Sifo: Det finns stöd för att låta svenska barn till IS-terrorister komma hem till Sverige

Bara några dagar efter den turkiska offensiven i norra Syrien har, enligt FN, ungefär 100 000 människor lämnat sina hem och flytt söderut. Dödstalen stiger för varje dag, och rapporter om krigsbrott väcker skräck och avsky.

Turkiets invasion av kurdiska områden i Syrien är ett allvarligt brott mot folkrätten. Vid sidan av den humanitära lidandet och det politisk-moraliska sveket mot kurderna hotar invasionen också fred och säkerhet i Mellanöstern. I det kaos som följer i invasionens spår får terrorsekten IS en ny möjlighet att etablera sig och återuppta sin strävan att upprätta kalifatet. Det är så viktigt att omvärlden gemensamt förmår agera mot Turkiets invasion och värnar det kurdiska folkets säkerhet och strävan efter självständighet.

Förra året exporterade Sverige krigsmateriel till Turkiet för cirka 300 miljoner kronor. Jag förutsätter att regeringen omedelbart vidtar åtgärder för att stoppa all svensk vapenexport till Turkiet.

Beroende på hur händelserna utvecklar sig påverkas också den redan svåra situationen i fånglägret al-Hol där ett antal svenska barn  befinner sig. Turkiets invasion inskärper allvaret i kraven på att regeringen intensifierar ansträngningarna för att dessa barn ska få komma hem till Sverige. En helt ny undersökning från Rädda  Barnen och Sifo visar också på ett brett folkligt stöd för att ta hem barnen. Så låt barnen få komma hem - så fort det bara går.

Äntligen en strimma hopp om Syriens framtid

För första gången på mycket länge går det att skönja en strimma hopp i den blodiga konflikten i Syrien. Vid den pågående fredskonferensen i Wien diskuterar USA, Ryssland, Saudiarabien, Iran och flera andra i sammanhanget relevanta aktörer om hur världssamfundet skall kunna bidra till en lösning på konflikten och hejda Islamiska Statens (IS) offensiv. Som jag tidigare påpekat är det särskilt viktigt att USA och västmakterna nu accepterar att Ryssland och Iran får spela en roll i processen. Det är bara Ryssland och Iran som kan tvinga Syrien och president Bashar Assad till nödvändiga politiska eftergifter.

I bästa fall är de pågående förhandlingarna första steget till en vapenvila mellan den syriska regeringen och syriska rebellgrupper. En sådan vapenvila är positiv i sig eftersom den temporärt sätter stopp för det pågående blodbadet. Vapenvilan kan också utnyttjas till att 1.) Fokusera på kampen mot IS och förhoppningsvis sätta stopp för dess militära framgångar. I dag kontrollerar IS stora delar av Syriens territorium. 2.) Initiera en politisk process i Syrien som skall utmynna i fria, demokratiska och internationellt övervakade val.

Visst finns det hinder på vägen. Saudiarabien rasar, då dess främste geopolitiska och ideologiska rival i området Iran nu tillåts spela en roll. Och vad skall hända med Syriens blodsbesudlade diktator Bashar Assad - hur länge skall han sitta kvar som president och hur skall han kunna utkrävas på ansvar för sina gärningar i Syrien?

Visst hade det varit så mycket enklare om världens demokratier tillsammans hade varit tillräckligt starka för att kunna säkra freden, värna de mänskliga rättigheterna och bidra till demokratin i Syrien och på andra håll i Mellanöstern. Men vi lever inte i den bästa av världar. För att få ett slut på dödandet och bryta IS frammarsch måste Ryssland och Iran finnas med i processen. Jag har inga illusioner om Vladimir Putin och hans politik och vad jag tycker om Iran och dess politiska ledarskap vet varje läsare av denna blogg mycket väl. Men Ryssland och Iran är också realpolitiska aktörer och möjliga att påverka i en maktpolitisk förhandlingsprocess.

Inbördeskriget i Syrien och den nu pågående diplomatiska processen är bara en del av det komplicerade och våldsamma läge som stora delar av Mellanöstern just nu befinner sig i. Även i Irak och i Libyen har IS haft stora framgångar. Det gäller att hålla ihop de existerande statsbildningarna, fragmentisering och sönderfall gynnar existerande militanta islamistiska nätverk som IS. Samtidigt har jag all respekt för kurdernas strävan efter en egen statsbildning.

Allt återstår att göra. Men det som skall göras görs oftast bättre om det finns hopp om framsteg i processen. De pågående förhandlingar i Wien inrymmer i alla fall embryot till ett sådant hopp.