Reinfeldts rekordsiffror och oppositionens fruktansvärda frånvaro

Fredrik Reinfeldt och Moderaterna äger just nu den politiska agendan i Sverige. Socialdemokraternas ledarskap har fullt upp med att hantera partiets krisarbete och med att lägga grunden för en nystart i samband med partiets extrakongress i slutet av mars.

Moderaternas dominans och avsaknad av en fungerande politisk opposition tar sig uttryck i exceptionellt höga förtroendesiffror för Fredrik Reinfeldt. När hela 72 procent av svenska folket i en Sifo-undersökning säger sig hysa stort förtroende för Fredrik Reinfeldt börjar vi närma oss Nordkoreanska nivåer. Jag kommenterar Fredrik Reinfeldts rekordsiffror i bl a alltid eminenta Brunchrapporten samt i Aftonbladet.

Socialdemokraterna står nu inför vad som sannolikt är ett formativt moment. Ledarskapsfrågan är oklar, samtidigt som delar av partiet pulserar av intern framtidsdebatt. I det senaste numret av SSU:s idétidskrift Tvärdrag myllrar det t ex av entusiastiska och kreativa inlägg om orsakerna till Socialdemokraternas kris och hur den framtida politiken bör utformas. På Marika Lindgren Åsbrinks blogg Storstad och på Lena Sommestads egen blogg diskuteras politik i kommentatorsfälten på ett oerhört frimodigt och framåtblickande sätt. I januari genomför partiets kriskommission öppna, ambitiösa seminarier vid två tillfällen. Arbetarrörelsens forskarnätverk genomförde nyligen en konferens om Socialdemokraterna och samhällsutvecklingen som utan större marknadsföringsinsatser snabbt samlade 300 personer till en fullsatt Andrakammarsal i riksdagshuset.

Så visst finns det idé- och debattmässiga förutsättningar för att verkligen genomföra den förnyelse av politik och organisation som är nödvändig för att partiet inte skall framstå som en pittoresk relik från 1900-talets industrisamhälle. Men kommer partiet att klara av att suga upp och aggregera alla goda tankar som tänks till en mer genomgripande samhällsanalys, vilken i sin tur måste ta kropp i en konkret politik för 2000-talets kunskaps- eller informationssamhälle?

Jag hoppas det, men är inte alls säker. Det kan mycket väl bli så att extrakongressen i mars väljer ett tryggt kompromissalternativ till partiledare, som t ex Sven-Erik Österberg. Ett sådant val skulle sannolikt stoppa Socialdemokraternas fria fall ner mot 25-procentsgränsen, men också riskera att skapa ett falskt lugn om att krisen är över och att något genomgripande förnyelsearbete egentligen inte behövs.

Ett annat ororsmoment är förstås den bunkerkultur som fortfarande omgärdar delar av den socialdemokratiska rörelsen. Samarbetet mellan Svenskt Näringsliv och konsultföretaget Prime användes av enskilda socialdemokrater till att på ett otillbörligt sätt försöka påverka den eftervalsdebatten och diskussion om socialdemokratins framtida politik. Det behövs mer av öppenhet och transparans i partiet - frågan är bara om partiorganisationen är redo för en sådan förändring. Jag hoppas få möjlighet att återkomma till Primeskandalen inom en nära framtid.

Sårbar, sann och levande

Svenska kyrkan måste fortsätta att ta politisk ställning och värna sina kärnvärden, säger ärkebiskop Anders Wejryd i en intervju till TT. Så rätt han har. Svenska kyrkan skall vara en kyrka i världen och och därmed också i det politiska livet. Magsura reaktioner har inte låtit vänta på sig. Så skriver t ex Göteborg-Posten i dag på ledarplats (ej på nätet)att kyrkan bara ska ta till orda i moraliska och etiska frågor, eftersom den inte har något annat mandat från sina medlemmar. Well, säger jag, menar verkligen Göteborgs-Postens ledarredaktion att moraliska och etiska ställningstaganden inte får politiska konsekvenser? I så fall är det intellektuella haveriet värre än jag anade.

Religionen har återerövrat sin plats i det offentliga samtalet och många hävdar att vi i dag lever i en postsekulär tid. En sådan utveckling är förstås provocerande för dem som menar att religionen bara skall vara en privatsak, som t ex det ateistiska förbundet Humanisterna med dess ordförande Christer Sturmark i spetsen. Men religion är inte och kan aldrig vara en privatsak. Min kristna tro påverkar min syn på samhället, på mina medmänniskor och hur jag förhåller mig till dem och till världen. Tron blir en inspiration för politisk handling, en tolkningsram för samhälleliga skeenden och ger riktlinjer för vad som är gott och ont. Därför är religionen ingen privatsak, lika lite som en människa är en ö. Staten skall vara sekulär, ett mänskligt samhälle kan aldrig vara det.

Men att kyrkan skall vara politisk innebär förstås inte att den skall ta partipolitisk ställning. Evangeliet kan ta politisk kropp på olika sätt och i olika politiska rörelser. Jag vill här gärna knyta an till den distinktion som den belgiska samhällsvetaren Chantal Mouffe gör mellan "politiken" och "det politiska". "Politiken" är den institutionella ram inom vilken alla former av auktoritativ värdefördelning i samhället genomförs, t ex parlamentet, de politiska partierna och de allmänna valen. Med "det politiska" avses de känslor, handlingar och attityder som konstituerar den gemenskap i vilket värdefördelningen genomförs. Chantal Mouffe beskriver det politiska som den dimension av antagonism som är konstitutiv för det mänskliga samhället. Vilken institutionell form politiken tar är en annan fråga. Ur det perspektivet skall kyrkan vara en del av "det politiska", men inte av "politiken".

Min kyrka är sårbar, sann och levande, som det står i bönen Ta vår vilsenhet som jag låter avsluta denna julbetraktelse. Sårbar eftersom den söker mer än den gör anspråk på att känna svaren. Sann eftersom den är äkta och på allvar, inte en grimas. Levande eftersom den är i världen och gör anspråk på att vilja förändra världen.

Med dessa rader önskar jag alla läsare av denna blogg, vänner och meningsmotståndare, troende, ateister och tvivlare en riktigt God och fridfull Jul.

Ta vår vilsenhet

Gud, du som gav oss din son,
för att vi skulle följa honom
på vägen till dig och det sanna livet.

Därför ber vi dig:
Ta vår vilsenhet
och led oss in på din väg.
Ta våra fördomar
och fyll dom med öppenhet och tillit.
Ta vår själviskhet
och fyll oss med solidaritet och medkänsla.
Ta vår girighet

och öppna våra händer till att ge.
Ta vår rädsla
och fyll oss med mod och tillförsikt.
Ta vår ilska
och fyll den med helig vrede
över orättfärdighetens välde.
Gud, bär oss in i trons, hoppets
och kärlekens famn,
som är Du
sårbar, sann och levande
i världen.

Om Nato-kramarnas och Nato-kritikernas märkliga samsyn

I Göteborgs-Posten publiceras i dag min slutreplik till Ingela Mårtensson om huruvida Sverige håller på att smygas in i Nato. Ett utdrag ur artikeln följer nedan, hela artikeln kan läsas här. Min inledande artikel finns här och Ingela Mårtenssons replik finns här.

Ingela Mårtensson menar att Sveriges nära samarbete med Nato innebär att den militära alliansfriheten urholkats och att Sverige i praktiken redan är en Nato-medlem. Men henne analys är ofullständig och gynnar bara dem som vill att Sverige skall söka medlemskap i Nato, skriver Ulf Bjereld i en slutreplik.

Visst är det så att Sveriges fredstida militära samarbete med Nato skapar vänskapsband och beroenden som påverkar Sveriges handlingsutrymme i en framtida tänkt krigssituation. Men därifrån är steget långt till Mårtenssons påstående att Sverige inte har större handlingsutrymme än vad Natos medlemsstater har.

Mårtensson hänvisar till Lissabonfördragets så kallade solidaritetsklausul, vilken hon likställer med Nato-fördragets artikel V. Men det är en vilseledande jämförelse. För det första finns det ingen enighet inom EU om att solidaritetsklausulen innebär militära försvarsgarantier. För det andra anslöt sig både Miljöpartiet och Vänsterpartiet inför höstens val till solidaritetsklausulen, vilken explicit nämndes i den rödgröna gemensamma valplattformen. Självklart skulle varken Miljöpartiet eller Vänsterpartiet ansluta sig till solidaritetsklausulen om den innebar bindande försvarsgarantier motsvarande Nato-fördragets kapitel V.

Ingela Mårtensson har all rätt i världen att ogilla och motarbeta Sveriges fredstida militära samarbete med Nato. Men hon borde kanske fundera något över vad det betyder att hon analyserar svensk säkerhetspolitik i dag på exakt samma sätt som de som vill att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Trivs hon verkligen i det sällskapet?


Ulf Bjereld
professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet
ledamot av förbundsstyrelsen Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen

Journalistkåren som övervakningssamhällets bäste vän?

Det förträffliga radioprogrammet Medierna har uppmärksammat den gångna veckan märkliga övervakningsdebatt, där journalister och säkerhetspolis bytt roller med varandra när det gäller att värna medborgarnas personliga integritet och yttrandefriheten. Säpo-chefen Anders Danielsson förklarade i tisdags att han inte ville att Säpo skulle få starkare befogenheter, eftersom han värnar rättsstaten. Samtidigt har journalister korsförhört Anders Danielsson med frågor kring t ex varför Säpo inte scannar av Facebook för att den vägen hittat terrorister. Anna Dahlberg, politisk redaktör i Expressen, slapp motfrågor eller ifrågasättanden från programledarna när hon som chef för en av Sveriges största liberala debattsidor i Studio Ett kritiserade Säpo för att inte sköta sin övervakning tillräckligt nitiskt.

I Medierna uttrycker Vänstra Stranden sin förvåning över att journalisterna så lätt lät sig dras med i alarmistiska stämningar, och Jörgen Hvitfeldt från Studio Ett har kurage nog att begå viss självkritik.

Medierna är ett alldeles utmärkt program - lyssna gärna på det. Själv har jag kurage nog att begå viss självkritik mot att jag en gång i onödan lät mig dras med i alarmistiska stämning och uttryckte stark oro över den kulturförflackning som skulle inträffa när mediernas föregångare, Vår grundade mening, lades ner.

Ulf Nilson och frågan om att vara pursvensk

Jag har många skäl att vara tacksam mot mina föräldrar. I dag är det särskilt ett skäl jag tänker på. När jag var liten hette jag nämligen Ulf Nilson och hade inte mina föräldrar haft det goda omdömet att byta efternamn när jag bara var två år gammal hade jag sannolikt fortfarande hetat så. (Om jag inte i vuxen ålder valt att ta min kära hustrus efternamn, förstås.)

I dag är det inte roligt att heta Ulf Nilson. Det finns några stycken. En är en eminent barn- och ungdomsförfattare, som fått både August-priset (två gånger) och Astrid Lindgren-priset. En är förre NHL-proffset Ulf "Lill-Pröjsarn" Nilsson, som genom sin karriär i bl a Winnipeg Jets och New York Rangers blev en föregångsman för den stora proffsvågen i svensk hockey. (Jag minns min besvikelse när "Lill-Pröjsarn" lånade sig till att tillsammans med Anders Hedberg år 1979 ställa upp i Svenska Arbetsgivareföreningens (SAF) kampanj "Satsa på dig själv".) Under de år jag tillhörde ett mycket mindre parti hette för övrigt ordföranden för detta lilla partis ungdomsförbund Ulf "Ubbe" Nilsson.

