Sören Holmberg - om Kungslena och Georg Bogislaus Staël von Holstein

Jag har tidigare skrivit om statsvetarprofessorn och nestorn inom svensk valforskning Sören Holmbergs brinnande intresse för svensk historia, och särskilt den del av svensk historia som utspelat sig i Västergötland, särskilt Skaraborg. Sören Holmberg är uppvuxen i Skövde och släkten Holmberg härstammar från Ljungstorp ovanför Varnhem - mitt i Svea rike.

I boken "Från Skaraborg till evigheten" (red Niklas Schiöler & Karl-Erik Tysk), utgiven av Skaraborgs Akademi (2015), visar Sören Holmberg i kapitlet "Kungslena - när Svea rike kunde ha blivit danskt" åter upp en mer personlig sida av sig själv. I texten berättar han Kungslenas krigiska historia från slaget vid Lena - som orten då hette - år 1208, då införlivandet av Västergötland/Svea rikes införlivande i det danska riket stoppades.

Sören Holmberg är inspirerad av Västgötaskolan, vilken lyfter fram Västergötlands kulturella och politiska betydelse under äldre tid. Kungslena har vid flera tillfällen varit involverat i arbetet med att stoppa danska angrepp. Särskilt lyfter Sören Holmberg fram den Kungslenabaserade översten Georg Bogislaus Staël von Holstein, som natten till den 24 juli 1719 baxade ett antal kanoner i läge bakom en överlägsen dansk flotta som under ledning av amiral Peder Tordenskjold belägrat Nya Elfsborgs befästningar. Den danska flottan sköt metodiskt sönder befästningarna, men genom Staël von Holsteins handlingskraft vände krigslyckan snabbt och Göteborg kunde räddas. (Staël von Holstein gjorde seder,mera en civil ämbetsmannakarriär och 1741grundade han tillsammans med landshövdingen i Kronobergs län Anders Koskull Kosta glasbruk (vilket fick sitt namn efter begynnelsebokstäverna i Koskulls och Staël von Holsteins namn). 

Boken kan beställas via Skaraborgs Akademi (karlerik.tysk@gmail.com).

För övrigt tycker jag att Sören Holmberg och hans hustru journalisten och författaren Britt-Marie Mattsson vore ett sevärt par i nästa års upplaga av "På spåret". 

Jimmie Åkessons osmakliga utspel om att kartlägga muslimers åsikter

Inget annat parti är så besatt av kontroll och övervakning som Sverigedemokraterna. Tidigare har Expressen och Aftonbladet avslöjat massövervakning av partiets egna förtroendevalda, anställda och politiskt aktiva medlemmar, en övervakning som bl a syftat till att ta reda på om någon haft mejlkontakt med antirasistiska organisationer som t ex Expo.

Sverigedemokraternas ordförande i Norrtälje, Mikael Strandman, har föreslagit att journalister som anställs inom public service ska åsiktsregistreras och tvingas uppge vilket parti de sympatiserar med. Andra Sverigedemokrater, som till exempel partiets gruppledare i Ängelholm Patrik Ohlsson, hakade på och uttalade sitt stöd för förslaget.

I dag för Jimmie Åkesson Sverige ett steg vidare mot kontroll- och övervakningssamhället. Denna gång är det inte journalisterna eller partiets egna medlemmar som skall övervakas, utan muslimerna. I en intervju i Svenska Dagbladet föreslår Jimmie Åkesson, till synes på fullt allvar, att staten skall "undersöka attityder i den muslimska befolkningen" för att få en uppfattning om hur utbredda olika radikala föreställningar är. Att varenda muslim skulle vara potentiell terrorist är att gå alldeles för långt, naturligtvis, tillägger Jimmie Åkesson gentilt.

Jo tack. På ett ytligt plan är Jimmie Åkessons förslag oförargligt. I olika sammanhang undersöker vi redan olika befolkningsgrupper (män, kvinnor, yngre, äldre, högutbildade, lågutbildade, arbetare, tjänstemän, företagare, religiösa, ateister, storstadsbor, landsbygdsbor etc) med avseende på t ex politiskt deltagande och politiska åsikter. Men det är syftet med Jimmie Åkessons kartläggning som är motbjudande. Han pekar ut en enskild befolkningsgrupp som ett potentiellt hot och kräver att just den gruppen skall undersökas. Alla de muslimer som inte är och aldrig varit i närheten av några våldsbejakande, extremistiska åsikter förväntas vara tacksamma över Åkessons idé: det "ligger i hela gruppens intresse" att undersökningen genomförs, hävdar han.

Om det är någon enskild befolkningsgrupp som skall pekas ut som särskilt våldsbenägen så är det  inte gruppen muslimer utan gruppen män. Ungefär 90 procent av alla mord som begås i Sverige begås av personer som ingår i gruppen män, och medlemmar ur gruppen män är också grovt överrepresenterade i andra former av våldsbrott. Nu tycker jag inte det är en särskilt bra idé att kräva att männens åsikter skall kartläggas och jag tror heller inte att det ligger i alla mäns intresse att en sådan undersökning genomförs. Jag vill bara visa på vart Jimmie Åkessons logik leder.

Läsaren av denna blogg vet att jag tillhör dem som förhåller mig försiktigt kritisk när Sverigedemokraterna benämns som ett rasistiskt eller fascistiskt parti. Men partiets kontrollfanatism får mig att tveka. Behovet av kontroll och övervakning är ett omisskännligt element i fascismen och i varje totalitär rörelse. Och just det behovet är onekligen väldigt starkt utvecklat inom Sverigedemokraterna.

Om Malena Ernman och myten om vänstervridningen av SVT i juletid

Jag har alltid uppskattat Malena Ernman. Både som artist och för hennes samhällsengagemang. Jag har aldrig uppfattat henne som vänster, snarare som en del av den ännu kvarvarande men till synes krympande frihetliga borgerlighet som brinner för mänskliga rättigheter och som i Fredrik Reinfeldts anda öppnar sina hjärtan för människor på flykt. Jag tycker det är ett utmärkt val att hon i år får läsa Alfred Tennysons dikt "Nyårsklockan" i SVT på nyårsnatten

Men i en tidstypisk artikel i Expressen stämplar ledarskribenten Eric Erfors Malena Ernman som vänster. Under rubriken "Välkommen til vänster-SVT" föser Erfors ihop henne med t ex årets julvärd Gina Dirawi och Rättviseförmedlingens grundare Lina Thomsgård som rekryterats till kulturmagasinet Kobra. I artikeln - som i mina ögon lika gärna kunde ha publicerats på Avpixlat - raljerar Erfors över en påstådd vänsterdominans på SVT, särskilt i juletider.

