I dag antog danska Folketinget den så kallade smyckeslagen, vilken ger polisen rätt att beslagta
kontanter och värdesaker som guld och smycken från asylsökande människor som söker skydd i Danmark. Beslutet är en skam och utgör ytterligare ett oroande tecken på hur vindarna blåser i dagens Europa. Mina tankar går osökt till en artikel i DN i början av året, där en polisman på Hovedbangården i Köpenhamn konstaterade att han som
polis alltid gör vad han är tillsagd: – Om de så säger att vi ska dra ut guldplomberna på flyktingar så gör
jag det. Som polis kan jag inte ha någon åsikt, utan följer bara vad
lagen säger.
Jag har alltid tyckt om att vara i Danmark. Sannolikt är jag präglad av ljusa
minnen från barn- och ungdomsår, med familjeresor med tåg och
hotellövernattningar till Köpenhamn och Tivoli samt tonårstidens
"turande" på färjorna mellan Helsingborg och Helsingör. I Danmark finns
en - måhända skenbar - chosefrihet och antiauktoritär inställning som
jag uppskattar djupt. Därför är det med stor sorg jag iakttar utvecklingen i Danmark och konstaterar att även de danska socialdemokraterna ställt upp bakom smyckeslagen.
I Sverige har hysterin gått så långt att etablerade opinionsbildare vårdslöst är beredda att sätta rättssäkerheten ur spel. Så skriver till exempel Svenska Dagbladet i dag på ledarplats i papperstidningen att Den som begår grova brott i Sverige bör utvisas, oavsett situationen i hemlandet. Ledarsidan var alltså beredd att utvisa brottslingar till död och tortyr, med motiveringen att Det svenska rättsssystemet är utformat för en annan, fredligare tid och behöver uppdateras.
Men som juristen Viktor Banke skriver i Metro så gäller rättsstaten inte bara när det är vackert väder, tvärtom, det är i kristider den blir extra viktig: Vi följer ju rättsstatliga principer, även när det tar emot.
Svenska Dagbladet har i sin digitala edition ändrat i texten, med motiveringen att "det var för kort formulerat". Det är bra att Svenska Dagbladet har ändrat i texten. Men det hade varit bättre om man kompletterat ändringen med en ursäkt till sina läsare. Det säger dessvärre en del om vår tid att en sådan formulering kan slinka igenom på en borgerlig ledarsida utan att någon på redaktionen reagerar.
2016-01-26
2016-01-23
Angående Margot Wallström - drevet och dess obehagliga logik
Jag avskyr de drev som då och då följer i den granskande journalistikens spår. Drevet lockar fram det sämsta hos oss människor - skadeglädjen, hånfullheten, förnumstigheten, moraliserandet, ibland till och med hatet.
Aftonbladet har gjort en viktig och kvalificerad granskning av fackförbundet Kommunal, och bland annat ifrågasatt det lämpliga i att en minister hyr lägenhet av en intresseorganisation. Därefter har Margot Wallström fått ta emot en ström av kritik och nedsättande omdömen, inte minst på nätet.
Det kan vara känsligt att ge emot ett drev. Igår skrev Mats Svegfors en artikel där han menade att kritiken mot Wallström varit "oanständig" och att han efterlyste "någon borgerlig politiker som kunde demonstrera intellektuell heder och civilkurage" och gå emot drevet. Mats Svegfors har varit ordförande för Fria Moderata Studentförbundet och chefredaktör för Svenska Dagbladet, så han är liksom inte vilken Vänster-Nisse som helst. Genast fylldes nätet av hatiska angrepp på Mats Svegfors. Expressens politiska reporter Niklas Svensson antydde försåtligt att Mats Svegfors själv skulle ha fått otillbörliga förmåner under åren. Insinuation som journalistisk metod, dit riskerar drevmentaliteten att föra oss.
Visst går det att ha sakliga invändningar mot Mats Svegfors artikel. Min egen åsikt är att Margot Wallström inte borde ha hyrt en lägenhet av Kommunal. Men att bemöta artikeln med antydningar om Mats Svegfors moraliska vandel är ett lågvattenmärke.
Motröster behövs när drevet går. Motröster får oss att tänka ett varv till, precisera vår kritik, utveckla våra argument. Jag blir alltid obehaglig till mods när alla springer åt samma håll - då vill jag inte vara med. Vad är vårt mål? Att växa upp till öar i strömmen, sjöng Risken Finns och jag håller gärna med.
Jag har säkert själv vid olika tillfällen deltagit i och bidragit till att förstärka olika drev. Vi är alla ofullkomliga människor och förmår alltför sällan leva upp till Jesu ord: Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen (Joh 8:7). Men jag strävar i alla fall konsekvent efter att hålla en saklig ton och inte bara haka på när skallet går mot enskilda politiker, oavsett politisk färg. Men som sagt, jag har säkert gjort övertramp jag också. Det är svårt att värja sig för drevets stämningar.
Det är inte den kritiskt granskande journalistiken som är problemet. Tvärtom, den är nödvändig och viktig. Det är pöbelmentaliteten som rusar efter som jag verkligen avskyr.
Aftonbladet har gjort en viktig och kvalificerad granskning av fackförbundet Kommunal, och bland annat ifrågasatt det lämpliga i att en minister hyr lägenhet av en intresseorganisation. Därefter har Margot Wallström fått ta emot en ström av kritik och nedsättande omdömen, inte minst på nätet.
Det kan vara känsligt att ge emot ett drev. Igår skrev Mats Svegfors en artikel där han menade att kritiken mot Wallström varit "oanständig" och att han efterlyste "någon borgerlig politiker som kunde demonstrera intellektuell heder och civilkurage" och gå emot drevet. Mats Svegfors har varit ordförande för Fria Moderata Studentförbundet och chefredaktör för Svenska Dagbladet, så han är liksom inte vilken Vänster-Nisse som helst. Genast fylldes nätet av hatiska angrepp på Mats Svegfors. Expressens politiska reporter Niklas Svensson antydde försåtligt att Mats Svegfors själv skulle ha fått otillbörliga förmåner under åren. Insinuation som journalistisk metod, dit riskerar drevmentaliteten att föra oss.
Visst går det att ha sakliga invändningar mot Mats Svegfors artikel. Min egen åsikt är att Margot Wallström inte borde ha hyrt en lägenhet av Kommunal. Men att bemöta artikeln med antydningar om Mats Svegfors moraliska vandel är ett lågvattenmärke.
Motröster behövs när drevet går. Motröster får oss att tänka ett varv till, precisera vår kritik, utveckla våra argument. Jag blir alltid obehaglig till mods när alla springer åt samma håll - då vill jag inte vara med. Vad är vårt mål? Att växa upp till öar i strömmen, sjöng Risken Finns och jag håller gärna med.
Jag har säkert själv vid olika tillfällen deltagit i och bidragit till att förstärka olika drev. Vi är alla ofullkomliga människor och förmår alltför sällan leva upp till Jesu ord: Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen (Joh 8:7). Men jag strävar i alla fall konsekvent efter att hålla en saklig ton och inte bara haka på när skallet går mot enskilda politiker, oavsett politisk färg. Men som sagt, jag har säkert gjort övertramp jag också. Det är svårt att värja sig för drevets stämningar.
Det är inte den kritiskt granskande journalistiken som är problemet. Tvärtom, den är nödvändig och viktig. Det är pöbelmentaliteten som rusar efter som jag verkligen avskyr.
Etiketter:
Aftonbladet,
Drev,
Kommunal,
Margot Wallström,
Mats Svegfors,
Niklas Svensson,
Risken finns
2016-01-21
Dilsa Demirbag-Sten och den mörkblå åsiktskorridoren
Hösten 2012 skrev jag en text där jag välkomnade en då spirande borgerlig idédebatt om migrationspolitiken. Liberala profiler som Johan Norberg, Dilsa Demirbag-Sten och Fredrik Segerfeldt hade just startat nätverket Migro till stöd för fri rörlighet och en generös flyktingpolitik. Tidigare samma år hade Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg på DN Debatt kritiserat bl a Paulina Neuding och Johan Lndberg för att fixera sig vid invandringens problem och att Neuding formulerade sig på ett sätt som "borde få alla liberaler att rygga tillbaka".
Denna spirande debatt har utvecklats till skarpa konfliktlinjer. I Journalisten publicerar i dag Dilsa Demirbag-Sten en svidande uppgörelse med vad hon kallar liberala ledarskribenter på Expressen, Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten. Under rubriken "Ledarsidor i mörkblå åsiktskorridor" menar Demirbag-Sten att dessa ledarsidor "inte hänger med i utvecklingen", utan "går bakåt i stället för framåt".
Dilsa Demirbag-Sten lyfter som positiva exempel fram utrikeskorrar som Terese Cristiansson, Samir Abu Eid, Nathan Shachar, Cecilia Uddén och Magnus Falkehed, och kontrasterar deras öppna och vidsynta journalistik mot de nämnda ledarsidornas oförmåga att tänka utanför sin egen bubbla: Det är som om Expressens, Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens ledarskribenter tror att världen slutar vid Sveriges gränser. Att inget har hänt i till exempel Syrien och Turkiet. Hon skräder inte orden: I bästa fall har dessa tidningars ledarsidor trillat in i den mörkblå åsiktskorridoren, den där fördomsfulla och intoleranta vädrar morgonluft.
Det finns många, många liberaler som sörjer utvecklingen på de nämnda tidningarnas ledarsidor, och jag blir väldigt glad varje gång någon av dem gör sin röst hörd. Dels för att jag tycker att debatten blir bättre när politiska skiljelinjer tydligt synliggörs, och dels för att jag delar deras uppfattning om vikten av öppna gränser och en generös flyktingpolitik. Ju bredare stöd för en generös flyktingpolitik, desto större möjligheter att också förverkliga en sådan.
Denna spirande debatt har utvecklats till skarpa konfliktlinjer. I Journalisten publicerar i dag Dilsa Demirbag-Sten en svidande uppgörelse med vad hon kallar liberala ledarskribenter på Expressen, Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten. Under rubriken "Ledarsidor i mörkblå åsiktskorridor" menar Demirbag-Sten att dessa ledarsidor "inte hänger med i utvecklingen", utan "går bakåt i stället för framåt".
Dilsa Demirbag-Sten lyfter som positiva exempel fram utrikeskorrar som Terese Cristiansson, Samir Abu Eid, Nathan Shachar, Cecilia Uddén och Magnus Falkehed, och kontrasterar deras öppna och vidsynta journalistik mot de nämnda ledarsidornas oförmåga att tänka utanför sin egen bubbla: Det är som om Expressens, Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens ledarskribenter tror att världen slutar vid Sveriges gränser. Att inget har hänt i till exempel Syrien och Turkiet. Hon skräder inte orden: I bästa fall har dessa tidningars ledarsidor trillat in i den mörkblå åsiktskorridoren, den där fördomsfulla och intoleranta vädrar morgonluft.
Det finns många, många liberaler som sörjer utvecklingen på de nämnda tidningarnas ledarsidor, och jag blir väldigt glad varje gång någon av dem gör sin röst hörd. Dels för att jag tycker att debatten blir bättre när politiska skiljelinjer tydligt synliggörs, och dels för att jag delar deras uppfattning om vikten av öppna gränser och en generös flyktingpolitik. Ju bredare stöd för en generös flyktingpolitik, desto större möjligheter att också förverkliga en sådan.
2016-01-19
Margot Wallström - därför tvekar Alliansen att kräva misstroendeförklaring
I dag beslöt chefsåklagare Alf Johansson att inleda förundersökning angående att Kommunal hyrt ut en av sina lägenheter i Stockholm till utrikesminister Margot Wallström. Beslutet att inleda förundersökning ökar förstås pressen på Margot Wallström och på Stefan Löfven, även om chefsåklagaren är tydlig med att beslutet motiveras av den lägsta misstankegraden och att ingen person i nuläget är misstänkt för något brott. Steget till åtal är långt och en fällande dom osannolik, säger jurister jag brukar lita på.
Inom Moderaterna höjs nu röster för att i riksdagen väcka misstroendeförklaring mot Margot Wallström. Men blir det inget åtal blir det knappast heller någon misstroendeförklaring. Jag har svårt att se hur Centerpartiet och Liberalerna skulle tycka att det var en bra idé, och utan stöd från dessa partier skulle en misstroendeomröstning bara påvisa splittringen inom Alliansen. Jag tycker inte att det här är tillräcklig grund för att väcka misstroende, säger också Anna Kinberg Batra på tisdagseftermiddagen.
Skulle det ändå bli en misstroendeförklaring och den gick igenom är risken för regeringskris överhängande. Liberalerna och Centerpartiet vill inte regera i minoritet på Sverigedemokraternas nåder, och ingen (mer än just Sverigedemokraterna) vill ha ett extra val. Även det talar mot en misstroendeförklaring.
Men i dessa tider kan vi inte vara säkra på någonting. Kristdemokraternas stridslystna kader körde över sin partiledning och såg till att Decemberöverenskommelsen föll. Har Anna Kinberg Batra den politiska styrkan att stå emot sin partikader när den kräver misstroendeförklaring? Osvuret är bäst.
En sak är säker. Med facit i hand var det dumt av Margot Wallström att tacka ja till Kommunals erbjudande om att hyra ut en lägenhet till henne. Jag blir också allt mer övertygad om att regeringsledamöter borde få möjlighet att hyra lägenhet på samma villkor som riksdagsledamöterna får.
Inom Moderaterna höjs nu röster för att i riksdagen väcka misstroendeförklaring mot Margot Wallström. Men blir det inget åtal blir det knappast heller någon misstroendeförklaring. Jag har svårt att se hur Centerpartiet och Liberalerna skulle tycka att det var en bra idé, och utan stöd från dessa partier skulle en misstroendeomröstning bara påvisa splittringen inom Alliansen. Jag tycker inte att det här är tillräcklig grund för att väcka misstroende, säger också Anna Kinberg Batra på tisdagseftermiddagen.
Skulle det ändå bli en misstroendeförklaring och den gick igenom är risken för regeringskris överhängande. Liberalerna och Centerpartiet vill inte regera i minoritet på Sverigedemokraternas nåder, och ingen (mer än just Sverigedemokraterna) vill ha ett extra val. Även det talar mot en misstroendeförklaring.
Men i dessa tider kan vi inte vara säkra på någonting. Kristdemokraternas stridslystna kader körde över sin partiledning och såg till att Decemberöverenskommelsen föll. Har Anna Kinberg Batra den politiska styrkan att stå emot sin partikader när den kräver misstroendeförklaring? Osvuret är bäst.
En sak är säker. Med facit i hand var det dumt av Margot Wallström att tacka ja till Kommunals erbjudande om att hyra ut en lägenhet till henne. Jag blir också allt mer övertygad om att regeringsledamöter borde få möjlighet att hyra lägenhet på samma villkor som riksdagsledamöterna får.
2016-01-17
Vart går Moderaterna?
På senare tid har jag ofta sagt att det som händer inom Moderaterna får en avgörande betydelse för svensk politik framöver. Bildandet av de Nya Moderaterna var en grundbult för skapandet av Alliansen. Genom att Moderaterna gick åt mitten minskade de ideologiska och sakpolitiska skillnaderna mellan de fyra borgerliga partierna, vilket gjorde det lättare att komma överens och att hålla samman Alliansen i regeringsställning. Men nu tycks de Nya Moderaterna vara på väg att ömsa skinn och bli de gamla Moderaterna igen - eller?
