. Vänsterpartiet kan hoppas på att locka över vänsterinriktade socialdemokrater som blir besvikna på den kompromiss som kongressen i april sannolikt kommer att utmynna i. Det kan emellertid också vara så att väljarna visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att frågan inte är så viktig för dem att den påverkar deras partival i särskilt stor utsträckning.

Anhängare till vinst i välfärden gör sitt bästa för att knyta vinstmöjligheter till valfriheten. Utan vinstmöjlighet, ingen valfrihet. Utan valfrihet sämre kvalitet. Motståndarna till vinst i välfärden har ännu inte hittat en tillräckligt slagkraftig argumentation för att bryta den argumentationskedjan och därigenom kunna vända debatten. Men det är nästan ett halvår till partikongressen och två år till nästa val..Så tiden finns fortfarande.