Hade Eric Erfors ansträngt sig lite istället för att slappt avfärda Malena Ernman som vänster bara för att hon med frenesi bekämpar SD hade han fått ett annat resultat. I ett inslag i podcasten Värvet inspelat 2013 berättar Malena Ernman själv öppenhjärtigt om sina politiska tillhörigheter. Hon säger explicit att hon inte är socialdemokrat, utan att hon i valet 2014 lutar åt att rösta på Moderaterna och Fredrik Reinfeldt.

Så mycket med den vänsterstämpeln. Det säger dessvärre en del om sinnesstämningarna inom delar av svensk borgerlighet när en person som går hårt åt SD automatiskt stämplas som vänster.

I övrigt blir det lätt tragikomiskt när Erfors raljant antyder att "vänstern" dominerar uppdragen som julvärd i SVT och som uppläsare av Tennysons dikt på nyårsnatten. Jag noterar att Arne Weise innehaft uppdraget som julvärd 27 gånger och Bengt Feldreich 13 gånger. Sedan SVT började låta julvärdskapet alternera har följande personer innehaft uppdraget: Lotta Bromé, Ernst Kirchsteiger, Blossom Tainton Lindquist, Ingvar Oldsberg, Anne Lundberg, Lasse Kronér, Lisbeth Åkerman, André Pops, Kalle Moraeus, Sarah Dawn Finer, Petra Mede och Henrik Dorsin.

Ack ja, rena vänsterlavinen. Eller hur var det nu.

Bilden förändras inte direkt om vi tittar på vilka som fått hedersuppdraget att läsa Alfred Tennysons dikt "Nyårsklockan" i SVT på nyårsnatten. Sedan 1977 har följande personer läst dikten: Georg Rydeberg (6 ggr), Jarl Kulle (14 ggr), Margaretha Krook (4 ggr), Jan Malmsjö (13 ggr) och Loa Falkman (1 gång).

"Sveriges Television är vänstervridet, särskilt i juletid", sa Måns. "Vänstervridet var ordet", sa Bill. "Ordet var vänstervridet", sa Bull.

Visst ska vi stödja Frankrike. Inte för att vi är tvingade till det, utan för att vi vill

Efter det fasansfulla terrordådet i Paris har Frankrike begärt militär hjälp av EU enligt artikel 42:7 i Lissabonfördraget. Innebär förfrågan att Sverige nu är förpliktigat att militärt bistå Frankrike och att den militära alliansfriheten är överspelad? Svaret är nej.

Artikel 42:7 stadgar att om en medlemsstat utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium så är "de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga". Men denna starka formulering följs omedelbart av en reservation: "Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik". Reservationen avser bland annat de militärt alliansfria staterna i EU, däribland Sverige.

En del menar att artikel 222 i EU:s funktionsfördrag - den så kallade– Solidaritetsklausulen – är användbar. Artikeln lyfter explicit fram terroristattacker mot en medlemsstat och stadgar: "Unionen och dess medlemsstater ska handla gemensamt i en anda av solidaritet om en medlemsstat utsätts för en terroristattack eller drabbas av en naturkatastrof eller en katastrof som orsakas av människor." Kravet på åtgärder är dock allmänt hållet - "handla gemensamt i en anda av solidaritet".

Sverige har också sedan 2009 formulerat en egen solidaritetsförklaring, i förhållande till EU:s medlemsstater och till de nordiska staterna. Den lyder: "Sverige ska inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land och vi förväntar oss att dessa agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska både kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt." Även här är emellertid kravet på handling mycket allmänt formulerat - det enda som sägs är att Sverige inte skall förhålla sig passivt.

Sverige skall självklart stödja Frankrike. Det ligger i Sveriges eget intresse och är ett uttryck för våra grundläggande värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet. Islamiska Staten (IS) utgör ett hot mot dessa värderingar och organisationen begår vidriga handlingar. Men vi skall stödja Frankrike inte för att vi måste eller enligt olika fördrag skulle vara tvingade till det - utan för att vi vill, för att vi själva väljer det.

Om meningslösa frågor, kampen mot IS och fördomar mot Islam

Görs det för lite för att stoppa radikaliseringen bland unga? Så löd första frågan till panelen i Godmorgon, världen! i P1 i morse. Frågan är tillsynes oskyldig, men i praktiken är den meningslös då den inte går att svara "nej" på. Motsvarande frågor skulle kunna vara "Görs det för lite för att bekämpa mäns våld mot kvinnor?", "Görs det för lite för att bekämpa ungdomsbrottsligheten?" eller "Görs det för lite för att bekämpa cancern?"

Så länge vi har ett olöst samhällsproblem blir det omöjligt att hävda att vi gör tillräckligt mycket för att lösa problemet. Vi kan alltid göra mera. Formuleringen "Görs det för lite för att stoppa..." är således förledande oförarglig, men riskerar att utmynna i alarmism och moralism. En bättre fråga hade varit "Vad kan vi göra för att mer framgångsrikt bekämpa radikaliseringen/mäns våld mot kvinnor/ungdomsbrottsligheten/cancern?" Men det är klart, en sådan fråga hade inte kunnat besvaras med "ja" eller "nej".

I samma inslag påstod skribenten i Sydsvenskan Carl Rudbeck att terrordåden i Paris hade sin grund i Islam som religion. "Vi måste se Islam, faktiskt, som ett problem", påstod han. Rudbeck fortsatte: "Om du läser Koranen ser du att de handlingar som sker i Paris har stöd." Han fortsatte "Det har funnits en konflikt mellan kristendom och Islam i 1 400 år." Programledaren frågade lite försynt om Rudbeck inte gjorde sig skyldig till en grov generalisering med tanke på att det finns ca 1.5 miljarder muslimer i världen. Rudbeck svarade då att om bara någon procent av alla muslimer blev jihadister så skulle dessa uppgå till 1.5 miljoner.

Genom att utmåla terrordådet i Paris som en konsekvens av Islam som religion och som ett led i en 1 400 år gammal konflikt mellan kristendom och Islam gör Carl Rudbeck IS (Islamiska staten) en stor tjänst. Rudbeck bekräftar IS bild av konflikten och han går IS ärenden genom att skapa motsättningar mellan kristna och muslimer. Det finns mängder av tolkningar av Islam i den muslimska världen. Carl Rudebeck väljer att bara låtsas om de mest konservativa och fundamentalistiska tolkningarna.

IS får näring i sönderfallande stater som Irak, Libyen och Syrien och i den arabiska vårens misslyckande. För att varaktigt bekämpa IS måste omvärlden - vid sidan av de militära insatserna - verka för att stärka de existerande statsbildningarna (med reservation för kurdernas kvar på autonomi/självständighet och att varaktig fred i Syrien knappast är möjlig med Assad som ledare).

För att skapa en sådan ordning, så att människor inte längre ska behöva fly från sina hem måste fler stater beredas plats och/eller övertalas att spela en roll. Jag syftar på Ryssland och Iran, på Turkiet och inte minst på arabiska sunnimuslimska stater som Saudiarabien. Här krävs politisk och diplomatisk skicklighet. För att medvetet travestera bloggpostens inledningsfråga: Görs det för lite för att med politiska och diplomatiska medel stoppa våldet i Mellanöstern? Svaret är - naturligtvis - ja.