Bildandet av de Nya Moderaterna innebar att många av den gamla stammens moderater kände sig politiskt övergivna. Deras frågor om t ex ett starkt försvar, lag och ordning och en restriktiv flyktingpolitik fick inget gehör. De accepterade den nya politiken så länge den innebar att partiet kunde regera. Men efter valförlusten 2014 är situationen förändrad.
Bildandet av Nya Moderaterna innebar också att det blev ganska så tomt på högerflanken i det politiska landskapet. Sverigedemokraterna kunde ohotat ta delar av det området i besittning. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor har tydligt deklarerat att hon ser Kristdemokraterna som ett högerparti. Om både Kristdemokraterna och Moderaterna drar sig högerut får vi en jämnare fördelning av de politiska partierna över hela den politiska skalan.
Men i så fall blir det också svårare att återskapa Alliansen med samma starka enighet som inför valen 2006 och 2010. Det är också svårt att se varför en borgerlig väljare skulle rösta på Kristdemokraterna i stället för på Moderaterna om de positionerar sig på samma punkt i det politiska landskapet. Centern och Liberalerna måste välja om de vill fortsätta det täta samarbetet med Kristdemokraterna och Moderaterna, trots att det ideologiska och sakpolitiska avståndet vuxit. Eller om de i stället vill försöka genomföra delar av sin politik genom uppgörelser med de rödgröna partierna.
Vad vill Anna Kinberg Batra? Vill hon hålla kvar sitt parti som de Nya Moderaterna och den vägen underlätta sammanhållningen inom Alliansen? Eller vill hon överge centrala delar av Fredrik Reinfeldts politik och åter etablera Moderaterna som ett mer genuint högerparti? Ingen vet. Kanske vet inte ens Anna Kinberg Batra själv. De svar hon ger när journalister ställer frågan kan tolkas i alla riktningar. Det är möjligt att hon vill hålla fast vid grunddragen i den politik som utformades på Fredrik Reinfeldts tid, men att partiets medlemmar och aktivister vill annorlunda.
Frågetecknen hopar sig. Svar kommer senast inför valet 2018. Kommer Moderaterna att vilja regera med SD-stöd öven om de rödgröna partierna är större än Alliansen? Kommer Moderaterna i så fall att få med sig Cengterpartiet och Liberalerna på en sådan linje?
Delsvar får vi kanske redan i kväll, då Anna Kinberg Batra tillsammans med statsminister Stefan Löfven i kväll medverkar i säsongspremiären av SVT Agenda.
Bildandet av de Nya Moderaterna innebar att många av den gamla stammens moderater kände sig politiskt övergivna. Deras frågor om t ex ett starkt försvar, lag och ordning och en restriktiv flyktingpolitik fick inget gehör. De accepterade den nya politiken så länge den innebar att partiet kunde regera. Men efter valförlusten 2014 är situationen förändrad.
Bildandet av Nya Moderaterna innebar också att det blev ganska så tomt på högerflanken i det politiska landskapet. Sverigedemokraterna kunde ohotat ta delar av det området i besittning. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor har tydligt deklarerat att hon ser Kristdemokraterna som ett högerparti. Om både Kristdemokraterna och Moderaterna drar sig högerut får vi en jämnare fördelning av de politiska partierna över hela den politiska skalan.
Men i så fall blir det också svårare att återskapa Alliansen med samma starka enighet som inför valen 2006 och 2010. Det är också svårt att se varför en borgerlig väljare skulle rösta på Kristdemokraterna i stället för på Moderaterna om de positionerar sig på samma punkt i det politiska landskapet. Centern och Liberalerna måste välja om de vill fortsätta det täta samarbetet med Kristdemokraterna och Moderaterna, trots att det ideologiska och sakpolitiska avståndet vuxit. Eller om de i stället vill försöka genomföra delar av sin politik genom uppgörelser med de rödgröna partierna.
Vad vill Anna Kinberg Batra? Vill hon hålla kvar sitt parti som de Nya Moderaterna och den vägen underlätta sammanhållningen inom Alliansen? Eller vill hon överge centrala delar av Fredrik Reinfeldts politik och åter etablera Moderaterna som ett mer genuint högerparti? Ingen vet. Kanske vet inte ens Anna Kinberg Batra själv. De svar hon ger när journalister ställer frågan kan tolkas i alla riktningar. Det är möjligt att hon vill hålla fast vid grunddragen i den politik som utformades på Fredrik Reinfeldts tid, men att partiets medlemmar och aktivister vill annorlunda.
Frågetecknen hopar sig. Svar kommer senast inför valet 2018. Kommer Moderaterna att vilja regera med SD-stöd öven om de rödgröna partierna är större än Alliansen? Kommer Moderaterna i så fall att få med sig Cengterpartiet och Liberalerna på en sådan linje?
Delsvar får vi kanske redan i kväll, då Anna Kinberg Batra tillsammans med statsminister Stefan Löfven i kväll medverkar i säsongspremiären av SVT Agenda.
2016-01-15
Ilska och sorg kring Kommunals lägenhetsaffärer
Ilskan och ledsenheten trängs om utrymmet när jag tar del av alla turer kring Kommunals hantering av sina lägenheter och konferensanläggningar och sina medlemmars pengar. Varför lär man inte av historien? Varför misslyckas man i vår moderna, transparenta tid att sköta dessa saker på ett professionellt och etiskt tillfredsställande sätt? Det borde också gå att hantera våra ministrars boenden på ett sätt som innebär att den här typen av situationer inte uppstår.
Enligt uppgift har Kommunal tappat 1 400 medlemmar på bara två dagar. Risken finns att det blir fler, och framför allt har Kommunas en brant uppförsbacke när det gäller att rekrytera nya medlemmar den närmaste tiden. Och det i ett läge där fackföreningarna sedan länge har haft bekymmer med medlemstillströmningen.
Ordföranden Annelie Nordström är nu utsatt för en oerhörd press på att avgå. Jag kan inte bedöma i vilken utsträckning hon har haft kännedom om missförhållandena. Men det är alltid en ordförande som bär det yttersta ansvaret för vad som händer inom en organisation. Margot Wallströms påståenden om att Kommunals ledning ljugit för henne gör inte Annelie Nordströms situation enklare.
Kommunal borde tillsätta en extern utredning för att klargöra vad som har hänt och var ansvaret ligger. Eller kanske att LO borde initiera en utredning om de enskilda förbundens regler och praxis när det gäller lägenheter och konferensanläggningar. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Svensk politik behöver nu rikta fokus på viktiga politiska sakfrågor som jobb, samhällsinvesteringar, bostäder, utbildning och hållbar utveckling. Kommunals lednings sätt att hantera sina medlemmars intressen och pengar bidrar tyvärr inte till detta.
Uppdaterat 16 januari kl 20.35: Jag tycker överhuvudtaget inte att fackförbund skall hyra ut lägenheter till ministrar. Regeringsledamöternas boenden i Stockholm måste gå att hantera på annat sätt, som garanterar att de inte hamnar i beroendeförhållanden till t ex intresseorganisationer. Jag tycker att det borde införas en generell möjlighet till tjänstebostäder för ministrar som inte bor i Stockholm, på samma sätt som den möjligheten finns för riksdagsledamöter.
Jag kommenterar turerna kring Kommunal för bl a Svenska Dagbladet och för Dagens industri. Medverkade även i SVT Rapport i dag.
Enligt uppgift har Kommunal tappat 1 400 medlemmar på bara två dagar. Risken finns att det blir fler, och framför allt har Kommunas en brant uppförsbacke när det gäller att rekrytera nya medlemmar den närmaste tiden. Och det i ett läge där fackföreningarna sedan länge har haft bekymmer med medlemstillströmningen.
Ordföranden Annelie Nordström är nu utsatt för en oerhörd press på att avgå. Jag kan inte bedöma i vilken utsträckning hon har haft kännedom om missförhållandena. Men det är alltid en ordförande som bär det yttersta ansvaret för vad som händer inom en organisation. Margot Wallströms påståenden om att Kommunals ledning ljugit för henne gör inte Annelie Nordströms situation enklare.
Kommunal borde tillsätta en extern utredning för att klargöra vad som har hänt och var ansvaret ligger. Eller kanske att LO borde initiera en utredning om de enskilda förbundens regler och praxis när det gäller lägenheter och konferensanläggningar. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Svensk politik behöver nu rikta fokus på viktiga politiska sakfrågor som jobb, samhällsinvesteringar, bostäder, utbildning och hållbar utveckling. Kommunals lednings sätt att hantera sina medlemmars intressen och pengar bidrar tyvärr inte till detta.
Uppdaterat 16 januari kl 20.35: Jag tycker överhuvudtaget inte att fackförbund skall hyra ut lägenheter till ministrar. Regeringsledamöternas boenden i Stockholm måste gå att hantera på annat sätt, som garanterar att de inte hamnar i beroendeförhållanden till t ex intresseorganisationer. Jag tycker att det borde införas en generell möjlighet till tjänstebostäder för ministrar som inte bor i Stockholm, på samma sätt som den möjligheten finns för riksdagsledamöter.
Jag kommenterar turerna kring Kommunal för bl a Svenska Dagbladet och för Dagens industri. Medverkade även i SVT Rapport i dag.
Etiketter:
Aftonbladet,
Annelie Nordström,
LO,
Margot Wallström. Kommunal
2016-01-12
Värdlandsavtalet med Nato och pratet om "desinformation"
Under våren förväntas riksdagen godkänna att Sverige sluter ett så kallat värdlandsavtal med Nato. Värdlandsavtalet hanterar rättsliga frågor i samband med att Nato-förband övar i Sverige, och avtalet är tänkt att gälla även i kris- och krigslägen.
För de allra flesta svenskar är avtalet sannolikt okänt. Försvarsminister Peter Hultqvist har de senaste dagarna gjort sitt bästa för att ändra på den saken. Till Dagens Nyheter säger en uppenbart irriterad Peter Hultqvist att debatten om värdlandsavtalet präglas av "myter, lögner och rena felaktigheter i den information som kommer från olika grupperingar". Som exempel anger Hultqvist att det skulle framförts påståenden om att Sverige genom avtalet skulle tvingas till kärnvapenlagring. i Sverige. I sitt tal på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen förde Hultqvist också fram sina anklagelser: Varför sprids det konsekvent myter, felaktigheter och desinformation om vad värdlandsavtalet innebär? Jag ställer mig också frågan: vem tjänar på det?
Själv har jag blivit en indirekt del av debatten eftersom Dagens Nyheter i anslutning till Peter Hultqvists påståenden lyfte fram ett citat av mig där jag såg ”en liten men ändå faktisk risk” att frågan om kärnvapenlagring i Sverige skulle "komma att aktualiseras" i en krigssituation. För att helt avlägsna den risken föreslog jag att värdlandsavtalet formulerades på ett sätt så att det "explicit klargörs att kärnvapen under inga omständigheter får placeras på svensk mark".
Jag tycker det är jättebra om vi nu får en större debatt om värdlandsavtalet och dess innehåll. Men jag tycker det är olyckligt att försvarsministern använder ett språkbruk som mer bidrar till att förvilla och att trissa upp konfliktnivån än till att skapa klarhet. Antydningar i form av att "någon" skulle tjäna på de argument som framförs i debatten och att det är oklart "varför" vissa påståenden överhuvudtaget förs fram är inte konstruktiva för debatten. Tala klarspråk eller var tyst är ofta en god regel.
I stället skadar nu ministerns uttalanden relationerna till civilorganisationer som känner sig utpekade. Så säger t ex Svenska Freds ordförande Anna Ek till Expressen: Det är ett extremt märkligt förhållningssätt till offentlig debatt och diskussion. Jag tycker att det är oproffsigt som minister att bemöta ett engagemang för försvars- och säkerhetspolitik på det här sättet.
Jag har heller inte sett någon tung debattör som anfört att avtalet innebär att Sverige skulle "tvingas" till kärnvapenlagring. Jag kan ha missat något, jag har inte läst allt. Men de röster jag hör när jag rör mig ute i fredsrörelsesammanhang framför inga sådana påståenden. Jag förutsätter att försvarsministern har fog för sina uppgifter och inte ägnar sig åt just det som han anklagar anonyma meningsmotståndare för att ägna sig åt.
Jag tror att Peter Hultqvist underskattar den genuina oro som människor aktiva i fredsrörelsen - och på andra håll - känner inför att avtalet inte explicit klargör att kärnvapen inte får föras över till svenskt territorium. Det som inte är explicit förbjudet kan ibland uppfattas som tillåtet. I dag har vi en regering för vilken det är självklart att Sverige inte skall lagra några kärnvapen, oavsett omständigheterna. Men avtalet skall gälla även inför en framtid vi inte känner till, och inte heller vet vi hur det politiska ledarskapet ser ut i Sverige några decennier fram i tiden. Bättre att nu vara övertydlig i ett avtal än att öppna för oönskade möjligheter i framtiden.
Socialdemokrater för tro och solidaritet har formulerat sina ståndpunkter i förhållande till värdlandsavtalet i ett remissvar. Läs det gärna - det återfinns här.
För de allra flesta svenskar är avtalet sannolikt okänt. Försvarsminister Peter Hultqvist har de senaste dagarna gjort sitt bästa för att ändra på den saken. Till Dagens Nyheter säger en uppenbart irriterad Peter Hultqvist att debatten om värdlandsavtalet präglas av "myter, lögner och rena felaktigheter i den information som kommer från olika grupperingar". Som exempel anger Hultqvist att det skulle framförts påståenden om att Sverige genom avtalet skulle tvingas till kärnvapenlagring. i Sverige. I sitt tal på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen förde Hultqvist också fram sina anklagelser: Varför sprids det konsekvent myter, felaktigheter och desinformation om vad värdlandsavtalet innebär? Jag ställer mig också frågan: vem tjänar på det?
Själv har jag blivit en indirekt del av debatten eftersom Dagens Nyheter i anslutning till Peter Hultqvists påståenden lyfte fram ett citat av mig där jag såg ”en liten men ändå faktisk risk” att frågan om kärnvapenlagring i Sverige skulle "komma att aktualiseras" i en krigssituation. För att helt avlägsna den risken föreslog jag att värdlandsavtalet formulerades på ett sätt så att det "explicit klargörs att kärnvapen under inga omständigheter får placeras på svensk mark".
Jag tycker det är jättebra om vi nu får en större debatt om värdlandsavtalet och dess innehåll. Men jag tycker det är olyckligt att försvarsministern använder ett språkbruk som mer bidrar till att förvilla och att trissa upp konfliktnivån än till att skapa klarhet. Antydningar i form av att "någon" skulle tjäna på de argument som framförs i debatten och att det är oklart "varför" vissa påståenden överhuvudtaget förs fram är inte konstruktiva för debatten. Tala klarspråk eller var tyst är ofta en god regel.
I stället skadar nu ministerns uttalanden relationerna till civilorganisationer som känner sig utpekade. Så säger t ex Svenska Freds ordförande Anna Ek till Expressen: Det är ett extremt märkligt förhållningssätt till offentlig debatt och diskussion. Jag tycker att det är oproffsigt som minister att bemöta ett engagemang för försvars- och säkerhetspolitik på det här sättet.