Så många Ulf Nilsson är det, och jag hade inte haft några större bekymmer med att bli förväxlad med någon av de ovannämnda. Men värre hade det varit med förre utrikeskorrespondenten Ulf Nilson, som i en krönika i Expressen tidigare i veckan vecklade in sig i rasbiologiska funderingar och bekymrade sig över "pursvenskarnas" låga födelsetal: Obs! att nu raljerar jag inte längre. Sverige har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till pursvenskar. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. Våra invandrare, numera omkring 20 procent, av vilka 400 000 muslimer (varav de allra flesta naturligtvis inte är islamister), föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer. Kort sagt: vi befinner oss i krig. Pursvenskar? Det muslimska inflytandet växer?Krig?

I en artikel på SVT Debatt förtydligar Ulf Nilson vad han med "pursvenskar". Begreppet syftar på svenskar 'av det gamla vanliga slaget', från den tid då jag växte upp (händelsevis i Slöinge) och då så gott som alla var födda i Sverige, gifte sig med varandra och fick barn som automatiskt var svenskar.

Jag undrar om jag är pursvensk i Ulf Nilsons bok. Min farfar föddes i Australien och min pappa i USA. Inte för att saken är särskilt viktig för mig. Men den tycks vara väldigt viktig för Ulf Nilson. Det skrämmer mig.

Läs gärna Paul Ronges text i ämnet här.

Bombdådet i Stockholm och Magnus Ranstorps historielösa alarmism

Uppdaterad tisdag 14 december: Just hemkommen från medverkan i SVT Debatt angående bombdådet i Stockholm och dess konsekvenser i Sverige. Bland de övriga medverkande återfanns bl a Helena Benaouda, Lars Vilks, Soran Ismail och Nima Dervish. Utifrån ämnesvalet blev det en lugn och sansad tillställning och alla Säpo-vakterna kunde titta på TV i lugn och ro. Jag och Soran Isamil tyckte nog lika om allting, vad nu det kan betyda.

I sak kretsade debatten bl a om huruvida det finns tendenser till radikalisering bland svenska muslimer, om orsakerna till terrorism med religiösa förtecken (där jag drev tesen att det är fundamentalism som är av ondo, oavsett om den kommer i religiös eller politisk klädesdräkt) samt vilket personligt ansvar Lars Vilks har för sin utsatta situation.

Om likheterna mellan Lars Vilks och pingstpastorn Åke Green som anklagades för att hetsa mot homosexuella har jag tidigare skrivit här. Peter Weiderud berör problematiken i en debattartikel i Expressen i dag.

Sammantaget tycker jag att debatten efter bombdådet har sansat sig. Jag är glad och stolt att bo i ett land där chefen för Säkerhetspolisen (Anders Danielsson, i Studio Ett i dag) säger sig inte vilja ha större befogenheter, eftersom han värnar rättsstaten.

Angående rättsstaten var det med stor sorg jag tog del av Morgan Johanssons lovsång till en förstärkt FRA-lag, i riksdagen i dag. Dessbättre visade det sig att han inte hade sin egen riksdagsgrupp med sig, så Socialdemokraternas krav på att riva upp lagen ligger fast. Men det säger en hel del om krisens omfattning i Socialdemokraterna, när Justitieutskottets ordförande uttalar sig på ett sätt som går stick i stäv med den egna riksdagsgruppens inställning.

*

Sverige är en del av världen. Men det har vi varit länge. Så formulerade sig justitieminister Beatrice Ask i söndagens SVT Agenda. När jag hörde uttalandet tyckte jag att det ekade tomt och innehållslöst. Men samtidigt tänkte jag på alla de tomheter som jag själv säkert då och då lyckas kläcka ur mig i direktsändning, och genast kände jag mig lite mer försonligt inställd.

När jag i dag tar del av ett uttalande av Magnus Ranstorp, terroristexpert på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, blir jag än mer positiv till det Beatrice Ask sa. Ranstorp påstår: Sverige har tidigare varit en skyddad vik i en stormig värld, men att människor nu urskillningslöst vill mörda andra är djupt chockerande. Till om med för mig är det extremt chockerande att det här händer i Stockholm. Det är väldigt extremt.

I sitt uttalande markerar Beatrice Ask lugnt och sakligt att Sverige är en del av världen och att vi därför inte är - och heller aldrig har varit - immuna mot våld och destruktivitet. Terroristexperten Magnus Ranstorp blir i stället alarmistisk och beskriver den tragiska händelsen som att Sverige i ett slag har förändrats från ett fridens paradis ("skyddad vik") till ett stormens Gehenna, där "människor nu urskillningslöst vill mörda andra".

Magnus Ranstorps historielöshet är avgrundsdjup. Sverige har inte i modern tid varit en fristad från terrorhot och politiskt våld. Så sköts t ex Jugoslaviens ambassadör Vladimir Rolovic till döds i ett skottdrama vid den jugoslaviska ambassaden i Stockholm den 7 april 1971. Gärningsmännen var två kroater med band till den ökända Ustasja-rörelsen, vilken begick mord och bombdåd i efterkrigstidens Europa. Den 16 september 1972 kapades ett flygplan från Stockholm på väg till Göteborg, och kaparna krävde att de dömda gärningsmän som mördat Rolovic skulle friges. Kapningen blev framgångsrik och gärningsmännen flögs med det kapade planet till Francos Spanien där de begärde politisk asyl.

År 1975 ockuperades den västtyska ambassaden i Stockholm av medlemmar ur Röda armé-fraktonen (RAF), vilka krävde att den västtyska regeringen skulle frige ett antal fängslade RAF-aktivister. Fyra människor dödades i dramat, två ur RAF och två ur gisslan.

I slutet av 1970- och början av 1980-talet genomförde den s k Bombmannen Lars Tingström upprepade bombdåd mot centrala samhällsinstitutioner, med två dödsoffer som följd. Morden på statsminister Olof Palme och utrikesminister Anna Lind, Lasermannens och den nu aktuella Malmöskyttens beskjutningar av invandrare samt Sveriges deltagande med stridande trupp i Afghanistan är bara några ytterligare illustrationer av det absurda i påståendet att Sverige varit en "skyddad vik" från politiska våldsdåd eller våld med internationell anknytning. Som Vänstra Stranden träffande formulerar det: Allt tyder på att Olof Palme mördades av en ensam förvirrad/sjuk/hatisk människa på samma sätt som Anna Lindh. I Malmö sitter en ensam man häktad för vad som kan kallas hat-skjutningar och i fängelse sedan många år sitter John Ausonius (lasermannen) för att ha dödat och skadat människor enbart för att de såg utländska ut. Jag skulle inte dra några långtgående slutsatser om terrorismen i och terrorhotet mot Sverige på grundval av dessa enskilda mäns aktioner. Och jag skulle inte dra några sådana på grundval av vad vi vet om Stockholmshändelserna heller.

I Expressen för Per Wirtén ett motsvarande resonemang: Att Sverige varit en skyddad vik är inte bara ett ofta upprepat tankefel. Det närmar sig status av offentlig lögn.

Jag tycker att såväl regeringen som polisen hittills har hanterat den tragiska händelsen i Stockholm bra. Det är utomordentligt viktigt att de alarmistiska stämningar som Magnus Ranstorp bidrar till att framkalla inte leder till en stigmatisering av islam eller av muslimer. Lika lite som vi skuldbelade tyskar för RAF:s gärningar eller skåningar för Malmöskyttens härjningar skall vi skuldbelägga muslimer för det nu aktuella bombdådet i Stockholm,

Myten om att Sverige håller på att smygas in i Nato

I dag skriver jag i Göteborgs-Posten om den förvirrade debatten kring svensk alliansfrihet och Sveriges relationer till Nato. Ett utdrag ur artikeln kan läsas nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Är Sveriges militära alliansfrihet trovärdig eller håller Sverige i stället på att smygas in i Nato? Den senaste veckans Wikileaks-avslöjanden om USA:s bild av Sverige har skapat debatt om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men Sveriges militära alliansfrihet står fortfarande stark och Sverige är inte på väg att smygas in i Nato.

Frontlinjerna känns igen. Efter kalla krigets slut avslöjas regelbundet nya detaljer om Sveriges fredstida militära samarbete med USA eller Nato. Varje gång följs avslöjandena av en debatt om huruvida alliansfriheten bara är ett spel för galleriet. Varje gång framträder debattörer som till exempel GP:s Gert Gelotte som i moralistiska ordalag beskriver svensk säkerhetspolitik som ett dubbelspel, ett hyckleri och ett meningslöst ljugande.

I debatten ser vi också en ohelig allians mellan Folkpartiet och Vänsterpartiet. I ett inslag i Studio Ett nyligen föll folkpartiets försvarspolitiske talesperson Allan Widman och Vänsterpartiets Lars Ohly varandra i armarna i beskrivningen av hur nära Sverige och Nato samarbetade och att Sveriges militära alliansfrihet urholkats.

Men Gert Gelotte, Allan Widman och Lars Ohly har fundamentalt fel. Sveriges militära alliansfrihet står fortfarande stark och Sverige är inte på väg att smygas in i Nato.

Visst finns det en risk att Sverige genom ett alltför nära politiskt och militärt samarbete med Nato avsäger sig en del av den handlingsfrihet som alliansfriheten ger. Men samarbete är trots allt en sak, medlemskap en annan. Gränsen går vid de ömsesidiga säkerhetsgarantier som följer med ett medlemskap.

Hur nära är då Sverige att bli medlem av Nato? Sverige är inte nära alls. Fredrik Reinfeldt har till och med tydligt markerat att ett svenskt Nato-medlemskap inte är att tänka på utan att Socialdemokraterna stödjer förslaget. Inom socialdemokratin finns inte tillstymmelse till rörelse i en sådan riktning. Ett svenskt Nato-medlemskap är lika avlägset som tidigare.

Israel vägrar förlänga byggstoppet - freden mer avlägsen än på länge

I dagarna blev det klart att USA misslyckats med att övertyga Israel om nödvändigheten av att förlänga byggstoppet på de ockuperade områdena. Därmed blir det inte heller någon fortsättning på de direkta fredssamtal mellan israeler och palestinier som påbörjades i september under ledning av USA:s president Barack Obama.

Förväntningarna på de direkta fredssamtalen var visserligen låga, men sättet varpå de nu avslutas blir ändå ett bakslag för Obama och hans administration. I morgon fredag håller utrikesminister Hillary Clinton ett anförande som förväntas ge vägledning kring USA:s fortsatta agerande i Mellanösternfrågan. Men det är svårt att se att Hillary Clinton kommer att kunna trolla fram någon kanin ur hatten. I stället kommer de israelisk-palestinska samtalen sannolikt att fortsätta på indirekt nivå, det vill säga genom amerikansk förmedling i stället för genom direkta samtal parterna emellan.

En del menar att det var ett strategiskt misstag av palestinierna att så hårt driva kravet på förlängt byggstopp som ett villkor för fortsatta direkta förhandlingar. Genom att driva kravet gav man Israel en möjlighet att blockera fortsatta förhandlingar. Nja, säger jag. Det är uppenbart att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu inte är intresserad av att driva fredsprocessen framåt. Om palestinierna hade accepterat direkta förhandlingar parallellt med fortsatt israelisk byggnation på de ockuperade områdena hade Netanyahu sannolikt hittat något annat sätt att stranda förhandlingarna. Om inte viljan finns är det svårt att se hur processen skulle ha kunnat drivas vidare.

