Om Johan Norberg och konsten att vara kränkt

Med författaren och samhällsdebattören Johan Norberg har jag inget otalt. I sin nyliberala och kapitalismkramande tankevärld driver han en begåvad och intellektuellt hederlig argumentation. Men han har en agenda, och väljer därför lite väl ofta att inte problematisera sina utgångspunkter och sin position. Det bidrar till att göra honom förutsägbar och därför ibland ointressant i debatten.

I dag är Johan Norberg kränkt - även om han själv inte använder ordet. Han uppfattar sig ha blivit orättvist behandlad i en artikel om islamofobi i DN av Andreas Malm, samt av DN:s kulturredaktion i den följande replikväxlingen. I Expressen och på sin hemsida driver Norberg nu en veritabel kampanj mot DN för att få upprättelse för den behandling han uppfattar sig ha utsatts för.

Jag har här ingen anledning att ta ställning i sakfrågan mellan DN Kultur och Johan Norberg. Jag har själv vid flera tillfällen blivit felaktigt citerad i media, eller av mina meningsmotståndare tillskrivits uppfattningar jag alls inte har. Ibland har jag fått in en rättelse eller replik, ibland inte. Nöjd blir man sällan - det ligger i sakens natur.

Om Johan Norberg nöjt sig med att driva sin sak på principiell grund hade allt varit gott och väl. Men nu väljer han att göra det personliga politiskt - hans hemsida övervämmas av harmsna och affekterade inlägg över den oförätt han anser sig ha utsatts för. Han uppmanar sitt följe att mejlbomba DN:s kulturchef Maria Schottenius, och han beklagar sig över att hans böcker inte tillhör dem som recenseras i DN. Johan Norberg säljer under kränkthetens fana ut det mesta av sin framtida trovärdighet i debatten.

Det är en ödets ironi att Dagens Nyheter parallellt med Norberg-affären publicerat en högst läsvärd artikelserie av Maciej Zaremba under rubriken Först kränkt vinner. I artikelserien diskuterar Zaremba förtjänstfullt kränkthetens primat i dagens samhällsliv:

Ännu för femton år sedan var det nästan bara kvinnofriden och upphovsrätten som kunde kränkas i Sverige. Medborgarna blev på sin höjd förolämpade. Och vi var ganska ense om vad som var en förolämpning. Men under 90-talet började den endräkten falla sönder. Och innan vi visste ordet av var ordet "kränkt" nästan privatiserat.

Här blir ett brudpar kränkt av att prästen nämner Gud. Och där kränks en man av att hitta en slemmig klump i Ekströms extra fina hallonkräm. Skövdebor känner sig kränkta av att Linné skrev "liten fläck" om deras köping. En militär på Gotland blir kränkt av att en u-båt flyttas till Stockholm. Någon annan av att hans hund våldtagits (?) av en varg. Numera blir kriminella kränkta av att häktas, och ateister av att hitta en Bibel på hotellet.

Om vi alla är kränkta är ingen kränkt. Därigenom töms begreppet "kränkt" på allt sitt innehåll och blir oanvändbart som analytiskt verktyg och i debatten. Det vore välgörande om Zarembas artikelserie blev startpunkten för en upprensning i det kränkthetens träsk som förpestar samhällsdebatten och leder uppmärksamheten bort från allvarliga samhällsproblem.

Bör Sverige erkänna Kosovo?

Bör Sverige erkänna ett Kosovo som utropat sig till självständig stat? Frågan är inte helt enkel att svara på.

Jag tillhörde dem som var emot Nato:s bombningar av de jugoslaviska delrepublikerna Serbien och Montenegro samt av serbiska mål i den jugoslaviska provinsen Kosovo våren 1999. Min bedömning var att dessa bombningar snarare bidrog till att förvärra krisen och dödandet än till att skapa fred och försoning. Jag har inte ändrat uppfattning sedan dess.

Nu är situationen som den är och frågan är hur vi bäst går vidare. När det gäller ett eventuellt erkännande av Kosovo vill jag anföra följande:

I folkrättslig mening existerar en stat först då den uppfyller de tre kriterier som uttrycks genom den s k effektivitetsprincipen. Det skall existera ett folk som är bosatt inom ett avgränsat territorium och är organiserat under en statsmyndighet som har kontroll över territoriet. I fallet Kosovo finns här otvetydigt ett folk och ett territorium - men det saknas en statsmakt som har kontrollen över territoriet.

Historiskt sett har Sverige nästan alltid valt att bara erkänna stater som uppfyller dessa tre kriterier. Så har t ex Sverige valt att inte erkänna Västsahara, och valde att inte erkänna Eritrea innan statsmakten där på allvar fick kontroll över territoriet.

Men efter kalla krigets slut har denna principiella inställning från svensk sida luckrats upp. I januari 1992 erkände Sveriges regering Kroatien som självständig stat, eftersom den dåvarande jugoslaviska federala armén och serbiska irreguljära styrkor kontrollerade en tredjedel av Kroatiens yta. Erkännandet motiverades med politiska och inte folkrättsliga argument - att erkännandet skulle "få ett positivt inflytande på de fortsatta fredsansträngningarna i Jugoslavien" (dåvarande utrikesminister Margareta af Ugglas i ett pressmeddelande 16/1 -99).

Fördelen med att hålla fast vid de folkrättsliga kriterierna är att politiken blir förutsägbar och återspelgar en materiell verklighet. Endast stater som "verkligen" är stater behandlas som stater. Nackdelen med att hålla fast vid de folkrättsliga kriterierna är att man avsäger sig möjligheten att använda erkännanden som politiska instrument.

Min bedömning är att situationen nu har gått så långt att vi inte kommer ifrån ett självständigt Kosovo. Man må tycka vad man vill om den saken, men klockan kan inte vridas tillbaka. Låt oss därför sikta på ett erkännande av Kosovo. Men inte i hast, utan efter en noggrann granskning av de beslut som tas i Kosovo de närmaste dagarna. Jag tycker absolut inte som Urban Ahlin (s), att Utrikesnämndens skall snabbinkallas för att hasta fram ett erkännande redan under helgen.

Ett erkännande är en viktig sak. Det kan inte tas tillbaka, och därför är det viktigt att belsutet är väl genomtänkt och förankrat. Erkännandet av Kroatien hastades fram för att Sverige skulle kunna samordna sitt erkännande med EU-staterna, trots att vi inte ens var medlemmar av EU då. I efterhand är det många som menar att erkännandet av Kroatien kom för tidigt, och bidrog till att förlänga kriget.

Jag ser inte ett självständigt Kosovo som den på något sätt ideala lösningen. Men jag ser inte någon annan mer konstruktiv väg framåt heller. Så låt oss därför - i sinom tid - erkänna Kosovo och göra det bästa möjliga av situationen.

Riksdagens utrikesdebatt samt seminarium om Mellanöstern

I dagens utrikesdebatt valde Urban Ahlin, socialdemokratisk talesman i utrikesfrågor, att i sitt huvudanförande nästan helt uppehålla sig vid nedrustningsfrågan. Jag är inte säker på att det var rätt strategi. Visserligen är nedrustningsfrågan central och har också länge varit en klassisk socialdemokratisk profilfråga. Men det är inte busenkelt att formulera skiljelinjerna i förhållande till de borgerliga partierna och fokuseringen innebär att andra viktiga frågor kommer i skymundan.

Däremot var det utmärkt att Urban Ahlin tog i med kraft mot regeringens tystnad om den amerikanska förhörsmetoden med skendränkningar. Jag hade nog ändå trott att Carl Bildt - givet den senaste veckans diskussioner - skulle samla ihop sig till åtminstone en symbolisk markering mot skendränkning och tortyr av fångar. Men icke. Frånvaron av kritik mot USA:s agerande i det s k kriget mot terrorismen rimmar sällsynt illa med att vi i år firar 60-årsjubiléet av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Utrikesdeklarationen innehåller relativt stark kritik mot Israels agerande som ockupationsmakt: Den israeliska bosättningspolitiken samt byggandet av separationsbarriaären på ockuperat palestinskt område strider mot folkrätten och utgör ett hinder i förhandlingsarbetet. Bildt tillägger att: Israel måste tillåta rörelsefrihet inom och mellan de palestinska områdena (...). Om blockaden av Gaza sägs lite mer försiktigt att: Vi verkar för att isoleringen av Gaza hävs. Därutöver tillkommer självklara krav på att terrorism skall bekämpas samt att raketattackerna mot Israel måste upphöra.

Angående Mellanöstern passar jag på att puffa för den stora paneldebatten i morgon torsdag 14 februari kl 19.30 på Göteborgs Stadsteater, efter sista föreställningen av kritikersuccén Mitt namn är Rachel Corrie.

Vägar till en lösning i Mellanöstern

Samtalsledare ULF BJERELD, professor i statsvetenskap.
Debattörer: SUNE PERSSON, docent i statsvetenskap, Mellanösternexpert
GÖRAN LINDBLAD, utrikesutskottet, Europarådet
LISA ABRAMOWICZ, generalsekreterare Sverige-Israel information
HENRY ASCHER, barnöverläkare, Judar för Israelisk-Palestinsk fred
DROR FEILER, konstnär, Judar för Israelisk-Palestinsk fred
MONZER EL-SABINI, barn- och ungdomspedagog, Palestiniers rätt att återvända

Om Arn och konsten att ta Gud på allvar

Så har jag då äntligen kommit iväg och sett Arn - Tempelriddaren. Inte dum alls, och mil från den kalkon som olyckskorpar varnade för före premiären. Lysande skådespelare, fulländat foto, dramaturgiskt driven musik och överhuvudtaget ett konstnärligt medvetet förhållningssätt. Svensk film står onekligen stark, inte minst när resurser ges.

Mest positiv är jag till det allvar som genomsyrar filmen - i synen på kärlek, i synen på våld och, inte minst, i synen på Gud. I svenskt kulturliv - och särskilt film - brukar sedan slutet av 1960-talet kyrkan framställas som ondskans och makfullkomlighetens härbärge, prästerna som fega hycklare och troende människor som sippa fantiker. Gud själv brukar lysa med sin frånvaro.

I Arn - Tempelriddaren framställs i stället kyrkan som kunskapens, bildningens och civilisationens bastion. Kyrkans och prästerskapet agerar hela tiden rationellt, utifrån situationen och de politiska stridernas växelspel. Visst finns det ondska bakom klostermurarna. Men varken mer eller mindre än vad som finns där utanför.

Imponerad blir jag av att regissören och manusförfattaren vågar ta de enskilda människornas Gudstro på allvar. När Arn som pojke får livet tillbaka efter en otäck fallolycka tolkar mamman det som att hon har blivit bönhörd. Eftersom hon lovat sin son till Gud om han skulle få livet tillbaka lämnas också Arn att fostras i ett kloster. Vi må i dag tycka vad vi vill om det. Men hos regissören syns ingen blinkning, ingen ironi, ingen grimas. Arns mamma hade givit ett löfte till Gud - självklart måste hon uppfylla det löftet.

När Arns älskade Cecilia till sist slipper den fasansfulla fängelsehåla där abedissan Rikissa stängt in henne ser vi Cecilia tacksamt blicka upp mot en helgonbild av Jungfru Maria - det är som om Cecilias och Marias blick möts i hemligt samförstånd. Även här - ingen blinkning, ingen ironi, ingen grimas. Scenen är på fullt allvar.

Gud har onekligen återkommit till den svenska offentligheten. Vad det på sikt betyder för det svenska samhällslivet är förstås en öppen fråga. I morgon måndag är jag i Stockholm för att i en arbetsgrupp i den socialdemokratiska rådslagsprocessen diskutera socialdemokratins värderingar i en gränslös värld, med bl a tidigare folkhälsoministern och nu ledamot av förbundsstyrelsen för det ateistiska förbundet Humanisterna Morgan Johansson. Det lär bli intressant.

Själv säger jag som Dolly Parton i Hello God:

I have questioned your existence,

My resistance leaves me cold.

Can you help me go the distance?

Hello God, hello, hello.

USA, tortyr och svensk tystnad

USA får använda skendränkning i förhör med terrormisstänkta, säger Tony Fratto, en av president George Bushs talesmän. Tortyr som förhörsmetod skall göras rumsren. Uttalandet stämmer dessvärre alltför väl överens med de fruktansvärda bilderna från Abu Ghraib-fängelset i Bagdad och CIA:s transporter av kidnappade personer till hemliga fängelser för s k "avancerade förhör".