Jag har heller inte sett någon tung debattör som anfört att avtalet innebär att Sverige skulle "tvingas" till kärnvapenlagring. Jag kan ha missat något, jag har inte läst allt. Men de röster jag hör när jag rör mig ute i fredsrörelsesammanhang framför inga sådana påståenden. Jag förutsätter att försvarsministern har fog för sina uppgifter och inte ägnar sig åt just det som han anklagar anonyma meningsmotståndare för att ägna sig åt.
Jag tror att Peter Hultqvist underskattar den genuina oro som människor aktiva i fredsrörelsen - och på andra håll - känner inför att avtalet inte explicit klargör att kärnvapen inte får föras över till svenskt territorium. Det som inte är explicit förbjudet kan ibland uppfattas som tillåtet. I dag har vi en regering för vilken det är självklart att Sverige inte skall lagra några kärnvapen, oavsett omständigheterna. Men avtalet skall gälla även inför en framtid vi inte känner till, och inte heller vet vi hur det politiska ledarskapet ser ut i Sverige några decennier fram i tiden. Bättre att nu vara övertydlig i ett avtal än att öppna för oönskade möjligheter i framtiden.
Socialdemokrater för tro och solidaritet har formulerat sina ståndpunkter i förhållande till värdlandsavtalet i ett remissvar. Läs det gärna - det återfinns här.
2016-01-10
Värna demokratin - ta strid mot utvecklingen i Polen!
I dag skriver Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski klokt om den obehagliga politiska utvecklingen i Polen, en utveckling som i förlängningen hotar demokratin. Ny lagstiftning ökar till exempel regeringens inflytande över författningsdomstolen
och ger finansministern rätt att utse och avskeda de statliga radio– och
tv-kanalernas chefer. Ledande personer sparkas ut från sina jobb i en skala och hastighet som
för tankarna till utrensningsaktioner som brukar följa på statskupper, skriver Wolodarski.
Polen är inte ensamt. Även i Ungern tar regeringen makten över public service-bolagen. De mänskliga rättigheterna urholkas och premiärminister Viktor Orbán antyder att den liberala demokratin borde avskaffas då den inte är konkurrenskraftig. Även i Spanien utsätts åsiktsfriheten, yttrandefriheten och demonstrationsrätten genom ny lagstiftning för svåra påfrestningar. I Slovakien vägras människor asyl enbart för att de är muslimer.
Jag har tidigare hävdat att vi i stället för "flyktingkris" borde tala om "EU-kris". Finns det egentligen någon europeisk värdegrund? Finns det någon möjlighet att hålla ihop EU, efter de politiska slitningar och antidemokratiska utvecklingsdrag som präglat de senaste åren i Europa? Dessa problem borde vi diskutera och ta på allvar, i stället för att tävla om vem som kan föreslå flest repressiva åtgärder om hur vi bäst utestänger flyktingar från Sverige.
Noterar att Margot Wallström ännu inte (vad jag har sett - jag kan förstås ha missat något) kommenterat och kritiserat den negativa utvecklingen i Polen. Förutsätter att det kommer ett sådant uttalande inom kort. Kanske redan i dag, på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen.
Uppdaterat söndag kl 18.00. Jag blev bönhörd snabbt. Strax efter att jag publicerat min text kommenterade och kritiserade Margot Wallström det som nu händer i Polen: Vår demokratiska värdegrund utmanas av reformer som begränsar yttrandefriheten, som i Ungern och nu Polen. Hela talet kan läsas här.
Polen är inte ensamt. Även i Ungern tar regeringen makten över public service-bolagen. De mänskliga rättigheterna urholkas och premiärminister Viktor Orbán antyder att den liberala demokratin borde avskaffas då den inte är konkurrenskraftig. Även i Spanien utsätts åsiktsfriheten, yttrandefriheten och demonstrationsrätten genom ny lagstiftning för svåra påfrestningar. I Slovakien vägras människor asyl enbart för att de är muslimer.
Jag har tidigare hävdat att vi i stället för "flyktingkris" borde tala om "EU-kris". Finns det egentligen någon europeisk värdegrund? Finns det någon möjlighet att hålla ihop EU, efter de politiska slitningar och antidemokratiska utvecklingsdrag som präglat de senaste åren i Europa? Dessa problem borde vi diskutera och ta på allvar, i stället för att tävla om vem som kan föreslå flest repressiva åtgärder om hur vi bäst utestänger flyktingar från Sverige.
Noterar att Margot Wallström ännu inte (vad jag har sett - jag kan förstås ha missat något) kommenterat och kritiserat den negativa utvecklingen i Polen. Förutsätter att det kommer ett sådant uttalande inom kort. Kanske redan i dag, på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen.
Uppdaterat söndag kl 18.00. Jag blev bönhörd snabbt. Strax efter att jag publicerat min text kommenterade och kritiserade Margot Wallström det som nu händer i Polen: Vår demokratiska värdegrund utmanas av reformer som begränsar yttrandefriheten, som i Ungern och nu Polen. Hela talet kan läsas här.
ngern
monterat ned det ramverk som är skapat för att skydda demokratin, det
ramverk som är skapat för att säkerställa maktdelning. Hur den ungerska
regeringen tagit kontrollen över public service-bolagen och inskränkt
pressfriheten. - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2466550-gp-s-kulturchef-eu-sviker-demokratin-i-ungern#sthash.g8UrCGNo.dpuf
ngern
monterat ned det ramverk som är skapat för att skydda demokratin, det
ramverk som är skapat för att säkerställa maktdelning. Hur den ungerska
regeringen tagit kontrollen över public service-bolagen och inskränkt
pressfriheten. - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2466550-gp-s-kulturchef-eu-sviker-demokratin-i-ungern#sthash.g8UrCGNo.dpuf
Etiketter:
Dagens Nyheter,
Margot Wallström,
Peter Wolodarski,
Polen,
Slovakien,
Spanien,
Ungern,
Viktor Orbán
2016-01-07
Därför har de 25 försvarsdebattörerna fel - Sverige bör inte söka medlemskap i Nato!
Det politiska landskapet för svensk Nato-debatt har förändrats, nu när samtliga fyra borgerliga partier förespråkar att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Debatten i frågan kommer av allt att döma att bli livlig under 2016. Den 28 januari kl 18.00 på Nobelmuseet presenteras en Natoutredning initierad av personer aktiva inom politiken, diplomatin och kulturen. I dag på DN Debatt förordar 25 försvarsdebattörer att Sverige skall söka medlemskap i Nato.
Försvarsdebattörerna i DN påstår att ett svenskt Nato-medlemskap skulle öka Sveriges säkerhet. Men vilka argument för de egentligen fram till stöd för sin ståndpunkt? Jag har identifierat fem stycken argument, vilka jag redovisar nedan tillsammans med mina kommentarer.
1.) Som Nato-medlem skulle Sverige "få ett avsevärt ökat internationellt inflytande på alla de säkerhetspolitiska frågor som berör oss". Ett avsevärt ökat internationellt inflytande? Well, det var väl en överdrift så god som någon. Som en av 29 (30 om Finland också går med) medlemsstater skulle det svenska inflytandet inom Nato visserligen bli något större än i dag. Men samtidigt får Sverige minskad handlingsfrihet att driva sin egen linje i många viktiga internationella säkerhetspolitiska frågor, t ex kring nedrustning eller kärnvapen. Att påstå att Nato-medlemskap skulle ge Sverige ett "avsevärt ökat internationellt inflytande" på alla de säkerhetspolitiska frågor som berör oss stämmer inte.
2.) Som Nato-medlem skulle Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbete med USA och de nordisk-baltiska länderna "även gälla kris- och krigstid". Ja, det är ju en självklarhet om vi går med i en militärallians med dessa länder. Däremot kvarstår frågan varför det skulle bli "bättre" om samarbetet utökas till att gälla även i krigstid. Samarbetet innebär ju inte bara rättigheter utan också skyldigheter.
3.) Ett svenskt Nato-medlemskap "vore det bästa sättet att avskräcka alla former av aggression i Östersjöområdet". Det bästa sättet? Är det någon som på allvar tror att Ryssland skulle låta ett svenskt Nato-medlemskap vara den avgörande faktorn för att avstå från aggression i Östersjöområdet om en kris skulle uppstå?
4.) I en händelse av kris eller krig i Baltikum måste förstärkningar flygas in över Sverige, "flygbaser i Sverige är viktiga för flygunderstöd". Att låta en enskild och hypotetisk faktor bli avgörande för huruvida Sverige skall överge sin militära alliansfrihet och i stället söka medlemskap i Nato innebär i allra högsta grad en suboptimering.
5.) Som Nato-medlem har Sverige bättre möjligheter att påverka vilken typ av hjälp vi kommer att få av de övriga Nato-staterna i händelse av ett ryskt angrepp mot Sverige. Kanske det. Men de övriga Nato-medlemmarna har ändå full frihet att hjälpa Sverige precis på det sätt de själva vill. Jag har svårt att se hur frågan om medlemskap/icke-medlemskap skulle ha en avgörande betydelse för hur övriga Nato-stater förhåller sig till Sveriges önskemål om en viss typ av hjälp i denna i högsta grad hypotetiska situation.
De 25 försvarsdebattörernas artikel präglas tyvärr av brösttoner och ett pekande med hela handen. Så avfärdas till exempel Nato-skeptiker med att de ägnar sig åt "önsketänkande". Och naturligtvis kommenteras inte de tunga argumenten mot ett svenskt Nato-medlemskap, som till exempel den minskade handlingsfriheten, att Sverige blir en del av Natos kärnvapendoktrin, vilket svenskt säkerhetspolitiskt problem som egentligen skulle lösas genom ett Nato-medlemskap eller att Sverige skall ge bindande försvarsgarantier till länder som Turkiet och Ungern.
Den 11 februari medverkar jag i en Nato-debatt i Stockholm, arrangerad av bl a Socialdemokrater för tro och solidaritet. Mer information kommer - håll utkik och markera kvällen i kalendern!
Försvarsdebattörerna i DN påstår att ett svenskt Nato-medlemskap skulle öka Sveriges säkerhet. Men vilka argument för de egentligen fram till stöd för sin ståndpunkt? Jag har identifierat fem stycken argument, vilka jag redovisar nedan tillsammans med mina kommentarer.
1.) Som Nato-medlem skulle Sverige "få ett avsevärt ökat internationellt inflytande på alla de säkerhetspolitiska frågor som berör oss". Ett avsevärt ökat internationellt inflytande? Well, det var väl en överdrift så god som någon. Som en av 29 (30 om Finland också går med) medlemsstater skulle det svenska inflytandet inom Nato visserligen bli något större än i dag. Men samtidigt får Sverige minskad handlingsfrihet att driva sin egen linje i många viktiga internationella säkerhetspolitiska frågor, t ex kring nedrustning eller kärnvapen. Att påstå att Nato-medlemskap skulle ge Sverige ett "avsevärt ökat internationellt inflytande" på alla de säkerhetspolitiska frågor som berör oss stämmer inte.
2.) Som Nato-medlem skulle Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbete med USA och de nordisk-baltiska länderna "även gälla kris- och krigstid". Ja, det är ju en självklarhet om vi går med i en militärallians med dessa länder. Däremot kvarstår frågan varför det skulle bli "bättre" om samarbetet utökas till att gälla även i krigstid. Samarbetet innebär ju inte bara rättigheter utan också skyldigheter.
3.) Ett svenskt Nato-medlemskap "vore det bästa sättet att avskräcka alla former av aggression i Östersjöområdet". Det bästa sättet? Är det någon som på allvar tror att Ryssland skulle låta ett svenskt Nato-medlemskap vara den avgörande faktorn för att avstå från aggression i Östersjöområdet om en kris skulle uppstå?
4.) I en händelse av kris eller krig i Baltikum måste förstärkningar flygas in över Sverige, "flygbaser i Sverige är viktiga för flygunderstöd". Att låta en enskild och hypotetisk faktor bli avgörande för huruvida Sverige skall överge sin militära alliansfrihet och i stället söka medlemskap i Nato innebär i allra högsta grad en suboptimering.
5.) Som Nato-medlem har Sverige bättre möjligheter att påverka vilken typ av hjälp vi kommer att få av de övriga Nato-staterna i händelse av ett ryskt angrepp mot Sverige. Kanske det. Men de övriga Nato-medlemmarna har ändå full frihet att hjälpa Sverige precis på det sätt de själva vill. Jag har svårt att se hur frågan om medlemskap/icke-medlemskap skulle ha en avgörande betydelse för hur övriga Nato-stater förhåller sig till Sveriges önskemål om en viss typ av hjälp i denna i högsta grad hypotetiska situation.
De 25 försvarsdebattörernas artikel präglas tyvärr av brösttoner och ett pekande med hela handen. Så avfärdas till exempel Nato-skeptiker med att de ägnar sig åt "önsketänkande". Och naturligtvis kommenteras inte de tunga argumenten mot ett svenskt Nato-medlemskap, som till exempel den minskade handlingsfriheten, att Sverige blir en del av Natos kärnvapendoktrin, vilket svenskt säkerhetspolitiskt problem som egentligen skulle lösas genom ett Nato-medlemskap eller att Sverige skall ge bindande försvarsgarantier till länder som Turkiet och Ungern.
Den 11 februari medverkar jag i en Nato-debatt i Stockholm, arrangerad av bl a Socialdemokrater för tro och solidaritet. Mer information kommer - håll utkik och markera kvällen i kalendern!
2016-01-05
16 års rösträttsålder?
I dag avslöjade Demokratiutredningens ordförande Olle Wästberg att utredningen föreslår en försöksverksamhet med sänkt rösträttsålder till 16 år i val till kommun och landsting. Jag tycker det är ett bra förslag, och hoppas utredningen också diskuterar former för att på något sätt inkludera val till riksdagen i försöksverksamheten. Fler 16-åringar kommer sannolikt att utnyttja sin rösträtt om valen gäller den högsta politiska nivån, det vill säga riksdagen.
Sänkt rösträttsålder innebär en möjlighet att stimulera ungdomars intresse för politik och samhällsfrågor. Sänkt rösträttsålder initierar ungdomars vuxenblivande, med ökade krav och förväntningar såväl på ungdomar som på samhället. Sänkt rösträttsålder kan stärka de politiska partiernas incitament att utveckla politik för ungdomsgrupper och för att mobilisera ungdomar i det politiska arbetet. Allt detta är bra.
Förslaget tycks i dag ha mottagits i huvudsak positivt. Själv har jag svårt att se några starka argument emot. Visst kan man invända att myndighetsåldern är satt till 18 år - är det rimligt att en person är betrodd att rösta utan att vara myndig? Well, Straffbarhetsåldern är satt till 15 år och för att få handla alkohol måste man vara 20 år. Så myndighetsåldern är inte en självklar riktningsgivare.
Statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson skriver intressant om forskningsläget om sänkt rösträttsålder här. Docent Mikael Persson skriver likaså intressant om hur valresultatet skulle påverkas av sänkt rösträttsålder här.
Jag har svårt att se att den försöksverksamhet som Demokratiutredningen och Olle Wästberg förordar inte skulle bli verksamhet redan i valen 2018. Hoppas bara att regering och riksdag markerar att rösträtt för 16-åringar även riksdagsvalen är målet.
Sänkt rösträttsålder innebär en möjlighet att stimulera ungdomars intresse för politik och samhällsfrågor. Sänkt rösträttsålder initierar ungdomars vuxenblivande, med ökade krav och förväntningar såväl på ungdomar som på samhället. Sänkt rösträttsålder kan stärka de politiska partiernas incitament att utveckla politik för ungdomsgrupper och för att mobilisera ungdomar i det politiska arbetet. Allt detta är bra.