Nu kan vi förvänta oss en palestinsk offensiv för att samla internationellt stöd för att utropa en självständig palestinsk stat efter 1967 års gränser. Offensiven kommer inte att vara utan framgång. För bara några dagar sedan meddelade t ex Argentina att man följer Brasiliens exempel och erkänner Palestina, och det utan att det palestinska ledarskapet ännu gjort allvar av sitt hot. EU kommer att få bekymmer om frågan kommer på bordet. Inom EU finns ett starkt missnöje med Israels sätt att sabotera fredsprocessen. Samtidigt ser EU knappast erkännandet av en palestinsk stat som det bästa sättet att skapa en varaktig fred mellan israeler och palestinier. (Om problematiken kring erkännandet av en palestinsk stat har jag tidigare formulerat mig här.)

Det finns en stark internationell enighet - som även inbegriper stora delar av såväl det israeliska som det palestinska ledarskapet - om villkoren för etablerandet av en israelisk-palestinsk fred. En palestinsk stat skall upprättas på Västbanken och Gaza, och palestinierna får territoriell eller någon annan form av kompensation för de områden med israeliska bosättningar som Israel behåller. Jerusalem blir huvudstad för både den israeliska och den palestinska staten. De palestinska flyktingar som har rätt att återvända men inte kommer att kunna göra det kompenseras ekonomiskt eller på annat sätt. Det som behövs är att få dagens israeliska ledarskap att acceptera att denna lösning genomförs nu och på ett sätt som är rimligt för båda parter. Hittills har det internationella samfundet förhållit sig kallsinniga till ropen på sanktioner mot Israel. Men om dödläget i fredsprocessen kvarstår kommer de som vill tillgripa sanktioner mot Israel att få vind i seglen. Orosmolnen hopar sig över den israelisk-palestinska konflikten.

Oh! Ah! Cantona! En man av sin tid

Den franske fotbollsartisten, skådespelaren och livskonstnären Eric Cantona går nu till attack mot bankväsendet. Vem är det egentligen som bestämmer i dagens samhälle? Jo, det är bankerna, säger Cantona till franska Presse Océan. Nu uppmanar Cantona de franska medborgarna att fälla bankerna genom att i dag ta ut alla sina sparpengar. En attack än mer kraftfull än när han i januari 1995, i en match mot Crystal Palace, hoppade över reklamsargen och sparkade ner en supporter som skrikit rasistiska glåpord till honom.

Vi får väl se hur det går för de franska bankerna. Men Cantona, som alltid legat på framkant av sin tid, är med sin appell ett uttryck för en tid där medborgarnas politiska engagemang innebär att de vänder partierna ryggen för att i stället i nätverksorganiserad och halvt spontan form försöka göra avtryck i enskilda politiska sakfrågor. De överraskande stora massmanifestationerna mot rasism dagarna efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen i höstas organiserades t ex genom att ett fåtal personer manade till samling via Facebook. Dessa manifestationer var betydligt större än deltagarantalet i samtliga partiers sammanlagda 1 maj-demonstrationer i t ex Stockholm eller Göteborg.

Problemet med nätverk som organisationsform är att ansvarsfrågorna blir dunkla. Nätverk är en skenbart öppen organisationsform, och möjligheten för deltagarna att utkräva politiskt ansvar av de som styr blir begränsad. Men nätverksformen passar väl in i det individualistiska samhälle som i dag växer fram. I stället för att förneka nätverksformen bör den bejakas och det bör utvecklas mekanismer för att skapa bättre demokratiska former inom dem. De politiska partierna har en viktig roll att spela i denna uppgift.

Men så länge säger jag bara: Oh! Ah! Cantona!

Kommer Wikileaks-avslöjandena om svenskt spionsamarbete med USA att fälla Beatrice Ask?

I dag presenteras dokument från Wikileaks som visar att medarbetare till utrikesminister Carl Bildt och till justitieminister Beatrice Ask i förhandlingar med amerikanska FBI-agenter sagt nej till ett mer öppet samarbete mellan Sverige och USA om terroristbekämpning. Skälet till att Sverige ville hålla kvar samarbetet på en informell nivå var att samarbetet inte skulle bli känd för riksdagen eller för svenska folket.

Så här motiverade t ex ämnesrådet på justitiedepartementet Anna-Carin Svensson enligt Wikileaksdokumenten varför samarbetet inte skulle formaliseras: Hon trodde att, givet den svenska grundlagens krav på att presentera ärenden av vikt för nationen inför riksdagen, och i ljuset av den pågående kontroversen om den nyligen beslutade FRA-lagen, kommer det vara politiskt omöjligt för justitieministern att inte låta riksdagen granska några datautbytesöverenskommelser med USA. Enligt hennes åsikt kan offentliggörandet av det här också äventyra de informella informationsutbytena.

Samtidigt förnekar justitieminister Beatrice Ask fortfarande all kännedom om samtalen och att USA:s ambassad spionerar på svenska medborgare. Affären växer och Vänsterpartiet har redan genom sin riksdagsledamot Jens Holm redan hunnit kräva att en kommission tillsätts för att bringa klarhet ivad som har hänt. Justitieutskottets ordförande Morgan Johansson (S) vädrar morgonluft och menar att skulle det visa sig vara så stort som det låter och visa sig vara grundlagsstridigt, så aktualiseras krav på avgång. Men där är vi definitivt inte ännu. Affären innehåller hittills alldeles för många oklarheter för att ett avgångskrav skall vara rimligt. Däremot kan situationen snabbt förändras om det t ex visar sig att Beatrice Ask verkligen visste om de ting hon hittills förnekar att hon hade kunskap om.

Själv gav jag följande kommentar till TT:

Om de i dokumenten redovisade uppgifterna är korrekta så är handläggningen ytterst anmärkningsvärd. Frågan om form och regelverk för underrättelseutbyte med USA är alldeles för politiskt viktig för att beslut skall tas på tjänstemannanivå. Nu får man i stället en obehaglig känsla av att tjänstemannen velat skydda ministern från insyn i ärendet, så att ministern inte skall kunna utkrävas politiskt ansvar för samarbetet.

Det finns i underrättelsetjänsters arbete alltid en spänning mellan å ena sidan demokratisk öppenhet och å andra sidan effektivitet. I det här fallet tycker jag att den demokratiska öppenheten på ett olyckligt sätt satts på undantag. Åtminstone borde ansvarig minister ha informerats i ärendet. En minister har å andra sidan också alltid ett ansvar för att hålla sig tillräckligt informerad.

Berit Andnor: Våga öppna upp processen kring val av ny partiledare för S

Berit Andnor, nyvald ordförande för Socialdemokraternas valberedning, vill inte ha någon öppen omröstning i partiet om vem som ska bli ny partiledare. Det är ingen Idol-tävling det här, säger hon. Nej, det är det förstås inte. Men det är konstigt att avfärda diskussionen om valprocessen genom att jämföra med Idol. Tilltron till medlemmarnas förmåga att låta sakpolitiken styra även i personfrågorna tycks vara något begränsad hos Berit Andnor, för att uttrycka det milt.

I Aftonbladet skriver i dag jag och Björn Fries om vikten av att öppna upp valprocessens slutna rum, för att den vägen bidra till förnyelsearbetet. Ett utdrag ur artikeln fölner nedan.

Socialdemokraternas valberedning med Berit Andnor i spetsen får en oerhört viktig roll i partiets förnyelsearbete. Valet av ny partiledare blir en möjlighet för Socialdemokraterna att påbörja en modernisering av sin mossiga partiorganisation och göra upp med den bunkermentalitet som aldrig helt har städats ut. Därför är det viktigt att Berit Andnor vid sidan av personfrågor också vågar öppna upp valprocessens slutna rum. De personer som vill eller kan tänka sig att bli partiledare bör förmås att träda fram och valet av partiledare bör ske i ljuset av en öppen debatt om partiets framtida politik.

Har Berit Andnor och hennes valberedning mod och kraft att driva processen i en sådan riktning? Vi hoppas det, även om den föreslagna valberedningens sammansättning kan inge farhågor. Samtliga av de föreslagna är eller har varit heltidspolitiker och ingen är under 30 år. Valberedningen avspeglar den rådande maktbalansen i partiet, och därför finns det också en risk att dess förslag blir utslätade och alltför kompromissbetonade.


Socialdemokratins viktigaste politiska uppgift är att formulera en lösning på hur vi raderar ut de nya klassgränserna. Mellan de som är har jobb och de som är utan. Mellan de som bor i områden med över 50 procent arbetslöshet och de med nästan ingen arbetslöshet alls. Mellan skolor som ger nästan alla barn möjligheter att gå vidare till högre utbildning och de där hälften av eleverna inte får behörighet till vidare studier. Att trovärdigt, långsiktigt och kunskapsbaserat ta sig an de strukturella orättvisorna är inte bara ekonomiskt, socialt och demokratiskt nödvändigt, utan ger också Socialdemokraterna möjlighet att skapa en modern politik för storstäderna.

Om socialdemokratin skall lyckas göra lika starka avtryck i samhällslivet under 2000-talet som under 1900-talet måste partiet bejaka det nya, individualiserade informationssamhället och anpassa sin organisation därefter. Annars riskerar de viktiga gemenskapsvärden om frihet, jämlikhet och solidaritet som partiet vill värna att gå förlorade.

Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap, ledamot förbundsstyrelsen Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen

Björn Fries, mottagare av Olof Palme-priset 1999, tidigare kommunalråd i Karlskrona, S-debattör

Socialdemokraternas valanalysgrupp och orsakerna till valnederlaget

Två år före valet 2010 hade de rödgröna samarbetspartierna ett överläge i opinionen på uppemot 20 procentenheter. Aldrig tidigare i modern svensk politisk historia har ett block tappat ett så stort opinionsöverläge fram till valet. Likväl hände det. Hur kunde det då gå så illa?

I dag presenterade den socialdemokratiska kriskommissionens valanalysgrupp sin rapport om orsakerna till det socialdemokratiska valnederlaget 2010. Bland de förklaringar som lyfts fram till valförlusten återfinns väljarnas förtroende för Alliansregeringens förmåga att hantera finanskrisen, det rödgröna samarbetet och det olyckliga sätt varpå det presenterades samt en osäker och otydlig politik, där särskilt förslagen om höjd bensinkatt och höjd fastighetsskatt skrämde bort väljare och tvingade partiet på defensiven. Motvind i mediebevakningen och Mona Sahlins svaga förtroendesiffror hör också till bilden.

Jag är medlem av den valanalysgrupp som är knuten till kommissionen och som har arbetat fram rapporten. Gruppen har arbetat under stor tidspress för att få fram ett så gediget underlag som möjligt till partistyrelsens sammanträde i dag fredag. Gruppen leds av Morgan Johansson, och han har varit lyssnande, kompromissvillig och operativ genom hela processen. Gruppen står också som helhet helt enig bakom den text som nu lagts fram.

Men det är viktigt att komma ihåg att gruppens uppdrag bestod i att analysera valutgången ur ett relativt kortsiktigt perspektiv. Socialdemokraternas kris ligger djupare än vad de här ovan nämnda förklaringarna antyder. Under åren 1932-1988 fick Socialdemokraterna inte vid ett enda val mindre är 40 procent av rösterna. Men i de senaste sex riksdagsvalen (1991-2010) har Socialdemokraterna endast vid ett tillfälle (1994) fått över 40 procent av rösterna. Överhuvudtaget har Socialdemokraterna under de senaste decennierna försvagats i hela Europa.