Bedrövligt att IFK Göteborg förlägger träningsläger till Dubai

Många hängivna supportrar till IFK Göteborg har i dag reagerat med besvikelse och bestörtning på att klubben förlägger ett träningsläger till Dubai i Förenade Arabemiraten. Jag delar den reaktionen.

Förenade Arabemiraten är ett land som grovt och regelbundet bryter mot de mänskliga rättigheterna. Många fängslade oppositionella vittnar om tortyr i fängelserna. Så sent som förra året dömdes en kvinna till döden genom stening, enligt Amnesty, för äktenskapsbrott.

Av svenska klubbar åker även Malmö FF till Dubai nästa år. Supporterföreningen MFF support protesterar och menar att beslutet är "opassande och ej förenligt med Malmö FF:s värdegrund".  Föreningen har startat en namninsamling under rubriken ”MFF mot slaveri”.

Jag tror sällan på isolering som politiskt medel. Jag har respekt för att svenska idrottpersoner valde att delta vid till exempel OS i Peking 2008 eller VM i ishockey i Vitryssland 2014. Men det är en sak att delta i internationella mästerskap där man själv inte valt spelorten. Det är en annan sak att själv välja att förlägga ett träningsläger till en diktatur som flagrant bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Om man ändå väljer att förlägga ett träningsläger i ett sådant land, då måste man faktiskt visa insikt och medvetenhet om vad det är man gör. Då duger det inte att som på IFK Göteborgs hemsida endast kommentera valet av land med att "det är en spännande och prisvärd destination" och att "en flygstol till Dubai idag inte är dyrare än en till Portugal". 

Jag kunde lika gärna ha skrivit denna text på IFK Göteborgs supporterblogg Bara Ben. Men där har redan signaturen MrG redan på ett förtjänstfullt sätt gett ord åt mina tankar. Han påminner bl a om IFK Göteborgs grundvärderingar: Föreningens kamratskap bygger på omtanke, ärlighet och respekt – för alla. Vi är folkets lag och omfamnar de som delar våra värderingar, oavsett social bakgrund, etnicitet, religiös åskådning eller sexuell läggning.

Vore ju väldigt bra om dessa grundprinciper också tilläts vägleda valet av land dit klubben förlägger sina träningsläger.

Jimmie Åkesson och lögn som politiskt vapen

Det var en episk känsla över inslaget med Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas flygblad i SVT Aktuellt igår. Åkesson var inbjuden för att debattera välfärdspolitik med LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson, men fick inledningsvis svara på frågor om de felaktiga uppgifter om Sverige som framförs på flygblad som Sverigedemokraterna sprider. I stället för att ta avstånd från felaktigheterna eller beklaga misstaget bet Jimmie Åkesson sig i stället fast vid att påståendena visst var sanna. Som tittare kom jag på mig själv med att desperat börja leta efter en skämskudde. Bagdad-Bob framstod plötsligt som sanningens och klarsynthetens vite riddare.

Det är bara att blunda och peka i flygbladet för att hitta felaktiga påståenden om Sverige. Sverigedemokraterna påstår till exempel att flyktingar som tar sig till Sverige kommer att skickas tillbaka - trots att 78 procent av alla asylsökande får uppehållstillstånd. Sverigedemokraterna påstår att Sverige just nu endast kan erbjuda ankommande flyktingar tält och campingsängar - trots att inte en enda flykting just nu behöver bo i tält. Sverigedemokraterna påstår att bärandet av nikab och burka på offentliga platser kommer att förbjudas i Sverige - trots att det inte finns ett enda parti mer är Sverigedemokraterna som driver den linjen.

I SVT Aktuellt var det påståendet att bärandet av nikab och burka på offentliga platser skulle förbjudas som stod i fokus. Programledaren hade svårt att tro sina öron när Jimmie Åkesson påstod att det visst var en sanning att nikab och burka kommer att förbjudas i Sverige. Titta gärna på inslaget här, men på egen risk.

Jag är så trött på att självutnämnda "Sverigevänner" förtalar och beljuger vårt land. Jag förstår inte varför de inte flyttar härifrån, hur de kan stå ut en enda dag till i ett land som i deras ögon är så uselt och förtappat?

Själv älskar jag Sverige - vår öppenhet, vår frihetlighet, vår jämlikhet och att Sverige är bland de länder i världen vars invånare är mest positivt inställda till invandring och till invandrare.

Sverigedemokraternas kampanj är osmaklig. Den kommer förstås inte att på något signifikant sätt påverka flyktingströmmarna i världen. Kampanjen syftar i stället främst till att mobilisera partiets egna medlemmar och sympatisörer. Dessa bryr sig knappast om huruvida påståendena på flygbladen är sanna eller falska, i stället uppskattar de sannolikt att Jimmie Åkesson "står upp" för sitt parti och avvärjer kritiska frågor från journalister i public service. Lögn kan - tyvärr - ibland vara ett effektivt politiskt medel. 

Jag kommenterar Sverigedemokraternas flygbladskampanj för Dagens Nyheter och Aftonbladet.

Okej, ni vill tala om volymer?

Ni säger att ni vill tala om volymer? Nåväl, låt oss tala om volymer.

Det var en gång en liten by där det bodde ungefär 500 personer. Det var inte vilken liten by som helst, utan en av världens allra rikaste och välmående byar. Byborna tillhörde de friskaste, lyckligaste och mest välutbildade människorna i hela världen.

En dag kom det nio flyktingar till den lilla byn, och frågade om de kunde få skydd. De hade förföljts i sina egna byar, några av dem hade flytt från krig. Två av dem var ensamma barn som flytt utan föräldrar.

De nio flyktingarnas förfrågan skapade stor oro. De allra flesta av byns 500 invånare ville hjälpa dem och gjorde vad de kunde för att ge dem skydd. Andra bymedlemmar rasade. De nio flyktingarnas ankomst beskrevs som den värsta flyktingkrisen någonsin, och att det var "omöjligt att ordna sängplatser" för dem. En del bymedlemmar brände ner hus som det var tänkt att de nio flyktingarna skulle bo i. En ledarskribent på byns borgerliga tidning krävde att kommunstyrelsen skulle ombildas, att ledande kommunala tjänstemän skulle avskedas och att byns läkare skulle röntga handlederna och tänderna på de två barnen för att undersöka om de verkligen var barn. En annan borgerlig ledarskribent ville hantera flyktingfrågan genom att sätta in militär för att kontrollera byns gränser.