Förslaget tycks i dag ha mottagits i huvudsak positivt. Själv har jag svårt att se några starka argument emot. Visst kan man invända att myndighetsåldern är satt till 18 år - är det rimligt att en person är betrodd att rösta utan att vara myndig? Well, Straffbarhetsåldern är satt till 15 år och för att få handla alkohol måste man vara 20 år. Så myndighetsåldern är inte en självklar riktningsgivare.
Statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson skriver intressant om forskningsläget om sänkt rösträttsålder här. Docent Mikael Persson skriver likaså intressant om hur valresultatet skulle påverkas av sänkt rösträttsålder här.
Jag har svårt att se att den försöksverksamhet som Demokratiutredningen och Olle Wästberg förordar inte skulle bli verksamhet redan i valen 2018. Hoppas bara att regering och riksdag markerar att rösträtt för 16-åringar även riksdagsvalen är målet.
2016-01-03
Om murarna som skyddar, men som också stänger in
Jag sjunger om den ödslighet där människan vandrar kring. Om murarna som skyddar men som också spärrar in. Så sjunger Mikael Wiehe i sin vackra och vemodiga sång "Jag spelade för dårarna", från albumet "En sång till modet" (2000).
Sången kommer för mig nu när det bara är timmar kvar tills införandet av obligatoriska id-kontroller för människor som reser med tåg eller buss från Danmark till Sverige. Kastrup får en mur mot flyktingar, skriver Sydsvenskan. Tågstationen byggs om och kompletteras med ett stängsel så att flyktingar inte kan springa över spåren. Stängslet planeras bli 325 meter långt och 1,5 till 2 meter högt. Vid perrongen kommer det också att finnas fem kontrollområden med totalt 34 slussar. Även vid stationen i Hyllie sätts staket upp för att skilja mellan in- och utrikesresenärer.
Murar väcker känslor. Ordet mur väcker känslor. Vad jag kan se har Sydsvenskan i olika upplagor i rubrikform alternerat mellan ordet "mur" och ordet "stängsel" angående id-kontrollerna på Kastrup. I väst talade vi om Berlinmuren, men den östtyska regeringen använde uttrycket "den anti-imperialistiska skyddsvallen". I Palestina har den israeliska ockupationsmakten i strid mot gällande internationell rätt spärrat av stora områden på Västbanken. Internationella domstolen i Haag använder beteckningen "mur" eftersom avspärrningarna till betydande del består av en åtta meter hög betongmur. Israel rasar och talar om skyddsbarriärer. Ingen vill bygga en mur.
Det är med sorg och vrede jag iakttar införandet av id-kontrollerna och avspärrningarna. Förslaget har hastats fram och mött stark kritik från relevanta remissinstanser. Symbolvärdet i avspärrningarna skall inte underskattas - vi vänjer oss vid dem och de kommer att påverka vårt sätt att tänka och att se på världen.
Så många EU-stater har tagit så lite ansvar och visat så lite god vilja när det gäller att ta emot människor på flykt. EU-projektet står inför sin största kris någonsin och det inte långt ifrån säkert att det här kommer att sluta väl.
Situationen väcker de lägsta känslorna hos mig. Får lust att i barnsligt trots utan id-handlingar sätta mig på första bästa Öresundståg till Köpenhamn och sedan se vad som händer när jag försöker ta mig hem igen.
Det blir en dyster natt och en dyster morgondag. Nu gäller det att bita ihop och mobilisera politiskt utifrån tre mål. 1. ) Se till att id-kontrollerna mellan Danmark och Sverige blir kortvariga och avvecklas så snart som möjligt. 2.) Se till att Sverige även 2016 ligger i framkant i Europa när det gäller en generös och solidarisk flyktingpolitik. 3.) Se till att övriga EU-stater tar betydligt större ansvar i flyktingpolitiken. Det är inget mål att Sverige skall ta emot färre flyktingar, men det är ett mål att andra stater skall ta emot betydligt fler än vad de hittills har gjort.
Jag sjunger om den ödslighet där mänskan vandrar kring Om murarna som skyddar men som också spärrar in, sjöng Mikael Wiehe. Men sången har en mer positiv fortsättning: Så sjunger jag som jag alltid gjort om saker som jag vet. Men också om en frihet bortom stängsel och staket.
Med ett hopp om och en längtan efter denna frihet - bortom stängsel och staket - önskar jag alla bloggens läsare en God fortsättning. Jag är säker på att Mikael Wiehe instämmer i hälsningen.
Etiketter:
Flyktingpolitik,
Id-kontroller,
Mikael Wiehe,
Murar,
Staket,
Stängsel
2016-01-01
Inför 2016 - sluta tala om "flyktingkris"!
Välkommen 2016 - må du leva, växa och blomstra!
Jag tillhör inte dem som vill beskriva 2015 som ett "skitår". I stället väljer jag att glädjas åt att så många människor förmådde lämna krig, förtryck och fattigdom i sina hemländer och söka sig en fristad i Europa. Jag gläds också åt att Sverige välkomnat fler flyktingar än någonsin tidigare och sammantaget under 2015 är det land i Europa som tagit emot flest flyktingar per capita. I ett sådant land vill jag leva och i ett sådant land vill jag göra allt jag förmår för att värna öppenheten, friheten och jämlikheten.
Det talas om "flyktingkris" i Europa och i Sverige. Dumheter, säger jag. Det är de enskilda flyktingarna som befinner sig i en krissituation. Hade EU fungerat som det var tänkt hade det inte varit något problem att tillsammans välkomna och ge plats åt de flyktingar som sökt sig hit, och som kommer att fortsätta söka sig hit. Skall vi tala om kris så skall vi tala om en "EU-kris". Hur är det egentligen med den gemensamma värdegrunden - finns det en sådan? Den danske polisman som intervjuas i DN i dag gestaltar allt det jag inte vill att EU skall, eller kan, vara: Om de så säger att vi ska dra ut guldplomberna på flyktingar så gör jag det. Som polis kan jag inte ha någon åsikt, utan följer bara vad lagen säger. Även utvecklingen i t ex Polen och Ungern väcker stark oro inför framtiden.
Den rödgröna regeringens repressiva åtgärder i migrationspolitiken hastades fram, och jag har protesterat mot flera av dem. Jag har också med sorg betraktat det intellektuella förfallet på några av landets borgerliga ledarsidor, där skribenter ylat med vargarna och försökt skapa en stämning av att landet står inför sin undergång. Heder till alla de liberala ledarskribenter (ingen nämnd och ingen glömd) som förmått stå emot, och fortsatt värna optimism, liberala ideal om öppenhet och alla människors lika värde.
År 2016 kan bli avgörande för valrörelsen 2018. Om den rödgröna regeringen trots allt lyckas utnyttja Sveriges starka ekonomi till att bredda den politiska dagordningen, minska arbetslösheten och få fart på byggandet så läggs grunden till ny valseger. Om det rödgröna regeringen inte redan i år lyckas med dessa föresatser kan valresultatet för de rödgröna partierna 2018 bli synnerligen dystert. Så nu gäller det för den rödgröna regeringen att gå från ord till handling: Hic Rhodus - Hic Salta! (Här är Rhodos - här kan du hoppa!)
Jag tillhör inte dem som vill beskriva 2015 som ett "skitår". I stället väljer jag att glädjas åt att så många människor förmådde lämna krig, förtryck och fattigdom i sina hemländer och söka sig en fristad i Europa. Jag gläds också åt att Sverige välkomnat fler flyktingar än någonsin tidigare och sammantaget under 2015 är det land i Europa som tagit emot flest flyktingar per capita. I ett sådant land vill jag leva och i ett sådant land vill jag göra allt jag förmår för att värna öppenheten, friheten och jämlikheten.
Det talas om "flyktingkris" i Europa och i Sverige. Dumheter, säger jag. Det är de enskilda flyktingarna som befinner sig i en krissituation. Hade EU fungerat som det var tänkt hade det inte varit något problem att tillsammans välkomna och ge plats åt de flyktingar som sökt sig hit, och som kommer att fortsätta söka sig hit. Skall vi tala om kris så skall vi tala om en "EU-kris". Hur är det egentligen med den gemensamma värdegrunden - finns det en sådan? Den danske polisman som intervjuas i DN i dag gestaltar allt det jag inte vill att EU skall, eller kan, vara: Om de så säger att vi ska dra ut guldplomberna på flyktingar så gör jag det. Som polis kan jag inte ha någon åsikt, utan följer bara vad lagen säger. Även utvecklingen i t ex Polen och Ungern väcker stark oro inför framtiden.
Den rödgröna regeringens repressiva åtgärder i migrationspolitiken hastades fram, och jag har protesterat mot flera av dem. Jag har också med sorg betraktat det intellektuella förfallet på några av landets borgerliga ledarsidor, där skribenter ylat med vargarna och försökt skapa en stämning av att landet står inför sin undergång. Heder till alla de liberala ledarskribenter (ingen nämnd och ingen glömd) som förmått stå emot, och fortsatt värna optimism, liberala ideal om öppenhet och alla människors lika värde.
*
Det politiska läget i Sverige kännetecknas av en parlamentariskt svag regering och en politiskt svag opposition. De rödgröna partierna har stora svårigheter att driva en offensiv politik, eftersom allianspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna såväl 2016 som 2017 kan välja att rösta ned regeringens budget. Samtidigt är allianspartierna splittrade i regeringsfrågan och i flyktingfrågan och de vill utnyttja mandatperioden till att profilera sina respektive partier och till att utveckla sin egen politik. Moderaterna och Kristdemokraterna tycks vara i rörelse högerut och frågan är hur mycket som är kvar av de "Nya" Moderaterna när vi närmar oss valrörelsen 2018. Kommer de borgerliga partierna verkligen att kunna samlas i en lika enad och spänstig Allians 2018 som inför maktövertagandet 2006?År 2016 kan bli avgörande för valrörelsen 2018. Om den rödgröna regeringen trots allt lyckas utnyttja Sveriges starka ekonomi till att bredda den politiska dagordningen, minska arbetslösheten och få fart på byggandet så läggs grunden till ny valseger. Om det rödgröna regeringen inte redan i år lyckas med dessa föresatser kan valresultatet för de rödgröna partierna 2018 bli synnerligen dystert. Så nu gäller det för den rödgröna regeringen att gå från ord till handling: Hic Rhodus - Hic Salta! (Här är Rhodos - här kan du hoppa!)
Etiketter:
2015,
2016,
EU-kris,
Flyktingkris,
Hic Rhodus,
Hic Salta,
Valet 2018
2015-12-28
Öppnar Moderaterna för att regera med aktivt stöd från SD?
I Gävle kommunfullmäktige är de rödgröna partierna större än Alliansen - 30 mandat mot 27. Men Sverigedemokraterna har 8 mandat och de rödgröna har misslyckats med att få igenom sin budget. Nu tar Alliansen över makten i Gävle trots att de är mindre än de rödgröna, och får för att kunna styra förlita sig på aktivt stöd från Sverigedemokraterna.
På riksplanet har Alliansen agerat tvärtom. Alliansen skulle kunna försöka bilda regering med aktivt stöd från Sverigedemokraterna, men har avstått. Sverigedemokraterna betraktas genom sina rötter i naziorienterade kretsar och sin öppet främlingsfientliga hållning som ett pariaparti som det inte går att samarbeta med.
Nu ställs frågan om maktövertagandet i Gävle skall betraktas som en förövning till en motsvarande omsvängning i rikspolitiken. Är allianspartiernas hittillsvarande enighet om att låta största blocket regera på väg att luckras upp och ersättas av en vilja att bilda en regering som förlitar sig på aktivt stöd från Sverigedemokraterna? Den moderate riksdagsledamoten Anders Hansson skräder inte orden utan förespråkar att Gävlemodellen appliceras även på riksnivå: Det är den grundprincipen som bör gälla. Den som har störst stöd och får majoritet för sitt förslag är den som ska styra.
Kommer det då att bli så? Det vet vi förstås inte. Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé formulerar sig på en rak fråga i saken på ett sätt som riskerar att ge den mest rutinerade kremlolog magsår: Vi ser just nu en historiskt svag regering som har tydliga problem med att regera tillsammans, hur länge och om den håller finns det ingen mening att spekulera om i nuläget.
Allianspartierna kommer möjligen att tycka olika i denna fråga. Ett scenario är Moderaterna och Kristdemokraterna går i en riktning där de kan tänka sig en Alliansregering med SD-stöd även om de rödgröna partierna är större än Alliansen. Det blir svårare för Centerpartiet och Liberalerna att vinna intern legitimitet för en sådan linje.
Det kan bli så att Liberalerna och Centerpartiet får välja. Om valresultatet 2018 visar samma blockskillnader som resultatet 2014 kan Liberalerna och Centerpartiet bilda regering med Moderaterna och Kristdemokraterna, baserat på aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Men de kan också välja att bilda regering tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och därigenom även fortsättningsvis hålla rågången mot Sverigedemokraterna.
Liberalerna och Centerpartiet som i praktiken permanenta regeringspartier i Sverige - är det dit vi är på väg?
På riksplanet har Alliansen agerat tvärtom. Alliansen skulle kunna försöka bilda regering med aktivt stöd från Sverigedemokraterna, men har avstått. Sverigedemokraterna betraktas genom sina rötter i naziorienterade kretsar och sin öppet främlingsfientliga hållning som ett pariaparti som det inte går att samarbeta med.
Nu ställs frågan om maktövertagandet i Gävle skall betraktas som en förövning till en motsvarande omsvängning i rikspolitiken. Är allianspartiernas hittillsvarande enighet om att låta största blocket regera på väg att luckras upp och ersättas av en vilja att bilda en regering som förlitar sig på aktivt stöd från Sverigedemokraterna? Den moderate riksdagsledamoten Anders Hansson skräder inte orden utan förespråkar att Gävlemodellen appliceras även på riksnivå: Det är den grundprincipen som bör gälla. Den som har störst stöd och får majoritet för sitt förslag är den som ska styra.
Kommer det då att bli så? Det vet vi förstås inte. Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé formulerar sig på en rak fråga i saken på ett sätt som riskerar att ge den mest rutinerade kremlolog magsår: Vi ser just nu en historiskt svag regering som har tydliga problem med att regera tillsammans, hur länge och om den håller finns det ingen mening att spekulera om i nuläget.
Allianspartierna kommer möjligen att tycka olika i denna fråga. Ett scenario är Moderaterna och Kristdemokraterna går i en riktning där de kan tänka sig en Alliansregering med SD-stöd även om de rödgröna partierna är större än Alliansen. Det blir svårare för Centerpartiet och Liberalerna att vinna intern legitimitet för en sådan linje.
Det kan bli så att Liberalerna och Centerpartiet får välja. Om valresultatet 2018 visar samma blockskillnader som resultatet 2014 kan Liberalerna och Centerpartiet bilda regering med Moderaterna och Kristdemokraterna, baserat på aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Men de kan också välja att bilda regering tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och därigenom även fortsättningsvis hålla rågången mot Sverigedemokraterna.
Liberalerna och Centerpartiet som i praktiken permanenta regeringspartier i Sverige - är det dit vi är på väg?