Orsakerna till Socialdemokraternas långvariga nedgång står att finna i att partiet inte lyckats utveckla en politik för det nya, mer individualistiska, informationssamhälle som växer fram parallellt med att industrisamhället fasas ut. En sådan ny politik måste ha sin grund i en ny samhällsanalys, vilken för socialdemokratins värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet in i 2000-talet. Uppgiften att genomföra en sådan samhällsanalys vilar formellt på kriskommissionen. Men oavsett hur skickligt kommissionen arbetar har den inte några som helst praktiska möjligheter att med trovärdighet ha fullgjort den uppgiften till nästa deadline som är den 15 februari. Det åligger därför på den partistyrelse som väljs på extrakongressen i mars att ta ansvar och peka ut en riktning för den fortsatta processen med förnyelsearbetet.

Själv samlar jag mig nu till Arbetarrörelsens forskarnätverks stora konferens Nya värderingar, nytt samhälle? Om socialdemokratin, samhällsutvecklingen och medborgarnas värderingar i ljuset av valförlusten 2010 som genomförs i Riksdagshuset tisdagen den 7 december. Intresset för konferensen har varit mycket stort och alla 300 platserna är såvitt jag har förstått bokade. Intresset är extra glädjande med tanke på den ytterst svaga ställning som Socialdemokraterna som parti länge haft bland akademiker och intellektuella. Vid konferensen presenterar bl a professor Stefan Svallfors sina färska siffror om huruvida valresultaten kan förklaras av förändringar i svenska folkets syn på välfärdsstat, arbetslöshet och skatter. Jag fungerar som moderator under förmiddagen och har tjuvkikat i Stefan Svallfors siffror. Men jag skvallrar inte :-) Rapport kommer efter konferensen!

Wikileaks: Bad Urban Ahlin USA om hjälp att påverka den svenska Afghanistan-opinionen?

I dag berättar Aftonbladet att hemliga dokument som offentliggjorts av Wikileaks avslöjar hur Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin bett USA om hjälp för att öka stödet i opinionen för Sveriges militära insats i Afghanistan. I en diplomatisk rapport från den amerikanska ambassadens andreman i Stockholm Robert Silverman påstås att Urban Ahlin vid ett möte den 17 januari 2008 uttryckt en önskan att via amerikansk förmedling bjuda in en afghansk minister till Sverige. Väl i Sverige skulle den afghanske ministern återge "humanitarian stories" om hur de svenska soldaterna bidrog till att garantera afghanska flickor möjligheten att gå i skolan, bekämpade narkotikaodlare och skyddade den afghanska befolkningen från talibanska övergrepp:

Ahlin emphasized it would be necessary for the Social Democrats to be able to explain why they are supporting the UN's and NATO's efforts in Afghanistan. This story could best be told by Afghanis. Ahlin asked for our help in getting a senior Afghanistan government official to come to Sweden to relate humanitarian stories such as how the Swedish and NATO efforts are allowing girls to go to school, keeping the country from beeing taken over by drug lords, and keeping the Taliban from oppressing the people.

Om uppgifterna skulle stämma är de ytterst graverande för Urban Ahlin. Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson skulle i hemlighet ha bett främmande makt om hjälp att påverka den svenska opinionen i syfte att öka stödet för Sveriges omtvistade och inom socialdemokratin starkt ifrågasatta militära närvaro i Afghanistan.

I en debattartikel på Aftonbladet.se i dag bemöter Ahlin kritiken. Aftonbladet gör sitt bästa för att få till en sensation av mitt vardagsarbete, skriver Ahlin, och fortsätter: Något som inte stämmer är att jag skulle ha bett USA om PR-hjälp angående Afghanistaninsatsen på grund av opinionsläget för Socialdemokraterna Den som orkar läsa andremannens rapport kan snabbt konstatera att det inte stämmer. Däremot förklarade jag att det var viktigt för oss socialdemokrater att kunna förklara varför vi stödjer den FN-mandaterade ISAF-insatsen.

Urban Ahlin har dock inga invändingar mot rapportens innehåll, utan medger att den "stämmer i stort sett med vad som sades."

Jag tillhör dem som "orkat läsa" de publicerade delarna av rapporten och jag har väldigt svårt att se vad som inte stämmer i Aftonbladets tolkning att Ahlins förfrågan till USA just syftade till att påverka den svenska opinionen. Varför vore det annars så viktigt att få amerikansk hjälp med att bjuda in afghanska regeringsrepresentanter som genom "humanitarian stories" skulle hjälpa Socialdemokraterna att "kunna förklara" varför det var viktigt att Sverige deltog med militär trupp i Afghanistan?

Urban Ahlin tillhör dem inom socialdemokratin som mest envist försvarade Sveriges militära insats i Afghanistan. De dokument som Wikileaks nu avslöjat väcker frågor om under vilka demokratiska former den socialdemokratiska utrikespolitiken egentligen formats.

Wikileaks publicering är av godo – synlighet civiliserar

I dag skriver jag på Newsmill om Wikileaks publicering av dokument. Nedan följer ett utdrag:

De av Wikileaks offentliggjorda dokumenten innehöll kanske inte så mycket nytt i sig. Visst generas USA av alla nedlåtande personomdömen som återfinns i materialet, och visst ökar spänningen något mellan Saudiarabien och Iran efter avslöjandet att Saudiarabien förespråkat en amerikansk attack mot Iran för att förstöra landets kärnenergiprogram. Den stora skadan för USA består i att landet nu framstår som en stormakt bland alla andra, där alla vackra ord i den officiella retoriken döljer en krass realpolitik. Dessutom undergräver avslöjandena möjligheterna för USA att bedriva en trovärdig tyst diplomati. Diplomatin i dagens värld kan inte längre göra anspråk på att vara särskilt tyst.

Utrikesminister Carl Bildt är negativ till publiceringen och säger till P 1 Morgon att ”Wikileaks publicering försvagar diplomatin och gör världen mindre säker. Det här är väldigt skadligt”. Visst ligger det en del i Carl Bildts bedömning. Utan möjlighet att tala förtroligt och utan möjlighet att bortom offentlighetens ljus ingå nödvändiga kompromisser blir det kanske svårare att i en del situationer åstadkomma fred och förhindra krigsutbrott. Av alla politikområden är därför just utrikes- och säkerhetspolitiken de fält där kraven på sekretess varit särskilt starka.

Men saken är inte fullt så enkel. Kraven på sekretess inom utrikes- och säkerhetspolitiken innebär också att det blir svårare för medborgarna att ta del av vad som sker, vilket i sin tur kan minska medborgarengagemanget i dessa frågor och framför allt försvåra möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande. Så har den svenska utrikespolitiken genom EU-medlemskapet blivit svårare att debattera, eftersom en central del av denna politik nu utformas i hemliga förhandlingar inom EU, bortom folklig insyn och kontroll.

Problematiken kring utrikespolitik och sekretess är långt ifrån ny. Föreställningen om den hemliga diplomatin som odemokratisk framfördes t ex med skärpa av de ryska bolsjevikerna i samband med Oktoberrevolutionen 1917. Vladimir Lenin meddelade i sin egenskap av ordförande i Folkkommissariernas råd i tidningen Izvestija bara några dagar efter revolutionen att den nya sovjetiska regeringen skulle offentliggöra alla hemliga fördrag rörande kriget som föregående regering hade slutit: Regeringen avskaffar den hemliga diplomatin och förklarar att den å sin sida är fast besluten att föra alla underhandlingar fullständigt öppet inför hela folket. Den kommer genast att taga itu med offentliggöra alla hemliga fördrag, som bekräftats eller ingåtts av godsägarnas och kapitalisternas regering från februari till den 25 oktober 1917.

Öppenheten är en ny verklighet som nationalstater och andra politiska aktörer har att förhålla sig till. I grunden är denna öppenhet något positivt. Krigshandlingar kännetecknas av en lägre våldsnivå och färre folkrättsbrott när TV-kamerorna är på. Synlighet civiliserar. Nu gäller det för den internationella diplomatin att hitta nya arbetsformer som är funktionella i vår tid. Det är klart att det går, bara man inte fastnar i ett nostalgiskt tillbakablickande till den tid som varit. En öppen tid kräver en öppen diplomati. Det borde särskilt en bloggare och en twittrare som Carl Bildt förstå.

Har svenska folket blivit borgerligt?

I dag talade jag kring temat Har svenska folket blivit borgerligt?, vid Socialistiskt Forum på ABF-huset i Stockholm. Socialistiskt Forum arrangeras av LO och ABF och kan närmast beskrivas som ett vänster-Almedalen i miniatyr. Mängder av intressanta seminarier, en kringverksamhet med bokbord och försäljning samt en folkfest med politiker, journalister, akademiker och politiskt engagerade medborgare. Huset var proppfullt, man fick tränga sig fram.

Intresset för det tema jag skulle beröra var stort och vi fick byta lokal för att alla skulle få plats. Jag räknade till närmare hundra i publiken. Men det är svårt att prata och räkna samtidigt så siffran är ungefärlig.

Har då svenska folket blivit borgerligt? Vid en ytlig betraktelse kanske frågan uppfattas som onödig. I den senaste opinionsmätningen från Synovate är Moderaterna tio procentenheter större än Socialdemokraterna, 37.5 mot 27.7 procent. Det är siffror som socialdemokratiska valstrateger och partiaktivister tidigare aldrig kunnat ana ens i sina värsta mardrömmar. Fredrik Reinfeldt rider på vågen och har i de senaste årens förtroendemätningar utklassat Mona Sahlin. I VALU från höstens val var andelen personer som uppgav sig höra hemma till höger på det politiska fältet 43 procent, vilket är den högsta noteringen någonsin i VALU:s mätningar.

Men bilden är inte entydig. Andelen väljare som i VALU sade sig höra hemma till vänster uppgick till 38 procent, vilket t ex var fyra procentenheter högre än i valet 1991. I de sakfrågor som brukar tolkas i termer av vänster-höger syns inte heller någon högervåg. I den senaste SOM-undersökningen är det t ex endast 25 procent som tycker det är ett bra förslag att minska den offentliga sektorn, medan 40 procent tycker det är ett dåligt förslag. Väljaropinionen är också negativ till utförsäljning av statlig egendom och till privatiseringar. I dessa frågor syns inga större förändringar.

Mitt svar på frågan om svenska folket blivit borgerligt är därför nej. I stället har svenska folket över tid blivit mer individualistiskt och Sverige beskrivs i undersökningar från World Value Survey (WVS) som världens mest individualistiska land. Individualism kan ta sig två uttryck: individualism som egoism och en satsa på dig själv-mentalitet eller individualism som frigörelse och mänskligt växande. Individualism och längtan efter frihet och oberoende går hand i hand.

Väljarnas starka stöd till Fredrik Reinfeldt och till Moderaterna är ett uttryck för att Alliansen varit betydligt bättre än de rödgröna på att utforma en politik och en berättelse som appellerar till denna individualism och frihetslängtan. Individualismen hänger samman med den kommunikationsteknologiska revolutionen, ur vilken nya politiskt relevanta skiljelinjer springer fram. Vänsterns utmaning består i att utforma en vänsterpolitik för denna frihetslängtan och för dessa nya skiljelinjer. I denna utmaning tror jag att frågor om arbetsförhållanden, arbetstid, arbetsmiljö och utbildning blir centrala. Om vänstern misslyckas med uppgiften är jag rädd att dess ökenvandring kommer att fortsätta.

Sveriges Kristna Socialdemokrater byter namn?

Sveriges Kristna Socialdemokrater - Broderskapsrörelsen funderar på att byta namn. Förbundet har sitt ursprung i det sena 1920-talet, då kristna socialister bemöttes med skepsis såväl i kyrkan som i arbetarrörelsen. För radikala för kyrkan, för religiösa för partiet.