*

Min avsikt är inte att raljera. Jag har den djupaste respekt för de utmaningar som flyktingströmmarna i Europa innebär och för det fantastiska arbete som så många människor lägger ned på att ge flyktingarna ett hyggligt välkomnande. Sveriges flyktingmottagning i dag motsvaras proportionellt just av nio flyktingar till en by på 500 personer. I Europa som helhet är "volymerna" proportionellt ännu lägre. Den repressiva volymfixerade retorik som nu tenderar att få fäste i den flyktingpolitiska debatten tenderar att dölja de viktiga frågorna - hur vi bäst ger de ankommande flyktingarna en rättssäker behandling, hur vi löser deras behov av boende och hyggliga livsvillkor under den första tiden här, hur deras närvaro kan bidra till att skapa fler jobb, samt förbättra integrationen.

I morgon måndag 9 november uppmärksammas minnet av Kristallnatten, t ex i Göteborg enligt nedan. Jag uppmanar bloggens alla läsare att efter förmåga delta i manifestationerna. Och ta gärna med er några ord av Stig Dagerman på vägen:

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.

Flykten valde oss. Därför är vi här.

Ni som ej blev valda - men ändå frihet äger,

hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

Näthat och personligt ansvar

I Sverige pågår en diskussion om vilken betydelse hatsajter som Avpixlat och annat näthat mot flyktingar har för attackerna mot flyktingförläggningar. De som sätter eld på flyktingförläggningar agerar inte i ett vacuum. På nätet hejas de på av högerextrema flyktinghatare, de uppmuntras att fortsätta och bränderna hyllas. Det är avskyvärt.

I New York Times läser jag en artikel av Micah Lakin Avni, vars 76-årige pappa Richard Lakin överfölls på en buss i östra Jerusalem för några veckor sedan. Två unga palestinska män sköt honom i huvudet och högg honom flera gånger med kniv. Bara några timmar efter dådet postades en video online som återskapade överfallet, hyllade gärningsmännen och uppmanade andra palestinska ynglingar att följa förövarnas exempel. Det florerar också, enligt Lakin Avni, instruktionsfilmer i palestinska sociala medier om hur man bäst hugger med kniven för att åstadkomma så stor skada som möjligt.

Richard Lakin hade vigt många år av sitt liv åt att skapa försoning mellan israeler och palestinier. Han undervisade israeliska och palestinska barn i engelska och han var en av grundarna av Israel Loves Iran, ett sociala medier-initiativ som syftade till att skapa närhet mellan israeler och iranier. Hans favoritbild var ett foto på en palestinsk och en judisk pojke med armarna om varandra, inramade av ordet "coexist".

Efter överfallet fylldes sjukhusets besöksrum av förtvivlade kristna, muslimska och judiska Jerusalem-bor som ville stötta och be. Det är imponerande att läsa Micah Lakin Avnis avklarnade och djupt berörande berättelse om sin pappa, om attacken och om vikten av fortsatt kamp för försoning mellan israeler och palestinier.

Vi vet väldigt lite om mekanismerna mellan å ena sidan mobilisering i form av näthat och en nätbaserad våldsdiskurs och å andra sidan enskilda våldsdåd och våldsakter. Sociala medier möjliggör genom sin snabbhet och sin anonymitet spridandet av hat och hetsande till våldshandlingar på ett sätt och i en omfattning som gamla medier inte förmådde.

Individen har alltid ett ansvar för sina handlingar. Det gäller oavsett om förövaren heter Anders Behring Breivik eller något annat, eller om dåden begås i Trollhättan eller i Jerusalem. De som bränner flyktingförläggningar har ett personligt ansvar för sina handlingar. Men de som hatar och hetsar till våldsdåd på nätet har ett ansvar för sina ord, och även för det diskussionsklimat som omgärdar våldshandlingarna. Det personliga ansvaret för vad man säger och gör på nätet gäller också oavsett de yttre förutsättningarna, t ex Israels olagliga och brutala ockupation av Palestina.

Richard Lakin avled på sjukhuset av sina skador, två veckor efter attacken. Låt oss hedra hans minne genom att efter förmåga bidra till hans livsprojekt om försoning mellan israeler och palestinier och genom att bekämpa hatet i alla dess uttrycksformer - oavsett om det gäller våldshandlingar eller rasism och hets och hat på nätet.

Marie d'Agoult och kampen mellan kungamakt, folkmakt och mänskliga rättigheter

Genom Sven-Eric Liedmans utmärkta biografi om Karl Marx har jag kommit i kontakt med Marie d'Agoult, eller The Rebel Countess som hon ibland kallas. Marie d'Agoult publicerade sig i 1800-talets Frankrike under pseudonymen Daniel Stern och särskilt hennes arbeten om revolutionen 1848 har väckt intresse.

Marie d'Agoult levde ett dramatiskt liv, där hon lämnade make och barn och en ställning vid franska hovet för att i stället inleda en kärleksförbindelse med Frans Liszt. Marie d'Agoult och Frans Liszt fick tre barn tillsammans innan relationen tog slut. I mitten av 1800-talet arrangerade Marie d'Agoult salonger, där många ur den franska radikala, kulturpolitiska eliten var trogna gäster. På Josef Danhausers målning nedan ses från vänster till höger Alexandre Dumas, Victor Hugo, George Sand, Niccolò Paganini, Gioacchino Rossini, Frans Liszt och Marie D'Agoult. Även Karl Marx tillhörde gästerna.

Genom att följa Marie d'Agoults liv och gärning får vi möjlighet att analysera och förstå Frankrikes dramatiska historia från revolutionen med början 1789 till republikens slutgiltiga seger efter det fransk-tyska krigets slut 1870. Under dessa 80 år böljade kampen mellan kungamakt och folkmakt, mellan monarki och republik, fram och tillbaka. Åtminstone två "kejsardömen" och tre "republiker" avlöste varandra i denna sociala och politiska kamp. (För en analys av Frankrikes politiska historia rekommenderar jag varmt denna bok.)

I dag står inte kampen i Europa mellan kungamakt och folkmakt. Den parlamentariska demokratin har segrat i de flesta länder, och i en parlamentarisk demokrati är just "folkviljans förverkligande" ett grundvärde. I stället tycker jag mig se en starkare spänning mellan folkmakt (folkviljans förverkligande) och individens rättigheter (mänskliga rättigheter), där individens rättigheter de senaste decennierna stärkt sin ställning på folkmaktens bekostnad.

Normen om de mänskliga rättigheterna övertriumfar normen om att folkviljan genom majoritetsbeslut skall styra politiken. I huvudsak tycker jag att det är en positiv utveckling, men inte utan risker. I förlängningen hotar en juridifiering av politiken och en maktöverföring till experter utan möjlighet till politiskt ansvarsutkrävande.

Därutöver har parlamentarikernas beslutsmakt tunnats ut, genom att många av vår tids viktiga politiska frågor avgörs utanför parlamenten. Var finns egentligen folkmakten i EU? Vem utkräver politiskt ansvar av bank- och finanskapital? Med vilken trovärdighet kan de politiska partierna påstås representera folket i dag?