Etiketter:
Anders Hansson,
Gävle,
Sverigedemokraterna,
Tomas Tobé
2015-12-27
Måste DÖ dö? Decemberöverenskommelsen In Memoriam
I dag skulle Decemberöverenskommelsen ha firat sin ettårsdag. Så blev det inte. Den formella överenskommelsen föll som ett korthus när Ebba Busch Thor kördes över av sina egna partimedlemmar på Kristdemokraternas riksting i oktober 2015.
Varför föll Decemberöverenskommelsen? Valet 2014 utmynnade i ett komplicerat parlamentariskt läge. Trots att det fanns en högermajoritet i riksdagen (allianspartierna och Sverigedemokraterna) släpptes en rödgrön minoritet fram att regera. Genom Decemberöverenskommelsen avsade sig dessutom Alliansen möjligheten att genom budgetomröstning fälla den rödgröna regeringen. Inom delar av borgerligheten var frustrationen stark. Decemberöverenskommelsen hade hastats fram för att undvika ett extra val och den var inte tillräckligt förankrad inom Moderaterna och Kristdemokraterna.
I skrivande stund sörjs Decemberöverenskommelsen inte heller av Stefan Löven. Statsministern har länge eftersträvat samverkan över blockgränserna, kanske även i form av en blocköverskridande regering. Men Decemberöverenskommelsen byggde på principen att största block skall få regera, och bidrog därför till att förstärka blockpolitiken.
Men att Decemberöverenskommelsen har försvunnit betyder inte att de problem den avsåg att lösa också har försvunnit. Problemet är att Sveriges traditionella sätt att låta minoritetsregeringar styra byggt på förekomsten av två politiska block - de rödgröna partierna och de borgerliga partierna. I Sverige har vi idag i praktiken tre politiska block, varav det ena - Sverigedemokraterna - genom sin vågmästarställning kan avgöra alla frågor där de båda övriga blocken inte är överens. Samtidigt behandlas Sverigedemokraterna som paria, genom sitt ursprung i nazist-orienterade miljöer och sin främlingsfientliga politik.
Givet väljaropinionen i dag kommer instabiliteten i det politiska systemet att bestå såvida inte en av två saker inträffar. Antingen måste allianspartierna bryta isoleringen av Sverigedemokraterna och börja samverka med partiet. Inte mycket tyder i dag på att så skulle bli fallet. Centerpartiet och Liberalerna skulle inte acceptera en sådan samverkan och Alliansen skulle splittras. Eller så måste några av allianspartierna börja samverka över blockgränsen, med de rödgröna partierna. Frågan är bara hur en sådan samverkan skulle tas emot av de borgerliga väljarna och hur den skulle påverka förutsättningarna för en borgerlig valseger 2018.
Kommer Alliansen att hålla ihop under hela mandatperioden? Konflikterna mellan allianspartierna i flyktingpolitiken och i regeringsfrågan har utvecklats och blivit synliga under hösten. Kommer allianspartierna ändå att enas om en ny gemensam budget redan hösten 2017 och försöka tvinga Stefan Löfven att regera på oppositionens budget fram till valet 2018? Kommer Stefan Löfven och den rödgröna regeringen att kunna utnyttja den goda ekonomin och ett minskat tryck på flyktingmottagningen till offensiva och framgångsrika satsningar på jobb och bostäder och därigenom lägga en god grund till valseger 2018?
Jag kommenterade Decemberöverenskommelsens uppgång och fall i P4 Extra tidigare i dag.
Varför föll Decemberöverenskommelsen? Valet 2014 utmynnade i ett komplicerat parlamentariskt läge. Trots att det fanns en högermajoritet i riksdagen (allianspartierna och Sverigedemokraterna) släpptes en rödgrön minoritet fram att regera. Genom Decemberöverenskommelsen avsade sig dessutom Alliansen möjligheten att genom budgetomröstning fälla den rödgröna regeringen. Inom delar av borgerligheten var frustrationen stark. Decemberöverenskommelsen hade hastats fram för att undvika ett extra val och den var inte tillräckligt förankrad inom Moderaterna och Kristdemokraterna.
I skrivande stund sörjs Decemberöverenskommelsen inte heller av Stefan Löven. Statsministern har länge eftersträvat samverkan över blockgränserna, kanske även i form av en blocköverskridande regering. Men Decemberöverenskommelsen byggde på principen att största block skall få regera, och bidrog därför till att förstärka blockpolitiken.
Men att Decemberöverenskommelsen har försvunnit betyder inte att de problem den avsåg att lösa också har försvunnit. Problemet är att Sveriges traditionella sätt att låta minoritetsregeringar styra byggt på förekomsten av två politiska block - de rödgröna partierna och de borgerliga partierna. I Sverige har vi idag i praktiken tre politiska block, varav det ena - Sverigedemokraterna - genom sin vågmästarställning kan avgöra alla frågor där de båda övriga blocken inte är överens. Samtidigt behandlas Sverigedemokraterna som paria, genom sitt ursprung i nazist-orienterade miljöer och sin främlingsfientliga politik.
Givet väljaropinionen i dag kommer instabiliteten i det politiska systemet att bestå såvida inte en av två saker inträffar. Antingen måste allianspartierna bryta isoleringen av Sverigedemokraterna och börja samverka med partiet. Inte mycket tyder i dag på att så skulle bli fallet. Centerpartiet och Liberalerna skulle inte acceptera en sådan samverkan och Alliansen skulle splittras. Eller så måste några av allianspartierna börja samverka över blockgränsen, med de rödgröna partierna. Frågan är bara hur en sådan samverkan skulle tas emot av de borgerliga väljarna och hur den skulle påverka förutsättningarna för en borgerlig valseger 2018.
Kommer Alliansen att hålla ihop under hela mandatperioden? Konflikterna mellan allianspartierna i flyktingpolitiken och i regeringsfrågan har utvecklats och blivit synliga under hösten. Kommer allianspartierna ändå att enas om en ny gemensam budget redan hösten 2017 och försöka tvinga Stefan Löfven att regera på oppositionens budget fram till valet 2018? Kommer Stefan Löfven och den rödgröna regeringen att kunna utnyttja den goda ekonomin och ett minskat tryck på flyktingmottagningen till offensiva och framgångsrika satsningar på jobb och bostäder och därigenom lägga en god grund till valseger 2018?
Jag kommenterade Decemberöverenskommelsens uppgång och fall i P4 Extra tidigare i dag.
2015-12-23
God Jul alla partiledare!
I morgon är det julafton! Jag passar på att redan i kväll överlämna mina julklappar till våra kära partiledare. Förhoppningsvis kan klapparna komma till både nytta och nöje.
Jonas Sjöstedt: Vänsterpartiet ratades som regeringspartner av Stefan Löfven efter valet 2014. Partiet avstod den blocköverskridande uppgörelsen om migrationspolitiken och kan nu fritt kritisera den rödgröna regeringen - men till priset av att man saknar inflytande över migrationspolitiken. Jonas Sjöstedt får Freddy Mercurys singel från 1985: Living on my own.
Stefan Löfven: Socialdemokraterna gör anspråk på att vara Sveriges öppna och moderna framtidsparti. Självklart måste ledaren för ett sådant parti vara närvarande på alla de platser och plattformar där medborgarna finns. Stefan Löfven får ett av många efterlängtat twitterkonto.
Åsa Romson och Gustav Fridolin: Det kostar på att regera. Miljöpartiet har tvingats till många och svåra eftergifter, lite väl många tycker en del. Åsa Romson och Gustav Fridolin får varsitt exemplar av Faust, Goethes drama om mannen som sålde sin själ till Djävulen. Faust räddas emellertid i sista akten av en himmelsk änglaskara som för hans själ till himlen. Vi får väl se hur det går för Åsa Romson och Gustav Fridolin...
Anna Kinberg Batra: Moderatledaren har fått mycket kritik av journalister för att hon inte svarar på frågor. Anna Kinberg Batra får samma present som Stefan Löfven fick förra året, det vill säga ett bibelord (Matt 5:37): Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda.
Jan Björklund: Så här i juletid skadar det inte att besöka de platser där Jesus levde och verkade. Jan Björklund får en plats i Sveriges kristna råds ekumeniska följeslagarprogram i Palestina och Israel. En följeslagare skall genom sin ickevåldsliga närvaro vidga handlingsutrymmet för utsatta grupper och ge hopp och stöd åt människor som verkar för fred och försoning.
Annie Lööf: Centerledaren hymlar knappast med att hon har ambitionen att bli ledare för Alliansen. Hon får en av mina absoluta favoriter ur världslitteraturen, William Shakespeares Macbeth. Risken är emellertid stor att hon redan har läst den.
Ebba Busch Thor: Kristdemokraternas nya partiledare förlorade striden om Decemberöverenskommelsen, och Ebba Busch Thor har vid flera tillfällen uttalat sig på sätt som fått Anna Kinberg Batra att ropa på rättning i alliansleden. Håller Alliansen verkligen ihop fram till valet 2018? Ebba Busch Thor får ett exemplar av Birger Sjöbergs bok Kvartetten som sprängdes.
Jimmie Åkesson: Sverigedemokraterna är förtjusta i svensk kulturhistoria. Vad passar då bättre än Vilhelm Mobergs romansvit om Karl-Oskar Nilsson och hans hustru Kristina som lämnade nöden i Sverige för att söka sin lycka i ett annat land. Kanske kan läsningen hjälpa Jimmie Åkesson att se sig själv även i den andre.
Bloggens alla läsare skall också få en julklapp. Ni får fantastiska Sissel Kyrkjebø och O, Helga Natt. Med versraderna Ty frälsar’n krossat våra tunga bojor, vår jord är fri, himlen öppen nu är. Uti din slav du ser en älskad broder, och se, din ovän blir dig kär önskar jag er alla en riktigt God Jul.
Jonas Sjöstedt: Vänsterpartiet ratades som regeringspartner av Stefan Löfven efter valet 2014. Partiet avstod den blocköverskridande uppgörelsen om migrationspolitiken och kan nu fritt kritisera den rödgröna regeringen - men till priset av att man saknar inflytande över migrationspolitiken. Jonas Sjöstedt får Freddy Mercurys singel från 1985: Living on my own.
Stefan Löfven: Socialdemokraterna gör anspråk på att vara Sveriges öppna och moderna framtidsparti. Självklart måste ledaren för ett sådant parti vara närvarande på alla de platser och plattformar där medborgarna finns. Stefan Löfven får ett av många efterlängtat twitterkonto.
Åsa Romson och Gustav Fridolin: Det kostar på att regera. Miljöpartiet har tvingats till många och svåra eftergifter, lite väl många tycker en del. Åsa Romson och Gustav Fridolin får varsitt exemplar av Faust, Goethes drama om mannen som sålde sin själ till Djävulen. Faust räddas emellertid i sista akten av en himmelsk änglaskara som för hans själ till himlen. Vi får väl se hur det går för Åsa Romson och Gustav Fridolin...
Anna Kinberg Batra: Moderatledaren har fått mycket kritik av journalister för att hon inte svarar på frågor. Anna Kinberg Batra får samma present som Stefan Löfven fick förra året, det vill säga ett bibelord (Matt 5:37): Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda.
Jan Björklund: Så här i juletid skadar det inte att besöka de platser där Jesus levde och verkade. Jan Björklund får en plats i Sveriges kristna råds ekumeniska följeslagarprogram i Palestina och Israel. En följeslagare skall genom sin ickevåldsliga närvaro vidga handlingsutrymmet för utsatta grupper och ge hopp och stöd åt människor som verkar för fred och försoning.
Annie Lööf: Centerledaren hymlar knappast med att hon har ambitionen att bli ledare för Alliansen. Hon får en av mina absoluta favoriter ur världslitteraturen, William Shakespeares Macbeth. Risken är emellertid stor att hon redan har läst den.
Ebba Busch Thor: Kristdemokraternas nya partiledare förlorade striden om Decemberöverenskommelsen, och Ebba Busch Thor har vid flera tillfällen uttalat sig på sätt som fått Anna Kinberg Batra att ropa på rättning i alliansleden. Håller Alliansen verkligen ihop fram till valet 2018? Ebba Busch Thor får ett exemplar av Birger Sjöbergs bok Kvartetten som sprängdes.
Jimmie Åkesson: Sverigedemokraterna är förtjusta i svensk kulturhistoria. Vad passar då bättre än Vilhelm Mobergs romansvit om Karl-Oskar Nilsson och hans hustru Kristina som lämnade nöden i Sverige för att söka sin lycka i ett annat land. Kanske kan läsningen hjälpa Jimmie Åkesson att se sig själv även i den andre.
Bloggens alla läsare skall också få en julklapp. Ni får fantastiska Sissel Kyrkjebø och O, Helga Natt. Med versraderna Ty frälsar’n krossat våra tunga bojor, vår jord är fri, himlen öppen nu är. Uti din slav du ser en älskad broder, och se, din ovän blir dig kär önskar jag er alla en riktigt God Jul.
2015-12-22
Om att bomba länder som inte finns. Vad kan vi lära oss av Agrabah?
En undersökning från Public Policy Polling visade i veckan att 30 procent av republikanska väljare i USA tyckte det var en bra idé att bomba landet Agrabah. Problemet är bara att landet Agrabah inte finns på riktigt. Agrabah är det land där handlingen i Disneyfilmen Aladdin från 1992 utspelar sig. Bland de väljare som tänkte rösta på Donald Trump var det hela 41 procent som tyckte att landet Agrabah skulle bombas.
Skall vi skratta eller gråta? Visst kan det uppfattas som komiskt att en så stor del av den republikanska väljarkåren är så okunnig att den vill bomba ett land som inte finns. Men skrattet fastnar i halsen - vad innebär det för den politiska demokratin och folkstyret om opinionen i säkerhetspolitiska frågor kring liv och död är så lättmanipulerad?
På ett sätt överdriver vi betydelsen av det inträffade. De flesta väljare använder sig av så kallade shortcuts ("genvägar") för att kunna ha en uppfattning i komplicerade frågor. Jag skulle tro att flertalet av de väljare som ville bomba Agrabah resonerade ungefär så här: "Jag vet inte så mycket om enskilda länder i Mellanöstern. Men jag vet att många av dem är diktaturer och härbärgerar militanta islamistiska grupper som utgör ett hot mot USA. Det finns två huvudlinjer i debatten: Agera diplomatiskt eller agera militärt, t ex genom flygbombningar. Jag brukar ansluta mig till den linje som vill att USA använder militära medel. Eftersom frågan ställs i en enkät från ett seriöst opinionsinstitut har jag inga skäl att inte lita på frågeställningen. Därför svarar jag ja på frågan om att bomba." Ur det perspektivet blir svaret logiskt. Många av oss skulle säkert kunna luras att instämma i förslag som bygger på falska premisser. Det finns experimentstudier som pekar i en sådan riktning.
Det som bekymrar mig är att dessa genvägar också slår till när det gäller så avgörande saker som att bomba ett annat land. Att människor har så lätt att ansluta sig till militära lösningar där många människor kommer att dö, utan att ha någon kunskap och utan att problematisera frågan.
Vi ser stråk av detta mönster även i debatten om hur vi bäst bekämpar diktatorer (Saddam Hussein i Irak, Muammar al-Gadaffi i Libyen, Bashar al-Assad i Syrien) eller terrorrörelser (Al Qaida, IS/Daesh). Att inte vilja bomba likställs av en del med försonlighet eller med feghet. Att bomba blir ett moraliskt imperativ i kampen mot fienden, mot den andre, mot ondskan.
