Egypten: Politisk islam kan inte önskas bort från den politiska processen

Över 500 människor dödades när den av militären tillsatta regeringen igår slog till mot två sit in-manifestationer i Kairo. Tillslaget väcker vrede och avsky. De farhågor jag uttryckte i tisdags besannades dessvärre.

Ansvaret för dödsfallen vilar tungt på den egyptiska militären och den av militären tillsatta regeringen. De manifestationer som nu slagits ned med brutalt våld syftade till att återinsätta den folkvalde president Muhammad Mursi som president och dessa manifestationer har i huvudsak varit fredliga. Men det egyptiska ledarskapet provade aldrig på allvar icke-våldsmetoder för att upplösa protesterna. I stället prioriterade man kulor framför vattenkanoner.

Vad händer nu? Avgörande blir huruvida den egyptiska militären genom sin våldsanvändning lyckas demobilisera Muslimska Brödraskapet. I parlamentsvalen 2012 - de första riktigt fria, demokratiska valen i Egyptens historia - fick Muslimska Brödraskapet drygt 36 procent av rösterna. De betydligt mer radikalt islamistiska Salafisterna fick drygt 24 procent. Det betyder att de islamistiska partierna tillsammans fick över 60 procent av rösterna i valet.

Det är klart att de rörelser som representerar politisk islam i Egypten, med ett sådant röststöd i ryggen, inte kan exkluderas om landet på allvar vill utvecklas till en politisk demokrati. Politisk islam i Egypten kan bara exkluderas genom repression. Det är möjligt att det egyptiska ledarskapet nu satsar på att provocera Muslimska Brödraskapet till våldshandlingar, för att på så sätt vinna legitimitet för att fängsla Brödraskapets ledarskap och i praktiken förbjuda partiets politiska verksamhet.

Ordningen skall återställas. Gatorna skall bli lika lugna som de var på Mubaraks tid. Ungefär så sa den egyptiske inrikesministern Muhammad Ibrahim igår.  Mubarak-tiden skall nu således framställas som det ideal som den av militären tillsatta egyptiska regeringen skall återskapa. Men klockan kan inte vridas tillbaka. Den arabiska våren och den egyptiska revolutionen har ritat om kartan på ett sätt som gör att det inte finns någon väg tillbaka. Det egyptiska folket kommer inte att acceptera den typen av auktoritärt styre som Mubarak representerade. Valet står snarare mellan öppen repression och en politisk process mot ett återupprättande av politisk demokrati i Egypten.

Låt oss hoppas på det senare alternativet. Händelserna efter morgondagens fredagsbön blir en första indikation på hur mycket ordning och kontroll militären kortsiktigt lyckats skapa genom sitt brutala övervåld från igår.

Lyssna gärna på Studio Etts inslag om händelseutvecklingen från i eftermiddags, och särskilt alltid lika kloka Cecilia Uddéns kommentater i slutet av inslaget.

David Camerons önskan att stänga av Facebook- och Twitteranvändare

I ett försök att visa handlingskraft inför de kravaller som skakat England har premiärminister David Cameron lovat att undersöka möjligheterna att stänga av misstänkta uppviglare från sociala media som Facebook och Twitter. Förslaget är onekligen originellt. De misstänkta personerna skall alltså inte frihetsberövas, men berövas sin möjlighet att kommunicera med andra människor via sociala media.

Jag undrar hur ett sådant system är tänkt att fungera i praktiken. Skall polisen ges möjlighet och resurser att i realtid tråla runt i de miljoner textmeddelanden som dagligen formuleras för att i identifiera uppviglare, avstänga dem från deras Facebook- eller Twitter-konton och den vägen förhindra brott? En något omständlig och osäker väg för att få bukt med upploppen kan man tycka. För att inte tala om integritetsproblemen.

Och hur skall man i ett senare skede kontrollera att den misstänkte uppviglaren inte omedelbart öppnar ett nytt konto? I de allra flesta fall räcker det ju med en e-postadress.

Om det nu är de misstänkta uppviglarnas förmåga att kommunicera med andra människor som är problemet, varför då dra gränsen just vid Facebook och Twitter? Borde i logikens namn inte misstänkta uppviglare också avstängas från mobiltelefoni och sms? För att inte tala om e-postkonto. Det är ju faktiskt möjligt att använda sig av e-postmeddelanden i uppviglande syfte, både i form av massutskick eller mejl till enskilda personer.