Det är makalöst att det politiska ledarskapet i ett land som gör anspråk på att vara civiliserat använder tortyr i förhör av fångar. Det är också makalöst att Sverige - som gör anspråk på att vara de mänskliga rättigheternas bästa vän och försvarare - inte mer kraftfullt fördömer USA:s användning av tortyr. Europarådets kommisionär för de mänskliga rättigheterna, Thomas Hammarberg, skriver i Dagens Arena ett rasande inlägg under rubriken Pinsamt tyst om Bushadministrationens tortyr. Hammarberg - med oomtvistad integritet och trovärdighet - anklagar europeiska regeringar att inte våga tala klarspråk med USA i dessa frågor, av rädsla för att utestängas från det viktiga informationsutbytet med CIA.

Det må vara hur det vill med den saken. Men den svenska tystnaden är motbjudande. Dessvärre har den förra regeringen inte heller särskilt stor anledning att slå sig för bröstet i frågan. Även under Göran Perssons tid kännetecknades den svenska USA-politiken av underdånig tystnad i alltför många frågor. Låt oss hoppas att Urban Ahlin som talesman för (s) har modet och kraften att bryta den tystnaden i riksdagens utrikesdebatt den 13 februari.

Angående tortyr och barbari är det omöjligt att inte också nämna de två systrarna i Iran som för påstådd otrohet dömts att stenas till döds. Jag bläddrar förtvivlat på Carl Bildts blogg Alla dessa dagar, men hittar ingenting, varken om USA:s tortyr eller Irans stenings-domar.

Tystnad inför övergrepp är farlig. Tystnad är dörren till delaktighet.

HIV och Expressen

Vissa ämnen säljer - HIV är ett sådant. I december 2007 berättade Alcazar-stjärnan Andreas Lundstedt att han var HIV-positiv, vilket väckte stor medial uppmärksamhet. Det är inget konstigt med det. Andreas Lundstedt är en känd och populär artist, och hans sjukdomsöde väcker ofrånkomligen ett stort intresse.

I dag intervjuades Andreas Lundstedt av Lotta Bromé i radioprogrammet P4 Extra. I ett starkt och berörande inslag berättar Andreas Lundstedt inte bara om sin sjukdom utan också om all den uppståndelse som följde på hans val att berätta om sjukdomen. När Lotta Bromé frågade om han hade räknat med all denna uppståndelse svarar Andreas Lundstedt först avvärjande ironiskt: Allt för pr. Därefter fortsätter han, med stort allvar, att berätta om sina känslor för det inträffade.

Andreas Lundstedts sekundkorta ironi gör Expressens nätupplaga till jätterubriken ANDREAS LUNDSTEDT SKÄMTADE OM HIV-SMITTAN, vilket skall få rubrikläsaren att tänka tanken att hela historien om Andreas Lundstets sjukdom kanske bara var ett dåligt skämt, och därigenom locka till läsning av artikeln.

Jag tillhör inte dem som brukar hacka på kvällspressen. Men detta var plumpt. Mycket plumpt.

OBS: I dag tisdag 5/2 blev jag uppringd av Expressen som beklagade den olyckliga formuleringen i rubriken och bedyrade att den inte var avsedd att tolka på det sätt som jag gjort. Därför valde Expressen också att ändra rubriken till den sakligt korrekta Andreas Lundstedts hiv-skämt i radio.

Heder åt Expressen som tillstod och tog ansvar för sitt misstag!

Varför vann den borgerliga alliansen valet 2006? Nu vet vi!

I dag presenterades SCB-undersökningen Alliansseger, vilken är den första större redogörelsen för 2006 års valundersökning. Författare är docent Henrik Oscarsson och professor Sören Holmberg.

Det går att utläsa två huvudförklaringar till den borgerliga alliansens seger. Den första förklaringen är den högervind som präglade svenska väljare. Andelen väljare som placerade sig själva till höger på en vänster-högerskala upgick t ex till 46 procent, vilket är den högsta andelen sedan mätningarna påbörjades 1968.

Den andra förklaringen är att det i väljarkåren fanns en trötthet på socialdemokratin som regeringsparti. Bland de väljare som valde att byta från socialdemokraterna till ett borgerligt alliansparti är regeringströtthet en lika vanligt förekommande förklaring som ideologi eller konkreta sakfrågor (båda nämndes av 35 procent).

Det är värt att notera att partibytesmotiveringar med explicita hänvisningar till Göran Persson endast samlade 15 procent. Därigenom stärks bilden av att partiledareffekter i svensk politik i allmänhet är små.

Hur är det då med moderaternas bild av sig själva som ”det nya arbetarpartiet”? Ånej, där har partiet en bra bit kvar. Andelen arbetare som röstade på moderaterna var 13 procent, vilket inte är en högre andel än vid det förra borgerliga segervalet 1991. I stället var det bland tjänstemännen som moderaterna vann sina största valframgångar. Andelen lägre tjänstemän som röstade på moderaterna uppgick till 26 procent, och motsvarande andel bland högre tjänstemän uppgick till 39 procent.

Men en viktig fråga kvarstår. Hur skall vi givet resultaten från denna studie förstå den historiskt unika genomklappning i opinionen som alliansregeringen råkat ut för efter valet? När det gäller den ena förklaringsfaktorn - regeringströttheten - är det inte så svårt. Socialdemokratin med Göran Persson försvann från makten och nu pågår ett renoveringsarbete i partiet, med ny partiledare och genom rådslagsprocessen en delvis ny politik. Väljarkåren röstade mera mot den "gamla" socialdemokratin än för en borgerlig alliansregering.

Men när det gäller den andra förklaringsfaktorn - högervinden - är det svårare att förstå utvecklingen efter valet. Ideologiska värderingar är trögrörliga och förändras sällan genom tvära kast. Kan det ha att göra med mättekniken? En väljare som bestämt sig för att rösta på moderaterna har "lättare" att placera sig själv till höger på en vänster-högerskala, utan att det betyder att det är inplaceringen av sig själv på vänster-högerskalan som "orsakar" att man röstar på moderaterna.

En annan tolkning (som Marita Ulvskog för övrigt framförde i radion i dag - se nedan) är att Fredrik Reinfeldt och de nya moderaterna genom sin mjuka framtoning sänkt tröskeln för väljarna att positionera sig själva till höger. Väljarna har i så fall inte värderingsmässigt flyttat sig till höger - självplaceringen på vänster-högerskalan mäter något annat.

Dessa tolkningar är emellertid inte helt lätta att förena med det faktum att väljarkåren också gick åt höger i traditionella sakpolitiska vänster-högerfrågor (mer privat företagsamhet och marknadsekonomi, mer privat sjukvård, minska den offentliga sektorn etc). Så frågan kvarstår: Hur skall vi givet högervågen i den svenska väljarkåren förstå opinionsutvecklingen efter valet? Alla förslag på svar mottages tacksamt!

Lyssna också gärna på Henrik Oscarsson när han i Studio Ett i dag diskuterar rapporten med Marita Ulvskog och Per Schlingman.

Hamas och den dramatiska händelseutvecklingen i Gaza

Händelseutvecklingen i Gaza har inneburit en stor propagandaseger för Hamas. TV-bilderna av palestinier som strömmar över gränsen till Egypten för att bunkra varor och förnödenheter har givit ett mänskligt ansikte åt dem som drabbats av Israels blockad. Hamas har genom rivandet av gränsbarriären stärkt bilden av att det inte går att komma runt organisationen om man menar allvar med försöken att nå en fredlig och varaktig lösning på konflikten.

Frågan om hur gränspassagen mellan Gaza och Egypten nu skall hanteras är inte helt lätt att reda ut. Den anarki som i dag råder blir snart ohållbar. Egypten förlorar prestige och utsätts för starka påtryckningar från USA att agera. Al Fatah och den palestinska myndigheten gör anspråk på att vilja ta över gränskontrollen, men har varken militär eller politisk kraft att göra detta utan Hamas medgivande. Israel har bitit i det sura äpplet och inser att blockaden av Gaza inte fungerade, samtidigt som Israel saknar effektivt värn mot de raketer som skjuts från Gaza.

Rivandet av gränsbarriären är ett "windows of opportunity" - ett möjligheternas fönster - för att upprätta den dialog mellan Hamas och Fatah som är absolut nödvändig för reella framsteg i fredsprocessen. Först när palestinierna har ett enat ledarskap utgör man en fungerande förhandlingspart med Israel. Frågan om gränskontrollen mellan Gaza och Egypten skulle kunna bli den konkreta fråga som tvingar Fatah att förhandla och sluta en politisk överenskommelse med Hamas.

Att det var dumt att försöka isolera bort den folkvalda Hamas-regeringen är i dag mer en allmän sanning än ett kontroversiellt påstående. Tidstypisk för dagens debattläge är Expressens ledarartikel från den 22 januari. Expressen har alltid varit en av staten Israels främsta vänner i Sverige, och ingen seriös debattör kan anklaga Expressen för att vara försonligt inställd till den militanta islamismen. Men så hör skriver tidningen idag - det är som om varje ord vore hämtat från min egen blogg:

Så även om man skulle vilja går det inte att tänka bort Hamas ur den israelisk-palestinska ekvationen. En mer realistisk väg vore därför att försöka tämja den militanta rörelsen genom att väva in den i den politiska processen. Ett första steg skulle kunna vara att pröva Hamas erbjudande om vapenvila och se om Gazaregimen verkligen skulle stå fast vid sitt ord. Hamas och Fatah måste också förr eller senare inleda en försoningsprocess som sätter punkt för uppdelningen i ”Fatahstan” och ”Hamastan”. I slutändan är det bättre även för Israel att ha en motpart som inkluderar bittra fiender i sina led än att förhandla med en vän som inte kontrollerar mycket mer än sitt eget högkvarter.

Pär Nuder och framtiden

Sakligt sett finns det igen dramatik i att en nyvald partiledare successivt byter ut sin föregångares medarbetare och bygger sig sin egen krets. Dramatiken i Nuder-affären ligger i stället i att det rör sig om ett så tungt uppdrag som ekonomisk-politisk talesman för landets överlägset största parti. Samt - naturligtvis - i de smått skandalösa former som nyheten läckte ut. Det är tyvärr inget gott tecken på hur partiet leds, när man tappar taget i ett så här viktigt och känsligt ärende.

Frågan är då vilken funktion Pär Nuder kommer att fylla i partiet i framtiden? Mona Sahlin sa idag att han bl a sagt nej till uppdraget som utrikespolitisk talesman för partiet.

Låt oss hoppas att det är ett nej som står sig. Visserligen är det sant att den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle behöva förstärkning i utrikespolitiska frågor. Men Pär Nuders tidigare insatser på det utrikespolitiska fältet vittnar knappast om förnyelse av det slag som socialdemokratisk utrikespolitik behöver.

Jag har svårt att identifiera någon utrikespolitisk fråga där Pär Nuder agerat på ett sätt som skiljer sig från hur den borgerliga regeringen skulle agerat. Så skriver t ex Göran Persson i sina memoarer Min väg, mina val att Pär Nuder: hade exakt samma uppfattning som jag om behovet en ny Israelpolitik (s 264). Göran Perssons och Pär Nuders "nya Israelpolitik" tog sig bl a uttryck i att Göran Persson aldrig kritiserade Israel utan att också samtidigt kritisera palestinierna. Anna Lindh hade däremot inga problem att kritisera Israel utan att också kritisera palestinierna. Som finansminister och ekonomisk-politisk talesman har Pär Nuder också varit - för att uttrycka det behärskat - återhållsam i synen på en generös biståndspolitik och en restriktiv svensk vapenexport.

Pär Nuders allmänpolitiska kompetens och erfarenhet är obestridlig. Men att ge honom ansvar för utrikesfrågorna skulle riskera att fullständigt sudda ut gränsen mellan borgerlig och socialdemokratisk utrikespolitik.

Nordic Battle Group och den svenska opinionen

Bör Sverige medverka i EU:s snabbinsatsstyrka Nordic Battle Group? I söndags gjorde SVT:s Agenda stor sak av att den svenska opinionen var emot ett deltagande. Men så enkelt är det inte.

Den senaste veckan har det publicerats två opinionsundersökningar i frågan, med helt olika reslutat. I den Sifo-undersökning som Agenda låtit genomföra är det 40 procent som är för och 49 procent som är emot att Sverige medverkar. Men i en motsvarande studie från Styrelsen för Psykologiskt Försvar (SPF) är det hela 58 procent som är för och bara 16 procent som är emot. Som man frågar får man svar.