Motsvarande resonemang kan överföras till debatten om det svenska stödet till Frankrike i kampen mot IS/Daesh. Jaså, ni vill sända transportplan? Vi vill skicka JAS-plan. Och i förlängningen: Jaså, ni vill bara sända två JAS-plan. Vi vill sända fyra. Eller: Jaså, ni vill bara sända fyra JAS-plan. Vi vill sända åtta. En sådan överbudspolitik bygger på en moraliserande retorik och är säkerhetspolitiskt olämplig. I sak försvårar den rationella bedömningar av vilka medel som i den konkreta situationen är mest effektiva för att uppnå de mål som eftersträvas. Retoriken återfinns tyvärr inte bara på en del borgerliga ledarsidor, utan har också nyligen torgförts av till exempel Liberalernas partiledare Jan Björklund.
Det är förstås ingen slump att det är Donald Trumps anhängare som är mest beredvilliga att bomba länder som inte finns. Högerpopulismen syresätts genom okunskap och armviftande retorik. Det vore befriande om svensk politisk debatt kunde få utgöra en replipunkt från den typen av företeelser. Det senaste halvåret har tyvärr inneburit ett exempel på motsatsen.
Läs gärna Vänstra Stranden som i en text om dygderna för en sanningssökande människa citerar den romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det till.
Skall vi skratta eller gråta? Visst kan det uppfattas som komiskt att en så stor del av den republikanska väljarkåren är så okunnig att den vill bomba ett land som inte finns. Men skrattet fastnar i halsen - vad innebär det för den politiska demokratin och folkstyret om opinionen i säkerhetspolitiska frågor kring liv och död är så lättmanipulerad?
På ett sätt överdriver vi betydelsen av det inträffade. De flesta väljare använder sig av så kallade shortcuts ("genvägar") för att kunna ha en uppfattning i komplicerade frågor. Jag skulle tro att flertalet av de väljare som ville bomba Agrabah resonerade ungefär så här: "Jag vet inte så mycket om enskilda länder i Mellanöstern. Men jag vet att många av dem är diktaturer och härbärgerar militanta islamistiska grupper som utgör ett hot mot USA. Det finns två huvudlinjer i debatten: Agera diplomatiskt eller agera militärt, t ex genom flygbombningar. Jag brukar ansluta mig till den linje som vill att USA använder militära medel. Eftersom frågan ställs i en enkät från ett seriöst opinionsinstitut har jag inga skäl att inte lita på frågeställningen. Därför svarar jag ja på frågan om att bomba." Ur det perspektivet blir svaret logiskt. Många av oss skulle säkert kunna luras att instämma i förslag som bygger på falska premisser. Det finns experimentstudier som pekar i en sådan riktning.
Det som bekymrar mig är att dessa genvägar också slår till när det gäller så avgörande saker som att bomba ett annat land. Att människor har så lätt att ansluta sig till militära lösningar där många människor kommer att dö, utan att ha någon kunskap och utan att problematisera frågan.
Vi ser stråk av detta mönster även i debatten om hur vi bäst bekämpar diktatorer (Saddam Hussein i Irak, Muammar al-Gadaffi i Libyen, Bashar al-Assad i Syrien) eller terrorrörelser (Al Qaida, IS/Daesh). Att inte vilja bomba likställs av en del med försonlighet eller med feghet. Att bomba blir ett moraliskt imperativ i kampen mot fienden, mot den andre, mot ondskan.
Motsvarande resonemang kan överföras till debatten om det svenska stödet till Frankrike i kampen mot IS/Daesh. Jaså, ni vill sända transportplan? Vi vill skicka JAS-plan. Och i förlängningen: Jaså, ni vill bara sända två JAS-plan. Vi vill sända fyra. Eller: Jaså, ni vill bara sända fyra JAS-plan. Vi vill sända åtta. En sådan överbudspolitik bygger på en moraliserande retorik och är säkerhetspolitiskt olämplig. I sak försvårar den rationella bedömningar av vilka medel som i den konkreta situationen är mest effektiva för att uppnå de mål som eftersträvas. Retoriken återfinns tyvärr inte bara på en del borgerliga ledarsidor, utan har också nyligen torgförts av till exempel Liberalernas partiledare Jan Björklund.
Det är förstås ingen slump att det är Donald Trumps anhängare som är mest beredvilliga att bomba länder som inte finns. Högerpopulismen syresätts genom okunskap och armviftande retorik. Det vore befriande om svensk politisk debatt kunde få utgöra en replipunkt från den typen av företeelser. Det senaste halvåret har tyvärr inneburit ett exempel på motsatsen.
Läs gärna Vänstra Stranden som i en text om dygderna för en sanningssökande människa citerar den romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det till.
en
romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det
till. - See more at:
https://www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.2934083-demker-framtiden-ligger-i-vara-hander-och-tankar#sthash.egPYH3Tx.dpuf
en
romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det
till. - See more at:
https://www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.2934083-demker-framtiden-ligger-i-vara-hander-och-tankar#sthash.egPYH3Tx.dpuf
Etiketter:
Agrabah,
Aladdin,
Donald Trump,
Jan Björklund,
Jas Gripen,
Marcus Aurelius,
Vänstra Stranden
2015-12-19
Stefan Löfvens jultal
Det är vidrigt. Det är ynkligt. Det är avskyvärt. Stefan Löfven skrädde inte orden när han i sitt jultal kommenterade de brända flyktingförläggningarna. Överhuvudtaget har nog ingen som kunnat undgå att märka att Stefan Löfvens är en empatisk person och att han strävar efter att låta denna empati komma till uttryck i politiken, också i en solidarisk flyktingpolitik.
Desto svårare blir då uppgiften att kombinera empatin och strävan efter en solidarisk flyktingpolitik med de migrationspolitiska åtgärder som syftar till att färre asylsökande människor skall komma till Sverige. Stefan Löfven försöker hantera problemet genom att bl a betona vikten att av de människor som kommer hit måste kunna få ett värdigt mottagande och att flyktingkrisen bara kan lösas varaktigt om fler EU-länder tar sitt ansvar.
Om det nu är så att antalet flyktingar som söker sig till Sverige börjar minska kommer också den politiska dagordningen att breddas - de senaste månaderna har ju flyktingfrågan dominerat starkt. I sitt tal målade Stefan Löfven upp två skiljelinjer framåt. Den första skiljelinjen, menade Löfven, stod mellan investeringar (rödgrön politik) vs nedskärningar (allianspolitik), den andra skiljelinjen stod mellan sammanhållning (rödgrön politik) vs skuggsamhälle (centerpolitik - släpp in alla som vill komma men låt dem klara sig själva med låglönejobb/svartjobb och usla livsvillkor).
Nu regerar Stefan Löfven för första gången på egen budget (är det förresten någon som noterat att budgeten nu röstats igenom i riksdagen utan problem, trots uppsagd Decemberöverenskommelse och tvetydigheter från främst Anna Kinberg Batra om hur oppositionen skulle agera). Just nu går ekonomin mycket bra, arbetslösheten sjunker, BNP växer. Närmar vi oss mandatperiodens momentum? Om den rödgröna regeringen lyckas utnyttja situationen till att få fart på tillväxt, jobb och byggande kan den stå relativt stark inför valrörelsen 2018.
Jag kommenterar Löfvens jultal, för Svenska Dagbladet här.
Desto svårare blir då uppgiften att kombinera empatin och strävan efter en solidarisk flyktingpolitik med de migrationspolitiska åtgärder som syftar till att färre asylsökande människor skall komma till Sverige. Stefan Löfven försöker hantera problemet genom att bl a betona vikten att av de människor som kommer hit måste kunna få ett värdigt mottagande och att flyktingkrisen bara kan lösas varaktigt om fler EU-länder tar sitt ansvar.
Om det nu är så att antalet flyktingar som söker sig till Sverige börjar minska kommer också den politiska dagordningen att breddas - de senaste månaderna har ju flyktingfrågan dominerat starkt. I sitt tal målade Stefan Löfven upp två skiljelinjer framåt. Den första skiljelinjen, menade Löfven, stod mellan investeringar (rödgrön politik) vs nedskärningar (allianspolitik), den andra skiljelinjen stod mellan sammanhållning (rödgrön politik) vs skuggsamhälle (centerpolitik - släpp in alla som vill komma men låt dem klara sig själva med låglönejobb/svartjobb och usla livsvillkor).
Nu regerar Stefan Löfven för första gången på egen budget (är det förresten någon som noterat att budgeten nu röstats igenom i riksdagen utan problem, trots uppsagd Decemberöverenskommelse och tvetydigheter från främst Anna Kinberg Batra om hur oppositionen skulle agera). Just nu går ekonomin mycket bra, arbetslösheten sjunker, BNP växer. Närmar vi oss mandatperiodens momentum? Om den rödgröna regeringen lyckas utnyttja situationen till att få fart på tillväxt, jobb och byggande kan den stå relativt stark inför valrörelsen 2018.
Jag kommenterar Löfvens jultal, för Svenska Dagbladet här.
Etiketter:
Anna Kinberg Batra,
Budget,
Decemberöverenskommelsen,
Jultal,
Stefan Löfven
2015-12-17
SVT Debatt läggs ned - till glädje och förtvivlan
I kväll sänds sista avsnittet av SVT Debatt, som efter 27 säsonger (!) nu läggs ned. SVT Debatt har varit ett program som många älskat att hata. Programmet har anklagats för att vulgarisera debatten och för att låta den som ropar högst och viftar mest få ordet. Publikläktaren har kallats för "apberget". I sanningens namn har statusen och kvaliteten på deltagarna inte alltid varit den högsta. Själv har jag varit med 7-8 gånger. :)
Men programmet har fått genomslag och ofta gått igenom bruset. Redaktionen har - vad jag förstått - oftast varit högmotiverad och entusiastisk. Attityden kan beskrivas som en slags uppkäftig kvällstidningsinspirerad hälsning från Göteborg till de "finare" samhällsprogrammen i Stockholm (även om Uppdrag granskning-redaktionen också finns i Göteborg). Tittarsiffrorna har varit bra, även om de minskade våren 2015. Mellan 380 000 och 500 000 människor brukar se programmet, och spinnet särskilt på Twitter har varit livaktigt. Alla svenska TV-tittare känner till SVT Debatt. I alla fall nästan alla.
Då och då har programmet gått över gränsen. Riktigt upprörd blev jag när Debatt i september 2012 behandlade en slags vårdnadstvist om en tvåårig flicka, mellan barnets fosterföräldrar och barnets biologiska mamma som levde i Algeriet. I studion fanns en man som påstod sig ha levt med flickan och hennes mamma och han fick i livesändning framföra en mängd uppgifter av betydelse för utredningen om flickan, uppgifter som var omöjliga att kontrollera. Han påstod sig ha tillgång till den biologiska mammans telefonnummer, och SVT Debatt försökte i direktsändning ringa upp mamman. Ingen frågade sig hur glad mamman skulle bli över att oförberedd via tolk diskutera en vårdnadstvist om sin dotter i direktsänd svensk television. Redaktionellt haveri, skrev jag då, vilket ledde till en debatt i Studio Ett i P1 mellan mig och SVT Debatts då projektansvarige Robert Olsson. SVT Debatt bad om ursäkt för att man försökt ringa upp mamman i direktsändning.
Av alla programledare för SVT Debatt har Lennart Persson varit bäst. Hans lugna auktoritet har skapat en ordning i samtalet, vilken bidragit till att argumenten hamnat i centrum och skiljelinjer kunnat synliggöras.
Det är ett klokt beslut att nu lägga ned SVT Debatt. Programmet har stelnat i sin form och har svårt att komma vidare. Nu lanserar i stället SVT ett nytt program - Opinion Live - som börjar sändas torsdag 14 januari. Vem skall leda det programmet? Det är oklart, men Göteborgs-Posten påpekar stillsamt att SVT Göteborg nyligen rekryterat samhällsjournalisten och författaren Lena Sundström.
Själv missar jag kvällens avslutande sändning av SVT Debatt, då jag inte vill missa det nya avsnittet av Kommissarie Lewis kl 21.00 i Kanal 5. Men jag säger tack för alla dessa år och för att ni stuckit ut och jag önskar Opinion Live lycka till. Den som inte kan få nog av SVT Debatt hittar en förteckning över samtliga program och dess innehåll här - hur skulle man klara sig utan Wikipedia...
Men programmet har fått genomslag och ofta gått igenom bruset. Redaktionen har - vad jag förstått - oftast varit högmotiverad och entusiastisk. Attityden kan beskrivas som en slags uppkäftig kvällstidningsinspirerad hälsning från Göteborg till de "finare" samhällsprogrammen i Stockholm (även om Uppdrag granskning-redaktionen också finns i Göteborg). Tittarsiffrorna har varit bra, även om de minskade våren 2015. Mellan 380 000 och 500 000 människor brukar se programmet, och spinnet särskilt på Twitter har varit livaktigt. Alla svenska TV-tittare känner till SVT Debatt. I alla fall nästan alla.
Då och då har programmet gått över gränsen. Riktigt upprörd blev jag när Debatt i september 2012 behandlade en slags vårdnadstvist om en tvåårig flicka, mellan barnets fosterföräldrar och barnets biologiska mamma som levde i Algeriet. I studion fanns en man som påstod sig ha levt med flickan och hennes mamma och han fick i livesändning framföra en mängd uppgifter av betydelse för utredningen om flickan, uppgifter som var omöjliga att kontrollera. Han påstod sig ha tillgång till den biologiska mammans telefonnummer, och SVT Debatt försökte i direktsändning ringa upp mamman. Ingen frågade sig hur glad mamman skulle bli över att oförberedd via tolk diskutera en vårdnadstvist om sin dotter i direktsänd svensk television. Redaktionellt haveri, skrev jag då, vilket ledde till en debatt i Studio Ett i P1 mellan mig och SVT Debatts då projektansvarige Robert Olsson. SVT Debatt bad om ursäkt för att man försökt ringa upp mamman i direktsändning.
Av alla programledare för SVT Debatt har Lennart Persson varit bäst. Hans lugna auktoritet har skapat en ordning i samtalet, vilken bidragit till att argumenten hamnat i centrum och skiljelinjer kunnat synliggöras.
Det är ett klokt beslut att nu lägga ned SVT Debatt. Programmet har stelnat i sin form och har svårt att komma vidare. Nu lanserar i stället SVT ett nytt program - Opinion Live - som börjar sändas torsdag 14 januari. Vem skall leda det programmet? Det är oklart, men Göteborgs-Posten påpekar stillsamt att SVT Göteborg nyligen rekryterat samhällsjournalisten och författaren Lena Sundström.
