Visitationszoner och anonyma vittnen bör inte införas

Idag presenterade regeringen och SD ett så kallat trygghetspaket baserat på Tidöavtalet. I paketet ingår att nu utreda införandet av anonyma vittnen och visitationszoner i syfte att bekämpa gängkriminaliteten.

Möjligheten att använda sig av anonyma vittnen finns redan i våra nordiska grannländer, men utnyttjas sällan eller aldrig. Anonyma vittnen påverkar bevisvärdet påverkas negativt, rättssäkerheten hotas och det är erfarenhetsmässigt svårt att garantera anonymitet. 

Frågan om anonyma vittnen utreddes så sent som 2021. Justitierådet i Högsta domstolen Stefan Johansson menade då att anonyma vittnen inte borde tillåtas. Nackdelarna var för stora ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Eller som en av Sveriges tyngsta jurister, nuvarande riksmarskalken Fredrik Werzäll i DN för bara några veckor sedan: De länder som har anonyma vittnen använder det mycket sällan. Det är inte uteslutet att det kan ha effekter på marginalen. Men bevisvärdet påverkas. Bevisvärdet blir högre om såväl parter som rätten känner till identiteten. Nu blir det Fredrik Werzäll som tilldelas utredningsuppdraget om att införa ett system med anonyma vittnen.

Bara för ett år sedan var Liberalerna emot idén med visitationszoner. Sådana zoner förstärker stigmatiseringen av de bostadsområden där de kan komma att användas och innebär ett allvarligt ingrepp på individens integritet - att bli kroppsvisiterad utan att det finns någon misstanke om brott. Det finns heller vad jag känner till inget stöd för att visitationszoner skulle påverka brottsligheten på ett signifikant sätt. Men Jimmie Åkesson anförde ändå i P1 Morgon i morse på fullt allvar att visitationszoner kan ha "en avgörande effekt" för att komma åt gängkriminaliteten. Avgörande effekt? Tror han på det själv? Det får vi inte veta, för den naturliga följdfrågan ställde aldrig journalisten.

Det gäller att stå emot den repressiva omläggningen av svensk kriminalpolitik som nu pågår. Jag noterar med glädje att Socialdemokraternas rättspolitiske talesperson Ardalan Shekarabi är kritisk till anonyma vittnen och visitationszoner. Bra - Socialdemokraterna har alltför länge traskat patrull efter Moderaterna och SD i en fåfäng tävlan om att framstå som mest beslutsam i kampen mot gängkriminaliteten.

Nej, SCB:s partisympatiundersökning är inte "beställd av DN"...

Idag presenterade SCB sin första partisympatiundersökning efter valet. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet fick 52.0 procent, Tidöpartierna 46.1 procent. Socialdemokraterna samlade ensamma 34.6 procent, partiets bästa resultat i SCB på över åtta år.

Det är noterbart att de tre rödgröna partierna ensamma samlar 46.6 procent, det vill säga mer än vad de fyra Tidöpartierna samlar tillsammans.

Den första SCB-mätningen efter ett val är sällan särskilt betydelsefull. Mandatperioden är lång, och såväl partier som medier och väljare vet att mycket kommer att hända. Ändå väcker mätningens resultat - med ett tydligt övertag i opinionen för oppositionen - starka känslor. Så snart jag i en neutral tweet i morse kommunicerat resultatet började raljanta och föraktfulla kommentarer strömma in, till exempel Beställd av DN, så den litar man inte så mycker på. (Jag hade länkat till en artikel i DN.)

Nej, SCB:s partisympatiundersökningar är naturligtvis inte beställda av DN. Det känner den person som påstod så i den ovan citerade tweeten sannolikt till. Hens tweet fyller i stället tre funktioner. För det första - att ifrågasätta att oppostionen faktiskt har ett övertag i opinionen just nu. För det andra: Att ta bort fokus från det aktuella opinonsläget och i stället diskutera "partiska medier". För det tredje: Uppmuntra mig till att ge mig in i grisbrottning (det vill säga ge mig in i en diskussion som smutsar ner mig lika mycket som den som lockat in mig). Kanske lyckades hen med det tredje - jag sitter ju här just nu och skriver dessa rader.

De senaste veckorna har varit en tung tid för regeringen och dess stödparti Sverigedemokraterna. Mycket av debatten har kretsat kring löftesbrott. Vi vet från statsvetenskaplig forskning att politiker i allmänhet håller sina vallöften. Men det högkostnadsskydd för elpriser som skulle vara på plats i november blev varken ett högkostnadsskydd eller några pengar i plånboken förrän tidigast i februari. Den snabba sänkningen av priset på bensin med 5-6 kronor litern stannade vid 14 öre från den 1 januari. Nej, det är mot denna bakgrund inte konstigt att samtliga Tidöpartier har tappat opinionsstöd i förhållande till valresultatet. 

Det är viktigt för tilltron till det demokratiska systemet att partier avstår från populistiska och verklighetsfrämmande vallöften som de inte kan uppfylla efter valet. Anders Holmbergs intervju med Ebba Busch i SVT:s 30 minuter igår visar vådan av att lova sådant som man inte kan hålla.

Socialdemokraterna har hittills kunnat begränsa sin oppositionsinsats till att sitta på parkett och äta popcorn. Det kan fungera ett tag till. Men på sikt krävs förstås att partiet framställer sig som ett kraftfullt, energiskt och trovärdigt alternativ till sittande regering. Det ska bli spännande att se hur partiet tänker kombinera oppositionsrollen den hårde kritikern med rollen av den statsmannaktiga, konstruktive samarbetspartnern. Till det temat återkommer jag i en senare text.

Den demokratiska folkkyrkan

Här är mitt anförande från dagens sammanträde med kyrkomötet, där jag var föredragande för Organisationsutskottets betänkande 2022:5 Valfrågor. I anförandet lyfter jag fram fördelarna med fortsatt direkta val till kyrkomötet och bejakar införandet av en procentspärr för val till kyrkomötet.

Ordförande,

Jag företräder utskottet och jag yrkar bifall till utskottets förslag i sin helhet

Det är fantastiskt att tillhöra en kyrka med över 5.6 miljoner medlemmar i Sverige i dag. Nära sex miljoner. Jag tror vi alla ibland glömmer hur fantastiskt det är. Ingen annan organisation eller rörelse i Sverige eller i Norden kommer i närheten av sådana medlemstal.

Men givet denna mångfald gäller det ju också att utnyttja medlemmarnas engagemang och kraft. Annars blir det ingen levande kyrka. Därför är kyrkovalen och kyrkans demokratiska processer så viktiga! Det är då vi för möjlighet att lyfta fram de olika uppfattningar som ryms i Svenska kyrkan och medlemmarna får möjlighet att förhålla sig till dem, att ta ställning.

Medlemmar får möjlighet att reflektera över vad man vill med sitt medlemskap, vad man själv kan göra för Svenska kyrkan och vad Svenska kyrkan kan göra för mig. Eller till och med vad Gud kan göra för mig, och vad jag kan göra för Gud. Under valrörelsen hade jag flera samtal med vänner och kamrater som var medlemmar av Svenska kyrkan, men som aldrig på allvar reflekterat över sitt medlemskap. Och jag träffade okså människor som valde att få med i Svenska kyrkan, eftersom kyrkovalsdebatten lyfte fram kyrkan som en så viktig plats i samhällsgemenskapen. 