Sifo använder följande frågeformulering: Från och med årsskiftet deltar Sverige i Nordic Battle Group, en militär insatsstyrka som EU kan använda för att lösa internationella kriser. Det innebär att svenska soldater inte enbart kommer att försvara sig utan också kommer att kunna anfalla andra militära styrkor. Vad tycker du om Sveriges deltagande i Nordic Battle Group? Tycker du att Sverige skall delta eller tycker du man inte skall delta?

Allt som påstås i Sifos frågeformuleringen är sant, men lägg märke till ordvalen: "militär insatsstyrka", som "EU kan använda" samt "kommer att kunna anfalla andra militära styrkor". Sådana formuleringar drar ner andelen som tycker att Sverige skall delta.

SPF använder följande frågeformulering: Europeiska unionen utvecklar för närvarande snabbinsatsstyrkor för att med kort varsel kunna hjälpa FN att förebygga och stoppa konflikter. Sverige kommer från 2008 att ansvara för en sådan insatsstyrka med soldater också från Estland, Finland, Irland och Norge, Nordic Battle Group. Hur ställer du dig till att Sverige bidrar till EUs förmåga till snabba militära insatser?

Även i SPF:s frågeformulering är allt som påstås sant, men lägg märke till ordvalen: styrkan skall "kunna hjälpa FN" att "förebygga och stoppa konflikter". Sådana formuleringar drar upp andelen som tycker att Sverige skall delta.

När det gäller frågeformuleringar i opinionsundersökningar är det således bäst att travestera Bertolt Brecht: Sätt fingret på varje bokstav - fråga hur kom den dit?!

Till TT kommenterar jag Sifos undersökning här.

Svensk opinion brukar vara positiv till att Sverige deltar i olika typer av internationella operationer. Nordic Battle Group är ett gränsfall, eftersom insatsstyrkan är en del av EU och inte en del av FN-systemet. Det massiva Nato-motståndet är således inte ett uttryck för isolationism, utan för strävan efter oberoende och handlingsfrihet. Vi vill själva välja när vi vill delta och på vilket sätt.

För övrigt överraskade försvarsminister Sten Tolgfors (m) med att i P 1 Morgon (tror jag det var) i morse entydigt ta avstånd från folkpartiets idé om att tillsätta en "oberoende" utredning om svenskt Nato-medlemskap. Frågan om svenskt Nato-medlemskap, sa Tolgfors, är inget men utreder. Det handlar om politisk vilja. Precis så är det.

Hur bemöta Sverigedemokraterna?

Socialdemokraterna bildar ett nätverk för politiker från de kommuner där Sverigedemokraterna har ett politiskt inflytande. Det kan nog vara bra. Sverigedemokraterna är inte enkla att hantera politiskt och om nätverket kan bidra till att utbyta erfarenheter, vässa argument och samordna strategier så är det gott och väl.

Det som gör mig orolig är att Mats Johansson (s), regionråd i Blekinge och demokratiansvarig i partistyrelsen säger att nu måste vi ”ta tag i debatten” och inte längre ”tiga ihjäl Sverigedemokraterna”.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen: Det är fel tänkt att socialdemokraterna ska ”ta debatten” med Sverigedemokraterna. Den relevanta frågan är inte om man skall ta debatten eller ej, utan hur man i så fall tar den.

Jag ser åtminstone tre riskmoment i den socialdemokratiska strategin:

1. Att "ta debatten" med Sverigedemokraterna blir ett egenvärde, ett mål i sig, för socialdemokraterna. I stället borde kraften läggas på strategiskt tänkande kring vad som är det operativa målet med debatten. Det finns inget egenvärde i en debatt mellan Sverigedemokraterna och (s).

2. Att debattera med Sverigedemokraterna innebär att man riskerar att bjuda partiet på en nationell plattform som partiet annars skulle få svårt att erövra. Sverigedemokraterna fick mindre än tre procent av rösterna i 2006 års riksdagsval. Andra småpartier bjuds inte på fribiljetter in i den nationella debatten.

3. Sverigedemokraterna vill i debatten gärna lägga ett invandringspolitiskt perspektiv på politiska sakfrågor som t ex sjukvård, skola och pensioner. På så sätt vill partiet få maximalt genomslag för sin egen profilfråga, d v s invandringspolitiken. För partiets motståndare gäller det att stå emot och i stället pressa Sverigedemokraterna på dess sakpolitik i frågor bortom invandringsproblematiken.

Dessa saker kommenterade jag i SVT:s Rapport i lördags samt i P1 Morgon under måndagen.

Samkönade äktenskap - ja eller nej?

Debatten om samkönade äktenskap har tagit ny fart. Fredrik Reinfeldt säger till TT att regeringen tänker lägga fram en proposition om ny äktenskapslagstiftning, och tre av de fyra borgerliga allianspartierna är för samkönade äktenskap. Men kristdemokraterna är emot och har bundit sig hårt i frågan. I det "Garantibevis" som partiet spred före valet står det att Äktenskapet, som är den stabilaste samlevnadsformen, ska bevaras i nuvarande form.

Kristdemokraterna har knappast råd med ytterligare en svekdebatt. Partiledningen har redan fått hård kritik för att ha fubblat bort frågan om fastighetsskatten och sålt ut frågan om sänkt bensinskatt. (Beslutet att gå till val på frågan om sänkt bensinskatt var för övrigt ur ett kd-perspektiv oerhört märkligt och misslyckat. Jag undrar fortfarande vem som bär ansvaret för den allt annat än lysande idén.) I den senaste Demoskop-mätningen ligger kristdemokraterna på rekordlåga 3.0 procent. Avgrunden hägrar.

Fredrik Reinfeldt befinner sig således - igen - i en bekymmersam situation. Om han föreslår samkönade äktenskap kör han över regeringens just nu svagaste länk. Om han inte föreslår samkönade äktenskap så kommer oppositionen att göra det, och då tvingas sannolikt moderaterna, centern och folkpartiet ändå att rösta ja i riksdagen - men som eftertrupp istället som förtrupp. Det riskerar således att bli fel hur han än gör.

Själv är jag för samkönade äktenskap. Jag baserar min åsikt på kärleksargumentet. Om två vuxna människor älskar varandra och vill leva ihop vore det orättfärdigt att förneka dem äktenskapet.

Det finns två invändningar mot samkönade äktenskap som förtjänar en kommentar.

1. Om homosexuella tillåts gifta sig måste de också likställas med heterosexuella par när det gäller adoption. Eftersom det fortfarande finns negativa stämningar mot homosexuella i samhället riskerar barnen till ett homosexuellt par att fara illa. Ja - den risken finns. Men det vore orimligt att ge dessa stämningar vetorätt i frågan om samkönade äktenskap.

2. Om homosexuella människor får rätt att ingå äktenskap vore det också rimligt att tillåta polygami, det vill säga att låta fler människor än två ingå äktenskap med varandra. Här är jag inte så orolig. Jag tror på den tvåsamma kärlekens kraft och tror inte att det kommer att uppstå någon större efterfrågan på äktenskap mellan flera personer. Om jag har fel, ja, då får vi ta den diskussionen då.

Moderaternas problem med försvarspolitiken

Moderaternas problem med försvarspolitiken accelererar. Nu pågår ett öppet gräl mellan försvarsminister Sten Tolgfors (m) och ÖB Håkan Syrén. Försvarets budget läcker som ett såll och Sten Tolgfors förnekar i SvD att han blivit informerad om krisen: Nej. Jag har inte sett vare sig precisa siffror på underskottet i driftbudgeten eller preciseringar av vad det får för konsekvenser. Skulden för den bristande informationen lägger han på försvaret. Det är dess ansvar att noggrant kommunicera med departementet om förändringar uppstår.

ÖB Håkan Syrén menar å sin sida att han vid upprepade tillfällen anmält att det sker en successiv fördyring. ÖB åberopar också pikant nog Sten Tolgfors företrädare förre försvarsministern Mikael Odenberg som sanningsvittne.

För moderaterna kommer tvisten med försvarsledningen olägligt. Försvarspolitiken är ett av de områden där partiet anses ha ett starkt stöd av sina egna väljare. Nu har dessa väljare under några månader först fått uppleva hur den moderate försvarsministern Mikael Odenberg avgått med buller och bång, anklagande sin statsminster för att låta budgetfrågor och inte säkerhetspolitiska bedömningar styra försvarspolitiken. Nu hamnar Odenbergs efterträdare Sten Tolgfors i öppet gräl med ÖB i en annan förtroendefråga - skötseln av försvarets ekonomi.

Moderaterna har inte utrymme att tappa ytterligare förtroende från väljarna. Dagens opinonsmätning från Demoskop visar på nya katastrofsiffror för den borgerliga alliansregeringen. Nu skiljer det nästan 20 procent (!) mellan blocken. Värst är det för moderaterna som tappat mer än fem procent, från 25.9 till 20.7, sedan förra mätningen. Moderaterna har därmed tappat uppemot varannan väljare sedan sommaren 2005, då partiet låg på över 35 procent i Demoskops mätningar.

Det är inte lätt att vara Fredrik Reinfeldt.

George Bush i Mellanöstern

I dag påbörjade USA:s president George Bush sin veckolånga rundtur i Mellanöstern. De första dagarna tillbringar Bush i Israel ochpå Västbanken, därefter åker han till Bahrain, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien och Egypten.

Det är första gången president Bush besöker Israel. Syftet är att visa engagemang och mana på parterna - israeler och palestinier - att gå vidare med de fredsförhandlingar som beslöts i Annapolis i slutet av november.

Det amerikanska engagemanget är välkommet, men kommer alldeles för sent. De misslyckade fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier i Camp David 2000 följdes av sju förlorade år för fredsprocessen. USA grävde sig fast i Irak i stället för att prioritera försöken att nå en lösning på Palestinakonflikten.

I sak är förutsättningarna för en lösning på konflikten goda. Aldrig förr har en amerikansk statsledning så ofta och med en sådan emfas talat om nödvändigheten av en palestinsk statsbildning. Israels premiärminister Olmert och den palestinske presidenten Abbas eftersträvar onekligen en kompromisslösning i de avgörande knäckfrågorna; den palestinska statens gränser (inklusive bosättningarna och Israels säkerhetsbehov), Jerusalems status och de palestinska flyktingarnas erkända rätt att återvända.

Men trots att parterna står ganska så nära varandra i sak så är förutsättningarna för framsteg i fredsprocessen dessvärre små. President Abbas kontrollerar inte sitt eget territorium, utan Gaza styrs av Hamas som klart vann det senaste palestinska parlametsvalet. Abbas kan därför inte med trovärdighet göra anspråk på att företräda hela det palestinska folket. Olmerts regering är ytterst svag, och hans möjligheter att i det israeliska parlamentet Knesset få igenom ett fredsavtal som innebär israeliska eftergifter måste betecknas som mycket små. George Bush har mindre än ett år kvar som president, och riskerar att allt mer framstå som en s k lame duck.

Men allt annat lika är det bra att parterna träffas och förhandlar. Förhandlingar tenderar att ha en återhållande inverkan på våldsanvändningen, och utan förhandlingar aldrig någon fred.

För att fredsförhandlingarna skall bli framgångsrika måste palestiniernas representanter ha legitimitet att företräda hela folket. Det kräver att president Abbas Fatah-rörelse hittar en överenskommelse med Hamas och att isoleringen av Gaza hävs. Ett fredsavtal måste också paketeras på ett sådant sätt att det israeliska folket i ett kommande nyval är motiverade att rösta fram en regering som har mandat att genomföra fredsavtalet.

Vägen dit är lång och svår. George Bush lär inte bli den president som inför fotoblixtar poserar med parterna när ett fredsavtal undertecknas. I bästa fall kan han bli den president som i alla fall bidrog till att få igång de förhandlingar som till sist ledde till den efterlängtade freden mellan israeler och palestinier.

Kriminaljournalistik och dödsmisshandeln av Riccardo Campogiani

I dag kom domen i det uppmärksammade fallet med dödsmisshandeln av Riccardo Campogiani på Kungsholmen i Stockholm den 6 oktober i år. Tre ungdomar dömdes av Stockholms tingsrätt till sluten ungdomsvård i tre år.

Domen får stor uppmärksamhet i massmedia. Det är inte så konstigt. Brottet har väckt starka känslor och fallet inrymmer principiellt svåra avvägningar om individuell respektive kollektiv skuld, eftersom det inte gått att styrka vem av ungdomarna som utdelade den dödande sparken.