I morgon går jag på en liten vallfärd till rue Lafitte, där Marie d'Agoults salonger ägde rum. Något säger mig att hennes namn inte dykt upp för sista gången i denna blogg.

Äntligen en strimma hopp om Syriens framtid

För första gången på mycket länge går det att skönja en strimma hopp i den blodiga konflikten i Syrien. Vid den pågående fredskonferensen i Wien diskuterar USA, Ryssland, Saudiarabien, Iran och flera andra i sammanhanget relevanta aktörer om hur världssamfundet skall kunna bidra till en lösning på konflikten och hejda Islamiska Statens (IS) offensiv. Som jag tidigare påpekat är det särskilt viktigt att USA och västmakterna nu accepterar att Ryssland och Iran får spela en roll i processen. Det är bara Ryssland och Iran som kan tvinga Syrien och president Bashar Assad till nödvändiga politiska eftergifter.

I bästa fall är de pågående förhandlingarna första steget till en vapenvila mellan den syriska regeringen och syriska rebellgrupper. En sådan vapenvila är positiv i sig eftersom den temporärt sätter stopp för det pågående blodbadet. Vapenvilan kan också utnyttjas till att 1.) Fokusera på kampen mot IS och förhoppningsvis sätta stopp för dess militära framgångar. I dag kontrollerar IS stora delar av Syriens territorium. 2.) Initiera en politisk process i Syrien som skall utmynna i fria, demokratiska och internationellt övervakade val.

Visst finns det hinder på vägen. Saudiarabien rasar, då dess främste geopolitiska och ideologiska rival i området Iran nu tillåts spela en roll. Och vad skall hända med Syriens blodsbesudlade diktator Bashar Assad - hur länge skall han sitta kvar som president och hur skall han kunna utkrävas på ansvar för sina gärningar i Syrien?

Visst hade det varit så mycket enklare om världens demokratier tillsammans hade varit tillräckligt starka för att kunna säkra freden, värna de mänskliga rättigheterna och bidra till demokratin i Syrien och på andra håll i Mellanöstern. Men vi lever inte i den bästa av världar. För att få ett slut på dödandet och bryta IS frammarsch måste Ryssland och Iran finnas med i processen. Jag har inga illusioner om Vladimir Putin och hans politik och vad jag tycker om Iran och dess politiska ledarskap vet varje läsare av denna blogg mycket väl. Men Ryssland och Iran är också realpolitiska aktörer och möjliga att påverka i en maktpolitisk förhandlingsprocess.

Inbördeskriget i Syrien och den nu pågående diplomatiska processen är bara en del av det komplicerade och våldsamma läge som stora delar av Mellanöstern just nu befinner sig i. Även i Irak och i Libyen har IS haft stora framgångar. Det gäller att hålla ihop de existerande statsbildningarna, fragmentisering och sönderfall gynnar existerande militanta islamistiska nätverk som IS. Samtidigt har jag all respekt för kurdernas strävan efter en egen statsbildning.

Allt återstår att göra. Men det som skall göras görs oftast bättre om det finns hopp om framsteg i processen. De pågående förhandlingar i Wien inrymmer i alla fall embryot till ett sådant hopp.

Om kontrasten mellan politisk turbulens och stabil väljaropinion

De senaste månadernas politiska turbulens står i djup kontrast till stabiliteten i väljaropinionen. Trots migrationsströmmar, flyktingpolitiska uppgörelser och en uppriven Decemberöverenskommelse har vi i dag ungefär samma opinionsläge som för några månader sedan.

I de allra flesta mätningar har de rödgröna ett knappt övertag på Alliansen, samtidigt som Sverigedemokraternas framgångsvåg har stannat av. Att de rödgröna partierna ligger ungefär lika med eller strax före Alliansen är en liten framgång för regeringen. Det är inte ovanligt att oppositionen under mellanvalsperioden drar ifrån i opinionen. Allianspartierna har misslyckats med att växla in regeringens svåra parlamentariska läge till egna opinionsvinster.

Stabiliteten visar sig till exempel i att Socialdemokraterna i de fem senaste mätningarna från Novus endast har rört sig i spannet mellan 25.1 och 26.4 procent av rösterna. Det är också svårt att se någon effekt av upprivandet av Decemberöverenskommelsen - i både dagens Novus och Ipsos mätning tidigare i veckan ligger Kristdemokraterna kvar under fyraprocentsspärren.  

Som parti kan Socialdemokraterna förstås inte vara nöjda med den egna nivån i mätningarna - opinionssiffrorna är historiskt låga. Men hur skall vi förstå Alliansens misslyckande att utnyttja socialdemokraternas svaghet till egen nytta?

Jag tror det råder en stor osäkerhet kring Alliansen i väljarnas ögon. Allianspartierna löser upp sitt tidigare tajta samarbete, för att kunna utveckla respektive partiers egen politik. Kristdemokraterna har skakats av inre strider och har en ny partiledare som varken sitter i riksdagen eller lyckades hålla samman sitt parti. Även Moderaterna hemsöks av inre splittring. Anna Kinberg Batra tvingas slå knut på sig själv för att hålla de olika åsiktsriktningarna i partiet på någorlunda gott humör. Upprivandet av Decemberöverenskommelsen påvisade oenighet mellan allianspartierna om hur regeringsfrågan skall hanteras och ingen vet just nu vilken som är Alliansens linje i frågan.

Det är möjligt att Alliansen lyckas samla ihop sig till valet 2018 och det är också möjligt att senaste tidens turbulenta politiska händelser så småningom för följdverkningar i opinionen. Men i skrivande stund finns det få ljus på Alliansens himmel. Därmed inte sagt att den rödgröna himlen skulle vara särskilt stjärnklar den heller.

Om Expressens självbelåtna debattstil i Nato-frågan

I dag skriver Expressens ledarsida att Socialdemokraterna "bör sluta fega om Nato" och att de socialdemokrater som "inser" att Sverige "måste" gå med i Nato borde börja driva opinion i frågan.

"Sluta fega". "Inser". "Måste". Jag blir lite trött av en självbelåten och auktoritär debattstil där meningsmotståndare kritiseras för att vara fega och handla mot bättre vetande. Självbelåtenheten är ett uttryck för att man ser den egna uppfattningen som Sanningen, som en opolitisk förnuftighet som alla egentligen ansluter sig till, i alla fall om man har tillräcklig information i frågan.

Åsiktsskillnaderna i den svenska Nato-opinionen beror inte på att den ena sidan är "feg" och den andra "modig". Inte heller beror åsiktsskillnaderna på att den ena sidan är "förnuftig" och den andra "oförnuftig". Nej, liksom i andra politiska sakfrågor beror åsiktsskillnaderna på att medborgarna har olika uppfattningar om vilken politik som bäst gynnar de värden man vill prioritera. Politik har sin grund i värdekonflikter och i intressekonflikter. Politik handlar inte om att några har skådat ljuset, medan andra inte har det.