Så när vi i dag diskuterar kyrkas demokratifrågor, är det viktigt att fokus läggs på möjligheterna, att diskussionen syftar till att förstärka de demokratiska processerna på ett sätt som ytterligare engagerar och mobiliserar alla dessa medlemmar, denna kraft, så att ord också kan bli handling. 

Vi menar från utskottets sida att det är viktigt att ta vara på styrkan i det valsystem vi har och utveckla det ytterligare, ite avveckla det. Vi tror att kyrkan blir starkare som organisation och som rörelse om vi kraftsamlar resurserna på ett sätt som innebär att samtliga nomineringsgrupper kan finnas representerade i samtliga utskott. Vi tror det är viktigt att de förtroendevaldas lokala förankring i stift och församlingar finns kvar och att valprocedurerna i övrigt utformas på ett sätt som värnar rättssäkerheten samtidigt som medlemmarna känner sig trygga i valprocessen.

Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag. Tack för ordet!

Samkönade äktenskap och vigselfrågan

Här är mitt inlägg på Kyrkomötet måndag 21 november, där jag stöder en motion med innebörden att en präst inte ska kunna vägra att viga ett par enbart för att de som vill gifta sig har samma kön. Texten är nedtecknad i efterhand, jag talade utifrån ett punktat manus. (De relevanta möteshandlingarna finns här.)

 

Ordförande,

Jag yrkar bifall till Motion 83.

När jag lyssnar på debatten kommer jag osökt att tänka på den tid, inte alltför avlägsen, då kyrkan beslöt att en präst måste förklara sig villig att tjänstgöra med andra präster, oavsett kön. I dag tycker nog de flesta av oss att detta är en självklarhet. Så var det inte då. Beslutet föregicks av en mycket hård debatt. Då talades det också om kyrkosplittring. Det krävdes ett stort arbete och skarpa beslut för att få frågan dit den är idag.

På samma sätt som det idag är en självklarhet att en präst ska vara villig att tjänstgöra med andra präster oavsett kön ska det, anser jag, också vara en självklarhet att en präst inte ska kunna vägra vigsel av ett par som älskar varandra bara för att de är av samma kön.

Svenska kyrkan har gjort, och gör, väldigt mycket bra i arbetet med hbtqi-frågor. Ur ett internationellt perspektiv är Svenska kyrkan framstående. När det gäller att en präst ska vara villig att viga samkönade par är det en rörelse som inte går att hejda. Frågan är inte när, utan om och på vilket sätt, detta kommer att ske. Om den nu aktuella motionen avslås så kommer det nya motioner i ämnet till nästa kyrkomöte, och nästa och nästa igen. Vi har ju också en gemensam målbild i denna fråga, som Biskop Martin så starkt betonade

Det är bra att vi har en gemensam målbild i frågan, Men målen nås inte av sig själv. Det har idag talats om samtal, kunskapsspridning, dialog. Vackra ord, Men med all respekt: Jag hade önskat mer konkretion i förslagen om hur vi ska nå den gemensamma målbild Biskop Martin lyfter fram.

Det är många som tittar på Svenska kyrkan nu. I flera avseenden har Svenska kyrkan varit ett föredöme i hbtqi-frågorna. Men som en ur ett internationellt, kyrkligt ledande kraft kan kyrkan inte stå stilla nu. Motionen kanske har sina skavanker. Men de är inte värre än att vi ska inte låta det rätta stå i det godas väg. I stället ska vi gå från ord till handling, och därför yrkar jag bifall till Motion 83.

Tack för ordet, Tack, ordförande. 

 

Foto: Wanja Lundby-Wedin
 

Sveriges kryperi för Erdogan måste få ett slut

Det vi nu ser är en svensk undfallenhet som bidrar till att stärka Erdogans ställning i Turkiet och som legitimerar hans repressiva, auktoritära styre. Sveriges kryperi för Erdogan och Turkiet är inte bara osmakligt. Det skadar också Sveriges anseende.

I helgen vidtog utrikesminister Tobias Billström ytterligare åtgärder för att blidka Turkiets president Recep Tayyip Erdogan till att godkänna Sveriges Nato-ansökan. I Ekots lördagsintervju skärpte Billström tonen mot och tog avstånd från de kurdiska rörelserna PYD och YPG - samma kurdiska rörelser som länge varit Natos och USA:s allierade i kampen mot IS i Syrien. 

Turkiets ambassadör i Stockholm applåderade. I Finland väckte Billströms utspel oro, bland annat för att det kunde uppfattas som att Sverige gav efter för utpressning. Utspelet var heller inte förankrat med oppositionen eller i riksdagen. Kurdiska PYD kräver nu att Sverige tar hem de misstänkta IS-terrorister som är svenska medborgare och befinner sig i kurdkontrollerade läger i norra Syrien. Varför ska vi ta hand om Sveriges terrorister när man tar avstånd från en organisation som kämpar mot terrorismen och betalar dyrt? Då får Sverige stå för sina egna medborgare. Kom och hämta dem, säger Shiyar Ali från PYD till TV4.

Redan tidigare har Sverige, för att gå Erdogan till mötes, återupptagit vapenexporten till Turkiet. Vapenexporten återupptas trots ett överhängande hot att Turkiet kommer att attackera kurdiska områden i Syrien.

Tobias Billström envisas också med att beskriva Turkiet som en demokrati, med "fria val" och "folkvald regering". Påståendet är absurt. Som professorerna Åsa Wikforss och Staffan I Lindberg och Mårten Wikforss skriver i Aftonbladet: Det finns ingen vedertagen definition av demokrati enligt vilken Turkiet i dag kan anses vara en demokrati. Oss veterligen finns det heller inget demokratimått i världen som ger Turkiet demokratistatus. Flera demokrati-index placerar Ryssland och Turkiet i samma grupp med avseende på demokrati och medborgerliga rättigheter. Är Ryssland också en demokrati, enligt Billström? 

Sverige ska inte backa för Turkiet, lovade Liberalerna och Kristdemokraterna för några månader sedan. Jo tack. Det vi nu ser är en svensk undfallenhet som bidrar till att stärka Erdogans ställning i Turkiet och som legitimerar hans auktoritära, repressiva styre.

I stället för att krypa för Erdogan borde Sverige synliggöra för de övriga Nato-staterna att de måste sätta press på Turkiet att godkänna Sveriges Nato-ansökan. Givet det nu uppkomna läget ligger det i såväl USA:s som EU:s intresse att få ett snabbt slut på charaden och att Sveriges medlemsansökan godkänns. Dagens kryperi för Erdogan är inte bara osmakligt - det skadar också Sveriges anseende.

Farorna med en kulturkanon

Tidöavtalet stadgar att en "fristående expertkommittéer" ska tillsättas i syfte att ta fram förslag på en svensk kulturkanon. Men ingenstans i avtalstexten står det vad vi ska ha en sådan kulturkanon till.