I dag har samhället förändrats. Kristna socialister välkomnas på ett självklart sätt såväl i kyrkan som i arbetarrörelsen. Kristendomen är inte heller alls på samma sätt den totalt dominerande religionen i Sverige. Broderskapsrörelsen är ingen kyrka, utan en politisk rörelse. Det blir på sikt orimligt att utestänga muslimer, judar och människor från andra religioner med socialdemokratiska värderingar från vår politiska rörelse. Det vore fel både mot dem och mot rörelsen.

Därför är det en klok inställning att öppna förbundet för människor med annan tro än kristen. På samma gång blir det en möjlighet att släppa ordet "Broderskap" som en del av förbundets namn. Broderskap är ursprungligen en term som inte handlar om maskulin gemenskap utan om mänsklig gemenskap. Ordet "Broderskap" har därför också under många år utgjort ett starkt varumärke för den kristna vänstern. Men tiderna förändras, och i dag associeras ordet "Broderskap" alltför ofta med patriarkala maktstrukturer eller med organiserad brottslighet. Som en modern rörelse kan vi inte göra annat än att inse fakta och därför släppa den delen av vårt namn. Tidningen Broderskap har redan gått före och bytt namn till Tro & Politik.

Som arbetsnamn diskuteras nu "Sveriges troende socialdemokraters förbund". Namnfrågan kommer att föreläggas förbundskongressen för beslut i juni 2011. Förslaget är inte fulländat. Ordet "troende" kan dels leda tankarna till en viss typ av religiositet, dels öppnar ordet för frågan om vad det är man tror på. Formuleringen blir för öppen, och namnet mister sin udd.

Kom gärna med förslag på nytt namn!

Namnbytet är också en signal till Socialdemokraterna om att det dags för en förändring.
Vi måste inse att vi inte längre kan möta framtiden med utgångspunkt i de historiska meriterna, säger förbundets ordförande Peter Weiderud till Svenska Dagbladet.

I dag har Sverige varit ett civiliserat land i 100 år. Om kampen mot dödsstraffet

I dag för 100 år sedan avrättades den för rånmord dödsdömde Alfred Ander med giljotin på Långholmens fängelsegård. Avrättningen blev den sista som genomfördes i Sverige. För att uppmärksamma dagen publicerar jag en uppdaterad version av en post från den 16 september 2009:

Efter två och en halv timmas fåfängt karvande i den dödsdömde Romell Brooms arm tvingades bödeln i Ohio ge upp. Romell Broom sägs då ha gråtit av smärta och ångest, och själv försökt hjälpa bödeln att få in nålen i en blodåder. Myndigheterna i Ohio har beslutat att göra ett nytt försök att avrätta Romell Broom inom en vecka.

USA:s användande av dödsstraffet är en av nutidshistoriens skamfläckar. Den misslyckade avrättningen av Romell Broom är heller inte unik. Redan 1947 formulerade Stig Dagerman en isande kritik av USA:s agerande:

"Den till döden dömde negern Francis som nyligen undkom med livet från elektriska stolen, därför att bödlarna var berusade, skall nu åter sättas i stolen."

Två gånger död

Snälla vita herrar lynchar negrer.
Det rår inte fulla vita bödlar för.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Det är inte så noga hur en neger dör.

Det är rätt skönt att höra negrer skrika.
Låt stolen krångla om nu stolen vill.
Sam och Joe och Paul kan kvitta lika.
Det är bara att försöka en gång till.

Alla är vi ju på sätt och vis elever,
och mycken övning nog till bödelsyrket hör.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Huvudsaken är ju att en neger dör.

"Två gånger död" har sjungits in av Fred Åkerström, och återfinns på LP:n Dagsedlar åt kapitalismen (Metronome, 1967 ).

Uppdatering: Romell Broom lever än. Hans kamp för livet med det amerikanska rättsväsendet har pågått i mer än 25 år (han har suttit i dödscellen sedan 1984), och det är ännu oklart hur kampen kommer att sluta.

Ingen mmänniska har avrättats i Sverige på 100 år. I min bok innebär det att Sverige nu varit ett civiliserat land i 100 år. Undrar när USA också skall bli civiliserat?

Jag kan också rekommendera Torsten Seths utmärkta understreckare i dagens Svenska Dagbladet om den amerikanska Drömmen om den perfekta avrättningen.

Lena Sommestads eleganta dekonstruktion av Thomas Östros

Vi socialdemokrater ska grunda vår politik på tidlösa värderingar: det ska löna sig att arbeta. Så formulerade sig Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Thomas Östros nyligen på DN Debatt (12/11). På DN Debatt idag begår tidigare miljöministern Lena Sommestad ett veritabelt lustmord på partikamraten Östros tes att parollen "det ska löna sig att arbeta" skulle vara ett exempel på en socialdemokratisk "tidlös värdering". Sommestad visar övertygande hur parollen historiskt använts främst som ett argument för sänkta marginalskatter och på senare tid även som ett argument för att försämra de sociala försäkringarna: Det är uppenbart att denna paroll inte är tidlös, och än mindre tidlöst socialdemokratisk.

På samma sätt dekonstruerar Sommestad ett annat av de exempel som Thomas Östros anger som en tidlös socialdemokratisk värdering, nämligen parollen "Sverige ska konkurrera med kunskap". Sommestad tillstår att ”Sverige ska konkurrera med kunskap” är en socialdemokratisk paroll, men inte tidlös utan i stället formulerad enligt 1990-talets tidstypiska fixering vid ekonomiska värden, global konkurrenskraft och tillväxt genom export. Här lyfts kunskap fram enbart som ett instrument i marknadskonkurrensen – inte som en gemensam resurs till gagn för samhällets och människans utveckling. (...) Fixeringen vid exportmarknaden saknar också motsvarighet i klassiskt socialdemokratiskt tänkande. Exporten har självklart alltid varit viktig för Sverige och svensk socialdemokrati, men den har inte varit viktigare än hemmamarknaden. Välstånd i socialdemokratisk diskurs handlar inte i första hand om framgångsrik marknadskonkurrens utan om framgångsrikt samhällsbyggande.

Sommestads distinktion mellan kunskap som "ett instrument i marknadskonkurrensen" och kunskap som en "gemensam resurs till gagn för samhällets och människans utveckling" överensstämmer väl med tänkandet i min och Marie Demkers boktrilogi som inom kort avslutas med Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011). I trilogin identifierar vi det framväxande informationssamhället en ny, politiskt relevant skiljelinje vilken vi benämner kunskap-marknad. Skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, utbytbara på en marknad. Mot dessa maknadsaktörer mobiliserar aktörer som ser kunskap som en kollektiv process och en gemensam resurs vilken har ett inneboende värde i sig själv. För marknadsaktörerna bestäms kunskapens värde av i vilken utsträckning den bidrar till att skapa vinst. För kunskapsaktörerna bestäms kunskapens värde i stället av dess förmåga att skapa meningsfulla tolkningar av världen.

(Besök gärna Den nödvändiga politikens Facebooksida. Boken presenteras på ABF i Stockholm torsdag den 14 april 2011 - be there!).

Lena Sommestads artikel bidrar förtjänstfullt till att lyfta fram politik vid sidan av person i den pågående processen att välja en ny partiledare inom Socialdemokraterna.. Det finns nu också en Facebook-grupp som heter Vi vill se Lena Sommestad som S-ledare. Givet hennes artikel kliar det i fingrarna att gå med...

För fler positiva texter om Lena Sommestad, se t ex Avva och Rebella.

Kriskommissionens arbete och frihetsfrågorna i ett hyperindividualiserat samhälle

I dag sammaträdde den socialdemokratiska kriskommissionens valanalysgrupp under ledning av ordförande Morgan Johansson för första gången. Om två veckor skall rapporten vara klar, så det är snabba ryck (för att uttrycka det milt). Partistyrelsens avsikt med de snäva tidsramarna är att valanalysgruppens rapport skall utgöra ett underlag för arbetet inom kommissionens tre övriga arbetsgrupper (politisk analys, organisatorisk analys, idédebatt och omvärldsanalys).

Kommissionen som helhet har genom Mona Sahlins avgång fått dramatiskt snävare tidsramar för sitt arbete, och förväntas nu leverera sin slutrapport redan den 15 februari. Som jag tidigare påpekat innebär dessa tidsramar att kommissionen inte kommer att kunna fullgöra sitt uppdrag på det sätt som det ursprungligen var tänkt, utan partistyrelsen måste snarast skapa en ny ordning för den fortsatta processen. Annars riskerar förnyelsearbetet att utmynna i samma fiasko som rådslagsarbetet efter förlustvalet 2006.

Dagens möte inleddes med en diskussion om gruppens arbetsformer, där vi bejakade största möjliga öppenhet. Gruppmedlemmarna uppmuntrades att delta i det offentliga samtalet kring valresultatet (under den självklara förutsättningen att man inte gör anspråk på att uttala sig å hela valanalysgruppens vägnar). Resten av tiden ägnades i huvudsak åt en presentation av olika former av valstatistik, såväl från partiets egna mätningar som från VALU. Här erbjöds väl inga direkta sensationer. Själv upphör jag dock aldrig att förvånas över hur de rödgröna på två år kunde tappa ett överläge på 20 procentenheter i opinionen, och hur skickligt Alliansen kunde sprida bilden av Socialdemokraterna som ett skattehöjarparti trots att de rödgröna accepterat allt väsentligt i regeringens skattepolitik. Nu återstår bara analysarbetet. :)

För egen del tror jag att dagens hyperindividualiserade samhälle med accelererande tempo, en allt mer splittrad vardag, ökad rörlighet, stegrade kompetenskrav och denna ständiga "valfrihet" kommer att lyfta upp frågor om arbetstid och arbetsmiljö på den politiska agendan igen. Människans möjlighet till självförverkligande har aldrig varit bättre, men tid och ork räcker inte till. Tid är pengar, säger en del. Tid är frihet, säger jag.

Jag tror också att det ligger mycket i Henrik Oscarssons idéer om Informations(S)amhället och att socialdemokratins utmaning består i att forma en politik för att möta 2000-talets nya sociala hierarkier, vilka i huvudsak byggs kring individers olika kognitiva förmågor och färdigheter. Mer om detta vid senare tillfälle.

Om tudelat ledarskap inom S och om kriskommissionens arbete

Vore ett tudelat partiledarskap något för Socialdemokraterna? En person som ansvarar för det viktiga oppositionsarbetet i riksdagen och partiledardebatterna medan en annan person ansvarar för det nödvändiga förnyelsearbetet, håller kontakten med rörelsen och hanterar medielogiken? Jag väckte tidigare i veckan tanken på min blogg och i en artikel på SVT Debatt. I P 1 Morgon i morse medverkade jag i en diskussion i ämnet, tillsammans med förre partisekreteraren för Socialdemokraterna Lars Stjernkvist samt Miljöpartiets tidigare språkrör Lotta Hedström.

Jag ser två fördelar med ett delat ledarskap. För det första tycks kvalifikationskraven på en socialdemokratisk partiledare bli allt svårare att förena i en person. En socialdemokratisk partiledare förväntas samla och hålla ihop partiet, leda regeringsarbetet som statsminister alternativt leda oppositionsarbetet i riksdagen, driva det nödvändiga förnyelsearbetet framåt, hålla kontakt med rörelsen samt inte minst i vår medialiserade värld samspela med media alla tider på dygnet. Var finns den tulipanaros som kan upprätthålla alla dessa funktioner?