Nyligen
rekryterade SVT Göteborg samhällsjournalisten Lena Sundström, en av
Sveriges mest namnkunniga journalister och författare - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2930208-hon-erbjods-fa-leda-svt-s-nya-debatt-#sthash.PBaNZ9hk.dpuf
Nyligen
rekryterade SVT Göteborg samhällsjournalisten Lena Sundström, en av
Sveriges mest namnkunniga journalister och författare - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2930208-hon-erbjods-fa-leda-svt-s-nya-debatt-#sthash.PBaNZ9hk.dpuf
yligen
rekryterade SVT Göteborg samhällsjournalisten Lena Sundström, en av
Sveriges mest namnkunniga journalister och författare - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2930208-hon-erbjods-fa-leda-svt-s-nya-debatt-#sthash.PBaNZ9hk.dpuf
yligen
rekryterade SVT Göteborg samhällsjournalisten Lena Sundström, en av
Sveriges mest namnkunniga journalister och författare - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2930208-hon-erbjods-fa-leda-svt-s-nya-debatt-#sthash.PBaNZ9hk.dpuf
amhällsjournalisten
Lena Sundström, en av Sveriges mest namnkunniga journalister och
författare - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2930208-hon-erbjods-fa-leda-svt-s-nya-debatt-#sthash.PBaNZ9hk.dpuf
amhällsjournalisten
Lena Sundström, en av Sveriges mest namnkunniga journalister och
författare - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2930208-hon-erbjods-fa-leda-svt-s-nya-debatt-#sthash.PBaNZ9hk.dpuf
Själv missar jag kvällens avslutande sändning av SVT Debatt, då jag inte vill missa det nya avsnittet av Kommissarie Lewis kl 21.00 i Kanal 5. Men jag säger tack för alla dessa år och för att ni stuckit ut och jag önskar Opinion Live lycka till. Den som inte kan få nog av SVT Debatt hittar en förteckning över samtliga program och dess innehåll här - hur skulle man klara sig utan Wikipedia...
2015-12-16
Jas Gripen-plan har blivit borgerlighetens fetisch
Jas Gripen-planen har blivit en fetisch - ett objekt för besatthet - för svensk borgerlighet. Sverige har idag informerat om vilket stöd vi tänker ge Frankrike i dess kamp mot IS/Daesh och mot terrorism överhuvudtaget. De olika åtgärderna har valts från en lista som Frankrike överlämnat. Här ingår bl a strategiska flygtransporter, ett Herculesplan för insatser i Mali, svenska stabsofficerare och kanske även försvarsmateriel. Ingenting tyder i detta skede på att Frankrike skulle vara missnöjt med det svenska stödet.
Men de borgerliga partierna rasar över att Sverige inte sänder JAS-plan. (Sverigedemokraterna vill gå ännu längre och sända svensk marktrupp - lite oklart vart.)
De borgerliga partiernas reaktion är förväntad, men ändå trist. Det finns drag av en osund moralism i debatten, uppbyggd enligt logiken "den som skickar flest Jas-plan hatar IS/Daesh allra mest". Fokus hamnar på medlen, i stället för på målen.
Det är inte brist på stridsflygplan som försvårar bekämpandet av IS/Daesh. Det vet de borgerliga partierna, ändå väljer de att spela upp just Jas Gripen-plan som en avgörande komponent i det svenska stödet. Det är faktiskt inte seriöst.
Bombhögern trodde att om man bara bombade bort Saddam Hussein och Muammar Gadaffi så skulle allt bli frid och fröjd. Verkligheten i Irak och Libyen visade sig vara något mer komplicerad än så.
Det kan ibland vara både befogat och nödvändigt att använda sig av militära medel. Kampen mot IS/Daesh är ett sådant tillfälle. Men därifrån till att ryggmärgsmässigt fördöma det svenska stödet till Frankrike för att det inte inrymmer Jas Gripen-plan är steget mycket långt.
Men de borgerliga partierna rasar över att Sverige inte sänder JAS-plan. (Sverigedemokraterna vill gå ännu längre och sända svensk marktrupp - lite oklart vart.)
De borgerliga partiernas reaktion är förväntad, men ändå trist. Det finns drag av en osund moralism i debatten, uppbyggd enligt logiken "den som skickar flest Jas-plan hatar IS/Daesh allra mest". Fokus hamnar på medlen, i stället för på målen.
Det är inte brist på stridsflygplan som försvårar bekämpandet av IS/Daesh. Det vet de borgerliga partierna, ändå väljer de att spela upp just Jas Gripen-plan som en avgörande komponent i det svenska stödet. Det är faktiskt inte seriöst.
Bombhögern trodde att om man bara bombade bort Saddam Hussein och Muammar Gadaffi så skulle allt bli frid och fröjd. Verkligheten i Irak och Libyen visade sig vara något mer komplicerad än så.
Det kan ibland vara både befogat och nödvändigt att använda sig av militära medel. Kampen mot IS/Daesh är ett sådant tillfälle. Men därifrån till att ryggmärgsmässigt fördöma det svenska stödet till Frankrike för att det inte inrymmer Jas Gripen-plan är steget mycket långt.
Etiketter:
Daesh,
Fetisch,
Frankrike,
IS,
Jas Gripen,
Muammar Gadaffi,
Saddam Hussein,
Sverigedemokraterna
2015-12-15
Viktig och rolig nyordning inom S, med öppen utfrågning av kandidater
Socialdemokraternas mödosamma vandring mot att bli ett öppet och modernt framtidsparti tog igår ytterligare ett litet steg på vägen. Då genomfördes en offentlig utfrågning av de fem kandidater som låtit sig nomineras till uppdraget att leda Socialdemokraterna i Göteborgs kommunstyrelse och också bli kommunstyrelsens ordförande efter avgående Anneli Hulthén. Utfrågningen genomfördes av Britt-Marie Mattsson och den kan ses i sin helhet här.
Kongressalen i Folkets Hus vid Järntorget var välfylld och stämningen uppsluppen. Människor skrattade och kramades och stötte och blötte de olika kandidaternas egenskaper och förankring. Det var en politikens fest, ungefär på samma sätt som när Vänsterpartiet för några år sedan valde ny partiledare efter Lars Ohly och de fyra kandidaterna Ulla Andersson, Rosanna Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt turnerade runt i landet på motsvarande utfrågningar.
Det är utmärkt att Socialdemokraterna nu öppnar upp sina nomineringsprocesser och val till ledningsuppdrag. Även om det till sist är valkommittén som formulerar förslaget som den extra partidistriktskongressen har att ta ställning till en bit in i januari så bidrar öppenheten och de många kandidaterna till att ge legitimitet åt både process och beslut. Medlemmarna mobiliseras och intresset för valet ökar. Kandidaterna måste också vara beredda att öppet och argumentativt redovisa sina ideologiska grunduppfattningar och åsikter i sakpolitiska frågor.
Gårdagskvällens utfrågning bidrog inte till att synliggöra några större sakpolitiska skiljelinjer mellan de olika kandidaterna. Det var kanske heller inte att vänta. I stället fick publiken förhålla sig till kandidaternas förmåga att klart och tydligt besvara Britt-Marie Mattsons frågor, deras motiveringar till sina ställningstaganden, deras visioner för Göteborg och deras ledarstil. Gott så.
Jag noterar till min glädje att tre av fem kandidater håller på IFK Göteborg och till min sorg att ingen av de fem vågade förespråka republik framför monarki.
Socialdemokraterna har allt för länga plågats av en partikultur där medlemmarna inte förväntats ta steget fram och öppet kandidera till ledningsuppdrag. Jag är glad att den tiden nu tycks vara på väg att försvinna. Respekt åt kandidaterna Cecilia Dalman Eek, Ann-Sofie "Soffan" Hermansson, Mattias Jonsson, Håkan Linnarsson och Lena Malm som bidrar till att göra denna viktiga förändring möjlig.
Jag kommenterar gårdagskvällen utfrågning bl a för SVT Väst och för TT.
Kongressalen i Folkets Hus vid Järntorget var välfylld och stämningen uppsluppen. Människor skrattade och kramades och stötte och blötte de olika kandidaternas egenskaper och förankring. Det var en politikens fest, ungefär på samma sätt som när Vänsterpartiet för några år sedan valde ny partiledare efter Lars Ohly och de fyra kandidaterna Ulla Andersson, Rosanna Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt turnerade runt i landet på motsvarande utfrågningar.
Det är utmärkt att Socialdemokraterna nu öppnar upp sina nomineringsprocesser och val till ledningsuppdrag. Även om det till sist är valkommittén som formulerar förslaget som den extra partidistriktskongressen har att ta ställning till en bit in i januari så bidrar öppenheten och de många kandidaterna till att ge legitimitet åt både process och beslut. Medlemmarna mobiliseras och intresset för valet ökar. Kandidaterna måste också vara beredda att öppet och argumentativt redovisa sina ideologiska grunduppfattningar och åsikter i sakpolitiska frågor.
Gårdagskvällens utfrågning bidrog inte till att synliggöra några större sakpolitiska skiljelinjer mellan de olika kandidaterna. Det var kanske heller inte att vänta. I stället fick publiken förhålla sig till kandidaternas förmåga att klart och tydligt besvara Britt-Marie Mattsons frågor, deras motiveringar till sina ställningstaganden, deras visioner för Göteborg och deras ledarstil. Gott så.
Jag noterar till min glädje att tre av fem kandidater håller på IFK Göteborg och till min sorg att ingen av de fem vågade förespråka republik framför monarki.
Socialdemokraterna har allt för länga plågats av en partikultur där medlemmarna inte förväntats ta steget fram och öppet kandidera till ledningsuppdrag. Jag är glad att den tiden nu tycks vara på väg att försvinna. Respekt åt kandidaterna Cecilia Dalman Eek, Ann-Sofie "Soffan" Hermansson, Mattias Jonsson, Håkan Linnarsson och Lena Malm som bidrar till att göra denna viktiga förändring möjlig.
Jag kommenterar gårdagskvällen utfrågning bl a för SVT Väst och för TT.
2015-12-13
Nej, Sverigedemokraterna har sannerligen inga skäl att jubla
Regeringens åtstramning av flyktingpolitiken (ID-kontroller, tillfälliga uppehållstillstånd, skärpta krav för anhöriginvandring etc) har fått en och annan att tro att Sverigedemokraterna nu jublar eftersom de till sist fått gehör för sin politik.
Ingenting kunde vara mer felaktigt. Sverigedemokraterna jublar inte och har sannerligen inga skäl att jubla. Partiet är det här decenniets stora sakpolitiska förlorare. I partiets enda viktiga fråga - invandringspolitiken - har utvecklingen år efter år gått i helt motsatt riktning än vad partiet önskat och eftersträvat. Trots att partiet vuxit kraftigt i opinionen har partiet grovt misslyckats med att utnyttja det ökade väljarstödet till att påverka politiken.
Ända sedan sin tillkomst har Sverigedemokraterna hävdat att vi måste sätta stopp för "massinvandringen" och kraftigt minska antalet invandrare som kommer till Sverige. Det har inte spelat någon roll om antalet flyktingar som sökt sig till Sverige ett år varit 10 000 eller 150 000. I Sverigedemokraternas värld spelar volymer faktiskt ingen roll - oavsett hur många som kommer så är det för många.
De senaste decennierna har Sverige beviljat uppehållstillstånd till ungefär 650 000 flyktingar, inklusive deras anhöriga. Då är 2015 års siffror ändå inte inräknade. För varje år som Sverigedemokraterna suttit i riksdagen har antalet flyktingar som beviljats uppehållstillstånd i Sverige ökat.
Flyktingmottagningen har tillsammans med övrig invandring stöpt om Sverige i grunden. Sverige är i dag ett annorlunda och betydligt mer mångkulturellt samhälle än vad Sverige var under större delen av 1900-talet. De människor som kommit hit och stannat kvar bidrar till att omforma det svenska samhället på ett sätt som inte går att rulla tillbaka. Mångkulturalismen har kommit för att stanna och Sverigedemokraterna är ur det perspektivet historiens förlorare. De har inga skäl att jubla alls.
Under det senaste året har Sverige tagit emot fler flyktingar per capita än något annat EU-land. Aldrig någonsin tidigare har Sverige tagit emot så många flyktingar. Den nya skärpta flyktingpolitiken (som jag vid flera tillfällen kritiserat, t ex här och här och här) kommer möjligen att bidra till att minska antalet människor som söker asyl i Sverige, men det finns fortsatt goda möjligheter till att asylmottagningen framöver kommer att ligga kvar på en visserligen lägre, men ändå hög nivå.
Det bästa vore förstås om människor slapp fly från sina hem. Men där är vi tyvärr inte ännu. Tills vi når dit hoppas och tror jag att Sverige kommer att vara ett land som många vill söka sig till och ett land som gör sitt allra bästa för att ge dem skydd och ett nytt hem.
Nu börjar nästa fas. Bygga bostäder, bygga ut skolor och öka antalet lärare, ökade resurser till sjukvården, skapa fler jobb. Det är en spännande resa som väntar!
Denna bloggpost har inspirerats av en Facebookuppdatering av min akademiske kollega, sociologen Mikael Carleheden.
Ingenting kunde vara mer felaktigt. Sverigedemokraterna jublar inte och har sannerligen inga skäl att jubla. Partiet är det här decenniets stora sakpolitiska förlorare. I partiets enda viktiga fråga - invandringspolitiken - har utvecklingen år efter år gått i helt motsatt riktning än vad partiet önskat och eftersträvat. Trots att partiet vuxit kraftigt i opinionen har partiet grovt misslyckats med att utnyttja det ökade väljarstödet till att påverka politiken.
Ända sedan sin tillkomst har Sverigedemokraterna hävdat att vi måste sätta stopp för "massinvandringen" och kraftigt minska antalet invandrare som kommer till Sverige. Det har inte spelat någon roll om antalet flyktingar som sökt sig till Sverige ett år varit 10 000 eller 150 000. I Sverigedemokraternas värld spelar volymer faktiskt ingen roll - oavsett hur många som kommer så är det för många.
De senaste decennierna har Sverige beviljat uppehållstillstånd till ungefär 650 000 flyktingar, inklusive deras anhöriga. Då är 2015 års siffror ändå inte inräknade. För varje år som Sverigedemokraterna suttit i riksdagen har antalet flyktingar som beviljats uppehållstillstånd i Sverige ökat.
Flyktingmottagningen har tillsammans med övrig invandring stöpt om Sverige i grunden. Sverige är i dag ett annorlunda och betydligt mer mångkulturellt samhälle än vad Sverige var under större delen av 1900-talet. De människor som kommit hit och stannat kvar bidrar till att omforma det svenska samhället på ett sätt som inte går att rulla tillbaka. Mångkulturalismen har kommit för att stanna och Sverigedemokraterna är ur det perspektivet historiens förlorare. De har inga skäl att jubla alls.
Under det senaste året har Sverige tagit emot fler flyktingar per capita än något annat EU-land. Aldrig någonsin tidigare har Sverige tagit emot så många flyktingar. Den nya skärpta flyktingpolitiken (som jag vid flera tillfällen kritiserat, t ex här och här och här) kommer möjligen att bidra till att minska antalet människor som söker asyl i Sverige, men det finns fortsatt goda möjligheter till att asylmottagningen framöver kommer att ligga kvar på en visserligen lägre, men ändå hög nivå.
Det bästa vore förstås om människor slapp fly från sina hem. Men där är vi tyvärr inte ännu. Tills vi når dit hoppas och tror jag att Sverige kommer att vara ett land som många vill söka sig till och ett land som gör sitt allra bästa för att ge dem skydd och ett nytt hem.
Nu börjar nästa fas. Bygga bostäder, bygga ut skolor och öka antalet lärare, ökade resurser till sjukvården, skapa fler jobb. Det är en spännande resa som väntar!
Denna bloggpost har inspirerats av en Facebookuppdatering av min akademiske kollega, sociologen Mikael Carleheden.
2015-12-11
Obehagliga nyord: Flyktingpaus
Nej, nu skulle det väl sitta bra med en liten flyktingpaus!
Alla behöver vi en paus då och då. Det kan vara en paus som vi använder till något positivt som en personlig njutning - en kaffepaus, eller kanske en rökpaus. Syftet med en paus kan också vara att samla kraft från en ansträngning - en vilopaus efter en hård arbetsinsats, ett träningspass, en intensiv närvaro i sociala medier.