I en intervju med SVT Kulturnyheterna säger nytillträdda kulturministern Parisa Liljestrand att en svensk kulturkanon skulle kunna vara "en enande kraft" i samhället. Där tror jag kulturministern har fel. Ytterst handlar upprättandet av en kanon om kampen om historieskrivningen - att definiera vilka vi är och vilka vi inte är. Om vi inte inser det riskerar vi att upprätta en slags konstlad konsensus om "Sverige". 

En levande kultur ska dessutom utmana gränser - inte vara "enande". August Strindberg skulle vrida sig i sin grav om han fick veta att han skulle användas i ett projekt som syftade till att utgöra "en enande kraft" i samhället. Och hur "enande" är Lars Vilks eller Lars Norén, som Eric Rosén klokt skriver i Aftonbladet.

I en intervju i SVT:s Morgonstudio kallar kulturminister Parisa Liljestrand den världskände och dubbelt Guldpalmen-prisade svenske filmskaparen Ruben Östlund för en "fantastisk författare" som hon tror skrivit boken "Triangle of Sadness". Det är lätt att skratta åt en sådan bristande bildning hos en kulturminister. Men jag skrattar inte. Jag har själv mina kunskapslakuner som jag hoppa slippa visa upp inför offentligheten. 

Bekymret är inte Parisa Liljestrands bristande kunskaper. Bekymret är att Parisa Liljestrand inte utesluter att kunskap om kulturkanon ska användas i medborgarskapstest - dvs skilja "oss" från "dom". Det gör mig orolig på allvar. Parisa Liljestrand kan gå vidare i livet med sina bristande kunskaper om världskända svenska filmregissörer. Men en annan person skulle kunna förvägras medborgarskap på grund av samma bristande kunskaper.

Visst kan vi diskutera en svensk kulturkanon - det bidrar till debatten om vilka vi är och vilka vi vill vara. Men att på fullt allvar upprätta - skapa, konstruera - en sådan kanon bidrar bara till att dölja de skiljelinjer och konflikter som en nödvändig beståndsdel i alla samhällen och samhällsbyggen. En kulturkanon skapar en falsk bild av nationell homogenitet och ett monolitiskt folk - fjärran från det verkliga Sverige som jag och så många med mig verkligen älskar.

Hur långlivad blir Ulf Kristerssons regering?

Hur länge håller Jimmie Åkessons, förlåt Ulf Kristerssons, regering? Kanske längre än vad många tror. De som hoppas på att regeringen spricker riskerar att bli besvikna.

Visserligen finns det en del som talar emot att regeringen blir särskilt långlivad. Det finns idag inget annat land i norra Europa där liberaler samarbetar med ett parti med rötter i nynazismen, impregnerat av rasism. Den ideologiska spännvidden i regeringsunderlaget är stor, för att uttrycka det milt. Självklart kommer det att leda till starka spänningar i regeringssamarbetet. Liberalerna är splittrade i frågan om samarbetet med Sverigedemokraterna. Dessutom är det en helt ny regering, med många ministrar som saknar regeringserfarenhet.

Regeringen styr på Jimmie Åkessons nåder. Med Jimmie Åkesson är en skicklig politiker. Han tänker långsiktigt. Hans tankebanor sträcker sig längre än till valet 2026 (om det inte blir extra val dessförinnan) eller valet 2030. Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas målsättning är att i grunden förändra det svenska samhället och vårt sätt att leva tillsammans. Han har inte bråttom, så länge utvecklingen går i en för honom önskvärd riktning.

Tidöavtalet blev en stor sakpolitisk framgång för Sverigedemokraterna, särskilt i för dem centrala frågor som invandring och kriminalpolitik. Nu kan Åkesson i lugn och ro konsolidera partiets positioner och bereda marken för nästa steg - till exempel attacker mot public service och lärosätenas frihet. Dessa två områden gick i huvudsak fria i Tidöavtalet. Men tro inte att Jimmie Åkesson lagt dem åt sidan för gott. Det är inte en fråga om om utan om när angreppen kommer. Kanske blir det redan under denna mandatperiod, annars blir det sannolikt under nästa. 

Man kan inte få allt genast, det vet Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna sitter på leken genom den märkliga organisatoriska ordning som Tidöavtalet ger uttryck för. Sverigedemokraterna sitter med vid bordet och har informell vetorätt vid samtliga viktiga beslut i kanslihuset - men utan att behöva ta regeringsansvar för dem. Hur de övriga partierna kunde bjuda Sverigedemokraterna på denna guldsits är för mig en gåta.

*

I övrigt bjöd Ulf Kristerssons regeringsförklaring och ministerlista på en del överraskningar. Som jag säger till DN överraskades jag av den svartsyn som präglade första halvan av Kristerssons presentation - här fanns inget hopp, utom möjligen på mycket lång sikt. Först mot slutet - när Kristersson tuggat sig igenom vad som verkade vara Jimmie Åkessons talepunkter om invandring och kriminalpolitik (straff, straff, straff! Och kom inte hit!!) lät han som en normal, engagerad hygglig högerliberal politiker. Det var faktiskt som om det var två olika personer som pratade. Kristersson I och Kristersson II.

Vad hände med idrotten? I förhandsdiskussionerna hade Ulf Kristersson gjort stor sak av kommande satsningar på elitidrotten. Nu nämndes idrotten bara i någon eller några meningar, under några sekunder. Det ska i vilket fall bli intressant att se hur Jakob Forssmed förmår hantera dessa frågor.

Genom Mats Persson (L) får Sverige nu också en disputerad utbildningsminister (ekonomisk historia). Senast det hände tror jag var Tobias Krantz (FP) 2009-2010 (statsvetenskap). Det var också en utnämning som ska bli intressant att följa.

SD jublar - den liberala demokratin förlorar.

Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson är de stora vinnarna i den Överenskommelse för Sverige som partiledarna för M, SD, L och KD presenterade idag. Halva dokumentet - 30 sidor - ägnas åt Sverigedemokraternas två högprioriterade frågor: kriminalitet och migration. Liberalernas och Kristdemokraternas högprioriterade frågor - skolan och vården - får sex sidor var. Det råder ingen tvekan om vem som suttit på leken i förhandlingarna. 

Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson har goda skäl att fira i kväll. Överenskommelsen innebär ett kraftigt genomslag för Sverigedemokraternas politik. De får genom överenskommelsen stor makt över den politiska utvecklingen i Sverige. Men genom att stå utanför regeringen behöver de inte ta något politiskt ansvar. Makt utan ansvar är sällan en lyckad kombination.

Störst förlorare är Liberalerna och Johan Pehrson. Jag har svårt att överhuvudtaget hitta någon stor liberal reform där partiet satt avtryck i slutdokumentet. Däremot har Liberalerna accepterat att driva stora mängder icke-liberal SD-politik - särskilt inom områdena kriminalpolitik och migration (anonyma vittnen, visitationszoner, kraftigt minskat mottagande av kvotflyktingar och även kraftigt minskat bistånd). Det är en liberal plattläggning på en nivå jag faktiskt inte trodde var möjlig, och jag skulle bli förvånad som hela den liberala riksdagsgruppen verkligen ställer sig bakom samtliga inslag i överenskommelsen.