Det finns en olycklig trend i svensk kriminaljournalistik. Allt oftare ombeds offrets anhöriga kommentera domen. I sin sorg och förtvivlan uppvaktas de anhöriga av journalister och avkrävs synpunkter på om straffet är rättvist. Så säger t ex Riccardos pappa till Aftonbladet idag att han önskar att de dömda ungdomarna stämplas som mördare.

I en artikel på DN Debatt den 22 januari 2000 (finns bara på Presstext - osäker om länken fungerar) uppmärksammade jag tillsammans med Marie Demker fenomenet i samband med Malexanderrättegången. En av de mördade polisernas anhöriga höll ett uppmärksammat och känslostarkt anförande i rättssalen. Kvällspressen fyllde efter domen på med löpsedlar och förstasidor där de mördade polismännens anhöriga fick utbrista DE FICK VAD DE FÖRTJÄNADE respektive HÅRDAST TÄNKBARA STRAFF ÄR VIKTIGT FÖR MIG.

De anhöriga har rätt till sin sorg och till sin vrede. Men tidningarnas vinklingar är motbjudande. Vinklingarna bidrar till en demonisering av brottslingen och ett uppammande av primitiva hämndkänslor. Media utsätter också de anhöriga för en press att uttrycka sin sorg offentligt, att låta sitt lidande bli en del av det makabra skådespel som spelas upp på den mediala arenan.

Kriminaljournalistikens utveckling är en del av samhällets individualisering, där fokus sätts på brottslingen och inte på brottet. Kriminaliteten knyts till enskilda individer. Om dessa individers ondska inte fanns skulle heller inte brottsligheten finnas. Tänk om det vore så enkelt.

Den mördade Riccardos pappa bär sin sorg med värdighet och hans uttalanden är på det stora hela återhållsamma. Jag noterar också att Aftonbladet dessbättre nu har ändrat i artikeltexten och tagit bort just den passus som önskade att ungdomarna skulle stämplas som mördare.

Nato-utredning som politisk handling

Else-Marie Lindgren, kristdemokraternas ledamot i den parlamentariskt sammansatta Försvarsberedningen, vill ha en "förutsättningslös utredning" om svenskt Nato-medlemskap.

Det är alltid intressant när politiker - oavsett partitillhörighet - argumenterar för en "förutsättningslös utredning" av en sakfråga. Vid en första anblick är argumentationen svår att gå emot - varför motsätta sig en utredning som kan ge ett bättre beslutsunderlag i frågan?

Men kravet på en "förutsättningslös utredning" kombineras ofta med att förslagställaren själv är allt annat än förutsättningslös i sin uppfattning. Så säger t ex Else-Marie Lindgren själv till Svenska Dagbladet att: vi är så involverade internationellt – då tycker jag det är klokt att vara med och påverka och ta beslut i den där alliansen. Hur trovärdig blir Else-Marie Lindgren i sin argumentation kring utredningens förutsättningslöshet när hon redan har svaret? Självklart förväntar hon sig i stället att utredningen skall presentera resultat som bekräftar hennes egen politiska uppfattning.

Det är ingen teknisk utredning utan ett säkerhetspolitiskt vägval, säger Håkan Juholt (s). Det är sant. En utredning om svenskt Nato-medlemskap skulle i dag inte främst fylla funktionen av att ge ett bättre beslutsunderlag i frågan, utan i stället bidra till att frågan kom högre upp på den politiska dagordningen.

Den borgerliga regeringen har lovat att inte väcka frågan om svenskt medlemskap i Nato under mandatperioden. Kravet på en "förutsättningslös utredning" kan ses som ett försök att kringgå det löftet.

Alkoholfri representation?

Bör all representation som sker i riksdagens regi vara alkoholfri? Frågan ställs i dagens Svenska Dagbladet, i samband med ett intressant reportage kring riksdagens nykterhetsgrupp. Flera riksdagsledamöter vittnar om hur de dagligen erbjuds alkohol i olika former i samband med sin verksamhet i riksdagen eller vid olika externa tillställningar. Svenska Dagbladet citerar Sofia Arkelsten (m), som på sin blogg ger en inblick från livet som riksdagsledamot: Nu är det julfest med moderaterna i miljö- och jordbruks- utskottet. Fördrinken har börjat. Vi ska äta musslor och dricka öl. Klimatsmart och gott.”

Själv är jag är inte nykterist, men relativt återhållsam med alkohol. Jag noterar att min alkoholkonsumtion stiger en hel del när jag är på konferenser, externa seminarier eller motsvarande tillställningar. Visst ser jag svårigheterna med att kräva alkoholfri representation för riksdagen. Men det är absolut inte omöjligt. Jag instämmer med Gudryn Schyman, som i samma artikel säger att alkoholfri riksdagsrepresentation vore att ”statuera exempel som en politisk handling”.

IOGT-NTO är en av de få folkrörelseorganisationer i Sverige som växer i medlemsantal. Jag skulle gärna gå med som sympatisör eller stödmedlem om det vore möjligt, även om jag i dag inte är redo att ta steget till fullständig nykterism. Alkohol dödar och demoraliserar. Samhället bör därför utnyttja sina möjligheter att markera mot alkoholbruk i alla dess former.

Socialdemokratin inför 2008

2008 blir ett avgörande år för socialdemokratin.

Ur det kortsiktiga perspektivet gäller det att försöka bibehålla merparten av det smått otroliga opinionsförsprång som vänsterblocket har i förhållande till de borgerliga partierna. Om merparten av försprånget kan bibehållas under 2008 kommer socialdemokratin med all sannolikhet att år 2009 göra sitt överlägset bästa resultat i valen till Europaparlamentet. (Hittills bästa valresultat för socialdemokraterna är blygsamma 28.1 procent från 1995...) Den valframgången kommer i sin tur att ge partiet en medvind som bär långt även i 2010 års svenska valrörelse. Kort sagt: det ser bra ut.

Men kortsiktiga framgångar kan stå i vägen för de långsiktiga. Partiets rådslag pågår som bäst. Själv finns jag med på ett hörn genom att ingå i arbetsgruppen "Socialdemokratins värderingar i en gränslös värld", en undergrupp till rådslagsgruppen "Vår värld". Min artikel på DN Debatt den 23 december är en produkt av den rådslagsprocessen, även om jag själv ansvarar för innehållet i artikeln.

Hittills har rådslagsdebatten om socialdemokratins förnyelse och framtida politik varit öppen och förutsättningslös. Men under 2008 skall denna mångsidiga debatt stramas upp för att kunna ta form i texter om ideologi och konkret politik. Denna politik skall sedan i sin tur underställas partikongressen 2009 och utgöra grunden för socialdemokraternas valplattform 2010. Om förnyelsen skall bli reell och gå på djupet måste grundarbetet göras 2008. Det som inte görs 2008 kan inte på något trovärdigt sätt göras 2009 eller 2010.

Att förnya betyder inte att gå åt höger. Förnyelsen måste vila på socialdemokratins grundläggande värderingar kring frihet, jämlikhet och solidaritet. Men den konkreta politiken måste utformas på ett sätt så att den blir tillämplig på ett samhälle där arbetarklassens andel av befolkningen kontinuerligt minskar och individualiseringen bl a tar sig uttryck i att allt färre personer identifierar sig själv med någon särskild samhällsklass.

De strålande opinionssiffrorna riskerar att försvåra förnyelseprocessen. Varför ändra politik när folket älskar oss och allt går så bra? Men efter valsegern 2010 kan besvikelsen snabbt stå för dörren. Målsättningen för socialdemokratin kan inte begränsas till att vinna 2010 års val. Målsättningen måste vara att socialdemokratin skall spela en lika avgörande roll i det politiska livet i Sverige (och i världen också, förstås) under 2000-talet som under 1900-talet.

Valet 2010 är bara ett steg på vägen. Då duger det inte att låta sig bländas av skimrande opinionssiffror. Hårt politiskt arbete väntar. Rådslaget under är 2008 en central del av detta arbete. Således: Till verket, kamrater!

Bloggens läsare önskas samtidigt ett riktigt Gott Nytt År!

Om (s) och utrikespolitiken

I dag söndag skriver jag på DN Debatt om socialdemokraterna och utrikespolitiken. Trogna läsare av denna blogg känner igen delar av problematiken - den kretsar kring arvet efter Olof Palme, skillnader mellan vänster och höger i utrikespolitiska frågor samt svårigheten för socialdemokratin att låta sin frihetsvision ta politisk form i en individualiserad värld. Artikeln är mitt första fullt genomarbetade försök att göra varaktigt avtryck i denna debatt.

I artikeln diskuterar jag bl a socialdemokratins onödigt defensiva agerande i kravet på FN-mandat för fredsbevarande operationer, utifrån ett frihetsperspektiv: Den borgerliga skepsisen till FN-mandat är ett uttryck för en frihetssyn där ändamålen får helga medlen. Att intervenera militärt för att värna de mänskliga rättigheterna blir ett värde i sig, oavsett de frihetsförluster för civilbefolkningen som följer i krigets spår. Kriget i Irak är ett typexempel. Den USA-ledda koalitionen intervenerade militärt under frihetens fana, påhejade av flera framträdande svenska borgerliga politiker med Carl Bildt i spetsen, och störtade Saddam Hussein.

Men det irakiska folket fick betala dyrt genom just frihetsförluster i liv, hälsa, arbete, jämställdhet och säkerhet. Kravet på FN-mandat är ett frihetskrav eftersom det minskar möjligheterna för stormakter att utan kontroll och i eget intresse använda mänskligt lidande som en förevändning för sin egen maktpolitik. För socialdemokratin består utmaningen i att forma inte bara en politik utan också ett politiskt språk som synliggör de frihetsvärden som ligger till grund för folkrätten och för linjen om FN-mandat. En politik som till skillnad från främst moderaterna och folkpartiet - kombinerar viljan till frihet med gemenskapens nödvändighet.

Människans frigörelse kan bara vara hennes eget verk, för att travestera Karl Marx. Må så vara. Men jag vill inför den stundande julhelgen påminna om den korsfäste, vars död skapade de nödvändiga betingelserna för detta verk. Låt oss efter förmåga nyttja frigörelsens möjligheter till att åstadkomma fred och försoning, såväl i världen som i våra hjärtan.

Med detta önskar jag alla bloggens läsare en riktigt God Jul!

Avdelningen dåliga bortförklaringar

Många har förvånats över den borgerliga alliansregeringens rekordras i opinionen - den genomför ju bara vad den faktiskt gick till val på att göra. Bland de vanligaste förklaringarna till rekordraset återfinns t ex att väljarna i första hand ville ge socialdemokraterna en knäpp på näsan och få bort Göran Persson, eller att väljarna först efter valet insåg orättvisorna i konsekvenserna av den borgerliga politiken.

Nu har förre moderatledaren Ulf Adelsohn givit sig in i debatten. I ett mejl till Svenska Dagbladets prenumerationsavdelning skriver han att han gör ett uppehåll i sin prenumeration eftersom Svenska Dagbladets journalistik är en starkt bidragande orsak till regeringens låga opinionstal. Adelsohn har även sänt mejlet till ett trettiotal av sina vänner, däribland Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström samt radioprofilen Ulf Elfving.

När jag i radions P1 Morgon hörde Adelsohn på fullt allvar föra fram sin förklaring trodde jag att jag av misstag hamnat i Godmorgon Världens satirprogram Public Service. Jag kan förstå att han som gammal högerledare störs av att den borgerliga pressen inte behandlar en borgerlig regering med tillbörlig vördnad. Men har han under alla sina år i politiken lärt sig så lite att han verkligen tror att en enskild tidning skulle ha en sådan betydelse? Knappast. Mejlet var snarast ett uttryck för bristande impulskontroll och nu får han inför offentligheten stå sitt kast.

Jag instämmer i Barbro Hedvalls - ledarskribent på DN - bedömning om konsekvenserna för Svenska Dagbladet: Sällan har väl en tidning så enkelt fått så mycket reklam för en sådan självklarhet: en oberoende hållning. Här kan vi bara gnissla tänderna.

Sexism och Ryanair

Jag har aldrig flugit med Ryanair och skall verkligen göra mitt bästa för att låta bli i framtiden också. Inte nog med att bolaget dumdrygt vägrar att underteckna kollektivavtal för sina anställda. Nu profilerar sig bolaget också i sexism-branchen, genom att vika ut sina flygvärdinnor i en kalender med namnet The Girls of Ryanair. Överskottet går till välgörande ändamål. Flickorna framträder i klassisk posering, iklädda minimala bikinis och utan någon ironi eller glimt i ögat.

