Almedalen - igår Stefan Löfven, idag Ebba Busch Thor

Hej vad det går, i Almedalen. Igår höll Stefan Löfven sitt anförande, och jag är glad att han valde ett ideologiskt anslag och en varm och optimistisk ton. Genom mitt ordförandeskap i Socialdemokrater för tro och solidaritet hade jag för första gången fått en reserverad plats framför scenen. Jag placerades bredvid en polis från SÄPO, och funderar lite på om det var en tillfällighet eller inte...

 Ikväll talar Ebba Busch Thor, och det skall bli spännande att se var Kristdemokraterna tänker ta vägen nu när Moderaterna alltmer återtar sin gamla position till höger på det politiska fältet. I sitt installationsanförande markerade ju Ebba Busch Thor att Kristdemokraterna var ett högerparti, vilket hennes företrädare Göran Hägglund sällan eller aldrig gjorde. Hur många högerpartier tål Sverige?

Bland mina aktiviteter idag flaggar jag extra för ett seminarium om Socialdemokraterna och flyktingpolitiken (kl 15.00 i Vårdklockans kyrka), samt ett seminarium om framtidens Mellanösternpolitik (kl 16.00 i Vårdklockans kyrka) med bl a Cecilia Uddén, Thomas Hammarberg och Nathalie Besér. Välkomna!

Och så skall ni förstås inte missa att lyssna på Statsvetarpodden, med Cecilia Garme, Jonas Hinnfors och undertecknad. Nytt avsnitt finns här.

Dilsa Demirbag-Sten och den mörkblå åsiktskorridoren

Hösten 2012 skrev jag en text där jag välkomnade en då spirande borgerlig idédebatt om migrationspolitiken. Liberala profiler som Johan Norberg, Dilsa Demirbag-Sten och Fredrik Segerfeldt hade just startat nätverket Migro till stöd för fri rörlighet och en generös flyktingpolitik. Tidigare samma år hade Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg på DN Debatt kritiserat bl a Paulina Neuding och Johan Lndberg för att fixera sig vid invandringens problem och att Neuding formulerade sig på ett sätt som "borde få alla liberaler att rygga tillbaka".

Denna spirande debatt har utvecklats till skarpa konfliktlinjer. I Journalisten publicerar i dag Dilsa Demirbag-Sten en svidande uppgörelse med vad hon kallar liberala ledarskribenter på Expressen, Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten. Under rubriken "Ledarsidor i mörkblå åsiktskorridor" menar Demirbag-Sten att dessa ledarsidor "inte hänger med i utvecklingen", utan "går bakåt i stället för framåt".

Dilsa Demirbag-Sten lyfter som positiva exempel fram utrikeskorrar som Terese Cristiansson, Samir Abu Eid, Nathan Shachar, Cecilia Uddén och Magnus Falkehed, och kontrasterar deras öppna och vidsynta journalistik mot de nämnda ledarsidornas oförmåga att tänka utanför sin egen bubbla: Det är som om Expressens, Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens ledarskribenter tror att världen slutar vid Sveriges gränser. Att inget har hänt i till exempel Syrien och Turkiet. Hon skräder inte orden: I bästa fall har dessa tidningars ledarsidor trillat in i den mörkblå åsiktskorridoren, den där fördomsfulla och intoleranta vädrar morgonluft.

Det finns många, många liberaler som sörjer utvecklingen på de nämnda tidningarnas ledarsidor, och jag blir väldigt glad varje gång någon av dem gör sin röst hörd. Dels för att jag tycker att debatten blir bättre när politiska skiljelinjer tydligt synliggörs, och dels för att jag delar deras uppfattning om vikten av öppna gränser och en generös flyktingpolitik. Ju bredare stöd för en generös flyktingpolitik, desto större möjligheter att också förverkliga en sådan.

Egypten: Politisk islam kan inte önskas bort från den politiska processen

Över 500 människor dödades när den av militären tillsatta regeringen igår slog till mot två sit in-manifestationer i Kairo. Tillslaget väcker vrede och avsky. De farhågor jag uttryckte i tisdags besannades dessvärre.