Och ja, jag är orolig för vad denna snart styrande maktkonstellation kommer att innebära för demokratin och individens rättigheter i Sverige. Överenskommelsens delar om kriminalpolitiken och migrationspolitiken blir en katalogaria över repressiva åtgärder som leder tankarna till en auktoritär polisstat: Preventiv användning av tvångsmedel, vistelseförbud, anonyma vittnen, visitationszoner, kriminalisering av rymningar, utvisning utan att ha dömts för brott, sänkning av gränsen för obligatorisk häktning, införande av "utvidgad ungdomsövervakning", sänkt straffmyndighetsålder, borttagen straffreduktion för 18-åringar, skärpta straff för återfall, skärpta straff för vålds- och sexualbrott, skärpta straff för gängrelaterad brottslighet, utökad kamerabevakning, inskränkt rätt till permission, utredning av nationellt tiggeriförbud, möjlighet till utvisning på grund av "bristande vandel", utökade möjligheter att återkalla uppehållstillstånd, fler utvisningar på grund av brott, sänkt etableringsstöd för nyanlända, begränsande av rätten till tolk för personer med uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap.

Och detta är bara en mindre del (!) av alla de förslag som Liberalerna nu har ställt sig bakom och ska driva som regeringspolitik å SD:s vägnar.

Vem vet - i nästa val kanske Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson får 30 procent av rösterna och blir regeringsbildande parti. Den lagstiftning som nu föreslås kommer då att kunna användes i ett helt annat politiskt läge än det som rådde när lagstiftningen antogs.

Så det gäller att göra motstånd - här och nu - med alla de medel som den politiska demokratin erbjuder. Håll ögonen öppna för varje politiskt steg som Sverigedemokraterna och den nya regeringen kommer att ta i auktoritär riktning. Värna de demokratiska institutionerna.

Detta är jag orolig för när SD ges politisk makt

Med mindre än ett dygn kvar till Ulf Kristerssons skarpa deadline pågår ett slags kallt krig mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna. Jag hoppas jag kan nå dit, säger Johan Pehrsson till Expressen huruvida Liberalerna kommer att släppa fram Ulf Kristersson som statsminister. Det viktigaste är att vi kommer fram till något hållbart, säger Richard Jomshof till TV4 och antyder att det inte gör så mycket om förhandlingarna drar ut ytterligare några veckor på tiden. 

Varken Johan Pehrson eller Richard Jomshof har bråttom. Det är Ulf Kristersson som har skäl att känna stress.

Men allt annat lika talar det mesta för att vi inom kort har ett politiskt läge där Liberalerna släpper fram Sverigedemokraterna till ett avgörande inflytande över svensk politik. Har vi som värnar demokratin då skäl att vara oroliga? Ja, säger jag och flera med mig.

Den som raljerar om att demokratin nog ”står pall ett tag till” visar på okunnighet om hur autokratisering går till. (...) Forskningen visar att avdemokratisering sker i ”tusen små steg” som var för sig ter sig mindre hotfulla men som tillsammans avvecklar demokratin. Demokratier dör numera långsamt, och inom ramarna för demokratin och lagen. Så skriver professorerna Staffan I Lindberg och Åsa Wikforss samt författaren Mårten Wikforss i en viktig artikel i Sydsvenskan för ett par dagar sedan.

Artikelförfattarna fortsätter:

Finns det några skäl att tro att SD inte är ett parti av just det slag som ligger bakom dessa autokratiseringsprocesser? Inga alls. Tvärtom, SD:s politiska förslag och retorik visar att de är ett typexempel på ett högernationalistiskt, populistiskt parti, dessutom med antidemokratiska rötter, 

Jag ser åtminstone tre områden där det i ett första skede är viktigt att hålla uppsikt över vad Liberalerna kommer att tillåta Sverigedemokraterna att genomföra.

1) Public Service. Sverigedemokraterna vill ge Public Service ett smalare uppdrag och en kraftigt minskad budget. I grunden är det Public services oberoende journalistik som kommer att utmanas. Public service ska banne mig reformeras i grunden, skrev den nyvalde ledaren för Sveriges OSSE-delegation Björn Söder nyligen på Twitter (220913). Under sin tid som ledamot av  förvaltningsstiftelsen för SVT, SR och UR efterlyste Linus Bylund en "mer personaliserad repressaliemöjlighet" för att straffa individuella public service-journalister. Riksdagens kulturutskott kommer under mandatperioden att fatta ett nytt beslut om sändningstilstånd om medelstilldelning till public service. Dessa beslut blir viktiga strategiska och ideologiska måltavlor för Sverigedemokraterna. Kommer Liberalerna att förmå stå emot? Jag måste erkänna att jag tvivlar.

2) Ett oberoende och rättssäkert rättsväsende. Sverigedemokraterna har vid flera tillfällen givit uttryck för en rättssyn som går stick i stäv med rättsstatens principer. Partiet vill bland annat införa kollektiva bestraffningar genom att kunna återkalla uppehållstillståndet för en hel familj om en individ begår ett brott, låta ”asocialitet” vara en grund för utvisning, urholka asylrätten och förstatliga delar av Advokatsamfundet. Listan kan lätt göras betydlig längre. Liberaler har alltid vurmat för rättsstaten. Kommer de att förmå stå emot? Jag måste erkänna att jag tvivlar.

3) Fria universitet och lärosäten. Vi vet att högerradikala partier när de får politiskt inflytande gärna ger sig på universitetens och högskolornas frihet - även med avseende på innehållet i undervisningen och forskningen. Sverigedemokraterna är inget undantag. Tvärtom. Men en rörande oblyghet motionerar Tobias Andersson under rubriken "Stoppa finansieringen av genusteori inom högre utbildning" om hur ämnet Genusvetenskap bör stoppas på svenska lärosäten: Det är uppenbart att genusvetenskap och genuspedagogik är politiskt och agendasättande samt att rötterna härstammar i politisk feminism och marxism. (...) Givet den utgångspunkten borde därför inga medel tilldelas denna indoktrinering byggd på politiskt falska grunder. Vilket ämne står näst på tur? Kriminologi? Pedagogik? Statsvetenskap? Förmår Liberalerna stå emot? Well, vi får väl se.

Sä här finns en del att vara orolig för. Och då har jag inte ens nämnt kulturpolitiken, religionsfriheten eller biståndet. 

Vi måste värna de demokratiska institutionerna. Jag betvivlar inte Liberalernas demokratiska sinnelag. Men jag betvivlar deras förmåga att stå emot Sverigedemokraternas påtryckning och jag betvivlar att de faktiskt fullt ut förstår vem det är som de har satt i båten.

 

Hur mycket mer tid får Ulf Kristersson?