Vi kämpar för kvinnors rätt att klä av sig, säger Ryanairs nordeuropachef Wilhelm Hamilton. Därigenom bidrar han till att göra Ryanair till flygbolaget som gav gubbigheten ett ansikte.

Om krig och kön

Kvinnliga soldater i den svenska utlandsstyrkan Nordic Battle Group har klagat på sitt förbandstecken - ett lejon med snopp - till EU-domstolen. Konsekvensen har blivit att försvaret tagit bort snoppen från lejonet. (Bilderna på lejonet med och utan snopp kan beskådas här.)

Det manliga könet har ofta fått stå som symbol för mod och handlingskraft. Ur det perspektivet har det varit en lämplig symbol för soldater med uppgift att i krig riskera sitt eget liv och dessutom inte tveka att döda andra soldater om situationen så kräver. Men kvinnliga soldater med manliga könsorgan som symbol för mod och handlingskraft demaskerar könsmaktsordningen. Varför är det mannens könsorgan och inte kvinnans som tillåts symbolisera mod och handlingskraft?

Samtidigt blir försvarets försök att hantera situationen genom att kastrera lejonet ett misslyckande. Heraldikern Vladimir A Sagerlund berättar i Göteborgs-Posten att vapensköldar med lejon utan genitalier förr gavs till dem som förrått Kronan.

Jag tänker osökt på Cecilia Åses doktorsavhandling Makten att se. Om kropp och kvinnlighet i lagens namn (Liber, 2000) om hur kropp och kvinnlighet kommer till uttryck i svenskt polisväsende. Cecilia Åse studerar bl a manliga och kvinnliga polisuniformer och stannar i en intressant pasage upp vid bröstfickan på polisskjortan. Såväl manliga som kvinnliga polisskjortor har bröstficka. Men den kvinnliga polisskjortans bröstficka är falsk. Den är bara en markör och går inte att använda. Tanken bakom den falska fickan är att om kvinnliga poliser använde bröstfickan till att förvara pennor eller andra föremål i så skulle manliga blickar riskera att dras till den kvinnliga polisens bröst. Därigenom skulle uniformsutstyrseln bidra till en olycklig sexualisering av kvinnliga poliser. (Djävulen sitter som bekant i detaljerna.)

Det finns ett samband mellan kön och våld. Män begår betydligt oftare våldshandlingar än vad kvinnor gör. Varför det är så finns det däremot skilda meningar om. Själv diskuterar jag problematiken i boken Kön och politiskt våld (Gidlunds, 1998).

Älska Sveriges Television!

Högern är inte mycket att hålla i handen när det gäller public service. Näraliggande exempel på detta är förstås förra kulturministern Cecilia Stegös och nuvarande migrationsministern Tobias Billströms mångåriga och ideologiskt impregnerade vägran att betala sina tv-licenser.

Högerns skepsis till public service tar sig nu uttryck i den kritik som riktats mot Sveriges Televisions pågående kampanj Fri Television, där bolagets journalistiska oberoende lyfts fram. Tidigare har högern markerat mot public service genom krav på reklam i TV, skapandet kommersiella kanaler samt kritik mot en påstådd vänstervridning av programmens innehåll. Den senaste kritikpunkten blir absurd med tanke på Kent Asps återkommande studier som entydigt visar på en balanserad och nyanserad nyhetsförmedling i Sveriges Television och i Sveriges Radio över tid.

På söndagens Brännpunkt i SvD skriver Micke Leijnegard, programledaren för SVT:s Gomorron Sverige, ett lysande försvar för Sveriges Television. Läs gärna hans artikel. Här vill jag bara lyfta fram hans iakttagelse att de som kritiserar SVT för bristande opartiskhet inte alls är på hugget när det gäller opartiskheten i TV4 eller TV8. Jag har länge fascinerats av att så många accepterat att samhällsprogrammen i nya kanaler som TV8 och Axess-TV genom sina programledare framstås som filialer till Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters ledarsidor. Leijnegard skriver:

I konsekvensens namn, varför reagerar ingen av dessa opartiskhetens riddare på att det sitter öppet politiskt färgade opinionsbildare och leder TV8:s debattprogram - Gudrun Schyman såväl som Peter Wolodarski? Och varför reagerar ingen på att TV4:s Lennart Ekdal har en "sidekick" med tydlig politisk agenda, nyliberalen Johan Hakelius?

Sveriges Television spelar i en egen division när det gäller kvalitet och resurser. Därför måste bolaget naturligtvis acceptera att ständigt vara i blickfånget och ständigt utsättas för kritik. Men jag är trött på det slentrianmässiga och ideologiskt färgade gnället på SVT. Leijnegards försvar är en klar och uppfriskande röst i debatten.

Kristdemokraterna och Israel

Efter valet, där Hamas tog makten och det internationella samfundet drog tillbaka handeln, har fattigdomen ökat markant. Gaza har stängts av från omvärlden, och det är förståeligt att Israel vill försvara sina gränser. Men när bara de mest basala matleveranserna kommer in ökar risken för smuggling och kriminalitet. Det försvårar ytterligare situationen och möjligheten till en fredlig lösning om kriminaliteten ökar.

Désirée Pethrus Engström (kd) - barnbarn till den legendariske pingspredikanten och grundaren av Kristen Demokratisk Samling Lewi Pethrus - i riksdagens interpellationsdebatt tisdagen den 4 december. Motståndet mot Israels isolering av Gazaremsan sprider sig även inom kristdemokratin.

Det var för övrigt intressant att se hur kritiken mot Israels agerande skar genom alla partigrupperingar i riksdagen. Den svenska Mellanösternopinionen har sällan eller aldrig varit så enad som nu.

Bordellhärvor och ursäkter

Två av de minderåriga flickor som utnyttjades under den s k Bordellhärvan i början av 1970-talet träder i dag fram och kräver skadestånd samt en ursäkt från den svenska staten. Bordellhärvan är en varböld i svensk politisk historia. Den vägrar läka ut och det räcker med att man trycker lite på den så väller det obehagliga innehållet ut och blir synligt.

Det är otvivelaktigt så att de två flickorna utsattes för en behandling som var grym och som satt negativa spår i deras möjligheter att leva ett gott liv. Media spekulerar nu - igen - om olika kända politiker som påståtts ha tillhört kundkretsen. Bortsett från dåvarande justitieminister Lennart Geijer tror jag inte på de uppgifterna. (Lyssna gärna på Leif GW Perssons kloka argumentatioin i just den frågan i Studio Ett i dag.)

Bakgrunden till dagens presskonferens tycks mig dunkel. Varför och på vems initiativ framträder de båda kvinnorna just nu? Varför är det så angeläget att återigen namnge och anklaga döda kända personer som inte kan försvara sig? Någonting ger mig dålig smak i munnen.

Med all respekt för de båda flickornas lidande och fylld av förakt över den behandling de utsatts för tycker jag ändå inte att staten bör be om ursäkt. Jag har överhuvudtaget svårt för den ursäkts-våg som nu går över världen. Vilken funktion skall ursäkten fylla? Skall offret ta emot ursäkten och säga vad fint att du bad om ursäkt - jag förlåter dig och nu är allting bra? Det vore ju absurt.

En ogärning bli inte mindre för att ogärningsmannens efterföljare ber om ursäkt. Offret blir inte mindre offer av en ursäkt. Brott skall beivras och bestraffas. Skadestånd skall utbetalas när juridisk grund föreligger. För att reglera denna process har vi lagar och rättsväsende. Men relationen mellan brottsoffer och gärningsman får inte blir personlig och än mindre privat. Ursäktsmentaliteten luckrar upp den gränsen och bör därför motarbetas.

Fortsatt EMU-motstånd

Den svenska EMU-opinionen är fortsatt negativ. I en Sifo-mätning i dag anger 52 procent av de tillfrågade att Sverige inte skall gå med i EMU, medan 39 procent anser att Sverige bör gå med. I folkomröstningen 2003 var det 56 procent som röstade nej och 42 procent som röstade ja.

Resultaten sticker ut så till vida att den svenska EU-opinionen på senare år blivit alltmer positiv. I 2006 års SOM-undersökning var det 43 procent som var för Sveriges medlemskap i EU, medan 31 procent var emot. Det var det största överläget för EU-anhängarna i opinionen sedan 1997.

Man kan fråga sig varför EU-opinionen blir mer positiv, medan EMU-opinonen är lika negativ som tidigare. En tänkbar förklaring är att det nu skett en successiv "tillvänjning" av EU-medlemskapet. Sverige har nu varit med i så många år att människor vant sig. I 2009 års val till Europaparlamentet kommer sannolikt frågan om "för eller emot EU" att få ge plats åt frågan om vilken politik EU skall föra - vänster eller höger - i flera centrala politiska sakfrågor.

I augusti i år förordade folkpartiets partistyrelse en ny folkomröstning om svenskt EMU-medlemskap. Det skall bli intressant att se om partiet vågar driva frågan trots motstånd i opinionen och bland allianskamraterna.

Hur lågt kan stödet för den borgerliga regeringen bli?

Hur lågt kan stödet för den borgerliga regeringen egentligen bli? Efter varje mätning tänker jag att nu kan stödet inte sjunka mera. Sedan går det ett par veckor och så har det sjunkit något till. I den senaste mätningen skiljer det nu nära 20 procent mellan blocken

Mediebevakningen av det bristande stödet för regeringen börjar ta sig lyteskomiska uttryck. Aftonbladet citerar Synovates opinionsanalytiker Nicklas Källebring som räknat ut att de borgerliga partierna tappat 1 200 väljare om dagen (!) sedan valet. Källebring konstaterar att om tappet fortsätter i den takten skulle de borgerliga partierna få 8-9 procent i valet 2010. Tillsammans, alltså...

Väljarrörligheten har ökat enormt de senaste decennierna. Valforskningen visar att andelen väljare som byter parti mellan valen har nästan tredubblats från 11 procent 1960 till 32 procent 2002. Andelen väljare som splittrar sina röster mellan olika partier i riksdags- och kommunval har mer än fyrdubblats från 6 procent 1970 till 26 procent 2002. Andelen väljare som bestämmer sitt partival först under valrörelsen har tredubblats från 18 procent 1964 till 57 procent 2002.

Den ökade väljarrörligheten gör politiken mer svårförutsägbar. Men det är bara lite drygt 2 1/2 år kvar till nästa riksdagsval och snart börjar de borgerliga partierna titta på varandra i stället för på socialdemokraterna. Håller alliansen till 2010? Kanske. Men om nuvarande opinionsläge håller sig ett år till kommer de enskilda borgerliga partierna att börja se om sina hus.

Europaparlamentsvalet 2009 blir förstås mycket viktigt även för riksdagsvalet 2010. Låt oss snart återkomma till det.

Annapolis II

Så kom då den förväntade gemensamma deklarationen från den palestinska presidenten Abbas och Israels premiärminister Olmert. Det är ett väl avvägt dokument, där t ex Jerusalem-frågan inte explicit nämns utan bakas in i formuleringen "alla kärnfrågor utan undantag". Terrorism skall bekämpas, oavsett om den utförs av israeler eller palestinier. Deklarationen innehåller också en tidtabell där förhandlingar omedelbart skall igångsättas och där parterna skall "make every effort" att nå en överenskommelse före utgången av 2008.

Tidtabeller har aldrig varit heliga i den här konflikten, och mycket talar dessvärre för att det inte kommer att gå vägen den här gången heller. Hur skall Abbas kunna bekämpa palestinsk terror när han inte har den politiska eller militära kontrollen av Gazaremsan? Hur skall Olmert kunna gå ett enda steg framåt i t ex Jerusalemfrågan när koalitionspartier i hans regering lovar att utlösa en regeringskris om frågan överhuvudtaget kommer på bordet? Hur skall USA kunna pressa parterna till kompromisser när George Bush snart lämnar Vita Huset, med extremt låga opinionssiffror som en kvarnsten om halsen?

Visst - låt förhandlingarna börja. Utan förhandlingar - ingen fred. Men det går heller inte att vinna någon fred utan Hamas. Underlätta därför dialogen mellan Hamas och Fatah så att palestinierna kan få ett enat ledarskap och därigenom också kunna leverera de kompromisser som kan komma ut av förhandlingarna.