Ansvaret för dödsfallen vilar tungt på den egyptiska militären och den av militären tillsatta regeringen. De manifestationer som nu slagits ned med brutalt våld syftade till att återinsätta den folkvalde president Muhammad Mursi som president och dessa manifestationer har i huvudsak varit fredliga. Men det egyptiska ledarskapet provade aldrig på allvar icke-våldsmetoder för att upplösa protesterna. I stället prioriterade man kulor framför vattenkanoner.

Vad händer nu? Avgörande blir huruvida den egyptiska militären genom sin våldsanvändning lyckas demobilisera Muslimska Brödraskapet. I parlamentsvalen 2012 - de första riktigt fria, demokratiska valen i Egyptens historia - fick Muslimska Brödraskapet drygt 36 procent av rösterna. De betydligt mer radikalt islamistiska Salafisterna fick drygt 24 procent. Det betyder att de islamistiska partierna tillsammans fick över 60 procent av rösterna i valet.

Det är klart att de rörelser som representerar politisk islam i Egypten, med ett sådant röststöd i ryggen, inte kan exkluderas om landet på allvar vill utvecklas till en politisk demokrati. Politisk islam i Egypten kan bara exkluderas genom repression. Det är möjligt att det egyptiska ledarskapet nu satsar på att provocera Muslimska Brödraskapet till våldshandlingar, för att på så sätt vinna legitimitet för att fängsla Brödraskapets ledarskap och i praktiken förbjuda partiets politiska verksamhet.

Ordningen skall återställas. Gatorna skall bli lika lugna som de var på Mubaraks tid. Ungefär så sa den egyptiske inrikesministern Muhammad Ibrahim igår.  Mubarak-tiden skall nu således framställas som det ideal som den av militären tillsatta egyptiska regeringen skall återskapa. Men klockan kan inte vridas tillbaka. Den arabiska våren och den egyptiska revolutionen har ritat om kartan på ett sätt som gör att det inte finns någon väg tillbaka. Det egyptiska folket kommer inte att acceptera den typen av auktoritärt styre som Mubarak representerade. Valet står snarare mellan öppen repression och en politisk process mot ett återupprättande av politisk demokrati i Egypten.

Låt oss hoppas på det senare alternativet. Händelserna efter morgondagens fredagsbön blir en första indikation på hur mycket ordning och kontroll militären kortsiktigt lyckats skapa genom sitt brutala övervåld från igår.

Lyssna gärna på Studio Etts inslag om händelseutvecklingen från i eftermiddags, och särskilt alltid lika kloka Cecilia Uddéns kommentater i slutet av inslaget.

EU höll fast vid sin linje i Jerusalemfrågan!

EU:s utrikesministrar enades i dag om ett starkt uttalande om Jerusalem och Mellanöstern. I min tidigare post i ämnet ställde jag frågan om Carl Bildt verkligen skulle kunna få med de övriga medlemsstaterna på så tydliga formuleringar i Jerusalemfrågan och en så skarp kritik av Israel som återfanns i utkastet till uttalande. Jag kan nu konstatera att Carl Bildt verkligen lyckades.

Texten har genomgått en del förändringar, där språkbruket dämpas men den principiella hållningenligger fast. Nu talar t ex texten om "Jerusalems ställning som huvudstad för två stater" (the status of Jerusalem as the capital of two states) i stället för att lyfta fram östra Jerusalem som huvudstad i den palestinska staten. Faktum kvarstår: EU visar tydligt att man inte accepterar Israels krav på att ett odelat Jerusalem som sin huvudstad.

Den israeliska regeringen rasar mot EU:s uttalande. Må så vara. Men EU har i sina formuleringar pekat ut den riktning vari alla fredssamtal mellan israeler och palestinier så småningom måste gå: Israels ockupation av palestinska områden måste upphöra, de olagliga bosättningarna - inklusive dem i Jerusalem - måste avbrytas och 1967 års gränser utgöra grund för den framtida gränsen mellan Israel och Palestina.

Lyssna gärna på Cecilia Uddéns och Susanne Palmes klargörande analys av EU:s uttalande i dagens Studio Ett.