Varför inte ett förbud mot att sända brev - brev kan ju också vara uppviglande? Eller betänk all uppvigling som kan ske i form av prat eller rop - en munkorg eller munkavle för alla potentiella uppviglare? Även kroppsspråk kan användas i uppviglande syfte, t ex genom att peka mot ett skyltfönster eller en bank samtidigt som man ser aggressiv och uppfordrande ut! Har skall Cameron lösa det problemet? Rörelseförbud?

Det är lätt att raljera över Camerons förslag. Men jag blir faktiskt mer oroad än road. Framväxten av sociala media ökar friheten för enskilda människor och förändrar det politiska landskapet och möjligheterna till politisk mobilisering. Det är inget gott betyg att Camerons sätt att formulera sig om denna utveckling snarast för tankarna till Hosni Mubarak och Egypten.

Oron förstärks av att Socialdemokraterna i England ger fullt stöd åt David Camerons attack på sociala media. Så säger t ex Ivan Lewis, Labours talesperson i kulturpolitiska frågor: We support the government's decision to undertake a review of whether measures are necessary to prevent the abuse of social media by those who organise and participate in criminal activities.

Det är klart att högerregeringen i Storbritannien gör sitt bästa för att dölja de sociala och politiska spänningar vari kravallerna har sin grund. Om kravallerna kan reduceras till ett simpelt ligistbeteende kan högerregeringen smita undan sitt sociala och politiska ansvar och i stället koncentrera sig på att slå ned kravallerna med omfattande polisinsatser, inklusive verklighetsfrånvända förslag om att stänga av medborgare från sociala media. Men det är sorgligt att Socialdemokraterna inte förmår spjärna emot utan i stället väljer att heja på en sådan utveckling.

Who's Next? Mellanöstern efter Mubarak

President Mubaraks avgång hälsas med jubel och glädje inte bara i Egypten utan också i svensk offentlighet. Till vardags opartiska journalister tar sig friheten att delta i glädjeyttringarna. Om det finns ett politiskt tabu i svensk politik just i dag så vore det att offentligt säga: Jag tycker det är synd att Mubarak avgick. Ett sådant påstående vore verkligen sinnebilden för att mäla sig ur en gemensam diskurs.

För att undvika alla missförstånd: Jag tycker också det var positivt och glädjande att Mubarak avgick. Och jag missunnar sannerligen ingen svensk journalist att delta i glädjeyttringarna. Men jag noterar diskrepansen mellan dagens jubel och den tystnad som under så många år kringgärdade repressionen i Egypten.

Det vi ser i Nordafrika är ett auktoritetsuppror och inget talar i dag för att det stannar vid Egyptens gräns. Ledarskapen i Marocko, i Libyen och kanske t o m Saudiarabien sover inte gott i natt. Nordafrika och Mellanöstern är på väg in i något nytt, och vi kan ännu inte veta hur detta nya kommer att gestalta sig.

I den bästa av världar kommer de antiauktoritära frihetsvindarna att ta kropp i demokratiska regimer som bidrar till fred och avspänning i området. I så fall är det möjligt att Israels hårdnackade motstånd mot att på allvar gå in i en fredsprocess med palestinierna viker.

Men det är också mycket osäkert vad som kommer att hända på de ockuperade och blockerade palestinska områdena Västbanken och Gaza. Hamas och Fatah är auktoritära organisationer som kommer att utmanas av de antiauktoritära strömmarna. Det palestinska folket är ungt och lever under ockupation. Det är därför inte omöjligt att ett palestinskt auktoritetsuppror mot Hamas och Fatah tar sig betydligt radikalare och våldsammare uttryck är motsvarande uppror i Egypten och Tunisien. I så fall riskerar en fredsprocess mellan israeler och palestinier att bli mer avlägsen än tidigare.

Frihetens vindar blåser över Mellanöstern. Låt och glädjas och bejaka dem med allt vad vi förmår. Men låt oss också mitt i jublet kritiskt rannsaka oss själva för vår tidigare tystnad och inte heller tro att frihet med nödvändighet leder till fred eller till demokrati.