Om Arn och konsten att ta Gud på allvar

Så har jag då äntligen kommit iväg och sett Arn - Tempelriddaren. Inte dum alls, och mil från den kalkon som olyckskorpar varnade för före premiären. Lysande skådespelare, fulländat foto, dramaturgiskt driven musik och överhuvudtaget ett konstnärligt medvetet förhållningssätt. Svensk film står onekligen stark, inte minst när resurser ges.

Mest positiv är jag till det allvar som genomsyrar filmen - i synen på kärlek, i synen på våld och, inte minst, i synen på Gud. I svenskt kulturliv - och särskilt film - brukar sedan slutet av 1960-talet kyrkan framställas som ondskans och makfullkomlighetens härbärge, prästerna som fega hycklare och troende människor som sippa fantiker. Gud själv brukar lysa med sin frånvaro.

I Arn - Tempelriddaren framställs i stället kyrkan som kunskapens, bildningens och civilisationens bastion. Kyrkans och prästerskapet agerar hela tiden rationellt, utifrån situationen och de politiska stridernas växelspel. Visst finns det ondska bakom klostermurarna. Men varken mer eller mindre än vad som finns där utanför.

Imponerad blir jag av att regissören och manusförfattaren vågar ta de enskilda människornas Gudstro på allvar. När Arn som pojke får livet tillbaka efter en otäck fallolycka tolkar mamman det som att hon har blivit bönhörd. Eftersom hon lovat sin son till Gud om han skulle få livet tillbaka lämnas också Arn att fostras i ett kloster. Vi må i dag tycka vad vi vill om det. Men hos regissören syns ingen blinkning, ingen ironi, ingen grimas. Arns mamma hade givit ett löfte till Gud - självklart måste hon uppfylla det löftet.

När Arns älskade Cecilia till sist slipper den fasansfulla fängelsehåla där abedissan Rikissa stängt in henne ser vi Cecilia tacksamt blicka upp mot en helgonbild av Jungfru Maria - det är som om Cecilias och Marias blick möts i hemligt samförstånd. Även här - ingen blinkning, ingen ironi, ingen grimas. Scenen är på fullt allvar.

Gud har onekligen återkommit till den svenska offentligheten. Vad det på sikt betyder för det svenska samhällslivet är förstås en öppen fråga. I morgon måndag är jag i Stockholm för att i en arbetsgrupp i den socialdemokratiska rådslagsprocessen diskutera socialdemokratins värderingar i en gränslös värld, med bl a tidigare folkhälsoministern och nu ledamot av förbundsstyrelsen för det ateistiska förbundet Humanisterna Morgan Johansson. Det lär bli intressant.

Själv säger jag som Dolly Parton i Hello God:

I have questioned your existence,

My resistance leaves me cold.

Can you help me go the distance?

Hello God, hello, hello.