Annapolis I

Israel vill inte. Palestinierna kan inte. Därför kommer nästa veckas fredskonferens i Annapolis att misslyckas. Så formulerade sig den liberala ledarskribenten Anna Dahlberg i Expressen för ett par dagar sedan.

Anna Dahlberg har både rätt och fel. Hon har rätt i att Israels vilja och palestiniernas förmåga till politiska kompromisser i dag lyser med sin frånvaro. Den som hoppas på några genombrott på vägen mot fred mellan israeler och palestinier i Annapolis väntar förgäves.

Men det är inte säkert att Anna Dahlberg får rätt i att fredskonferensen i Annapolis kommer att framstå som ett misslyckande. Förväntningarna på konferensen har skruvats ned så mycket att till och med en allmänt hållen gemensam deklaration mellan parterna kommer att uppfattas som ett steg framåt.

På DN Debatt skriver i dag Carl Bildt att Olmerts och Abbas politiska svaghet egentligen är en fördel - båda vet att en fredsöverenskommelse skulle vara en alldeles avgörande politisk vinst. Jag tror dessvärre att Carl Bildt har fel. Avgörande politiska kompromisser kräver ett starkt och enat politiskt ledarskap - och det finns inte i Israel, inte bland palestinierna eller inte heller hos Bush-administrationen.

EU valde att inte samarbeta med den koalitionsregering mellan Hamas och Fatah som bildades i somras och som utgjorde ett enat palestinskt politiskt ledarskap. Carl Bildt ifrågasatte inte EU:s beslut och bär därför sin del av det politiska ansvaret för det sönderfall av det palestinska samhället som följde i isoleringens spår.

Däremot delar jag Carls Bildts beskrivning av den palestinska stat som måste komma: Att bygga en fungerande palestinsk stat kommer att bli en krävande uppgift. Att den måste ha ett sammanhängande territorium med fritt tillträde till omvärlden är alldeles uppenbart. Men den måste också fullt ut kunna ta sin del av ansvaret för säkerheten i området i dess helhet. Israels territorium får inte utnyttjas för attacker mot Palestina, och Palestinas territorium får inte utnyttjas för hot eller attacker mot Israel.

För ett halvår sedan hoppades en del att Annapolis-konferensen skulle bli en slutpunkt på den israelisk-palestinska konflikten. I dag kan man som bäst hoppas på att konferensen blir en början på en lång och mödosam fredsprocess.

Om kyrkogårdar, existentialism och frihetsvisioner

Jag har alltid haft en svaghet för kyrkogårdar. Som liten tyckte jag om att med min pappa vandra kring på kyrkogården i Båstad och med hjälp av gravstenarna räkna ut hur länge de enskilda människorna fått leva innan döden famnade dem.

I vuxen ålder söker jag mig gärna till kyrkogårdar, särskilt när jag är på resa. I dag genomförde jag och min hustru ett av våra halvt regelbundna besök på den vackra Montparnasse-kyrkogården i Paris, och stannade som vanligt till vid Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs grav (ja, vi lade ned en ros också…).

Jag funderar över min relation till Sartre och existentialismen. För mig är existentialismen i grunden en humanism eftersom människans ensamhet och sårbarhet sätts i centrum – oavsett om det rör Sartres sekulära existentialism eller Kierkegaards kristna existentialism. Existentialismen kombinerar en tilltro till dem mänskliga med en insikt om människans ofullkomlighet. Det är vackert så. Men är existentialismen höger eller vänster?

För mig finns det ett samband mellan att se människans skörhet och ofullkomlighet och att betona värdet av solidaritet. Det motsvarande kan förstås sägas om socialkonservatismen, men socialkonservatismen saknar egentlig tilltro till det mänskliga. Därför är existentialismen i grunden vänster.

Existentialismen är emellertid också djupt individualistisk, vilket skulle kunna tala emot att tolka den som en vänstersinnad filosofisk inriktning. Här ligger en utmaning för dagens vänster. Hur skapar vi en samhällsgemenskap och hur värnar vi kollektiva värden inom ramen för ett genomindividualiserat samhälle? Jo, kanske genom att på existentialistisk grund och med inspiration av t ex Zygmunt Baumans texter om människans moraliska val försöka bygga den röda frihetsvision som socialdemokratin är i så skriande behov av.

En människa är alltid ensam. Insikten om att vi alltid är ensamma binder oss tillsammans. Våra individuella moraliska val bör därför alltid utformas inom ramen för får gemenskap. Vad var det Engels kallade det: Frihet som insedd nödvändighet?

Men först ett rejält nyhetsprogram...

Public Service engagerar. Jag tillhör ju dem som efter förmåga bidragit till opinionsbildningen mot förytligandet och snuttifieringen av Sveriges Radios och Sveriges Televisions samhällsbevakning. Därför borde jag väl vara glad och fylld av tillförsikt när SVT:s flaggskepp Aktuellt ikväll presenteras i ny kostym och lanseras som ett ännu mer "fördjupande program". Först kommer sändningen att presentera de senaste nyheterna i kortformat. Därefter koncentreras sändningen på två längre, fördjupande inslag. That's all.

Ändå är jag orolig. Jag har sedan en tid tyckt att Aktuellt tappat nyhetsnerven och allt mer levererar transportsträckor i form av sociala reportage. Politiken och skiljelinjerna försvinner. På samma sätt som Agenda det senaste året blivit alltmer pratande och allt mindre politiskt betydelsefullt. Kanske har jag fel, men det är i alla fall en känsla jag har.

Jag vill inte ha ett Agenda i miniatyr varje kväll mellan kl 21.00 och 21.30. Jag vill ha ett rappt nyhetsprogram som likt CNN och Al Jazeera prioriterar de största internationella nyheterna, varvat med i vårt fall de största svenska nyheterna. TV 4:s Nyheterna och Rapport ligger närmare det idealet, men saknar för det mesta både studiogäster och fördjupning. CNN och Al Jazeera visar att det går att kombinera rapp nyhetsförmedling med studiogäster, fördjupning och politisk nerv. Det handlar delvis om resurser. Men också om redaktionell vilja.

Om fenomenet Facebook

Microsoft har köpt upp 1.6 procent av Facebook för det facila priset av 1.5 miljarder kronor. Det innebär att varje enskild Facebookanvändare är värd 2000 kronor. Marknaden ljuger aldrig.

Facebooks otroliga genomslag (antalet användare växer fortfarande med 200 000 personer per dag) är ett uttryck för två starka tendenser i dagens samhälle. Den första tendensen är en hyperindividualisering, där individer lösgör sig från kollektiven och där jaget och jagutlevelsen dominerar på vi-ets och samhällsgemenskapens bekostnad. (Läs mer om detta i boken Det hyperindividualiserade samhället?, red. Bjereld, Demker, Ekecrantz & Ekengren, Boréa 2005). Syns man inte finns man inte. Mark Isitt liknar i dagens GP Facebook-fenomenet vid att rusa nedför korridoren på ett singelhotell där varenda dörr står på vid gavel. Vad söker du? Varje användare lägger upp sina basfakta: kön, ålder, civilstånd, vissa inkluderar politisk och religiös hållning, andra sina sexuella preferenser, kanske bilder ur familjealbumet eller resedagböcker.

Den andra tendensen är hur den nya teknologin påverkar förutsättningarna för politisk mobilisering. Facebook är inte bara ett självbespeglande fotoalbum, utan skapar också genom vän-funktionen och gruppbildningarna nätverk som är lätta att mobilisera för olika aktioner. För ett par timmar sedan nåddes jag t ex av en inbjudan till ett nytt event (eller vad man nu säger på svenska): Stoppa barbariet på Folkets hus!, initierat av den eminente bokförläggaren och tillika ordföranden i kulturarbetarnas socialdemokratiska förening Lars Hjalmarson. Folkets Hus styrelse i Stockholm - helt dominerad av LO-distriktet i Stockholm – planerar att av kommersiella skäl gömma undan två konstverk av samtidens absolut främsta konstnärer; Sven X:et Erikssons färgstarka skildring av förtrycket i Sydafrika och Albin Amelins jättelika målningar, Storstrejken 1909. Fyll Folkets Hus i protest mot nedtagningen!

Självklart kan Facebook också vara behagligt förslöande och ge upphov till renande nostalgitrippar. Själv har jag just gått med i gruppen ”Sprängkullen” för aktivister från 1970-talet samt gruppen ”Mosters”, det klassiska fiket på Haga Nygata där väntetiden för en ostmacka nådde mytiska höjder.

Inget maktskifte i Danmark?

Samtliga vallokalundersökningar pekar på att den borgerliga regeringen i Danmark under Anders Fogh Rasmussen kommer att kunna sitta kvar. Men regeringen blir beroende inte bara av stöd från det främlingsfientliga Dansk folkeparti utan också från det nybildade Ny Alliance.

Ny Alliance är en högerliberal utbrytning utbrytning ur Radikale venstre, med Syrienfödde Naser Khader som partiledare. Partiet gick till val på att bryta upp blockpolitiken och framförallt se till att Dansk folkeparti blev av med sin vågmästarställning. Som en ödets ironi riskerar nu Ny Alliance i stället att tillsammans med just Dansk folkeparti få utgöra stödparti åt en borgerlig regering. Allt under förutsättning att de något skakiga vallokalundersökningarna också speglar valresultatet.

Dansk folkeparti är ett högerpopulistiskt missnöjesparti som 1995 bildades genom en utbrytning ur Fremskridtspartiet, som i sin tur grundades av Mogens Glistrup 1971. I sin bakgrund skiljer sig därför Dansk folkeparti på ett avgörande sätt från de svenska Sverigedemokraterna, som har sitt ursprung i extremhögern. Sverigedemokraternas ursprung är ett av skälen till att jag inte tror att de kommer att ta sig in i riksdagen 2010.

Valresulatet i Danmark är förstås en besvikelse om man hoppats på regeringsskifte. Tröst för tigerhjärtan kan hämtas ur den senaste svenska opinionsmätningen från Sentio Research, där socialdemokraterna får rekordhöga 46.7 procent och där vänsteroppositionen leder över alliansregeringen med nära 20 procentenheter; 57.0 procent mot 38.5. Undrar om en sittande regering i Sverige någonsin har hämtat upp ett så stort opinionsunderläge bara lite drygt 2.5 år före nästa val?

Mitt namn är Rachel Corrie

I går såg jag den uppmärksammade premiären på Mitt namn är Rachel Corrie på Göteborgs Stadsteater. Rachel Corrie kom från Olympia, Washington. Hon dödades den 16 mars 2003 av en israelisk bulldozer på Gazaremsan, när hon som levande sköld försökte förhindra förstörelsen av palestinska bostäder. Rachel Corrie blev 23 år. Pjäsen är en monolog baserad på hennes efterlämnade brev, dagboksanteckningar och e-post.

Det var en stark föreställning, som också möttes av stående applåder och utsåld salong. Anna Takanen står för regin och Mia Höglund-Melin genomför ett kraftprov i den 90 minuter långa monologen. Takanen och Höglund-Melin (jag vill också nämna Pamela Jaskoviaks tonsäkra översättning) lyckas skickligt gestalta och levandegöra Rachel Corries blandning av mogenhet och valpighet, mod och rädsla, tvärsäkerhet och tvekan - det vill säga allt det som konstituerar oss som människor.

Visst är pjäsen en partsinlaga - det är Rachel Corries egen röst och ingen annans som vi hör. Men pjäsen blir allmängiltig genom att synliggöra våldets destruktivitet och hur våldet - oavsett alla goda intentioner - deformerar oss som människor.

Jag har själv haft förmånen att få finnas med i uppsättningens marginaler, bl a genom att hålla en föreläsning om Palestinafrågan för de medverkande samt torsdagen den 29 november leda ett seminarium i anslutning till föreställningen, med Göran Rosenberg och Helena Lindholm Schulz om vägar till en hållbar och varaktig fred i Mellanöstern. Desstom har jag skrivit en bakgrundstext om konflikten i teaterprogrammet. Jag anknyter där till den kommande fredskonferensen mellan israeler och palestinier i Annapolis, USA: Risken är stor att konferensen slutar som så många andra fredskonferenser om Mellanöstern - i ett intet. Låt oss ändå hoppas att det denna gång kan bli annorlunda och att Rachel Corries fruktansvärda öde kan vändas från en symbol för det nakna våldet till en symbol för vilja till fred och försoning.

Ryska revolutionen 90 år

I dagarna är det 90 år sedan ryska revolutionen ägde rum. Världen har ännu inte återhämtat sig.