För det andra kan ett tudelat ledarskap vara ett av flera verktyg i arbetet med att öppna upp den alldeles för slutna och hierarkiska partistruktur som kapslar in socialdemokratin. Den socialdemokratiska "partiapparaten" (observera uttrycket!) avspeglar industrisamhällets behov och den tidens strävan att organisera industriarbetare efter geografisk tillhörighet. Industrisamhällets kollektivism ersätts nu av informationssamhällets (eller vad vi vill kalla det) individualism, men partiets organisation är kvar i det gamla. Organisationen är "mossig", som Mona Sahlin själv uttryckte det. Fortfarande präglas partiorganisationen av en ängslan att tappa kontrollen över frågorna och bunkermentaliteten har aldrig blivit helt utstädad.

Visst finns det också nackdelar med ett delat ledarskap. Erfarenheterna från t ex Norge och norska Arbeiderpartiet (som under många år hade ett delat ledarskap) är blandade. Ett delat ledarskap kan innebära en oklarhet i budskapet eller att medielogiken bidrar till att förstärka motsättningar och skiljelinjer mellan de båda företrädarna. Om en av ledarna ansvarar för riksdagsarbetet finns det också en risk att den gamla rivaliteten mellan riksdagsgruppen och partiet i övrigt förstärks.

Den svåraste frågan jag fick i programmet var hur eller på vilket sätt ett delat ledarskap verkligen skulle bidra till ökad öppenhet och mindre hierarkier. Med andra ord: vilken är den kausala mekanismen? (även om programledaren av många goda skäl inte använde just den formuleringen). Där hade jag inget riktigt bra svar, utan gick mer på känsla. Ett delat ledarskap skall heller inte ses som en isolerad åtgärd, utan som en del i ett större åtgärdspaket för att modernisera partiet.

Monas Sahlins var som socialdemokratisk partiledare före sin tid. Hennes ledarskap var betydligt mindre auktoritärt och instängt och betydligt mer lyssnande och inkluderande än hennes föregångares. Men partiet tycks inte ha varit moget för ett sådant ledarskap och därför kände hon sig till sist tvingad att avgå under de dramatiska former som nu blev fallet.

Jag nås av nyheten att Socialdemokraternas kriskommission på grund av den snabba händelseutvecklingen fått snävare tidsramar för sitt arbete, och nu förväntas presentera sin färdiga analys redan den 15 februari 2011. Det faller på sin egen orimlighet att kommissionen på de få veckor den har till sitt förfogande på ett trovärdigt sätt skall kunna genomföra sitt uppdrag som enligt direktiven skall bestå av ett omfattande och grundligt arbete om samhällsutvecklingen under 2000-talet i Sverige och i Europa och en framåtblick om vart de svenska Socialdemokraterna är på väg. Den bild som tecknas ska sträcka sig tio år bakåt och tio år framåt i tiden. En analys ska göras av de dåliga valresultaten. Resultatet av kommissionens arbete ska innehålla tydliga rekommendationer och förslag till åtgärder för partiets utveckling vilka föreläggs partistyrelsen. Omfattande och grundligt arbete var ordet, sa Bull.

Jag har mycket stort förtroende för Anna Johanssons och Ardalan Shekarabis politiska skicklighet och kompetens. Men att kommissionen ens under dessa två eminenta personers ledning skulle kunna genomföra uppdraget på det sätt som det ursprungligen var tänkt är inte möjligt. Jag förutsätter att partistyrelsen skapar en struktur för det fortsatta arbetet med förnyelsen som sträcker sig även bortom vårens extrakongress.

Själv ingår jag i en av kommissionens fyra arbetsgrupper och vi har i morgon under Morgan Johanssons ledning vårt första sammanträde. Jag återkommer med några reaktioner efter det mötet.

Mona Sahlins avgång och socialdemokratins kris

Mona Sahlins dramatiska avgång i dag var kanske ofrånkomlig, men för Socialdemokraternas del förvärras den redan djupa krisen. Det svidande valnederlaget 2010 skulle hanteras genom en seriös omprövning av den förda politiken, en strävan att bygga socialdemokratisk politik för ett samhälle bortom industrisamhället. Nu ställs partiet inför den omöjliga uppgiften att på bara några månader välja en ny partiledare, en partiledare som har en stark förankring inom rörelsen, förmår kommunicera och entusiasmera väljaropinionen i allmänhet och som har kraften att vara drivande i förändringsarbetet. I skrivande stund ser jag inte riktigt vem denna tulipanaros skulle vara. (Då bortser jag från Margot Wallström, om vilken någon i radion tidigare i dag sa att hon skulle kunna leda Socialdemokraterna från månen.)

Risken är stor att den valberedning som tillsätts kommer att föreslå en kandidat som visserligen är allmänt duglig och kompetent och har få politiska fiender, men som i stället för att sticka ut och ha förmågan att förändra utgör något av rörelsens minsta gemensamma nämnare.

Kanske är tiden mogen för ett tudelat ledarskap, en man och en kvinna, en riksdagsledamot och en med sin bas utanför riksdagen? En sådan lösning skulle öppna för personer som Veronica Palm, Håkan Juholt, Thomas Bodström, Luciano Astudillo och varför inte Lena Sommestad?

Mona Sahlin och socialdemokratins väg mot glasnost och perestrojka

Mona Sahlins uppmaning till ledamöterna i partistyrelsen och verkställande utskottet att ställa sina platser till förfogande har skapat stor turbulens. Mina farhågor att beslutet innebär att personfrågorna nu kommer att slå ut den just påbörjade diskussionen om partiets framtida politik har tyvärr hittills besannats. Men nu står partiet där det står och det är bara att göra det bästa möjliga av situationen.

Genom beslutet har Mona Sahlin släppt kontrollen över dagordningen och satt sig själv på spel mer än vad något tidigare socialdemokratisk partiledare har gjort. Det är mycket modigt.

Det är nu utomordentligt viktigt att den öppenhet Mona Sahlin eftersträvar får prägla även den fortsatta processen. Förtroenderådet bör formulera direktiv som pekar ut en riktning för valberedningens arbete, så att resultatet inte blir samma gråmelerade kompromiss som det brukar bli. Riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson beskriver sammansättningen av den socialdemokratiska partistyrelsen så här: Men för de som tror att det kommer bli en stor förändring i Socialdemokraternas ledning kan det vara bra med lite bakgrundsinformation. De flesta ledamöterna i dagens partistyrelse är representanter för ett partidistrikt. De partidistrikt som inte har någon ordinarie eller en representant i VU har en ersättarplats i partistyrelsen. LOs ordförande har en fast plats i VU, IF Metalls ordförande brukar också tillhöra VU som ordinarie eller ersättare. I partistyrelsen brukar ett antal LO-förbundsordförande finnas med, idag är det Ella Niia från HRF och Hans Tilly från Byggnads som ingår. Några av de som sitter i partistyrelsen har tunga uppdrag i SKL, Sveriges Kommuner och Landsting.

När så många intressen skall samlas i ett organ minskar möjligheterna för förändring. Jag skulle önska att valberedningen vågade föreslå personer som inte nödvändigtvis passar in i mallen ovan, t ex fritänkaren och ordföranden för kriskommissionens grupp för idédebatt Kajsa Borgnäs, Daniel Suhonen vars bok Bokslut Reinfeldt (skriven tillsammans med Stefan Carlén och Christer Persson) blivit en lässuccé inom Arbetarrörelsen eller alltid kloka Lena Sommestad. (läs gärna hennes senaste bloggpost om socialdemokratins frånvaro i samhällsdebatten).

En vän som jag mötte på stan i dag likande Mona Sahlins agerande vid Mao Tse Tung när denne satte igång den kinesiska kulturrevolutionen. Min kollega Patrik Öhberg nöjde sig med att likna Mona Sahlin vid socialdemokratins svar på Michail Gorbatjov. Låt oss hoppas att den glasnost och perestrojka som Mona Sahlin för med sig inte leder till att Socialdemokraterna möter samma öde som det sovjetiska imperiet, utan begränsar sig till att de bunkerstämningar som här och där fortfarande präglar partiets arbete kan förpassas till historiens sophög.

Har Mona Sahlin öppnat Pandoras ask?

I dag uppmanade Mona Sahlin samtliga ledamöter i partistyrelsen och i verkställande utskottet att ställa sina platser till förfogande inför partiets extrakongress. Beslutet kan inte ha varit enkelt för Mona Sahlin att fatta. Om hon avstått hade hon riskerat att hela det socialdemokratiska förnyelsearbetet förlorat trovärdighet, såväl inom partiet som bland väljarna. Så mycket av den gamla politiken är ju förknippad med det nuvarande ledarskapet. Nu riskerar hon i stället att allt fokus fram till kongressen läggs på personfrågorna, inte minst partiledarfrågan, och det i ett läge då alla krafter hade behövts läggas på att omformulera den socialdemokratiska politiken.

Socialdemokratins kris är en politisk kris, inte en personkris. Därför har Morgan Johansson fel när han i dag hänger ut Thomas Östros som särskild syndabock för det socialdemokratiska valnederlaget. Men nu kommer personspekulationerna att ta fart. Medielogiken premierar personstrider och jag har redan hunnit medverka i Studio Ett i P 1 och ombetts kommentera olika spelbolags oddssättningar på vem som efterträder Mona Sahlins som partiledare (vilket jag förstås väluppfostrat gjorde...).

Jag hade föredragit att personfrågorna skjutits på framtiden och att politiken satts i centrum fram till extrakongressen. Först en rejäl diskussion om politikens riktning, därefter en diskussion om vilka personer som är mest lämpade att företräda denna nya politik. Nu kan det i stället bli så att partiet efter en inre maktkamp utser ett nytt ledarskap och därefter anpassas politiken till det nya ledarskapets förutsättningar och viljeinriktning. Det kallas att spänna kärran framför hästen och det fungerar sällan särskilt bra.

I den grekiska mytologin berättas om Pandora som av nyfikenhet öppnade den ask där alla världens sjukdomar och olyckor legat instängda. Mona Sahlins beslut får kanske inte lika långtgående konsekvenser. Men risken finns att det kommande året fram till extrakongressen kommer att infekteras av personstrider och taktiska överväganden i stället för ett förutsättningslöst och kreativt arbete med att utveckla politiken.

Pandora hann i alla fall stänga locket innan Hoppet, som var det sista som fanns kvar, också lämnade asken. Låt oss hoppas att den delen av myten också har bäring för det socialdemokratiska framtidsarbetet.

Jag kommenterar händelseutvecklingen inom socialdemokratin bl a här och här.

Expressen flyttar gränserna för namnpublicering?

Svenska medier har under många år haft en återhållsam policy i frågan om namn- och bildpublicering av brottslingar eller misstänkta brottslingar. Men en förändring är på gång och jag har en känsla av att det är Expressen som leder utvecklingen.

I dagens pappersversioner av Expressen och Aftonbladet väljer Expressen i två fall att namnge enskilda personer som Aftonbladet väljer att inte namnge. Bredvid jätterubriken PETER ÄR DEN NYA LASERMANNEN publicerar Expressen på förstasidan ett stort färgfoto på den misstänkte gärningsmannen, innan denne ens blivit häktad. (Rätt skall vara rätt: i betydligt mindre typsnitt föregås rubriken av reservationen "Polisen misstänker:".) Aftonbladet pixlar i stället bilderna så att den misstänkte inte kan identifieras och röjer heller inte dennes namn.

I en annan artikel namnger Expressen en allsvensk fotbollsspelare från Malmö FF som polisanmälts misstänkt för att i berusat tillstånd ha misshandlat en taxichaufför. Artikeln illustreras av inte mindre än sex (6) bilder på den misstänkte. Han är 18 år. Aftonbladet väljer i stället att redovisa nyheten med pixlade bilder och avstår från namngivning.