I skrivande stund förefaller det osannolikt att Ulf Kristersson kommer att kunna presentera ett färdigt regeringsförslag när han träffar talmannen i morgon förmiddag. Det har nu gått en månad sedan valet, men av de senaste dagarnas kommentarer att döma återstår det fortfarande en del knäckfrågor för att de fyra samarbetspartierna ska kunna komma överens. – Vi har ingen brådska, det viktigaste är att det här blir bra för Sverige, säger till exempel Liberalernas gruppledare i riksdagen Mats Persson i dag. 

Ja, det är lite udda att partierna bara några timmar innan talmannen ska få besked inte ens är överens om vilka partier som ska ingå i regeringen. Och även om Mats Persson inte har bråttom så har Ulf Kristersson goda skäl att känna sig stressad. Samtliga fyra partier har investerat sin politiska trovärdighet i att de ska komma överens - de har helt enkelt inte råd att misslyckas. Ett misslyckande skulle bli förödande, och det är Ulf Kristersson som har huvudansvaret för det som nu sker.  

Om Ulf Kristersson i morgon inte kan leverera ett färdigt regeringsalternativ tvingas han be talmannen om mer tid. Får han det? Ja, jag skulle tro det. Den massiva tystnaden som länge inramade förhandlingarna var ett tecken på att partierna ändå kände att samtalen gick framåt.

Jag tror därför att Ulf Kristersson i morgon kommer att meddela talmannen att de fyra partierna är mycket nära en uppgörelse, och att han inför kommer att presentera ett konkret underlag om hur långt man har kommit i förhandlingarna. Då får han en vecka till av talmannen - med ett skarpt datum för omröstning i riksdagen när den veckan är slut.

Kyrkomötet - om demokratifrågor och vigsel av samkönade par

Så är Kyrkomötets första session avslutad, i Universitetshuset i Uppsala. Ärendena är utskottsbehandlade. I november samlas vi igen, och då fattas beslut i ärendena efter debatt i plenum. 

Det är mitt första kyrkomöte. Jag valdes in i Organisationsutskottet. (Är någon förvånad?) Oerhört roligt oh spännande. Jag är imponerad av den professionalitet och kompetens som inramade utskottsarbetet, inte minst från tjänstemännen på sekretariatet.

Jag är glad att en bred utskottsmajoritet ville värna de nationella, direkta valen till Kyrkomötet. I förra höstens kyrkoval gick nära en miljon människor till vallokalen för att utnyttja sin rösträtt. Det är en kraftfull demokratisk manifestation. Dessa direkta, nationella val synliggör också de skiljelinjer som med nödvändighet återfinns i en så stor organisation som Svenska kyrkan. Synliggörandet av dessa skiljelinjer är demokratiskt värdefullt - det bidrar till att engagera och mobilisera kyrkans medlemmar, Människor får en möjlighet att på allvar reflektera över sin relation till den kyrka man valt att vara medlen av. Vad förväntar man sig av sitt medlemskap? Vad kan och vill man själv bidra med?

I ett annat utskott röstades däremot de motioner ned som på olika sätt ville göra det svårare för präster att vägra viga samkönade par. Men jag har förstått det som att utskottsmajoriteten var oerhört knapp, och åtminstone någon nominéringsgrupp som röstade nej var inte enig. Så har har jag gått hopp om att frågan om att präster inte ska kunna vägra viga par bara för att de är samkönade kommer att kunna flyttas ytterligare framåt när kyrkomötet återsamlas i november.

Kyrkomötet avtackade också ärkebiskop Antje Jackelén som kommer att ha lagt ned staven (ja, man säger så) när kyrkomötet återsamlas. Biskop Antje hälsades med stående ovationer och mycket kärlek - hon har genom sin beslutsamhet och sitt mod förmått sprida ljus och hopp i en mörk tid. 

Hopp är något som förenar oss, sa Biskop Antje  i Domkyrkan för ett par dagar sedan. Det är ord jag alltid vill bära med mig.

Kommer KD och L att hålla löftet att inte sänka det svenska biståndet?

Parallellt med de pågående regeringsförhandlingarna diskuterar Moderaterna, Kristdemokraterna. Liberalerna och Sverigedemokraterna den kommande budgeten. En av de saker jag är orolig för är det svenska biståndet. 

Ulf Kristersson och Moderaterna har inga problem med att tillmötesgå Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas önskemål om att det svenska biståndet ska sänkas kraftigt. Ett sänkt bistånd möjliggör de skattesänkningar som Ulf Kristersson lovat att genomföra om han kommer till makten. Att det blir världens fattiga som får betala är inget som Moderaterna eller Sverigedemokraterna ligger sömnlösa över på natten.

Däremot har Liberalerna och Kristdemokraterna dyrt och heligt lovat sina väljare att inte sänka biståndet. Kristdemokraterna har i valrörelsen beskrivit sig själva som "en garant" för enprocentsmålet. I biståndsorganisationen Diakonias kandidatenkät inför valet svarade elva av Kristdemokraternas nu invalda riksdagsledamöter ja på frågan "Lovar du att enbart rösta för en statsbudget som innebär att minst en procent av Sveriges BNI avsätts till bistånd under hela mandatperioden?" Bland Liberalerna var det sju invalda ledamöter som avgav samma löfte - däribland partiledaren Johan Pehrson.

Vi har alltså ett stort antal riksdagsledamöter från Kristdemokraterna och Liberalerna som har bokstavligen lovat att inte rösta för en budget som sänker biståndet under enprocentsnivån. Det rör sig således inte om en målsättning eller ett villkorat löfte. 

Kommer dessa ledamöter att stå vid sitt ord? Jag tillhör ju dem som tror på människan. Även politiker brukar hålla sina löften. (Om än inte alltid...) Här bör vi bli många som hjälper riksdagsledamöterna från Kristdemokraterna och Liberalerna att stå fast vid sitt löfte. Tala om för dem att de är sedda och att vi litar på dem och deras vilja och förmåga att inte låta världens fattiga - dessa våra minsta - betala för Ulf Kristerssons eftergifter till Jimmie Åkesson.

Valet och könsmaktsordningen

Skriver i Göteborgs-Posten om valresultatet ur ett könsmaktsperspektiv. Artikeln finns ännu ej på nätet, men en något kortad version följer här.

Könsskillnaderna bland svenska väljare var i årets val större än någon gång tidigare i Sveriges moderna politiska historia. Störst var skillnaderna bland Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna. Sverigedemokraterna samlade ett väljarstöd på 25 procent bland männen och 16 procent bland kvinnorna. Socialdemokraterna samlade ett väljarstöd på 34 procent bland kvinnorna och 26 procent bland männen. Ulf Kristerssons regeringsalternativ fick stöd av 56 procent av männen, endast 43 procent av kvinnorna.

Valrörelsens dagordning blev männens dagordning. Valdebatten kretsade kring frågor som män prioriterar högre än kvinnor: Lag och ordning, energi och kärnkraft, migration. Det blev aldrig någon politisk nerv i de frågor kvinnor prioriterar högst: Sjukvården, skola och utbildning, jämställdheten, äldreomsorgen och den sociala välfärden. Klimatfrågan omdefinierades till en energifråga som förutom kärnkraft även inrymde priser på diesel och bensin.

