Dilsa Demirbag-Sten och den mörkblå åsiktskorridoren

Hösten 2012 skrev jag en text där jag välkomnade en då spirande borgerlig idédebatt om migrationspolitiken. Liberala profiler som Johan Norberg, Dilsa Demirbag-Sten och Fredrik Segerfeldt hade just startat nätverket Migro till stöd för fri rörlighet och en generös flyktingpolitik. Tidigare samma år hade Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg på DN Debatt kritiserat bl a Paulina Neuding och Johan Lndberg för att fixera sig vid invandringens problem och att Neuding formulerade sig på ett sätt som "borde få alla liberaler att rygga tillbaka".

Denna spirande debatt har utvecklats till skarpa konfliktlinjer. I Journalisten publicerar i dag Dilsa Demirbag-Sten en svidande uppgörelse med vad hon kallar liberala ledarskribenter på Expressen, Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten. Under rubriken "Ledarsidor i mörkblå åsiktskorridor" menar Demirbag-Sten att dessa ledarsidor "inte hänger med i utvecklingen", utan "går bakåt i stället för framåt".

Dilsa Demirbag-Sten lyfter som positiva exempel fram utrikeskorrar som Terese Cristiansson, Samir Abu Eid, Nathan Shachar, Cecilia Uddén och Magnus Falkehed, och kontrasterar deras öppna och vidsynta journalistik mot de nämnda ledarsidornas oförmåga att tänka utanför sin egen bubbla: Det är som om Expressens, Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens ledarskribenter tror att världen slutar vid Sveriges gränser. Att inget har hänt i till exempel Syrien och Turkiet. Hon skräder inte orden: I bästa fall har dessa tidningars ledarsidor trillat in i den mörkblå åsiktskorridoren, den där fördomsfulla och intoleranta vädrar morgonluft.

Det finns många, många liberaler som sörjer utvecklingen på de nämnda tidningarnas ledarsidor, och jag blir väldigt glad varje gång någon av dem gör sin röst hörd. Dels för att jag tycker att debatten blir bättre när politiska skiljelinjer tydligt synliggörs, och dels för att jag delar deras uppfattning om vikten av öppna gränser och en generös flyktingpolitik. Ju bredare stöd för en generös flyktingpolitik, desto större möjligheter att också förverkliga en sådan.

Nätverket Migro och frågan om en generös migrationspolitik

På Expressens debattsida presenteras idag nätverket Migro som arbetar för en mer generös migrationspolitik. Bland initiativtagarna finns liberala profiler som t ex Johan Norberg, Dilsa Demirbag-Sten och Fredrik Segerfeldt.

Det är högst glädjande att goda liberala krafter bidrar till att stärka opinionsbildningen för en öppen och generös migrationspolitik. I sak är artikeln visserligen varken särskilt konkret eller problematiserande. Miljöpartister och många vänsterorienterade personer kan hålla med om det mesta. Styrkan i artikeln ligger i stället i att den pekar ut en riktning för debatten. Problematiseringar och konkretiseringar får göras givet den utpekade riktningen.

I ett avseende ställer jag mig undrande till texten. Författarna skriver att det i debatten finns ett "växande motstånd" mot den svenska öppenheten. Är det verkligen så? Några belägg anförs inte. Däremot presenterar författarna ett par anekdotiska exempel, som att några svenska byggnadsarbetare för åtta år sedan (!) skrikit "go home" och trakasserat arbetare från Lettland i Vaxholm. Däremot visar i princip samtliga opinionsmätningar att både svenskarnas "tolerans" mot flyktingar/invandrare och stödet för en generös flyktingmottagning ökar. Så i det avseendet tror jag att författarna har fel.

Författarnas strategiska (eller möjligen taktiska) huvudmotståndare är i stället de grupperingar inom den svenska borgerligheten som samlas kring tidskrifterna Neo och Axess. I artikeln står: Även i den borgerliga idédebatten hörs allt tuffare tongångar mot invandring som idé, trots att fri rörlighet borde vara fundamentalt för varje frihetsvän. Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten har i andra sammanhang kritiserat chefredaktörerna för Neo och Axess - Paulina Neuding och Johan Lundberg - för att de fixerat sig vid invandring som ett problem i sig och därigenom fjärmat sig från liberala kärnvärlden.

Borgerlig idédebatt lever. Jag önskar Migro all framgång och hoppas nu på två saker. 1.) Att Migro lyckas stimulera den svenska vänstern till att skärpa sin egen idédebatt i migrationspolitiska frågor. Vänstern är till sitt väsen internationalistisk, vilket borde innebära att vänstern låg än mer på framkant i frågor kring en generös migrationspolitik. 2.) Att Migro inte reduceras till en plattform för att urholka välfärdsstaten och de svenska kollektivavtalen. En sådan utveckling vore inte värdigt nätverkets ambitioner.