Nyligen fick Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé stort genomslag i media för en ny slags paus - en flyktingpaus.
Ungefär 60 miljoner människor i världen i dag befinner sig på flykt. Hälften av dessa är barn. De allra flesta flyktingar tas omhand av fattiga länder och att bara en mycket liten del kommer till rika industriländer. Nära nio av tio flyktingar finns i länder och regioner som bedöms som underutvecklade. Med all respekt för de påfrestningar som många svenska institutioner nu utsätts för är jag inte säker på att det i första hand är Sverige som behöver en paus. I stället är det framförallt de människor som tvingas fly som behöver en paus, en paus från otrygghet, ångest och umbäranden. Därutöver är det alla de fattiga länder som härbärgerar 90 procent av världens flyktingar som kan behöva en paus.
Att hävda att det är Sverige som behöver en flyktingpaus blir ett hån mot människor på flykt och mot de fattiga länder där de befinner sig. Ordet blir en banalisering av det lidande som flyktingskapet innebär. Jag blir uppriktig besviken på Tomas Tobé och jag kan inte låta bli att tänka på vad Fredrik Reinfeldt tycker om dagens utveckling. Hela hans "öppna era hjärtan"-linje skåpas nu ut av Moderaterna och ersätts av en "stäng gränserna fortare än kvickt"-linje.
Och ja, jag har protesterat även mot att rödgröna företrädare påstått att Sverige behöver ett "andrum" i flyktingmottagningen.
Alla behöver vi en paus då och då. Det kan vara en paus som vi använder till något positivt som en personlig njutning - en kaffepaus, eller kanske en rökpaus. Syftet med en paus kan också vara att samla kraft från en ansträngning - en vilopaus efter en hård arbetsinsats, ett träningspass, en intensiv närvaro i sociala medier.
Nyligen fick Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé stort genomslag i media för en ny slags paus - en flyktingpaus.
Ungefär 60 miljoner människor i världen i dag befinner sig på flykt. Hälften av dessa är barn. De allra flesta flyktingar tas omhand av fattiga länder och att bara en mycket liten del kommer till rika industriländer. Nära nio av tio flyktingar finns i länder och regioner som bedöms som underutvecklade. Med all respekt för de påfrestningar som många svenska institutioner nu utsätts för är jag inte säker på att det i första hand är Sverige som behöver en paus. I stället är det framförallt de människor som tvingas fly som behöver en paus, en paus från otrygghet, ångest och umbäranden. Därutöver är det alla de fattiga länder som härbärgerar 90 procent av världens flyktingar som kan behöva en paus.
Att hävda att det är Sverige som behöver en flyktingpaus blir ett hån mot människor på flykt och mot de fattiga länder där de befinner sig. Ordet blir en banalisering av det lidande som flyktingskapet innebär. Jag blir uppriktig besviken på Tomas Tobé och jag kan inte låta bli att tänka på vad Fredrik Reinfeldt tycker om dagens utveckling. Hela hans "öppna era hjärtan"-linje skåpas nu ut av Moderaterna och ersätts av en "stäng gränserna fortare än kvickt"-linje.
Och ja, jag har protesterat även mot att rödgröna företrädare påstått att Sverige behöver ett "andrum" i flyktingmottagningen.
Etiketter:
Andrum,
Flyktingpaus,
Fredrik Reinfeldt,
Moderaterna,
Tomas Tobé
2015-12-07
Lätt införa repressiva åtgärder – svårare avskaffa dem
För ett par veckor sedan – den 18 november - beslöt Säkerhetspolisen att höja hotbilden för Sverige från 3 till 4, från ”förhöjt hot” till ”högt hot”. Det är den högsta hotnivån någonsin. Samtidigt tillkännagavs att en 25-årig man anhållits i sin frånvaro, misstänkt för förberedelse till terroristbrott.
Dagen därpå – den 19
november – meddelade statsminister Stefan Löfven att regeringen avsåg att
genomföra flera insatser för att motverka terrorism i Sverige. Insatserna
bestod i att utreda förslag på hur
Åklagarmyndigheten, Säkerhetspolisen och Polismyndigheten kan få avlyssna
information som skickas genom krypterade kanaler, driva frågan om kontroll av biometriska uppgifter vid
gränserna till Schengenområdet samt utreda om det finns tillräckliga
möjligheter till kameraövervakning på särskilt brottsutsatta platser och andra
platser med ett förhöjt skyddsbehov.
Enskilda
repressiva åtgärder försvaras gärna med en förstärkt hotbild och med att de
bara är temporära. Men när hotbilden väl förändrats är det sällan som de
repressiva åtgärderna avskaffas. Vi har vant oss vid dem och de har blivit en
del av vår vardag. Det är en olycklig och oroande utveckling.
Angående
statens övervakning av sina medborgare så anser jag för övrigt att möjligheten
att ge Edward Snowden politisk asyl i Sverige bör ges en seriös prövning.
Texten är publicerad i Aktuellt i Politiken, 4 december 2015.
Texten är publicerad i Aktuellt i Politiken, 4 december 2015.
Etiketter:
Edward Snowden,
Hotbilder,
Repressiva åtgärder,
Stefan Löfven,
Säkerhetspolisen
2015-12-05
Hallå där, professorn! Om hur tågmissöden för oss närmare
Hallå där, professorn!
Jag hade aldrig sett honom förut. Och han hade aldrig sett mig. Men jag insåg att min klädsel och min uppsyn innebar att min entré på en liten kvarterspizzeria på Liljeholmen kl 21.50 på fredagskvällen inte gått helt obemärkt förbi.
Jag var strandsatt i Stockholm efter att ha tillbringat sex timmar på ett Göteborgståg som stormen Helga kramade musten ur och som aldrig kom längre än till Flen. Vid beskedet att vi måste vända tillbaka till Stockholm utbröt en hotellbokningsrusning bland tågpassagerarna. Om man inte ville bo på Grand för 4 000 kronor natten hänvisade bokningssajterna till Sollentuna eller Bromma. Jag lyckades i hast boka ett rum på något som hette Liljeholmens Stadshotell, för det facila priset av 599 kronor natten och med toalett och dusch i korridoren. Jag tror det var vad man tidigare kallade ett "ungkarlshotell", som renoverats upp.
Missöden med tåg för oss närmare varandra. Under de timmar tåget stod stilla i Flen fick jag många uppmuntrande tillrop på Facebook och Twitter och hjälp med att hitta någonstans att sova (det var innan jag visste att tåget skulle köra tillbaka till Stockholm). På Twitter startades hashtaggen #PrayForUlf, men det var kanske att ta i...
I kupén hamstrade folk mat (och dryck...) från bistron och började till och med prata med varandra. En passagerare kontaktade en journalistkompis på GT/Expressen och gav en live-rapport om läget. Live-rapporteringen var till sitt innehåll något överdriven, och han lade stor möda på att få de bilder han sände över till tidningen att se tillräckligt ödesmättade ut.
En passagerare var smart nog att ringa hotell som inte var knutna till samordningstjänsten Booking.com. Han hade just fått tag på sista rummet på ett centralt beläget hotell när tågtunnlarna utanför Stockholm abrupt gjorde slut på samtalet. Det blev nog Sollentuna för hans del. (Jag har inget emot Sollentuna, men han hade större förväntningar.)
"Hallå där, professorn", sa mannen på pizzerian. "Hallå där", sa jag. "Tänk att du såg att jag var professor." Mannen ryckte till. "Är du professor", frågade han. "Javisst", svarade jag. "I vad då?" "I statsvetenskap", svarade jag. Han mulnade lite, men jag är osäker på om det berodde på att han hade något särskilt emot statsvetenskap eller om han inte var riktigt säker på vad statsvetenskap var för slags ämne.
Dialogen mellan mannen och mig väckte även de övriga gästernas uppmärksamhet. En student, en jurist, en entreprenör. Vi pratade Paradise Hotel, Socialdemokrater för tro och solidaritet och Vinterviken. Mannen som först tilltalat mig sa att han tyckte att alla socialdemokrater borde kastas i vattnet i Sandhamn (?), lite oklart varför. Men han var glad ändå och kramade nästan om mig när han gick. Och så fick jag tips om Nybohovsbanan, vilken jag åkte till Liljeholmens T-banestation tidigare i dag.
Nu sitter jag på tåget till Göteborg igen, exakt ett dygn försenad. Men mer erfarenheter och vardagsupplevelser som berikat mitt liv.
Jag hade aldrig sett honom förut. Och han hade aldrig sett mig. Men jag insåg att min klädsel och min uppsyn innebar att min entré på en liten kvarterspizzeria på Liljeholmen kl 21.50 på fredagskvällen inte gått helt obemärkt förbi.
*
Jag var strandsatt i Stockholm efter att ha tillbringat sex timmar på ett Göteborgståg som stormen Helga kramade musten ur och som aldrig kom längre än till Flen. Vid beskedet att vi måste vända tillbaka till Stockholm utbröt en hotellbokningsrusning bland tågpassagerarna. Om man inte ville bo på Grand för 4 000 kronor natten hänvisade bokningssajterna till Sollentuna eller Bromma. Jag lyckades i hast boka ett rum på något som hette Liljeholmens Stadshotell, för det facila priset av 599 kronor natten och med toalett och dusch i korridoren. Jag tror det var vad man tidigare kallade ett "ungkarlshotell", som renoverats upp.
Missöden med tåg för oss närmare varandra. Under de timmar tåget stod stilla i Flen fick jag många uppmuntrande tillrop på Facebook och Twitter och hjälp med att hitta någonstans att sova (det var innan jag visste att tåget skulle köra tillbaka till Stockholm). På Twitter startades hashtaggen #PrayForUlf, men det var kanske att ta i...
I kupén hamstrade folk mat (och dryck...) från bistron och började till och med prata med varandra. En passagerare kontaktade en journalistkompis på GT/Expressen och gav en live-rapport om läget. Live-rapporteringen var till sitt innehåll något överdriven, och han lade stor möda på att få de bilder han sände över till tidningen att se tillräckligt ödesmättade ut.
En passagerare var smart nog att ringa hotell som inte var knutna till samordningstjänsten Booking.com. Han hade just fått tag på sista rummet på ett centralt beläget hotell när tågtunnlarna utanför Stockholm abrupt gjorde slut på samtalet. Det blev nog Sollentuna för hans del. (Jag har inget emot Sollentuna, men han hade större förväntningar.)
*
"Hallå där, professorn", sa mannen på pizzerian. "Hallå där", sa jag. "Tänk att du såg att jag var professor." Mannen ryckte till. "Är du professor", frågade han. "Javisst", svarade jag. "I vad då?" "I statsvetenskap", svarade jag. Han mulnade lite, men jag är osäker på om det berodde på att han hade något särskilt emot statsvetenskap eller om han inte var riktigt säker på vad statsvetenskap var för slags ämne.
Dialogen mellan mannen och mig väckte även de övriga gästernas uppmärksamhet. En student, en jurist, en entreprenör. Vi pratade Paradise Hotel, Socialdemokrater för tro och solidaritet och Vinterviken. Mannen som först tilltalat mig sa att han tyckte att alla socialdemokrater borde kastas i vattnet i Sandhamn (?), lite oklart varför. Men han var glad ändå och kramade nästan om mig när han gick. Och så fick jag tips om Nybohovsbanan, vilken jag åkte till Liljeholmens T-banestation tidigare i dag.
*
Nu sitter jag på tåget till Göteborg igen, exakt ett dygn försenad. Men mer erfarenheter och vardagsupplevelser som berikat mitt liv.
2015-12-04
SD tar ett steg åt höger
Sverigedemokraterna byter fot och säger nu nej till ett renodlat kommunalt veto till nya friskolor. Därmed finns det inte längre majoritet för ett sådant förslag i riksdagen. Sverigedemokraternas positionsförflyttning i frågan skärper partiets högerprofilering ytterligare.
I sitt anförande under partiets landsdagar förra helgen sa Jimmie Åkesson att han gärna vill att partiet är med och bildar en mitten-högerregering tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna. Så kommer det naturligtvis inte att bli, åtminstone inte under överskådlig tid. Men den här typen av steg åt höger stärker de krafter inom Moderaterna och Kristdemokraterna som inte har något emot att samverka med Sverigedemokraterna.
Sverige är ju ett av de få länder i Europa där partierna har varit överens om att behandla det främlingsfientliga partiet i parlamentet som paria. Det finns olika tänkbara förklaringar till varför de svenska partierna haft en sådan inställning. Sverige är det land i Europa där medborgarnas inställning till invandrare och flyktingmottagning är mest positiv, vilket underlättat ställningstagandet. Sverigedemokraterna har också sina rötter i nazistiska miljöer, vilket skiljer partiet från till exempel Dansk Folkeparti i Danmark eller Fremskrittspartiet i Norge. Nazi-anstrykningen gör det svårare för övriga partier att inleda någon form av samverkan med Sverigedemokraterna.
Zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur sägs det ibland. Så är det. Men politiska partier är inga zebror. Sverigedemokraterna kan försöka sig på en normaliseringsprocess, där de tonar ned sitt främlingsfientliga - eller rasistiska, som en del menar - budskap och den vägen sänka tröskeln för övriga partier att samverka med dem. Risken är då att partiets kärntrupper demobiliseras, de som inte vill att Sverigedemokraterna skall vara ett "vanligt" parti. Sverigedemokraternas beslut att fälla den rödgröna budgeten och utlösa en regeringskris förra hösten samt partiets beslut att prioritera ned det parlamentariska arbetet till förmån för kampanjer på gator och torg har gjort vägen till en sådan "normalisering" betydligt längre.
I sitt anförande under partiets landsdagar förra helgen sa Jimmie Åkesson att han gärna vill att partiet är med och bildar en mitten-högerregering tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna. Så kommer det naturligtvis inte att bli, åtminstone inte under överskådlig tid. Men den här typen av steg åt höger stärker de krafter inom Moderaterna och Kristdemokraterna som inte har något emot att samverka med Sverigedemokraterna.
Sverige är ju ett av de få länder i Europa där partierna har varit överens om att behandla det främlingsfientliga partiet i parlamentet som paria. Det finns olika tänkbara förklaringar till varför de svenska partierna haft en sådan inställning. Sverige är det land i Europa där medborgarnas inställning till invandrare och flyktingmottagning är mest positiv, vilket underlättat ställningstagandet. Sverigedemokraterna har också sina rötter i nazistiska miljöer, vilket skiljer partiet från till exempel Dansk Folkeparti i Danmark eller Fremskrittspartiet i Norge. Nazi-anstrykningen gör det svårare för övriga partier att inleda någon form av samverkan med Sverigedemokraterna.
Zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur sägs det ibland. Så är det. Men politiska partier är inga zebror. Sverigedemokraterna kan försöka sig på en normaliseringsprocess, där de tonar ned sitt främlingsfientliga - eller rasistiska, som en del menar - budskap och den vägen sänka tröskeln för övriga partier att samverka med dem. Risken är då att partiets kärntrupper demobiliseras, de som inte vill att Sverigedemokraterna skall vara ett "vanligt" parti. Sverigedemokraternas beslut att fälla den rödgröna budgeten och utlösa en regeringskris förra hösten samt partiets beslut att prioritera ned det parlamentariska arbetet till förmån för kampanjer på gator och torg har gjort vägen till en sådan "normalisering" betydligt längre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