”Valrörelsen tycks ha speglat männens genomsnittliga prioriteringar snarare än kvinnornas”, skriver statsvetarna Jacob Ahlbom och Henrik Oscarsson i den nyutkomna publikationen Snabbtänkt. De betonar att den hårfina segern för högersidan till en del berodde på att valrörelsen handlade om frågor som prioriterades högre bland män än bland kvinnor.

Det är svårt att inte tolka valresultatet i de termer av genussystem och könsmaktsordning som historieprofessor Yvonne Hirdman lanserade och förde in i svensk debatt för nu mer än 4o år sedan. Genussystemets grundbult består av könens isärhållande (män och kvinnor gör olika saker på olika platser) och den manliga normen primat (det är de manliga normerna som utgör måttstock och framställs som en opartisk normalitet). Könsskillnaderna i valet med avseende på val av parti och prioriterade frågor är ett uttryck för könens isärhållande. Valrörelsens dagordning är ett uttryck för den manliga normens primat.

Regeringar kommer och går. Den patriarkala ordningen består.

Regeringsförhandlingarna - Jimmie Åkesson har tiden på sin sida

Den första talmansrundan är avslutad och nu kommer regeringsförhandlingarna igång på allvar. Jimmie Åkesson har ingen brådska. Det är inte han som ska bilda regering. Det är inte han som ska lösa upp knutarna. Det är inte han som behöver slåss mot klockan när talmannen så småningom sätter upp skarpa tidsgränser. Däremot har Åkesson vetorätt mot alla förslag som Ulf Kristersson lägger fram, eftersom Kristersson är beroende av SD:s aktiva stöd för att kunna bilda regering.

På pressträffen efter sitt möte med talman Andreas Norlén tidigare idag visade Jimmie Åkesson att han är högst medveten om att tiden är på hans sida. Gång efter gång återkom Åkesson till att det var viktigare att förhandlingsresultatet blev bra än att det gick fort.

Så regeringsförhandlingarna kommer att ta sin tid. I slutet av veckan berättar Ulf Kristersson hur han ser på valet av talman. Enligt Moderaternas tidigare principiella hållning bör största parti i den konstellation som utgör regeringsunderlag tilldelas talmansposten. Då skulle valet falla på en representant från SD. Men jag tror Kristersson nu kommer att låta sig inspireras av Groucho Marx: Dessa är mina principer. Om du inte gillar dem så har jag andra. Johan Pehrson skulle knappast kunna hålla ihop sin riksdagsgrupp om att rösta fram en SD-ledamot som talman. Dessutom är de flesta - kanske alla - partier mycket nöjda med sittande talman Andreas Norlén.

SD kommer sannolikt heller inte att få sitta med i regeringen. Om Åkesson ändå släpper fram en moderatledd regering där inte bara Kristdemokraterna utan också Liberalerna ingår kommer han att utkräva ett högt pris i sakpolitiken. På pressträffen återkom också Jimmie Åkesson hela tiden till att sakpolitiken var viktigast. Jag tror att Åkesson har goda möjligheter att få gehör för sina krav om nivån på a-kassan och kanske också slopat karensavdrag, och även på besparingar i biståndspolitiken. Men de symboliskt viktigaste frågorna för SD är ju frågor om invandring samt brott och straff. Med tanke på i vilken repressiv riktning politiken redan har förskjutits i dessa frågor är jag en aning orolig - för att uttrycka det milt - hur det ska gå nu. Och vad händer med public service?

Jag skriver i Expressen om läget i regeringsförhandlingarna och vikten av att värna de demokratiska institutionerna.

Efter SD:s valframgång - nu gäller det att stå upp och värna demokratin

Valet är ännu inte färdigräknat, Men mycket tyder på att Sverige inom kort är ett av de ytterst få länder i Europa där ett högerextremt parti med rötter i nazismen utövar ett avgörande inflytande på regeringspolitiken. Bejakat av Liberalerna och omfamnat av Moderaterna och Kristdemokraterna. 

Nu gäller det att värna demokratin och dess institutioner mot SD:s inflytande. Ta strid för rättsstaten, fria universitet och lärosäten, ett oberoende public service och fria medier, kulturens frihet, religionsfriheten och alla människors lika värde. Som jag tidigare skrivit ifrågasätter jag inte Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas fäste i demokratins grundvärderingar. Men jag litar inte ett dyft på deras förmåga att stå emot SD:s påtryckningar när det gäller att genomföra en politik som försvagar demokratins institutioner.  

SD bjöds på en valrörelse de knappt hade kunnat drömma om. SD legitimerades som politiskt parti och fick en dagordning som om de nästan hade skrivit den själv. För Socialdemokraterna blev saken annorlunda. Partiet misslyckades med att få fokus på de frågor man önskat, och i stället gick man än en gång in i en tävling med Moderaterna och SD om vilket parti som hade den bästa kriminalpolitiken. Trots det lyckades Socialdemokraterna öka sitt röstetal till 30.5 procent. Det var ut europeiskt perspektiv en bedrift. Det är mycket ovanligt i europeisk politik i dag att ett parti lyckas regera i åtta år med ett ytterst tunt parlamentariskt underlag och sedan ändå växa i valet.

I detta skede pekar det mesta på att Moderaterna och Kristdemokraterna bildar regering, med SD och Liberalerna som stödpartier. Men helt säkert är det inte. Den ideologiska konflikten mellan Liberalerna och SD är mycket stark. Och även om Ulf Kristersson lyckas få ihop en regering återstår den största svårigheten - att få denna regering att överleva under hela mandatperioden.

* 

Om bara 13 dagar går Italien till val. Mycket talar för att postfascistiska och nationalkonservativa partier kan samla en majoritet för att få bilda regering. Det gäller att stå emot.

Demokrativalet 2022

För mig är valet 2022 ett val där det viktigaste är att värna demokratin. Om Sverigedemokraterna får inflytande över regeringspolitiken är jag uppriktigt orolig för att vår demokrati och individens fri- och rättigheter urholkas.

Vi lever i en tid då antalet autokratier i världen växer. Den negativa utvecklingen är tydlig i länder som USA, Brasilien och Indien. Men forskningsinstitutet V-Dem (Varieties of Democracy) vid Göteborgs universitet visar att även i EU rör sig fler länder i en mer auktoritär riktning - Ungern, Polen, Kroatien, Tjeckien, Slovenien, Grekland. Individers rättigheter begränsas och domstolarnas oberoende inskränks. Öppet rasistiska uttalanden av Ungerns president Viktor Orbán om att inte "blanda" europeiska och icke-europeiska raser och att ungrare inte ska vara en "blandras" visar hur långt utvecklingen har gått.

När auktoritära, anti-demokratiska krafter kommit till makten angriper de först oberoende medier, civilsamhällets organisationer samt universitet och lärosäten. De skapar en polarisering i samhället, sprider desinformation och ger sig sedan på samhällets formella, demokratiska institutioner. Domstolarnas självständighet undergrävs. Lagar ändras på ett sätt som försvårar maktskifte. 

Nej, jag ifrågasätter inte Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas fäste i demokratins grundvärderingar. Men jag litar inte alls på deras förmåga att stå emot Sverigedemokraternas påtryckningar när det gäller att genomföra en politik som försvagar  demokratins institutioner.