I Aftonbladet skriver Slavoj Zizek som vanligt läsvärt. Först markerar han oktoberrevolutionens unika ställning i världshistorien. Den var det första exemplet i hela mänsklighetens historia på en framgångsrik revolt av de fattiga och utsugna - mot alla hierarkiska ordningar kom den egalitära universaliteten till makten. Men han är inte naiv - han lyfter fram logiken mellan revolutionens genomförande och Stalins läger: Man kan inte särskilja den unika konstellation som möjliggjorde det revolutionära maktövertagandet i oktober 1917 från den stalinistiska vändning som sedan kom: just den konstellation som gjorde revolutionen möjlig (missnöje bland bönderna, en välorganiserad revolutonär elit etc) ledde så småningom till den stalinistiska omsvängningen och häri ligger den verkliga leninistiska tragedin.

I debatten framställs inte så sällan nazism och kommunism som likställda totalitära ideologier - hakkorset samt hammaren och skäran skulle vara samma andas barn. Men den jämförelsen blir falsk i det att den bortser från en grundläggande skillnad. Zizek citerar John Berger som menar att: hakkorset riktade sig till potentiella segrare, inte till de besegrade. Det frambesvärjde herravälde, inte rättvisa. Hammaren och skäran däremot, menar Zizek: frambesvärjde hoppet om att historien till slut skulle stå på de förtrycktas sida i deras kamp för frihet och rättvisa.

Därför kan hammaren och skäran, bilder av Che och andra kommunistiska ikonbilder i dag t o m fungera som som ironiska pastischer eller markörer i reklam och i varumärkessammanhang - vilket hakkorset inte på något sätt kan göra. Skillnaden är viktig att bära med sig för att verkligen fullt ut kunna förstå nazismens och kommunismens skilda bevekelsegrunder. Likställigheten mellan nazism och kommunism döljer därför mer än den täcker av.

IFK Göteborgs SM-guld och socialismen

IFK Göteborgs SM-guld i fotboll var en seger inte bara för laget utan också för fotbollen som kollektiv idé. Ledarskapet med ansvar för klubbens eländiga skattetrixande har avgått (ett exempel kanske fler borde följa...) och med Håkan Mild som sportchef är det ingen risk för nya ohederligheter. Tillsammans med den nya tränartrojkan och med tidigare tränaren Roger Gustafsson i bakgrunden utstrålar klubben nu kollektivism, laganda, en långsiktig spelidé samt prioritering av egna talanger. Som jag läste någonstans: det är inte högerns individualism som ligger bakom årets SM-guld!

Jag får intrycket att IFK Göteborg vill ta fasta på det bästa från de goda åren på 1980- och 1990-talen, då IFK:s halvamatörer vann UEFA-cupen två gånger, och transformera detta goda till en ny tid. Klubben hade ju på den tiden - och har fortfarande - lite sossestämpel över sig. Det är väl bara att hoppas att partiets pågående rådslagsarbete leder till samma framgångar som IFK Göteborgs nyprövning av sin spelidé.

Utmaningen påminner om ett lagbygge, där tränaren förväntas skapa ett framgångsrikt kollektiv av skickliga individer. Överfört till det politiska planet: Hur skapa en politik som värnar kollektiva värden i ett samhälle med allt mer individualiserade medborgare? Den frågan lär jag återkomma till på bloggen och i andra sammanhang framöver.

TV4 och Schenström-affären

När nu Ulrica Schenström tagit sitt politiska och moraliska ansvar och avgått riktas strålkastarljuset i stället mot TV4:s agerande i affären.

Jag tycker att TV4 svikit sitt journalistiska uppdrag i två avseenden. För det första genom att inte ta avstånd från att en av deras journalister sitter på krogen, dricker sprit samt pussar och kramar en av landets främsta makthavare - samma makthavare som samme reporter ett par dagar senare skall kritiskt och opartiskt granska. Krogkvällen undergräver såväl trovärdigheten i reporterns granskning som allmänhetens tilltro till den politiska journalistiken överhuvudtaget. Fram träder i stället bilden av ett kotteri där politiker och journalister lever i symbios och där den politiska journalistiken lierar sig med makten i stället för att kritiskt granska den.

För det andra har TV4 svikit sitt journalistiska uppdrag genom att inte hålla i sär sina roller utan i stället hamnat på två stolar under affärens gång. Dels gör TV4 anspråk på att Ulrica Schenström var en viktig källa som kanalens reporter Anders Pihlblad bearbetat under förtroliga former. Samtidigt behandlar TV4 reporterns träff med Schenström som en nyhet med reportern själv som huvudvittne, och offentliggör krognotans storlek vilket får ogynnsamma konsekvenser för Schenström. Här är det sannerligen inte tal om något källskydd. Jag skulle definitivt tänka mig för två gånger om TV4:s biträdande nyhetschef Jonas Gummesson eller någon politisk reporter från kanalen ville bjuda mig på middag för ett "informellt bakgrundssamtal".

TV4:s ledning borde så snart affären blev känd ha tagit avstånd från sin reporters arbetsmetoder. Nu har TV4 i stället handlat på ett sätt som får Fredrik Reinfeldt att framstå som en mästare i krishantering.

Jag diskuterade denna problematik med just TV4:s Jonas Gummesson i P 1 Morgon i morse.

Att smeka makten

Affären med statssekreterare Ulrica Schenströms pusskalas på krogen med TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad väcker viktiga principfrågor. Hur nära personliga relationer kan en journalist ha med en makthavare utan att journalistens trovärdighet påverkas negativt? Är det rimligt att tro att en journalist ena kvällen kan sitta på krogen och pussa en makthavare för att dagen därpå oberoende kritiskt granska samma makthavare? Bör det offentliggöras huruvida statssekreteraren nämnda kväll hade jouransvar i regeringskansliet och därmed operativt ansvar för krishantering?

Fredrik Reinfeldt viftar bort kritiken. Men som jag läste någonstans: Om det varit statssekreterare Lars Danielsson som i påstått berusat tillstånd fotograferats på krogen i en intim situation med t ex Rapports politiska reporter Elisabeth Höglund - hade Fredrik Reinfeldt då också viftat bort det hela? Jag tror inte det. Frågan om Lars Danielsson eventuella jouransvar i regeringskansliet hade sannolikt drivts av moderaterna med full kraft.

Här finns också paradoxal aspekt av en könsmaktsordningen: Lars Danielsson var statssekreterare i statsrådsberedningen och uppfattades och beskrevs som en maktens man. Ulrica Schenström är även hon statssekreterare i statsrådsberedningen men beskrevs tidigt i affären mera som Fredrik Reinfeldts pressekreterare än som den självständiga makthavare hon är.

Jag tycker båda parter har agerat oskickligt. För såväl journalistikens som politikens trovärdighet är det viktigt att rollerna hålls isär. Enskilda misstag kan alltid begås. Tycke kan uppstå - vackert så. Men då gäller det att ta konsekvenserna och inte försöka låtsas som att det regnar. Annars blir det privata blir politiskt och det politiska privat. En sådan utvekcling förlorar såväl väljarna som mediekonsumenterna på.

Så jourlistorna för den aktuella kvällen bör offentliggöras. Reportern bör placeras i redaktionell karantän under en tid. Det är bästa sättet att återupprätta trovärdigheten.

Fred i Mellanöstern?

Jag är nu på väg hem från Palmedagarna i Karlstad, där jag tidigare i dag ledde ett panelsamtal mellan två representanter för det s k Genèveinitiativet; Gadi Baltiansky och Nidal Fuqah. Genèveinitiativet är ett ambitiöst israelisk-palestinskt fredsprojekt som lanserades i december 2003 och som består av ett i högsta grad konkret förslag till lösning på konflikten. Här finns kartor med exakta gränslinjer mellan en israelisk och en palestinsk stat samt klara riktlinjer för de palestinska flyktingarnas återvändande eller kompensation och om Jerusalems framtida ställning.

Förslaget är värt allt stöd. Det enda som saknas är ett starkt ledarskap för genomförandet. Palestiniernas ledarskap är splittrat, där Hamas styr Gaza medan Fatah och president Abbas styr Västbanken. Israels premiärminister Olmert leder en svag koalitionsregering. USA leds av en president som kört fast i Irak, som har kongressen emot sig och som snart kommer att lämna sitt ämbete.

Förutsättningarna för den fredskonferens som USA planerar att genomföra i Annapolis i slutet av november kunde kort sagt vara bättre. Det mest positiva man hittills kan säga om konferensen är att det är bra att parterna träffas för att samtala med varandra. Men ingen tror att några avgörande genombrott kommer att ske där.

Vägen till fred kräver ett samlat palestinskt ledarskap som har kraften att förhandla med Israel. I dag pågår inga samtal mellan Hamas och Fatah på hög politisk nivå. Men dessa samtal kommer, om än inte förrän efter Annapolis-konferensen. Abbas vet att han omöjligen kan skapa fred med Israel och bygga en palestinsk stat så länge Gaza styrs av Hamas och Västbanken av Fatah. Bästa sättet för omvärlden att stödja fredsprocessen är att underlätta och stödja återskapandet av ett enat palestinskt ledarskap – t ex genom att häva isoleringen mot Gaza.

Vart går moderaterna?

Moderaternas partistämma aktualiserar frågor om partiets ideologiska och politiska förnyelse. Min hustru och kollega Marie Demker brukar diskutera moderaternas förändring i termer av att partiet börjar påminna om ett s k catch all-parti. Ett catch all-parti tonar ned sin ideologi, vill inte representera någon enskild social grupp utan anpassar sin politik så att den skall få så starkt stöd i väljarkåren som möjligt. "Lyssnar in", som Fredrik Reindfeldt brukar säga. Det demokratiska partiet i USA brukar användas som ett exempel på ett catch-all-parti.

Jag är skeptisk till catch all-partier. Ett catch all-parti driver inte opinionen och politiken framåt, utan bildar eftertrupp till opinionssvängningar och tidsanda. Catch all-partier har ingen vision som förmår mobilisera väljarna. Fredrik Reinfeldt framstår också i dag mera som en administratör, en tekniker som vill genomföra den mest förnuftiga politiken - bra för alla och envar.

Catch all-partier bidrar till att dölja í stället för att täcka av politiska skiljeliner. De avpolitiserar politiken, sätter fokus på person och handlingskraft i stället för på ideologi och sakfrågor.

Jag är lite orolig för att moderaterna i sin iver att fjärma sig från den vänster-högerskala som så starkt strukturerar svensk politik lämnar högerflanken öppen för Sverigedemokraterna att etablera sig på. Samtidigt är det förstås orimligt att begära av moderaterna att de skall hålla fast vid sin klassiska högerpolitik endast av det skälet att Sverigedemokraterna annars kanske skulle ta deras på den politiska vänster-högerskalan.

Jag tillhör dem som är ganska säker på att Sverigedemokraterna inte kommer in i riksdagen. Partiets ursprung i extremhögern blir ett hinder, och skiljer ju Sverigedemokraterna från t ex Dansk Folkeparti. Men osvuret är bäst. Europavalet 2009 kan bli en språngbräda, såvida inte Junilistan lyckas fånga upp tillräckligt många borgerligt sinnade EU-motståndare (vänstersinnade EU-motståndare kan alltid rösta på miljöpartiet eller vänsterpartiet).

Socialdemokratin bör akta sig för att möta Reinfeldt med hans egna vapen. En del har menat att även socialdemokratin är på väg att bli ett catch all-parti. Arbetarklassens andel av befolkningen minskar och för att vinna makten gäller det ju att få med sig medelklass och marginalväljare. Men jag tror att att Reinfeldts apolitiska framtoning bättre möts med ideologi och betonande av de sociala skiljelinjerna. Dessutom mår demokratin bättre av att dessa skiljelinjer synliggörs än att de förnekas.

Göran Perssons självbiografi

Jag har nu inhandlat och läst (nåja, nästan läst) Göran Perssons självbiografi Min väg, mina val som kom ut i dag. Persson skriver bra. Prosan är effektiv och vägvinnande, banaliteterna få. Personporträtten inte sällan träffande. Den är för lång - nära 500 sidor. Det är märkligt att författare och förlag har så svårt att lära sig att less is more. Längden är ofta ett tecken på att det gått för fort - texten hinner inte kondenseras och klarna av. Även Albert Bonniers förlag tycks ha haft bråttom - korrekturfel t o m i innehållsförteckningen!