Svensk Nato-debatt har sin grund i att det både i folkopinionen och bland politiker finns olika uppfattningar i bland annat följande frågor: Vilken politik gynnar bäst Sveriges säkerhet? Skulle risken öka eller minska för att Sverige som Nato-medlem mot sin vilja blev indraget i militära stridshandlingar? Vilken politik är bäst för att värna global fred och säkerhet? Vad innebär det i praktiken att Sverige som Nato-medlem blir en del av Nato:s kärnvapendoktrin? Skulle försvarsutgifterna öka eller minska om Sverige blev medlem av Nato?

På dessa frågor är svaren naturligtvis inte självklara. Svaren betingas inte bara av sakpolitiska bedömningar, utan också till exempel av hur vi definierar "säkerhet", hur vi värderar Sveriges säkerhet i förhållande till säkerhet för andra stater, hur högt vi värderar Sveriges nationella oberoende och vilken roll vi vill att Sverige skall spela i världspolitiken. Dessa svar betingas i sin tur av värderingar, ideologier och materiella intressen. Det är inget konstigt i det. Det är politik modell I A.

Så sluta fördumma debatten genom att låtsas som att det finns en sanning i frågan om svenskt Nato-medlemskap (en sanning som dessutom alltid samvarierar med den egna intagna ståndpunkten). Argumentera i stället för de värden som bör prioriteras, och hur dessa värden bäst värnas genom de politiska förslag man vill genomdriva. Då får vi en bättre och ideologiskt tydligare debatt.

Noterar för övrigt att Expressen påstår att det största Nato-motståndet finns i Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Uppgiften är felaktig. Sverigedemokraternas sympatisörer är mer positiva än negativa till svenskt Nato-medlemskap och mer positiva än vad till exempel Centerpartiets sympatisörer är.

Noterar också att Nerikes Allehanda redovisar en färsk finsk opinionsmätning som visar att Nato-motståndet är betydligt större i Finland än vad det är i Sverige.

Går 1990-talet i repris? Som tragedi eller som fars?

Karl Marx hävdade att historien upprepade sig - den ena gången som tragedi, den andra gången som fars. För oss som var med på 1990-talet är det svårt att se något farsartat i det som nu händer, så risken är väl att vi befinner oss i tragedi-fasen.

I början av 1990-talet upplevde vi ökade flyktingströmmar, i huvudsak från Balkan. Flyktingförläggningar brändes. Ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti - Ny demokrati - skördade framgångar och tog plats i riksdagen. Den så kallade Lasermannen mördade en person och skottskadade ytterligare tio - motiven var att han hatade invandrare. Bert Karlsson, nöjesprofil och partiledare för Ny demokrati, var så hatisk mot folkpartiledaren Bengt Westerbergs liberala inställning i flyktingfrågan att han sa att han skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter HIV-smittad av en flykting.
 
I dag upplever vi ånyo ökade flyktingströmmar. Flyktingförläggningar bränns. Ett nationalkonservativt, främlingsfientligt parti skördar framgångar och har etablerat sig i riksdagen. I Trollhättan mördade en ung vit man två personer och skadade allvarligt ytterligare personer - motiven var sannolikt att han hatade mörkhyade invandrare. På nätet flödar hatet och det är inte svårt att hitta hyllningar till den person som begick morden i Trollhättan.

Det finns indikationer på att det vi ser idag till och med är värre än det vi upplevde i början av 1990-talet. Sverigedemokraterna har sina rötter i nazistiska kretsar och partiet har etablerat sig i riksdagen på ett sätt som Ny demokrati aldrig förmådde. I nätets undervegetation frodas under anonymitetens skydd en rasistisk diskurs och mobilisering som inte var möjlig för ett par decennier sedan. I början av 1990-talet fanns det visioner om framåtskridande. Diktaturerna i Östeuropa och Sovjetunionen hade fallit samman. Berlinmuren revs, människor återförenades. I dag präglas politiken snarare av brist på visioner och på stora, visionära berättelser. Framstegstanken ersätts av dystopier.

Men det finns också en del skillnader mellan situationen i dag och då som pekar i en ljusare riktning. Svenska folkets inställning till invandrare och till flyktingmottagning har konsekvent blivit mer positiv sedan början av 1990-talet. Sverige är fortfarande det land i Europa - ja, kanske i hela världen - där inställningen till invandrare och flyktingmottagning är mest positiv. Den antirasistiska normen har stärkts. Bert Karlssons ohyggliga uttalande om Bengt Westerbergs dotter är en omöjlighet i dag - inte ens Jimmie Åkesson skulle få för sig att uttala sig på det viset. Samhällets accelererande individualisering har stärkt rättighetstänkandet och de mänskliga rättigheternas ställning i debatten och i politiken. Vi har förhoppningsvis också lärt oss en del av det som hände i början av 1990-talet - både vad det gäller att bekämpa rasism och främlingsfientlighet och att ta hand om de människor som söker sig hit.

Det gäller att hålla i. Stå emot. Ta fasta på det positiva i den antirasistiska normens starka ställning i Sverige och den vilja till partipolitiskt samarbete som finns för att hantera den uppkomna situationen. Jag har uttryckt kritik mot enskilda inslag i den blocköverskridande uppgörelsen om flyktingpolitiken. Jag är ändå glad att de demokratiska partierna tillsammans håller garden uppe mot Sverigedemokraternas människofientliga politik.

Läs gärna Ola Larsmo i DN igår. Och delta i manifestationerna "Inga fler kristallnätter!" den 9 november.

Därför är jag besviken på att tillfälliga uppehållstillstånd införs

I dag slöts en blocköverskridande överenskommelse mellan sex partier - Socialdemokraterna, Miljöpartiet och de fyra allianspartierna - om den svenska flyktingpolitiken. Vänsterpartiet valde att ställa sig utanför överenskommelsen och Sverigedemokraterna var av naturliga skäl inte inbjudna.

Överenskommelsen innehåller både bra och dåliga saker. Det är bra att alla kommuner nu måste ta emot flyktingar, att kommuner får ett engångstillskott på tio miljarder kronor, att antalet kvotflyktingar ökar och att det öppnas för humanitära visum. Det är dåligt att det ruckas på kollektivavtalen, att RUT utvidgas och - framför allt - att det införs tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd.

Det är naturligt att en kompromiss innehåller både bra och dåliga saker. Annars är det ingen kompromiss. Men jag har svårt att acceptera att de rödgröna regeringspartierna vek sig för Moderaternas och Kristdemokraternas (och Folkpartiets?) krav på tillfälliga uppehållstillstånd.

Det finns flera argument för att tillfälliga uppehållstillstånd inte är bra.

1.) Människor som flytt från krig och nöd behöver trygghet. Genom att inte längre ge dem permanenta utan i stället tillfälliga uppehållstillstånd erbjuds de otrygghet i stället för trygghet.