Jag förstår att de namnpubliceringar som nu kontinuerligt förekommer på olika nätforum sänker tröskeln för media att haka på. Men jag tycker ändå väldigt illa om utvecklingen och uppskattar de media som vågar stå emot. (Vad jag kan se har hittills inga andra större medier följt Expressens exempel och namngivit den misstänkte krypskytten, trots att denne nu också häktats.)

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson motiverar publiceringsbeslutet med att det föreligger ett uppenbart allmänintresse av att så konkret som möjligt skildra och försöka förklara de uppmärksammade vansinnesdåden mot malmöbor. Men ingenstans i texten ger Thomas Mattson några egentliga argument om vari det "uppenbara allmänintresset" att namnge den misstänkte i detta skede skulle bestå.

Pressens Samarbetsnämnds spelregler för press, radio och tv ger ingen klar definition av vad som menas med "uppenbart allmänintresse". Men klart är att begreppet inte är detsamma som ett stort intresse eller nyfikenhet från allmänheten. I stället det måste finnas en samhällelig relevans för att ett "uppenbart allmänintresse" skall anses föreligga. Jag har mycket svårt att se den "samhälleliga relevans" som skulle legitimera Expressens namnpublicering av såväl den misstänkte krypskytten som den allsvenske fotbollsspelaren.

Svensk kriminalvårdspolitik har de senaste decennierna genomgått en s k punitive turn (ung. ökat strafftänkande). Under 1960- och 1970-talen kritiserade och ifrågasatte samtliga politiska partier fängelsestraff, förordade individuell rehabilitering och icke-frihetsberövande påföljder. Nu ligger fokus i stället ensidigt på brottsoffer och strafftänkande. Det vore befriande om svenska media förmådde inte bara spegla utan också kritiskt granska denna utveckling.

USA:s ambassadspionage - vad visste svenska politiker?

Uppgifterna om att USA under en tioårsperiod samlat in och registrerat detaljerade personuppgifter om enskilda svenskar som man av något anledning uppfattat som ett hot mot den amerikanska ambassaden väcker starka känslor. Så säger t ex t ex professorn i rättsvetenskap Dennis Töllborg till Aftonbladet att Om det är så att den svenska underrättelsetjänsten har en överenskommelse med den amerikanska underrättelsetjänsten så är det förräderi. Det gränsar i sådana fall till statskupp. Töllborg tillägger i Expressen: Regeringen kan ha brutit mot grundlagen och då är det en politisk skandal vilket innebär att man till och med måste överväga riksrätt.

"Förräderi", "statskupp", "grundlagsbrott" och "riksrätt" är starka ord och där är vi sannerligen inte än. Men klart är att Säpo nu befinner sig nu i en utsatt position. Om Säpo känt till USA:s åtgärder utan att agera innebär det att man givit sitt tysta godkännande åt att utländsk makt systematiskt övervakar och registrerar svenska medborgare. Om Säpo inte känt USA:s åtgärder väcks tvivel om hur Säpo sköter sin uppgift med tanke på att övervakningen pågått under tio år och svensk och amerikansk underrättelsetjänst har ett omfattande och intimt samarbete.

Frågan politiska sprängkraft ligger inte främst i vad Säpo visste och inte visste utan i vad de svenska regeringarna - såväl borgerliga som socialdemokratiska - känt till.

USA:s agerande är i sak helt oacceptabelt. Svenska myndigheter har ansvaret för den amerikanska ambassadens säkerhet. Om USA inte litar på de svenska myndigheternas kompetens att sköta saken så skall USA ta upp frågan och söka tillstånd för egna ytterligare åtgärder, vilka förstås skall vara förenliga med svensk lag. Jag har svårt att tolka USA:s agerande i andra termer än som ett uttryck för en stormaktsarrogans.

Ännu vet vi för lite för att kunna uttala oss om huruvida de amerikanska åtgärderna bryter mot svensk lag. Historien kan växa och anta politiska proportioner, men också lägga sig. I dagläget talar inte mycket för att affären ens kommer i närheten av vad t ex IB-agenten Gunnar Ekberg och hans kumpaner ställde till med i samband med IB-affären. Men osvuret är bäst.

Carl XVI Gustaf - teflonkungen?

Så har jag då inhandlat och läst boken Carl XVI Gustaf. Den motvillige monarken. Jag blev utskälld av en kund vid kassan, som tyckte det var en omoralisk handling att köpa en sådan förskräcklig bok.

Boken är en märklig blandning av å ena sidan en seriös skildring av främst kungens unga år och uppväxt, de nazistiska familjebanden och hans sätt att sköta sitt uppdrag och å andra sidan mer skandaljournalistiska inslag med anonyma källor kring delar av hans privatliv och påstådda otrohetsaffärer.

Kungen är statschef och därför kan inte hans privatliv enbart vara hans privatsak - så illa är det och det är ett av skälen till att jag är republikan. I allt mediebrus kring boken är det två saker jag vill lyfta fram ur kungens privatliv som är av samhällelig betydelse.

1. Kungen skall representera Sverige. Då blir det ett bekymmer att hans privata umgängeskretsar är så extremt enkönade och domineras av en överklass vars livsstil snarast påminner om en karikatyr ur sekelskfteslitteraturen. (Ja, förra sekelskiftet alltså - inte det senaste...) Det är Gubbtolvan, Punchklubben, Krocketklubben, Sörmlands vänner och Noppes. Grabbiga gubbar och flickor till kaffet. Jag missunnar inte kungen att umgås med sina vänner på sätt som han själv väljer. Men det blir ett problem för Sverige när statschefens person är ljusår från det moderna, jämställda, jämlika, mångkulturella Sverige i dag. Kungens valspråk "För Sverige i tiden" blir parodiskt, och kunde givet livsstilen snarare ersättas med "För Sverige - förr i tiden".

2. Kungen har - påstår boken - rört sig i kriminella eller kvasikriminella kretsar. Jag kan tänka mig vilket ramaskri det skulle bli om motsvarande påståenden riktades mot statsminister Fredrik Reinfeldt eller oppositionsledaren Mona Sahlin. Nu drunknar den biten av boken i alla påstådda flickskandaler. Det är - för att uttrycka det milt - inte bra om statschefen rör sig i kriminella kretsar.

Vad händer då nu? Gårdagens presskonferens blev ett monumentalt antiklimax, där kungen utan manus glatt kommenterade en bok han sade sig inte ha läst. Trots att han inte läst den förklarade han sig beredd att lägga den bakom sig och gå vidare, eftersom boken skildrade sådant som hänt för länge sedan. Som någon formulerade det i nyhetsflödet igår: Kungen bekräftade otvivelaktigt något. Det är dock oklart vad det var han bekräftade.

För mig träder Carl XVI Gustaf nu fram som teflonkungen. Bland de känslostarkaste rojalisterna skulle kungen kunna äta barn utan att hans popularitet minskade. Jag tror inte kungen förlorade många sympatier på pressträffen igår. Tvärtom tror jag hans närmaste anhängare kände skadeglädje över den snopenhet som präglade alla journalister som efter en lång strapatsrik resa rakt ut i skogen fick ett tomt sju minutersmöte med kungen, utan mobiltäckning och utan möjlighet att sända direkt.

Kvällstidningarna kommer säkert att fortsätta kunna sälja läsnummer på boken. Men skall affären leva vidare och varaktigt skada kungen måste nog nya fakta fram.

Vad kan man skriva om kungens privatliv?

Den skandalomsusade boken Carl XVI Gustaf - Den motvillige monarken har redan före sin utgivning skapat en en intensiv debatt om hur kungen granskas och bör granskas av medierna. I dagens Aftonbladet (bara i papperstidningen) svarar jag på två frågor i ämnet. Nedan följer en utvecklad version av mina svar.

1. Kan man skriva vad som helst om kungens privatliv? Nej, det kan man förstås inte. Samma lagar om t ex förtal gäller för kungabevakningen som för annan journalistik. Samma pressetiska regler bör gälla för kungabevakningen som för bevakningen av andra makthavare.

Den intressanta frågan är i stället huruvida medierna tidigare levt upp till det journalistiska uppdraget att bevaka kungen lika kritiskt som man t ex bevakar statsminister Fredrik Reinfeldt eller oppositionsledaren Mona Sahlin? Hade de rykten som florerar om kungen på nätet och de uppgifter som återfinns om honom i diverse forum som t ex Flashback kunnat tigas ihjäl av traditionella media om dessa rykten och uppgifter i stället hade gällt centrala politiker? Jag är inte så säker på det.

Orsaken till en sådan särbehandling står att finna i att kungen saknar politisk makt. Men jag tycker ändå inte en sådan särbehandling är rimlig. Även om kungen inte har någon formell politisk makt så är han landets statschef, vilket ger honom en informell makt och betydelse vilket motiverar en lika skarp journalistisk granskning som för statsministern eller oppositionsledaren.

Ett annat argument skulle kunna vara att kungen inte valt sitt ämbete utan fötts in i det. Jovisst. Kungen har visserligen in formell möjlighet att abdikera om han inte skulle gilla villkoren. Men som kung abdikerar man i praktiken sällan eller aldrig. Slutsatsen blir för mig att monarkin som statsskick är orimlig både ur en politisk och en human synvinkel. Ner med monarkin - leve republiken!

2. Kan hovet ta skada av boken? Det beror ju på vilken typ av avslöjanden som boken innehåller. Boken kan bidra till att förstärka bilden av kungen som en vanlig människa, med känslor, svagheter och bekymmer. Kungen kan också vinna sympatier om opinionen uppfattar honom som utsatt och illa behandlad av bokens författare. Å andra sidan kan kungen tappa stöd från dem som ogillar de aktiviteter han påstås ha ägnat sig åt och kanske även från konservativa monarkister som tycker att kungen inte lever upp till de höga krav man bör ställa på en monark.

Mycket av allmänhetens reaktioner kommer att präglas av mediernas sätt att spela upp historien. Blir medierna en medspelare eller en motspelare till kungen och hovet under de dagar som nu följer? Vi får en första indikation på detta efter den presskonferens i morgon torsdag där kungen traditionellt möter media efter älgjakten på Halle- och Hunneberg.

Regeringens överenskommelse med S och MP om Afghanistan

Den just presenterade överenskommelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna/Miljöpartiet innebär kompromisser från båda sidor. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har kompromissat på åtminstone tre punkter.

1. I den tidigare rödgröna överenskommelsen stadgades att Sverige "kommer att påbörja tillbakadragandet under inledningen av 2011". I dagens överenskommelse används i stället den betydligt vagare formuleringen att "Det är vår bedömning" att överlämnandet "kommer att kunna inledas under 2011".

2. I den rödgröna överenskommelsen stadgades också att en rödgrön regering "kommer att ha avslutat trupptillbakadragandet senast under det första halvåret 2013". I dagens överenskommelse sägs i stället att "vår ambition är" att det inte skall finnas svensk stridande trupp i Afghanistan "efter utgången av 2014".

3. I den rödgröna överenskommelsen talades det konsekvent om ett svenskt "trupptillbakadragande". I dagens överenskommelse talas stället om en övergång från "stridande trupp" till "stödjande säkerhetsinsatser". Men det framgår aldrig tydligt vad som skiljer en stridande trupp från en "stödjande säkerhetsinsats". ISAF står ju redan i dag för "International Security Assistance Force".

Det framgår heller inte huruvida den svenska truppen skall minska i antal. I ett par närmast Monty Pythonska formuleringar beskrivs omfattningen av den framtida svenska styrkan: Med detta skapas ett bättre underlag för ställningstagande till omfattningen av de fortsatta svenska insatserna med stridande trupp under 2012 och därefter. Det är vår inriktning att vi under 2012 skall kunna se konkreta resultat av processen med överförande av säkerhetsansvar och att den kan möjliggöra en minskning av de stridande trupperna. Vår strategi är en successiv förändring från stridande trupp till stödjande säkerhetsinsatser. Vår ambition är att denna process skall vara avslutad senast vid utgången av 2014. Många "inriktningar", "möjliggöranden", "strategier" och "ambitioner" blir det.

