Nytt socialdemokratiskt partiprogram. 3. Klassanalys

Socialdemokraternas programkommission har presenterat sitt förslag på nytt partiprogram. Förslaget kommer, efter en intern remissrunda, att föreläggas den socialdemokratiska partikongressen i april 2013. I tre texter diskuterar jag förslaget, med avseende på demokrati, frihet och klass. Texten om programförslagets demokratisyn återfinns här och texten om programförslagets frihetssyn återfinns här. I texten nedan kommenterar jag den klassanalys som kommer till uttryck i förslaget.

*

Vi lever i en individualiserad tid. För ett parti som Socialdemokraterna - som uppstod i samband med industrisamhällets framväxt och motsättningen mellan arbete och kapital (vänster-höger) - innebär individualiseringen nya utmaningar. Det är sedan länge inte längre självklart att arbetare röstar vänster och tjänstemän höger. Andelen LO-anställda som röstar på Socialdemokraterna sjunker och närmar sig 50-procentsgränsen. Sambandet mellan klasstillhörighet och partival är fortfarande starkare i Sverige än i de flesta jämförbara länder. Men klassröstningen minskar, liksom andelen arbetare (i traditionell mening) av befolkningen.


Socialdemokraterna i Sverige beskrivs ibland som världens mest framgångsrika demokratiska parti, baserat på långvarigt regeringsinnehav och förmåga att sätta varaktiga politiska avtryck i samhällslivet. Den socialdemokratiska framgångssagan hade bl a sin grund i den lyckosamma koalitionen mellan arbetarklass och medelklass under efterkrigstiden. Men vem och vad är medelklass i dagens individualiserade samhälle? Vem är det som den minskande arbetarklassen skall gå i förbund med? Förvirringen är stor.


Programförslaget tar ett steg fram genom att lyfta upp kunskap och kreativitet som allt viktigare produktivkrafter under informationssamhället: Den nya produktionsordning som växer fram genom den tekniska utvecklingen och drivs på av globaliseringen, bygger i mycket på hanteringen av information. Informationsflödena har aldrig varit så omfattande som idag. (...) Men den makt som kunskap ger handlar inte bara om tillgång till information utan lika mycket om förmåga att tolka informationen (s 39).


Programförslaget borde kunna ta ett steg framåt till, genom att peka ut att den kommunikationsteknologiska revolutionen också skapar nya sociala grupper (klasser). Richard Florida talar om den kreativa klassen, vars medlemmar konstitueras av sin egenskap som tillhandahållare av kreativitet. Florida menar att den kreativa klassen i USA i dag uppgår till cirka 40 miljoner människor, vilket motsvarar över 30 procent av arbetskraften. Sociologen Manuel Castells benämner gruppen informationella producenter. Dessa informationella producenter är kunskapsalstrare och informationsbehandlare vars kreativitet och kompetens skapar vinster och värden för samhälle och näringsliv.

Tillsammans med Marie Demker har jag i andra sammanhang valt att använda termen fria logotyper för att namnge denna nya grupp. Fria, eftersom de går in och ut i olika nätverk. De kan visserligen ha fasta anställningar och trygga jobb, men deras arbetsuppgifter och intressen är sådana att de som personer och individer är intressanta och relevanta. Logotyper, eftersom de är unika och inte utbytbara. Fria logotyper besitter specialkunskaper av olika slag, men framför allt är de rika på kreativitet och entreprenörsanda.

I informationssamhället utspelar sig en kamp kring två typer av kunskapsobjekt: det första objektet är kunskap vars användning syftar till ”vinstmaximering”, d v s den kompetens som är nödvändig för produktivitet och konkurrenskraft. Det andra objektet är kunskap vars användning syftar till ”meningsskapande”, d v s den kompetens som är nödvändig för att skapa mening och sammanhang i en värld utan auktoriteter och där gamla värden och normer håller på att luckras upp. Kunskapsobjekten genererar två grupper av fria logotyper. Den ena gruppen drivs av en strävan efter självförverkligande medan den andra gruppen drivs av en strävan efter att förbättra världen. Självförverkligarna drivs av en strävan efter att få sina individuella behov tillgodosedda, medan världsförbättrarna drivs av grundläggande värden som de vill förverkliga.

Vilken är då den sociala bas som skiljer dessa två grupper av fria logotyper åt? Självförverkligare har i första hand privata arbetsgivare eller avnämare och deras arbetsuppgifter präglas av att i någon mening maximera vinsten (politisk, ekonomisk eller kulturell) för den som betalar deras arbete. Vinstmaximeringsprincipen gör dessa självförverkligare till ideologilösa fixare, som är beredda att arbeta med olika saker, beroende på kompetens och intresseområden. Världsförbättrare har i huvudsak offentliga arbetsgivare eller ideella avnämare och deras arbetsuppgifter präglas av att i någon mening tolka världen och skapa sammanhang i det som sker inom ekonomi, politik och kultur. De väljer verksamhet med utgångspunkt i sin kompetens och i vilka värden de vill främja. Självförverkligare återfinns främst i yrkesgrupper som t ex ekonomer, revisorer, programmerare, egna företagare, säljare och marknadsförare. Världsförbättrare återfinns främst i yrkesgrupper som t ex journalister, biblioteks- och arkivarbetare, lärare på högre nivåer, forskare, socialarbetare, präster och offentliga jurister.


Det finns åsikts- och värderingsskillnader inom de fria logotyperna som grupp, d v s mellan självförverkligare och världsförbättrare. Självförverkligare står längre till höger och har en mer negativ inställning till flyktingmottagning och bistånd. Självförverkligare är mindre politiskt engagerade än världsförbättrare. Självförverkligare handlar mer sällan miljömärkta varor, är mer sällan medlemmar i politiska partier, miljöföreningar och skänker mer sällan pengar till hjälporganisationer än vad världsförbättrare gör. Självförverkligare värderar njutning och självförverkligande högre än vad världsförbättrare gör. Dessutom är självförverkligare mer positivt inställda till att prioritera ett samhälle med hög ekonomisk tillväxt, lag och ordning och med internationell inriktning, samt mer negativt inställda till att prioritera ett samhälle baserat på kristna värden än vad världsförbättrare är.

De fria logotyperna – eller hur vi nu väjer att benämna dem – är ännu bara en klass ”i sig” och inte en klass ”för sig” som Karl Marx skulle ha uttryckt det. Men de växer i antal och de spelar redan en central roll i samhällets ekonomiska och politiska liv.

Denna nya grupp – oavsett om vi kallar den för den kreativa klassen, informationella producenter eller fria logotyper – är i växande. Beroende på hur den definieras omfattar den 20-30 procent av den arbetande befolkningen. Det är denna sociala grupp som ofta döljer sig bakom det vaga och otydliga uttrycket ”medelklassen i storstäderna”.

Det är "världsförbättrarna" inom gruppen fria logotyper som Socialdemokraterna måste attrahera och i sin politik gifta ihop med den i bred mening traditionella arbetarklassen. Först genom att identifiera gruppen och skilja ut den från "självförverkligarna", därefter genom att utforma en politik som tilltalar både den och den traditionella arbetarklassen. På så sätt kan Socialdemokraterna lägga grunden för långvarigt regeringsinnehav och göra varaktiga politiska avtryck - baserade på frihet, jämlikhet och solidaritet - även i 2000-talets informationssamhälle. Är man ett framtidsparti så är man.

Delar av denna text har tidigare varit publicerad på Programkommissionens blogg.