2.) Människor som inte vet om de får bo kvar i landet efter tre år får svagare incitament för att lära sig svenska och överhuvudtaget etablera sig i samhället. Därför motverkar tillfälliga uppehållstillstånd en positiv integration.

3.) Migrationsverket måste nu lägga stora, kostsamma insatser på att administrera uppföljningen av de tillfälliga uppehållstillstånden. Dessa pengar hade kunnat göra bättre nytta om de använts på annat sätt.

4.) Ingen tror egentligen att införande av tillfälliga uppehållstillstånd på ett signifikant sätt kommer att påverka flyktinginvandringen till Sverige. I stället blir införandet en symbolpolitisk handling utan positiva effekter.

Det är en förmildrande omständighet att ensamkommande barn och barnfamiljer undantas från de tillfälliga uppehållstillstånden.

Jag kommenterar överenskommelsen tillsammans med S-studenters ordförande Elin Ylvasdotter här och för Aftonbladet här.

Morden i Trollhättan - låt aldrig våldet triumfera!

Det är en tung dag. De fruktansvärda morden i Trollhättan lägger sig som ett tätt mörker över Sverige, ett mörker som ingen kommer undan. Och då är mina känslor - våra känslor - naturligtvis ingenting mot den sorg och den vrede som offrens anhöriga och närstående måste känna. Jag hatar våld. Ur våld kommer sällan eller aldrig något gott.

Nyheten om morden följdes snabbt av osmakliga spekulationer och kommentarer på nätet. Förövaren pekades tidigt ut som muslim, bland annat eftersom mordredskapet skulle ha varit ett svärd. I mitt flöde syntes också hånfullt triumfatoriska kommentarer av typen: "Se där! Våldet i samhället ökar visst! Vad säger ni nu då?!"

Tidskriften Expo skriver att gärningsmannen visat tydliga sympatier med högerextrema och invandringsfientliga rörelser, uppskattat filmer som glorifierat Nazityskland samt gillat Sverigedemokraternas kampanj för en folkomröstning om invandringspolitiken. Det är möjligt. Men vi ändå ingenting om gärningsmannens motiv för dådet. Jag vägrar acceptera tanken att en människa som är vid sina sinnens fulla bruk begår den här typen av våldshandlingar.

Överhuvudtaget är jag trött på det hat och det hån och den raljans som präglar delar av samhällsdebatten, särskilt på nätet. Jag ertappar mig själv med att allt oftare blocka följare på Twitter som uttrycker sig nedlåtande mot andra. Livet är lite för kort och för vackert och för viktigt för att armviftare och bullermakare ska tillåtas ta över samtalet. Hur var det nu Nils Ferlin skrev: Den innersta melodin är lyhört spröd, av trummor och tamburiner blir visan död. Jag lovar i alla fall att försöka göra på vad mig ankommer för att bidra till en fredligare och mindre våldsam och hatisk värld.

Mina tankar går i kväll till alla offer, anhöriga och övriga berörda av det fruktansvärda dådet. Må det komma en tid då händelser som den i dag bara existerar som en mardröm från det förflutna.

Därför är det fel att förbjuda tiggeri

Vid sin partistämma i helgen röstade Moderaterna ja till lokala tiggeriförbud. De flesta liberaler jag uppmärksammat tar avstånd från idén. Däremot noterar jag att liberala Göteborgs-Posten applåderar Moderaternas beslut.

Mina tankar går osökt till nobelpristagaren i litteratur Anatole France och hans visdomsord om jämlikheten: Lagen är lika för alla. Det är förbjudet för såväl fattiga som rika att sova under broarna, att tigga på gatan och att stjäla bröd.

Jag håller två argument som avgörande för varför det är fel att förbjuda tiggeri. För det första är det moraliskt felaktigt att förbjuda fattiga människor att be andra människor om hjälp. Jag vill inte leva i ett samhälle där en människa i nöd inte skall kunna be om hjälp utan att bryta mot lagen. En människa i nöd har - i min värld - alltid rätt att be andra människor om hjälp. Ett samhälle som förbjuder människor att be om hjälp är för mig ett omänskligt och ovärdigt samhälle.

För det andra innebär ett förbud mot tiggeri att man fokuserar på symptomen och inte på orsakerna. Fattiga människor blir inte mindre fattiga för att de inte längre får synas på gator och torg. Ett förbud är att slå ett stort hål i luften och sedan slå sig för bröstet i tron att man åtgärdat problemet. De förtryckande strukturerna och förtryckets orsaker finns emellertid kvar.

Dessa två huvudargument kan kompletteras med andra. Är det verkligen en rimlig prioritering av polisens arbetsuppgifter i dag att tvinga dem att jaga tiggare? Hur skall det bli med Frälsningsarmén och Läkare utan gränser och skolklasser som samlar in pengar till en skolresa eller till ensamkommande barn - skall de också rensas bort från gator och torg?

Visst - Moderaterna talar om "lokala" förbud. Tiggeriet skulle få fortsätta i stadsområden där det inte är så mycket folk i rörelse. Det är som att tillåta varuförsäljning på obebodda öar och sedan skryta med att man inte vill förbjuda detaljhandel.

Debattklimatet hårdnar. Tiggeriförbudet följs av krav på att flyktingars rätt till permanenta uppehållstillstånd skall avskaffas. Sverigedemokraterna lämnar sina riksdagsrum för att på gator och torg kampanja för att gränserna skall stängas. Flyktingförläggningar bränns.

Det gäller att stå emot.

Tiggeriförbud och förändrad LAS. Vart går Moderaterna?

Dagens Sifo-mätning visar i huvudsak på en påfallande stabilitet i opinionen, trots den turbulenta politiska händelseutvecklingen. Det är i princip jämnt mellan de båda blocken och Sverigedemokraternas opinionsframgångar har stagnerat. Två resultat sticker ut. Socialdemokraterna tangerar med 24.6 procent sitt sämsta resultat i Sifo sedan mätningarna påbörjades 1967. Centerpartiet får med 8.0 procent sitt bästa resultat sedan 2004.

Moderaternas just avslutade stämma i Karlstad befäste bilden av ett parti i rörelse. På den traditionella vänster-högerskalan har Moderaterna förflyttat sig högerut, bland annat genom utfästelser om nya skattesänkningar och omprövning av Lagen om anställningsskydd (LAS). På den frihetlig-auktoritära dimensionen förflyttar partiet sig i auktoritär riktning, bland annat genom att förespråka tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd samt ge kommunerna möjlighet att förbjuda tiggeri. Det är sannolikt bara en tidsfråga innan ordet "Nya" från "Nya Moderaterna" monteras ned. I praktiken är nedmonteringen redan genomförd.

Jag har flera gånger hävdat att det som händer inom Moderaterna kommer att få en avgörande betydelse för svensk politik under de närmaste åren. Jag står fast vid den uppfattningen. Det som nu händer innebär att Alliansen visar tecken på att börja spricka upp och det är en öppen fråga huruvida den kommer att kunna enas igen med samma styrka inför valet 2018.