Sverigedemokraterna är inte bara ett parti som har sina rötter i nynazismen. Det är också ett parti som i olika former vill urholka rättssäkerheten, diskriminera icke-svenska medborgare, införa kollektiva bestraffningar, begränsa public services rörelsefrihet, ta bort böcker på främmande språk från biblioteken, förbjuda prideflaggor i offentlig regi, dra in stödet till studieförbunden och göra skillnad mellan människor beroende på varifrån i världen man kommer. 

Sverigedemokraterna är ett parti impregnerat av rasism och det går inte en dag utan att nya avslöjanden presenteras om deras representanters samröre med nazistiska och rasistiska subkulturer. Sverigedemokraterna vill inte bara "minska invandringen". Sverigedemokraterna vill i grunden omstöpa vårt samhälle och vårt sätt att leva tillsammans. 

För mig blir därför en röst i riksdagsvalet 2022 som bidrar till att utestänga Sverigedemokraterna från politiskt inflytande också en röst för att värna och stärka demokratin.

Vad händer efter valet? Del II: Regeringsbildningen om Magdalena Anderssons sida blir störst

Igår skrev jag en text om hur regeringsbildningen kommer att gå till om Ulf Kristerssons sida vinner. Idag utgår jag istället från det omvända utfallet. Det vill säga, hur kommer regeringsbildningen att gestalta sig om Magdalena Anderssons sida blir störst. 

Om Magdalena Anderssons sida vinner tror jag att Socialdemokraterna och Centerpartiet kommer att regera tillsammans. Kanske att Miljöpartiet också kommer att ingå i regeringen, men Vänsterpartiet får stanna utanför.

Centerpartiets stora förflyttning gjordes efter valet 2018, då partiet sa nej till en moderatledd minoritetsregering och i stället genom Januariavtalet släppte fram Stefan Löfven som statsminister. Steget till att nu ingå i en socialdemokratiskt ledd regering är kortare, många inom Centerpartiet uppfattar det som ett naturligt steg givet hur det politiska landskapet förändrats.

Miljöpartiet vill gärna ingå i en sådan regering. Men frågan är om partiet är välkommet. Jag skulle tro att om partiet verkligen vill så kommer deras mandat att innebära att de trots allt släpps in i regeringsvärmen.

För Vänsterpartiet blir det svårare. Centerpartiet sätter sig inte i en regering där Vänsterpartiet ingår. Samtidigt har Centerpartiet i dag inte samma behov av att isolera och stigmatisera Vänsterpartiet på samma sätt som Liberalerna och Jan Björklund krävde i samband med att Januariavtalet kom till. 

Nooshi Dadgostar har uttalat sig motsägelsefullt om huruvida det är ett ultimativt krav att partiet ska få plats i regering om man ska släppa fram Magdalena Andersson som statsminister. Men jag läser Nooshi Dadgostars uttalanden som att här finns ett förhandlingsutrymme. Det kommer förstås att kosta, på samma sätt som det kostade när Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet drev igenom kravet på kraftigt höjd garantipension förra året. Och självklart kommer partiet i opposition även att finnas med i budgetsamtalen, även om det kanske inte blir några formella förhandlingar. 

*

Oavsett vilken sida som vinner tror jag att regeringsbildningen kommer att gå avsevärt fortare än de 134 dagar det tog förra gången. Flera partier har redan gjort avgörande förflyttningar och talmannen kan därför arbeta med snävare tidsramar.

*

Opinionsläget är om möjligt ännu jämnare än igår. Spelbolaget Unibet håller fortfarande Magdalena Andersson som favorit - oddset på henne som statsminister är i kväll 1.45 mot 2.50 på Ulf Kristersson.

*

Jag kommenterar partiledarnas debattstrategier för TT.

Vad händer efter valet? Del I: Regeringsbildningen om Ulf Kristerssons sida blir störst

Hur svårt blir det att bilda regering efter valet? I dag publicerar jag en text som bygger på förutsättningen att Ulf Kristerssons sida (Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna) blir större än Magdalena Anderssons sida (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet). I morgon publicerar jag en text som bygger på det omvända utfallet, det vill säga att Magdalena Anderssons sida blir störst.

Om Ulf Kristerssons sida blir störst påverkas regeringsbildningen av den inbördes storleksrelationen mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna. Om Moderaterna blir störrre än Sverigedemokraterna får Sverigedemokraterna ett sämre förhandlingsläge, både när det gäller regeringsplatser och sakpolitiken. Då tror jag det kommer att gå ganska fort att bilda en minoritetsregering med Moderaterna och Kristdemokraterna. 

De fyra partierna på Ulf Kristerssons sida har investerat så mycket i ett maktskifte att kompromissviljan kommer att vara stor hos alla inblandade parter. Sverigedemokraterna har i detta läge inte så mycket att vinna på att ta allvarlig strid för en plats i regeringen. De kommer i stället att nöja sig med någon slags nedtecknad överenskommelse/kontrakt om politikens färdriktning/innehåll under mandatperioden, och en sådan överenskommelse kommer att samordnas med Liberalerna. 

Knäckfrågan blir om Sverigedemokraterna och Liberalerna tillsammans ska förhandla fram en budget. En möjlighet är att de fyra partierna undviker ordet "förhandling" och i stället talar om att budgeten ska vara "förankrad" på ett sådant sätt att man i förväg vet att den kommer att gå igenom i riksdagen.

Om i stället Sverigedemokraterna blir större än Moderaterna försvåras regeringsförhandlingarna. Det blir besvärligt för Jimmie Åkesson att förklara för sina väljare och medlemmar varför Sverigedemokraterna väljer att inte kräva regeringsplatser. Samtidigt har Liberalerna och Johan Pehrson varit relativt tydliga med att man inte tänker släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår. Sverigedemokraterna kommer som största parti på Ulf Kristerssons sida att kräva ett mycket högt pris för att avstå regeringsmedverkan. Ju högre det priset blir, desto svårare blir det för Liberalerna - med en sannolikt splittrad riksdagsgrujpp - att acceptera det. Det går inte att utesluta att röster inom Liberalerna höjs för att i stället börja samverka mot mitten. Sammantaget tror jag ändå att processen utmynnar i en M/KD-regering, men inte utan vånda och besvär. Och frågan är hur långvarig en sådan regering kommer att bli...

I skrivande stund är min bedömning att Sverigedemokraterna inte kommer att finnas med i en regering ledd av Ulf Kristersson direkt efter valet. Men i ett lite längre perspektiv kommer frågan i ett annat läge. Jag tror också att Moderaterna - trots att opinionsmätningarna idag tyder på motsatsen - har hyggliga möjligheter att i valet bli större än Sverigedemokraterna.

Gör Moderaterna om Socialdemokraternas misstag från valrörelsen 2018?

Moderaterna har det tungt i årets valrörelse. Samstämmiga opinionsmätningar visar att partiet blivit omsprungna av Sverigedemokraterna. I dagens Sifo-mätning fick Moderaterna 15.9 procent, vilket (om jag räknat rätt) är partiets tangerat lägsta stöd på nära 20 år. 