Boken innehåller få skarpa politiska nyheter. Det var väl heller inte att vänta. Efter Erik Fichtelius voluminösa intervjuer med Göran Persson är väldigt mycket redan sagt.

Göran Persson bekräftar i alla fall det som på den tiden konsekvent förnekades - att det fanns stora motsättningar mellan å ena sidan Göran Persson och statsrådsberedningen och å andra sidan UD och Anna Lindh i synen på Palestinakonflikten. Som jag redan då påpekade (se t ex DN 14/4 -02) kritiserade t ex Göran Persson aldrig den israeliska ockupationspolitiken utan att också samtidigt kritisera palestinierna. Anna Lindh hade däremot inga problem att kritisera Israels ockupationspolitik utan att samtidigt känna sig tvungen att kritisera palestinierna.

Göran Perssons syn på Israel representerar egentligen en honom föregående generation socialdemokraters syn. Han betonar själv att han växte upp under Tage Erlanders statsministertid under 1950- och 1960-talen, då banden mellan Sverige och Israel var nära och täta. Han betonar Israels ställning som den enda demokratin i området.

Men Göran Perssons text andas ingen eller liten empati inför det lidande som palestinierna utsatts för under så många år. Här slirar han också i formuleringarna. Om de palestinska flyktingarnas rätt att återvända skriver han bara att deras situation måste "klaras ut". Samma till intet förpliktigande formulering används om Israels ockupation och annektering av östra Jerusalem (s 257). Han berättar vidare att "tanken kittlade" honom att bjuda in Sharon till Torp, eftersom Sharon ville jämföra israeliskt jordbruk med svenskt (s 265). Han har uppenbarligen inga problem att känna in sig på den israeliska sidan i konflikten, han är mera stum inför palestinierna.

En likartad bild av skillnaderna mellan Göran Persson och Anna Lindh i synen på Palestinakonflikten ges i Lars Danielssons nyligen publicerade bok I skuggan av makten. Hur den svenska Mellanösternpolitiken förändrats över tid skildras ingående i min doktorsavhandling som just bär namnet Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989).

Religion kan aldrig vara en privatsak!

Religionen skall vara en privatsak, påstås det ofta i diskussionen om religion och politik. På ytan är påståendet oförargligt och svårt att säga emot. Och visst - om man bara menar att varje enskild människa har rätt till sin tro eller otro så är det bara att hålla med.

Men ändå. Uttalandet har alltid gett mig en lätt bismak i munnen, utan att jag riktigt kunnat sätta ord på känslan. Någonstans i mina konspiratoriska blindtunnlar har jag anat en dold agenda bakom användandet av uttrycket.

Jag fick en förklaring till mina känslor på årets Anna Lindh-seminarium på Bommersvik (så höstvackert att det gjorde ont) i helgen. Inte oväntat var det den så kloke och analytiskt skarpe förre ärkebiskopen K G Hammar som stod för insikten. Religionen kan aldrig vara en privatsak, sa han, för religion handlar om relationer. Att ha en kristen tro är att ha och hänge sig åt en särskild relation - kalla den gärna kärleksrelation - till andra människor, till samhället, till skapelsen och naturligtvis till Gud.

Kristen tro får därför konsekvenser inte bara för hur du lever ditt eget liv utan också för din relation till allt som lever. Kristen tro ingen privatsak - den konstituerar inte bara dig själv utan också dina relationer med världen och får därigenom i förlängningen konsekvenser för andra människor. Uttrycket att "religionen skall vara en privatsak" döljer detta förhållande och blir därför en tom eller bedräglig retorik.

En helt annan sak är att kyrka och stat skall hållas isär, och att kyrkan inte skall ha något inflytande över politiken.

K G Hammar sa också att vi inte har något utvecklat språk för att diskutera relationen mellan religion och politik. Det var ett uttryck med stort intentionsdjup. Frågan är bara hur vi hanterar det problemet. Ett sådant språk kan ju inte skapas eller uppfinnas. Men insikten om problemet är en del av lösningen.

Nästa helg medverkar jag på Palmedagarna i Karlstad. Då skall jag diskutera läget i Mellanöstern med Gadi Baltiansky, generaldirektör Geneve Initiative Israel och Nidal Foqaha, generaldeirektör Palestinian Peace Coalition- Geneve Initiative. Dessutom deltar Sveriges Radios Cecilia Uddén. Det skall bli både roligt och intressant.

Moderaterna och (för)ledande opinionsundersökningar

I dag presenterade moderaterna rapporten Allmänheten om moderaterna och aktuella politiska frågor. Det är opinionsföretaget Synovate som genomfört en undersökning av den svenska allmänhetens syn på moderaterna.


Rapporten är oavsiktligt mycket underhållande, eftersom flera av de frågor som ställts är några av de mest ledande som jag någonsin stött på i branchen. Reslutaten blir därefter.

En grundregel när man ställer en opinionsfråga är att man skall undvika värdeladdade ord, eftersom sådana ord påverkar svaren. Två exempel på sådana värdeladdade ord är "utveckla" eller "förnya". Ändå väljer moderaterna och Synovate att använda frågeformuleringen: Tycker du att det är viktigt att moderaterna fortsätter att utvecklas och förnya sin politik, eller tycker du inte det? Hej och hallå - någon som är emot att ett parti utvecklar och förnya sin politik? Nej, tänkte väl det. Så var det också 75 procent av de tillfrågade som tyckte det var en bra idé, endast16 procent var emot.

Ett annat positivt värdeladdat ord är "rättigheter". Här väljer moderaterna och Synovate att använda frågeformuleringen: Tycker du att de rättigheter som anställda idag har på arbetsmarknaden ska vara kvar oförändrade, eller tycker du inte det? Någon som tror att en majoritet vill minska eller ta bort de anställdas rättigheter? Nej, tänkte väl det. Så var det också 78 procent av de tillfrågade som tyckte det var en dålig idé, endast 13 procent var för.

Ett ytterligare ledande uttryck är att det är ansvarsfullt att minska en skuld. Här väljer moderaterna och Synovate att använda frågeformuleringen: Tycker du att det är ansvarsfullt att minska på utgifterna i statsbudgeten och därmed göra det möjligt att minska Sveriges statsskuld, eller tycker du inte det? Någon som tror att flertalet inte tycker det är ansvarsfullt att minska statsskulden? Nej, tänkte väl det. Så var det också 75 procent som ansåg att det var ansvarsfullt att minska statsskulden, medan endast 13 procent inte tyckte det.

Jag undrar uppriktigt hur den här undersökningen har kommit till. För moderaterna är den fullständigt meningslös, såvida inte syftet är att drämma den interna partioppositionen i huvudet. Men då borde man ha använt ett mindre genomsynligt vapen.

Eller är det bara en häpnadsväckande inkompetens hos dem som beställt undersökningen?

Jag undrar också hur Synovate vågar riskera sitt goda namn och varumärke genom att genomföra en undersökning där flera av frågorna håller så låg kvalitet.

Studio Ett uppmärksammade rapporten och moderaternas partisekreterare Per Schlingmann fick försöka försvara de ledande frågorna. Det var - för att uttrycka det milt - ingen lätt uppgift, och Schlingmann hade heller inte någon av sina bästa dagar.

Sverige säljer stridsplan till diktatur

Thailand väljer att köpa svenska Gripen framför USA:s F 16 när beslutet om landets framtida stridsplan tillkännages i morgon, säger en källa till Reuters. Källan uppger att det svenska planet har vunnit kampen delvis på grund av USA:s exportregler: Vi föredrog F 16 framför Gripen, men amerikanerna får inte sälja vapen till länder vars regeringar har avsatts i kupper.

Om uppgifterna stämmer är det ytterligare ett tecken på den svenska vapenexportens förfall. Det är en skam att svensk vapenexport i det här avseendet har en mindre restriktiv inställning till diktaturer än vad USA har.

Socialdemokratin har dessvärre ingen anledning alls att slå sig för bröstet i vapenexportfrågan. Den svenska vapenexporten ökade kraftigt under socialdemokraternas senaste regeringsinnehav och vid flera tillfällen efterlevdes inte gällande regelverk. Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen är en av de krafter inom partiet som med kraft arbetar för mer restriktiva regler (som dessutom skall efterlevas) och på sikt en övergång till civil produktion.

För två år sedan överlämnade utredaren Anders Svärd (c) sitt betänkande Krut (Krigsmaterielutredningens betänkande) till dåvarande infrastrukturminister Ulrika Messing. Svärd ville ta större hänsyn till den svenska industrins intressen i vapenexportfrågan och göra det lättare att exportera vapen till länder som kränker mänskliga rättigheter. Messing duckade i frågan och någon proposition lades aldrig på riksdagens bord.

Nu är det i stället socialdemokraterna som kritiserar den borgerliga regeringen för att inte ta ställning i vapenexportfrågan. Den borgerliga regeringen är splittrad. Centerledaren Maud Olofsson vill "modernisera lagstiftningen" och ta större hänsyn till industrins behov, medan folkpartiet i stället vill låta respekten för mänskliga rättigheter väga tyngre i vapenexportfrågan. Kristdemokraterna vill inte ändra lagen alls, och moderate försvarsministern Sten Tolgfors vill inte ta ställning.

En socialdemokrati som på allvar vill ompröva sin tidigare politik har här ett gyllene tillfälle att sätta press på den borgerliga regeringen och göra upp med det moraliska förfall som kännetecknar svensk vapenexportpolitik. Alla krafter som vill driva socialdemokratin i denna riktning välkomnas!

Sydsvenskan har just haft en ambitiös artikelserie om svensk vapenexport. Läs den gärna här.

Humanitära interventioner och rättfärdiga krig?

Krig innebär alltid ett helvete. Jag är ändå inte pacifist. Det finns situationer då krigets helvete kanske trots allt är ett lite mindre helvete än alternativet. Men ett helvete är det likafullt.

Jag har därför utomordentligt svårt när krig romantiseras, som t ex när Per Ahlmark inför det kommande kriget i Irak skrev att "hundratusentals människor" i Bagdad skulle strömma ut "på gatorna i glädje" för att välkomna de amerikanska soldaterna (DN 10/10 2002). Eller när Göran Persson i en radiointervju bagatelliserade samma krig genom att i Ekots lördagsintervju (21/12 2002) i naiva ordalag uttalade sig om huruvida kriget skulle ha en positiv inverkan på den ekonomiska konjunkturen.

Jag har därför också svårt för begreppen "humanitär intervention" respektive "rättfärdiga krig". För mig är inga interventioner humanitära och inga krig rättfärdiga. Orden förleder, genom att dölja krigets vidrigheter och därigenom sänka tröskeln till militär våldsanvändning. Samtidigt är språkbruket förståeligt. Hur skulle det vara möjligt att skapa legitimitet för "inhumana interventioner" eller "orättfärdiga krig"? Men ett någorlunda neutralt språkbruk är i varje fall ett rimligt krav.

Min favoritfilosof Slavoj Zizek skriver i dag insiktsfullt i Aftonbladet om vad han kallar den "militaristiska humanismen", där krig som förs under etiketten "humanitär intervention" blir nära nog omöjliga att argumentera emot: det sätt på vilket militära interventioner framställs som humanitär hjälp, omedelbart rättfärdigade med hänvisning till avpolitiserade universella mänskliga rättigheter, så att var och en som motsätter sig interventionerna inta bara tar fiendens parti i en väpnad konflikt utan fastmer gör ett kriminellt val som exkluderar honom från de civiliserade nationernas internationella gemenskap.

I dag tycks det vara liberalerna som under fältrop om fler "humanitära interventioner" oftast tonar ned krigets grymheter. Själv känner jag här större frändskap med den tyske generalen Moltke, som efter Tysklands seger i det tysk-franska kriget 1870-71 yttrade: Varje krig, även det segerrika, är en nationell olycka.

Hör religion och politik ihop?

Idrott och politik hör inte ihop hävdade inte minst den borgerliga pressen i Sverige fram till slutet av 1960-talet. I dag är frågan inte om idrott och politik hänger ihop, utan hur idrott och politik hänger ihop eller bör hänga ihop.

Är det på samma sätt med religion och politik - hänger de ihop och i så fall hur? Och hur skall vi förstå ateisternas intensiva mobilisering i Sverige just nu? I morgon torsdag diskuterar jag bl a dessa frågor i Göteborgs Domkyrka kl 18.30, med Douglas Brommesson utifrån vår gemensamma bok Politik och kristen tro (Santérus, 2007). Arrangör är Teologiskt Forum.