Kristdemokraterna har inga problem med att Moderaterna rör sig åt höger och i auktoritär riktning - de är själva på väg åt samma håll. Centerpartiet har inga problem med att Moderaterna går åt höger - däremot är Centerpartiet inte intresserat av att röra sig i auktoritär riktning. Folkpartiet är inte intresserat av en högervridning och knappast heller av en rörelse åt det auktoritära hållet.

Läget är mycket osäkert. Allianspartierna vet att inbördes enighet är grunden för gemensam framgång. Men interna opinioner trycker på och avgränsar partiledningarnas handlingsfrihet.

De närmaste månadernas opinionsutveckling blir viktig. Det block som eventuellt lyckas dra ifrån i opinionen skaffar sig ett överläge inför 2016 års budgetarbete, eftersom det blocket har mindre att frukta av ett extra val.

Jag kommenterar söndagens Sifo-mätning för Svenska Dagbladet.

Sverigedemokraterna - gatans parlament

I dag genomförde Sverigedemokraterna ännu en spektakulär presskonferens, där ett samlat medieuppbåd först tvingades genomlyssna en lång redogörelse för partiets världsbild innan den så kallade nyheten avslöjades. I sak var det mycket skrik för lite ull, endast redan kända partiståndpunkter redovisades. Det nya var att partiet nu mobiliserar för politiska insatser utanför parlamentet, dels genom en kampanj för folkomröstning om invandringspolitiken och dels genom att varna asylsökande för att komma till Sverige eftersom här är så kallt och de tvingas bo i tält.

Sverigedemokraterna svidar således, åtminstone tillfälligt, om från parlamentariskt parti till aktivistisk rörelse. Varför gör de så? Bakgrunden är partiets fundamentala misslyckande med att i riksdagen få något som helst genomslag för sin politik i den enda fråga som är viktig för dem, det vill säga invandringsfrågan. Trots att partiet fördubblat sin röstandel flera val i rad och fortsatt växa i opinionsmätningarna har partiet misslyckats med att få politiskt inflytande i riksdagen. Det är klart att detta misslyckande skapar en stark intern frustration och väcker aktivistiska stämningar.

I den debatt som följt på de kraftigt ökade flyktingströmmarna till Sverige har Sverigedemokraterna marginaliserats, eftersom partiet inte velat gå in i diskussionen om hur vi bäst bemöter de människor som redan är här. Partiet har medvetet valt bort integrationspolitiken och hamnar därför utanför diskussionen. Centerpartiets och Folkpartiets klara besked om att de rödgröna partierna kommer att få igenom sin budget har också minskat mediernas intresse för Sverigedemokraternas vågmästarposition.

Vi får väl se hur framgångsrik Sverigedemokraternas nya aktivistiska mobiliseringsstrategi blir. Det finns inga som helst förutsättningar för en folkomröstning om invandringspolitiken (hur skulle t ex frågan formuleras?) och kravet lär inte få något stöd utanför kretsen av närmast sörjande. Och har Sverigedemokraterna verkligen en kader som är villig att lämna det trygga, anonyma nätet för att i stället på gator och torg och vid gränsövergångar hota hjälpsökande människor med dåligt väder och tältläger?

Tonen under presskonferensen var populistisk och hätsk. Jag säger det igen - jag förstår inte hur människor som uppenbart tycker så illa om Sverige och det Sverige står för väljer att bo kvar och till och med beskriva sig som "Sverigevänner". Hyckleriet känner inga gränser.

Vart vill Anna Kinberg Batra föra Moderaterna?

I dag öppnas Moderaternas partistämma i Karlstad. Partiets hårt ansatta partiledare Anna Kinberg Batra fick på ett sätt en enklare uppgift, nu när Decemberöverenskommelsen är uppsagd och dess kritiker därmed fått sin vilja igenom. Men aptiten växer när man äter. Kritikerna nöjer sig nu inte med att Decemberöverenskommelsen är död, utan vill att Moderaterna och dess allianskamrater utnyttjar det nya läget till att fälla regeringens budget och det helst redan i höst.

Svensk borgerlighet är idag kluven i en mer högerorienterad, konservativ gruppering och en mer liberal, i vissa fall mittenorienterad gruppering. Vi såg dessa grupperingar ta form redan i somras på de borgerliga ledarsidorna i en hätsk debatt om flyktingpolitiken, där tidningar som Svenska Dagbladet, Dagens industri och Göteborgs-Posten utgjorde en högerpol medan tidningar som Dagens Nyheter, Sydsvenskan och Upsala Nya Tidning utgjorde en slags socialliberal pol.

Konflikten kan kanske tydligare gestaltas i form av den frihetlig-auktoritära dimensionen, där de tre sistnämnda tidningarna ligger nära den frihetliga polen, medan de tre förstnämnda tidningarna ligger närmare den auktoritära polen.

I höst har konflikten överförts till de politiska partierna, där Folkpartiet och Centerpartiet i huvudsak rör sig kring den frihetliga polen, medan Kristdemokraterna tycks ha börjat röra sig mot den auktoritära polen (där naturligtvis Sverigedemokraterna redan finns). Problemet för Anna Kinberg Batra är att denna konflikt skär rakt igenom hennes eget parti. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti. Däri består också hennes utmaning.

I min text för ett par dagar sedan ställde jag frågan om Decemberöverenskommelsens upplösning också innebar början till Alliansens upplösning. Många alliansvänner rasade och hävdade med emfas att de var precis lika eniga som tidigare. Nu, efter ett par dagar, är frågan om Alliansens framtid på allas läppar.

Centerpartiet och Folkpartiet rasar mot Kristdemokraternas självsvåldiga agerande och mot Ebba Busch Thors uttalanden om att Alliansen borde lägga en gemensam budget redan hösten 2016 och därmed utlösa en ny regeringskris med ett extra val hotande i horisonten. Centerpartiets 2:e vice ordförande Fredrick Federley går så långt att han ifrågasätter huruvida Kristdemokraterna fortfarande är en del av Alliansen. Anna Kinberg Batra tvingas slå knut på sig själv för att å ena sida markera att regeringens budget kommer att gå igenom och å andra sidan markera att allt är möjligt att ändra och att hon inte vill föregripa riksdagsbehandlingen av budgeten.

När partistämman är genomlevd måste Anna Kinberg Batra sätta ned foten. Tänker hon försöka behålla Moderaternas position i mitten, i nära samverkan med Folkpartiet och Centerpartiet? I så fall får Kristdemokraterna själva välja om de vill vara med i mitten eller fjärma sig från Alliansen och röra sig högerut och mot en mer auktoritär ideologisk position. Eller tänker hon försöka föra Moderaterna mot höger, i en mer auktoritär riktning, i hopp om att det ändå skall vara möjligt att återförena Alliansen inför valet 2018? I Karlstad kan vi få en första föraning. Spännande dagar väntar.