Hur har Moderaterna hamnat i denna prekära situation? Ekots inrikespolitiske kommentator Tomas Ramberg lyfter fram Moderaternas strategiska beslut att normalisera Sverigedemokraterna och samtidigt bejaka partiets egen historieskrivning. Ulf Kristersson påstod till exempel att Sverigedemokraterna var det enda parti "som såg farorna" med invandringen. Tanken var att denna strategi skulle vinna tillbaka väljare som gått från Moderaterna till Sverigedemokraterna.

Men Jimmie Åkesson återgäldade inte Ulf Kristerssons artigheter. I stället anklagade han Moderaterna för att ha varit med och förstört Sverige. Sammantaget fick de väljare som lämnat Moderaterna för Sverigedemokraterna bekräftat att de gjort ett korrekt val. När dessutom de sakpolitiska skillnaderna mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna tonades ned sänktes tröskeln ytterligare för väljare att lämna Moderaterna för att gå vidare till Sverigedemokraterna.

Jag delar Tomas Ramberg uppfattning. Jag känner också igen det strategiska tänkandet från valrörelsen 2018, då jag i min egenskap av ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet var adjungerad i Socialdemokraternas partistyrelse och det verkställande utskottet. Då gick strategin ut på att Socialdemokraterna inför väljarna skulle ”spela oavgjort” mot Moderaterna och Sverigedemokraterna i frågor om invandring och brott och straff, för att därefter vinna valet på välfärdsfrågorna. Jag hävdade med emfas att försöken att spela oavgjort mot Moderaterna och Sverigedemokraterna i dessa frågor endast skulle leda till att dessa partier drog sig ännu längre ut, och att Socialdemokraterna skulle tvingas traska patrull efter dem. 

Strategin blev heller inte framgångsrik. Först när den - genom en kombination av interna protester och svaga opinionssiffror - övergavs vände valvinden. Tidigt under sommaren 2018 började Socialdemokraterna på allvar prioritera välfärdsfrågorna. Kursändringen stärkte humöret och den interna enigheten i partiet och valet kunde vinnas.

Jag tillhör dem som tror att Moderaterna fortfarande har möjlighet att komma ikapp Sverigedemokraterna och i valet bli näst största parti. Men det börjar bli bråttom. Det är bara elva dagar kvar till valet. Opinionsmätningarna spretar. I dagens Novus gick Moderaterna fram en del, och valutgången är i högsta grad oviss.

Får Sverige en majoritetsregering med JA-partierna?

I dagens Sifo-mätning drar Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ifrån ordentligt i opinionen. Dessa fyra partier får tillsammans 52.1 procent, mot endast 45.3 procent för Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna. 

Tre veckor före valet får Moderaterna med 17.6 procent sitt lägsta stöd i Sifo på två och ett halvt år. Och Sverigedemokraterna får med 16.1 procent sitt lägsta stöd på över fyra år.

Det finns anledning att tolka denna mätning med största försiktighet. En mätning är ingen mätning, och andra mätningar har i närtid visat annorlunda. Men sammantaget skänker förstås dagens Sifo-mätning arbetsro till Socialdemokraterna och Magdalena Andersson, samtidigt som den skapar oro och frustration inom Moderaterna.

Jag noterar också att de fyra JA-partierna (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna) tillsammans får 49.7 procent, medan de fyra övriga partierna (Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet) endast får 47.7 procent. Se där - plötsligt kan vi ha en majoritetsregering med stark mittenförankring vilket många ju har efterlyst. Liberalerna kanske inte hakar på direkt - men mandatperioden är lång och jag skulle inte bli förvånad om partiet tröttnar på att sitta fyra år till i opposition med M, KD, SD och V. Vänsterpartiet skulle i så fall gå i renodlad opposition och ha goda möjligheter att växa under mandatperioden.

Vi vet inte om den hastiga uppgången för en ny S-ledd regering är en tillfällighet eller ett trendbrott. Därför blir det inte meningsfullt att diskutera tänkbara förklaringar, Däremot erinrar jag mig den gamla devisen Gladast vinner. Säga vad man vill om Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson, men särskilt glada är de inte i årets valrörelse. Oftast är de arga och i full fart med att beskriva Sverige som ett land i kaos och förfall. Hittills har det inte visat sig vara en vinnande strategi inför valdagen.

Skärpta straff och kritik av SD fick starkast applåder i Magdalena Anderssons sommartal

Idag sommartalade Margareta Andersson på ett stekhett Gustav Adolfs torg i Göteborg. I sitt tal höll hon sig i huvudsak till de tre huvudpunkter som utgör grund för den socialdemokratiska valkampanjen: att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden, att snabba på den gröna industriella revolutionen och skapa jobb i hela landet samt att vända på varje sten för att bryta segregationen och knäcka gängen.

Det första avsnittet i talet som drog ned starka applåder var när hon utlovade skärpta straff: Vi ska vi fördubbla straffet för grovt vapenbrott. Man ska dömas till minst fyra års fängelse, dubbelt så länge som i dag. Jag är övertygad om att endast en bråkdel av de som applåderade hade kunskap om vilka straffsatser som gäller i dag för grovt vapenbrott. Magdalena Andersson kunde ha utlovat en höjning till två, fyra, sex, åtta eller tolv år - applåderna hade blivit lika starka. 

Magdalena Andersson tillade: Skjuter man på varandra på allmän plats, då ska det leda till mycket längre straff än i dag. Mer än maxstraff. Mer än maxstraff? En märklig formulering, som även den möttes av starka applåder. 

Därefter lovade Magdalena Andersson att polisen utan konkret brottsmisstanke ska ges befogenheter att kunna söka igenom vartenda källarförråd, varenda lägenhet och varenda bil för att leta efter vapen. Jag blir bekymrad dels över Magdalena Andersson populistiska retorik i dessa frågor och dels över de spontana och oproblematiserade publikreaktionerna. Rättssäkerhet - hej, vart tog du vägen?

Det andra avsnittet i talet som drog ned applåder handlade om "det blåbruna blocket" och särskilt att Liberalerna nu är en del av detta block. Jag citerar:

Nu har även Johan Pehrson hoppat ned i den blåbruna pölen.

Det svider nog i hjärtat på många svenska liberaler. Särskilt här i Göteborg. Torgny Segerstedts stad. Den borgerliga antinazismens högborg. Liberalerna, som varit ett parti med principer, som kämpat för jämställdhet och alla människors lika värde.

Genom Sveriges historia har Liberalerna varit den borgerliga garanten mot högerextremism, fascism och nazism. Men nu går Johan Pehrson till val på något helt annat. Nu vill han vara garanten för att Sverigedemokraterna ska få tillgång till regeringsmakten.

Det är beklämmande att beskåda.

I Sifos mätningar är det ytterst jämnt mellan blocken. I dag har Magdalena Anderssons regeringsunderlag ett knappt övertag med 49.2 procent mot Ulf Kristerssons 48.3. Rörelserna över blockgränsen är ytterst liten. Kanske går vi mot ett mobiliseringsval.