Regeringens kompromiss består framförallt i att den för första gången på allvar visar att man accepterar den förändrade spelplan som Kabulkonferensen i somras innebar. För första gången börjar regeringen nu tala årtal på ett seriöst sätt. Därigenom ansluter sig alliansregeringen till den allmänna insikten att omvärldens miltära operation i Afghanistan håller på att avslutas och att det nu gäller att satsa resurserna på att bygga freden i stället.

På ett sätt är regeringen vinnare, eftersom Socialdemokraternas och Miljöpartiets eftergifter är mer synliga och mer konkreta. Men på ett övergripande plan innebär överenskommelsen ändå att det nu råder nationell enighet om att den militära insatsen i Afghanistan skall avslutas under de närmaste åren. Krigsretoriken är borta och de stridande trupperna kommer att avvecklas, även om det tar något längre tid än vad den ursprungliga rödgröna överenskommelsen aviserade. Det är trots allt vackert så.

Vänsterpartiet och Afghanistan

I dag meddelar Lars Ohly att Vänsterpartiet hoppar av förhandlingarna om den svenska Afghanistanpolitiken med alliansregeringen. Avhoppet inte oväntat. När det stod klart att det rödgröna samarbetet skulle läggas på is så försvann alla incitament för Vänsterpartiet att acceptera de ytterligare kompromisser som hade varit nödvändiga för att nå en överenskommelse med alliansregeringen. Nu kan Vänsterpartiet i stället argumentera för sin egen partiståndpunkt i frågan och samtidigt framstå som de enda principfasta krigsmotståndarna i svensk politik.

Ohly skriver att förhandlingarna som bäst kan resultera i att Sverige kommer att ha trupper kvar i Afghanistan efter 2014, bara med en lite annan inriktning. Det är en intressant formulering. Om Ohly verkligen menar att förhandlingarna mellan de rödgröna och alliansregeringen "som bäst" kan leda till att det finns soldater kvar efter 2014, men men "en lite annan inriktning" så undrar man ju vad de sämre alternativen innebär.

Jag noterar också att Vänsterpartiet en aning överraskande nu frångått kravet på att de svenska soldaterna skall börja tas hem redan 2011. Nu skriver Ohly i stället att de svenska trupperna skall tas hem så snart som det är möjligt att genomföra på ett ansvarsfullt sätt. Men den formuleringen kan ju innebära att de svenska trupperna måste stanna kvar under ganska lång tid framöver?!

Givet omständigheterna tycker jag det är bra att Vänsterpartiet väljer att hoppa av. Det finns flera olika ståndpunkter i frågan om svensk militär närvaro i Afghanistan, såväl i väljarkåren som bland de politiska partierna. En vag sjupartiöverenskommelse riskerar att dölja existerande skiljelinjer i frågan.

Kommer Socialdemokraterna och Miljöpartiet att ha kraften att stå fast vid substansen i den tidigare gemensamma rödgröna linjen när nu Vänsterpartiet hoppat av? Inom Socialdemokraterna finns olika uppfattningar i frågan. Det är möjligt att Vänsterpartiets avhopp leder till en ny debatt inom Socialdemokraterna om vad som är rätt och fel i frågan om svensk militär närvaro i Afghanistan.

Kommer palestinierna att utropa en egen stat - och bör Sverige i så fall erkänna den?

Det palestinska ledarskapet har tröttnat på dödläget i förhandlingarna med Israel och därför åter hotat med attt utropa en självständig palestinsk stat. Den palestinska myndighetens utrikesminister Salam Fayad sa nyligen att Hösten 2011 är slutet på den israeliska ockupationen. Då kommer vi att utropa ett självständigt Palestina enligt 1949 års stilleståndslinjer. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas har påpekat att om inte samtalen med Israel ger resultat kommer han att agera för en FN-resolution som erkänner den palestinska staten.

Fayads och Abbas utspel syftar till att sätta press på såväl Israel som omvärlden. Ett utropande av en palestinsk stat skulle vara en stark symbolhandling, men skulle förstås inte lösa de grundläggande motsättningarna mellan Israel och palestinierna. En majoritet av världens stater skulle sannolikt erkänna den utropade palestinska staten. USA skulle få bekymmer kring hur man skulle förhålla sig till den nyutropade staten. Skulle USA t ex lägga in sitt veto när frågan om erkännande kommer upp i FN:s säkerhetsråd?

Skulle Sverige kunna erkänna en ensidigt utropad palestinsk stat? Svaret är otvetydigt ja. Under flera decennier höll Sverige fast vid principen att de tre villkor som folkrätten anger för att en stat skall existera måste vara uppfyllda: Ett territorium (villkoret är uppfyllt - Västbanken och Gaza), ett folk som bebor området (villkoret är uppfyllt - palestinierna) samt en myndighet som utövar effektiv kontroll över området (villkoret är inte uppfyllt, eftersom det ytterst är Israel som genom ockupationen kontrollerar Västbanken och gränserna till Gaza).

Men efter kalla krigets slut har Sverige av politiska skäl vid flera tillfällen valt att göra avsteg från denna princip, t ex genom erkännandet av Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Vid den socialdemokratiska partikongressen hösten 2009 beslöts att partiet skulle verka för ett internationellt erkännande av Västsahara, trots att den marockanska ockupationsmakten kontrollerar det område som är tänkt att utgöra den västsaharianska staten. Sverige har således lämnat den folkrättsliga principen och väger - på gott och ont - in politiska överväganden i erkännadefrågorna på ett helt annat sätt än tidigare.

Om palestinierna skulle utropa en självständigt stat skulle med all sannolikhet Vänsterpartiet och Miljöpartiet förorda ett svenskt erkännande. Den borgerliga alliansregeringen - inklusive Carl Bildt - skulle sannolikt argumentera emot. Hur skulle då Socialdemokraterna förhålla sig? Frågan är inte helt enkel att svara på. Men givet den förändrade praxis som svensk erkännadepolitik genomgått så talar mycket för att jag kommer att tillhöra dem som argumenterar för ett svenskt erkännande. Om nu frågan kommer så långt - det bästa vore förstås om Israel förlängde byggstoppet på de olagliga bosättningarna och att en förhandlingslösning kunde komma till stånd.

För den som vill veta mer om svensk erkännandereplik rekommenderas docent Ann-Marie Ekengrens utmärkta avhandling Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995 (Stockholm: Nerenius & Santérus, 1995).

Om abort, läkares samvetsfrihet och aktiv dödshjälp

Ny uppdatering. Christer Sturmark bemöter kritiken på sin egen blogg. Jag svarar honom på några ställen i kommentarsfältet nedan. Även Patrick Vigren - som medverkade i SVT Debatt - och flera andra relevanta röster hörs i kommentarerna.

I torsdagens SVT Debatt diskuterades läkares samvetsfrihet, med särskilt fokus på om läkare skall ha rätt att vägra utföra aborter om ingreppet strider mot deras samvetsövertygelse. Frågan är inte enkel. Det är svårt att tänka sig ett sjukvårdssystem där läkare väljer arbetsuppgifter efter behag, allt beroende på deras moraliska övertygelser för dagen. Men lika orimligt är det att tänka sig läkaren som en klinisk robot, som utan moraliska överväganden utför alla ingrepp som staten eller patienten säger sig vilja ha utförda.

I debatten deltog Christer Sturmark, ordförande för det ateistiska Förbundet Humanisterna. Sturmark är en god retoriker, som ofta behandlar centrala problemställningar. Men hans trovärdighet i debatten skadas av att han alltid är tvärsäker och att han ofta använder exempel som är så extrema att det är svårt att ta dem på allvar.

I programmet argumenterade Sturmark emot att läkare skulle ha rätt att vägra utföra abort. Sturmarks argument var, såsom jag uppfattade dem, att patientens vilja alltid måste stå i centrum och att om läkaren var offentligt anställd och ingreppet lagligt så gick det inte att vägra. På frågan om en läkare då också skulle vara skyldig att utföra omskärelse av t ex sexåriga pojkar svarade Sturmark (om jag förstod honom rätt) att då kunde läkaren vägra, eftersom pojken själv inte hade bett om att få bli omskuren.

På Twitter för jag en diskussion med Christer Sturmark om dessa frågor. Den diskussionen flyttar jag nu över till bloggen för att möjliggöra lite mer fördjupande resonemang än vad som ryms inom Twitters gräns på 140 tecken per inlägg. (Men det är ett undantag - jag brukar envist hävda att om man inte kan uttrycka det man vill säga på 140 tecken har man inte tänkt efter ordentligt och då förtjänar det oftast inte att sägas alls...)

Sturmarks argument att pojken "inte bett om att få bli omskuren" är djupt problematiskt. Läkare utför mängder av ingrepp på barn som "inte bett om det", allt från livsräddande hjärtoperationer till enklare saker som t ex sammanvuxna tår. Här är det således inte barnets vilja som kan stå i centrum, utan snarare vad läkaren eller föräldrarna tror att barnet skulle vilja eller vad de menar är moraliskt rätt i någon absolut mening. I frågan om livsräddande operationer är enigheten stor och utrymme för tvekan liten. Men i många andra fall rör man sig i en gränszon - omskärelse av pojkar är en sådan - och då är saken inte lika enkel som Sturmark vill göra den till.

Samma problematik återfinns i debatten om dödshjälp. Skall en läkare tvingas medverka till aktiv dödshjälp om patienten ber om det? Är saken så enkel att patientens vilja mekaniskt skall följas av varje enskild läkare? Nej, säger jag.

I vår Twitter-växling frågar Christer Sturmark mig om huruvida en religiös sekt i Värmland vill låta skära öronsnibbarna av sina barn, ska de få göra det då? (angående Sturmarks förkärlek för extrema exempel). Här är svaret enkelt - svensk lag gäller och en sådan operation vore olaglig. Problemet för Sturmark borde väl snarast vara det omvända. Om sektens alla vuxna medlemmar går till läkaren och vill få sina öronsnibbar avskurna - skall läkaren då vara skyldig att uppfylla deras önskan?

Frågan om samvetsfrihet för enskilda yrkesgrupper är komplicerad. I Svenska kyrkan har enskilda präster fortfarande rätten att vägra viga samkönade par. Är det verkligen en rimlig princip över tid? Jag tycker inte det. Skall läkare ha rätt att vägra utföra abort? Jag tycker nog inte det heller. Skall läkare ha rätt att vägra skära öronsnibbarna av vuxna människor som framför en sådan begäran? Ja, absolut. Skall läkare ha rätt att vägra utföra aktiv dödshjälp även om patienten vill och staten tillåter? Ja, där tycker jag att läkaren skall ha rätt att vägra. Skall en läkare ha rätt att vägra delta med att sammanställa gift som skall användas vid avrättningar i länder som fortfarande har kvar dödsstraffet? Ja, utan tvekan.

Som ni anar är det svårt att formulera en enskild etisk princip som ligger till grund för mina åsikter i de fem frågor jag formulerade ovan. Frågorna rör djupt liggande uppfattningar om vad som är rätt och fel, om människans värde och om livets början och slut. Jag har svårt att ta på allvar dem som hävdar att det finns enkla och förnuftiga svar på dessa frågor. Till dem säger jag i stället med René Descartes: Dubium sapientiae initium - Tvivel är början på visdom.